Bob Dylan har gjort sin första klubbspelning i Sverige (SvD recencerar här). Jag var själv inte där, men jag har faktiskt sett mannen (myten) live en gång tidigare. Det var på Lollipop 1996. Vädret och stämningen var strålande och Bob Dylan var... tråkigt. Inramningen bäddade betydligt bättre för konserter med bob hund, Beck, The Prodigy, Chemical Brothers och Underworld (helt makalös spelning).
Intrycken kan lätt sammanfattas: tidig spelning (ljust ute), Dylan bars in på scenen med en gitarr, han spelade en timme och sedan bars han ut. Inte mycket mer än så. Dessutom inser jag att han endast måste ha varit runt 55 år gammal då, medan jag upplevde honom som nära döden.
Dylan är ingen sångare, han kan inte spela gitarr, men mannen kan skriva texter. Nu är det för min del mycket sällan som texten är det första som sätter sig, musiken är det första dom fastnar i min hjärna och därvid kommer Bob Dylan, musikern, inte att nå fram till mig. Som poet är han däremot en ren vinstlott.
No comments:
Post a Comment