Ändrade förutsättningar i Chattanooga

Det händer saker här i Chattanooga. De diskussioner som jag tidigare lite lätt avfärdade som "sånt som oroliga nybörjare och förstagångs-IM:are spekulerar om" har faktiskt inträffat: simningen vid IM Chattanooga är inställd. Med anledningen av den senaste tidens regn, orkaner, m.m. har förhållandena blivit sådana att IM av säkerhetsskäl stryker simningen. Dels rör det det enorma vattenflödet som man tvingas hålla för att det inte ska svämma över mer än det redan gjort (det ligger alltså en damm typ 2 mile ovanför Chattanooga där dammluckorna nu står på vid gavel). Flödet i floden är just dubbelt så stort som när proffsen simmande på 38-40 minuter 2014. Dels rör det sig också om att de öppna dammluckorna och alla "flash floods" gör att stockar, grenar och annat avfall gör det osäkert att simma. Och slutligen handlar det om halten av E-Coli-bakterier (med anledning av nedspolat vatten och att det förekommer en hel del baksug i avloppskloakerna) är typ 20 gånger högre än det som normalt sett anses vara säkert.

Fullt ös

Så med det i åtanke kan man väl ändå säga att det faktiskt är ett helt korrekt beslut att ställa simningen. Det som är lite speciellt är väl att beslutet kommer så pass tidigt. Det kommunicerades redan på första briefingen på torsdagen och med tanke på att det är några dagar kvar till tävlingen hade man väl kunnat hoppas på att det skulle kunna ordna sig. Jag skulle tro (spekulerar endast nu) att det är så att TVA - Tennessee Valley Administration, dvs. de som har hand om alla dammar och vattenflöden - förmodligen har ganska bra koll på hur de kommande dagarna kommer att se ut och att de meddelat IM att chanserna till att kunna genomföra en simningen är nästintill noll, och att IM därför redan tidigt bestämt sig för att ställa in simningen. Dels för att ge möjlighet till oss deltagare att förbereda oss mentalt och dels för att tävlingsledningen ska kunna hantera förändrade förutsättningar på ett bra sätt. Som det ser ut nu är det inte bara att simningen stryks, man är även tvungen att göra vissa förändringar på löparbanan eftersom vissa delar faktiskt ligger under vatten. Starten kommer nu att genomföras som en rullande cykelstart där vi kommer att släppas iväg i nummerordning; 2 st var 5:e sekund med start kl 8:30.

Och för egen del då? Tja, rent triathlon-mässigt är det klart att det kommer att kännas  konstigt att börja med cyklingen. Dels så blir det ju förändrade förutsättningar energimässigt, och dels så gäller det ju att anpassa watt och ansträngning till att man inte simmat 3,8 km innan. Nu ska man helt plötsligt sätta sig på cykeln först av allt och tänka lite mer på hur man ska göra och hur hårt man ska gå. Så det blir absolut ett annat mindset och ett annat sätt att tänka. Ska man sedan se rent krasst på det är det givetvis så att inställd simningen med största sannolikhet inte gör något annat än gagnar mig. I alla triathlontävlingar jag kört så har jag i allra bästa fall i den understa första 1/3-delen resultatmässigt efter simningen. I princip alla som är bättre än jag resultatmässig simmar också snabbare än jag. Så att det inte skulle gagna mig är mycket osannolikt. Oavsett vad kommer det att kännas konstigt att starta på söndag. Och så mycket lättare kommer det ju inte att bli.

Myspys!

Översvämmad uppgång och löparbana

Det är givetvis många som är besvikna. Och om det nu varit min första (och eventuellt enda IM som det är för många amerikaner) hade jag givetvis kännt mig lite blåst på konfekten. Nu kommer ju inte något att ändrar rörande priset, Kona-platser och sånt; allt kommer att vara exakt som vanligt bortsett från att vi inte kommer att simma. Å andra sidan; om man nu hade genomfört en simning med det vattenflödet som är nu, så hade alla simmat under timmen, och frågan är ju hur pass "riktigt" det är. Någon hade tagit tid på en stock som flöt längst strömmen och den gjorde simsträckan på 38 minuter. Ungefär som att ha en punkt-till-punkt-cykelbana som bara gick nedför. Om allting går som det ska så har jag i alla fall genomfört min 8:e IM på söndag. I allra bästa fall sub-9. Och då behöver jag ju inte berätta för någon att det var utan simning.

Lite om den kommande tävlingen i Chattanooga

Ironman Chattanooga är väl vald med ganska stor omsorg. Ni som känner mig lite vet ju att jag inte direkt är typen som chansar och hoppas på det bästa. Normalt sett försöker jag i alla fall vara lite mer genomtänkt än så. De huvudsakliga anledningarna till att jag valt Chattanooga och en extra satsning som låtsas-PRO i år är bland annat:

• Jag är i år yngst i min nya åldersklass 45-49, vilket är en ganska stor skillnad mot att vara äldst i 40-44.
• Simningen är snabb och nedströms och sålunda borde jag inte tappa lika mycket på simningen som jag kanske normalt sett gör.
• Cykelbanan är lång (drygt 186 km lång) och har en rullande profil som borde passa mig. Jag tror att jag är snäppet bättre på att trycka på över krön och vila lite nedför än att ligga och nöta exakt jämna watt.
• Tävlingen gäller kval till Kona 2019, och efter som Kona 2018 går av stapeln om 2 veckor kommer liksom redan de snabbaste att ha kvalat och kommer inte att köra Chattanooga.
• Kvaltiderna för 45-49 de senaste åren ligger absolut inom räckhåll för mig. 45-49 har normalt sett haft 4-5 platser och tider på strax över 10 timmar har räckt för kval. Sub-10 ska absolut inte vara någon omöjlighet för mig bara jag får till det där loppet som jag vet att jag kan göra.

Sen finns det väl ett par saker på minussidan också:

• Tuff löpning som kan är lite mer kuperad än vad man hade kunnat önska (205 elaka höjdmeter).
• Värmen och fuktigheten; temperaturer över 30 grader och väldigt hög luftfuktighet är inte alls möjligt, vilket jag normalt sett brukar ha lite svårt för (bortsett från senaste vändan i Thailand då)

Men den huvudsakligen målbilden är väldigt klar och tydlig; ta en plats till IM World Championship på Kona/Hawaii 2019. Och det här är nog egentligen första gången då jag verkligen känner att det ligger inom räckhåll. Kanske att jag hade någon liten förhoppning inför Lake Placid, men den var nog väldigt liten egentligen. Men om vi ska ta det gren för gren då.

Ross Landing - finns säkert någon historisk betydelse här

Simningen

Nedströms i Tennessee River. Snacket de senaste dagarna har främst rört vattenflödet och temperaturen. Med tanke på regnandet de senaste dagarna och Florence spås vattenflödet vara stort. Kanske så stort att det kan vara aktuellt att ställa in simningen. Men det är nog mest bara rykten. Temperaturen är just nu så pass hög att det inte kommer att vara aktuellt med våtdräkt om man vill tävla om AG-priser och Kona-slots (mellan 24,5 och 28,8). Om temperaturen är under 24,5 kommer våtdräkt att vara tillåten, men det är inte särskilt troligt.

Med tanke på förhållanden och hur simningen står sig till andra IM:s så borde min simtid vara minst 10 minuter bättre än vad jag normalt sett gör. Jag tror att jag sticker ut hakan och säger att jag simmar på 55 minuter.

Cyklingen

Jag har ju faktiskt cyklat hela banan så där vet jag ju mer eller mindre exakt vad som väntar mig. Lite knixig första mil med några tighta svängar, lite backar och något vägarbete. Sen följer ett ganska snabbt avsnitt fram tills det att banan delar sig. Därefter en ganska långt parti med vad som verkligen kan kallas rullande bana; 500m nedför i 45 km/h följt av 500m uppför i 20 km/h. Och en del slakmotor också. Precis som i Boulder är det lite lurigt eftersom det inte alltid går att läsa av terrängen för att konstatera om det går lite uppför eller lite nedför. Strax innan banan vänder norrut igen så kommer en ganska lång slakmota följt av en stå-upp-och-trampa-backe. Norrut kändes det lite mer lättcyklat och lite mer möjlighet att få ett bra flyt. Några avsnitt med lite dåligt väglag.

Banan är 186 km lång och innehåller knappt 1000 höjdmeter så det borde vara en hyfsat snabb bana. En relevant plan i Best Bike Split ger mig 5:09 på cyklingen och ser man till snittwatt och ansträngning är det i paritet med vad jag gjorde i Österrike och Kalmar senast.

Löpningen
Och så löpningen då... Ni vet den där lilla bagatellen som jag aldrig riktigt fått till förut. Och det är ju liksom det som är nyckeln till det hela. Ingen kramp, inga magsmärtor och pannben. Banan i Chattanooga är inte helt trivial. 2-varvsbanan där första halvan är mer eller mindre platt och andra halvan innehåller en del långa sega saker och några spikar. Min och KJ:s plan är att verkligen hålla koll på watt och att inte låta pulsen sticka för mycket. Speciellt viktigt under halvan med backarna och att där inte bli stressad över att det går långsamt uppåt så länge som jag håller mina målwatt.

Sen ska jag ju inte få kramp heller. Nyckeln till det är dels att ta det lugnt i backar, att få i mig ännu mer vätska och salt under cyklingen och att jag helt enkelt ska vara bättre förberedd nu. Jag skulle vilja säga 3:30 på löpningen men är lite defensiv och säger 3:40. Jag vet ju att det är fullständigt rimligt med den formen jag är i.

Växlingstiderna verkar ligga på mellan 6 till 10 minuter sammanlagt så jag säger väl 8 minuter där. Då får vi 0:55+5:09+3:40+0:08 som ger en sluttid på 9:52. Vilket borde räcka... Nu ska det bara göras också.

Slutligen kan jag väl nämna att jag har åkt på något lättare i förkylningsväg. Lite tjock i halsen och småsnuvig. Hoppas mest på att det bara ska vara någon liten sak och preppar mig just nu med amerikanska dunderpiller. Det andra orosmomentet just nu är väl att det regnar väldigt mycket och att prognosen för söndagen är högst föränderlig. Jag har i princip två önskemål; inte för varmt och helst inget regn under cyklingen. Annars är det bara att köra.

En första titt på Chattanooga

Då har jag varit på plats i Chattanooga, Tennessee, i ett par dagar. Och kan väl konstatera att det än så länge inte känns ett dugg bra. Jag kom i fredags kväll, har hunnit träna/toppa i två dagar och har nu en vecka kvar till tävling. Låt oss beta av sakerna i tur och ordning.

Resan och det nya boendet
Eftersom flyget från Denver gick redan kl 8:09 var jag tvungen att gå upp ohemult tidigt för att hinna med 4:37-bussen från Boulder till flygplatsen. Gick upp 3:45 och beställde en Uber (för att ta mig till busstationen) och allt såg bra ut. Problemet var bara att helt plötsligt så stod min bil stilla och inget hände. En av sakerna som kanske inte är så bra med Uber är väl att det inte går att ange att jag har bråttom någonstans eller en tid att passa. Började få lite lätt panik och till slut var jag tvungen att göra det som jag helst inte ville göra; att nyttja Sashas erbjudande om att väcka honom om det skulle bli något strul. Nåväl, han verkade inte ett dugg sur och skjutsande mig snabbt och snärtigt ner till busstationen där jag kunde hoppa på flygbussen med några minuter tillgodo.

Vid incheckningen blev det som befarat, $175 för att flyga med cykel och en incheckad väska. Dyrare än vad flygbiljetten i sig kostade. Först bar det av till Charlotte i North Carolina; en resa på 3 timmar där jag dessutom tappade 2 timmar i tidsskillnad. 2 timmar på flygplatsen och sen en dryg timmes flygning till Chattanooga. Och så hade hela dagen gått. I Charlotte hade jag faktiskt sett min cykel lastas ombord på planet så jag var liksom aldrig riktigt orolig när den aldrig dök upp på bagageutlämningen på Chattanoogas flygplats. Däremot fanns det inte en enda människa att fråga (liten flygplats). Så jag fick gå tillbaka till incheckningsdiskarna där jag i alla fall hittade någon som jobbade där. "Is it a bike?", frågade hon. "You look like a guy who could use a bike". Och så var vi återförenade igen, jag och min cykel.

Strax innan landningen i Charlotte noterade jag det här stället. Borde vara någon av nationalparkerna mellan Nashville och Charlotte. Såg i alla fall väldigt inbjudande ut så här uppifrån.

Borta vid jetmotorn är min cykelväska på väg in i flygplanet. Lättnad!

Kollade UberXL (för att vara säker på att cykeln skulle komma med) vilket skulle kosta runt $40 enligt appen. Tyckte att det verkade alldeles för dyrt och bestämde mig för att chansa på en taxi istället. Taxiresan kostade $20 så uppenbarligen var det ett korrekt val. Och boendet då... beskrivs väl bäst som "charmigt". En egen liten lägenhet i ett mindre hus, ser inte mycket ut för världen utifrån. Eller inifrån för den delen. Slitet, lutar lite hur som helst, men hyfsat rent och städat och det mesta man behöver finns. Utom möjligtvis en skärbräda. Inga tvättmöjligheter heller för den delen, men det visste jag ju redan. Incheckning via nyckelbox så jag behövde inte bry mig om att kommunicera runt tider och sånt. Enda egentliga minuset är väl att det är en väldigt lång och brant backe för att komma upp till lägenheten. Hela Chattanooga är för övrigt kanske kuperat. Men, ett klart prisvärt boende. Försett med AC dessutom.

Cykeln
Ja, så var det ju det här med TSA (Transportation Security Administration) och deras totala jäkla oförmåga att att förstå att folk faktiskt bryr sig om sina ägodelar och kanske till och med vill att andra människor ska vara lite försiktiga ibland. När det ibland slinker igenom virala videor på hur bagagehanterare på flygplatser hanterar andra människors väskor, eller hur logistikföretag hanterar andra människors paket, blir jag lika förvånad varje gång. Individer som liksom jobbar i ett typ serviceyrke men har noll respekt för det som de jobbar med. Ungefär som om att en kirurg bara "Äh, jag sket i att sy ihop operationssåret för jag va så jäkla sugen på en cigg. Sa du förresten blindtarm? Plockade nog bort en njure när jag tänker efter. Skit samma...".

Men, givetvis #inteallaTSAtjänstemän. I bland går det bra och i bland inte. Mellan Chicago och Denver gick det bra. Alla delar i väskan låg kvar på i princip samma sätt som när jag hade packat den och snäpplåsen var säkrade med nya buntband. Så blev det inte när jag flög från Denver. De klåparna som då kollade väskan (för uppenbarligen måste man i USA öppna alla cykelväskor och gå igenom manuellt. En vanlig screening som i resten av världen är tydligen inte tillräckligt) gjorde helt sonika enligt följande: öppnade väskan, plockade bort alla delar (utan själva ramen) och hällde ut allt ur sitt emballage (några påsar, verktygsflaska, m.m.). Sen har de rafsat ihop allting och tryckt ned det så gott det går i påsarna. Det som de inte fått ner har de sedan slängt ner i väskan och tryckt ihop. De lösa sakerna (bland annat en sats med sexkantnycklar) har då sen åkt runt i väskan när den har hanterats och orsakat lackskador på diverse ställen. De hade inte säkrat upp styret ordentligt eller lagt tillbaka handduken som jag använt för att skydda ramen, vilket dels orsakade lackskador samt förstörde bromsvajern till frambromsen. Bakhjulet (som sitter fast i själva väskan) hade de ryckt så pass mycket i att bodyn hade åkt ut...

Alltså den här backen när man handlat en massa och bara ska gå den korta vägen hem...

Walnut Street Brigde - lutar betydligt mer än vad man tror och här ska vi springa 2 gånger på söndag.

Toppen på bron som onekligen passar väl in i en stad som ska vara lite hipster och charmig

Mycket förtvivlan och gogglande efter cykelaffärer när jag upptäcker detta på fredag kväll. Genom lite research och hjälp och tips från den lokala IM Chattanooga-gruppen hittar jag ett alternativ som ligger ett par km från min lägenhet och som faktiskt öppnar redan kl 8:30 på lördagen: Suck Creek Cycle. Av hemsidan att döma såg det mest som ett ställe för MTB, men å andra sidan verkade det också som om de kunde det här med cyklar i största allmänhet. Så vid 8:30 spände jag upp ramen på min axelremsväska, tog bakhjulet i handen och började promenera i den 28-gradiga värmen. Det tog sin lilla tid och jag var helt genomsvettig när jag kom fram, men det visade ju sig att det var värt det. Mike (ägaren till affären) tog sig an mina problem direkt, fixade allt på ca 30 minuter och erbjöd sig sen att skjutsa tillbaka mig till lägenheten. Tack för att det finns sådana människor i världen. Jag kom hem med en fixad cykel, 3 st CO2-patroner, en extra slag och $45 fattigare. Så värt det. Hade sen inte några större problem med att få ihop resterande delar på cykeln och kunde därefter komma ut på mitt cykelpass.

Och angående fortsatt hantering av skadorna? Tja, till American Airlines måste man anmäla skada inom 24 timmar för att de ska hantera det. Om man misstänker att det är TSA som orsakat skadan så ska den anmälas till dem via ett 4-sidigt formulär som sen kan ta upp till 6 månader att hantera. Måste väl först ta reda på vad det kostar att lackera om en ram. Vilket jag väl kanske egentligen inte vill göra med tanke på vad det är för typ av ram.

Här ser man lite mer av hur platt det INTE är i Chattanooga. Det är alltså uppifrån backen till min lägenhet och sen Walnut Street Bridge uppför.

Market Street Bridge och Ross Landing bakom den - det är alltså där vi kommer att komma upp efter simningen.

Mike Skiles fixar min kära Pinarello

Träningen
Så till slut kom jag ju iväg på mitt cykelpass på lördagen. Tanken var att köra ett varv på IM-banan. Men eftersom det är nästan 17 km ut till där varvningen sker blev det en tur på över 11 mil. Det var rejält varmt och fuktigt. Så där att fartvinden in svalkar. Stora delar kändes det nästan som om att cykla i Thailand faktiskt. Jag kände inte att jag svettades så mycket (annat än att det droppande från pannan), men när jag kollade dräkten såg jag ju att den var alldeles saltig. Tog ett kort stopp i Chickamauga och klämde en stor slush och en cola. Benen kändes väl hyfsat pigga, men inte mycket mer än så. Den enda egentliga skillnaden som jag märkte mot Boulder var att jag återhämtade mig lite snabbare om jag tryckt på t.ex. över ett krön. Det var i alla fall bra att få testa hela banan och veta vad som väntar. Jag lärde mig att första (och sista) milen genom stan är lite småknixig, att första delen av loopen verkligen är definitionen på rullande bana och att det jobbigaste stigningen kommer vid vändningen med en lång slakmota följt av en stående klättring. Noterade också att asfalten var riktigt dålig med hål och bulor på vissa ställen och hoppas verkligen att det märks ut ordentligt på tävlingsdagen. Men det borde gå att cykla den här banan hyfsat fort ändå.

Efter cyklingen var det dags för en kort löptur av cykeln, typ 15 minuter. Och då kändes verkligen allt som skit. På riktigt. Ingen kräm i benen, pulsen stack och det var liksom jobbigt att springa nedför. Fick kämpa för att hålla igång i 13 minuter. Misströstade, käkade mat och la mig sen och sov i 12 timmar!

Söndagen var om möjligt ännu varmare med temperatur upp mot 35 grader. Hade en timmes löpning på schemat med 4x1 km i zon 3 inlagt. Sprang längst floden och tävlingsbanan och kände mig i alla fall lite piggare i benen. Noterade dock att så fort pulsen stack över 160 under ett lite längre tag så mer eller mindre tog jag slut. Men en liten bättring tyckte jag nig nog kunna notera. Hade 30 minuters simning som jag hade tänkt klara av i floden, men blev avrådd av den lokala gruppen med anledning av båttrafik, inte simma ensam och allt sånt. Hann då inte heller iväg till poolen som stängde redan vid 17:00. Ska försöka få till det idag (måndag) istället.

Sen vet jag ju att jag är nedtränad, det finns värme att anpassa sig till (första löppassen i Thailand känns också som skit) och att kroppen också behöver anpassa sig till att komma ner ifrån hög höjd. Så jag ska ha tålamod och allt sånt och lite på att kroppen kommer att fungera som allra bäst på söndag. Jag vet ju det, men ändå känns det knepigt. Men, det ska nog bli bra!

Nästa gång tänkte jag nog berätta lite mer om själva tävlingen och mina tänkte förutsättningar för den. Stay tuned!

Här är bryggan som vi kommer att hoppa ner i floden från på söndag

Vy från startbryggan utöver den strömmande floden och längst simbanan. Lookout Mountain i bakgrunden.

Dags att lämna Boulder

Som sagt var, tiden går tydligen fort när man har kul. Mina 17 dagar i Boulder lider mot sitt slut och idag (torsdag) måste jag tyvärr packa. Jag ska inte tråka ut er med att fortsätta att strö positiva omdömen om Boulder omkring mig utan konstaterar mest helt sonika att det varit skitbra. Har ni någon gång möjlighet, åk hit. Antingen för att träna i en oerhört inspirerande miljö (vilket jag gjort) eller för att njuta av berg, natur och fantastiska omgivningen (vilket jag skulle ha velat gjort mer av).

Träningen har väl gått mer eller mindre enligt plan. Jag har gjort en ordentlig volymperiod utan att bränna mig allt för mycket (tror jag) och de senaste dagarna nu har jag trappat ner ordentligt och börjat med formtoppningen. Just nu i form av relativt korta pass i zon 2 och i nästa vecka lite mer specifika toppningspass; korta med lite intensitet i. Undantaget blir väl att jag på lördag kommer att försöka cykla ett varv på cykelbanan vilket torde vara ett lugnt pass på 3-3:30 timme.

Och på fredag bär  det som sagt var av till Chattanooga. Jag checkar ut från Sasha, tar mig till flygplatsen i Denver och flyger sen till CN via Chatlotte. Tappar 2 timmar på vägen och har 2½ timme väntan i Charlotte så det blir tidsmässigt en ganska lång resa. Håll tummarna för att min cykel kommer med och för att allt klaffar med min Airbnb-bokning. Kommer initialt att bo i en liten lägenhet på gångavstånd till centrum och IM-området. När Anna och Valencia kommer blir det hotell istället. Trots att jag började kolla i januari så fanns det inte några bra Airbnb-alternativ för hela perioden så det fick tyvärr bli hotell istället.

Tänkte avsluta dagens inlägg med lite bilder från veckorna som gått.

Stilstudie 1

Middle Saint Vrain Creek - vattnet smakade gott, men enligt Sasha var det tydligen inte helt rekommenderat att dricka...

Utsikt från Masonville - röda klippor är bra grejer!

Rekreationssjö och reservoar utanför Fort Collins

En icke namngiven triathlet återhämtar sig med god litteratur, god glass och automatiska massageboots.

Punktering. Min första i år och den orsakades av en liten liten tagg från nån buske...

Lookout Road - vy ner mot Boulder och Boulder Reservoir. Bra fart med lite vind i ryggen härifrån

Kvällshimmel ovanför Boulder Downtown

Ytterligare en stilstudie

Rapha i Boulder. Hade jag faktiskt ingen aning om. Gott men dyrt kaffe.

Slutligen; börjar bli jäkligt taggad på det här med att tävla snart. Träningen är mer eller mindre klar. Planen är klar. Nu ska den bara utföras också. Men mer om det senare...

Så här blir det!

Tiden flyger - bara 7 dagar kvar nu

Så, har nu spenderat 10 dagar här i Boulder och har väl äntligen börjat fatta vad det här handlar om. Eller rättare sagt så har min kropp fattat vad det handlar om när det gäller höjd och tidsskillnad. Efter min första knappa vecka var den nog ganska förvirrad, men den senaste tiden tycker jag att det verkligen går bättre och bättre dag för dag. Efter den där katastrofala löpningen förra söndagen tog jag en vilodag på måndagen och efter det har det blivit bättre och bättre. Visst är watten på cykeln fortfarande löjligt låga, men det är ju helt i sin ordning har jag lärt mig nu. Upp till 15% mindre på den höjden vi är nu tydligen. Pulsen är fortfarande högre vid löpning och det känns fortfarande nödvändigt att andas 2-takt vid simningen men det blir som sagt var märkbart bättre.

2820 meter över havet. Så högt upp har jag aldrig cyklat förut.

Annars måste jag säga att jag verkligen kommit in i en träningslunk. Somnar ovaggad runt 22 på kvällen. Vaknar strax innan klockan ringer vid 7 (alltså typ 3 timmars mer sömn än vad jag normalt sett sover hemma). Käkar frukost och beger mig ut på dagens första träningspass. Duschar, fixar utrustningen och äter lunch. Sen lite Netflix eller lite jobb. Sover middag en kortis och beger mig därefter ut på dagens andra pass. Lagar lite mat och äter oftast tillsammans med Sasha och Donna. Somnar. Och den stora skillnaden mot livet hemma är väl just den där delen med sömn och med att slappa. Det är ju liksom den tiden som man ägnar åt att jobba, träffa familjen och att göra allt sånt som man måste hemma. Sen inser jag ju också även att det här blir enformigt efter ett tag. Träningen blir ju som ett slags jobb också och det krävs nog speciella individer för att orka med det vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år.

Boulder som sådant överträffar i alla fall min förväntningar. Även om de var högt ställda redan från början så måste jag nog säga att det är bättre än så. Naturen är fantastisk, människorna är trevliga och välkomnande, jag känner mig säker överallt (såväl på gatan i stan som på vägarna utanför) och det finns fantastiska möjligheter till träning. Jag har inte hunnit utforska allt för mycket av stadskärnan eller andra "måsten" ännu men hoppas på att hinna med lite mer nästa vecka när jag trappar ner på träningen.

Ett av de fåtal tillfällen under klättringen som jag log

St Vrain Drive - riktigt coolt att leta sig upp genom kanjonen.

Och på tal om träningen så känns det som sagt var som om jag börjar acklimatisera mig. Har nu en tuff helg framför mig och efter det börjar nedtrappningen och formtoppningen mot Chattanooga. Det ska bli klart intressant att se hur en "riktig" toppning med träningspass och extra mycket vila kan ge. Och givetvis också hur det blir att komma ner på normal höjd igen och se om de extra röda blodkropparna ger något. Jag kan ju i efterhand inte komma och säga att jag inte gett mig chansen att prestera bra i Chattanooga i alla fall.

Friktionerna sen senast har väl annars huvudsakligen bestått av utrustningsproblem. I tisdags hade jag en 3-timmars cykeltur med några intervaller inlagda. Jag valde att förlägga den på en relativt kuperad runda och få mig lite berg till livs också. Cyklade först norrut till Lyons och därefter västerut och upp i bergen via Raymond och Hidden Lake till Ward, ca 2800 meter över havet. Det var fantastisk natur och riktigt vackert, men också lite jobbigare än vad jag räknat med. Men återigen, FTP och siffror som gäller nere vid havsnivå funkar inte på riktigt samma sätt här. Väl framme i Ward såg jag därför verkligen fram emot nästan 3 mil utför. Precis efter Ward är det ganska brant och jag känner direkt att det är något som hugger i bakhjulet när jag bromsar. Stannar och upptäcker till min stora fasa ett en del av bromsytan på fälgen på ena sidan på bakhjulet buktar ut. Ganska mycket också. Börjar fundera på vad fasen jag ska göra nu men har liksom inte något annat alternativ än att försöka ta mig ner. Justerar vänster bromskloss bak så att den inte tar emot och lättar dessutom lite på trycket i bakhjulet. Det jag egentligen är mest orolig för är ju att jag ska punktera bakhjulet och få däckexplosion. Eftersom jag inte heller kan bromsa ordentligt med bakhjulet så blir ju frambromsen ganska hårt utsatt när det börjar gå fort. Och utan full bromsförmåga vågar jag ju givetvis inte heller släppa på speciellt mycket utför vilket gör de 3 sköna milen till något ganska jobbigt.

Från torsdagens cykeltur; den stora till vänster är femfaldig världsmästare i triathlon på 90-talet och den lilla till höger är trefaldig IM-vinnare. Klart bra sparringsällskap på intervallerna. Simon Lessing och Danielle Mack.

Den typen av skada som uppstått är nog normalt sett något som kan hända om man nyper till för hårt på väldigt varma fälgar. Problemet i det här fallet var ju dock att det hände nästa direkt efter det att jag lämnat Ward; alltså innan fälgarna egentligen fått någon chans att bli varma. Å andra sidan har jag använt hjulen i över 4 år och det kanske inte är det finaste märket heller så det kan ju också röra sig om ett normalt slitage. Jag lyckades till slut ta mig hem och när jag undersökte hjulet så konstaterade jag att det kändes som en spricka i bromsytan på fälgen och att det med största sannolikhet inte var något att göra något åt saken. Sasha skjutsade iväg mig till en lokal cykelaffär (som skulle kunna stå till tjänst med "The Special Sasha Discount") där vi konstaterade samma sak. Så det var bara att ta fram kortet och köpa ett nytt bakhjul.

När jag sedan cyklade dagen efter så konstaterade jag att även framhjulet högg lite (något som jag iofs känt tidigare men mest trott att det rört sig om feljusterade bromsar). När jag undersökte det närmre när jag kom hem upptäckte jag att även där så hade bromsytan börjat bukta lite på några ställen. Jag är inte den som normalt sett chansar när det gäller sådana saker så det var liksom bara att ta det säkra före det osäkra och bege till till cykelaffären och införskaffa även ett nytt framhjul. Så nu är min Pinarello bestyckad med ett par Zipp 404 Firecrest för all-around-bruk. Ser väl bra ut, Zipp är ett bra märke och allt. Men jag hade väl inte riktigt räknat med att behöva göra den investeringen nu och jag är inte heller riktigt killen som gillar att åka till en affär och bara köpa. Men den här gången hade jag tyvärr inte så mycket att välja på. Bara att cykla och vara glad.

Ett något mer stealthigare hjulval.

En knapp vecka i Boulder

Jag kom ju faktiskt fram till slut. Och inte bara jag utan allt mitt bagage också. Att resan sen i slutänden blev nästan 4000 kr dyrare än vad jag tänkt mig när jag beställde den i december är väl en annan sak som jag får hantera separat. Men kanske hellre det än att komma fram till Denver (eller Chicago) utan bagage.

Jag är inkvarterad hos Sasha, mäklare och hobbytriathlet som verkar gilla att hyra ut delar av sitt hus till besökande triathleter. Just nu är det jag, Donna från San Diego, Coach Frank (coach till bland annat Michelle Vesterby, Sara Svensk och Jesper Svensson)  och hans fru Kaisa. Och tydligen har det bott en hel del andra celebriteter i triathlonvärlden i huset också. Och så jag då förstås... Kommer nu att bo här till den 21:a september innan jag drar vidare till Chattanooga. Sasha är social och trevlig och alldeles lagom. Jag får vara i fred om jag vill det och kan hänga om jag vill det. Men framför allt är han ju grymt kunnig och triathlon och träning här i Boulder och hjälper mer än gärna till.

Boulder är för övrigt helt grymt och jag måste nog säga att det överträffar det mesta av mina förväntningar. Första dygnet här var jag inte helt pigg och alert. Dels kom jag från en nästan 44 timmar lång resa och hade i princip ingen aning om vilken tid på dygnet det var eller var jag befann mig (Boulder ligger 8 timmar efter Sverige) och såklart ganska trött och sargad eftersom jag satt mig på flyget väldigt kort tid efter tävlingen i Sydafrika. Men jag lyckades i alla fall med att montera ihop min cykel (var dessutom tvungen att ta mig till en cykelaffär och få den främre bromsvajern bytt eftersom den krånglade), åka med Donna och handla mat och sen få till en knapp timmes lätt löpning. Sen så dog jag i sängen igen.

Mitt regnbågsinspirerade rum!

Drive Thru-munkar - vad mer kan man begära?

Och sen har jag tränat, jobbat lite och slappat. Ungefär så som det var tänkt. Har klämt av 14,5 timmars träning på 4 dagar så det får väl anses vara helt okej. Dock har jag kämpat en del och jag kan nog inte påstå att allt varit helt lyckat. Första två träningsdagarna tycker jag nog att kroppen kändes pigg och svarade bra. Tredje och fjärde dagen däremot var nog ganska bedrövliga rent prestationsmässigt med en väldigt trött och urlakad kropp som inte riktigt svarade när jag försökte dra i gasreglaget. Enligt utsago från de andra här är det just 3-4 dygnet som är värst. Sen ska kroppen börja ställa om sig och producera mer röda blodkroppar. Första dygnen kan man använda sina "reserver" i blodet. Så om man ska tävla på hög höjd gäller det alltså tydligen att komma tidigt till racet eller sent. Idag (måndag) har jag i alla fall en hel vilodag och hoppas på att få börja arbeta med en betydligt piggare och mer anpassad kropp i morgon.

Simning
Har fått tag på ett 5-kort till RallySport Boulder där jag kört mina första simpass. Sasha hade ett som jag fick köpa för $50 och med tanke på att ett drop-in-besök skulle kosta $25 så är det ju helt okej. RallySport är ett privat gym/klubb/pool med det mesta man kan önska sig. Poolen är dock 25 yards så det gäller att komma ihåg att ställa om klockan om man nu vill ha korrekta data. Det finns 2 pooler, en inne och en ute, och jag har inte haft några problem att få plats. Det finns även en hel del Masters-klasser och det är tydligen sådana man kör om man tränar simning här i Boulder. Har dock inte vågat mig på något sådant ännu eftersom jag är så jäkla harig över min simförmåga.

Simningen har väl iofs i övrigt gått så där. Har bara kört 2 pass; det första fick jag avbryta halvvägs eftersom mina ben krampade sönder helt och hållet. Försökte köra det efter ett hårt cykelpass vilket normalt inte fungerar så bra för mig. Det andra passet var bara ett kort teknik/återhämtningspass så det går inte att sia så mycket om heller. Hoppas på ett bättre pass i morgon.

OW-simning verkar det vara lite svårare med. Boulder Reservoir verkar vara det enda stället i närheten som går att simma i, men eftersom den en fokuserad på typ motorsporter på vatten är det inte tillåtet att simma där hur som helst. Och nu är det tydligen stängt för säsongen. Enligt Sasha ska det dock tydligen finnas något sätt att få till det ändå. Återstår att se.

RallySport Boulder - Lite slitet men väldigt trevlig. Gillar konceptet och tycker att vi borde ha något liknande hemma

Cykling
Säger bara WOW! Och då har jag än så länge bara cyklat spikraka, prärieplatta vägar och njutit av de öppna vidderna. Har inte givit mig upp i bergen ännu. Men nästa vecka så. Första dagen jag cyklade (torsdag) blev jag medbjuden på ett träningspass med Simon Lessings träningsgrupp. 2 timmar med 3x15+10+15 minuter på typ sweetspot. Hängde med det främre gänget och kände mig förundransvärt pigg med tanke på tidsomställning och höjdskillnad. I alla fall under den första timmen. Sen fick jag kämpa lite. Speciellt när Simon var med och drog upp tempot. Enligt mitt schema hade jag tre timmar så jag avslutade med att cykla hem en timme själv. Klart positivt pass!

Långa och raka vägar som är helt underbart att ligga och trycka tempohoj på. 

Hörru Sverige, hur svårt ska det vara att lagstadga om en sån här sak??

När jag sedan skulle ge mig ut själv på fredagen så sa Sasha åt mig att ta det lugnt där ute i trafiken. "You know there are rednecks, people texting and driving and so on". Men, det är ju bara hur bra som helst här! Man får cykla överallt, överallt sitter det skyltar som proklamerar "3 feet minimum - State Law", skyltar som säger att det är helt okej för bilar att korsa dubbeldragna linjer för att köra om cyklister så länge som det kan göras på ett säkert sätt. De allra flesta bilar väljer att helt gå ut i mötande fält vid omkörning om det är möjligt. Om inte så håller de så långt till vänster som möjligt samtidigt som mötande bil också håller ut för att ge plats (även om det finns en väldigt bred vägren). Under mina 11 timmar på cykel här har jag inte råkat ut för en enda incident; ingen som kört nära, ingen som försökt uppfostra mig eller på annat sätt haft något emot att jag cyklar på vägen. Och då handlar det ju ändå om bilens förlovade land och dessutom och ganska hårt trafikerade vägar på sina ställen. Så ironiskt nog känner jag mig otroligt mycket säkrare här än ute på ett relativt otrafikerat Södertörn.

Det blev i alla fall 3 timmar på fredagen med en hyfsat pigg kropp och sen 5 timmar på lördagen med en ganska trött kropp. Egentligen kändes det som om jag cyklat 5 timmar redan när jag vaknade. Och watten på den turen ska vi inte prata om... Nu blev väl snitthastigheten inte allt för pjåkig, men jag fick kämpa rejält sista 2 timmarna och mina siffror var i ärlighetens namn ganska kassa. Men det är väl förmodligen så det ska vara.

Magiska vägar!

Och givetvis lite röda klippor

Löpningen
Har hunnit med ett pass på bana. Hittade en publik löparbana vid en skola knappt 2 km från där jag bor. Det gick väl okej bortsett från att jag gick ut alldeles för hårt på första intervallen och att jag började blöda rejält med näsblod på sista intervallen. Men det kan tydligen hända på lite högre höjd. Söndagens långpass var en total misär dock. Planen var att springa till Boulder Reservoir, ett varv runt den på grusvägar och sen hem. Lite drygt 25 km. Det gick dock totalt åt skogen.

Boulder Reservoir med en schysst backdrop.

Monach Road - här ska man tydligen springa intervaller...

Givetvis får jag skylla mig själv. Att tro att jag kan sticka ut och genomföra passet på samma sätt som jag skulle göra hemma, på normal höjd och med en normalt träningsdos innan kanske var lite i överkant. Att det dessutom var nästan 30 grader ute och jag inte hade med mig något vatten gjorde väl det hela inte direkt bättre. Efter 90 minuter och 18 km bonkade jag totalt. Gick inte att springa mer. Fick avsluta passet och gå 5 km hem. Har nog aldrig varit så törstig i hela mitt liv... Så det lägger jag definitivt på dumhetskontot och hoppas på bättring nästa vecka. Det verkar i alla fall finnas väldigt mycket trail och fina ställen att springa på här så det blir nog bra.

Nästa vecka består av 22 timmar innan det är dags att börja formtoppa mot IM Chattanooga.

Om en resa mellan Port Elizabeth och Denver

Allt gick ju faktiskt bra; jag överlevde, inga större förseningar och framför allt så kom allt mitt bagage med hela vägen. Vilket jag kanske inte riktigt vågad hoppas på. Men det var en väldigt lång resa. Jag var på flygplatsen i Port Elizabeth redan kl 12:00 på måndagen (vilket är 03:00 Denvertid) och var framme hos Sasha kl 23:00 på tisdag kväll. Om jag räknar rätt borde det alltså innebära 44 timmar... Jag roade mig dessutom med att skriva ned allt som man måste göra under en sån här resa utöver att bara vara. Typ all administration, småfriktioner, m.m. Kan ju säga att om jag varit terrorist så hade jag givit upp för länge sedan. Det skulle vara alldeles för krångligt.

Så här gick det till:

• Stå i kö för att checka in bagaget i Port Elizabeth
• Visa pass
• Förklara att det extra bagaget är betalat redan
• Gå igenom säkerhetskontroll
• Visa boardingkort och pass
• Visa boardingkort
• Flyg i 90 minuter
• Gå av i Johannesburg
• Fråga en vakt var du ska någonstans eftersom det inte finns några skyltar
• Byt terminal
• Gå igenom säkerhetskontroll
• Visa pass och boardingkort
• Fråga en vakt om det finns någon informationsdisk eftersom mitt flyg inte finns på någon tavla – det finns det inte.
• Fråga personal som hjälper handikappade om var jag ska till för gate (eftersom det inte står på min biljett)
• Personalen ringer några samtal och tar reda på vilken gate jag ska till
• Visa pass och boardingkort
• Leta reda på min ESTA-ansökan för att utgångsdatum måste matas in i systemet.
• Visa boardingkort
• Flyg i 8 timmar och 20 minuter
• Gå av i Doha
• Visa pass och boardingkort
• Gå igenom säkerhetskontroll
• Vänta i lång kö vid gaten eftersom en indisk kvinna inte har ett korrekt visum och eftersom det bara finns en kontrollant.
• Visa pass och boardingkort
• Återigen förklara att jag har ett ESTA
• Berätta när jag ska åka hem och visa en kopia på biljetten för hemresan (som jag turligt nog har skrivit ut).
• Gå till ny säkerhetskontroll
• Visa pass och boardingkort
• Få dator, iPad, läsplatta, telefon extra kollade följt av säkerhetskontroll utan skor och bälte.
• Få väskan manuellt genomsökt och bombkontrollerad
• Visa pass och boardingkort för att ta mig till nästa level. Blir inte insläppt eftersom det inte finns några noteringar om jag har ESTA eller Visum.
• Blir efter ett tag insläppt och får ett nytt boardingkort
• Visa boardingkort för någon som prickar av en lista
• Visa boardingkort för en kille som prickar av på en lista
• Visa boardingkort för en kille som släpper in i tunneln innan flygplanet
• Visa boardingkort för en flygvärdinna i flygplanet
• (ett plan med många barn som skriker redan innan planet lyft)
• Flyg i 14 timmar
• Fylla i tullblankett
• Gå av i Chicago
• Visa passet vid utgången från flygplanet
• Knappa in detaljer och scanna pass, ta fingeravtryck och foto i en automat.
• Stå i en annan kö för att få prata med en butter tjänsteman om vad man ska göra i USA.
• Ta fingeravtryck och foto igen
• Vänta på bagage som kommer till slut
• Visa pass och tullblankett
• Leta reda på incheckningsdiskar i en underdimensionerad terminal
• Uppge efternamn och förnamn för att checka in (!)
• Lämna in väskor till några buttra TSA-tjänstemän som förbereder sig på att undersöka cykelväskan.
• Vara nervös
• Visa boardingkort och pass
• Gå igenom Security
• Visa boardingkort
• Flyg i 2 timmar
• Gå av i Denver
• Hämta väskor
• Leta reda på busstationen
• Fatta att det är samma biljett till buss och tåg
• Åk buss i en timme till Downtown Boulder Station
• Ta en Uber till min slutliga destination

Alltså flygplatsen i Johannesburg är nog den sämsta i universum...

Ironman 70.3 World Championships South Africa 2018 [RR]

Jaha, då har jag alltså varit i Afrika och tävlat för första gången. Lite kluven till just det här med att liksom ha varit i Afrika eftersom det enda jag egentligen upplevt är flygplatsen och ett hotell i Johannesburg, en väldigt avgränsad del av Port Elizabeth och en liten cykeltur på landsbygden. En cykeltur som rent utseendemässigt (vindpinat och grönt) skulle kunna vara typ Wales, franska Atlantkusten eller till och med Skåne. Så tyvärr kan jag väl inte säga att jag känner mig som någon Afrika-resenär. Annat än att det tog en herrans tid att ta sig hit.

Men det var ju inte det som jag skulle avhandla här. Låt oss istället fokusera på tävlingen! Och låt mig redan nu varna för ett långt inlägg. Men jag hade gott om tid på mig att skriva under resan från Port Elizabeth till Boulder.

Pre-race

Nästan 3000 herrar skulle starta på söndagen. En normal 70.3-bana sväljer nog normalt sett inte så pass många på cyklingen (även om det är en envarvsbana) om man skulle släppa iväg dem i en normal rullande start (vilket borde ta runt 1 timme och 15 minuter). Det skulle ju dessutom vara ganska svårt att tävla inom sin AG eftersom det i princip skulle vara omöjligt att ha koll på sin placering innan dess att alla gått i mål. För att lösa detta skickar man då iväg varje åldersgrupp en första start på en förutbestämd tid och sen rullande inom den åldersgruppen (10 pers var 15:e sekund enligt självseedning). Då blir det en rimlig chans att ha lite koll på sin placering i alla fall. Man har då också spridit ut starten över 2 timmar vilket borgar för lite bättre plats på banan (när det blir trångt blir det drafting och farliga omkörningar). Man hade dessutom valt att sprida ut de största åldersklasserna med 40-44 kl 7:38, 30-34 kl 8:28 och givetvis 45-49 allra sist kl 9:28…

Från incheckningen dagen innan race

Jag ställde klockan på 6:00, vilket känns väldigt lagom för att vara en IM-start. Åt lite frukost på hotellet och begav mig sedan ner till T1 för att fixa det sista med cykel och utrustning. Det hade regnat under natten och var ganska fuktigt i luften. Jag lyssnade på Kendrick och insöp atmosfären samtidigt som jag fixade det sista. Stötte inte på någon annan svensk och begav mig då tillbaka till hotellet för att slappa och ladda. Kändes onekligen ganska bra att kunna ligga i sängen och kolla PRO-racet innan min egen start. Fördelen var väl främst att jag kunde ta det ganska lugnt på morgonen, gott om tid att lufta magen (på egen riktig toalett) och ingen stress. Nackdelen var väl däremot att det kanske inte är helt optimalt att nästan somna till en timme innan start, samt att det faktiskt började blåsa mer ju längre dagen led.

Runt 9 satte jag på mig utrustningen och ett par trasiga strumpor, lämnade in nyckeln i receptionen och begav mig till starten. Träffade på Philip och Kristin, önskade lycka till och allt sånt och ställde sedan in mig i fållan. Det var mäktigt, men jag hade nog inte riktigt fattat att det var en ”VM-start” ännu. Seedade så där svenskt lagom in mig någonstans mitten. Speakern sa: ”We welcome our 45 to 49 age groupers! These are the guys that have left their midlife crisis behind and still loves triathlon.”. Onekligen ganska träffande. Och sen var det dags.

Banan

Swim – 35:29 (245 av 337 i M45-49)

När damerna tävlade på lördagen sa speakern att det var uppmätt till 15.5 grader i vattnet. När jag sedan simmade senare på dagen kändes det betydligt varmare och när jag hoppade i vattnet på min tävlingsdag skulle jag tippa på att det nog var runt 18-19 grader. När herrproffsen startade 2 timmar tidigare behövde de hoppa över typ en våg. När vi startade gick det betydligt mer sjö och jag skulle tro att jag behövde ta mig över typ 3 brytande vågor. Sen bar det av. Det var inte någon trängsel att prata om och ingen chock över kyla så jag kom ganska snabbt in i en bra rytm utan att pulsen rusade allt för mycket. Tycker att navigeringen gick bra och att det flöt på. Hade dock inga fötter att ligga på och fick inte någon direkt känsla för om huruvida jag simmade bra eller dåligt. Mycket beroende på att det ändå var så pass utspritt. Nu när jag tänker efter tror jag faktiskt inte att jag hade en enda närkontakt under hela simningen, vilket nog måste ses som väldigt ovanligt.

Problemet är väl att jag då, när det liksom inte händer så mycket, min vana trogen blir lite uttråkade och tappar fokus. Idag redan efter halva loppet. Kanske ett resultat av att jag varit lite väl nedtonad innan loppet. På vägen tillbaka mot stranden känner jag en ganska påtaglig ström och är tvungen att ligga och korrigera kurs hela tiden. Det går också betydligt mer vågor nu än tidigare. Ju närmare stranden jag kommer desto mer börjar jag dock inse att jag faktiskt kör VM. Jag behövde väl få en liten pulshöjare för att tagga till. Försöker tajma en våg och bodysurfa in till stranden men lyckas inte riktigt och blir väl tvungen att ställa mig upp lite väl tidigt. Blir lite smått besviken när jag kollar på klockan efter att ha passerat portalen. Hade nog hoppats på att vara några minuter snabbare i alla fall.

Notera att det faktiskt inte är klockan som jag håller på med här utan våtdräkten

Som vanligt ser man ju ut som en mupp på våg upp från simningen.

T1 – 3:09

Våtdräktsavdragare is the shit. Efter en lite längre löpning; först på strand och sedan på asfalt, var det bara att lägga sig på en matta och låta två killar rycka av mig dräkten. Efter det var det liksom inte så mycket mer att göra i T1. Behövde bara plocka upp hjälmen ur påsen och sedan såg en funktionär till att lägga i våtdräkten och lämpa av påsen vid bag drop. Skorna hade jag redan på cykeln. Den här gången fick jag med mig visiret också.

Bike – 2:33:51 (61 av 337 i M45-49)

Banan började direkt med en liten backe uppför efter mount line (alltså den linje som man måste vara över innan man sätter sig på cykeln). Med tanke på den var det ganska skönt att bara kunna trampa iväg med skorna på pedalerna och inte behöva oroa sig för att klicka i innan det blir för brant. På väg ut på cyklingen började jag nog faktiskt fatta att det var en ganska cool tävling som jag var med om. Jag drog på mig skorna och börja trampa på riktigt.

Tyvärr hade jag ju inte fått möjlighet att cykla eller köra banan och hade därför inte någon känsla för hur pass mycket det skulle luta. Hade kollat videon på cykelbanan men inte blivit mycket klokare av den. Höjdprofilen berättade dock att det skulle luta uppåt i princip hela första milen upp till den första energistationen, vilket också såg ut att vara den värsta klättringen. Den sa även att banan totalt sett skulle innehålla ca 650 höjdmeter vilket innebär att den givetvis inte är platt men samtidigt inte allt för blodig heller (som jämförelse innehöll Marbella t.ex. 1600 höjdmeter).

När det sluttar lite lätt uppför är det ganska lätt att hålla jämna watt och inte slappna av alltför mycket. Planen och instruktionen från KJ var att ligga runt sweetspot på platten och uppför och sen passa på att vila lite inför kurvor och nedförskörningar (där det är svårt att hålla trycket uppe ändå). Jag låg för det mesta och körde om men vid några tillfällen hittade jag några ryggar att följa alternativt killar som jag samarbetade med under några längre sträckor; alltså i form av att vi, på drafting-legalt avstånd, turades om att ligga och hålla farten uppe. På vissa ställen på banan var det ihopklumpat och ganska trångt men för det mesta tycker jag nog att det flöt på bra.

Aero is everything

När jag väl kom upp till första energistationen var den spontana känslan att det var ju inte så farligt. Vi hade nu lämnat bebyggelsen och kommit ut i skogen. Efter en ganska härlig nedförskörning (dock med ganska dålig asfalt + regn som gjorde att jag inte vågade släppa på helt och hållet) var det dags att krypa ihop och mata på platten. I princip 20 km med rak väg där det bara var att trycka på i mellan 40-50 km/h. Kände mig stark och kan ju så här i efterhand konstatera att vi förmodligen hade en lätt liten vind i ryggen. Den kändes mer när vi fick den emot oss senare. Efter det att vi passerat igenom en liten by (med lite småjobbiga fartgupp) kom dagens stora överraskning. Sakerna som på höjdkurvan såg som små pucklar visade sig i själva verket vara ganska markanta klättringar som till och med krävde lilla klingan på några ställen. Snitthastigheten som tidigare låg över 37 km/h sjönk raskt ner till 34 km/h under de tre klättringarna.

Jag tycker nog att de flesta skötte sig hyfsat ute på banan med några undantag. Dels var det nog en del sydafrikaner (och förmodligen engelsmän) som verkade ha missuppfattat det hela med att det skulle vara högertrafik. Alltså de låg i det högra körfältet, men till vänster mot mittlinjen. Lite svårt att köra om då. Vidare hade jag en sydafrikan i rosa och blå dräkt som körde om mig vid säkert 10 tillfällen, bara för att sedan svänga in tätt framför mig och dra ner på farten. Grymt irriterande. Till slut (efter ca 6 mil) fick jag nog, brände lite krut och såg till att cykla ifrån honom. Sen var det ju det här med killen som körde om på insidan också. Strax efter vändningen när det gick lite uppför körde jag om en kille, ganska stor och kraftig sådan. Sen blev det utför. Jag kör om en annan kille och i precis samma ögonblick som jag är på väg att gå in mot kanten kommer den första killen i en hiskelig fart och drar om mig på insidan, väldigt nära. ”Oh for f**ks sake!”, skriker jag men får inget svar. Strax börjar det gå uppåt igen och jag kommer snabbt ikapp hon. ”What the f was that?”, ropar jag åt honom.”, fortfarande skyhög på adrenalin. ”But you were in my way, was I supposed to brake?”. Antingen så bromsar du eller så kör du om på rätt sida svarade jag. Fast jag kanske la till något kraftord, eller två… Sen cyklade jag ifrån honom och såg honom inte mer.

Jag kallar den "Beslutsam kille som klättrar"

På den bortre delen av banan var utsikten riktigt häftig och dramatiskt. Saknades egentligen bara en blå bakgrund till det hela. Det var fuktigt och blött på vägbanan och lite duggregn i luften. När jag efter vändningen kom tillbaka till delen med lång raksträcka insåg jag att vinden mot hade legat i ryggen på vägen ut och mot nu. Samtidigt var det en relativt lättcyklad sträcka så det var inte några större problem att hålla farten uppe även om det kostane några fler watt. Med ca 30 km kvar delade vägen på sig och jag körde ner mot kusten för att avsluta den sista delen. På en del ställen var asfalten helt nylagd på hela vägen och på en del ställen var det riktigt bumpigt och dåligt. Fast även om många nämnt just asfalten som en faktor tycker jag nog att det överlag var hanterbart. Givetvis fanns det vissa utförskörningar som inte var helt bekväma och där jag inte vågade trycka på på max.

På tävlingsmorgonen nämnde Philip för mig att en funktionär hade varnat för en hal 90-graderssväng i nedförsbacke strax efter delningen. Jag tog svängen ganska lugnt. Det gjorde inte en stor kille i en tridräkt utformad som amerikanska flaggan. Han drog helt sonika rätt ut i spenaten. Funktionärer var dock på plats och jag hörde honom svära ganska högt så jag förmodar att det gick bra. Hans problem var nog inte heller att det var för högt utan snarare att han helt enkelt missbedömde farten. Sista två milen av cyklingen försöker jag fokusera och inte tappa fokus och watt (som är så lätt när man ligger på platten mot slutet av cyklingen). Kör sista 3 milen med ett snitt över 37 km/h (trots motvind under större delen) och kommer in mot växlingen med en väldigt bra känsla.

Det regnade som sagt var en del redan under cyklingen

Jag hade nog egentligen inte några energimässiga dippar under hela cyklingen. Tappar ungefär ca 4W i NP per tredjedel av cyklingen och det är nog helt i linje med som kan anses vara ok. Väldigt nöjd med att ha gjort en så pass jämn cykling och satt ett nytt PB wattmässigt (240W NP). Återstår bara att se om det skulle gå att springa också.

T2 – 2:30

Hoppade av cykeln utan några krampkänningar och lämnade över den till en funktionär. Eller typ kastande. Fick sedan tag på min påse och bytte om väldigt fort. Större delen i T2 gick nog åt till att springa runt hela växlingsområdet. Bra växling!

Run – 1:31:29 (72 av 337 i M45-49)

Gillar normalt sett att få komma ut på löpningen i ett publiktätt område och det här blev inte något undantag. Cykelbanan gick parallellt med löpbanan under de sista kilometerna och så såg det väldigt trångt ut där. Och det var ganska trångt under första varvet men betydligt bättre under andra. KJ hade beordrat mig att sikta in mig på 285W och se hur länge det gick. Det var ju snäppet offensivare än Marbella som blev 280W och ett snitt på 4:27 min/km. Marbella var å andra sidan också pannkaksplatt vilket SA inte riktigt var. En väldigt trevlig löpbana med gott om publik, fram- och tillbaka längst vägen vid stranden med två ”instick” till vändpunkter i vardera änden. Det var även där som stigningarna låg.

Började under första 2 kilometerna med att känn in benen och watten. 285W visade sig vara runt 4:15 min/km och det kändes till en början förvånandesvärt lätt. Eller förvånansvärt kanske jag inte heller ska säga eftersom jag ju faktiskt visste att min löpform varit riktigt bra under sommaren. Men i alla fall ganska skönt eftersom jag tryckt på lite mer på cyklingen.

Pigg, fräsch och med en Swansea-löpare på släp

Det var kul att springa. Riktigt kul! Första 7-8 km snittade jag 4:18 min/km och sprang bara och log. Fick med mig en britt från Swansea som låg och höll fart tillsammans med mig. Sen försvann han och jag misstänker att han låg lite över gränsen. Jag spanade efter svenskar och hejade glatt på alla som jag kom åt. Träffade på Philip i motsatt riktning och konstaterade att kan låg en dryg kilometer framför mig. Vi träffades på i princip samma ställen på båda varven och konstaterade i efterhand att det skilde 8 sekunder (till min fördel) i löpsplit. Publikstödet runt målområdet var riktigt bra och det var lite gåshud att springa förbi där.

Första milen gick på knappt 43 minuter och jag kände mig fortsatt stark. Ut på andra varvet mötte jag Kristin (Philips fru) som stod och hejade vid vätskekontroller. Jag sa att allt kändes ”skitbra”. Vid stigningen på den första vändpunkten kände jag dock för första gången att det tog emot lite. Lämpligt nog passade jag i samband med det på att klocka löpningens långsammaste km på 4:38 där också. Med lite publik och lite cola i tanken kunde jag dock komma igång igen. Men nu fick jag kämpa betydligt mer. I samband med den bortre vändningen och sista stigningen för dagen klockade jag dagens näst långsammaste km på 4:36.

Race with a smile. Början på andra varvet och fortfarande pigg.

Jag var tydligen med på livesändningen också. Mark från Australien kom dock in på 6:46 och hade nog en ganska jobbig dag

Efter vätskestationen efter sista vändningen tittade jag ner på klockan. Precis när jag tittar upp ser jag att en kille stannat mitt i gatan framför mig och jag blir tvungen att tvärnita. Känner då hur det rycker till av krampkänning i båda baksida lår och blir lite orolig. Å andra sidan är det bara 3 km kvar och jag har en riktigt bra löpsplitt på gång. Direkt efter det kommer en kille och springer om mig i ett bra tempo (tror att det var max 10 personer som faktiskt springer om mig under hela löpningen). Bestämmer mig för att bita ihop och löpa linan ut och tar rygg på honom. Det visar sig vara ett bra drag; han håller farten uppe och typ 800 m före mål kan jag passera och öka lite sista biten. Känner en lätt krampkänning på upploppet men springer sedan väldigt nöjd i mål!

Okej, här stänger jag av klockan. Och trött som f-n är jag också.

Totalt – 4:47:04 (73 av 337 i M45-49 och 839 av 2338 totalt)

Det finns så mycket positivt att säga om den här tävlingen. För det första känns det ju som en alldeles utmärkt start på mitt proffsäventyr. Dels som värdemätare på formen och dels som en kick för självförtroendet. Och i slutänden borde det nog faktiskt kvala in som min bäst genomförda 70.3:a någonsin. Simningen borde väl ha kunnat vara lite bättre, men jag sätter wattrekord på cykeln (över 90 km) och gör snabbaste löpning någonsin (sett till snittfart och på en bana som inte heller är helt platt). Så det finns så mycket att vara glad över. Sen är ju faktiskt inte placeringen helt usel heller. Om någon hade frågat mig innan så hade jag nog tippat på att jag skulle hamna i den lägre halvan av resultatlistan, men nu är jag ju faktiskt på den övre fjärdedelen. Bra jobbat Mattias!

Dasslocksstora medaljer som ger övervikt i bagaget is the shit.