Cykelvasan 2011 - Race Report

Bättre sent än aldrig, men här kommer i alla fall en rapport från Cykelvasan den 13:e augusti. Till mitt försvar kan jag väl säga att det varit så pass chokat på jobbet att jag inte ens hunnit skriva blogginlägg på arbetstid (obs - skämt). Tyvärr finns det inte så mycket bilder att tillgå eftersom min support-crew missade både starten och målgången.

Som jag tidigare berättat om blev min medverkan i Cykelvasan klarerad ganska sent. Jag fick tag på en startplats en vecka innan loppet via startplatser.se. Lyckligtvis behövde jag inte betala något överpris heller. Tanken var väl att jag skulle ha anmält mig redan i våras, men tyvärr exploderade anmälningstakten i slutet av mars (innan prishöjningen) och jag blev utan biljett. Nu borde jag väl redan då fattat att det i slutändan skulle gå att få tag på en startplats; det finns alltid ett gäng som anmäler sig och sedan glömmer bort att träna och får kalla fötter när det börjar närma sig.

Jag och Valencia tränare lite hopp och Downhill

Mitt sena deltagandebeslut fick i alla fall två tydliga konsekvenser: dels fanns det inte mycket kvar att välja på när det gäller boende i Sälen, och dels var min cykelform långt ifrån optimerad.

Vad det gäller boende var alla stugor i Lindvallen uppbokade. Jag fick däremot tag på en 8-bäddarsstuga vid Högfjällshotellet ca 5km från Lindvallen. Det blev väl ganska lagom eftersom vi bjöd med oss svärföräldrarna också. Däremot var stugan inte alls så fin som den vi bodde i vid Lindvallen förra året. När vi väl kom på plats berättade nyckelutlämnaren att precis varenda stuga i Sälenområdet var uppbokad den här helgen. Ett rejält klipp för Skistar alltså.

Eftersom Lidingöloppet är nästa stora lopp, hade jag skiftat över träningen mot övervägande löpning. Inte många kvalitetspass på cykeln alltså. Nu hade jag mindre än en vecka på mig att få till något. Det blev i alla fall ett något längre pass i Hellas på tisdagen, ett intervallpass på onsdagen och ett kort rullpass på fredagen. Tror att det hjälpte lite i alla fall.

En actionbild tagen av Photomic
som satt efter banan. Skall köpas.

Startplatsen som jag köpte låg i startgrupp 22, men glädjande nog räckte mitt resultat från förra året till att flytta upp mig till startgrupp 8 (4:e startgrupp i motionsklass). Resultatindelade startgrupper var en mycket välkommen nyhet (om det nu var en nyhet, det kanske bara var så att det slog lite mer nu när loppet var fulltecknat) som gjorde att det flöt betydligt bättre ute på banan. Jämna grupper resulterar i färre omkörningar och mindre trängsel på banan.

Den andra stora förändringen jämfört med förra året var bansträckningen. Ett antal km asfalt hade blivit grusväg, nybruten skogsväg och stig. Ett antal trånga passager var dessutom breddade och några tveksamma och "farliga" utförskörningar (i alla fall för ovana cyklister) var borttagna. Alla dessa förändringar var klart positiva och har resulterat i en snabb och relativt oteknisk bana som passar de flesta. Men med det inte sagt att det är lätt att köra fort på den.

Den enda negativa saken avseende bansträckningen var väl asfaltpartierna på Vasaloppsvägen. Förra året cyklade vi på höger sida av vägen, vilket medförde stora problem för biltrafiken eftersom det blev stopp vid cyklisternas på- och avfarter på vägen. I år hade man istället valt att enkelrikta vägen och låta cyklisterna köra på vänster sida, samtidigt som bilisterna/supporttrafiken kunde hålla till på höger. Trafiken mellan Sälen och Mora flöt nog på betydligt bättre i år än förra året. För att avdela cykel- och biltrafiken fanns det koner (med skyltar) på vägen. Missen var att man valt att ställa dessa 30-50cm in på vänster sida (på vägen som redan från början är trång). Det blev alltså väldigt trångt på den vänstra cyklistsidan. Det gick precis att ligga två i bredd, men det var tight. Konerna var dessutom lite ojämt fördelade; ibland satt de ca 30 cm in och ibland längre. Låg man då tight på ett hjul framför kunde konerna dyka upp lite väl snabbt. Jag såg en hel del riskfyllda undanmanövrar och hörde efteråt talas om minst 2 som kraschat pga. konkrockar. Att en övervägande del av asfaltdelarna var nedförsbackar med farter uppåt 50-60 km/h gör inte det hela mindre farligt. Konerna måste absolut sitta på mittlinjen nästa år. Då blir det bättre med plats för cyklisterna och därmed mindre farligt. Det finns fortfarande tillräckligt med plats för bilarna på höger sida, även om de kanske måste hålla lite lägre fart för att även dem hålla koll på konerna.

Loppet
Utrustningen plockades fram och kontrollerades på fredagskvällen. På lördagsmorgonen gick jag upp kl 7, relativt pigg och utvilad. Himlen var blå och termometern visade +6 grader. Rullade ner till Lindvallen där en helt okej frukost (till skillnad från fredagens relativt usla pastabuffé) intogs. Rullade sedan i någorlunda fart, för att få upp värmen, ner till starten i Berga by. I år hade man flyttat starten från idrottsplatsen (Tjärnheden?) till Vasaloppsstarten istället. Sprang som vanligt på Fredrik från cykelklubben.se och snackade lite. I mitt huvud var starttiden 9:40 och i realiteten var den 9:30, vilket gjorde att jag som vanligt stod längst bak i fållan. Eftersom starttiden räknas från startskottet och inte från chipmattepassering missade jag någon minut på det. Temperaturen hade nu stigit upp mot 15 grader och det var väl så gott som perfekt väder hela vägen.

Dammig och sårad MTB-wannabe med dotter och svärmor.

Sedan gick starten. Precis som förra året sprätte benen i backarna i början och jag låg mer eller mindre konstant i vänsterfil. Efter ca 5km var jag nog uppe i något som kan liknas vid startgruppens tätklunga. Väl där flöt det på ganska bra, även om hela loppet i motionsklass visade en total avsaknad av organiserad klungkörning. Precis innan första kontrollen (Smågan) kom dock kraschen. Har redan beskrivit den här så jag tänker inte orda mer om den. Faktum är dock att jag tror att jag har det torra underlaget och dammet, som lade sig som en hinna över såren, att tacka för att blev något rinnande blod.

Sårad hjälte

Jag tappad nog en del efter detta, vänsterbenet var lite stelt och ont (mest ont gjorde det dock när jag duschade och skulle tvätta såren efter loppet), men det funkade resten av loppet i alla fall. Körde sedan på i omväxlande grusväg, skogsväg, stig och asfalt. Jag låg mest och körde om och hittade egentligen ingen klunga att köra med under hela loppet. När jag kom ikapp en grupp av cyklister låg jag i svans ett litet tag och gick sedan upp och körde om. Benen kändes pigga. Blev omkörd av ett fåtal från senare startgrupper.

I Evertsberg gjorde jag mitt enda (frivilliga) stopp på ca 1 minut för lite saltgurka och sportdryck. Sedan finns det väl egentligen inte så mycket mer att säga. När skylten med 20km kvar dök upp konstaterade jag att marginalen mot 4h var god. Landade slutligen på 3:56:21 (plats 674 av 4100 i herrar motion) vilket drygt 9 minuter bättre än förra året vilket väl är okej med tanke på att årets lopp var mindre asfalt, knappt 3km längre och innehöll en kraftig vurpa. Vinnaren i herrklassen gick in på ca 2:47 och det är mycket imponerande att kunna hålla ett snitt på över 30 km/h på grus och stig. Jag är inte där riktigt ännu. Ett antal minuter till borde jag kunna kapa genom ren rutin, men för ytterligare förbättring utöver det måste jag nog satsa lite mer på själva loppet, fartträning på MTB, toppa formen lite bättre etc. Jag är dock nöjd med dispositionen av loppet, var pigg under sista delen och hade nog egentligen kunnat stå ytterligare mer på slutet. Men det är lite svårt när det finns så pass få ryggar att arbeta mot. Var faktiskt ganska ensam under långa avsnitt under andra halvan av loppet.

Fru och dotter. Jo, hon cyklade faktiskt med en cykelkorg... och var lång ifrån sist.

Överlag är jag dock nöjd. Vasaloppsorganisationen är som vanligt mer eller mindre fläckfri. I år blev det dessutom en tävling för hela familjen då Valencia körde Barnens Cykelvasa och Anna på en imponerande sätt pallrad sig igenom 30km-loppet på en damcykel. Hon tyckte till och med att det var så pass kul att hon nog vill köpa en riktig MTB för att köra i skogen. Det finns hopp för familjen och vi kommer tillbaka nästa år.