Jag hade ju känt lite dåliga vibbar inför min resa till Nice och som ni kanske läst blev det ju inte alls så bra med både vurpa och snöstorm (och kanske någon sak till som jag bara berättat för min fru). Sen var det ju då det här med att jag skulle lägga mig på operationsbordet när jag kom hem. Inte direkt något att se fram emot, men ändå något som jag behöver få gjort. Det är ju trots allt så att IM Austria närmar sig och då jag dessutom inte alls vet hur pass lång rehaben blir efter operationen så är det ju stressande redan nu.
På tisdagen (efter hemkomst till en väldigt lycklig familj på måndag kväll) åkte jag iväg till Capio Artro Clinic för operation. Fastande, desinficerad och förberedd enligt konstens alla regler. Jag hade fått beordrad inställelsetid till 11:00. Strax efter 12 fick jag komma in på förberedande op. Syster satte dropp, jag fick min lugnande tablett, pratade med narkosläkaren och blev rakad runt knäleden. Efter ytterligare någon halv timme, då tabletten kickat in riktigt, kom kirurgen för att titta på mitt knä innan operationen.
Han tittade, klämde, kände, rynkade på näsan och sa "det här blir ju inte så bra". Det visar sig då att jag har två små sår, som jag inte själv reflekterat över alls, som ligger för nära operationsområdet för att han ska vilja operera.
Ridå. Frustration. Förbannad. M.m. Jag vet inte ens var såren kommer ifrån. Antingen är det skav från några kläder eller så är det ett resultat av vurpan. Några dagar senare är de borta. Men just där och då spelade de en avgörande roll.
Jag blir hemskickad med en ny operationstid 3 veckor senare. Vilket i praktiken betyder att jag faktiskt kan köra tävlingen i Cannes. Men också att operationen hamnar 3 veckor närmare Österrike vilket inte alls känns bra. Men jag gör väl som vanligt, biter ihop, kämpar på, håller fanan högt och allt sånt där.
No comments:
Post a Comment