Duathlon i morgon

Simma ute är ju liksom inte riktigt något som lockar ännu. Öppet vatten finns ju, men med tanke på att det fortfarande ligger is kvar i vassen på vissa ställen så nja... När jag var yngre hade jag inga större problem med det här med att bada i kallt vatten. Men idag är jag en riktigt frysmes. Och lite märkligt är det ju med tanke på att jag inte har några större problem med kyla i övrigt. Springa eller åka skidor i -20, cykla i -15, inga problem. Men att bada/hoppa i vattnet när det är kallare än 20 grader. Näe, där går gränsen.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om, utan det var ju duathlon. Och duathlon är något man ägnar sig åt när det inte går att simma ute... eller när man inte vill. Och det handlar helt enkelt om triathlon där du byter ut simningen mot ett löpmoment istället. Alltså RUN-BIKE-RUN.

Klicka för en EXTRA stor bild

I morgon, 1:a maj, ska jag, Christian och Valencia kör Väsby Duathlon. Valencia börjar i barnklassen med att köra 1 km löpning, 5 km cykel och 1 km löpning. Hon är grymt taggad efter sin enorma insats under Junior Aquathon (RUN-SWIM-RUN) på Fuerteventura för några veckor sedan. För Christian och mig är det 5km, 20km och 2,5km som gäller. Har ingen vidare koll på banan men tror att det är ganska platt. Kanske en timme och några minuters tävling, sålunda på tröskel hela vägen. Sjukt jobbigt alltså.

Och då kommer vi ju till den stora frågan: hur snabbt kommer det att gå då? Inte den blekaste faktiskt. Motorn (pumpen) är ju hyfsat med och benen fungerar. Men att maxa så pass kort som 5km och 20km på cykeln kommer ju att bli intressent. Har ju som vanligt inte tränat att köra snabbt (men det får väl bli några snabbintervaller på eftermiddagens löppass.

TåMÖRDARskorna - som bortsett från det är snygga, lätta och snabba att få på.

Dagens stora fråga är om jag kan spränga 20 min på 5 km, snitta 38 km/h på cykeln och sen springa 2,5 km under 10 minuter? Nej, förmodligen kan jag inte det, men det ska bli kul att maxa. Sen är det ju det här med växlingarna också. Skor är ju det som måste skiftas och det tänker jag göra också. Inga skor fast i pedalerna alltså eftersom jag inte är tillräckligt van. Sen får vi se om jag vågar köra strumplöst och med mina Zoot Ultra Tempo Plus som ju inte var särskilt snälla mot min tå på halvmaran på Challenge Fuerteventura. Men det är så pass kort (och dessutom uppehåll enligt prognoserna) att jag tror att det fungerar med strumplöst och tejpad tå.

Nu kör vi!

Kommentarer igen

Har fått mängder av mail, telefonsamtal och röksignaler från spambotar, viagraförsäljare och Nigeria-advokater som alla är upprörda och kränkta över att ha bilvit av med möjligheterna till anonyma kommentarer på min blogg. Jag stängde ju av den möjligheten för ett tag sedan eftersom jag tröttnat på alla spam-kommentarer. Sen finns det ju faktiskt några riktiga läsare som tycker att det är lite bökigt att man måste ha Google-konto eller openID för att kommentera. Tydligen har inte alla i hela världen det. Gör därför ett försök att slå på anonyma kommentarer igen. Denna gång med Bloggers captcha-funktion påslagen. Inte för att jag gillar den, men förhoppningsvis håller den de värsta avarterna borta.

I övrigt är det fredag... häpp!

Challenge Fuerteventura 2013 - Race Report del 2

Del 1 hittar du här.

T1 - SWIM-BIKE [5:04]

Nästan 700 m löpning med våtdräkt upp till växlingsområdet. Vissa tog av sig dräkten redan på stranden och sprang sedan med den i handen. Eftersom jag hade en lätt krampkänning i låret ville jag inte riskera att den blev värre genom att böja mig framåt och försöka få av mig dräkten. Krängde därför av överdelen och sprang sedan för att få krampen att släppa. Det fungerade. Plockade åt mig min BIKE-bag (som innehåll skor, hjälm, glasögon och energi) och fick av mig våtdräkten relativt lätt. När jag bytt om kom en funktionär fram och plockade ihop mina simprylar och la ner dem i den nu tömda BIKE-påsen. Lyxigt!

Eftersom transportsträckan i växlingsområdet var så pass kort såg jag ingen mening med att sätta fast skorna på cykeln; betydligt mindre riskabelt att ta på sig dem på riktigt. Kom iväg på ett bra sätt.

På väg ut på cyklingen. Kom ihåg att ta på mig tempohjälmen åt rätt håll.

BIKE - 90 km (86 km enligt GPS:en) - 2:56:35

Redan i första backen ut från Playitas började jag köra om andra cyklister. Benen kändes pigga och krampen var som bortblåst. Och så fortsatte det hela cyklingen. Tror att jag tog nästan 100 placeringar i cyklingen och blev inte omkörd av en enda. Visst hade jag några strider med några som jag cyklade ifrån uppför och som sedan kom ikapp i utförskörningen (tung vs. lätt alltså). Men framför allt var det uppför som jag tog placeringar. Värmen gav ganska skoningslös och trots den kylande fartvinden svettades jag floder.

Men sen var det ju det här med tiden. Så här i efterhand fattar jag inte riktigt hur jag tänkte när jag satte upp en måltid på 2:35… tja, det var väl lite relaterat till vad jag körde Vansbro på och så. Men det här var ju en helt annan cykling. Typ 1600 höjdmeter istället för 250, och 10 sekundmeter istället för vindstilla. Cyklingen var grym, ur flera olika perspektiv! Eftersom jag har cyklat några gånger på Fuerteventura borde jag ju veta det, men uppenbarligen hade jag förträngt det. Den delen av banan som jag inte cyklat innehöll dessutom ett larvigt brant parti. 2:35 hade givit mig 19:e bästa cykeltid i hela fältet (inkl. proffsen). Alltså kanske lite överskattning av min förmåga. Nu fick jag i alla fall 77:e bästa i fältet vilket jag är nöjd med.

En annan anledning att vara nöjd är väl att jag enligt siffrorna från watt-mätaren inte skulle kunna ha kört så mycket hårdare utan riska att spränga mig innan löpningen. Det var ett tag sen jag mätte FTP, men jag skulle tro att den f.n. ligger på 250-260W. Och med tanke på att snittwatten på rundan låg på 229W (~90%) och NP på 251W (~100%) så kan ju inte trycka så mycket hårdare. Om det inte nu är så att jag har en betydligt högre FTP, men det skulle jag inte tro eftersom jag knappt kört någon FTP-främjande träning alls på cykeln den senaste tiden. Körde 5 km-varv på cykeldatorn; det snabbaste gick på 6:03 (49,6 km/h i snitt) och det långsammaste på 17:01 (17,6 km/h i snitt). Och det är väl en indikation så god som någon på att det inte är helt platt.

Jamen det där ser väl lite pr0 ut i alla fall?

Inte så platt... men en bra avslutning i alla fall,

T2 - BIKE-RUN [1:51]

En väldigt lätt växling. Fick av mig skorna bra och hoppade av cykeln perfekt innan linjen. In med cykeln. Försökte lämna hjälmen på styret men det gick minsann inte för sig (enligt den högröde spanske funktionären). Hämta RUN-bag som endast innehöll strumpor, skor och lite energi.

Jag ville köra med mina Zoot Ultra Tempo, men hade inte hunnit springa in dem ordentligt och hade ett par tunna strumpor. Det blev nog inte så bra, skulle det visa sig efter löpningen.

RUN - 21,2 km (20,9 km enligt GPS:en) - 1:47:55

Ett snitt på 4:45 min/km och en löptid på 1:40 var planen. I Vansbro landade jag på bedrövliga 1:59:19 och ett 5:39-snitt. Men eftersom löpningen ändå känts så väldigt bra den senaste tiden hoppades jag på storverk. Återigen underskattade jag det här med den kuperade banan.  330 höjdmeter på en halvmara är ganska mycket (att jämföra med t.ex. Lidingöloppet som har ca 500 höjdmeter över 30km).

Till en början gick det bra. Benen kändes pigg över krönet första gången och km-tiderna låg stadigt under 4:45. Men så sakteliga började värmen och dagens tidigare höjdmeter ta ut sin rätt. När jag gick ut på det andra kortare varvet (efter typ 13 km) hade jag inte mycket till löpsteg kvar. Kämpade mig med myrsteg uppför ”berget” för 3:e gången och presterade en föga imponerande 5:39-km. Lyckades sen sträcka ut lite innan det var dags att passera krönet för sista gången. Precis innan krönet (18km) högg det till i insida höger lår; precis samma kramp som jag fick under Jubileumsmaran och som effektivt hindrade mig att springa på platten eller det minsta uppför. Till min stora glädje släppte den dock direkt när det började gå nedför. Fick till en sub-5-km och gjorde sen en sista ansträngning för att ta mig i mål med värdighet.

Valencia och Gustaf. Och så jag där borta.

1 km från målgång. Tycker att jag ser minst lika pigg ut som Valencia.

Löpningen är väl egentligen det enda jag känner mig lite missnöjd med. Hade hoppats på att kunna hålla upp löpsteget och farten lite bättre. Men även här är det nog så att jag underskattat banans tuffhet och höjdmeter. Och visst, den är ju trots allt typ 12 minuter snabbare än Vansbro förra året. Och den löpningen var i princip helt platt. Det ska i alla fall bli intressant att se vad jag kan prestera på Göteborgsvarvet.

Inte heller så platt.

Totalt
Allt det här gav mig sluttiden 5:32:07.
Plats 98 (av 189) fullföljande (inklusive 31 proffs) (226 anmälda)
Plats 86 (av 162) bland herrar (inklusive 22 proffs)
Plats 16 (av 30) i Age Group 40-44

Jag var inte död när jag kom i mål. Däremot väldigt stel och relativt kraftlös i benen. Direkt när jag stannade till märkte jag att min högra stortå värkte och pulserade ganska rejält. Sen var det fotografering, kramkalas och allt sådant som hör till. Min hejarklack för dagen bestod av fru, dotter samt Annie och Gustav. De var fru och son till Jesper som vi träffade på hotellet. Jesper är polis, ett år yngre än jag, simmare i grunden och tidigare landslagsman i segling. Jag spöade honom med 37 sekunder. Så det så!

Så för att återkoppla till inledningen och känslan så här i efterhand. Jag är klart nöjd med tävlingen. Det gick inte riktigt som jag hade hoppats tidsmässigt, men jag tror inte att jag hade kunnat göra så mycket annorlunda heller. Träningen sen förra sommaren har definitivt givit resultat och jag känner att jag är på rätt spår. Och vill du köra en tuff ½IM på ett ställe med riktigt goda träningsförutsättningar kan jag varmt rekommendera Playitas och Challenge Fuerteventura.

Riktiga män tejpar tårna med eltejp! Det här är alltså efter loppet. Och hur min stortå ser ut egentligen vill du inte se.

Challenge Fuerteventura 2013 - Race Report del 1

På planet ner till Fuerteventura skrev jag en text, ett slags önskescenario över hur tävlingen skulle gå. Jag tror att jag kallade det tänkte inlägget för ”En liten dröm om Challenge Fuerteventura” och klon i det hela var väl att jag skulle landa in på någonting precis under 5 timmar. Nu var det väl tur att jag inte publicerade den eftersom det inte alls blev så. Men det betyder inte alls att jag är missnöjd.

Uppladdningen på Playitas
Jo men det var ju bra. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket om Playitas och tiden där, men då skulle det här inlägget bli alldeles för långt och ta alldeles för lång tid att skriva. Jag nöjer mig därför med att konstatera att jag följde min game plan avseende uppladdningen… eller nästan i alla fall. Det kanske blev några pass utöver den planerade toppningen, mest för att Svenska Triathlonförbundet erbjöd så mycket kul. Tror inte att det spelade någon större roll då jag tog det hyfsat lugnt.

Annat av intresse var väl att jag hade turen att ha triathlonförbundets ordförande Ola Silvdahl på plats som såg till att fixa fram min tävlingslicens för triathlon skriven på engelska åt mig. Min första riktiga licens! Besparade mig dessutom behovet av att punga ut med €10 för en endags-licens. Det andra som faktiskt fungerade väl var incheckningen; cykel, röd påse för BIKE och blå påse för RUN. Fösta gången jag kör med det systemet och det fungerade riktigt bra. Det mesta övriga med tävlingen var väldigt rörigt och… spanskt. Den obligatoriska ”pre-race briefingen” var ett stort skämt. Men det skulle väl ordna sig på något sätt.

Uthämtning av nummerlappar.

SWIM IN och hämtning av röd BIKE-bag...

... och blå RUN-bag. Många bagar blev det; BIKE-bag, RUN-bag,
STREETWEAR-bag och så en BAG-bag (att ha alla bagar i alltså)

Min cykel redo i stället. 50mm fram och PowerTap bak. Var ett bra alternativ.

Pre-Race
Starten skulle gå klockan 8 (eller strax efter för oss icke-proffs). Satte därför klockan på 5:00 och sov i vanlig ordning helt uselt. Drog mig ett tag och gick sedan upp för att plocka ihop det sista. Frukosten öppnade 5:30 och mötte några andra svenska deltagare upp tillsammans med ledarna Johan och Linnea. Efter en stadig frukost och ett toalettbesök (lycka) gick vi upp till växlingsområdet och gjorde en sista kolla av utrustningen. Fick en ordentlig insmörjning av axlar och skuldror (som jag bränt rejält under första dagens cykelpass) med faktor 50+ av Linnea (bara en sån sak). Promenerade sen tillbaka till lägenheten för att gå på toaletten igen och se till att fru och dotter kom upp ur sängen för att heja på mig.

Väl nere vid starten fick jag ytterligare proffshjälp av Linnea med våtdräkt och Body Glide (det låter ju verkligen jättebra det här). Lyckade hitta Anna och Valencia innan start för lite fotografering och sista lycka-till-pussar. 8.00 startade proffsen och 5 minuter stack vi vanliga dödliga iväg.

Bacon och ägg kl 05:30 är väl sådär... Sockerkaka och äppeljuice fungerar dock.

Växlingsområdet bevakades av beväpnade vakter under natten. Mycket kolfiber och högprofil
var det. Som vanligt många med utrustning som vida översteg den egna förmågan.

Jag tillsammans med 25% av min hejarklack (den var utökad i år).

Fokus innan start. Solen på väg upp.

SWIM - 1,9km (2,09km enligt GPS:en) - 42:32

Det kändes mycket bra och helt enligt game plan; stressade inte i början, låg på tvåtaktsandning tills det att fältet spritt ut sig lite och jag kommit in i ”lunken” och började då köra tre-takt, mycket sparsam användning av benen. Hade inga problem med bojar, låg hyfsat på kurs hela vägen och inga problem med distansen och crawl hela vägen. När jag klev upp ur vattnet fick jag en kort stund en lätt krampkänning i baksida höger lår. Lite förvånad över det eftersom jag använt benen så pass sparsamt, men kom sedan på att det måste att göra med hur man ligger och parerar för balansen hela tiden.

Sen finns det ju två sätt att se på det här med tiden på simningen. I förhållande till startfältet var det en ganska värdelös tid. Av 180 fullföljande hade jag typ 10 efter mig upp ur vattnet. Men i ärlighetens namn måste man väl då också säga att det är ett ganska snabbsimmande fält, inte många blåbärssimmare alltså.

Den andra aspekten är ju att titta på tiden ur ett Mattias-perspektiv. Vansbro Triathlon förra året, min ½IM-debut, blev ju helt förstörd pga. av simningen. Kom in på över 1 timme och var helt knäckt. Men sist var jag inte. Simningen på Fuerteventura gick alltså nästa 20 minuter snabbare och var dessutom tuffare (öppnare vatten och vågor). På Stockholm Triathlon förra året tyckte jag att jag trots att fått bättre ordning på simningen och kände mig mer komfortabel, och där var jag långtifrån sist på min 36 minuter över 1500m. Så sett ur det perspektivet är ju 43:32 över 1,9km inte så pjåkigt alls.

Mitt huvudmål med simningen var att komma upp en positiv känsla och ett leende på läpparna och det gick bra. Tidsmässigt hade jag kanske hoppats på att kunna landa under 40 minuter, men jag vågar inte riktigt ta ut mig på simningen ännu. Men det kommer väl.

Proffsen startar - då går det fort.

Det här med fotografering i motljus... men det är i alla fall jag till vänster.

Titta, jag är inte sist!

Fortsättning följer här.

Rapport från sjukstugan

Jo, så är det. Precis som förra gången jag kom hem från Playitas blev jag sjuk den här gången också. Förra gången flunsan med 2½ veckas träningsuppehåll, och den här gången en redig halsfluss. Förra gången dröjde det ca ett dygn efter hemkomst innan jag ruttnade ihop. Den här gången började jag känna mig krasslig redan på planet. Och inom 24 timmar hade jag mycket riktigt nästan 40 graders feber, en djävulsk smärta i halsen och ingen röst.

Läkaren på Högdalens vårdcentral tittade mig i halsen och sa: "Oj, här behöver vi inte göra några prover. Jag skriver ut Kåvepenin åt dig.". Känner mig redan bättre idag och hoppas på att kunna köra som tänkt i nästa vecka. Visst hade jag tänkt ta det lugnt den här veckan och superpositionera efter Fuerteventura, men jag behöver ju f-n inte blir sjuk för det.

Men till det positiva hör väl att jag inte tror att jag ska behöva bli borta i 2½ vecka den här gången. Och så länge jag kan komma igång efter helgen är ingen egentlig skada skedd. Kommer att fila på en RR från Challenge-tävlingen i helgen.

Rapport från Fuerteventura

Man kan säga mycket om Fuerteventura; härligt klimat om än lite väl blåsigt ibland, häftigt och kargt landskap, vänliga och förstående mot landsvägscyklister (och det väger tungt), samt lysande träningsförutsättningar på det alldeles utmärkta hotellet/området Playitas. En sak som man tyvärr inte kan säga om Playitas är att internet fungerar bra. WLAN:et som de skryter om har en täckning som i bästa fall kan kallas extremt bristfällig. Av de 3 mobiloperatörerna som finns är det en (Orange) som kan stoltsera med Edge. Tror att jag klagat om detta tidigare. Hur som helst kommer det alltså inte att bli några grymma rapporter med häftiga bilder eller så. Det funkar helt enkelt inte. Ni får nöja er med en kort avrapportering så länge. Tills det att jag kommer hem till den internetmässiga civilisationen igen.

Och det jag egentligen bara vill säga är att jag tävlat. Körde igår Challenge Fuerteventura (halv IM) och måste väl säga att jag är nöjd med resultatet. Inte alls i närheten av vad jag hade hoppats på tidsmässigt (typ 30 minuter för mycket), men i relation till resten av fältet och övriga deltagare så är jag nöjd. Jag hade helt enkelt gravt underskattat hur pass tuff banan är på denna tävling. Om vi säger så här: min måltid på cyklingen var 2:35, det var precis vad Lisa (som vann överlägset i damklassen) klarade av. Mitt andra mål var att komma bland de 100 bästa (av ca 240 anmälda), proffs inkluderade. Och det gjorde jag ju eftersom jag kom på precis plats 100 (med 31 proffs före mig).




Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. En riktig RR kommer förstås, denna gång även med bilder eftersom min hejarklack för en gångs skull hade kamera med sig. Med laddade batterier. Jag är lite småseg i benen, men ganska pigg trots allt. Enda blessyrerna består av några brända områden på ryggen, ett litet skavsår och en höger stortånagel som jag förmodligen måste typ amputera.

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Avenida del Alcalde Juan Jesús Alonso Ávila,Tuineje,Spanien

Ständigt detta Aftonblad...

Lösnummerförsäljning är viktigt. Så pass viktigt att det tydligen går att trycka vad som helst och sedan hänvisa till att det "ligger i allmänhetens intresse". Så hävdade Aftonbladet t.ex. när de gick ut med den lokalt anpassade löpsedeln: "De har störst skulder i [ort/område]". För ett kort tag sedan noterade jag löpet: "De har köp lyxbilar i [ort/område] - årsmodeller, köpare, värde". Även detta alltså i allmänhetens intresse... eller i alla fall definitivt i tjuvarnas intresse. Samma journalister som upprörs över att deras adresser outas på Avpixlat tycker alltså att det är helt okej att basunera ut att Johan Persson på Älvvägen 1 minsann köpt en Audi för 850 tusen... (skattesmitare är han säkert också). Näe, det där förstår jag inte riktigt.

Sen var det ju faktiskt ett tag sedan de gav sig på cyklisterna; Robert Collin har försökt, Erik Hörstadius  gav sig på löparna (EDIT: Erik var ej anställd på Aftonbladet utan skrev endast en debattartikel), och så får vi ju inte glömma bort Fredrik Virtanen som tycker att alla cyklister borde skjutas.

Men idag kom det en attack ur en oväntad vinkel. Jag har läst mycket konstiga åsikter om cyklism och cyklister; men att angripa det ut ett könsmaktsperspektiv var något nytt. Och hur man i hela friden får ihop memils, saudiska kvinnor och cykling mot enkelriktat i Göteborg, ja då får jag svårt att förstå igen.

Det är alltså Natalia Kazmierska som producerat en liten kolumn på Aftonbladet. Och vad kolumnen går ut på är att... eller näe, jag får inte ihop det. Natalia skriver: "Cykellobbyn har vunnit mark här i Sverige de senaste åren.". Cykellobbyn?!? Sedan är det någonting om att "Uttrycket trafikmaktordningen används av dem som tycker att vårt samhälle styrs av vita män i bil.". Och kontentan av det är att kvinnor minsann borde kasta cykeln och ta körkort istället. För att varför då?

Är det kanske så att cykellobbyn vill få ut fler kvinnor på cyklar så att vita män kan fortsätta att dominera samhället i sina bilar? Så det hela är alltså bara en enda stor komplott för att förtrycka kvinnor? Och det här med bilen som frihetsmetafor, funkar det längre? Borde inte göra i storstad i alla fall. Jag måste säga jag är klart imponerad över att Natalia överhuvudtaget lyckas se ett genusperspektiv på det hela. Jag har bara kommit så långt att jag sett ett cyklism/bilism-perspektiv på frågan. Jag har uppenbarligen inte kommit tillräckligt långt.

Och så slutklämmen: "Att lågutbildade kvinnor i dag ofta saknar körkort är ett långt större samhällsproblem än att racercyklisterna inte får bryta mot trafikregler de ogillar.". Var finns relationen mellan dessa grupper? I vilket sammanhang i samhället ställs lågutbildade kvinnors möjlighet att ta körkort emot "racercyklisternas" rättighet att bryta mot trafikregler? Jag vet verkligen inte.

Att det hela sen grundar sig på att Natalia helt missuppfattat det här med att det ska bli tillåtet att åka mot enkelriktat i Göteborg, eller att hennes personliga uppfattning är att all utbyggnad av infrastrukturen för cykling är till för att vita medelålders män ska kunna cykla snabbt kanske förklarar något.

Men givetvis är det så att jag inte får tycka något om detta. Som Natalia uttrycker det själv på Twitter: "sätter ett klass- o genusperspektiv på detta med cykling och bilåkning. Verkar uppröra manliga cyklister?". För visst, jag är man, runt 40 år (medelålders?), vit, hetrosexuell och detta fallet även cyklist. Så om jag ifrågasätter när någon som Natalia skriver något sådant är jag liksom diskvalificerad redan från början.

Jag tror jag tar och cyklar vidare som om ingenting har hänt...

Statusuppdatering

Inte nån sån som man skriver på fejjan alltså. Utan snarare en som rör min status grenvis i den fantastiska kombinationen simma-cykla-spring. Jag vet att det är tusentals och åter tusentals där ute som undrar om min form inför Challenge Fuerteventura. "Kommer han vara med och slåss om segern", "Kommer han spräcka 4h-gränsen" etc. Och svaret är givetvis nej...

Men för övrigt ser det ut så här:

Simningen
Inga större framsteg fartmässigt under den senaste månaden. Däremot har jag ingen oro avseende distansen (varken IM eller HIM) eller min förmåga att hålla ett 20 min/km-tempo. Enda orosmomentet är väl det här att jag inte simmat särskilt mycket alls i våtdräkt och så trängseln i själva startmomentet.

Form: Svagt uppåtgående
Känsla: Positiv

Cyklingen
Väldigt osäker. Känns väldigt svårt att värdera formen utifrån all trainercykling. Det väl har känts hyfsat för det mesta under intervallpassen den senaste månaden. Men när jag väl kommit ut och kört "riktig" distans har det känts kraftlöst och tungt. Men när jag cyklade racer på Fuerteventura för ett par månader sedan gick det ju bra. Men jag saknar verkligen riktiga tempopass utomhus på triathlonhojen och det kommer jag inte att få till innan vi åker ner.

Form: Osäker
Känsla: Lite orolig

Löpningen
Fantastisk! Efter influensan och i samband med "Build"-perioderna och den ökade mängden lite snabbare intervallpass har det verkligen gått framåt! Min förmåga att hålla ett högre tempo under en länge tid är avsevärt utvecklad och jag vågar nu helt plötsligt tro på ett måltempo nedåt 4:30 på halvmaran på Fuerteventura. Självförtroendet avseende löpningen är på topp och det ska bli väldigt intressant att se vad jag kan prestera på IM-halvan.

Form: Bästa någonsin
Känsla: Lyrisk

Överlag
Igår körde jag ett av mina tuffaste träningspass någonsin avseende intensitet, längd och fart: 60 minuter simning på morgonen (våtdräkt och långa intervaller i tävlingsfart+). Hem och upp på trainern för 90 min med 6x10 min i tävlingsfart (~80% av FTP) och sen direkt ut på löpning med 30 min i tävlingsfart (4:27 min/km). Ungefär som en Big Day Workout fast för IM-halvan istället. Och det roliga var att jag kände mig stark rakt igenom hela passet. Ungefär som om att det faktiskt fanns ännu mer att ge. Och det är väl en helt okej känsla att köra med. All osäkerhet som jag kände efter influensan i februari är mer eller mindre borta och jag känner att jag nog trots allt kan göra en riktigt bra tävling den 13/4.

Form: Bästa någonsin
Känsla: Grym!

Lite påskgodis

Påsken närmar sig och tweetarna med påskägg, godisberg och allmänt frossande stiger för varje timme som går. Själv så gav jag ju något slags löfte om det där med godis, kolhydrater och sånt i början av januari. Har väl inte varit superstrikt med det den senaste tiden (även om jag fortfarande försöker vara restriktiv) och det kan nog bli någon bit godis i helgen.

Eftersom jag egentligen inte har något vettigt att skriva idag får det bli några blandade karameller. Som påskäggsgodis alltså, typ färgglada och roliga för stunden men på det stora hela utan något intryck alls.

*

Det här med fotografering till bloggen, oavsett om det gäller beskrivningar av episka träningspass eller mer jordnära saker, är jag ju inget vidare på. Min familj är inte heller så duktiga på det, exempelvis vid tävlingar (som jag hårdhänt tvingar dem att titta på) och liknande. Och resultatet av det är ju en del ganska fattiga RR:s. Vissa andra bloggare är ju sjukt duktiga på det där, typ att 1) fota, 2) fota intressanta motiv, och 3) göra bilderna intressanta. Kolla t.ex. Kraftwerkets blogg. Jag fallerar på alla punkterna egentligen. Mest för att jag oftast inte har med mig en kamera och för att jag inte vill avbryta träningspasset. Enda undantaget är väl egentligen längre cykelturer.

Och vad jag egentligen skulle komma till var att Petter skrivit ett alldeles utmärkt inlägg om detta på sin blogg.

*

För er som missat det spreds den här insändaren på Fejjan igår. Lysande! Och i Gävle Dagblad av alla tidningar.

Klicka på bilden så får du ett lite mer läsvänligt alternativ.

*

Och så måste jag visa den här underbara lilla rutan från tidningen "Vasalöparen" som varit i Falun och testat på velodromcykling.

Citatmöjligheterna är ju enorma. Exempelvis: "...trendriktig cykel som på fina gatan kallas "fixie"...", "...är inte bara dumt, det kan vara direkt livsfarligt...", "...extremt van vid den speciell tekniken.". Håhåjaja, jag tänker inte raljera ytterligare över det (även om det hade varit kul). Däremot tänkte jag bara nämna att jag omgående fick en respons på Twitter (när jag slängde ut bilden där) om att det dessutom skulle vara olagligt med fixie i trafiken. Och där är jag inte böjd att hålla med.

Eller tja, cykeln ovan saknar förvisso ringklocka, och det ska den enligt föreskrifterna ha. Och egentligen är det bara två saker en cykel behöver ha (i dagsljus, annars tillkommer självklart reflexer och belysning): broms och ringklocka. Nu definierar inte föreskrifterna inte vad en ringklocka är eller hur den ska fungera så jag vet inte hur det skulle fungera vid ett ev. rättegångsfall. Broms definieras som en anordning som med fot- eller handkraft ska "kunna minska farten på cykeln och få denna att stanna säkert och snabbt.". Sen finns det en ytterligare definition: "Färdbromsen bör kunna ge cykeln en retardation av 3 m/s2 vid en manöverkraft av högst 196 N med handmanövrerat reglage och 490 N med fotmanövrerat reglage.". Observera här ordet bör istället för skall. En fixie bromsar man genom att "hålla emot" tramporna, inte nödvändigtvis låsa, och förmodligen ger det inte samma bromskraft som en vanlig fotbroms, men det fungerar ju. Och det är ju det som är klon: föreskrifterna är vaga och det finns bara bedömningsdelar. No way in hell att en domstol skulle våga döma någon för att ha kört fixie utan broms. Mycket tveksam till att det skulle varit uppe i något rättsfall.

Nu har jag en frambroms på min hoj. Jag använder den extremt sällan, men ser det mer som en extra säkerhet den dagen då kedjan pajar i en nedförsbacke eller om jag skulle behöva panikbromsa.

*

Och slutligen en Glad Påsk till er alla, och en liten påminnelse till mig själv att det bara är 100 dagar kvar.

Premiärmilen 2013 [RR]

En massa premiärer på en och samma gång. Årets första löpartävling och även årets första tävling överhuvudtaget. Premiär i "riktig" tävlingsklass för mig också. Och även första gången som jag siktade på en tid som jag aldrig tidigare fantiserat om kunna klara.

Förut hade jag förstås ganska vaga begrepp om vad som var bra eller inte. Milen var något som vältränade sprang runt 50 minuter. I dag vet jag väl att ca 50 minuter är hanterbart för de allra flesta, till och med nedåt 45 minuter. Men sen börjar det bli segt… Att kapa 10 sek/km i snitt kanske låter lätt, men är det inte när det börjar handla om snabba farter.

Jag har nog bara sprungit ett millopp tidigare och det var Premiärmilen förra året. Då sprang jag i "herrar motion snabb" och landade på 45:12. När jag anmälde mig i år tyckte jag väl att jag borde kunna putsa den tiden och anmälde mig därför i tävlingsklass (rekommenderat för de som siktar på sub-43). Min löpträning har ju huvudsakligen gått ut på att bygga uthållighet och intervallpassen har inte varit särskilt hårda eller fartfrämjande. De två senaste veckornas långpass (lördagsnöjet) har dock varit kombinerade ME (Muscular Endurance) och uthållighet och under dessa har jag faktiskt kört riktigt hårt i intervallerna. Förmodligen hårdare än vad coach Friel skulle rekommendera, men för mig har det varit en stor a-ha-upplevelse eftersom jag upptäckte att jag faktiskt kan springa hyfsat fort även jag.

Mina nya Brooks Pure Cadence - gröna, sköna och snabba.

Förra helgens pass var t.ex. 6x9min@zon3/1 min gåvila. Jag siktade mot att ta minst 2km per intervall, dvs. under 4:30-tempo. Det gick alldeles utmärkt och rätt vad det var hade jag avverkat 12,5km i 4:22-tempo (i intervallerna) utan att vara helt slut. På fredagen körde jag 30 min löpning efter ett lätt cykelpass, och sprang väldigt enkelt 6km i 4:30-tempo utan att ens känna mig särskilt trött. Det finns alltså lite fart i mina ben!

Strategin för Premiärmilen blev enkel: 4:15 min/km på den virtuella löparen på klockan, följ denna i 9 km och spurta sedan på slutet. Vilket borde kunna ge en tid på mellan 42 och 43 minuter. Dessutom skulle det ju ge en negativ split, och det är ju pr0.

Lätt plågad med Illgröna skor - that´s me!

Vädret var okej när jag cyklade in mot stan. Valde som vanligt att byta om på jobbet och sedan cykla till stan. Benen kändes inte helt 100 när jag cyklade in. Dagen innan hade det blivit lite riktigt landsvägskörning (med släta däck och allt) tillsammans med Björn ute på Värmdö, och det gick väl inte riktigt att hålla igen och vila benen då. Efter ombyte och transport ut till Stora Skuggan kändes det fortfarande lite segt när jag värmde upp. Stötte på Erik A som också skulle springa i tävlingsklass och språkade lite med honom. Sen gick starten. Typ 1 minut för tidigt och när ingen var beredd.

Första kilometern var seg och trång, men sen släppte det. Gjorde juniormisstaget att springa på alldeles för hårt i nästa (4:02) och var rädd för att jag förstört hela loppet när benen började kännas lite stumma. Lugnade dock ner mig och försökte sen hålla tempot enligt min virtuella 4:15-partner på klockan.

Resultat. Negativ split, #pr0. Tiden hade räckt till 44:e plats i motionsklass. 643 fullföljande i tävlingsklass (herrar)

Banan var helt okej faktiskt. Lite tjockt med grus på vissa ställen, med viss halkvarning. Runt Svandammen var det grus på packad is vilket gjorde att man fick trippa lite på några ställen, men inget som störde. Sen var väl sträckan förbi 4H-gården lite mjuk ock sugande. Vid start var himlen grå och det föll några snöflingor också. Men det sprack upp och vid målgång var himlen blå med strålande sol.

Min plan höll resten av loppet. Vid 9km låg jag några sekunder efter 4:15-tempot, men en sista spurt-km på 3:55 löste det problemet och när jag sprang i mål stannade klockan på 42:24. En förbättring av PB med 2:48 och ett rejält kliv framåt i självförtroende vad det gäller fart. Ett resultat som dessutom förmodligen seedar in mig i startgrupp 3 på Göteborgsvarvet. Bara en sån sak.

Bra start på säsongen!