En inte helt ohändelserik vecka ändå

Söndag
Tävlar i Cannes International Triathlon. En klart godkänd första tävling för säsongen.

Måndag
Flyger hem till Sverige. Kommer från 20 grader, sol och strandhäng till -1 grad och snö. Funderar på att emigrera. Tvättar kroppen med Descutan och har lite lätt ångest för det också. Sov kasst. Förmodligen mer nervös än vad jag kunde erkänna för mig själv.

Senaste modet...

Tisdag
Operationsdags igen. Inga sår på benet eller andra otrevligheter den här gången. Träffar kirurgen Håkan och får direkt en bra känsla. Tydligen har de tittat på mina MR-plåtar igen och konstaterat att det nog faktiskt kan finnas en skada på den yttre menisken. Håkan lovar mig att han ska renovera upp mitt knä helt och hållet. Jag åker in i operationssalen, pratar lite med sjuksköterskorna och känner mig fullständigt klar i huvudet. Försvinner.

När jag vaknar är jag hungrig och känner ingen smärta i knät alls. Tittar ner och konstaterar att de i alla fall opererat rätt knä. So far so good. Efter en macka och lite kaffe kommer Håkan förbi. Jag är grymt nervös men samtidigt lite lättad över att han ler. Mycket riktigt har ha hittat en hängande broskflisa och skador på den yttre menisken. Sant även skador och mindre lösa broskbitar vid den inre ledkapseln. Exakt vilket av dessa som orsakat det mekaniska stoppet är svårt att säga. Men det rådde inga tvivel om att Håkan tyckte att han hittat källan till mina problem. Han trodde inte att det skulle vara några problem med några Ironman-tävlingar i sommar. Kan inte i ord beskriva hur lättad jag kände mig.

"Artoskoperad idag med åtgärd av lateral meniskruptur. Har även broskskada lateralt om trochlea. Tacksam rehab avseende styrka, koordination och balans."

Går ut ifrån operationssalen i princip utan att halta. Funderar på om jag ska åka kommunalt hem eller fega mig och ta en taxi. Bestämmer mig för att trots allt vara lite svag och ringer efter en taxi som dessutom får svänga förbi apoteket. Jag tar ut värktabletterna för säkerhets skulle. Sen hem och lägga mig i soffan med benet i högläge. Väntar på att bedövningen ska släppa och att det ska börja göra ont. Men det kommer aldrig riktigt. Tar en värktablett innan jag lägger mig. För säkerhets skull.

Medicin och rehabinstruktioner

Onsdag
Sover sådär bra. Men inte för att det gjort ont utan snarare för att jag inte alls är van att sova på rygg med benen i högläge. Bestämmer mig ändå för att jobba hemifrån och inleder jobbdagen med att sova lite extra. Jag hade nog absolut kunnat ge mig av till kontoret, men väljer den lite mer sunda vägen, främst för att kunna ha benet i högläge så mycket som möjligt. Har i princip ingen smärta alls och går mer eller mindre obehindrat. Väntar på att det ska börja värka, för det borde ju det (?), men det blir liksom aldrig så. Det enda är en känsla av lite stelhet som gör att jag är lite extra försiktigt med knät, speciellt i trappor.

På kvällen kör jag mina första rehabövningar. Knät låter konstigt (vätska) men känns helt okej. Kan nästan böja höger ben lika mycket som vänster. Sträckningen är det lite sämre med. Kan absolut sträcka ut bättre än innan operationen men inte lika mycket som vänster. Upplever att styrkan är lite sämre i höger också. Men det är väl det som rehaben är till för att fixa.

Torsdag
Jobbar (åker kommunalt) utan problem. Kör rehabprogrammet två gånger. Det brinner på min frus mottagning och det är dramatiskt värre, Som tur är lyckas hon och en kollega släcka branden innan det sprider sig och ingen som kom till någon större skada. Men en rök- och brandskadad mottagning som behöver saneras och Anna på akuten under eftermiddagen och sent till natten för att säkerställa att lungorna inte mår allt för dåligt av all brandrök som hon fått i sig.

Rehabträning is the shit. Ber om ursäkt för de håriga benen, men jag vågade inte raka dem pga risken för nya sår.

Fredag
Jobbar som f-n. Köper blommor och kardemummalängd till min fru. Kan hända att jag smakade lite av längden också. Äter rostad svartkål för första gången i mitt liv. Fantastiskt! Fredagsmyser.

Lördag
Skriver blogg. Slås över hur otroligt konstigt det känns med en lördag och söndag utan några som helst långa träningspass inplanerade. Funderar på vad jag ska göra med all extra tid. Skriva en bok kanske? En sak vet jag i alla fall; nu vågar jag ta tag i planeringen för UltraTri igen. Hopp om livet alltså.

I morgon kommer jag nog att försöka mig på lite lättare jogg. Kanske några minuter på cykeln också. Träningsabstinensen kommer fort.