Och hur blir det med klassikern då?

Ett av målen under 2011 var att köra igenom klassikern. Tyvärr sprack det redan under det första delmomentet; Engelbrektsrundan och Öppet Spår försvann båda i ett feberlikt influensatöcken. Men efter det har det väl flutit på utan större mankemang. Bortsett från en ganska seg period efter influensan och lite krångel med hälsenan har jag kunna träna på ganska bra under säsongen.

Hittills har jag avverkat:
Vätternrundan:    8:38:00
Vansbrosimningen: 1:04:03
Lidingöloppet:    2:46:38
Sammanlagd tid:  12:28:41

Kör jag Öppet Spår (nästa år) under 7:31:19 kommer jag alltså att ha klarat klassikern på under 20 timmar. 7:30 är nog ett väldigt rimligt mål, kanske i underkant. 10:57 är förvisso min notering från 2010, men jag tror mig ha blivit i betydligt bättre fysiskt skick sedan dess. Dessutom klämde jag ju Hornbergsloppets 42km på 3:04 i år, utan att ha fokuserat särskilt mycket på skidåkningen. Tror faktiskt att det till viss del är cyklingen som givit mig en betydligt bättre core-styrka och därmed möjlighet till bättre stakning. Vem vet, om skidåkningen och träningen fungerar bra kanske till och med 6:31 och under 19h är möjligt.

När jag i början av 2010 läste lite om just klassikern så lästa jag bland annat om en herre i 40-årsåldern (som såg väldigt vältränad ut) i SATS Magasin som precis kört klart klassikern på under 24 timmar. Nu (då) hade hans PT satt upp ett betydligt "tuffare mål" - klassikern under 21h. När jag läste det då tyckte jag att det verkade mycket imponerande och svårt. Nu, 1½ år senare har jag en väldigt god möjlighet att själv köra under 20h och tycker väl kanske inte att det är så jättemärkvärdigt. Perspektiven förändras.

Å andra sidan har jag ju gjort en hyfsad resa sedan de där 10:57 (eller vad det nu var) på Vasaloppet första gången. VR-tiden förbättrades med nästan 2:30 i år och tiderna på Vansbro och Lidingöloppet är väl helt okej. Problemet med att göra ett riktigt bra resultat på Klassikern är väl just det att kräver ganska fokuserad träning i olika tidsskeden. Träning som dessutom är ganska olika.

Låt oss säga att jag nu klarar 6:31 och kommer in på under 19h sammanlagt. Vad skulle jag då kunna göra för att förbättra det hela? Tja, sub8 på VR är väl rimligt (och även målet för nästa år). Simning är inte min kopp av te, men låt oss säga 15min snabbare. Lidingöloppet, kanske sub2:30. VR kan jag lösa med samman mängd cykelträning som jag kört i år. För simningen krävs det mest att jag kommer igång (vilket egentligen också är ett måste om jag ska köra en IM på riktigt). Att kapa tid på LL är dock betydligt mer tidskrävande och skulle även göra de sena sommar- och höstloppet på cykel betydligt svårare att genomföra på ett vettigt sätt.

Triatleter in action!

Om allt ovan skulle funka, och om jag dessutom skulle kunna köra VL på 6:30 igen, skulle jag alltså kunna komma ner under 18h. Men jag kommer nog inte att göra det på ett tag. Klassikerträning och satsning blir helt enkelt för splittrat sett över hela säsongen. Nä, IM-triathlon senast 2013 och därefter full fokus på cykling och löpning är nog det som gäller just nu.

Bröllopsuppehåll i helgen

Inte mycket nytt i helgen, varken på bloggfronten eller på träningsfronten. Sitter just nu på tåget på väg hem från Växjö nu efter att ha varit på en god väns bröllop. En mycket trevlig tillställning, som dock tyvärr innebär att exakt hela helgen försvinner - till förmån för god mat, vin och dans, vilket man kanske måste unna sig ibland. En god middag och rikliga mängder med gott vin kan ibland faktiskt slå en episkt geggig crossrunda. Tro det eller ej.

Det fina är att tiden på tåget gått åt till att lägga upp en träningsplan för nästa år. Har kommit så pass långt att loppen för nästa år är inlagda (åtminstone de som jag känner till just nu) och att periodiseringen är lagd därefter. F.n. är det Öppet Spår, Vätternrundan, Jubileumsmaran, Cykelvasan och Stockholm Triathlon som gäller. Utöver det lite mindre tävlingar och lopp (löpning, längdskidor och cykel). Om jag nu inte får ett ryck och anmäler mig till Kalmar redan nästa år… men då behöver nog träningsupplägget justeras.

Målet för säsongen blir 500 träningstimmar exklusive jobbpendlingen (landar på ca 400h i år). Mitt största problem just nu är fortfarande att klämma in den där jäkla simningen någonstans. Vet att jag borde, men känner mig totalt omotiverad till att ta tag i det. Men det är väl som med allt annat, det gäller bara att komma igång.

I kväll måste jag nog ut och springa av mig lite mat och vin. I morgon går första passet på trainern. Lätta 5*4-intervaller står på schemat.

Nerkulle

Nämen hörreni... man kanske skulle börja med lite Downhill? Det är väl inte försent vid 38 års ålder? Makalösa filmer som den här blir man ju i alla fall lite sugen av. Tack Öijer för tipset, kvällen är räddad!

Trainer HQ

Trainer HQ uppsatt i fulrummet (dvs. det rummet som blev över i kåken). Nytt för i år är VR-interfacet till Tacx Flow , Edge 500:an, PowerTap-hjulet bak och att det står en dator som kan vara behjälplig med filmer, kraftgrafer eller annat kul. Observera även det svenska inslaget i färgerna på däcken. Stilpolisen gråter blod.

VO2-max - I'm gonna kick your ass this winter!

Lite respekt måste man väl ändå visa...

Frugan har tvättat mina merinoullstrumpor från Rapha och mina kompressionsstrumpor i 60 grader. Hade det inte varit för att det var jag som tömde maskinen när den var klar hade de säkert åkt in i tumlaren också.

Nu är det krig hemma...

Sådana här bråkar man inte med!

Lindingöloppet 2011 - Race Report

Nu lämnar vi journalistskäggen ett tag och kör egovinkeln istället. Här kommer den utlovade långa RR:en från Lidingöloppet

Pre-race
Natten innan loppet drömde jag att jag körde en Ironman. Vet inte riktigt var jag var, men jag tror att det var i Kalmar. Simningen hade gått över förväntan och cyklingen var precis avklarad. När jag skulle ge mig ut på löpning så slogs jag av tanken: "Men ska jag verkligen ge mig ut och köra en mara nu när jag ska springa Lidingöloppet i morgon". Sedan resonerade jag lite med mig själv i drömmen: "Hmm, men en Ironman ska jag ju köra tidigast nästa år, alltså borde det här vara en dröm. Och Lidingöloppet är ju på riktigt. Alltså borde det ju inte spela någon roll om jag kör klart i drömmen. Eller…". Sedan vaknade jag.

Gick upp klockan 9 och åt en relativt stadig frukost. Planen var att inte äta något mer innan själva loppet. Gjorde mitt bästa för att undvika fibrer och ev. gasbildande ämnen eftersom jag vet att jag har en känslig mage när det gäller löpning. Min kontrollerande och pedantiska sida hade självklart sett till att jag plockat fram all utrustning dagen innan. Klippte tånaglarna, smörjde in fötterna med Försvarets hudsalva och klädde på mig. Satsade på att bara ta med mig överdragskläder och sköta dusch och eftervård när jag kom hem.

Sedan rullade familjen iväg på cyklarna till Gullmarsplan. Två tunnelbanor senare mötte vi upp Ketil (som också skulle springa), Ville, Erik och Lovisa vid Ropsten. Efter att ha väntat ett tag på att få plats i en buss kom vi ut till Lidingövallen vid 12.15, 45min till start.

Här lämnade jag och Ketil familjerna och gav oss iväg till starten. Vädret var alldeles utmärkt. Pga. en massa människor tog det lite längre tid att ta oss till starten än vad vi trott. Väl framme ägnade vi oss åt att sätta på chip och nummerlappar. Hittade sedan efter lite trängsel vår fålla, gjorde oss av med påsarna med överdragskläder och ställde oss bland dom sista i startgruppen.

När ska jag egentligen lära mig att komma i tid till startfållan? Det är ju inte direkt första gången som jag står absolut sist i en start grupp. Borde ha lärt mig värdet av att komma i tid någon gång i alla fall…

Pigga och fräscha med barnen innan start

Loppet
13.00 gick kanonskottet och vi var iväg. Jag och Ketil startade i samma grupp, men hade inga egentliga planer på om vi skulle springa ihop eller inte. Nu blev det så att vi höll ihop och snackade en del under de första kilometrarna. Sedan tyckte jag att det gick lite väl långsamt och såg att det faktiskt fanns möjlighet att springa om lite på vänstersidan, så jag började plocka lite löpare. När jag vände mig om nästa gång var Ketil borta.

Sedan var det bara att springa. Fram till första vätskekontrollen var det tjockt och långsamt. Det var ganska frustrerande att vara pigg i benen, springa på ett relativt lättlöpt parti, men inte kunna springa i eget tempo. Omlöpningarna fick ske med små korta ruscher, ofta hoppandes över någon sten eller rot vid sidan av spåret. Första 5km gick på 6:01 min/km i snitt, dvs. långt över både måltempo och komforttempo. Tanken som slog mig då var att om det skulle fortsätta på det sättet så skulle det vara svårt att klara sig under 3 timmar. Kilometer 6 och 7 gick på samma sätt. Sedan släppte det!

Uppförsbacke - ovanligt!

Äntligen kunde jag löpa i eget tempo. Km 6-10 gick med 5:20 i snitt och första milen landade på 56:45. Normalt sett springar jag 10km platt på runt 50 min i komforttempo. Så jämfört med det, trots backarna, så är det ju ganska långsamt. Vid 10km fick jag mig ett energipaket från Enervits langningsstation. För övrigt höll jag mig till vatten eftersom Powerrade inte funkar så bra med min mage.

Efter svängen runt Kyrkviken (och de första 15km som gick på 1:23:04) och bar det av i ett betydligt jobbigare parti. Många korta upp- och nedförsbackar gjorde att det var svårt att hålla tempo. Låg nu på kilometertider runt 5:30. När jag passerade Grönsta Gärde och ut på sista 10km var jag lite småseg i benen. Men publiktrycket runt sista stationen och ytterligare en Enervitlangning gjorde att det flöt på. När jag passerade 21km insåg jag dessutom att jag skrev personlig historia; längsta löpsträckan innan var ju en halvmara (Göteborgsvarvet). Bara en sådan sak.

Andra milen gick på 54:14 och jag började nu återigen tro att måltiden 2:45 var inom räckhåll. Sista milen var dock ganska jobbig. Km 20-25 gick på strax över 5:40 i tempo (inte platt någonstans) och sedan kom den mytomspunna Abborrbacken. Och den gick väl an. Gick några steg där det var som brantast, men höll för övrigt igång och sprang om många människor. Sprang för övrigt om sammanlagt 492 löpare under hela loppet (och omsprungen av 42 st), exklusive personer i min startgrupp, enligt http://www.galla.se/lidingoloppet/.

Trött? Inte ett dugg!

Efter Abborrbacken slog jag till med loppets 3:e snabbaste km på 5:06, mer utför än uppför där alltså. Växeldrog sedan med en löpare fram till Karins backe, vid 28km. Då brakade det till på två sätt på samma gång. Halvvägs upp i backen så bytte en löpare spår mitt framför mig och jag var tvungen att stanna till och ta några gåsteg. Då slog krampen till i vänster insida lår direkt. Samtidigt som jag stannade kände jag också att magen började göra uppror. Jag stod stilla i några sekunder och skakade lite på låret och försökte sedan få igång löpsteget igen. Efter några hundra meter släppte krampen och jag kunde börja springa ordentligt. Tittade på klockan och såg att 2:45 nu (efter det korta stoppet) definitivt var utom räckhåll.

Men man måste ju självklart avsluta i stil. Efter Karins backe går det huvudsakligen nedför och jag sprang på så fort som benen klarade av att bära mig. Avslutade med loppets snabbaste km (4:48) och sprang med höjda händer över mållinjen. Tyvärr missade fru och dotter det eminenta fototillfället eftersom dom uppenbarligen tittade åt något annat håll trots bra platser vid målgången. Dock har jag har hittat "köpebilder" på marathon-photos.com och kan ju inte direkt påstå att jag ser så jäkla glamorös ut vid målgången. Snarare ganska lite halvt lidande. Sista milen gick dock på 55:28, dvs. mer än en minut snabbare än den första.

Post-race
Stelheten och krampkänningarna infann sig snabbt efter det att mållinjen passerats. Jag var glad att det fanns funktionärer som hjälpte till med att ta av tidtagningschipet från skon. Jag högg en dricka och begav mig raskt till första bästa bajamaja. Efter utfört värv var lite svårt att ta sig upp eftersom låren nu börjat protestera ordentligt. Jag försökte få tag på Anna via telefon, men som vanligt var nätet totalt överbelastat och det var stört omöjligt att få tag på något. Gick därför iväg till väskutlämningen och hoppades på att familjen skulle tänka ungefär samma sak.

Jag hittade min påse med överdragskläder och gjorde ett tappert försök att byta till ett par torra tights. Det gick inte. Sittandes på gräsmattan med löpartightsen neddragna till anklarna, och med en löparjacka som täckte mina privata delar, gav jag upp. Jag kunde helt enkelt inte böja mig tillräckligt långt fram för att få av mig tightsen utan att låren krampade. Accepterade nederlaget och lyckades få på mig de torra tightsen över de blöta. Hittade ett tält med lite bullar och vatten och vätande sedan vid Ketils påse. Snart hörde jag en överlycklig liten röst som ropade "Pappa!". Lycka!

Medaljerade och kanske något tröttare än innan loppet. Observera att jag lyckats med att visa upp Crafts logga på inte mindre än 3 ställen på min kropp. Borde jag inte bli sponsrad istället för att köpa deras kläder?

Det tog sin lilla tid att sedan ta sig hemåt. Kön till bussarna var väldigt lång och trafiken var klart underdimensionerad. Väl framme i Ropsten var det bara att konstatera att SL inte tänkte heller eftersom ingen extra trafik var insatt. När vi senare kom till Gullmarsplan stapplade jag ganska rejält. Bävade lite för hur det skulle bli att sätta mig på cykeln. Det var inte helt trivialt att få benet över ramen och sadeln, men när jag väl började trampa gick det alldeles utmärkt. Det slutliga beviset på att det riktigt är samma muskler i benen som aktiveras vid löpning och cykling alltså.

Väl hemma öppnade jag en pilser och gled (nåja, inte fullt så graciöst) ner i ett varmt bubbelbad.

Summering
Överlag tycker jag nog inte att det var överdrivet jobbigt. Det är klart att Abborrbacken var väldigt brant och lång, men känslan att "det här går inte, jag bryter" infann sig aldrig. Det som var jobbigt avseende backarna, är ju främst att det är så pass många. Inte platt på många ställen inte

Så här i efterhand är jag nog faktiskt ganska nöjd. Jag placerade mig på den övre halvan, plats 4083 av 11996 fullföljande i M30 (resultat enligt Neptron, Resultatjakt verkar räkna lite annorlunda). Jag sprang så gott som hela vägen. Jag höll ett väldigt konsistent tempo, en differens på 19 sekunder mellan första och sista 15km, vilket borde innebära att jag disponerat krafterna väl (och tog väldigt många placeringar under andra halvan av loppet). Jag var självklart mör och stel i benen några dagar efteråt, men absolut inte knäckt. Vädret var perfekt och banan väldigt rolig att springa. Förmodligen hade jag kunnat knäcka 2:45 utan problem om det inte hade varit för trängseln i början. Tror att jag lätt hade kunnat kapa 3-4 minuter på den sträckan utan att för den delen varit tröttare på slutet än vad jag var nu.

Kommer jag göra det igen? Kanske, förmodligen inte nästa år, men lite längre fram kanske. Problemet är väl mest att jag vill göra saker ordentligt. Ska jag springa LL igen vill jag verkligen få ordentlig löpträning innan och se till att jag gör ett ännu bättre resultat (typ under 2:30). Och det tar ju faktiskt viss tid och kommer det t.ex. att inkräkta på cyklingen. Vi får väl se. Jag kommer inte att springa ett LL bara för att ska göras.

Kul var det i alla fall. Men jag är definitivt mer cyklist än löpare.

Team Rynkeby 2012

Jag har sökt, har du? Kolla även Team Rynkebys site.

Arbetet med Team Rynkeby 2012 har börjat och nästa år kommer det att vara med 4 lag från Sverige – 2 från Stockholmsområdet och 2 från södra Sverige, där Malmö troligtvis blir ett av dem.

Kaptener för stockholmslagen är Toni Brandenhoff och Krister Ledberg.

Jag kommer från Rynkebys sida ansvara för projektet och agera koordinator för de svenska teamen och se till att samarbetet fungerar så bra som möjligt.

Är du sugen på att medverka? Även om du inte vill vara med att cykla så behöver vi engagerade personer i serviceteamet och hjälp med att hitta sponsorer, sprida information och nu i första skedet värva nya teammedlemmar etc. 2012:års cyklar ska vara beställda senast 1 november så det är bråttom att få teamen på plats.

Om du är intresserad av att cykla eller vara involverad på annat sätt, anmäl ditt intresse och vad du kan hjälpa till med snarast till: johan.dorfh@arlafoods.com.

Har du vänner och kanske släktingar som vill vara med? Be dem skicka sin intresseanmälan till till mig innehållande kontaktuppgifter, ålder, varför man vill vara med och vad man kan bidra med.

Vi kommer hålla ett informationsmöte den 17 oktober kl. 17.30 på Lindhagensgatan 126. Ni som anmäler intresse för 2012 är givetvis mycket välkomna då.

Vi svarar givetvis gärna på eventuella frågor.

Med vänliga hälsningar

Krister, Toni och Johan

Johan Dorfh
Rynkeby Foods
Arla Foods CNOSE
Office: +46 8 789 50 44
Cell: +46 766 26 29 04
E-Mail: johan.dorfh@arlafoods.com

Ytterligare fånigheter

När man trodde att journalistskäggen helt tagit över fånighetskontot så kommer detta: en elektronisk cigarett, eller "E-cigarette" som dom kallar det. Kommer Apple möjligtvis att lansera en iCig idag?

Titta så glad den lättklädda kvinnan är över SuperSmokerClubs nya Power Cigarette!

Det kanske är ett gammalt koncept, men jag har i alla fall inte varit medveten om dess existens förrän nu. Konceptet verkar också rättfärdiga en tillbakagång till 50-talets cigarettreklam - det är coolt, sofistikerat och häftigt att röka. I alla fall en e-cigarett.

Ytterligare ett skägg skrider till verket

Fredrik Virtanen, numera även han i journalistiskt korrekt helskägg, spyr galla i lördagens Aftonblad. Efter en lång karriär som medioker nöjesjournalist och självutnämnd trendguru (hu att hamna på Virtanens ute-lista) har han nu äntligen börjat få nosa på finrummet och skriva på ledarsidan.

Även Fredrik faller in i den journalistiska andan att berätta sanningen, dvs. upplysa oss, den icke journalistiskt grävande pöbeln, om hur det ligger till. Uttryck som "Så är det. Ingen, varken bilist ­eller gångist, tycker om en cyklist.", "I takt med allt fler cyklister kommer den siffran att stiga vidare." (ang. DN:s artikel om IF:s staistik, det finns även en bra replik ang "Safety in numbers" här) och "De cyklar fort och ignorerar ­trafikregler som är självklara för bilister. De är vettvillingar." ökar verkligen trovärdigheten i krönikan.

"Själv avskyr jag cyklister enbart av privata skäl. Jag är rädd för dem. Jag ogillar att de försöker köra ihjäl mig och mina barn.". Generaliseringar är ett kraftfullt verktyg som ofta används inom journalismen. Det verkar dessutom vara helt politiskt korrekt att använda dessa så länge länge som det handlar om icke-etniska grupperingar. "Själv avskyr jag araber enbart av privata skäl. Jag är rädd för dem. Jag ogillar att de försöker bomba ihjäl mig och mina barn." - det är ungefär samma generalisering, men jag tror inte att det hade platsat på en ledarsida.

Nej du Fredrik, som cyklist kan jag garantera att det inte sitter något pris på dina barns huvud. Men du verkar ha råkat ut för någon som missköter sig? Precis som jag, när jag cyklar med min dotter till skolan, ibland råkar ut för bilister som totalt ignorerar en liten 6-åring på cykel. Men jag är inte journalist (skägg har jag förvisso för närvarande) och kan inte spy galla på en ledarsida. Och jag tror faktiskt inte att alla bilister är ute efter att köra ihjäl min dotter.

Och slutklämmen är magisk även den:
"Ett införande av ­cykelkörkort är förstås ett omöjligt projekt, men en lag mot cyklar med fler än tre växlar i innerstadstrafik är inte orimlig. Det ­skulle garanterat få ner skadeantalet."
Nej Fredrik, cyklar har inga motorer... de snabbaste cyklarna har inga växlar alls. Men vad vet lilla enkla jag, det är ju du som sitter med "sanningen".

Tumba 20-milare (1:a oktober)

Började självklart med att åka alldeles för sent hemifrån. Fattar inte varför det alltid blir så. Jag gick upp i god tid för att kunna äta en frukost i lugn och ro, och plötsligt var klockan för mycket... Stressade iväg, glömde ramväskan, och kom till Tumba 5 minuter innan start kl 9.

Vädret var, precis som prognosen lovat, underbart. Körde med ullunderställströja, benvärmare, armvärmare och vindväst vilket visade sig fungera hela dagen. Uppslutningen var god (trots att PBP redan har gått) och jag tror att vi var strax över 20 startande. Förmodligen var det det fina vädret och distansen som gjorde att det var så många som kom; 20 mil är ju relativt överkomligt. Själv har jag tappat all respekt för långa distanser, typ...

Ner till första stämplingen i Torö gick det fort, riktigt fort. Vi var (som vanligt) ett ganska stort gäng som hängde ihop. Jag kände lite hur det sprätte i benen, trots att (eller kanske på grund av) det var ett tag sedan jag cyklade långt och snabbt på lvg-hojen. Valde därför att hänga i det snabba tempot. Fram till Lundbykorset har jag kört förut, men sedan blev det nya vägar för min del. Vissa partier var magiska med singlande höstlöv, smala vägar, blå himmel och sol som spelar genom lövverket. Och så en rad av snabba cyklister förstås.

Ett led cyklister på väg ner till Torö

Det var ingen organiserad klungkörning, men väl disciplinerad körning på ett led. Några släppte allteftersom, men vi var runt 15 pers som anlände till Torö (57 km) efter 1:33, dvs ett snitt på 36,6 km/h. Inte direkt fikatempo alltså.

Efter en snabb stämpling drog vi vidare mot Skanssundet och Vagnhärad. Ytterligare några valde nu att ta det lite lugnare. Jag hängde på det snabba gänget några mil med valde sedan att släppa eftersom jag insåg att det inte skulle funka med det tempot i 11 mil till. Tog det lugnt och njöt av omgivningarna (och backarna). Vid en p-paus dök en annan ensam cyklist upp och vi slog följe mot Skanssundet. Efter ett tag insåg vi att vi förmodligen skulle missa färjan med minsta möjliga marginal. Vi öste på och anlände kl 12.27, färjan gick 12.25 med det snabba gänget (nu 7 pers) ombord. Inga annat att göra än att lägga sig i gräset och njuta av solen.

Så här vilar en riktig Randonneur

Efter ett tag 4 cyklister till upp (blogg- och HappyMTB-kändisar) och 12.55 rullade vi iväg på färjan. Det blev 6-mannaklunga ner till Vagnhärad och därefter stämpling och pizza. Ingen bra pizza, men välbehövlig. Sedan iväg till nästa stämpling i Gnesta. Benen och kroppen var lite sega att gå igång efter lunchen och vi körde i mystempo (dvs. 31.9 km/h en dag som denna) de 15km till Gnesta.

På pizzerian i Vagnhärad hade vi stött på ytterligare 4 pers från första gruppen som valt att ta det lite lugnare. De stack före oss mot Gnesta, men väl vi sista stämplingen träffades vi och valde att köra tillsammans.

Så här glad kan man vara trots missad färja.

Nu var vi 10 pers och det blev genast lite mer åka av. Sträckan Gnesta till Nykvarnsvägen är helt fantastisk och riktigt rolig att köra fort på. Tempot skruvades upp och folk åkte av med kramp och andra känningar allt eftersom. Jag hängde i, men var ganska mör de sista milen. Tror vi var 5 pers som höll hela vägen. Gnesta-Tumba genomfördes med en snitthastighet på 33,9 km/h.

Men visst ser jag väl hyfsat pigg ut efteråt ändå?

Efter lite spurtstrid stämplade vi in på Statoil kl 16.30. Dvs en totaltid på 7:30. Rulltiden landade dock på 6:02 och rullsnittet på 33,6 km/h. Med tanke på att 30 minuter spenderades på färjeväntan+färjeöverfart så tycker jag att det gick riktigt fort idag, även med stopp inräknat alltså. Betydligt fortare än vad jag räknat med.

Tack alla för en fantastisk höstdag. Förmodligen den sista långa prövningen på lvg-hoj i år. Nu är det nog trainer och svettiga intervallpass som gäller en bra tid framöver.