Initialt
Under slutperioden inför Vasaloppet började jag fundera på vad jag skulle ta mig till härnäst. En Svensk Klassiker var en tanke som fanns i huvudet. Lidingöloppet och Vansbrosimmet borde nog inte vara några problem – springa och simma hade jag ju faktiskt gjort som träning tidigare. Men cykla hade jag ju egentligen aldrig gjort annat än för att ta mig från punkt A till B (typ Kantorsgatan till Polacksbacken i Uppsala under studenttiden). Jag har ju aldrig tränat cykling. Jag anade inte då hur pass såld jag skulle bli på det hela.
Vätternrundan var fulltecknad sedan länge, men i samband med Vasaloppet öppnade arrangörerna upp ett antal extra platser för de som genomfört Vasaloppet och siktade på en Svensk Klassiker. Med lite ångest i musarmen drog jag 3 dagar efter Vasaloppet iväg min anmälan till VR. 1500 kr fattigare insåg jag dessutom att jag skulle behöva en cykel också. Vid den tiden var det massa snö kvar, så det var inte direkt någon brådska. Jag fortsatte mala på med lite löpning och spinning på SATS. I slutet av mars började jag titta på cyklar. Jag hade bestämt mig redan från början att satsa på att köra på en riktig landsvägsjhoj, även om jag redan vid det här laget insett att det handlade om en del pengar. Till slut blev det i alla fall en Merida Road Race 903 av årsmodell -09 – en riktigt instegsracer med alu-ram och Tiagra-komponenter. Verkligen inte det allra hetaste, men det skulle duga gott åt mig. Som alla cyklister vet räcker det ju inte heller med cykeln; det ska till pedaler, skor, kläder, cykeldator, verktyg, slangar, m.m. vilket gör att notan i slutändan blir tillräckligt stor ändå.
Jag gjorde några ytterst korta turer med den nyinköpta racern med tveksamma resultat. På första rundan kom jag inte längre än några km innan himlen öppnade sig. På andra rundan kom jag inte längre än några km innan framväxeln la av (byttes senare ut av cykelaffären). Jag hade dessutom nu bestämt mig för att börja cykla till jobbet (i första hand på måndagar och fredagar till kontoret på Östermalm). Min fru var väl inte helt nöjd när jag sa att jag ville köpa en hybridcykel för att cykelpendla (att jag senare även köpte en MTB för att röja i skogen är en helt annan historia). En Nishiki XC5 införskaffades (även min fru fick en ny cykel) för detta ändamål. På första pendlingen till jobbet tappade jag lampan bak. På hemvägen från jobbet blev fästet till framlyser söndervridet av en överförfriskad ung man på Götgatan. På andra pendlingen till jobbet var jag tvungen att tvärnita för en bil som körde ut på cykelvägen och skadade mig ganska rejält. Måste väl påstå att jag nu misströstade något – det kanske inte var meningen att jag skulle cykla. Kraschen innebär i alla fall att jag nu i höst måste operera vänster handled och gå gipsad (över armbågen) i 6-8 veckor. Känns så där.
I mitten av april åkte jag och min fru till Fuerteventura för att träna. Jag hade ganska ont i handlederna efter kraschen men bestämde mig ändå för att hyra en cykel några dagar. Hotellet hyrde ut en Specialized Tarmac Expert, en helt underbar cykel som jag spenderade ca 20 mil på. Många höjdmeter och serpentinvägar blev det och sammanfattningsvis en bra start på cykelträningen. Enda smolket i bägare var väl att jag inte kom helt överens med sadeln på cykel och drabbades av ”bortdomnat organ”-syndromet. Min fru var inte helt nöjd med att sådant kunde inträffa pga cykling.
I början av maj kom jag sedan igång ordentligt med cykelträningen. Körde mellan 15-25 mil i veckan och kände att det funkade riktigt bra. Kul som attan var det också! I slutet av maj gick jag med i Fredrikshof (cykelklubb) för att få lite erfarenhet att köra i grupp. Upptäckte då att det var minst lika roligt att köra i klunga, och dessutom mycket mer effektivt. Egentligen borde jag nog börjat med det tidigare. Jag kom bra överens med min cykel och sadel och hade inga problem med skav eller andra krämpor. Sista veckan innan loppet ägnades åt att se över cykel, utrustning och specialstudera vädersiterna för att få ett grepp om det skulle regna eller inte. 120 mil på racern och 200 mil totalt hade jag fått i kroppen. Jag kände mig definitivt redo för VR.
Loppet
Innan
Jag anlände i Motala vid 14 på fredagen. Stor lunch hade inmundigats på Max i Nyköping och allt kändes bra. Jag hittade en bra parkeringsplats mellan torget och den tilltänkte sovplatsen (i sporthallen). Begav mig till torget för att hämta nummerlapp och fixa boende. I försäljningstältet fanns det massor av prylar som lockade till köp, men eftersom kassasystemet brakat ihop var köerna enorma och jag hade ingen lust att stå i kön hela eftermiddagen. Stack till bilen och hämtade mina prylar och gick till sporthallen för lite planerad sömn. Tyvärr blev det inte så mycket av den varan pga viss nervositet hos mig och ett jäkla spring i idrottshallen. Vid 17.30 gav jag upp och började byta om. Jag smörjde in stjärten och ljumskarna med den blå krämen från Assos (Chamois Creme), inte för att jag haft problem tidigare, men mest i förebyggande syfte. Det kändes onekligen lite kinky. Bestämde mig för att köra med cykelbyxor, underställströja, cykeltröja, hel vindjacka (Gore Alp-X II – fantastisk sak), ¾-tights och skoöverdrag för att kontra det misstänkta regnet. Packade lite extra kläder i sadelväskan (alldeles för mycket i den som sedan aldrig rördes). Jag gick sedan iväg till bilen och hämtade cykeln och gled ner mot torget.
Planen var nu att få lite mat i sig. Tyvärr hade jag totalt felbedömt köer och antalet människor på torget. Jag hade ingen lust att sätta mig på restaurang (och lämna cykeln obevakad) och Sibyllakiosken hade alldeles för lång kö. Smått stressad klämde jag i mig två tjocka korvar och en Festis på Pressbyrån. Kanske inte den allra bästa uppladdningen, men det fick duga.
Min starttid var satt till 19:44 och jag gled några minuter innan in i fållan tillsammans med ett antal andra cyklister. Jag hade språkat lite med några andra VR-oskulder på Funbeat och försökte identifiera dessa men hittade inte någon riktig matchning. Kl 19.42 fick vår grupp signal om att gå iväg så det var bara att hänga på. Vädret var fint, benen var pigga och det kändes helt underbart att vara på väg. Taktiken var att hitta en klunga och sedan bränna på. Depåstoppen var lite mer flexibla – men grundplanen var i alla fall att ta varannan depå (med Gränna som första stopp). Målbilden (som jag egentligen inte hade någon aning om det var realistisk eller inte) var att köra under 12 timmar (Sub-12).
Motala – Gyllene Uttern (sträcka: 78 km, tid: 2:35, hastighet: 30.2 km/h)
”Den stora euforin”
Vinden blåste lätt med och jag var lycklig att vara på väg. Jag insåg ganska snabb att de flesta runt omkring mig inte skulle köra snabbt så jag bestämde mig för att ligga i eget tempo och hoppas på att hinna ifatt (även om det inte var mycket folk som startat innan mig) eller bli upphunnen av en klunga. Mest ägnade jag mig åt att köra om i början. Efter några mil hittade jag en mindre klunga som jag anslöt till. Av cyklarna och klädseln att döma så verkade det vara vana cyklister. Efter ett tag på rulle gick jag upp och drog eftersom jag tyckte att det gick för långsamt (benen var som sagt var mycket pigga då). Efter Vadstena (och 5 km klungkörning) släppte dock klungan och jag körde på. Jag kände mig oförskämt pigg och var efter en blick på pulsklockan lite orolig för att jag körde på för hårt. Det gick i alla fall mycket bra att köra själv och det var riktigt kul med alla som hejande och uppmuntrade efter banan.
När jag började närma mig Hästholmen beslöt jag mig för att faktiskt (trots plan) gå in och få lite olja på kedjan eftersom jag uppenbarligen missat detta i förberedelserna. Under infart till depån vände jag blicken ut mot stora vägen och fick då till min stora förtret se den klunga som jag tidigare kört ifrån passera mig. Klungan var nu betydligt större och såg ut att hålla bra fart. Lätt irriterad körde jag direkt fram till servicetältet och fick lite olja på kedjan. Drog sedan snabbt iväg för att ta upp jakten på den försvinnande klungan. Efter några km fick jag kontakt med en grupp om ca 8 cyklister som jag hängde på. Tempot var bra och jag gick direkt med och hjälpte till vid klungkörningen. Efter ett tag släppte några och vi var 5 stycken som körde på. Strax innan Gränna blev vi upphunna av en väldigt stor klunga som dock aldrig körde om utan valde att lägga sig på rulle bakom oss. Friåkare!
Pavéavsnittet genom Gränna var väl så där för mina handleder, men mycket roligt med alla som hejade på. I uppförsbackarna efter Gränna var det bara jag och 2 killar från Umeå (det visste jag förvisso inte då) som hängde på. Vid värdshuset Gyllene Uttern körde vi över de chipregistrerande mattorna och skippade depån.
Gyllene Uttern – Fagerhult (sträcka: 62 km, tid: 2:15, hastighet: 27,6 km/h)
”Den långa ensamheten”
Strax efter Gränna visade det sig att de två Umeågrabbarna var tvungna att göra en kisspaus. Vi hade inte kommunicerat så mycket då så egentligen upptäckte jag det först när de släppte. Jag pinnade på. Det började nu bli mörkt och dags att slå på lamporna. När jag skulle vrida mig för att sätta på lampan bak fick jag kramkänningar i revbenen. Otäcka flashbacks från Vasaloppet började flimra förbi min inre syn. Som tur var blev det inte värre än så. Km efter km utan någon framför mig eller efter mig avverkades. Några mil efter Gränna såg jag en klunga framför mig som jag försökte få närkontakt med. Jag kämpade på som attan för att komma ikapp, men när jag väl var framme var jag för trött för att hänga på. Backarna runt Kaxholmen sög must ur benen, men i nedförsbackarna innan Jönköping nådde jag rundans maxhastighet på 57 km/h.
I Jönköping beslutade jag mig för att gå in i depån för att fylla på lite vatten och lätta på trycket. Jag var bland de första i depån. Strax efter mig kom de 2 Umeåkillarna in, nu ackompanjerade av 2 grabbar till. Eftersom det inte var någon kö slängde jag i mig lite korv, mos och saltgurka. Planen blev då att hänga på den lilla klungan igen. Tyvärr såg jag dem precis dra iväg när jag kom ut från toaletten. Ensam igen.
Lämnade depån i totalt mörker och var lite förbannad på mig själv att jag inte varit lite mer påpasslig. Körde genom Jönköping och slet ganska rejält i backarna före Bankeryd. Jag såg några enstaka röda cykellampor framför mig, men det vara tyvärr bara cyklister som jag kom ikapp och sedan körde ifrån. När jag kom till depån i Fagerhult var jag lite sliten. Jag hade egentligen inte tänkt stanna i depån, men när jag tittade in såg jag ”min” lilla klunga som jag uppenbarligen trots allt hållit jämna tramptag med.
Fagerhult – Karlsborg (sträcka: 70 km, tid: 2:51, hastighet: 24.6 km/h)
”Regnet, mörkret och den lilla klungan”
Den här gången såg jag till att inte missa klungans avfärd. Jag petade i mig en vetebulle, några saltgurkor och lite sportdryck och stod sedan redo för avfärd. Jag la mig sist i klungan och frågad om det var ok att jag hängde på. Vid mina första körningar drog jag på lite för hårt och var nästan nära att lämna klungan bakom mig. Vis av erfarenhet tog jag det sedan lite lugnare. ”Vi trodde att du var på väg att göra ”rycket” redan nu”, skattade mina klungkompisar åt mig. Eftersom vi låg på linje blev diskussionen under körningen blev aldrig direkt livlig utan bestod mest av uppmuntrande tillrop och ”bra kört”. Jag fick dock klart för mig att det var två Umeåkillar och två Stockholmskillar och att vi alla var VR-oskulder. Med det här gänget körde jag sedan resten av rundan. Vi hade några som hakade på tillfälligt och några som vi övertalade att haka på, men egentligen endast en större klunga som körde ifrån oss.
Strax efter Fagerhult öppnade himlen sina portar. Det var nu kolsvart, blött och rejält kallt. Med anledning av detta beslöt vi oss för att ta en riktig ätpaus i Hjo. Vi åkte först in i fel del av depån men lyckades sedan hitta in i Folkets Hus (eller vad det nu var) där lasagnan serverades. Jag tror att vi nästan var de första som åt där eftersom det inte fanns någon mat framme när vi kom. Varm lasagna, varmt kaffe och kall mjölk var dock som balsam för en nedkyld cyklistkropp. När vi satt och åt plockade dessutom Stockholmgrabbarna fram sin plan för att köra Sub-11 och konstaterade att de låg bra till. När jag då fick höra att de startat kl 19:46 insåg jag att det ju faktiskt också var klart möjligt för mig. Hjostoppet varade i ca 20 minuter och vi kände oss starka när vi rullade ut.
Sträckan mellan Hjo och Karlsborg gick obemärkt förbi. Det regnade fortfarande och var kallt, men efter maten i Hjo kom jag in i ett tillstånd där det kändes som om jag kunde trampa i all evighet. När det dessutom började ljusna kändes det alldeles utmärkt. Strax innan Karlsborg passerade vi skylten som proklamerade att vi endast hade 100 km kvar.
Karlsborg – Medevi (sträcka: 69 km, tid: 2:27, hastighet: 28,2 km/h)
”Gryning och tro på framtiden”
Vi körde in i depån i Karlsborg trots att det egentligen fanns något behov av mat eller dryck, men en av grabbarna behövde kissa. Jag fyllde på flaskan med sportdryck och konstaterade att Tomas Gustafson befann sig i depån samtidigt. Tomas hade förvisso startat senare än mig, men jag var före honom i mål. Alltså spöade jag en OS-mästare i 9 mil… bara en sådan sak.
Efter Karlsborg var det bara att åka vidare. Det var nu tillräckligt ljust för att släcka lamporna, men regnet gav dock inte upp för det. Depån i Boviken körde vi snabbt förbi. När vi sedan vände söderut efter bron innan Hammarsundet slog motvinden till hårt och skoningslöst. Det kändes segt och blött och vi bestämde oss för att göra ett sista depåstopp i Hammarsundet. Här blev det några vetebullar och lite kaffe för att återfå lite värme i kroppen. Under depåstoppet var det en av Umeågrabbarna som fick lite problem med ett knä och hade svårt att komma igång. Vi gick lite långsamt och väntade på honom; efter att ha kört nästan halva loppet ihop var det ju självklart att vi skulle klara sub-11 ihop, ända in i kaklet.
Backarna efter Hammarsundet var lite sega, men när vi väl kom fram till Medevi och konstaterade att vi hade gott om tid för sub-11 så var det bara att köra. Nu hade det också äntligen slutat regna.
Medevi – Motala (sträcka 21 km, tid: 0:47, hastighet: 26,8 km/h)
”Den totala glädjen”
Efter Medevi var det dags för körning på lite mindre vägar. Eftersom vi startade så pass tidigt var vi mer eller mindre ensamma på vägen. Vi körde om några och tjatade på några att hänga på och bita ihop. Jag kan dock tänka mig att det var mindre kul att köra på dessa vägar senare eftersom det var ganska trångt. Nu började några av oss bli lite segare och dragningarna var lite mer oorganiserade, men vi hade hela tiden bra koll på vår planerade sluttid. Det började faktiskt märkas nu att jag faktiskt trots allt kört en himla massa mil. Trots att jag kände mig ganska pigg var det inte alls samma drag i benen och jag var tvungen att kämpa på för att komma upp i hastighet (även om jag fortfarande hade kvar känslan av att kunna trampa på hur länge som helst).
På strandpromenaden spurtade vi och det var 5 lyckliga grabbar som kom i mål sub-11 med god marginal. Som 73:e man över mållinjen gick jag in på tiden 10:55, långt över förväntan. Detta förärande mig den totala positionen 5006 av 16760 som gick i mål. Cykeldatorn (välkalibrerad) visade på ett rullsnitt på 29.7 km/h och en rulltid på 10:07. 48 minuter av rundan hade alltså använts till depåstopp.
Efteråt
Tyvärr greppade jag aldrig namnet på de som jag körde med. Efter lite efterforskningar på resultatjakt.se tror jag att Umeågrabbarna är Jens Nordqvist (9107) och Emil Jönsson (21405). De andra två har jag inte hittat lämpliga kandidater till.
Direkt efter loppet splittrades klungan. Efter medaljutdelning och fotografering (ett foto som jag ser ut som en riktig tönt på) begav jag mig till startområdet där jag avnjöt pastasallad, kall öl (klass I förstås) och en välförtjänt pris snus. Cyklade sedan långsamt och lyckligt bort till bilen och lämpade av cykel och en del utrustning. Promenerade sedan bredbent bort till sporthallen för lite sömn. Stötte på en del människor med tidig start som förvånat undrade om jag redan cyklat. Jag tog sedan en lång dusch och bastu tillsammans med andra trötta (men lyckliga) människor. Tvingade mig sedan till några timmars sömn på ett trasigt liggunderlag och en alldeles för varm sovsäck innan jag satt mig i bilen för att köra hem till Stockholm.
Slutligen
Knappt en tillstymmelse till kramp, ingen slägga och överträffat tidsmålen med råge. Kan inte säga annat än att jag är fantastiskt nöjd med min VR-premiär. Och egentligen är det ju inte bara själva loppet som jag är mest nöjd med; det är snarare lyckan över att ha hittat cyklingen. Har efter VR fortsatt att cykla mycket landsväg, MTB och jobbpendling. Jag kommer att köra ett par MTB-lopp (Cykelvasan och Hammarby Hill XC) innan det är dags för den stundande handledsoperationen. Jag kommer definitivt att köra VR igen. Nästa år med sikte på Sub-10, kanske med Fredrikshof, Team Ride of Hope eller med någon klassikerkompis… och kanske med en racer med kolfiberram… kanske till och med en Specialized Tarmac Expert.
Under slutperioden inför Vasaloppet började jag fundera på vad jag skulle ta mig till härnäst. En Svensk Klassiker var en tanke som fanns i huvudet. Lidingöloppet och Vansbrosimmet borde nog inte vara några problem – springa och simma hade jag ju faktiskt gjort som träning tidigare. Men cykla hade jag ju egentligen aldrig gjort annat än för att ta mig från punkt A till B (typ Kantorsgatan till Polacksbacken i Uppsala under studenttiden). Jag har ju aldrig tränat cykling. Jag anade inte då hur pass såld jag skulle bli på det hela.
Vätternrundan var fulltecknad sedan länge, men i samband med Vasaloppet öppnade arrangörerna upp ett antal extra platser för de som genomfört Vasaloppet och siktade på en Svensk Klassiker. Med lite ångest i musarmen drog jag 3 dagar efter Vasaloppet iväg min anmälan till VR. 1500 kr fattigare insåg jag dessutom att jag skulle behöva en cykel också. Vid den tiden var det massa snö kvar, så det var inte direkt någon brådska. Jag fortsatte mala på med lite löpning och spinning på SATS. I slutet av mars började jag titta på cyklar. Jag hade bestämt mig redan från början att satsa på att köra på en riktig landsvägsjhoj, även om jag redan vid det här laget insett att det handlade om en del pengar. Till slut blev det i alla fall en Merida Road Race 903 av årsmodell -09 – en riktigt instegsracer med alu-ram och Tiagra-komponenter. Verkligen inte det allra hetaste, men det skulle duga gott åt mig. Som alla cyklister vet räcker det ju inte heller med cykeln; det ska till pedaler, skor, kläder, cykeldator, verktyg, slangar, m.m. vilket gör att notan i slutändan blir tillräckligt stor ändå.
Jag gjorde några ytterst korta turer med den nyinköpta racern med tveksamma resultat. På första rundan kom jag inte längre än några km innan himlen öppnade sig. På andra rundan kom jag inte längre än några km innan framväxeln la av (byttes senare ut av cykelaffären). Jag hade dessutom nu bestämt mig för att börja cykla till jobbet (i första hand på måndagar och fredagar till kontoret på Östermalm). Min fru var väl inte helt nöjd när jag sa att jag ville köpa en hybridcykel för att cykelpendla (att jag senare även köpte en MTB för att röja i skogen är en helt annan historia). En Nishiki XC5 införskaffades (även min fru fick en ny cykel) för detta ändamål. På första pendlingen till jobbet tappade jag lampan bak. På hemvägen från jobbet blev fästet till framlyser söndervridet av en överförfriskad ung man på Götgatan. På andra pendlingen till jobbet var jag tvungen att tvärnita för en bil som körde ut på cykelvägen och skadade mig ganska rejält. Måste väl påstå att jag nu misströstade något – det kanske inte var meningen att jag skulle cykla. Kraschen innebär i alla fall att jag nu i höst måste operera vänster handled och gå gipsad (över armbågen) i 6-8 veckor. Känns så där.
I mitten av april åkte jag och min fru till Fuerteventura för att träna. Jag hade ganska ont i handlederna efter kraschen men bestämde mig ändå för att hyra en cykel några dagar. Hotellet hyrde ut en Specialized Tarmac Expert, en helt underbar cykel som jag spenderade ca 20 mil på. Många höjdmeter och serpentinvägar blev det och sammanfattningsvis en bra start på cykelträningen. Enda smolket i bägare var väl att jag inte kom helt överens med sadeln på cykel och drabbades av ”bortdomnat organ”-syndromet. Min fru var inte helt nöjd med att sådant kunde inträffa pga cykling.
I början av maj kom jag sedan igång ordentligt med cykelträningen. Körde mellan 15-25 mil i veckan och kände att det funkade riktigt bra. Kul som attan var det också! I slutet av maj gick jag med i Fredrikshof (cykelklubb) för att få lite erfarenhet att köra i grupp. Upptäckte då att det var minst lika roligt att köra i klunga, och dessutom mycket mer effektivt. Egentligen borde jag nog börjat med det tidigare. Jag kom bra överens med min cykel och sadel och hade inga problem med skav eller andra krämpor. Sista veckan innan loppet ägnades åt att se över cykel, utrustning och specialstudera vädersiterna för att få ett grepp om det skulle regna eller inte. 120 mil på racern och 200 mil totalt hade jag fått i kroppen. Jag kände mig definitivt redo för VR.
Loppet
Innan
Jag anlände i Motala vid 14 på fredagen. Stor lunch hade inmundigats på Max i Nyköping och allt kändes bra. Jag hittade en bra parkeringsplats mellan torget och den tilltänkte sovplatsen (i sporthallen). Begav mig till torget för att hämta nummerlapp och fixa boende. I försäljningstältet fanns det massor av prylar som lockade till köp, men eftersom kassasystemet brakat ihop var köerna enorma och jag hade ingen lust att stå i kön hela eftermiddagen. Stack till bilen och hämtade mina prylar och gick till sporthallen för lite planerad sömn. Tyvärr blev det inte så mycket av den varan pga viss nervositet hos mig och ett jäkla spring i idrottshallen. Vid 17.30 gav jag upp och började byta om. Jag smörjde in stjärten och ljumskarna med den blå krämen från Assos (Chamois Creme), inte för att jag haft problem tidigare, men mest i förebyggande syfte. Det kändes onekligen lite kinky. Bestämde mig för att köra med cykelbyxor, underställströja, cykeltröja, hel vindjacka (Gore Alp-X II – fantastisk sak), ¾-tights och skoöverdrag för att kontra det misstänkta regnet. Packade lite extra kläder i sadelväskan (alldeles för mycket i den som sedan aldrig rördes). Jag gick sedan iväg till bilen och hämtade cykeln och gled ner mot torget.
Planen var nu att få lite mat i sig. Tyvärr hade jag totalt felbedömt köer och antalet människor på torget. Jag hade ingen lust att sätta mig på restaurang (och lämna cykeln obevakad) och Sibyllakiosken hade alldeles för lång kö. Smått stressad klämde jag i mig två tjocka korvar och en Festis på Pressbyrån. Kanske inte den allra bästa uppladdningen, men det fick duga.
Min starttid var satt till 19:44 och jag gled några minuter innan in i fållan tillsammans med ett antal andra cyklister. Jag hade språkat lite med några andra VR-oskulder på Funbeat och försökte identifiera dessa men hittade inte någon riktig matchning. Kl 19.42 fick vår grupp signal om att gå iväg så det var bara att hänga på. Vädret var fint, benen var pigga och det kändes helt underbart att vara på väg. Taktiken var att hitta en klunga och sedan bränna på. Depåstoppen var lite mer flexibla – men grundplanen var i alla fall att ta varannan depå (med Gränna som första stopp). Målbilden (som jag egentligen inte hade någon aning om det var realistisk eller inte) var att köra under 12 timmar (Sub-12).
Motala – Gyllene Uttern (sträcka: 78 km, tid: 2:35, hastighet: 30.2 km/h)
”Den stora euforin”
Vinden blåste lätt med och jag var lycklig att vara på väg. Jag insåg ganska snabb att de flesta runt omkring mig inte skulle köra snabbt så jag bestämde mig för att ligga i eget tempo och hoppas på att hinna ifatt (även om det inte var mycket folk som startat innan mig) eller bli upphunnen av en klunga. Mest ägnade jag mig åt att köra om i början. Efter några mil hittade jag en mindre klunga som jag anslöt till. Av cyklarna och klädseln att döma så verkade det vara vana cyklister. Efter ett tag på rulle gick jag upp och drog eftersom jag tyckte att det gick för långsamt (benen var som sagt var mycket pigga då). Efter Vadstena (och 5 km klungkörning) släppte dock klungan och jag körde på. Jag kände mig oförskämt pigg och var efter en blick på pulsklockan lite orolig för att jag körde på för hårt. Det gick i alla fall mycket bra att köra själv och det var riktigt kul med alla som hejande och uppmuntrade efter banan.När jag började närma mig Hästholmen beslöt jag mig för att faktiskt (trots plan) gå in och få lite olja på kedjan eftersom jag uppenbarligen missat detta i förberedelserna. Under infart till depån vände jag blicken ut mot stora vägen och fick då till min stora förtret se den klunga som jag tidigare kört ifrån passera mig. Klungan var nu betydligt större och såg ut att hålla bra fart. Lätt irriterad körde jag direkt fram till servicetältet och fick lite olja på kedjan. Drog sedan snabbt iväg för att ta upp jakten på den försvinnande klungan. Efter några km fick jag kontakt med en grupp om ca 8 cyklister som jag hängde på. Tempot var bra och jag gick direkt med och hjälpte till vid klungkörningen. Efter ett tag släppte några och vi var 5 stycken som körde på. Strax innan Gränna blev vi upphunna av en väldigt stor klunga som dock aldrig körde om utan valde att lägga sig på rulle bakom oss. Friåkare!
Pavéavsnittet genom Gränna var väl så där för mina handleder, men mycket roligt med alla som hejade på. I uppförsbackarna efter Gränna var det bara jag och 2 killar från Umeå (det visste jag förvisso inte då) som hängde på. Vid värdshuset Gyllene Uttern körde vi över de chipregistrerande mattorna och skippade depån.
Gyllene Uttern – Fagerhult (sträcka: 62 km, tid: 2:15, hastighet: 27,6 km/h)
”Den långa ensamheten”
Strax efter Gränna visade det sig att de två Umeågrabbarna var tvungna att göra en kisspaus. Vi hade inte kommunicerat så mycket då så egentligen upptäckte jag det först när de släppte. Jag pinnade på. Det började nu bli mörkt och dags att slå på lamporna. När jag skulle vrida mig för att sätta på lampan bak fick jag kramkänningar i revbenen. Otäcka flashbacks från Vasaloppet började flimra förbi min inre syn. Som tur var blev det inte värre än så. Km efter km utan någon framför mig eller efter mig avverkades. Några mil efter Gränna såg jag en klunga framför mig som jag försökte få närkontakt med. Jag kämpade på som attan för att komma ikapp, men när jag väl var framme var jag för trött för att hänga på. Backarna runt Kaxholmen sög must ur benen, men i nedförsbackarna innan Jönköping nådde jag rundans maxhastighet på 57 km/h.
I Jönköping beslutade jag mig för att gå in i depån för att fylla på lite vatten och lätta på trycket. Jag var bland de första i depån. Strax efter mig kom de 2 Umeåkillarna in, nu ackompanjerade av 2 grabbar till. Eftersom det inte var någon kö slängde jag i mig lite korv, mos och saltgurka. Planen blev då att hänga på den lilla klungan igen. Tyvärr såg jag dem precis dra iväg när jag kom ut från toaletten. Ensam igen.
Lämnade depån i totalt mörker och var lite förbannad på mig själv att jag inte varit lite mer påpasslig. Körde genom Jönköping och slet ganska rejält i backarna före Bankeryd. Jag såg några enstaka röda cykellampor framför mig, men det vara tyvärr bara cyklister som jag kom ikapp och sedan körde ifrån. När jag kom till depån i Fagerhult var jag lite sliten. Jag hade egentligen inte tänkt stanna i depån, men när jag tittade in såg jag ”min” lilla klunga som jag uppenbarligen trots allt hållit jämna tramptag med.
Fagerhult – Karlsborg (sträcka: 70 km, tid: 2:51, hastighet: 24.6 km/h)
”Regnet, mörkret och den lilla klungan”
Den här gången såg jag till att inte missa klungans avfärd. Jag petade i mig en vetebulle, några saltgurkor och lite sportdryck och stod sedan redo för avfärd. Jag la mig sist i klungan och frågad om det var ok att jag hängde på. Vid mina första körningar drog jag på lite för hårt och var nästan nära att lämna klungan bakom mig. Vis av erfarenhet tog jag det sedan lite lugnare. ”Vi trodde att du var på väg att göra ”rycket” redan nu”, skattade mina klungkompisar åt mig. Eftersom vi låg på linje blev diskussionen under körningen blev aldrig direkt livlig utan bestod mest av uppmuntrande tillrop och ”bra kört”. Jag fick dock klart för mig att det var två Umeåkillar och två Stockholmskillar och att vi alla var VR-oskulder. Med det här gänget körde jag sedan resten av rundan. Vi hade några som hakade på tillfälligt och några som vi övertalade att haka på, men egentligen endast en större klunga som körde ifrån oss.
Strax efter Fagerhult öppnade himlen sina portar. Det var nu kolsvart, blött och rejält kallt. Med anledning av detta beslöt vi oss för att ta en riktig ätpaus i Hjo. Vi åkte först in i fel del av depån men lyckades sedan hitta in i Folkets Hus (eller vad det nu var) där lasagnan serverades. Jag tror att vi nästan var de första som åt där eftersom det inte fanns någon mat framme när vi kom. Varm lasagna, varmt kaffe och kall mjölk var dock som balsam för en nedkyld cyklistkropp. När vi satt och åt plockade dessutom Stockholmgrabbarna fram sin plan för att köra Sub-11 och konstaterade att de låg bra till. När jag då fick höra att de startat kl 19:46 insåg jag att det ju faktiskt också var klart möjligt för mig. Hjostoppet varade i ca 20 minuter och vi kände oss starka när vi rullade ut.
Sträckan mellan Hjo och Karlsborg gick obemärkt förbi. Det regnade fortfarande och var kallt, men efter maten i Hjo kom jag in i ett tillstånd där det kändes som om jag kunde trampa i all evighet. När det dessutom började ljusna kändes det alldeles utmärkt. Strax innan Karlsborg passerade vi skylten som proklamerade att vi endast hade 100 km kvar.
Karlsborg – Medevi (sträcka: 69 km, tid: 2:27, hastighet: 28,2 km/h)
”Gryning och tro på framtiden”
Vi körde in i depån i Karlsborg trots att det egentligen fanns något behov av mat eller dryck, men en av grabbarna behövde kissa. Jag fyllde på flaskan med sportdryck och konstaterade att Tomas Gustafson befann sig i depån samtidigt. Tomas hade förvisso startat senare än mig, men jag var före honom i mål. Alltså spöade jag en OS-mästare i 9 mil… bara en sådan sak.
Efter Karlsborg var det bara att åka vidare. Det var nu tillräckligt ljust för att släcka lamporna, men regnet gav dock inte upp för det. Depån i Boviken körde vi snabbt förbi. När vi sedan vände söderut efter bron innan Hammarsundet slog motvinden till hårt och skoningslöst. Det kändes segt och blött och vi bestämde oss för att göra ett sista depåstopp i Hammarsundet. Här blev det några vetebullar och lite kaffe för att återfå lite värme i kroppen. Under depåstoppet var det en av Umeågrabbarna som fick lite problem med ett knä och hade svårt att komma igång. Vi gick lite långsamt och väntade på honom; efter att ha kört nästan halva loppet ihop var det ju självklart att vi skulle klara sub-11 ihop, ända in i kaklet.
Backarna efter Hammarsundet var lite sega, men när vi väl kom fram till Medevi och konstaterade att vi hade gott om tid för sub-11 så var det bara att köra. Nu hade det också äntligen slutat regna.
Medevi – Motala (sträcka 21 km, tid: 0:47, hastighet: 26,8 km/h)
”Den totala glädjen”
Efter Medevi var det dags för körning på lite mindre vägar. Eftersom vi startade så pass tidigt var vi mer eller mindre ensamma på vägen. Vi körde om några och tjatade på några att hänga på och bita ihop. Jag kan dock tänka mig att det var mindre kul att köra på dessa vägar senare eftersom det var ganska trångt. Nu började några av oss bli lite segare och dragningarna var lite mer oorganiserade, men vi hade hela tiden bra koll på vår planerade sluttid. Det började faktiskt märkas nu att jag faktiskt trots allt kört en himla massa mil. Trots att jag kände mig ganska pigg var det inte alls samma drag i benen och jag var tvungen att kämpa på för att komma upp i hastighet (även om jag fortfarande hade kvar känslan av att kunna trampa på hur länge som helst).
På strandpromenaden spurtade vi och det var 5 lyckliga grabbar som kom i mål sub-11 med god marginal. Som 73:e man över mållinjen gick jag in på tiden 10:55, långt över förväntan. Detta förärande mig den totala positionen 5006 av 16760 som gick i mål. Cykeldatorn (välkalibrerad) visade på ett rullsnitt på 29.7 km/h och en rulltid på 10:07. 48 minuter av rundan hade alltså använts till depåstopp.
Efteråt
Tyvärr greppade jag aldrig namnet på de som jag körde med. Efter lite efterforskningar på resultatjakt.se tror jag att Umeågrabbarna är Jens Nordqvist (9107) och Emil Jönsson (21405). De andra två har jag inte hittat lämpliga kandidater till.
Direkt efter loppet splittrades klungan. Efter medaljutdelning och fotografering (ett foto som jag ser ut som en riktig tönt på) begav jag mig till startområdet där jag avnjöt pastasallad, kall öl (klass I förstås) och en välförtjänt pris snus. Cyklade sedan långsamt och lyckligt bort till bilen och lämpade av cykel och en del utrustning. Promenerade sedan bredbent bort till sporthallen för lite sömn. Stötte på en del människor med tidig start som förvånat undrade om jag redan cyklat. Jag tog sedan en lång dusch och bastu tillsammans med andra trötta (men lyckliga) människor. Tvingade mig sedan till några timmars sömn på ett trasigt liggunderlag och en alldeles för varm sovsäck innan jag satt mig i bilen för att köra hem till Stockholm.
Slutligen
Knappt en tillstymmelse till kramp, ingen slägga och överträffat tidsmålen med råge. Kan inte säga annat än att jag är fantastiskt nöjd med min VR-premiär. Och egentligen är det ju inte bara själva loppet som jag är mest nöjd med; det är snarare lyckan över att ha hittat cyklingen. Har efter VR fortsatt att cykla mycket landsväg, MTB och jobbpendling. Jag kommer att köra ett par MTB-lopp (Cykelvasan och Hammarby Hill XC) innan det är dags för den stundande handledsoperationen. Jag kommer definitivt att köra VR igen. Nästa år med sikte på Sub-10, kanske med Fredrikshof, Team Ride of Hope eller med någon klassikerkompis… och kanske med en racer med kolfiberram… kanske till och med en Specialized Tarmac Expert.
No comments:
Post a Comment