Om ett knä

Det är ju åtminstone ett par race-rapporter som borde ha publicerats här på bloggen. Om inte annat för att avsluta den mest blogginläggsglesa året någonsin. Och även Thailand med Terrible Tuesdays borde väl avhandlas. Men jag tror att jag börjar med ett knä.

I början på oktober sprang jag Sörmlands Ultra Marathon. Mest som en kul grej (inser att olika personer kan ha markant olika definitioner på begreppet "kul"). Sen vete tusan om det blev så kul egentligen. Trail, i den mån man nu kan kalla det för trail, är liksom inte min grej. Jag är utpräglad asfaltslöpare och gillar inte att behöva lyfta allt för mycket på fötterna. Lite roligt med omväxling blir det ju, men fasen så mycket jobbigare också. Dessutom hade jag fel skor. Mina Innov8 x-talon var klart overkill i snustorr terräng och dessutom alldeles för hårda för det långa mittenpartiet på hård asfalt och grusväg. Ett par helt vanliga löparskor hade varit ett betydligt vettigare val. Efter 34 km och i en uppförsbacke efter en vätskekontroll krampade jag ihop totalt. Sen var det inte ett dugg kul resterande 16 km.

Loppet gick på lördagen. På söndagen var jag givetvis lite sliten (det gör ju lite extra ont dagen efter om man krampat) och den enda träningen blev 45 minuters lätt rull på trainern. På måndagen gick jag sedan på TT:s simning på kvällen; simma funkar ju i princip alltid. Halvvägs in i passet och vid en vändning så känner jag att det "knäcker" till i knät vid ett frånspark. Det gör ganska ont, men egentligen inte något som hindrar att jag slutför passet. Vilket jag givetvis gör...

Efter passet konstaterar jag dock att knät (höger) känns riktigt stelt och är rejält svullet. På tisdagen försöker jag springa lite lätt, men inser efter 10 minuter att det inte fungerar riktigt. Det är stelt, svullet och känns som om något "tar emot". Får behandling av PT-Sebbe samt av frugan. Anna känner ett "hack" i en sena och vi tror att vi dessutom trycker tillbaka en sena som inte ligger riktigt rätt. Svullnaden lägger sig dock, knät gör aldrig riktigt ont och på fredagen kan jag köra lite swimrun och 90 minuter löpning på söndagen är inga problem.

Helgen efter kör jag 1000 Lakes Swimrun med Michelle utan att knät bråkar nämnvärt och under de kommande veckorna kan jag träna på relativt obehindrat. Men, det är ändå något som inte känns riktigt rätt. PT-Sebbe fortsätter behandla runt knät (smärtsamt) och det behövs. Det gör ont till höger om knäskålen när jag går nedför trappor. I vissa lägen gör det lite ont till vänster om knäskålen. Det känns "tjockt" i knät och det känns som om något tar emot. Det gör inte speciellt ont vid normalt bruk och det är inte lätt att framkalla smärta. Men lik förbenat; något är fel.

Så här illa verkar det inte ha gått som tur är.

Bestämmer mig för att involvera min sjukvårdsförsäkring igen. Eftersom det inte gör akut ont blir jag givetvis skickad till en sjukgymnast först. Tycker nästan synd om den stackars sjukgymnasten som verkligen försöker på alla sätt, men som ändå inte lyckas hitta ett enhetligt sätt att framkalla smärta. Efter två besök ger vi upp och jag pratar med försäkringsbolaget och får en tid hos ortoped på Capio Artro Clinic istället. Läkaren klämmer känner och hittar ganska lätt ett läge där smärta framkallas och det "tar emot". Vi förmodar att det kan vara något med menisken och konstaterar att det behövs en magnetkameraundersökning (vilket jag kunde ha sagt redan från början). Och så det fantastiska med privat sjukvård; jag kan göra MR-undersökningen samma dag. Så kan det gå när det inte remisser behöver skickas i vänstervarv...

Under tiden som jag är i Thailand får jag svar av doktor Erik; röntgen tyder på att min knäskål varit ur led (förmodligen det som hänt när det knäckte till vid frånsparken). Det finns lätta skador på menisk och korsband och blåmärke på skelettet. Men inga lösa broskbitar eller annat. Om en knäskål går ur led en gång är det ingen gång, men om det händer flera gånger bör man nog gå in och försöka åtgärda, genom att tighta upp senor eller liknande. Nu fanns det i mitt fall inget som föranledde operation; utan det var åter till sjukgymnast för att börja arbete med att stärka upp muskulaturen och senorna runt knäskålen.

So far, so good... kunde man ju tro. Men icke, för i Thailand blev det inte speciellt bra. Jag trodde ju att det bara skulle vara att köra på, men efter ett löppass på bana (6x500m) började det göra ganska ont i knät. Under cyklingen dagen efter var det inte heller speciellt kul. Jag höll upp med löpningen inför IM 70.3 Thailand och kunde sen köra tävlingen i princip smärtfri. Efteråt var det dock inte alls roligt; ganska rejält svullet knä som jag inte kunde böja ordentligt och ont. Sen blev det väl inte direkt bättre av värmen och den långa flygresan efteråt.

Efter några dagars vila har det dock gått ner och igår kunde jag springa/jogga 12 km utan större problem, Men det känns fortfarande "fel". Jag har kontaktat läkaren igen för ytterligare en bedömning. För så här vill jag ju inte ha det när jag ska påbörja min säsong med löpfokus. Fortsättning lär följa.