Challenge Fuerteventura 2013 - Race Report del 1

På planet ner till Fuerteventura skrev jag en text, ett slags önskescenario över hur tävlingen skulle gå. Jag tror att jag kallade det tänkte inlägget för ”En liten dröm om Challenge Fuerteventura” och klon i det hela var väl att jag skulle landa in på någonting precis under 5 timmar. Nu var det väl tur att jag inte publicerade den eftersom det inte alls blev så. Men det betyder inte alls att jag är missnöjd.

Uppladdningen på Playitas
Jo men det var ju bra. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket om Playitas och tiden där, men då skulle det här inlägget bli alldeles för långt och ta alldeles för lång tid att skriva. Jag nöjer mig därför med att konstatera att jag följde min game plan avseende uppladdningen… eller nästan i alla fall. Det kanske blev några pass utöver den planerade toppningen, mest för att Svenska Triathlonförbundet erbjöd så mycket kul. Tror inte att det spelade någon större roll då jag tog det hyfsat lugnt.

Annat av intresse var väl att jag hade turen att ha triathlonförbundets ordförande Ola Silvdahl på plats som såg till att fixa fram min tävlingslicens för triathlon skriven på engelska åt mig. Min första riktiga licens! Besparade mig dessutom behovet av att punga ut med €10 för en endags-licens. Det andra som faktiskt fungerade väl var incheckningen; cykel, röd påse för BIKE och blå påse för RUN. Fösta gången jag kör med det systemet och det fungerade riktigt bra. Det mesta övriga med tävlingen var väldigt rörigt och… spanskt. Den obligatoriska ”pre-race briefingen” var ett stort skämt. Men det skulle väl ordna sig på något sätt.

Uthämtning av nummerlappar.

SWIM IN och hämtning av röd BIKE-bag...

... och blå RUN-bag. Många bagar blev det; BIKE-bag, RUN-bag,
STREETWEAR-bag och så en BAG-bag (att ha alla bagar i alltså)

Min cykel redo i stället. 50mm fram och PowerTap bak. Var ett bra alternativ.

Pre-Race
Starten skulle gå klockan 8 (eller strax efter för oss icke-proffs). Satte därför klockan på 5:00 och sov i vanlig ordning helt uselt. Drog mig ett tag och gick sedan upp för att plocka ihop det sista. Frukosten öppnade 5:30 och mötte några andra svenska deltagare upp tillsammans med ledarna Johan och Linnea. Efter en stadig frukost och ett toalettbesök (lycka) gick vi upp till växlingsområdet och gjorde en sista kolla av utrustningen. Fick en ordentlig insmörjning av axlar och skuldror (som jag bränt rejält under första dagens cykelpass) med faktor 50+ av Linnea (bara en sån sak). Promenerade sen tillbaka till lägenheten för att gå på toaletten igen och se till att fru och dotter kom upp ur sängen för att heja på mig.

Väl nere vid starten fick jag ytterligare proffshjälp av Linnea med våtdräkt och Body Glide (det låter ju verkligen jättebra det här). Lyckade hitta Anna och Valencia innan start för lite fotografering och sista lycka-till-pussar. 8.00 startade proffsen och 5 minuter stack vi vanliga dödliga iväg.

Bacon och ägg kl 05:30 är väl sådär... Sockerkaka och äppeljuice fungerar dock.

Växlingsområdet bevakades av beväpnade vakter under natten. Mycket kolfiber och högprofil
var det. Som vanligt många med utrustning som vida översteg den egna förmågan.

Jag tillsammans med 25% av min hejarklack (den var utökad i år).

Fokus innan start. Solen på väg upp.

SWIM - 1,9km (2,09km enligt GPS:en) - 42:32

Det kändes mycket bra och helt enligt game plan; stressade inte i början, låg på tvåtaktsandning tills det att fältet spritt ut sig lite och jag kommit in i ”lunken” och började då köra tre-takt, mycket sparsam användning av benen. Hade inga problem med bojar, låg hyfsat på kurs hela vägen och inga problem med distansen och crawl hela vägen. När jag klev upp ur vattnet fick jag en kort stund en lätt krampkänning i baksida höger lår. Lite förvånad över det eftersom jag använt benen så pass sparsamt, men kom sedan på att det måste att göra med hur man ligger och parerar för balansen hela tiden.

Sen finns det ju två sätt att se på det här med tiden på simningen. I förhållande till startfältet var det en ganska värdelös tid. Av 180 fullföljande hade jag typ 10 efter mig upp ur vattnet. Men i ärlighetens namn måste man väl då också säga att det är ett ganska snabbsimmande fält, inte många blåbärssimmare alltså.

Den andra aspekten är ju att titta på tiden ur ett Mattias-perspektiv. Vansbro Triathlon förra året, min ½IM-debut, blev ju helt förstörd pga. av simningen. Kom in på över 1 timme och var helt knäckt. Men sist var jag inte. Simningen på Fuerteventura gick alltså nästa 20 minuter snabbare och var dessutom tuffare (öppnare vatten och vågor). På Stockholm Triathlon förra året tyckte jag att jag trots att fått bättre ordning på simningen och kände mig mer komfortabel, och där var jag långtifrån sist på min 36 minuter över 1500m. Så sett ur det perspektivet är ju 43:32 över 1,9km inte så pjåkigt alls.

Mitt huvudmål med simningen var att komma upp en positiv känsla och ett leende på läpparna och det gick bra. Tidsmässigt hade jag kanske hoppats på att kunna landa under 40 minuter, men jag vågar inte riktigt ta ut mig på simningen ännu. Men det kommer väl.

Proffsen startar - då går det fort.

Det här med fotografering i motljus... men det är i alla fall jag till vänster.

Titta, jag är inte sist!

Fortsättning följer här.

Rapport från sjukstugan

Jo, så är det. Precis som förra gången jag kom hem från Playitas blev jag sjuk den här gången också. Förra gången flunsan med 2½ veckas träningsuppehåll, och den här gången en redig halsfluss. Förra gången dröjde det ca ett dygn efter hemkomst innan jag ruttnade ihop. Den här gången började jag känna mig krasslig redan på planet. Och inom 24 timmar hade jag mycket riktigt nästan 40 graders feber, en djävulsk smärta i halsen och ingen röst.

Läkaren på Högdalens vårdcentral tittade mig i halsen och sa: "Oj, här behöver vi inte göra några prover. Jag skriver ut Kåvepenin åt dig.". Känner mig redan bättre idag och hoppas på att kunna köra som tänkt i nästa vecka. Visst hade jag tänkt ta det lugnt den här veckan och superpositionera efter Fuerteventura, men jag behöver ju f-n inte blir sjuk för det.

Men till det positiva hör väl att jag inte tror att jag ska behöva bli borta i 2½ vecka den här gången. Och så länge jag kan komma igång efter helgen är ingen egentlig skada skedd. Kommer att fila på en RR från Challenge-tävlingen i helgen.

Rapport från Fuerteventura

Man kan säga mycket om Fuerteventura; härligt klimat om än lite väl blåsigt ibland, häftigt och kargt landskap, vänliga och förstående mot landsvägscyklister (och det väger tungt), samt lysande träningsförutsättningar på det alldeles utmärkta hotellet/området Playitas. En sak som man tyvärr inte kan säga om Playitas är att internet fungerar bra. WLAN:et som de skryter om har en täckning som i bästa fall kan kallas extremt bristfällig. Av de 3 mobiloperatörerna som finns är det en (Orange) som kan stoltsera med Edge. Tror att jag klagat om detta tidigare. Hur som helst kommer det alltså inte att bli några grymma rapporter med häftiga bilder eller så. Det funkar helt enkelt inte. Ni får nöja er med en kort avrapportering så länge. Tills det att jag kommer hem till den internetmässiga civilisationen igen.

Och det jag egentligen bara vill säga är att jag tävlat. Körde igår Challenge Fuerteventura (halv IM) och måste väl säga att jag är nöjd med resultatet. Inte alls i närheten av vad jag hade hoppats på tidsmässigt (typ 30 minuter för mycket), men i relation till resten av fältet och övriga deltagare så är jag nöjd. Jag hade helt enkelt gravt underskattat hur pass tuff banan är på denna tävling. Om vi säger så här: min måltid på cyklingen var 2:35, det var precis vad Lisa (som vann överlägset i damklassen) klarade av. Mitt andra mål var att komma bland de 100 bästa (av ca 240 anmälda), proffs inkluderade. Och det gjorde jag ju eftersom jag kom på precis plats 100 (med 31 proffs före mig).




Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. En riktig RR kommer förstås, denna gång även med bilder eftersom min hejarklack för en gångs skull hade kamera med sig. Med laddade batterier. Jag är lite småseg i benen, men ganska pigg trots allt. Enda blessyrerna består av några brända områden på ryggen, ett litet skavsår och en höger stortånagel som jag förmodligen måste typ amputera.

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Avenida del Alcalde Juan Jesús Alonso Ávila,Tuineje,Spanien

Ständigt detta Aftonblad...

Lösnummerförsäljning är viktigt. Så pass viktigt att det tydligen går att trycka vad som helst och sedan hänvisa till att det "ligger i allmänhetens intresse". Så hävdade Aftonbladet t.ex. när de gick ut med den lokalt anpassade löpsedeln: "De har störst skulder i [ort/område]". För ett kort tag sedan noterade jag löpet: "De har köp lyxbilar i [ort/område] - årsmodeller, köpare, värde". Även detta alltså i allmänhetens intresse... eller i alla fall definitivt i tjuvarnas intresse. Samma journalister som upprörs över att deras adresser outas på Avpixlat tycker alltså att det är helt okej att basunera ut att Johan Persson på Älvvägen 1 minsann köpt en Audi för 850 tusen... (skattesmitare är han säkert också). Näe, det där förstår jag inte riktigt.

Sen var det ju faktiskt ett tag sedan de gav sig på cyklisterna; Robert Collin har försökt, Erik Hörstadius  gav sig på löparna (EDIT: Erik var ej anställd på Aftonbladet utan skrev endast en debattartikel), och så får vi ju inte glömma bort Fredrik Virtanen som tycker att alla cyklister borde skjutas.

Men idag kom det en attack ur en oväntad vinkel. Jag har läst mycket konstiga åsikter om cyklism och cyklister; men att angripa det ut ett könsmaktsperspektiv var något nytt. Och hur man i hela friden får ihop memils, saudiska kvinnor och cykling mot enkelriktat i Göteborg, ja då får jag svårt att förstå igen.

Det är alltså Natalia Kazmierska som producerat en liten kolumn på Aftonbladet. Och vad kolumnen går ut på är att... eller näe, jag får inte ihop det. Natalia skriver: "Cykellobbyn har vunnit mark här i Sverige de senaste åren.". Cykellobbyn?!? Sedan är det någonting om att "Uttrycket trafikmaktordningen används av dem som tycker att vårt samhälle styrs av vita män i bil.". Och kontentan av det är att kvinnor minsann borde kasta cykeln och ta körkort istället. För att varför då?

Är det kanske så att cykellobbyn vill få ut fler kvinnor på cyklar så att vita män kan fortsätta att dominera samhället i sina bilar? Så det hela är alltså bara en enda stor komplott för att förtrycka kvinnor? Och det här med bilen som frihetsmetafor, funkar det längre? Borde inte göra i storstad i alla fall. Jag måste säga jag är klart imponerad över att Natalia överhuvudtaget lyckas se ett genusperspektiv på det hela. Jag har bara kommit så långt att jag sett ett cyklism/bilism-perspektiv på frågan. Jag har uppenbarligen inte kommit tillräckligt långt.

Och så slutklämmen: "Att lågutbildade kvinnor i dag ofta saknar körkort är ett långt större samhällsproblem än att racercyklisterna inte får bryta mot trafikregler de ogillar.". Var finns relationen mellan dessa grupper? I vilket sammanhang i samhället ställs lågutbildade kvinnors möjlighet att ta körkort emot "racercyklisternas" rättighet att bryta mot trafikregler? Jag vet verkligen inte.

Att det hela sen grundar sig på att Natalia helt missuppfattat det här med att det ska bli tillåtet att åka mot enkelriktat i Göteborg, eller att hennes personliga uppfattning är att all utbyggnad av infrastrukturen för cykling är till för att vita medelålders män ska kunna cykla snabbt kanske förklarar något.

Men givetvis är det så att jag inte får tycka något om detta. Som Natalia uttrycker det själv på Twitter: "sätter ett klass- o genusperspektiv på detta med cykling och bilåkning. Verkar uppröra manliga cyklister?". För visst, jag är man, runt 40 år (medelålders?), vit, hetrosexuell och detta fallet även cyklist. Så om jag ifrågasätter när någon som Natalia skriver något sådant är jag liksom diskvalificerad redan från början.

Jag tror jag tar och cyklar vidare som om ingenting har hänt...

Statusuppdatering

Inte nån sån som man skriver på fejjan alltså. Utan snarare en som rör min status grenvis i den fantastiska kombinationen simma-cykla-spring. Jag vet att det är tusentals och åter tusentals där ute som undrar om min form inför Challenge Fuerteventura. "Kommer han vara med och slåss om segern", "Kommer han spräcka 4h-gränsen" etc. Och svaret är givetvis nej...

Men för övrigt ser det ut så här:

Simningen
Inga större framsteg fartmässigt under den senaste månaden. Däremot har jag ingen oro avseende distansen (varken IM eller HIM) eller min förmåga att hålla ett 20 min/km-tempo. Enda orosmomentet är väl det här att jag inte simmat särskilt mycket alls i våtdräkt och så trängseln i själva startmomentet.

Form: Svagt uppåtgående
Känsla: Positiv

Cyklingen
Väldigt osäker. Känns väldigt svårt att värdera formen utifrån all trainercykling. Det väl har känts hyfsat för det mesta under intervallpassen den senaste månaden. Men när jag väl kommit ut och kört "riktig" distans har det känts kraftlöst och tungt. Men när jag cyklade racer på Fuerteventura för ett par månader sedan gick det ju bra. Men jag saknar verkligen riktiga tempopass utomhus på triathlonhojen och det kommer jag inte att få till innan vi åker ner.

Form: Osäker
Känsla: Lite orolig

Löpningen
Fantastisk! Efter influensan och i samband med "Build"-perioderna och den ökade mängden lite snabbare intervallpass har det verkligen gått framåt! Min förmåga att hålla ett högre tempo under en länge tid är avsevärt utvecklad och jag vågar nu helt plötsligt tro på ett måltempo nedåt 4:30 på halvmaran på Fuerteventura. Självförtroendet avseende löpningen är på topp och det ska bli väldigt intressant att se vad jag kan prestera på IM-halvan.

Form: Bästa någonsin
Känsla: Lyrisk

Överlag
Igår körde jag ett av mina tuffaste träningspass någonsin avseende intensitet, längd och fart: 60 minuter simning på morgonen (våtdräkt och långa intervaller i tävlingsfart+). Hem och upp på trainern för 90 min med 6x10 min i tävlingsfart (~80% av FTP) och sen direkt ut på löpning med 30 min i tävlingsfart (4:27 min/km). Ungefär som en Big Day Workout fast för IM-halvan istället. Och det roliga var att jag kände mig stark rakt igenom hela passet. Ungefär som om att det faktiskt fanns ännu mer att ge. Och det är väl en helt okej känsla att köra med. All osäkerhet som jag kände efter influensan i februari är mer eller mindre borta och jag känner att jag nog trots allt kan göra en riktigt bra tävling den 13/4.

Form: Bästa någonsin
Känsla: Grym!

Lite påskgodis

Påsken närmar sig och tweetarna med påskägg, godisberg och allmänt frossande stiger för varje timme som går. Själv så gav jag ju något slags löfte om det där med godis, kolhydrater och sånt i början av januari. Har väl inte varit superstrikt med det den senaste tiden (även om jag fortfarande försöker vara restriktiv) och det kan nog bli någon bit godis i helgen.

Eftersom jag egentligen inte har något vettigt att skriva idag får det bli några blandade karameller. Som påskäggsgodis alltså, typ färgglada och roliga för stunden men på det stora hela utan något intryck alls.

*

Det här med fotografering till bloggen, oavsett om det gäller beskrivningar av episka träningspass eller mer jordnära saker, är jag ju inget vidare på. Min familj är inte heller så duktiga på det, exempelvis vid tävlingar (som jag hårdhänt tvingar dem att titta på) och liknande. Och resultatet av det är ju en del ganska fattiga RR:s. Vissa andra bloggare är ju sjukt duktiga på det där, typ att 1) fota, 2) fota intressanta motiv, och 3) göra bilderna intressanta. Kolla t.ex. Kraftwerkets blogg. Jag fallerar på alla punkterna egentligen. Mest för att jag oftast inte har med mig en kamera och för att jag inte vill avbryta träningspasset. Enda undantaget är väl egentligen längre cykelturer.

Och vad jag egentligen skulle komma till var att Petter skrivit ett alldeles utmärkt inlägg om detta på sin blogg.

*

För er som missat det spreds den här insändaren på Fejjan igår. Lysande! Och i Gävle Dagblad av alla tidningar.

Klicka på bilden så får du ett lite mer läsvänligt alternativ.

*

Och så måste jag visa den här underbara lilla rutan från tidningen "Vasalöparen" som varit i Falun och testat på velodromcykling.

Citatmöjligheterna är ju enorma. Exempelvis: "...trendriktig cykel som på fina gatan kallas "fixie"...", "...är inte bara dumt, det kan vara direkt livsfarligt...", "...extremt van vid den speciell tekniken.". Håhåjaja, jag tänker inte raljera ytterligare över det (även om det hade varit kul). Däremot tänkte jag bara nämna att jag omgående fick en respons på Twitter (när jag slängde ut bilden där) om att det dessutom skulle vara olagligt med fixie i trafiken. Och där är jag inte böjd att hålla med.

Eller tja, cykeln ovan saknar förvisso ringklocka, och det ska den enligt föreskrifterna ha. Och egentligen är det bara två saker en cykel behöver ha (i dagsljus, annars tillkommer självklart reflexer och belysning): broms och ringklocka. Nu definierar inte föreskrifterna inte vad en ringklocka är eller hur den ska fungera så jag vet inte hur det skulle fungera vid ett ev. rättegångsfall. Broms definieras som en anordning som med fot- eller handkraft ska "kunna minska farten på cykeln och få denna att stanna säkert och snabbt.". Sen finns det en ytterligare definition: "Färdbromsen bör kunna ge cykeln en retardation av 3 m/s2 vid en manöverkraft av högst 196 N med handmanövrerat reglage och 490 N med fotmanövrerat reglage.". Observera här ordet bör istället för skall. En fixie bromsar man genom att "hålla emot" tramporna, inte nödvändigtvis låsa, och förmodligen ger det inte samma bromskraft som en vanlig fotbroms, men det fungerar ju. Och det är ju det som är klon: föreskrifterna är vaga och det finns bara bedömningsdelar. No way in hell att en domstol skulle våga döma någon för att ha kört fixie utan broms. Mycket tveksam till att det skulle varit uppe i något rättsfall.

Nu har jag en frambroms på min hoj. Jag använder den extremt sällan, men ser det mer som en extra säkerhet den dagen då kedjan pajar i en nedförsbacke eller om jag skulle behöva panikbromsa.

*

Och slutligen en Glad Påsk till er alla, och en liten påminnelse till mig själv att det bara är 100 dagar kvar.

Premiärmilen 2013 [RR]

En massa premiärer på en och samma gång. Årets första löpartävling och även årets första tävling överhuvudtaget. Premiär i "riktig" tävlingsklass för mig också. Och även första gången som jag siktade på en tid som jag aldrig tidigare fantiserat om kunna klara.

Förut hade jag förstås ganska vaga begrepp om vad som var bra eller inte. Milen var något som vältränade sprang runt 50 minuter. I dag vet jag väl att ca 50 minuter är hanterbart för de allra flesta, till och med nedåt 45 minuter. Men sen börjar det bli segt… Att kapa 10 sek/km i snitt kanske låter lätt, men är det inte när det börjar handla om snabba farter.

Jag har nog bara sprungit ett millopp tidigare och det var Premiärmilen förra året. Då sprang jag i "herrar motion snabb" och landade på 45:12. När jag anmälde mig i år tyckte jag väl att jag borde kunna putsa den tiden och anmälde mig därför i tävlingsklass (rekommenderat för de som siktar på sub-43). Min löpträning har ju huvudsakligen gått ut på att bygga uthållighet och intervallpassen har inte varit särskilt hårda eller fartfrämjande. De två senaste veckornas långpass (lördagsnöjet) har dock varit kombinerade ME (Muscular Endurance) och uthållighet och under dessa har jag faktiskt kört riktigt hårt i intervallerna. Förmodligen hårdare än vad coach Friel skulle rekommendera, men för mig har det varit en stor a-ha-upplevelse eftersom jag upptäckte att jag faktiskt kan springa hyfsat fort även jag.

Mina nya Brooks Pure Cadence - gröna, sköna och snabba.

Förra helgens pass var t.ex. 6x9min@zon3/1 min gåvila. Jag siktade mot att ta minst 2km per intervall, dvs. under 4:30-tempo. Det gick alldeles utmärkt och rätt vad det var hade jag avverkat 12,5km i 4:22-tempo (i intervallerna) utan att vara helt slut. På fredagen körde jag 30 min löpning efter ett lätt cykelpass, och sprang väldigt enkelt 6km i 4:30-tempo utan att ens känna mig särskilt trött. Det finns alltså lite fart i mina ben!

Strategin för Premiärmilen blev enkel: 4:15 min/km på den virtuella löparen på klockan, följ denna i 9 km och spurta sedan på slutet. Vilket borde kunna ge en tid på mellan 42 och 43 minuter. Dessutom skulle det ju ge en negativ split, och det är ju pr0.

Lätt plågad med Illgröna skor - that´s me!

Vädret var okej när jag cyklade in mot stan. Valde som vanligt att byta om på jobbet och sedan cykla till stan. Benen kändes inte helt 100 när jag cyklade in. Dagen innan hade det blivit lite riktigt landsvägskörning (med släta däck och allt) tillsammans med Björn ute på Värmdö, och det gick väl inte riktigt att hålla igen och vila benen då. Efter ombyte och transport ut till Stora Skuggan kändes det fortfarande lite segt när jag värmde upp. Stötte på Erik A som också skulle springa i tävlingsklass och språkade lite med honom. Sen gick starten. Typ 1 minut för tidigt och när ingen var beredd.

Första kilometern var seg och trång, men sen släppte det. Gjorde juniormisstaget att springa på alldeles för hårt i nästa (4:02) och var rädd för att jag förstört hela loppet när benen började kännas lite stumma. Lugnade dock ner mig och försökte sen hålla tempot enligt min virtuella 4:15-partner på klockan.

Resultat. Negativ split, #pr0. Tiden hade räckt till 44:e plats i motionsklass. 643 fullföljande i tävlingsklass (herrar)

Banan var helt okej faktiskt. Lite tjockt med grus på vissa ställen, med viss halkvarning. Runt Svandammen var det grus på packad is vilket gjorde att man fick trippa lite på några ställen, men inget som störde. Sen var väl sträckan förbi 4H-gården lite mjuk ock sugande. Vid start var himlen grå och det föll några snöflingor också. Men det sprack upp och vid målgång var himlen blå med strålande sol.

Min plan höll resten av loppet. Vid 9km låg jag några sekunder efter 4:15-tempot, men en sista spurt-km på 3:55 löste det problemet och när jag sprang i mål stannade klockan på 42:24. En förbättring av PB med 2:48 och ett rejält kliv framåt i självförtroende vad det gäller fart. Ett resultat som dessutom förmodligen seedar in mig i startgrupp 3 på Göteborgsvarvet. Bara en sån sak.

Bra start på säsongen!

Challenge Fuerteventura - Prequel

Den 13:e april går årets första tävling av dignitet av stapeln. Challenge Fuerteventura [CF] - triathlon på halv IM-distans, dvs. 1,93 km simning, 90 km cykel och 21,1 km löpning. En distans som proffsgrabbarna gör runt 4 timmar och som jag ska köra under 5:30. Hade nog velat haft runt 5h som mål, men eftersom CF har en ganska tuff cykling och löpning får det bli ett lite mer modest mål istället. Min grundtanke för säsongen var ju att inrikta hela klabbet mot CF som första A-tävling och Frankfurt som andra. Och det gick väl bra ända fram till influensan. Jag har nu kastat om lite och har inte alls samma förväntningar inför CF, men försöker mig fortfarande på någon slags peak.

Själva tävlingen då? Familjen åker ner med Apollo till Playitas på tisdagen. Jag hänger sedan med triathlongänget och kör tävlingsförberedelser med dem. På lördagen blir det race. Med tanke på nedtrappning inför tävling och allt sånt där så kommer det nog inte alls bli så mycket träningstid på Playitas  som det normalt sett blir (faktiskt min 4:e resa dit). Tävlingens stora affischnamn är dock inte jag, utan Lisa Nordén. Henne kommer jag få pisk av… Men det ska bli intressant att se hur pass väl hon klarar sig på längre distans.

Också själva banan då:

Simningen
En relativt rättfram simbana. Orosmomentet är väl egentligen mest hur mycket vågor det kommer att gå. På Fuerteventura blåser det nästan alltid, rejält. Fördelen är ju morgonstarten då vattnet normalt sett är ganska lugnt. Men jag har varit med om blåsiga mornar med ganska rejäla vågor också. Mer än hälften av simningen kommer ju dessutom att gå med vågorna i sidan, vilket nog kan bli ganska jobbigt vid fel väder. Det jag gillar med simningen är dock att det normalt sett är ganska bra sikt i vattnet, vilket jag tycker underlättar vid OW-simning. Det blir något lättare att hålla kursen då och lite enklare när man ser att man faktiskt kommer framåt. Gissar på att vattentempraturen kommer att ligga på strax under 20 grader. Ca 350m löpning svagt uppför till T1.

Simningen - Playitas uppe till höger.

Cyklingen
Cyklingen är tuff med en hel del höjdmeter över de 9 milen. 1093 meter uppför för att vara mer exakt. Banan är vindutsatt och det finns inte många sträckor att ligga och "nöta" på. Utan istället är det antingen uppför, nerför eller småkuperat. Och som sagt var en vind som påverkar mycket. Underlaget är på det stora hela fin asfalt, men vissa några undantag. Vägen upp till vändningen vid Tesejerague är t.ex. ganska "knottrig". Jag skulle tro att det optimala vinden är nord/nordvästlig vind. Dels är man hyfsat skyddad från motvinden vid den långa klättringen/slakmotan mot Fayagua. Och dels får man en rejäl skjuts de sista två milen från Tuineje till T2. Medvind där och du kan hålla ett snitt på 40+ km/h utan någon enorm ansträngning. Jag kommer att köra med 52mm högprofilhjul. Mer än så tror jag kan bli jobbigt i den vind som brukar blåsa på ön.

Cyklingen - en del backar.

Löpningen
Två varv på en vändbana med ett förkortat andra varv. 253m uppför på en halvmara vilket också är ganska saftigt. Playitas ligger ju instängt av en liten bergskam. Och den skall passeras 4 gånger. Första gången efter bara en km av löpningen. Löpningen sker huvudsakligen på asfalt och cykelväg och är inte platt på många ställen. Även löpbanan är ganska vindutsatt och motvind kan definitivt kännas. 4:e och sista passagen över kammen kommer att kännas!

Löpningen från Playitas till Gran Tarajal ToRx2

Jag ser fram emot årets första riktiga kraftmätning.

IceBREAKER - en kort recension

Merinoull är verkligen the shit. I början av min ”karriär”, som innehöll många timmar utomhus under vintern, körde jag med underställ av syntet. Och efter några månader luktade de skit. Trots idogt tvättande. Direkt efter en tvätt (med sköljmedel) kunde understället lukta okej. Men så fort jag tittade på understället och funderade på att ge mig ut och träna, började det att stinka.

Jag fick då nys om underställ av merinoull och tipset att företaget Icebreaker gjorde de bästa kläderna. De hade dessutom fått pris vid någon mässa. Jag skaffade mig först en tunnare t-shirt för att använda under VR 2010. Den funkade klockrent. Tröjan var genomblöt, men min kropp var fortfarande torr och jag varken frös eller svettades. Efter ett halvårs användning luktade den fortfarande utmärkt. Jag tvättade den i 30 grader (utan sköljmedel). Ibland, om jag inte hade möjlighet att tvätta i maskin, räckte det med att skölja upp plagget och låta det torka.

Icebreaker införskaffad för ett drygt år sedan. Mer hål än tröja.

Jag införskaffade även en långärmad tröja och ett par långkalsonger. Och var skitnöjd. Ända fram tills det att mina underställsdelar började gå sönder. Först började tröjorna gå sönder runt storleksmarkeringen och loggan i nacken. Sedan runt olika sömmar och slutligen i revor mitt på tröjan. Visst använde jag tröjorna mycket, minst ett par gånger i veckan, men jag tvättade dem aldrig i mer än 30 grader och aldrig med sköljmedel. Och då tycker jag nog att de borde längre än en säsong. Har nu slitit ut 4 st Icebreaker-tröjor under 2 säsonger. Förvisso har jag införskaffat dessa tröjor till något reducerade priser på typ Addnature-reor, men billiga är de fortfarande inte.

Så här börjar det - sen går det bara utför.

Så inga problem med funktion och form, där är de outstanding, men när det gäller livslängd (och kvalitet) får Icebreaker klart underkänt. Motivet för att köpa märkesvaror dyrt brukar oftast vara att man då får just kvalitet och livslängd. Men det håller ju uppenbarligen inte för Icebreaker. Så nu ger jag upp det märket.

Men jag gillar ju merinoull och jag kommer aldrig att gå tillbaka till syntetmateriel. Har även kört med några tröjor från Rahpa som hållit mycket bättre (och faktiskt inte alls är särskilt mycket dyrare trots varumärket). Men Raphas utbud av merionullsunderställ är ju relativt begränsat. Finns det något annat alternativ?

Merinoull från Rapha, sjunger på sista versen, men har dock använts i 2½ år.

Vasaloppet på ett annorlunda sätt

Inga skidor i år. Alls. Eller ja, typ en timme med dottern vid Hellasgården i lördags. Varpå jag kom på att det här med skidåkning faktiskt är riktigt kul och lovade mig själv att jag skulle åka Vasaloppet nästa år. Så det blir väl till att hänga på låset nästa söndag då anmälan öppnar. Och även om det nu blir Kalmar IM eller några andra dumheter nästa år får jag väl försöka få ihop det på något sätt ändå. Det enda som jag egentligen ogillar med att bestämma sig för VL är ju det här med jakten på snö från tidig december till början av mars...

Men, vad jag egentligen skulle nämna var väl det här med hur jag tittade på Vasaloppet i söndags. Jag gjorde det nämligen från sadeln på en spinningcykel. Tillsammans med SPIF hos F&S Lindhagen blev det 4 hyfsat intensiva timmar. Kl 8 startade vi (samtidigt som VL) och sen trampade vi fram tills det att Jörgen Aukland gick i mål (jag bet ihop lite och körde ända tills det att Jörgen Brink gick i mål). Vid kontrollerna gavs möjlighet att fylla på depåerna med blåbärssoppa och allt sånt. Passet i övrigt förgylldes med alla de där vanliga spinningsakerna såsom sprintar, backar, stående, m.m. Mitt mål att försöka hålla ett snitt på distanspuls funkade bra. Gjorde som vanligt med kontrollerna, stannade vid vissa och åkte rakt igenom andra.

Storbild och allt

4 timmars spinning blir ganska intensivt (jämfört med 4 timmar på landsväg) ur det perspektivet att du aldrig vilar benen (du frihjular ju aldrig på spinningcykeln). Men sen blir det ju inte riktigt samma träning heller eftersom du inte behöver jobba med balansen på samma sätt. Men det blir ju lätt tråkigt... 4h framför VL funkade väl, men de 3h-pass som jag kört med SPIF blir faktiskt lite väl tråkigt. Men vad gör man inte för vinterträningen.

Bortsett från tristessen är väl egentligen mitt största problem med spinningen min transpiration. Jag svettas vanligtvis ganska mycket. Utomhus finns det ju en kylande fartvind. som tar hand om det och det är sällan som jag upplever att jag blir "blöt" utomhus (annat än om jag, framför allt vintertid, klätt mig för varmt). Jag kan tycka att jag inte svettats alls, men när jag tittar på min tröja efteråt upptäcker jag att den är alldeles vit av salt. Men på en spinningcykel, i en varm lokal, utan fläkt eller annat blir det bökigt. Jag svettas floder. Och då menar jag verkligen floder. Alla mina kläder blir genomblöta, handdukarna genomblöta skorna fyllda med svett och på golvet en mindre sjö. Under VL-spinningen hade jag 2 tröjor och 2 fullstora handdukar med mig. Genomsurt. Dels är det ju bökigt att ta hand om det våta och del blir det faktiskt kallt när passet går ner i intensitet. Men det finns ju inte så mycket att göra åt det.

Sen är ju (vi) triatleter lite dumma i huvudet... 4 timmar spinning och vad är det första vi gör efteråt? Jo, går till löpbandet för att "springa av sig lite" i 20-30 minuter.