En knackig start

Första delen av resan gick väl så där om jag ska vara helt ärlig. Började väl ana något slags oråd i måndags när jag fick höra av Martin och Natalie (som åkte i söndags kväll) att de hade haft ganska stora problem i Johannesburg (där byte till inrikes-flyg till Port Elizabeth skulle göras). Dels hade inte Natalies cykel kommit fram och dels så fick det vänta så pass länge på bagage (och passkontroll) att de missade sin anslutning till PE. Dock kom de med ett senare plan på kvällen och sedan så kom Natalies cykel på förmiddagen dagen efter.

När det var dags för mig att åka på onsdagen tänkte jag väl lite på det men var mest nojig över vikten på mitt bagage. Philip och Kristin hade lovat att plocka med lite drygt 10 kg åt mig. På första resan för mig ner till Sydafrika var det 30 kg som gällde och på resterande resor kommer det att vara 2x23 kg. Alltså var det ju väldigt bra att få möjlighet att få med sig lite extra. Jag har verkligen försökt att vara ganska restriktiv, men trots allt ska jag ju vara borta och träna triathlon i 5 veckor och då springer det snabbt iväg. Qatar är ju dessutom kända för att vara väldigt noggranna med vikter. Men det gick alldeles utmärkt med allt och jag lämnade Arlanda och Sverige vid gott mod.

Mitt bagage på Arlanda. Väskan till höger är också min...

Hur man känner igen en triathlet på resa: om det inte räcker med IM-väskan är det bara att spana efter kompressionsplagg

Mellanlandningen i Doha gick bra även om det verkligen inte gick att slappa. De nästan 9 timmarna till Johannesburg flöt sedan på förvånansvärt snabbt. Jag hade 3 säten för mig själv och kunde sova en del. Sen började strulet... Jag hade plats långt fram och Philip och Kristin hade också sett till att komma långt fram så att vi skulle kunna ta oss av planet fort och på så sätt slippa köer både från planet (som skulle vidare till Durban) och även genom passkontrollen. Måste nog tycka att även det gick bra. Sen var det bara det här med att få tag på sitt bagage. Eftersom vi kom på utrikes och sen skulle vidare på inrikes var vi tvungna att ta ut vårt bagare och sen checka in det igen. Kruxet var ju vara att eftersom Qatar-planet skulle vidare så tömde man ju inte hela planet utan bara det som tillhörde oss som skulle av. Och det gjorde uppenbarligen att det tog lite längre tid... Trots att vi nu sett till att vara först i alla köer så sket sig allt eftersom våra cyklar kom ut sist.

När vi väl hade alla våra väskor (för det hade vi faktiskt) var det nu bara att springa. Efter lite strul lyckade vi lista ut var vi skulle springa. Vi kom till en check-in-disk som betjänades av en kvinna som mest såg trött ut. Framför oss hade vi typ 6 par med cykelväskor. När det inte hände något gick jag fram och pratade med henne. Då informerade hon om att vi måste gå till en annan incheckning eftersom vi hade cyklar med oss. Man kan ju kanske tycka att hon borde kunna säga det till hela kön med cyklar utan att någon ska behöva fråga henne. Vårt flyg var nu markerat som "Boarding" och vi sprang. Till vår hjälp hade vi plötsligt några (läs 4) uniformerade "Porters" som sprang med oss och tryckte på våra väskor. Väl framme vid rätt disk fick vi strax beskedet att vi var för sena. Sen blev vi fett rippade på pengar av vårt porters; stressade turister som inte har någon aning om valutans värde i ett nytt land.

Vi begav oss till BA-disken, där man berättade att vi måste till Qatar-disken. Som givetvis låg på andra sidan flygplatsen. Väl där träffade vi på Shawn och ett tyskt par som kommit med samma flyg från Doha med oss och som var i samma situation. Det konstaterade att det inte fanns några lediga platser kvar till PE den kvällen och skulle sålunda inkvarteras på hotell och få flyga nästa morgon. För att inte tappa ännu mer tid valde vi det första planet för dagen som skulle gå vid 6:05 (nästa gick vid 8:00). Eftersom skrivaren var trasig tog kvinnan som skötte bokningen helt enkelt ett kort på sin skärm med min mobil. Kändes lite skakigt kanske. Efter en tur på ca 30 minuter i transferbuss var vi på hotell Birchwood där vi fick middag och disco på parkeringen till livs. Somnade ovaggad.

Nelson Mandela Bay - ganska coolt ställe.

På plats vid registrering och expo

Kl 03:45 var det väckning. Flygplatsen öppnade vid 4:30 och vi ville hänga på låsen för att säkerställa att det inte skulle vara några problem med cyklar eller annat bagage. Incheckningen gick som en dans och vi hann till och med få en väldigt god kopp kaffe vid gaten. Sen var det den här lilla saken med att det aldrig dök upp något plan. Och helt plötsligt fick vi information om att vara tillbaka vid gaten 7:30 för boarding. Vi begav oss till en lounge och lite senare dök det upp ny information om att planet skulle avgå kl 9:00 och vid en annan gate. Kl 9 var det ingen som visste något. Besättningen hade dykt upp men inget flygplan. Ryktet sa att det var något fel på flygplanet men ingen visst var det var eller när det skulle kunna vara avklarat. Först kl 10:30 kunde vi sedan lämna Johannesburg för PE. Alltså ytterligare 4:30 försenade. Resan som skulle ha tagit ca 20 timmar tog nu alltså nästan 37 timmar istället. Det positiva var sedan att allt bagage var med till PE och att det var väldigt lätt och smidigt att ta sig till hotellet. Mitt hotell ligger för övrigt med utsikt över startområdet och havet; ca 500m från start, 800m från T1 och 800m från målområdet. Helt perfekt alltså.

Tanken hade ju varit att hinna med bankett och race briefing på torsdagskvällen, simma på fredag morgon och sen hinna cykla och springa lite. Nu blev det absolut viktigast med att hinna med att registrera sig innan det stängde på fredagen. Hade ett litet intermezzo med en trasig skruvskalle när jag satte ihop cykeln, men inte mer än så. Hann cykla lite på banan innan solen gick ned och konstaterade dels att benen kändes bra och dels att det nog borde kunna gå snabbt med rätt vindar. På kvällen käkade jag middag med Martin, Natalie, Philip, Kristin och några andra svenskar på plats.

Idag (lördag) hann jag med att kolla på damernas start, cykla, springa och simma lite (typ 15 minuter av vardera som sig bör). Heja Natalie i mål, checka in cykel och väskor och äta lite laddningsbuffé. Hoppas sen på en tidig och ovaggad sänggång.

Den obligatoriska bilden på piren när man är i Port Elizabeth

Pinarello, växlingsområde, BIKE OUT och en glad Philip i röd tröja

I morgon blir det lite speciellt eftersom starten är så pass utdragen. M45-49 startar först kl 9:28 i en semirullande start. Det är nästan 2 timmar efter proffsen. Min plan är att bege mig upp till hotellrummet och slappa innan det är dags för start. För jag måste ändå vara i transition och kolla upp cykel och allt senast kl 7:30. Förhoppningen är väl sedan att köra ett solitt och hyfsat snabbt race. Simningen kan vara lätt och den kan också vara ganska stökig och kall. När damerna startade idag var det enligt utsago 15,5 grad i vattnet. När jag simmade vid lunchtid kändes det inte alls så kallt. Däremot kändes vågorna definitivt. Men som vanligt är simningen något jag mest vill få överstökat. Om det inte blir allt för stökigt och jag hittar bra i fötter och navigation borde jag väl kunna simma på 32-34 minuter.

När det gäller cyklingen är tiden väldigt vindberoende. När jag smäller på med en cykeltid på 2:30 i BBS så tycker den att jag ska snitta nästan 245W och det är förmodligen inte riktigt rimligt. Coach KJ tycker dock att jag ska vara offensiv på cykeln och se hur pass bra det går att springa efter det. och det är ju trots allt ett VM utan ett speciellt mål eller plats att bevaka så visst ligger det något i det. Jag tänker mig i alla fall att försöka trycka på en del och se vad som händer. Löpningen är platt och om vi har tur ganska sval och med ett lätt duggregn. Hade jag inte sagt det här med "offensiv på cyklingen" hade jag sagt att målet var att försöka spräcka 1:30, men under 4:30 km/h i sitt vill jag absolut få till. Sen får vi se hur långt det räcker i min AG. Motståndet är ju inte direkt det lättaste.

Nr 977 har jag, startar runt 9:30 och du kan givetvis följa mig på IM:s tracker.