Never gonna give you up...

Och han funderade och funderade och funderade. Och så kom han på det!

Innan jag åkte i väg på mitt stora äventyr sa jag lite skämtsamt några gånger "om det går åt skogen har jag Argentina som back-up-plan". Det var mest när jag pratade med Camilla eftersom jag visste att hon funderade på att åka dit. Dagen efter det att vi kom hem från USA hade jag lite kontakt med Adam via FB och fick då klart för mig att han och Camilla faktiskt var anmälda till Argentina. Och att Marre och Peter J förmodligen skulle dit också. Jag funderade i några timmar och sen började jag söka boende och resa. På kvällen pratade jag med familjen och fick klartecken. Sen skickade jag iväg en fråga till coach KJ och undrade om han trodde att jag skulle kunna behålla formen i knappt 2 månader. "Älskar din inställning. Jag tror det går", svarade KJ och sen var det bara att köra.

Sen kommunicerade jag lite med Peter också:

Sen visade det sig att Åsa Lundström kommer med också, så nu blir vi faktiskt 6 st från TT, Åsa, Jesper Svensson och 2 svenskar till vad jag kan se i startlistan. Jag, Peter, Adam, Camilla och hennes man Thomas reser ner tillsammans.

Varför då IM Mar del Plata/Argentina, frågar sig vän av ordning. Tja, tävlingen har bara gått ett år, det är inte många startande och i år har den dessutom fått status som Sydamerikanska mästerskap vilket betyder att den har 75 kvalplatser till Kona. Det ser på pappret ut som en relativt snabb bana och av förra årets resultat att döma borde en tid under 10 timmar räcka till en top-10-placering och sålunda en god chans till kvalplats. Ungefär samma förutsättningar som i Chattanooga alltså. Det är återigen bara den här krampen som skall besegras alltså. Sub-10 har jag absolut i mig. Till nackdelarna ska väl sägas att resan hör - 2h timmar till Amsterdam, nästan 14 timmar till Buenos Aires följt av 5 timmar buss till Mar del Plata. Kan tänka mig att den resan avskräcker många. Prismässigt blir det nog inte mycket dyrare än att köra en tävling i Europa eftersom boendet och maten är så pass billig i Argentina. Men, vi får väl se i efterhand om det här är en bra idé eller inte.

Ser ju bra ut!

Träningen då? Efter Chattanooga vilade jag faktiskt i hela 5 dagar. Det var nog det längsta frivilliga uppehållet jag haft på många år. Efter diskbråcket förra året gick det faktiskt 8 dagar utan träning och i Singapore höll jag upp i 4 dagar pga. problem med knät som senare opererades (men då började jag med rehab redan dagen efter, cyklade efter 3 dagar och sprang lite efter 6 dagar). När jag sedan bläddrar bakåt i Training Peaks (till början på 2015) hittar jag bara ett uppehåll i tre dagar pga feber. Men inga frivilla uppehåll längre än en enstaka vilodag alltså. Kontinuitet is the shit sägs det ju...

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Träningen har flutit på bra. Vi har kört några veckor med riktiga löpblock med många mil och en del riktigt bra löppass. Sen 2 veckor med cykelfokus. Tycker att kroppen svarat på ett bra sätt och även om jag kanske inte direkt känner att jag blivit bättre så har jag definitivt inte blivit mycket sämre i alla fall. Sen är det ganska tydligt att kroppen är trött och att jag absolut behöver lägga in en period och ostrukturerad och alternativ träning efter Argentina. Jag har en hälsena som bråkar lite (senskideinflammation), mitt opererade högerknä är lite stelt och jag kan ibland känna en liten mental protest mot att sätta igång dagens träningspass. Och egentligen är det kanske inte så konstigt då jag mer eller mindre haft kontinuerlig säsong de två senaste åren. Uppehåll och prep-period hade jag nog senast i oktober 2016 enligt mina anteckningar. Ska försöka få till lite ändring på det.

På onsdag nästa vecka bär det av till en ny kontinent. Den 5:e som jag tävlar på #globetrotter