Bilder i tiden

Valencia blev av någon märklig anledning inte så mycket snabbare i sin nya temphjälm.

Engelsmännen har känsla för det här med dramatik

Morgan goes flower-power

Varför pratar alla om döden och riskerna?

SvD tog tidigare upp högersvängen som en källa till fara i artikeln: "Högersväng en dödsfälla för cyklister". Oj då, tänker jag som läsare, en dödsfälla ute i trafiken - det kan inte vara bra. Läser man vidare i artikeln så kan man konstatera att det i snitt dör 2 cyklister per år i Stockholmstrafiken och att det i 6 av 7 olyckor med dödliga utgång är en högersvängande lastbil eller buss involverad. Varje dödsfall är självklart en oerhörd tragedi och självklart skall allt göras för att undvika dessa.

Den farliga högersvängen

Men man måste väl också sätta lite perspektiv på det hela. Så fort cykling lyfts upp i media nu för tiden så har det en negativ klang; det är farligt, cyklister är dumma, fåniga och livsfarliga, och nu är det "dödsfällan" högersvängen som tas upp. I samma artikel kan man läsa att:

• Antalet cyklister har mer än fördubblats de senaste 15 åren i Stockholm. I snitt cyklar 150000 varje dag.
• Antalet skadade cyklister är ungefär lika många nu som 1998.

Söker man sedan vidare på lite olycksstatistik kan man via Trafikverket hitta följande statistik över antalet döda inom olika trafikslag:

Med detta som bakgrund förstår jag inte riktigt varför det cykling i media idag så ofta förknippas med något farligt och utsatt. Tvärtom så verkar ju faktiskt cyklisterna faktiskt klara sig bättre och bättre trots att vi blir fler. Artikeln "Övergångsstället - totalt livsfarligt för fotgängare" eller "Mopedistdöden - 100% fler döda under 2011!" har jag inte sett ännu.

Artiklar på SvD kopplat till cykling

Varför skrivs det inga artiklar om hur bra många mår av att cykla till jobbet istället för att åka bil, hur vacker t det är att åka ensam längst Skeppsbron vid en soluppgång en morgon i mars eller vilken kick det är att ta sig till jobbet för egen maskin när alla andra trafikslag står stilla?

Varför bryr sig ingen om att ensa fundera på hur många liv som cyklingen har räddat i form av ökad motion, bättre levnadsvanor och ökat välbefinnande?

Den efterföljande kommentarsdebatten till SvD:s artikel gör mig bara matt; vet inte om jag skall skratta eller gråta. Är människan verkligen så jäkla korkad och inskränkt som debatten ger sken av?

Kollektivtrafik vs. cykel

Eftersom jag ska iväg till England i kväll (åker direkt från jobbet med en stor väska) var jag tvungen att åka med kollektivtrafiken in till jobbet. Här kommer en kort jämförelse:

Kollektivtrafik: Tog idag 65 minuter från dörr till dörr. Jag får byta linje 2 gånger. Jag får stå ihopklämd med en massa andra människor som hostar och snörvlar på mig. Jag får betala för det hela.

Cykla: Tar 30 minuter från dörr till dörr. Jag får frisk luft. Det är gratis.

Inte ett svårt val!

Ibland blir man förvånad...

Det blev varken Kompiscross eller rullskidor igår. När klockan ringde på morgonen var jag genomsvettig, trött och seg i största allmänhet. Bara att snooza och vända sig om. Feber eller anti-nikotin-chock, vem vet. Var fortsatt seg hela dagen så det kanske var en lätt bugg i alla fall.

Över 4 dygn utan snus nu i alla fall. Tror (peppar peppar) att det värsta faktiskt är över nu. Visst längtar jag, visst fattas något och visst är morgonkaffet inte alls helt, men det känns lättare nu.

En liten solskenshistoria hinner vi med också. På förra kompiscrossen (förra söndagen) strippade jag cykeln från skärmar, lampor och cykeldator på plats. Innan jag lämnade satte jag på skärmarna och stoppade ner lampor och cykeldator i väskan, trodde jag. I morse kom jag på att jag skulle sätta tillbaka cykeldatorn. Letade i väskan men hittade den inte. Eftersom jag inte använt eller tömt väskan kunde jag inte dra någon annan slutsats än att datorn aldrig hamnat i väskan.

Dagens glädjeämne

Eftersom jag kom ihåg precis vad jag ställde väskan under tävlingen tänkte jag att jag ändå kunde chansa och åka förbi Stora Skuggan och kolla. En omväg på några km är ju inte så farligt. Och mycket riktigt! Precis där jag misstänkte att den kunde vara, där låg den. Lätt fuktig i det blöta gräset och fullt fungerande. Lite flyt ska man ha.

Åker för övrigt till England på onsdag kväll och blir borta till på söndag kväll. Eftersom jag har löpförbud har jag ingen aning om hur jag ska sköta träningen när jag är borta. Några tips?

Usel dag i största allmänhet

Håglös, rastlös och seg på samma gång. Natten var märklig, ytlig sömn, konstiga drömmar, svettig. Om det har med nikotinavvänjningen att göra är det ju faktiskt lite läskigt - värsta avgiftningen ju. Å andra sidan var det precis som en febernatt, att det beror på lite virus är ju inte omöjligt heller.

Är dessutom en usel människa som inte tränat idag. Har haft gott om tid och tillfällen att åtminstone köra ett rullskidepass eller ett trainerpass. Men har som sagt var inte känt för det alls. I morgon blir det Kompiscross i alla fall (utan Christian denna gång). Och eftersom jag varit så usel idag får det väl bli ett rullpass eller intervallpass framåt kvällen också.

Kör med tuggummi och smågodis nu. Funkar.

When the going gets tough...

32h utan snus nu typ. Lever fortfarande, men det är f-n så mycket svårare än vad jag tänkt mig. Inför varje sak jag ska göra, tänker jag "ska bara lägga in en sn... nä det ska jag ju inte". När jag väl gör något tänker jag "det är något jag glömt, just det ska ju lägga in... nepp, det ska jag ju inte". Sov uselt i natt, trött och seg. Hade tänkt köra ett hård intervallpass i kväll, men det blev lite blogg i sängen i stället. Men i morgon ska lungorna få känna att dom lever.

*
Min läkare hörde av sig idag. Ingen stressfraktur (hurra), men väl några riktigt inflammerade och vätskefyllda senskidor i innerfoten. Fick två alternativ: kortisonspruta och vila, eller vila och Voltaten. Vila innebär i det här fallet, ingen löpning. Är lite skeptisk mot kortisonsprutor och tänkte därför testa den sprutlösa varianten först. Löpning klarar jag mig utan ett tag.

No more svart guld

Jag har inte snusat sen kl 14.05 idag. Min plan var att snusa upp den igår nyköpta snusdosan, och sedan kanske inte köpa en ny. Testledar-Frida (från dagens GIH-tester) tyckte inte att det var en bra idé. Hon tyckte att jag skulle bestämma mig för att den snus som jag tog under testet, skulle vara den sista... och den hade jag ju redan snusat. Ångest

Sedan lovade hon att hon skulle ringa och stötta mig i morgon och att jag om några veckor skulle få göra ett riktigt tröskel- och maxtest på deras nya SRM-testcykel (och därifrån få riktigt användbara träningsvärden). Jag suckade och slängde dosan i papperskorgen.

*

Klockan är 21:03. Jag är rastlös och det är något som fattas...

Return of the DN

Det var länge sedan som DN lät någon anticyklist komma till tals, så nu var det väl dags igen.

Söderbysjön kl 10.47

Mia, jag håller med dig. Det är ju rent för jävligt att du inte i lugn och ro kan låta din hund springa löst. Och upprörande att någon blir rädd för din hund (för just din hund är väl sååå snäll, till skillnad från andra hundar). Och att det finns golfare i närheten av en golfbana... en styggelse! Och att folk ger sig ut och cyklar i ett vackert område en fin dag... minst sagt upprörande. Och att övergödda män visar sig utomhus i trikåer... Det är ju dom, och alla andra, som borde sitta hemma bakom sina persienner, och inte vara ute och störa just din fina dag.

*

Näe, nu åker jag till GIH och cyklar skiten ur mig. Inomhus. Bakom persienner. Bara för att inte störa Mia.

Hej magnetkamera!

Magnetkameraundersökning på Executive Health idag. Sprang 15km igår för att foten skulle vara lite mör och fin inför undersökningen. Börjar för övrigt bli van vid MRT nu. Har tidigare klarat av ryggen (diagnos: Bechterews sjukdom), knä (diagnos: trasig menisk), handled (diagnos: avslitet ledband) samt huvud (diagnos: komplett galen). Får väl se vad det blir den här gången.

Slapp ligga helt i tuben den här gången eftersom det bara var högerfoten som skulle genomlysas. Fick ett par kassa hörlurar med P3 i. Maskinen (av märket Philips denna gång) lät ännu mer än vad jag kom ihåg senast. Jag somnade som en stock. 35 minuter senare blev jag störd av den lilla sköterskan. På fredag ringer farbror doktorn och ger mig domen; stressfraktur, senskideinflammation eller något annat junk. Löpningen klarar jag mig utan ett tag, men cyklingen skulle verkligen svida.

En av Philips sämsta ljudanläggningar någonsin.

*

I går åkte jag bil till Enköping (jobb över dagen) för första gången på nästan ett halvår och Stockholmstrafiken visade upp sig från sin allra bästa sida. Vilken ångest! Upp kl 6, åkte kl 6.45 och var i Enköping kl 8.05. Åkte från Enköping kl 15.00 och var hemma 17.05. 3 timmar och 25 minuter för att förflytta sig 18 mil. Det måste vara något slags rekord (och ändå var det inte något speciellt som hänt i trafiken, bara "mycket bilar"). 

I 3½ år körde jag fram och tillbaka till Enköping 4-5 dagar i veckan. Efter gårdagens tur fattar jag inte hur jag överhuvudtaget stod ut med det. Trots att det i går eftermiddag och kväll var höstens hittills sämsta väder längtade jag bara ut i luften och bort från bilköerna. Tror att känslan stavas frihet och oberoende. Aldrig mer ett jobb/uppdrag som betyder bilpendling!

Kompiscrossen - Formula Petit Ombre Race Report

Banan: Start på asfalt (endast starten). Högersväng upp på grusväg uppför (förbi en parkering) följt av höger uppför en gångstig. Därefter ett stigparti på några hundra meter, lätt uppför och i princip det enda partiet på banan som erbjöd någon slags vila. Partiet avslutades med en lång nedförsbacke på rullgrus följt av en 90-graders vänstersväng - banans definitivt svåraste passage att ta i någorlunda fart. Kort bit på grusstig följt av en 90-graders högersväng ut på gräs. 2 st hopphinder, över två asfalterade vägar och fram till zick-zack-hinder. Svagt uppför på lerig grässtig (som i alla fall jag inte hade något grepp på) och sedan högersväng uppför på grusstig in i skogen. Uppförsbacke följt av lite nedför in på ridstig (tungt grus) och sedan längt denna fram till första högersvängen.

Varvet var väl ganska precis 1,24km (i alla fall enligt min Garmin) och sjukt jobbigt. Som jag nämnde ovan fanns det i princip ingenstans att "vila". Partiet från zick-zack-hindret (via ridvägen) och fram till slutet på första backen var rejält jobbigt och väl uppe på platån efter det fanns det inte något kvar i benen.

Men det gick ju att ta sig runt. Jag tog det (som vanligt) för lugnt i starten. Hittade en sedan en rygg att hålla och bet mig fast. Gick förbi en gång, men blev omkörd på nästa varv. Efter ca 15 minuter var det dags att bli varvad av dagens vinnare (som tydligen var helt överlägsen). Jag slet som ett djur under exakt hela tävlingen och lyckades hålla i ganska väl. Målet för dagen var ju att inte bli varvad allt för tidigt och att hålla Christian bakom mig, vilket funkade. Landade slutligen på en 17:e plats av 35 startande (5 DNF:are) vilket jag får vara nöjd med.

Skådeplatsen

Det hela avslutades sedan med en välförtjänt fika på ett fik vid Stora Skuggan; en ciabatta med mozzarella och parmaskinka, en chokladbiskvi och en kopp kaffe till det facila priset av 101 riksdaler. Eller avslutades… jag avslutade det hela med att i lugn takt rulla 35km hem, via Sickla, Hellasgården, Farsta och Ågesta.

På lördagen dödade jag min överkropp med rullskidorna och på söndagen dödade jag min underkropp på cykeln. En bra helg helt enkelt!

För övrigt är Kompiscrossen ett av cykelstockholms mest fotobevakade arrangemang vilket är riktigt kul! Bilder från Patrik Rising, Peter Hultman och Andreas Nyström.

Starten - notera de två lugna killarna längst bak.

Alla vackra höstbilder innehåller lite lidande

Jakt!

KÄMPA!

Fartkänsla på ridstigen

Hopp över små hinder med tung cykel och tunga ben

Ibland går det för fort.

Slutet närmar sig.

Resultatraden

Rullskidor

Var ute på mitt första pass på rullskidor idag. Första intrycket: tja, det funkar väl. Lite Bambi på hal is och ovant i början. Stavisättningen funkar väl sådär, svårt att hitta bra grepp och stavarna slinter gärna lite på asfalten. Körde huvudsakligen dubbelstakning och stakning med frånskjut när det gick lite uppför. Armar och axlar kändes bra under passet, men nu så här lite senare på kvällen är det lite gele. Misstänker att jag kommer få lida av lite träningsvärk i morgon.

En man i tights går alltid hem!

Vad det gäller nedförsbackar är jag dock en jäkla mes. Gillar inte alls känslan av att inte riktigt ha kontroll över hastigheten. Planerad körning är det som gäller och bara ställen som är rekade innan, dvs. vägar utan nedförsbackar som avslutas med korsningar eller 90-graderssvängar. Farten är inte det som lockar, det får gärna gå riktigt långsamt så länge som jag får bra träning för axlar, rygg och mage. Nöjd över att jag valde lite mer trögrullade skidor.

Men så låter det nu... med några mer pass och mil i benen så kommer jag väl bli övermodig och börja köra snabbt. Känner mig själv alldeles för väl vid det här laget...

I morgon blir det Kompiscross vid Stora Skuggan. Målet blir som vanligt att inte bli varvad allt för tidigt och att spöa Christian. Vädret ser ut att bli fint.

Ber om ursäkt...

...för hipster-vinkeln på min sadel i ett föregående inlägg. Det är korrigerat nu.

Rakt ska det ju vara

*

För övrigt var jag hos en ortoped specialiserad på fötter idag. Senskideinflammation i någon konstig sena i foten (den där högerfoten som jag gnällt om ett tag nu), eller möjligtvis en stressfraktur. Magnetkamera får avgöra. Ringde igår, kom till fotspecialist idag, MR på onsdag (kunde dock fått tid redan på måndag men fick inte plats med det i kalendern) och blir uppringd med resultat på fredag. Sjukvårdsförsäkring is the shit!

*

I helgen blir det premiärtur på rullskidorna på lördag. Söndag kompiscross eller en grusvägsrunda på Södertörn. Mjölksyra eller natur, det är den stora frågan.

Eftertankens kranka blekhet...

Glädjen blev kortvarig, ty lika snabbt som Sverige brukar göra en plattmatch efter en heroisk insats, slog bilisterna tillbaka efter Stockholms stads satsning på cyklisterna.

Jag brukar normalt sett vara ganska lugn vid cyklingen. Visst stöter man på idioter (av alla de slag och trafiksätt) dagligen, men det brukar inte vara någon idé att hetsa upp sig. På dagens hemresa var det dock lite för mycket. Vi börjar på Sibyllegatan. Jag och en grön Lexus RX-450 svänger in från Valhallavägen samtidigt. Jag ligger före och noterar ganska snart att han ligger väldigt nära och är väldigt sugen på att köra om. Nu är det ganska trångt på Sibyllegatan, så du måste ha fritt på mötande sida för att köra om. Varje gång som han är på väg att köra om kommer det dock en bil, ett övergångsställe eller rödljus. Vi saktar in, och sedan accelererar jag snabbare och ligger före. Lexusen kryper upp mot mitt bakhjul, planerar omkörning, men hinner inte om.

Jag verkligen ser för mitt inre öga hur den medelålders mannan i bilen sitter och svär: "#&!%, här har jag köpt en SUV för 600 tuss (minst) och så kommer jag inte snabbare fram än en cykel... jävla cyklist. Fåniga kläder har han också.". Vad jag inte förstår är varför han prompt skall köra om? På Sibyllegatan kan du inte köra mer än några hundra meter innan det tar stopp igen. Vanligtvis går det snabbare som cyklist än som bil, eftersom cykeln accelererar snabbare (de första metrarna) och dessutom kan köra förbi köerna. Men det är uppenbarligen väldigt provocerande för vissa.

Körde du en sådan här söderut på Sibyllegatan vid 17-tiden idag? I så fall - FUCK YOU!

Dansen fortsätter fram till Östermalstorg. Nu har den feta gubben tröttnat (vet inte om det är så, men jag misstänker det) och precis vid busshållplatsen bränner han förbi mig, med flera centimeter tillgodo och precis vid en stor jäkla vattenpöl som blöter ner mig. Vad han har missat är att det ett övergångsställe direkt efter busshållplatsen och direkt efter det att han kört om mig måste han tvärnita. Eftersom han svänger in lite framför mig (och direkt mot trottoarkanten) så har han dessutom effektivt eliminerat hela min planerade bromsstäcka inför övergångsstället. Jag tvärnitar också och lyckas precis stanna innan jag kör in i honom. Klappar till bakrutan men får ingen respons (självklart tonade rutor).

Sedan drar han, ignorerar människorna vid nästa övergångsställe och fortsätter. Jag kommer ikapp och upp jämsides vid Dramaten (han fick rött vid korsningen efter Östermalmstorg). Han tittar demonstrativt bort och accelererar hårt. Suck...

Sedan fortsätter det:

• Vid Bukowskis svänger en parkerad bil rätt ut på cykelvägen - tvärnit
• På Skeppsbron svänger en taxi rätt över cykelbanan utan att blinka - tvärnit
• Vid Slussen stannar två cyklister tvärt i höger (sväng)fil på cykelbanan - tvärnit
• Vid Mariatorget bränner en bil (föraren pratade i mobiltelefon och tittade rak framåt) rakt ner från "Horngatspuckeln" och in på Hornsgatan - tvärnit
• På Swedenborgsgatan kör en bil rätt fram, men ändrar sig i sista sekund och svänger tvärt höger utan att blinka - tvärnit
• Vid Södra station går en SMS:ande flicka rätt ut i gatan - tvärnit (och hon märker ingenting)
• På Skanstullsbron tycker en vinglig herre att han helt plötsligt ska hålla till vänster, trots att han inte ska köra om, eller möter någon fotgängare - tvärnit

Några incidenter per dag får man räkna med. Men idag var det f-n i mig lite för mycket. Och var har jag gjort idag? Jo, jag har faktiskt varit en helt exemplarisk cyklist; visat tecken, stannat och släppt förbi fotgängare, stannat och lämnat företräde när reglerna påbjuder det, hållt så långt till höger som det bara går, etc. Har faktiskt inte brutit en millimeter mot lagen idag. Men det är tydligen inte tillräckligt...

Sprang av mig lite aggressioner (på ett väldigt lugnt och sansat sätt) när jag kom hem.

Plötsligt händer det!

...och nu åsyftar jag faktiskt inte gårdagens stora glädjeämne: Sverige-Holland*, utan det faktum att det i pressen idag finns en god nyhet för cyklister, samt även en vettigt skriven krönika.

1 miljard kronor läggs på cykelsatsningar fram till 2018. Äntligen har politikerna fattat att nästan 25% av alla transporter i Stockholm till jobbet sker på cykel och att cykelnätet i Stockholm är hopplöst eftersatt. Nu får vi bara hoppas att inte alla pengar läggs på att renovera befintliga cykelbanor, utan att faktiskt krafttag läggs på säkerhet och framkomlighet:

• Öka säkerheten genom att separera gång- cykel och biltrafik.
• Bredda och separera de mest använda genomfartsstråken (typ Skeppsbron, Slussen-Tegelbacken, etc.)
• Tydligare märkning av cykelbanor, cykelboxar och cykelöverfarter (både färg och infällt ljus fungerar)
• Se till att snöröjning/lövrensning/grussopning av centrala cykelstråk fungerar klockrent.
• Se till att alla ljussystem (framför allt utanför stan) reagerar automatiskt på cyklister.
• M.m.

En glad cyklist!

Ett "cykeldirektorat efter dansk modell inrättas". Hoppsan! Hoppas bara att det får lite mer att säga till om än nuvarande "cykelansvarig" verkar ha haft. I november ska Stockholms nya cykelplan vara klar. Jag är spänd av förväntan.

Utöver det publicerar även SvD en osedvanligt klarsynt kolumn. Denna gång av en medelålders kvinna, som cyklar själv och inte gömmer sig bakom något skägg, eller bakom ratten på en överdimensionerad SUV.

DN offrar en hel mening på satsningen. Men så är ju DN inte direkt känt för att älska cyklister heller.

* Men "Plötsligt händer det" passar nog väldigt bra in på det svenska landslaget. En gång, typ vart femte år, gör landslaget en totalgjuten insats. En sådan där match som får en att tro på alla möjliga guld och triumfer. En sån där match som är så oväntad, så klockrent genomförd och som får dig att sitta med ett fånigt leende på läpparna hela kvällen efteråt. Det gäller att inte missa dom matcherna. Senast det hände tror jag var EM-kvalmatchen mot Spanien 2006. Att de matcherna sedan brukar följas av en oavgjord match mot typ Färöarna är en helt annan sak.

Fråga Middleman

Det kom ett mail till mig:

Hej Middleman!
Du verkar ju vara haj på det här med cykling. Nu är det så att jag ska köpa ett par rullskidor och stavar. Eftersom jag cyklar in till stan och jobbet undrar jag om det möjligtvis går att frakta hem dessa prylar på cykeln?

Mvh /Villrådig

Hej kära Villrådig. Visst går det alldeles utmärkt. Som av en slump var det precis var jag själv gjorde idag. Självklart passade jag på att föreviga det hela på kort också. Notera att om du sätter stavspetsarna bakåt så slipper du även efterhängsna hjulsugare. Lycka till!

Och hur blir det med klassikern då?

Ett av målen under 2011 var att köra igenom klassikern. Tyvärr sprack det redan under det första delmomentet; Engelbrektsrundan och Öppet Spår försvann båda i ett feberlikt influensatöcken. Men efter det har det väl flutit på utan större mankemang. Bortsett från en ganska seg period efter influensan och lite krångel med hälsenan har jag kunna träna på ganska bra under säsongen.

Hittills har jag avverkat:
Vätternrundan:    8:38:00
Vansbrosimningen: 1:04:03
Lidingöloppet:    2:46:38
Sammanlagd tid:  12:28:41

Kör jag Öppet Spår (nästa år) under 7:31:19 kommer jag alltså att ha klarat klassikern på under 20 timmar. 7:30 är nog ett väldigt rimligt mål, kanske i underkant. 10:57 är förvisso min notering från 2010, men jag tror mig ha blivit i betydligt bättre fysiskt skick sedan dess. Dessutom klämde jag ju Hornbergsloppets 42km på 3:04 i år, utan att ha fokuserat särskilt mycket på skidåkningen. Tror faktiskt att det till viss del är cyklingen som givit mig en betydligt bättre core-styrka och därmed möjlighet till bättre stakning. Vem vet, om skidåkningen och träningen fungerar bra kanske till och med 6:31 och under 19h är möjligt.

När jag i början av 2010 läste lite om just klassikern så lästa jag bland annat om en herre i 40-årsåldern (som såg väldigt vältränad ut) i SATS Magasin som precis kört klart klassikern på under 24 timmar. Nu (då) hade hans PT satt upp ett betydligt "tuffare mål" - klassikern under 21h. När jag läste det då tyckte jag att det verkade mycket imponerande och svårt. Nu, 1½ år senare har jag en väldigt god möjlighet att själv köra under 20h och tycker väl kanske inte att det är så jättemärkvärdigt. Perspektiven förändras.

Å andra sidan har jag ju gjort en hyfsad resa sedan de där 10:57 (eller vad det nu var) på Vasaloppet första gången. VR-tiden förbättrades med nästan 2:30 i år och tiderna på Vansbro och Lidingöloppet är väl helt okej. Problemet med att göra ett riktigt bra resultat på Klassikern är väl just det att kräver ganska fokuserad träning i olika tidsskeden. Träning som dessutom är ganska olika.

Låt oss säga att jag nu klarar 6:31 och kommer in på under 19h sammanlagt. Vad skulle jag då kunna göra för att förbättra det hela? Tja, sub8 på VR är väl rimligt (och även målet för nästa år). Simning är inte min kopp av te, men låt oss säga 15min snabbare. Lidingöloppet, kanske sub2:30. VR kan jag lösa med samman mängd cykelträning som jag kört i år. För simningen krävs det mest att jag kommer igång (vilket egentligen också är ett måste om jag ska köra en IM på riktigt). Att kapa tid på LL är dock betydligt mer tidskrävande och skulle även göra de sena sommar- och höstloppet på cykel betydligt svårare att genomföra på ett vettigt sätt.

Triatleter in action!

Om allt ovan skulle funka, och om jag dessutom skulle kunna köra VL på 6:30 igen, skulle jag alltså kunna komma ner under 18h. Men jag kommer nog inte att göra det på ett tag. Klassikerträning och satsning blir helt enkelt för splittrat sett över hela säsongen. Nä, IM-triathlon senast 2013 och därefter full fokus på cykling och löpning är nog det som gäller just nu.

Bröllopsuppehåll i helgen

Inte mycket nytt i helgen, varken på bloggfronten eller på träningsfronten. Sitter just nu på tåget på väg hem från Växjö nu efter att ha varit på en god väns bröllop. En mycket trevlig tillställning, som dock tyvärr innebär att exakt hela helgen försvinner - till förmån för god mat, vin och dans, vilket man kanske måste unna sig ibland. En god middag och rikliga mängder med gott vin kan ibland faktiskt slå en episkt geggig crossrunda. Tro det eller ej.

Det fina är att tiden på tåget gått åt till att lägga upp en träningsplan för nästa år. Har kommit så pass långt att loppen för nästa år är inlagda (åtminstone de som jag känner till just nu) och att periodiseringen är lagd därefter. F.n. är det Öppet Spår, Vätternrundan, Jubileumsmaran, Cykelvasan och Stockholm Triathlon som gäller. Utöver det lite mindre tävlingar och lopp (löpning, längdskidor och cykel). Om jag nu inte får ett ryck och anmäler mig till Kalmar redan nästa år… men då behöver nog träningsupplägget justeras.

Målet för säsongen blir 500 träningstimmar exklusive jobbpendlingen (landar på ca 400h i år). Mitt största problem just nu är fortfarande att klämma in den där jäkla simningen någonstans. Vet att jag borde, men känner mig totalt omotiverad till att ta tag i det. Men det är väl som med allt annat, det gäller bara att komma igång.

I kväll måste jag nog ut och springa av mig lite mat och vin. I morgon går första passet på trainern. Lätta 5*4-intervaller står på schemat.

Nerkulle

Nämen hörreni... man kanske skulle börja med lite Downhill? Det är väl inte försent vid 38 års ålder? Makalösa filmer som den här blir man ju i alla fall lite sugen av. Tack Öijer för tipset, kvällen är räddad!

Trainer HQ

Trainer HQ uppsatt i fulrummet (dvs. det rummet som blev över i kåken). Nytt för i år är VR-interfacet till Tacx Flow , Edge 500:an, PowerTap-hjulet bak och att det står en dator som kan vara behjälplig med filmer, kraftgrafer eller annat kul. Observera även det svenska inslaget i färgerna på däcken. Stilpolisen gråter blod.

VO2-max - I'm gonna kick your ass this winter!

Lite respekt måste man väl ändå visa...

Frugan har tvättat mina merinoullstrumpor från Rapha och mina kompressionsstrumpor i 60 grader. Hade det inte varit för att det var jag som tömde maskinen när den var klar hade de säkert åkt in i tumlaren också.

Nu är det krig hemma...

Sådana här bråkar man inte med!

Lindingöloppet 2011 - Race Report

Nu lämnar vi journalistskäggen ett tag och kör egovinkeln istället. Här kommer den utlovade långa RR:en från Lidingöloppet

Pre-race
Natten innan loppet drömde jag att jag körde en Ironman. Vet inte riktigt var jag var, men jag tror att det var i Kalmar. Simningen hade gått över förväntan och cyklingen var precis avklarad. När jag skulle ge mig ut på löpning så slogs jag av tanken: "Men ska jag verkligen ge mig ut och köra en mara nu när jag ska springa Lidingöloppet i morgon". Sedan resonerade jag lite med mig själv i drömmen: "Hmm, men en Ironman ska jag ju köra tidigast nästa år, alltså borde det här vara en dröm. Och Lidingöloppet är ju på riktigt. Alltså borde det ju inte spela någon roll om jag kör klart i drömmen. Eller…". Sedan vaknade jag.

Gick upp klockan 9 och åt en relativt stadig frukost. Planen var att inte äta något mer innan själva loppet. Gjorde mitt bästa för att undvika fibrer och ev. gasbildande ämnen eftersom jag vet att jag har en känslig mage när det gäller löpning. Min kontrollerande och pedantiska sida hade självklart sett till att jag plockat fram all utrustning dagen innan. Klippte tånaglarna, smörjde in fötterna med Försvarets hudsalva och klädde på mig. Satsade på att bara ta med mig överdragskläder och sköta dusch och eftervård när jag kom hem.

Sedan rullade familjen iväg på cyklarna till Gullmarsplan. Två tunnelbanor senare mötte vi upp Ketil (som också skulle springa), Ville, Erik och Lovisa vid Ropsten. Efter att ha väntat ett tag på att få plats i en buss kom vi ut till Lidingövallen vid 12.15, 45min till start.

Här lämnade jag och Ketil familjerna och gav oss iväg till starten. Vädret var alldeles utmärkt. Pga. en massa människor tog det lite längre tid att ta oss till starten än vad vi trott. Väl framme ägnade vi oss åt att sätta på chip och nummerlappar. Hittade sedan efter lite trängsel vår fålla, gjorde oss av med påsarna med överdragskläder och ställde oss bland dom sista i startgruppen.

När ska jag egentligen lära mig att komma i tid till startfållan? Det är ju inte direkt första gången som jag står absolut sist i en start grupp. Borde ha lärt mig värdet av att komma i tid någon gång i alla fall…

Pigga och fräscha med barnen innan start

Loppet
13.00 gick kanonskottet och vi var iväg. Jag och Ketil startade i samma grupp, men hade inga egentliga planer på om vi skulle springa ihop eller inte. Nu blev det så att vi höll ihop och snackade en del under de första kilometrarna. Sedan tyckte jag att det gick lite väl långsamt och såg att det faktiskt fanns möjlighet att springa om lite på vänstersidan, så jag började plocka lite löpare. När jag vände mig om nästa gång var Ketil borta.

Sedan var det bara att springa. Fram till första vätskekontrollen var det tjockt och långsamt. Det var ganska frustrerande att vara pigg i benen, springa på ett relativt lättlöpt parti, men inte kunna springa i eget tempo. Omlöpningarna fick ske med små korta ruscher, ofta hoppandes över någon sten eller rot vid sidan av spåret. Första 5km gick på 6:01 min/km i snitt, dvs. långt över både måltempo och komforttempo. Tanken som slog mig då var att om det skulle fortsätta på det sättet så skulle det vara svårt att klara sig under 3 timmar. Kilometer 6 och 7 gick på samma sätt. Sedan släppte det!

Uppförsbacke - ovanligt!

Äntligen kunde jag löpa i eget tempo. Km 6-10 gick med 5:20 i snitt och första milen landade på 56:45. Normalt sett springar jag 10km platt på runt 50 min i komforttempo. Så jämfört med det, trots backarna, så är det ju ganska långsamt. Vid 10km fick jag mig ett energipaket från Enervits langningsstation. För övrigt höll jag mig till vatten eftersom Powerrade inte funkar så bra med min mage.

Efter svängen runt Kyrkviken (och de första 15km som gick på 1:23:04) och bar det av i ett betydligt jobbigare parti. Många korta upp- och nedförsbackar gjorde att det var svårt att hålla tempo. Låg nu på kilometertider runt 5:30. När jag passerade Grönsta Gärde och ut på sista 10km var jag lite småseg i benen. Men publiktrycket runt sista stationen och ytterligare en Enervitlangning gjorde att det flöt på. När jag passerade 21km insåg jag dessutom att jag skrev personlig historia; längsta löpsträckan innan var ju en halvmara (Göteborgsvarvet). Bara en sådan sak.

Andra milen gick på 54:14 och jag började nu återigen tro att måltiden 2:45 var inom räckhåll. Sista milen var dock ganska jobbig. Km 20-25 gick på strax över 5:40 i tempo (inte platt någonstans) och sedan kom den mytomspunna Abborrbacken. Och den gick väl an. Gick några steg där det var som brantast, men höll för övrigt igång och sprang om många människor. Sprang för övrigt om sammanlagt 492 löpare under hela loppet (och omsprungen av 42 st), exklusive personer i min startgrupp, enligt http://www.galla.se/lidingoloppet/.

Trött? Inte ett dugg!

Efter Abborrbacken slog jag till med loppets 3:e snabbaste km på 5:06, mer utför än uppför där alltså. Växeldrog sedan med en löpare fram till Karins backe, vid 28km. Då brakade det till på två sätt på samma gång. Halvvägs upp i backen så bytte en löpare spår mitt framför mig och jag var tvungen att stanna till och ta några gåsteg. Då slog krampen till i vänster insida lår direkt. Samtidigt som jag stannade kände jag också att magen började göra uppror. Jag stod stilla i några sekunder och skakade lite på låret och försökte sedan få igång löpsteget igen. Efter några hundra meter släppte krampen och jag kunde börja springa ordentligt. Tittade på klockan och såg att 2:45 nu (efter det korta stoppet) definitivt var utom räckhåll.

Men man måste ju självklart avsluta i stil. Efter Karins backe går det huvudsakligen nedför och jag sprang på så fort som benen klarade av att bära mig. Avslutade med loppets snabbaste km (4:48) och sprang med höjda händer över mållinjen. Tyvärr missade fru och dotter det eminenta fototillfället eftersom dom uppenbarligen tittade åt något annat håll trots bra platser vid målgången. Dock har jag har hittat "köpebilder" på marathon-photos.com och kan ju inte direkt påstå att jag ser så jäkla glamorös ut vid målgången. Snarare ganska lite halvt lidande. Sista milen gick dock på 55:28, dvs. mer än en minut snabbare än den första.

Post-race
Stelheten och krampkänningarna infann sig snabbt efter det att mållinjen passerats. Jag var glad att det fanns funktionärer som hjälpte till med att ta av tidtagningschipet från skon. Jag högg en dricka och begav mig raskt till första bästa bajamaja. Efter utfört värv var lite svårt att ta sig upp eftersom låren nu börjat protestera ordentligt. Jag försökte få tag på Anna via telefon, men som vanligt var nätet totalt överbelastat och det var stört omöjligt att få tag på något. Gick därför iväg till väskutlämningen och hoppades på att familjen skulle tänka ungefär samma sak.

Jag hittade min påse med överdragskläder och gjorde ett tappert försök att byta till ett par torra tights. Det gick inte. Sittandes på gräsmattan med löpartightsen neddragna till anklarna, och med en löparjacka som täckte mina privata delar, gav jag upp. Jag kunde helt enkelt inte böja mig tillräckligt långt fram för att få av mig tightsen utan att låren krampade. Accepterade nederlaget och lyckades få på mig de torra tightsen över de blöta. Hittade ett tält med lite bullar och vatten och vätande sedan vid Ketils påse. Snart hörde jag en överlycklig liten röst som ropade "Pappa!". Lycka!

Medaljerade och kanske något tröttare än innan loppet. Observera att jag lyckats med att visa upp Crafts logga på inte mindre än 3 ställen på min kropp. Borde jag inte bli sponsrad istället för att köpa deras kläder?

Det tog sin lilla tid att sedan ta sig hemåt. Kön till bussarna var väldigt lång och trafiken var klart underdimensionerad. Väl framme i Ropsten var det bara att konstatera att SL inte tänkte heller eftersom ingen extra trafik var insatt. När vi senare kom till Gullmarsplan stapplade jag ganska rejält. Bävade lite för hur det skulle bli att sätta mig på cykeln. Det var inte helt trivialt att få benet över ramen och sadeln, men när jag väl började trampa gick det alldeles utmärkt. Det slutliga beviset på att det riktigt är samma muskler i benen som aktiveras vid löpning och cykling alltså.

Väl hemma öppnade jag en pilser och gled (nåja, inte fullt så graciöst) ner i ett varmt bubbelbad.

Summering
Överlag tycker jag nog inte att det var överdrivet jobbigt. Det är klart att Abborrbacken var väldigt brant och lång, men känslan att "det här går inte, jag bryter" infann sig aldrig. Det som var jobbigt avseende backarna, är ju främst att det är så pass många. Inte platt på många ställen inte

Så här i efterhand är jag nog faktiskt ganska nöjd. Jag placerade mig på den övre halvan, plats 4083 av 11996 fullföljande i M30 (resultat enligt Neptron, Resultatjakt verkar räkna lite annorlunda). Jag sprang så gott som hela vägen. Jag höll ett väldigt konsistent tempo, en differens på 19 sekunder mellan första och sista 15km, vilket borde innebära att jag disponerat krafterna väl (och tog väldigt många placeringar under andra halvan av loppet). Jag var självklart mör och stel i benen några dagar efteråt, men absolut inte knäckt. Vädret var perfekt och banan väldigt rolig att springa. Förmodligen hade jag kunnat knäcka 2:45 utan problem om det inte hade varit för trängseln i början. Tror att jag lätt hade kunnat kapa 3-4 minuter på den sträckan utan att för den delen varit tröttare på slutet än vad jag var nu.

Kommer jag göra det igen? Kanske, förmodligen inte nästa år, men lite längre fram kanske. Problemet är väl mest att jag vill göra saker ordentligt. Ska jag springa LL igen vill jag verkligen få ordentlig löpträning innan och se till att jag gör ett ännu bättre resultat (typ under 2:30). Och det tar ju faktiskt viss tid och kommer det t.ex. att inkräkta på cyklingen. Vi får väl se. Jag kommer inte att springa ett LL bara för att ska göras.

Kul var det i alla fall. Men jag är definitivt mer cyklist än löpare.

Team Rynkeby 2012

Jag har sökt, har du? Kolla även Team Rynkebys site.

Arbetet med Team Rynkeby 2012 har börjat och nästa år kommer det att vara med 4 lag från Sverige – 2 från Stockholmsområdet och 2 från södra Sverige, där Malmö troligtvis blir ett av dem.

Kaptener för stockholmslagen är Toni Brandenhoff och Krister Ledberg.

Jag kommer från Rynkebys sida ansvara för projektet och agera koordinator för de svenska teamen och se till att samarbetet fungerar så bra som möjligt.

Är du sugen på att medverka? Även om du inte vill vara med att cykla så behöver vi engagerade personer i serviceteamet och hjälp med att hitta sponsorer, sprida information och nu i första skedet värva nya teammedlemmar etc. 2012:års cyklar ska vara beställda senast 1 november så det är bråttom att få teamen på plats.

Om du är intresserad av att cykla eller vara involverad på annat sätt, anmäl ditt intresse och vad du kan hjälpa till med snarast till: johan.dorfh@arlafoods.com.

Har du vänner och kanske släktingar som vill vara med? Be dem skicka sin intresseanmälan till till mig innehållande kontaktuppgifter, ålder, varför man vill vara med och vad man kan bidra med.

Vi kommer hålla ett informationsmöte den 17 oktober kl. 17.30 på Lindhagensgatan 126. Ni som anmäler intresse för 2012 är givetvis mycket välkomna då.

Vi svarar givetvis gärna på eventuella frågor.

Med vänliga hälsningar

Krister, Toni och Johan

Johan Dorfh
Rynkeby Foods
Arla Foods CNOSE
Office: +46 8 789 50 44
Cell: +46 766 26 29 04
E-Mail: johan.dorfh@arlafoods.com

Ytterligare fånigheter

När man trodde att journalistskäggen helt tagit över fånighetskontot så kommer detta: en elektronisk cigarett, eller "E-cigarette" som dom kallar det. Kommer Apple möjligtvis att lansera en iCig idag?

Titta så glad den lättklädda kvinnan är över SuperSmokerClubs nya Power Cigarette!

Det kanske är ett gammalt koncept, men jag har i alla fall inte varit medveten om dess existens förrän nu. Konceptet verkar också rättfärdiga en tillbakagång till 50-talets cigarettreklam - det är coolt, sofistikerat och häftigt att röka. I alla fall en e-cigarett.

Ytterligare ett skägg skrider till verket

Fredrik Virtanen, numera även han i journalistiskt korrekt helskägg, spyr galla i lördagens Aftonblad. Efter en lång karriär som medioker nöjesjournalist och självutnämnd trendguru (hu att hamna på Virtanens ute-lista) har han nu äntligen börjat få nosa på finrummet och skriva på ledarsidan.

Även Fredrik faller in i den journalistiska andan att berätta sanningen, dvs. upplysa oss, den icke journalistiskt grävande pöbeln, om hur det ligger till. Uttryck som "Så är det. Ingen, varken bilist ­eller gångist, tycker om en cyklist.", "I takt med allt fler cyklister kommer den siffran att stiga vidare." (ang. DN:s artikel om IF:s staistik, det finns även en bra replik ang "Safety in numbers" här) och "De cyklar fort och ignorerar ­trafikregler som är självklara för bilister. De är vettvillingar." ökar verkligen trovärdigheten i krönikan.

"Själv avskyr jag cyklister enbart av privata skäl. Jag är rädd för dem. Jag ogillar att de försöker köra ihjäl mig och mina barn.". Generaliseringar är ett kraftfullt verktyg som ofta används inom journalismen. Det verkar dessutom vara helt politiskt korrekt att använda dessa så länge länge som det handlar om icke-etniska grupperingar. "Själv avskyr jag araber enbart av privata skäl. Jag är rädd för dem. Jag ogillar att de försöker bomba ihjäl mig och mina barn." - det är ungefär samma generalisering, men jag tror inte att det hade platsat på en ledarsida.

Nej du Fredrik, som cyklist kan jag garantera att det inte sitter något pris på dina barns huvud. Men du verkar ha råkat ut för någon som missköter sig? Precis som jag, när jag cyklar med min dotter till skolan, ibland råkar ut för bilister som totalt ignorerar en liten 6-åring på cykel. Men jag är inte journalist (skägg har jag förvisso för närvarande) och kan inte spy galla på en ledarsida. Och jag tror faktiskt inte att alla bilister är ute efter att köra ihjäl min dotter.

Och slutklämmen är magisk även den:
"Ett införande av ­cykelkörkort är förstås ett omöjligt projekt, men en lag mot cyklar med fler än tre växlar i innerstadstrafik är inte orimlig. Det ­skulle garanterat få ner skadeantalet."
Nej Fredrik, cyklar har inga motorer... de snabbaste cyklarna har inga växlar alls. Men vad vet lilla enkla jag, det är ju du som sitter med "sanningen".

Tumba 20-milare (1:a oktober)

Började självklart med att åka alldeles för sent hemifrån. Fattar inte varför det alltid blir så. Jag gick upp i god tid för att kunna äta en frukost i lugn och ro, och plötsligt var klockan för mycket... Stressade iväg, glömde ramväskan, och kom till Tumba 5 minuter innan start kl 9.

Vädret var, precis som prognosen lovat, underbart. Körde med ullunderställströja, benvärmare, armvärmare och vindväst vilket visade sig fungera hela dagen. Uppslutningen var god (trots att PBP redan har gått) och jag tror att vi var strax över 20 startande. Förmodligen var det det fina vädret och distansen som gjorde att det var så många som kom; 20 mil är ju relativt överkomligt. Själv har jag tappat all respekt för långa distanser, typ...

Ner till första stämplingen i Torö gick det fort, riktigt fort. Vi var (som vanligt) ett ganska stort gäng som hängde ihop. Jag kände lite hur det sprätte i benen, trots att (eller kanske på grund av) det var ett tag sedan jag cyklade långt och snabbt på lvg-hojen. Valde därför att hänga i det snabba tempot. Fram till Lundbykorset har jag kört förut, men sedan blev det nya vägar för min del. Vissa partier var magiska med singlande höstlöv, smala vägar, blå himmel och sol som spelar genom lövverket. Och så en rad av snabba cyklister förstås.

Ett led cyklister på väg ner till Torö

Det var ingen organiserad klungkörning, men väl disciplinerad körning på ett led. Några släppte allteftersom, men vi var runt 15 pers som anlände till Torö (57 km) efter 1:33, dvs ett snitt på 36,6 km/h. Inte direkt fikatempo alltså.

Efter en snabb stämpling drog vi vidare mot Skanssundet och Vagnhärad. Ytterligare några valde nu att ta det lite lugnare. Jag hängde på det snabba gänget några mil med valde sedan att släppa eftersom jag insåg att det inte skulle funka med det tempot i 11 mil till. Tog det lugnt och njöt av omgivningarna (och backarna). Vid en p-paus dök en annan ensam cyklist upp och vi slog följe mot Skanssundet. Efter ett tag insåg vi att vi förmodligen skulle missa färjan med minsta möjliga marginal. Vi öste på och anlände kl 12.27, färjan gick 12.25 med det snabba gänget (nu 7 pers) ombord. Inga annat att göra än att lägga sig i gräset och njuta av solen.

Så här vilar en riktig Randonneur

Efter ett tag 4 cyklister till upp (blogg- och HappyMTB-kändisar) och 12.55 rullade vi iväg på färjan. Det blev 6-mannaklunga ner till Vagnhärad och därefter stämpling och pizza. Ingen bra pizza, men välbehövlig. Sedan iväg till nästa stämpling i Gnesta. Benen och kroppen var lite sega att gå igång efter lunchen och vi körde i mystempo (dvs. 31.9 km/h en dag som denna) de 15km till Gnesta.

På pizzerian i Vagnhärad hade vi stött på ytterligare 4 pers från första gruppen som valt att ta det lite lugnare. De stack före oss mot Gnesta, men väl vi sista stämplingen träffades vi och valde att köra tillsammans.

Så här glad kan man vara trots missad färja.

Nu var vi 10 pers och det blev genast lite mer åka av. Sträckan Gnesta till Nykvarnsvägen är helt fantastisk och riktigt rolig att köra fort på. Tempot skruvades upp och folk åkte av med kramp och andra känningar allt eftersom. Jag hängde i, men var ganska mör de sista milen. Tror vi var 5 pers som höll hela vägen. Gnesta-Tumba genomfördes med en snitthastighet på 33,9 km/h.

Men visst ser jag väl hyfsat pigg ut efteråt ändå?

Efter lite spurtstrid stämplade vi in på Statoil kl 16.30. Dvs en totaltid på 7:30. Rulltiden landade dock på 6:02 och rullsnittet på 33,6 km/h. Med tanke på att 30 minuter spenderades på färjeväntan+färjeöverfart så tycker jag att det gick riktigt fort idag, även med stopp inräknat alltså. Betydligt fortare än vad jag räknat med.

Tack alla för en fantastisk höstdag. Förmodligen den sista långa prövningen på lvg-hoj i år. Nu är det nog trainer och svettiga intervallpass som gäller en bra tid framöver.