Rapha Festive 500 2013 - check!

Ja, tro det eller ej, men jag lyckades faktiskt genomföra den där Rapha Festive 500 till slut. Det blev först 17 mil dubbdäck på glashala vägar runt Södertörn på måndagen. Faktiskt ganska trevligt, med färja, fika och allt och inte riktigt så tungt (eller diskbråcks-ont) som jag hade räknat med. Nu gick det ju iofs inte alls särskilt snabbt, men det brukar sällan göra det solo med dubbdäck. Avslutade sedan utmaningen i stil genom en lite förtortstur med fixie och jeans - true urban style - på nyårsafton.

Till slut blev det alltså 503 km fördelat på 7 turer och 20h 24min. Alltså ett rullsnitt på 24,6 km/h vilket är lite långsammare än 2011 då det landade på 25,9 i snitt. Men det beror nog mest på den där 17-milaturen med dubbdäck. Annars vete tusan om det blev särskilt episkt i år. Knappt någon snö eller speciell kyla att tala om. Förvissa riktigt halt i vissa stunder, men annars mest grått och trist.

Avslutning i stil...

Funderade ett tag på om jag skulle försöka sammanfatta det hela på något sätt som kanske skulle kunna falla Rapha-grupperingen i smaken och på så sätt hoppas på att vinna något fint pris. Jag var ju med i "slutomgången" 2011 men nådde inte riktigt hela vägen fram trots stundtals "episka" förhållanden. Henrik Öijer körde även han med den vinterepiska vinkeln och nådde hela vägen fram 2011. Men jag kom helt enkelt inte på något bra sätt att sammanfatta det hela på i år, och eftersom jag inte ens hade tänkt köra hade jag knappt tagit ett enda kort heller eller dokumenterat det på något annat sätt.

2011 var det ca 3000 (varav 4 st svenskar) som slutförde utmaningen. 2013 var det ca 26 000 som deltog (varav 42 st svenskar som slutförde) och kanske runt 15 000 som slutförde. Möjligheten att sticka ut är alltså betydligt mindre. Episka vinterturer, långmilare (han som körde längst klämde till med 180 mil på 8 dagar) och ANNAT finns det alldeles för gott om. Jag får fundera ut något till nästa år. Tror dock att en kust-till-kust (dvs. cykla till Torekov) i ett sträck skulle kunna vara en idé.

2013 kort och gott - eller hyfsat långt nu när jag tänker efter...

Förväntningarna är skyhöga... Förmodligen helt i onödan. Men här kommer i alla fall "The Chronicles 2013". Innehåller dessutom tidigare opublicerade bilder från Alpe d'Huez och CX SM.

Fem bra saker med 2013

• 40 år fyllde jag - totalt utan ångest, totalt utan skrupler och i princip nöjd med det mesta. Hade jag fyllt 40 när jag var 35 hade jag nog inte kunna säga samma sak. Det känns som om jag gjort ett rejält ryck med mitt liv under de senaste året och uppenbarligen har det givit resultat. Allt är inte perfekt, jag är inte perfekt, men jag själv och min lilla familj är väldigt tillfreds och det är det absolut viktigaste.
• Ironman körde jag - och mest nöjd med det är jag nog inte egentligen för den själva fysiska bedriften, utan snarare för att jag satte upp ett långsiktigt mål och uppnådde det. Långsiktiga målbilder, slutförande och att hålla sig till planer har liksom inte varit min grej tidigare. Har tidigare lidit och haft lite ångest över att ha saknat en röd tråd vad det gäller många saker i livet. IM-genomförandet bestämde jag mig för i augusti 2010, jag satte upp en långsiktigt plan som jag höll och 3 år senare körde jag min första IM på ett sätt som jag är stolt över. Det är nog det mest långsiktiga jag gjort i hela mitt liv.

Semestern - en godtycklig alpsjö, så där ser de faktiskt ut på riktigt.

Rapha-bilen - jag såg den på riktigt. I Alpe d'Huez

• Semestern - för 3 år sedan hade vi en fantastisk semester i södra Tyskland. Den var spontan och vi, tillsammans med våra cyklar, hamnade i en liten tysk alpby, i München och på några andra ställen på vägen. De två efterföljande åren försökte vi få till något liknande men nådde inte hela vägen fram. Jag kände att det låg ganska stor press på mig eftersom det är jag som normalt sett står för det här med Internet-efterforskning och bokningar här i familjen. Och 2013 föll alla bitar på plats. Packade upp till tänderna (4 cyklar på bilen) gav vi oss ut på turné i Europa; Frankfurt, Paris, Nice och Alpe d'Huez. Åtta länder passerades och vi befann oss på resande fot i nästan fyra veckor. Bästa semestern ever!
• CX Cup och CX SM - ett steg utanför komfortzonen. Någon gång under andra halvan av 2013 bestämde jag mig för att kliva ut ur boxen och börja tävla lite på cykeln. Med licens och sånt där. Egentligen började jag med tävlingsklass i Cykelvasan, men då med endagslicens. Beslutet att köra CX Cupen satt dock lite längre in, mest eftersom jag är så genomusel på CX. Men så här i efterhand tycker jag att det har varit ett alldeles utmärkt och korrekt beslut. Nån ska ju kämpa i det bakre ledet också. Hädanefter kommer jag att köra tävlingsklass (om så är möjligt) i alla tävlingar jag ställer upp i. Det tycker jag att alla borde göra. Tävling är ju tävling liksom!
• Familjen - Anna och Valencia, ni är bara bäst! Vad enormt mycket tråkigare, blekare och kärlekslösare livet skulle varit utan er. Å det blir ju bara bättre och bättre!

I Huez - Satan i gatan vad trött jag var. Notera även min fantastiska dotter till höger.

På tal om att kliva ur komfortzonen - finns inte många rätt med det där löpsteget.

Fyra mindre bra saker med 2013

• Diskbråck - näe, det var inget kul och det hoppas jag verkligen att det ger med sig snart. Jag är inte så kinkig när det gäller smärta, men det jobbiga med diskbråcket är ju liksom att det inte finns någon avlastning. Det gör ont hela tiden, ibland mindre och oftast mer. Och det blir ganska påfrestande i längden. Lägg av!
• Sjukdomar - även om förra året var grymt bra, så var det alldeles för fullt av sjukdomar för min smak. Flunsa, halsfluss, vinterkräk och ett par andra längre förkylningar som krävde antibiotika för att ge med sig. Även detta avböjer jag vänligen men bestämt.
• Jobbet - jobbet under första kvartalet var inte alls kul. Dels var det tjafs med beställningar och dels var det andra händelser internt som gjorde att jag faktiskt ifrågasatte det hela på riktigt. Kände mig utsatt och orättvist behandlad. Men det artade sig till slut och blev helt okej. Jag älskar inte mitt jobb och jag brinner av helt mitt hjärta för det. Men det ger mig möjlighet att hålla på med saker som jag älskar och brinner för. Och det är ju inte fy skam.
• Bloggen - 2013 bjöd på betydligt färre inlägg, färre spontana träningsturer med bilder och färre sammanhängande poster. Dock betydligt längre texter och kanske också lite mer genomtänkta sådana? Och som vanligt ganska dåligt med bilder. Känner att jag kämpar lite med formen och huvudfokus just nu. Ska förbättra mig.

En helt vanlig "fixa-cykeln-inför-tävling" om det inte hade varit för min dotter.

Världens bästa familj på CX SM.

Tre saker som förmodligen inte kommer att bli bra under 2014 och som jag därmed borde undvika

• Influensa - 2011 fick jag flunsan, var DÖDSsjuk och tappade starter i Engelbrektsloppet och Vasaloppet. Lovade då mig själv att vaccinera mig i fortsättningen. Gjorde det inte och 2013 fick jag flunsan igen. Direkt efter en fantastisk träningsvecka på Playitas. Nu blir det vaccination... om det inte är så att jag redan borde ha tagit den.
• Socker - okynnessockret alltså. Det som inte intas i syfte att fylla upp tomma depåer, utan bara för att det är "gott". Körde ju en sån detox under 3 månader förra året och mådde ju faktiskt ganska bra av det. Så det kommer jag att ge mig på igen.
• ... - kom inte på någon sak till. Och det är väl ett bra tecken.

Reklam?

Dödsbacken - en a de få gångerna då det gick bra.

Två saker som är tänka att bli de bra sakerna med 2014

• 80-årsfest - 40 fyllde jag 2013 och 40 fyller Anna 2014 (även om det är helt ooooomöjligt att tro). Vilket innebär att vi under ett par månader är 80 tillsammans. Och eftersom jag inte haft någon fest ännu tänkt vi ha en fest tillsammans. Så stay tuned!
• Tävlingssäsongen - en massa kul saker ska jag ju göra under 2014. Ironman Kalmar, Stockholm Swimrun, Stockholm Marathon, Challenge Fuerteventura, CX Cupen, full brevet-serie, m.m. Helt övertygad om att det kommer att bli den bästa säsongen någonsin.

En sak som är säker...

• Jag kommer att fortsätta skriva i det här forumet även under nästa år. Så gillar ni diverse bitterheter, ohemult långa tävlingsrapporter och lite allmänt cykel-rantande så vet ni var det finns. 2014 - nu köööör vi!

Pre-årskrönika 2013

Alla bloggar... och då menar jag verkligen alla, ägnar sista dagarna av det gamla året eller första dagarna av det nya till att skriva ihop en årskrönika. Utan att ta i allt för mycket kan jag väl tycka att uppfinningsrikedomen och innovationsfaktorn på sammanställningarna kanske inte är den allra högsta. Det verkar finnas två huvudsakliga grundmallar att följa: månadstema eller statistiktema. Månadstemat faller antingen ut som en lista med länkar till "speciella" poster för den specifika månaden, eller lite löpande text för varje månad (eventuellt kompletterad med länkar i texten). Det förstnämnda alternativet påminner lite om arkiv-menyn som finns till höger i de flesta blogg-layouter (alltså trädet med poster sorterat på år och månader) och är väl därför ganska ointressant. Den andra varianten kan ge lite mer eftersom det åtminstone oftast finns någon sorts tanke i den löpande texten. Speciellt om det handlar om en duktig skribent. Den första är riktigt tråkig. Speciellt om det handlar om en blogg som jag följt hela året ändå, då tillför krönikan liksom inte något. Men den är ju lätt att skriva i alla fall.

Sen har vi ju statistikvarianten. Nu har jag inte någon speciell statistik på det (ha ha), men känslan är att den nog är något vanligare på träningsrelaterade bloggar. Det handlar i alla fall huvudsakligen om att räkna upp minuter hit, längd dit, snitthastigheter dit, osv. Typ visa upp sin statistiksida på Funbeat. Den varianten har nog jag varit duktig på. Och jag gillar ju siffror, mätningar och allt sånt. Jag är ju ingenjör så det är väl ingen idé att försöka förneka det. Men jag tror att jag tänkt om lite... Dels har ju bestämt mig för att sammanfatta på säsongsgrund istället, och dels har jag funderat på om det inte finns något intressantare sätt att skriva ihop en årssammanfattning på.

Något annat man som bloggare "ska" göra är att sätta upp mål för kommande år, och kanske ge några nyårslöften. Min tanke är då att slå ihop detta med årssammanfattningen och även att kliva lite utanför bloggboxen vad det gäller saker att ta. Jag vet inte om det här på något sätt är ett revolutionerade format. Förmodligen är det inte alls det och jag har inte heller gjort några vidare efterforskningar.

Så där ja. Nu har jag väl byggt upp förväntningarna rejält. I morgon (eller övermorgon) kommer min "krönika" för 2013. Prepare!

Ps. 2013 bjöd på 717 h träning/tävling och pendling. Några timmar mer än 2012. Kunde inte hålla mig. Ds.

Rapha Festive 500 igen

Skulle ju inte köra. Men nu gör jag tydligen det ändå.... 302 km hittills och långrunda planerad i morgon. Borde funka.

Fast det har ju inte direkt gått på som på räls. Först gav jag upp innan jag en börjat. Sen inledde jag med en strålande runda med den imponerande distansen om 27 km. På juldagen blev det en ganska trevlig sak på dryga 82 km och plötsligt började jag fundera på om jag inte kanske skulle beta av milen och få ett fint tygmärke ändå. Bestämde mig för att satsa, men cyklade av någon märklig anledning inte på annandagen... Kan inte direkt säga att jag förstår det beslutet.

Fredagen var inte heller någon bra cykeldag. Dels eftersom det skulle vara skitväder och dels eftersom vi skulle hem från Sandviken då. Bestämde mig för att vara lite episk och gav mig ut i rejält skitväder på fredagsmorgonen ändå. Total misär, snöblandat regn, nollgradigt och en helt fastfrusen drivlina. Endast 33 långsamma km. Bestämde mig för att ge upp.

23 km/h vid 120 rpm som enda alternativ. Kanon när man ska samla mil.

På fredagskvällen hörde dock Björn av sig och undrade om jag ville köra lite distans i helgen. Och vips var jag på igen. Lördagen bjöd på lagom fint väder och framförallt möjligheten att köra med släta däck! Vi klämde 85 km och planerade för stordåd nästa dag; 6h distans med 23 mm däck, torra vägar och sol borde ge minst 150 km i kassan.

Men det blev ju bara skit med det.

Jag drog punkakortet...

Det var snorhalt överallt (trots plusgrader), Björn vurpade, vi fegkörde, jag punkade...  Vi bestämde oss då kollektivt för att ge upp och åkte hem till Björn och klämde en kopp kaffe och en macka. Dagens sträcka var hittills 30 km och 250 km på två dagar kändes inte så lockande. Men av någon anledning valde jag att köra via Erstavik på vägen hem. Grusvägarna var sugande blöta, men isfria. Ett varv blev ett varv till och helt plötsligt var jag igång igen. Betade av 75 km och var helt plötsligt upp på 300 km. Och 200 km på två dagar låter av någon märklig anledning betydligt mer överkomligt än 250 km.

Så nu har jag lagt ut en runda på 17 mil i morgon. Dubbdäcken åker på och HTFU-piller käkas.

Nu kör vi!

Julaftonstradition/triathlon

Jag har aldrig varit särskilt mycket för det här med traditioner. Inte särskilt julig av mig eller känt att det varit särskilt viktigt hur midsommar eller påsk hanteras. För ett par år sedan försökte jag mig ju på det här med Rapha Festive 500 och det var ju en riktigt kul jultradition. Men förra året gjorde vädret (snön och den obefintliga snöröjningen) att det inte gick att köra och i år stället mitt diskbråck till det hela. Det bidde ingen tradition av det heller (inte nu i alla fall). Så därför tänkte jag göra ett nytt försök: julaftonstriathlon. En triathlon på ungefär olympisk distans (i alla fall tidsmässigt) innan julafonsfrukosten. Det enda kruxet med det är väl möjligheten att simma på julafton. I 08 är hallarna stängda och utomhus är kanske inte så mycket att fundera på. Alltså utomlands, eller som jag, i en mindre stad där det tydligen är tradition att badhuset har öppet på julaftonsförmiddagen.

Så kl 7 på julaftonsmorgonen stod jag utanför Parkbadet i Sandviken. Marschaller var tända utanför och det var kö! Jag kom i alla fall in hyfsat snabbt och kunde köra en timmes lugnt pass (fortfarande försiktig med diskbråcket). Sköljde av mig och satte på mig cykelkläderna. Cyklade förbi svärföräldrarna och lämnade av väskan och fortsatte sedan en runda på en dryg timme. Det var småregnigt, strax över nollan och blåsigt. Dubbarna gjorde sitt jobb då det på flera ställen dök upp sjok av blankis. Sen förbi hos svärföräldrarna igen, lämnade cykeln och tog på mig skorna och gav mig ut på en halvtimmes löpning. Så 2 km simning, 27 km vintercykel och 6 km löpning på ca 2½ timme innan frukost. Ett utmärkt sätt att börja julafton på. Det får bli min tradition. Sen har jag ju förvisso i och med detta betat av 27 av Raphas 500 km...

GOD JUL!

Intetsägande

Jaha, här sitter jag och slår in julklappar när jag borde skriva blogg istället... Eller cykla. Diskbråcket känns bättre och jag har kommit igång med lite träning (lugnt och inte mer än ett pass om dagen... allt är relativt). Kan säga redan nu att det inte kommer att bli någon Rapha Festive 500 i år heller. 25 km/h i snitt kräver trots allt 20h i sadeln mellan den 24-31:a och det pallar nog inte riktigt min rygg ännu. Annars är ju förutsättningarna betydligt bättre i år än förra året (då kung Bore totalt kört över vårt land), med barmark och plusgrader hela veckan som det ser ut nu. Jag har givetvis registrerat mig för utmaningen och givetvis tar jag med mig cykeln till svärföräldrarna i Sandviken. Men några 50 mil blir det nog inte... Tror jag.

Ny våtdräkt... och ja, jag har strumpor på mig.

För övrigt har jag köpt en ny våtdräkt för nästa säsong, en Zone 3 Vanquish. Jag ser i alla fall väldigt snabb ut i den. Den gamla dräkten tänkte jag klippa lite i inför SwimRun-tävlingen/tävlingarna nästa år. Är ju anmäld till Stockholm Swimun och har dessutom en paxad plats till Amfibiemannen. Den sistnämnda ligger dock inte helt optimalt till i tiden med tanke på semester och annat och dessutom jag lite sugen på XTERRA Nordic vid Hellasgården också. Vi får se hur det blir. Det ska ju förhandlas lite med familjen också. Och med tanke på det är det nog faktiskt inte så dumt alls att slå in julklappar nu. Så jag fortsätter med det.

Vi hörs!

3 x bitter

Nybitter och gammalbitter. Tänkte för ut mig det här innan jul nu så att jag kan koncentrera mig på att vara glad då istället.

Bitter 1: Skrivarkarriären
Jag har ett längre tag haft en önskan om att få skriva lite mer. Inte helproffisionellt direkt, men visst vore det kul att testa på om någon faktiskt skulle vara villig att betala åtminstone en liten summa för mina texter. Eller i alla fall erbjuda någon text av mig i ett forum som läsarna betalar för få ta del av, eller kanske inte ens betalar för. Kort sagt; det skulle vara kul om någon ville publicera något jag skrivit i en tidning, oavsett arvode eller inte. Jag skriver här och uppenbarligen läser någon det emellanåt. Men att bli publicerad skulle liksom vara att ta det till nästa nivå.

Jag inbillar mig att jag i alla fall är en okej skribent. I mitt tycke betydligt bättre än många av de skribenter som frekventerar kolumner och annat i många av våra svenska tidningar. Men precis som när det gäller musikbranschen är det i slutändan bara kontakter som räknas (och det är väl bara att kolla i våra svenska träningstidningar; alla känner alla, både skribenter och de som det skrivs om i tidningen). Känner du någon som känner någon som jobbar där på den tidningen så kan du få en chans att skriva något. Förmåga och vilja räcker tyvärr inte. Jag har försökt några gånger men nått fram. I de allra flesta fallen bemödar sig tidningen/chefredaktören/redaktionen inte ens om att svar trots välformulerad idé, textförslag etc.

Den största "framgången" jag nått var väl när Outside svarade och sa att de var intresserade av ett reportage från Alpe d'Huez Triathlon. Jag skrev en kort bloggpost (nåja, för att vara jag i alla fall), och antecknade 2 reportage med olika vinklingar. När jag sedan i augusti försökte få kontakt med Outside var responsen noll och intet. Lite tråkig hantering kan jag tycka. Men det är väl bara att kämpa på.

Jag trotsade smärtan och gav mig ut på löptur i Västerås. Passade på att njuta lite av  BRR-banan igen.

Bitter 2:  Svenska Cykelförbundet
Har det hänt något nytt? Självklart inte. Jag är fortfarande diskad och kommer förmodligen att fortsätta vara så. Det finns inget som helst intresse att åtgärda det hela. Jag förmodar att det är kommissarie Christer Andersson som är sur för att han hade fel och därför vägrar att åtgärda. Jag kan bara återigen ställa mig frågan: varför betalar jag 700 kr till ett förbund som förväntar mig att jag stöttar dem och följer deras regler, samtidigt som de skiter fullständigt i mig?

Trotsade även smärtan för att ge mig ut på årets första vinterdistans
från Enköping och hem. Dum idé. Det gjorde för ont och blev för mörkt.

Bitter 3: Diskbråck
Ja, jag erkänner. Det är nog det här som är huvudanledningen till detta bittra inlägg. Jag har fått diagnos på diskbråck i någon av halskotorna. Alternativt nervrotsinflammation. Det sistnämnda är lite snällare, men kontentan är ändå densamma; 4-6 veckor med rehab och smärta och förhoppningsvis ska det läka av sig själv. Jag tror dock mest på diskbråck pga. några specifika anledningar.

Det började med att jag i tisdags förra veckan vaknade upp med nackspärr och rejäl smärta i höger axel (från ingenstans). Jag simmade på morgonen och sprang på lunchen och hoppades att det skulle ge med sig, men icke. Fick behandling av Anna på kvällen (smärta!). Nästa dag hade nacken släppt något, men inte axel. Det började dessutom göra ont i armbåge också och stråla ut i lillfingret. Och så fortsatt det och blev dessutom värre. Jag försökte träna; löpning gick okej, cykling så där och simning var inte att tänka på. Började äta värktabletter för att kunna sova ordentligt; det jobbiga är nämligen att det inte går att hitta någon riktigt smärtfri ställning. Hur jag än ligger, sitter eller står gör det ont någonstans på högersidan i överkroppen. Ganska värdelöst alltså.

I går var jag till en ortoped som klämde, kände och drog lite i mig och gav diagnos. Smärtstillande och besök hos sjukgymnast. Hoppas nu bara att jag får en sjukgymnast som har förståelse för triathleter, träningsbehov och sånt. Att beordra stillaliggande och vila är liksom dömt att misslyckas. Jag skulle på simläger i Borås i helgen. Blir inte mycket av med det nu. Blir nog till att revidera hela träningsplanen den närmsta månaden...

Så ja, jag tycker nog att jag får vara lite bitter i dag i alla fall. Lite.

Men nu tar vi nya tag!

Så här såg det ut i tisdag... det gör det inte längre.

Lite om vecka 48 i nådens år 2013

Andra "riktiga" träningsveckan efter det att CX-säsongen tagit slut är nu lagd till handlingarna. Ligger i perioden Base 1 som innebär lugna pass och gradvis stegring av volym. Jag har väl inte riktigt skött mig i det spåret. Dels slarvar jag med styrketräningen (för det är ju inte särskilt kul), och dels har jag lite svårt att hålla nere intensiteten vilket i princip betyder att jag kör ett snabbt och intensivt pass per gren i veckan. Simningen för att jag vill utmana mig själv med lite fart och se om det ger resultat, på cykeln som en ren fortsättning av VO2-max/tröskelpassen som jag körde för CX och löpningen för att jag helt enkelt vill höja ribban ytterligare ett steg, har liksom ingen lust att släppa intensiteten nu när det känns så bra.

En annan bra sak som hänt. Jag har fått en snygg mössa!

Tre noterade saker från veckan som gått:

• Det mesta funkar om man planerar bra och är effektiv. I tisdags krävde min uppdragsgivare min närvaro i Enköping. Och dessutom hade Sveriges bästa CX-klubb möte på kvällen. Och på mitt schema stod simning och löpning. Så jag packade min väska på måndagskvällen och bad till SJ-gudarna. På tisdagsmorgonen gick jag upp 5:50, cyklade till Eriksdalsbadet och kom in direkt vid öppningen 6:30, simmade teknikpass, cyklade vidare till centralen, köpte en frukost och satte mig på Enköpingståget, åt frukost och svarade på mail, jobbade till 15:30, bytte om och körde ett intervallpass löpning, åkte tåg tillbaka till Stockholm och gick igenom dagens mailskörd, cyklade till Gamla Stan och gick på klubbmöte, cyklade och hann hem precis i tid för att natta Valencia och käka middag med Anna. Och det bästa av allt var att jag inte kände mig stressad någon gång under hela dagen.
• En mancold drabbade mig i mitten på veckan. Jobbade hemma 2 dagar, tyckte synd om mig själv och tränade inte. Pga. detta kommer jag inte upp i den tänkta volymen för veckan, 15.5 timme, utan "bara" 11.5h timme.
• Veckans bästa pass var nog lördagens distanslöpning. Var lite orolig dels eftersom jag på lördagsmorgonen kört ett långt simpass med en ganska tuff benavslutning, hade ju precis varit förkyld och dessutom var det ganska länge sedan som jag körde något längre löppass. Men det gick ju alldeles utmärkt! I -3 grader och med vanliga skor på ganska halt underlag blev det 19 km i 4:49-tempo i snitt utan att ta ut mig nämnvärt. Grymt trevligt!

*

Är numera anmäld till Team T&M Halmstad Triathlon 11.3. En HIM helgen efter midsommar och lagom genrep inför IM Kalmar. Tanken var tidigare Vansbro, men Halmstad lockade mer. Dels för att det är en betydligt roligare stad än Vansbro, och när nu Vansbro flyttat från simmarhelgen undrar jag hur det blir med publikstödet. Visst var Vansbro en trevlig tillställning, men helt ärligt är ju inte Vansbro så kul som ort och så är ju inte banan särskilt speciell heller. Men nu verkar det som om Vansbro sålt slut på några timmar, vilket jag kan tycka är lite konstigt med tanke på konkurrensen med Halmstad och Motala samma helg. 

Det absolut bästa med Halmstad - 1,9km simning nedströms!

Misstänker dock att de bästa satsar på Motala och Vättern Triathlon eftersom det fungerar som kval inför långdistans-VM på samma bana nästa år. Jag bedömer mina chanser att kvala in till VM som alldeles för små för att det ska vara värt att köra Motala bara för det. Dessutom är det på Nice-distansen (4km sim, 120km cykel och 3 mil löpning). Jämfört med IM alltså längre simning och kortare cykel och löpning. Och eftersom min absolut sämsta gren är simningen är det ju helt fel. Alltså Halmstad.

Sen har Carl och jag anmält oss till Stockholm Swimrun också. Men det är en helt annan historia.

*

Efter mitt inlägg om SCF har disciplinnämndsordförande Anders hört av sig till mig. Jag förtydligade mig till honom och berättade att jag ansåg att disciplinnämndens agerande i det hela nog kan anses vara ganska klanderfritt. De gjorde en felbedömning och korrigerade detta fel direkt efter påpekande. All heder åt det. Däremot är jag fortfarande väldigt fascinerad/frustrerad/arg över att det verkar vara helt omöjligt att avsluta det hela. Anders lovade att ligga på. Men ännu har det inte hänt något...

*

Over and out!

Mattias vs. Svenska Cykelförbundet

[VARNING! Lång post, bitter historia och inga bilder]

Vid CX-cup-tävlingen i Åstorp blev ju det mesta skit. Och inte blev det ju bättre av att kommissarien på plats, Christer Andersson, efter racet meddelade mig att jag var diskad eftersom jag fått teknisk hjälp utanför depån. Jag har ju beskrivit hela förloppet här och det finns ingen anledning att förtydliga eller upprepa den historien här.

Dock var det ju det här med diskrepansen mellan det som Christer Andersson sa, det som hände och det som senare stod i det formella diskningsbeslutet som fick mig att börja fundera på hur pass korrekt diskningen ändå var. Jag lästa på i det svenska regelverket (del 1, del 5 och del 12 som gäller vid CX-tävlingar) men hittade inget som kunde styrka min diskvalificering. Jag kollade till och med i de internationella reglarna hos UCI, men hittade inte heller där något som kunde skina något ljus över situationen. Kollade även i landsvägs- och MTB-reglementet och kunde där hitta skrivningar som skulle kunna ge en diskvalificeringsmöjlighet. Men inte för CX.

Med anledning av detta skrev jag ett brev till Christer Andersson och frågade helt enkelt om hur min diskning motiverades, varför det stod "otillåtet byte av utrustning" i protokollet och hur jag skulle kunna protestera mot det hela. Christer svarade att han och hans kommisariekollega var enhälliga i beslutet (jag hade ju fått teknisk hjälp ute på banan), att min beskrivning av händelseförloppet här i bloggen (som jag hänvisat till) endast stärkte deras beslut och att en ev. överklagan kunde lämnas in till Disciplinnämnden. Eftersom jag fortfarande inte fått något svar på vilken paragraf eller regel som de hänvisade till när de diskade mig svarade jag Christer med ett önskemål om ett sådant förtydligande. Christer svarade med att inte svara alls på mitt mail...

Jaha, inget gehör där alltså. Bara att gå vidare, disciplinnämnden nästa. Författade ett mail till ordförande Anders Björklund som inom ett dygn bekräftade att han mottagit min överklagan och att nämnden skulle behandla den. Det går en vecka och inget svar. Efter 10 dagar skriver jag ytterligare ett mail och undrar om det är någon progress i ärendet, med tanke på att CX SM är på gång och cupställningen faktiskt har betydelse när det gäller seedning. Två dagar senare får jag följande svar:

Disciplinnämnden har beslutat lämna din överklagan utan bifall.
Grunden för detta är följande:
I reglerna föreskrivs att teknisk service endast får lämnas inom teknisk zon. Detta betyder att det är egalt om hjälpen utanför den tekniska zonen ges av åskådare, föreningsledare eller annan person.
Hjälp ska inte tillåtas av den tävlande, eftersom han då begår ett regelbrott. Jämför med påskjutning, där en tävlande kan bestraffas, även om påskjutningen utförs av någon i publiken och inte begärts av den tävlande. För att undvika bestraffning ska man tydligt avvisa hjälpen.

Disciplinnämndens beslut är enhälligt.

Men vänta här nu... Det var ju just detta som jag protesterat emot. Den "regeln" som nu både kommissarie Christer Andersson och SCF:s disciplinnämnd hänvisat till finns ju inte. CX-reglementet talar inte något om teknisk service utan endast om "byte av utrustning". Och återigen ett beslut utan någon hänvisning till någon regel eller paragraf. Jag svarade givetvis raskt:

Tack för svar. Jag skulle bara vilja få hjälp med ett par saker för att förstå: 

1. Det som föreskrivs avseende teknisk zon/depå i reglementet för Cyclocross avser byte av utrustning och att det endast är tillåtet inom avgränsat område. För landsväg är service begränsat till teambil, neutral servicebil eller kvastbil. Men den del som föreskriver om begränsningar i service på CX-tävlingar hittar jag inte? Vilken paragraf står detta reglerat i? 

2. Diskningen enligt det formella protokollet avser fortfarande "Icke-reglementsenligt byte av utrustning" och även här undrar jag hur det kan utökas till att gälla även det ni kallar för "otillåten service". För det är ju ingen som hävdar att utrustning bytts utanför depån (vilket är det som förbjuds enligt CX-reglementet). Finns det ytterligare uttolkningar av reglerna som framgår på något annat ställe? Det är ju lite som att åka fast för fortkörning och få en parkeringsböter för att det ändå är typ samma sak. 

Tacksam för svar eftersom jag verkligen försöker förstå hur reglerna fungerar.

Kvällen efter, vid 21:15, ringer min mobiltelefon. Det är Anders Björklund. Han presenterar sig och meddelar att disciplinnämnden måste göra en pudel. Jag har haft rätt hela tiden och det finns inte något i CX-reglementet som pratar om "otillåten service", utan det är endast "otillåtet byte av materiel" som avhandlas. Det hela berodde tydligen på ett felaktigt råd från någon prominent på området, språkförbistring eller något annat. Men nu hade även de lusläst regelverket, både det svenska och UCI-reglerna och kommit fram till samma slutsats som jag (tidigare gjorde på 30 minuter). Nåväl, Anders tackade mig för att jag stått på mig och hållit en god ton (något som man tydligen inte är van vid?) genom det hela. Kommissarien vid CX SM var kontaktad (för seedningen) och poäng skulle fördelas och att resultatlistan skulle korrigeras.

Slutet gott, allting gott... Eller?

Näe, det var ju inte riktigt slut där. I förra veckan publicerade Oscar Ekstam den slutliga cupställningen via CX-Sweden. Och gissa om jag hade fått några poäng för Åstorpstävlingen där... Givetvis inte. Gick raskt in på Indta för att kolla den officiella resultatlistan och självklart låg den felaktiga diskningen kvar. Jag skickade ett mail till Oscar där jag förklarade läget. En kopia gick även till Christer Andersson och Anders Björklund där jag bad någon av dem bekräfta för Oscar att jag skulle få poäng för Åstorp. Oscar svarar snabbt att han självklart fixar det, samtidigt som även han ber Christer eller Anders att skicka en revidera resultatlista att grunda sammanställningen på. Det här hände för en vecka sedan. Och Christer och Anders har svarat med att inte alls svara...

Jag undrar om jag någonsin kommer att få några poäng. Visst, det är väl en petitess i sammanhanget om huruvida jag hamnar på 30:e eller 22:a plats i superklassen i CX-cupen. Det bryr jag mig i ärlighetens namn inte särskilt mycket om. Men ändå; ett förbund som jag ändå betalat 700 kr till i licensavgift till, ett förbund som förväntar sig att jag läser och följer regler för att tävla på en relativt sett låg nivå och ett förbund som verkligen borde värna om sina medlemmar. Nog förväntar jag mig väl att det förbundet ska kunna lyfta ett finger för mig också. Eller är det helt orimligt?

Vi får väl se om fortsättning följer.

---

En annan diskussion och aspekt på det hela är ju frågan om huruvida diskning av sista man i gubbklassen i CX är något som kommissarieskråt ska ägna sig åt. Inga prispengar, knappt någon ära, utan bara något som ett gäng glada amatörgubbar tycker är kul att göra i en något så när organiserad form (de seriösa håller till i Prestigeklassen). Vissa av oss tycker till och med att det är så kul att vi tycker att det är värt att åka ner till Skåne för att köra 2 tävlingar á 45 minuter. Vi gör det för att det är kul att cykla, kul att träffas och för att vi gillar cykelsporten. Kanske det är något barn som tittar, eller någon son eller dotter som tittar och blir inspirerade och i sin tur börjar cykla och kanske i förlängningen börjar tävla. Med tanke på hur pass lite exponering den får i Sverige är nog cyklande föräldrar eller en rolig tävling på orten den huvudsakliga inkörsporten till cykelsporten.

Frågan är hur en diskning av siste man i superklassen, eller hur en kontrollmätning av däcksbredden gagnar cykelsporten i det perspektivet? Jag säger inte att regler inte är till för att följas, men visst vore det väl vettigare med en pragmatisk hållning och synsätt när det varken handlar om regelrätt fusk eller fördel över någon annan tävlande. Kanske framförallt i superklassen, i CX-cupen, i en tävling med 24 startande.

Men det är som sagt var en annan diskussion.

CX SM 2013 [RR]

Min andra SM-start i liven och den här gången blev jag inte diskad. Tror jag inte i alla fall. Men man vet ju inte förrän den officiella resultatlistan kommit upp. På den preliminära kan man dock läsa följande för H40: 36 anmälda, 31 startande, 26 som gick i mål och en 23:e plats Mattias Krantz CK CX. Så målet för dagen, inte sist, inte varvad och topp-30 blev alltså med råge uppfyllt. Jag väljer att tolka det som plats 23 av 36. Så när gubbsen sitter och tjatar sub-tider på Vätternrundan kan jag lätt kontra med att jag är 23:a i CX för H40 i Sverige. Så det så.

Sen var det ju lång ifrån snyggt hela vägen. Snyggheten måste jag nog arbeta på till nästa år. Fast å andra sidan är det väl som Johan säger: har man inte kört över sin förmåga har man inte kört alls.

Jag var ju och testade banan på fredagen (efter en panik-torsdag med havererad bakväxel och havererat bakhjul som @cxpatrik, senare svensk mästare i H30, ordnade med bravur). Fick då en viss känsla för var det skulle gå snabbt, vara halt och konstaterade att det i princip bara var en springbacke. Sen regnade det hela fredagskvällen och natten. Banan ändrade lite karaktär om man säger som så. Testvarven på lördagen avslöjade att det skulle bli lite mer tekniskt och betydligt halare än vad jag tänkt mig. Dessutom hade ytterligare en backe blivit löpbacke. I alla fall för mig.

Andra varvet - jag är fortfarande snygg. Foto: Björn Westergren

Starten var okej även om jag som vanligt inte riktigt har farten att rusa hela första varvet (note to self: TRÄNA!). Men jag la mig bekvämt i den bakre hälften av fältet och riktade in mig på att bevaka och jaga med min uthållighet jaga så många ryggar som möjligt.

Det gick bra i 2 varv och sen började eländet på tredje varvet. Det började med en lätt omkullglidning i en gräskurva direkt efter en omkörning på den bortre delen av banan. Snabbt upp, men vips så var den ryggen borta. Sen den fantastiska inramningen borta vid amfiteatern. Täta åskådarled som böjde sig fram och skrek upp cyklisterna för backen. Sån grym känsla. Mindre feeling dock i efterföljande lerslänt. Framhjulet ner i ett spår som gick åt fel håll och jag rasar. Vad gör man inte för att publiken ska få sina krascher. Direkt har jag 2 pers som drar förbi mig...

Kommer upp snabbt och tappar nog inte så mycket tid. Men tappar ryggar och "feeling". Fortsätter dock tillsammans med en tredje man som kommer ikapp efter vurpan och vi kör tillsammans nästa hela fjärde varvet. I skogen innan amfiteatern kör jag dock om. Sen är det dags för lerslänten igen och jag gör generalfel: jag fegar, bromsar kasst och rasar igen. Denna gång betydligt tyngre än förra gången. Styret blir snett och framhjulet blir till taco. Jag tappar luften och skriker några väl valda (kommer inte riktigt ihåg vad).

Jag tar mig in i depån och försöker dra till styret vilket inte fungerar. Konstaterar dock att hjulet snurrar fritt från gaffeln och att det fortfarande går att bromsa eftersom det är skivbromsar. Bestämmer mig för att skippa hjulbyte eftersom det bara är ett varv kvar.

När jag på sista varvet glider omkull i samma backe är det bara att skratta åt eländet. När jag är på väg upp kör Stumpy om mig varpå jag ropar "så där får du ju inte göra", kör om honom och rullar uppgivet med ett wobblande framhjul över mållinjen. Om det inte vore för de 4 vurporna hade jag kanske kunnat plocka en topp-20-placering. Kanske. Men det får bli i Göteborg nästa år. För dit ska jag!

Nu får det f-n vara nog. Foto: Patrik Skolling Möller

Slagen hjälte i mål. Foto: Andreas Nyström

Vill bara slutligen stämma in i den unisona hyllningskören till lördagens arrangemang. CX SM 2013, arrangerat av den eminenta cykelklubben CK CX, är utan tvekan årets cykelarrangemang i Sverige. Briljant och lysande på så många sätt; startfält, publikuppslutning, arrangemang, engagemang. Helsida i DN inför och efter, TV-sport på plats, mängder av fotografer etc. Hoppas nu bara att detta kan ge CX de lyftet det förtjänar i Sverige. Bättre publiksport inom cyklingen än så är svårt att hitta.

För mängder av foton, artiklar och blogginlägg kolla här. Och miss för guds skull inte Lisa Nordéns lysande blogginlägg om det hela. En sann förebild för alla.