Randonneurpremiär?

Täbys 200km går av stapeln i morgon lördag. Det lysande vårvädret som vi till och från haft har beslutat sig för att lämna till förmån för lite höstrusk idag och DÖDS-slask-vinter-snö-runt-nollan i morgon. Det väcker ju uppenbarligen ett antal frågor:

• Vilka däck? Mönstrade Soumi Tyres A10, dvs relativt lättrullade dubbdäck med 72 dubb - bra ifall det riskerar att bli halt och bra med lite mönster ifall snön ligger kvar. Eller 28mm Conti 4-season, släta, bekväma och snabba - bra om det inte blir halt och om snön smälter direkt vid markkontakt.
• Kommer snön att ligga kvar eller inte? I Stockholm kommer tempen inte att gå ner under 0, vilket den däremot gör i Hallstavik och Rimbo. På vissa ställen står det snöblandat, på vissa endast snö och på vissa regn. Mängden är också väldigt olika. Och kommer det mycket spelar kan det ju ligga kvar trots plusgrader.
• Kommer det att vara halt? På vissa ställen i Roslagen visar prognosen på lite under nollan och regn hela natten. Det är ganska goda förutsättningar för halka. Men samtidigt ska det blåsa en del...
• Hur mycket kommer jag att frysa? Dubbla strumpor, vinterskor och dubbla skoöverdrag är ett måste. Så länge som jag kan hålla mig torr är det nog lugnt...
• Vem kan man lita på? "Alla" prognoser skiljer sig lite åt, och eftersom det handlar om just temperaturer runt 0-an så blir det ganska skillnad.

En aspekt att tänka på är att det faktiskt är bättre med SAFE än SORRY. Jag ska ju trots att till Mallis om en vecka, och det vore ju ganska dumt att gå och skada sig innan dessa. Det var i alla fall så jag resonerade innan jag drog iväg med skivbromsad CX och 160 dubbars dubbdäck på samma runda förra året (även en längre beskrivning månadssammanfattningen här). Det var tungt, men inte halt på något enda ställe.

Nåväl, det är väl bara och bita ihop och köra. Oavsett däck, väder och vind. Har ju en image att upprätthålla.

Cyklister vs. världen?

DN publicerar idag en artikel som faktiskt är positiv till cykling. Inte en enda pekpinne så långt ögat når, ingen trafikkonstapel som får generalisera eller något försäkringsbolag som spy ur sig skrämselpropaganda. Det enda som kanske är lite lustigt är att det [i grafiken] fattas många ställen/butiker som erbjuder service och att en del av de som listas är minst sagt tveksamma. Ingen cyklist med vettet i behåll lämnar väl in sin cykel till Cykelringen?

Nu är det vår (som förvisso skall försvinna till helgen) och mängder av nyvakna pendlare har tagit sig ur idet och ockuperar nu cykelvägarna i stan. Det lugn som varit över vintern är som bortblåst. En alldeles för stor del av dessa nyförvärv är tyvärr "jag-är-en-fotgängare-på-cykel"-cyklister. Dvs. sådana som följer de regler som de själva känner för att följa; trafikregler är inte regler utan i bästa fall rekommendationer. Hänsyn lämnas varken mot fotgängare, bilister eller andra cyklister. Känner sig någon träffad? Förmodligen inte... Men kom ihåg att regel #1: "Du skall icke se dig som en fotgängare på cykel, du skall se dig som en bilist på två hjul (med hjärtat och benen som motor)", den viktigaste av alla regler,

Jag har även läst lite om cykling på Newsmill. Som jag talat om tidigare verkar artiklar om cykling alltid väcka det allra uslaste hos många människor (huvudsakligen bilister). Den här gången är det Gustav Eskhults artikel om agressiva bilister som väcker stor debatt. Själva debatten innehåller 59 inlägg och det är självklart det vanliga som dyker upp: alla cyklister cyklar mot rött/på trottoarer/tävlar hela tiden/betalar ingen vägskatt och borde därför inte få nyttja vägarna/m.m. Det är så fruktansvärt tröttsamt att det knappt går att bemöta. Vad som dock gör mig riktigt rädd när det dyker upp sådana här kommentarer (för de dyker nästa alltid upp):

"Klart att ni blir attackerade av ilskna bilister för vi är ypperligt trötta på er tävlingscyklister som tror att ni är ensamma ägare av vägen. Ni är så vansinnigt upptagna av att uppnå edra resultat så ni glömmer och skiter i alla andra på vägen. Vore det inte för att det blir dyra plåtreparationer, så hade jag tryckt till er flera gånger om. Vägen är ingen lekplats eller träningsplats. Vägen används för att transportera sig från punkt A till punkt B. Tävla kan ni göra när vägearna är avstängda för annan trafik."

Detta är skrivet av den (på Newsmill) registrerande användaren Lars Törsten Thorstensson. Finns han på riktigt? Lite sökning på Google ger sken av det i alla fall. Vad säger då Lars? Essensen av det hela ligger nog i: "Vore det inte för att det blir dyra plåtreparationer, så hade jag tryckt till er flera gånger om.". Att med en bil som väger 1500kg+ "trycka till" en cyklist så att plåtskador uppstår kan väl inte ses som något annat än ett rent mordförsök? Om Lars hade haft lite mer pengar (att laga plåtskador med) hade han alltså mycket väl kunnat tänka sig att mörda ett antal cyklister.

Det är lätt att skriva mycket dumt på ett forum. Det är lätt att slänga ur sig saker utan att tänka efter innan. Men det får väl ändå finnas vissa gränser? Lars kommentar ovan säger väl egentligen att han skulle kunna tänka sig att mörda cyklister för att dom cyklar på (hans) väg. Sätt det i en annan kontext: Pelle skulle kunna tänka sig att skjuta [valfri folkgrupp] för att dom flyttar in i hans stad, om det inte nu vore för att ammunitionen var så dyr. Den texten hade absolut blivit bortplockad, och kanske till och med polisanmäld, i de flesta seriösa närforum. Men uppenbarligen är det helt okej att hota cyklister... Vad som är mest oroande är väl att "Lars" står för en passiv aggressivitet som bevisligen finns hos en hel del bilister. Den kanske inte tar sig uttryck i att "Lars" med berått mod väljer att köra över en cyklist, men olyckor händer lätt.

"Lars" sitter och fnissar lite för sig själv när han med sin bil i 90 km/h passerat en ensam cyklist med 10 cm marginal på en i övrigt tom landsväg (förstås med hela handen på tutan under hela omkörningen). "Hö hö, där skrämde jag allt skiten ur bögen!", tänker "Lars" nöjt. 

Premiärmilen [RR]

Jag anmälde mig till Premiärmilen för ett par veckor sedan. Tänkte att det kunde vara ett bra tillfälle att pröva löpformen. Dessutom har jag aldrig (vad jag kommer ihåg) sprungit ett officiellt tävlingslopp på 10km. Alltså ingen tid att jämföra med, vara stolt eller skämmas över. Nu har jag en tid att jämföra med. Vet inte om jag ska vara stolt eller skämmas dock. Tror att jag väljer att vara lite stolt, jag är ju trots allt ingen löpare.

Löpträningen har väl varit sådär hittills i år. Har endast sprungit runt 17 mil, distans och inte fart, och har dessutom brottats med först ett ömmande högerknä och därefter en ond vänsterfot (och jag får väl skylla mig själv; drog förmodligen igång alldeles för hårt/långt efter det långa skadeuppehållet). Med tanke på det hade jag ingen större uppfattning om vad jag skulle kunna landa på. På träning springer jag 10km runt 50min utan problem och vid Stockholm Triathlon förra året fick jag en officiell tid på 47:29 på löpmomentet (som jag dock tror var ngt kortare än 10 km). Nedåt 46-47 minuter kändes rimligt, med en förhoppning om att gå under 45.

Startade i första motionsgruppen kl 12.30. Jag hade cyklat in till stan och bytt om på jobbet och kände mig efter den gemensamma uppvärmningen ganska väl uppvärmd. Temperaturen låg runt 10 grader och det blåste ganska friskt och kallt. Men himlen var blå, solen lyste och bortsett från blåsten var det nog nära optimalt löpväder. Det var en hel del folk i starten, men inte helt packat. Eftersom tidtagningen startade först när startlinjen passerades fanns det ingen anledning att stressa. Lite segt under de första 500m, men sedan tunnades det ut. Jag intog raskt vänsterfilen; dels för att loppet gick moturs (alltså kortast sträcka), dels för att det gick att springa på lite mjukare underlag och dels för att jag låg mycket i omkörning.

Glöm inte att stänga av pulsklockan!

Första km tickade in på 4:38 och det kändes bra. Beslutade mig för att fortsätta i det tempot och sedan ge järnet under sista km. En ganska vanlig taktik på 10km-lopp: kör 9km i jämn fart och se sedan till att den sista km blir den snabbaste. Och det gick väl precis enligt den planen. Tyvärr hade jag en dålig km mellan 7-8 där jag hamnade bakom en rygg som gick lite för långsamt och upptäckte detta för sent. Det var nog mest där som sub45-tiden gick åt skogen. Sista km gick svagt nedför och var mycket spurtvänlig. Knäckte den på 4:01 och gick i mål på 45:12 (plats 170 av 1150 bland herrar motion). En liten film från målgången finns här.

Spontant lite försmädligt att missa sub45 med 12 sekunder. Men, å andra sidan låg väl tiden inom paritet med vad jag trodde mig kunna prestera och nu har jag dessutom en tid att slå. Känslan efter loppet var inte att jag var totalt utmattad (stupade inte över mållinjen) så jag tror nog att jag skulle kunna köra på ett 4:15-4:20-tempo och landa nedåt 43 nästa gång. Tyvärr strulade pulsbandet så jag har inga pulsdata från loppet.

Banan var bra - lättsprungen och platt med endast en backe (strax före 4 resp. 9 km). Strax innan mål hejade Jonas och Sofia på mig. Jag cyklade hem, käkade lite och drog sedan på simträning. Det är ett hårt liv...

Första veckan med fastnav

Så har jag då kört en vecka med fastnav på Langstern och det är väl dags att utvärdera.

Först några ord om cykeln. Under någon vecka på höstrean förra året sänkte Cykloteket priset på Langstern till 3000:-. Eftersom jag tycker att cykeln är fruktansvärt snygg och eftersom jag dessutom var sugen på att pröva på fixed slog jag givetvis till. Veckan därefter gick priset upp till 3750:- och nu ligger det på 4700:-, för 2011-modeller. Det verkar alltså som om jag för en gångs skulle gjort ett bra köp. Och visst är den skitsnygg; ännu snyggare i verkligheten än på bild. Utväxlingen på 42x16 kanske är lite i lättaste laget. På platten trampar man ganska snabbt ur den och jag har ännu inte hittat någon backe som blivit för jobbig. Men å andra sidan är ju cykeln till för att glida med stil i stan och inte för att i första hand cykla snabbt med. På minussidan kan nämnas att lacken släppt vid dropout:sen och att frihjulet låter en del och kanske inte är av allra bästa kvalitet. Men för 3000:- är det ett kap!

Langstern - en skönhet!

Att cykla med fast nav då? Som tur vad har jag ju tidigare åtminstone prövat fast nav under ordnade förhållanden på velodromen. Det gjorde väl att jag åtminstone överkommit några av den första problemen eller egenheterna; t.ex. det faktum att pedalerna rör sig så länge som cykeln rör sig. Vilket förvisso är hela grejen... Innan jag flippade navet passade jag på att byta pedaler från korgar till Crank Borthers Candy-pedaler istället. Korgarna kunde vara riktigt krångliga att få på även med frihjul, så Candyn kändes som ett väldigt bra alternativ. (du "måste" sitta fast i pedalerna när du kör fastnav, alternativet är bara korkat och kan väl säkerligen resultera i sönderslagna skenben eller värre).

Jag har även behållt bromsarna; både bak och fram. Jag anstränger mig för att inte använda dem (dvs. bromsar med benen istället), men tycker ändå att det är skönt att kunna bromsa snabbt vid behov. Framför allt i stadstrafik.

Specialized som märke övertygar mig mer och mer - undrar vad nästa lvg-hoj ska bli?

Känslan är... annorlunda. Jag kan inte säga att jag är helt såld på känslan, men jag gillar den definitivt och tycker att det är trevligt alternativ. Det positiva är att man får ett flyt i cyklingen och på något sätt blir mer "ett med cykeln"... Kanske låter flummigt, men jag kan inte beskriva det bättre än så. Rör jag mig så rör cykeln sig, rör cykeln sig så rör jag mig, står cykeln stilla så står jag stilla, står jag still så står cykeln stilla. Flytet gör att du även får med dig ett moment hela tiden, ett moment som både kan vara på gott och ont. I bland är det bra att kunna stå på, och ibland kan det vara bra att kunna stanna fort. Fastnav ställer definitivt krav på framförhållning och planering av din körning. Lite som rollerblades och rullskidor; tänk dig för innan du ger dig ner för en brant backe med en korsning i slutet.

Flip-flop-nav - frihjul på ena sidan och fastnav på andra. En klart smart idé. Och ja, jag vet att hojen är lite skitig.

Under veckan har jag lärt mig att starta på ett graciöst och snyggt sätt (tror jag i alla fall), att stanna på ett vettigt sätt som även medger snabb start (pedalerna i rätt position), att cykla grymt långsamt och att öva benstyrka på ett annorlunda sätt. Lite lätt skiddande har jag även kommit underfund med, även om jag i alla fall endast ser det som en nödmanöver. Track stand är något som jag ska öva upp också. Om inte annat för att styla vid rödljusen i stan.

Jag kommer i alla fall att fortsätta med fastnav på Langstern. Om inte annat för att det är ett annorlunda sätta och cykla och ytterligare en vyvidgare för mig. Vem vet, snart kanske jag hänger på Söder med de riktiga fixiekidsen... eller inte.

Vårtecken

Det är vår i luften. Ett antal säkra vårtecken:

• Fågelkvitter när solen går upp
• Slicks på cykeln.
• 3/4-bibs och möjlighet att faktiskt börja exponera lite hud på benen.
• Grussopning på cykelbanorna
• Det har dykt upp typ 1 miljard pendlande noobs på cykelstråken inne i stan. Det går långsamt, det körs mot rött, det tittas inte över axeln vid svängar och "filbyten", det råder allmän kaos och anarki och cyklarna är rostiga, osmorda och opumpade. Och det är bara början...



Slicks



3/4-bibs

Gatspopare

Känner ni anarkin, kaoset och hur det fullkomligt håller på att explodera?

!?&% s**tmorgon/dag (med en stor ljusglimt)

Min gårdag

Strax före 5 blev jag och frun väcka av vår dotters hemska hostande. Hela familjen klarvaken. Strax efter 5:30 somnar jag om för att kl 6 bli väckt av klockradion. Pallrar mig upp, packar väskan och drar iväg mot Eriksdalsbadet för ett morgonpass. Strax innan Gullmarsplan fick jag punktering på framhjulet. Normalt sett har jag alltid med mig slag, pump och verktyg. Inte idag…

Övervägde snabbt mina alternativ och kom fram till att simningen tyvärr föll bort. Eftersom däcket inte smällt hade jag en viss förhoppning om att det kanske kunde vara pyspunka. Siktade därför på att gå till pumpen vid Slussen och se om det kanske skulle vara möjligt att cykla därifrån. Gick till Slussen. Konstaterade att det inte gick att pumpa (trycket släppte direkt) och att jag även skulle få gå resten av vägen till jobbet. Det började snöa…

Det tar (uppenbarligen) lite drygt en timme att gå från Gullmarsplan till Tessinparken (om man inkluderar pumpförsöket och tröstköpet av en stor latte på 7-Eleven). Väl framme på jobbet konstaterade jag att jag glömt att ta med mig kalsonger. Kommando is the shit...

Slang är bra att ha!

Försökte köpa en slang på Gärdets Cykelservice (en skitig källarlokal som inte inger något som helst förtroende) men fick tji: gubben sålde inga slangar, men jag kunde ju lämna in mitt hjul och få slangen bytt för 240 kr. Skulle inte tro det...

Sen till dagens stora glädjeämne: Lunchbudet. Hade noterat Lunchbudets blogg tidigare och drog på chans iväg en kommentar med en fråga om han möjligtvis kunde leverera en slang till kontoret. Och visst kunde han det! Efter ett mail och ett telefonsamtal stod Lunchbudet utanför dörren. Med en hel slang. "Hur mycket ska du ha för den?", frågade jag. "Den ingår i servicen. Varsågod!", sa Lunchbudet, log och cyklade iväg. "Tack", fick jag till slut fram.

Himlen blev blå, 100 vita duvor flög upp i skyn och jag återfick tron på mänskligheten. En frälsare på cykel!

Lunchbudet(tm) in action!

Sedan kom jag på att jag glömt att fråga Lunchbudet om han hade en pump att låna ut, och med ens blev det lite mörkare på himlen. Monterade slang och däck och hoppades ändå på att Gärdets Cykelservice i alla fall skulle kunna stå till tjänst med lite luft. Men se det gick inte. Stället var stängt och den lilla hemsnickrade anordningen som lovade att leverera luft för 5 kr passade inte för en Presta-ventil. Så det fick bli en halvtimmes promenad bort till Jarla Cykel för att pumpa. Jarla Cykel är en seriös affär som inte har "ta betalt för luft" som en affärside.

Sen kunde jag slutligen genomföra min fastnavs-premiär genom stan. Det gick i alla fall bra (bortsett från att det var kallt som f-n).

Var är världen på väg?

I fredags köpt jag surdegsbröd ur en holk på söder...

Idag vände jag på bakhjulet på Langstern och kör den numera som fixie (fixed gear)...

Vad kommer härnäst? Ekologisk morotskaka? Inplastat visitkort i bakhjulets ekrar? Skägg... nej visst ja, sånt har jag ju redan.

Hipster...

Äntligen vilodag

Vissa säger att det tydligen är söndagen som är vilodag. Men eftersom jag normalt sett inte jobbar på söndagar är det ju en väldigt lämplig dag att köra distanspass, och det är ju ingen vila. Nä, fredagsmys med familjen i soffan (med tillhörande fredagsöl) känns som en bättre kombination och som en bra avslutning på arbetsveckan.

Men det var ju inte det som jag skulle skriva om. Nä det var ju egentligen det faktum att jag nu kört min första veckan med det "nya" träningsschmat som var grejen. En snabb koll på Funbeat.se ger mig följande information: jag har under veckan tränat 15h och 42min (3 pass cykling, 3 pass löpning, 3 pass simning och 4 dagars pendling). Jämfört med planen är det ett löpass intervall som ersatts med ett simpass (teknik) eftersom jag börjat en crawlkurs med SPIF Triathlon.

Nästan som när jag simmar

Enligt planen är det dubbelpass på måndag, tisdagar (2*löpning) och onsdag. Jag tycker nog att dubbelpassen (1 morgonpass och ett kvällspass) fungerat ganska bra tidsmässigt; att ta ett simpass på morgonen mellan 06:30-07:30 påverkar varken jobbet eller familjen, däremot kanske någon halvtimme på sömnen. Vad som dock känns är den mer allmänna tröttheten. Efter simpass på morgonen är inte benen lika pigga till kvällens trainerpass. Men vad hade jag väntat mig...

Crawlkursen kom jag med på efter lite tjatande i alla fall. 6 tillfällen som skall avverkas på 3 veckor (torsdag+söndag). Det blir nog jättebra. Jag behöver få hjälp med tekniken för att simma snabbare och effektivare. Efter söndagens kurs-pass kommer jag att ha kört 4 st pass denna vecka och det är väl typ mer än hela förra året. Men så kanske jag kommer att bli bättre också. Har ju provat det här med att vila mig i form nu i 1½ år och det har ju bevisligen inte funkat.

I morgon blir det finväder och distanscykling - en bra kombination!

Race Plan 2012

Jag kanske har skrivit lite om det förut, men nu har i alla fall årets Race Plan satt sig. I alla fall i min värld. Tyvärr har den delen av min värld inte mött resten av familjens värld. Det är ju en del mil. Och en del timmar och några helger. Men det ska nog gå bra.

Hittills i år är det ju bara Öppet Spår som körts, så det bryr jag mig inte om att räkna upp. Annars är det följande som gäller:

• Premiärmilen - löpning 10km (25/3)
• Täby 20-milare - Randonné 200km (31/3)
• Mallorca (7/4-17/4 - jag vet att det inte är ett lopp, jag vill bara göra er avundsjuka)
• Täby 30-milare - Randonné 300km (21/4)
• Ceresloppet - cykling m VR-gruppen 115km (5/5)
• Tumba 40-milare - Randonné 400km (12/5)
• Täby 60-milare - Randonné 600km (2/6)
• Vätternrundan - cykling 300km (16/6)
• Vansbro Triathlon - ½IM (1,9km simning, 90km cykel, 21km löpning) (7/7)
• Jubileumsmarathon - löpning 42km (14/7)
• Cykelvasan - cykling 90km (11/8)
• Stockholm Triathlon - Olympisk (1,5km simning, 40km cykel, 10km löpning) (26/8)
• Tjurruset - löpning tg 10km (6/10)

Egentligen borde jag ha kört en ½IM-triathlon till, typ Sala Silverman, men tyvärr krockar den med Stockholm Triathlon och eftersom den tävlingen i år får världscup-status tror jag nog att det kan vara ganska kul att köra den i stället. Det får väl bli Challange Fuerteventura nästa år i stället.

Det enda som jag är uppriktigt ledsen över att det inte platsar under säsongen är Sverigetempot. Det verkar inte återkomma med någon direkt regelbundenhet så det är lite svårt att säga när det kommer att gå nästa gång. Men Sverigetempo (210 mil på max 9 dagar) med start den 26/6 går inte riktigt ihop med Vansbo Triathlon och påföljande jubileumsmara. Det är nog bara att inse.

Annars ser det väl ut att bli ett bra år? Förmodligen det bästa någonsin.

Helgen i ord, siffror, kartor och bilder

Nu har jag kört 5 dagar på mitt "nya" träningsschema. Skrev om det i fredags, men i realiteten började det väl egentligen på torsdagen med ett intervallpass löpning för att sedan starkt följas av en vilodag på fredagen. Helgen består ju av två distanspass och dessa kan självklart vid behov kastas om. För min del i helgen passade det bättre med löpning på lördagen och cykling på söndagen.

Lördagens löpning var väl ett helt okej pass. Sprang ut strax innan 17, omgiven av fågelkvitter, sol och blå himmel. Dagen till ära blev det en något tunnare underställströja och 3/4-tights - säsongspremiär! En knapp timme senare var det kolmörkt, blåsigt och regn. Pannben alltså. Landade dock på respektabla 19,4 km i ett jämt 5:29-tempo under en runda som innehöll både lite felnagivation in i olöpbar terräng, en del kupering och fina löpvägar längst med vattnet.
Söndagen bjöd på ett distanspass med Jonas, Micke och Anders från VR-gänget. Lågintensivt var tanken, men så blev det inte riktigt. En envis motvind (väl tajmad så att det alltid kom snett från sidan så fort vi hamnade på öppna områden), trögrullade CX-däck och kompisar som luftade racern med slicks drev upp intensiteten ganska rejält i vissa partier. Men vad spelar det för roll. Körde över Tyresö, Vissvass, Åvavägen och Årsta Havsbad och sedan hem. Underbart väder! Det var dock en del is kvar på småvägarna och ganska mycket grus. Vi klarade oss dock helt utan punkor och vurpor.

Tightsgubbar på grönbete!

För andra gången prövade jag på att köra enligt "The Flockhart-Elitcyklist-Bloggande gubbproffs-PRO Method" och förberedde mig endast med en slät kopp kaffe till frukost och körde sedan rundan endast på vatten. Och nej, det funkar inte för mig. Även om träningseffekten kanske är bättre, så är det inte kul att dö på slutet av passen. Trots ett väldigt moderat rullsnitt på 25,3 km/h (förvisso med CX-däck, motvind och en promenad på 10 minuter genom skogen), 90 km och rulltid på 3:32 var jag ganska rejält mör sista biten. Nästa gång blir det någon slags kolhydrattillförsel under passet.

I morse cyklade jag till Eriksdalsbadet, simmande i en timme och sedan vidare till jobbet. Jag är oerhört stolt över mig själv.

Jag ber om ursäkt för den hemska vinkeln på min hjälm.

180-graders vändning (typ)

Okej, nu har jag kommit över onsdagens inspirationskris. Det som krävdes var ett simpass som faktiskt var lite kul och som gick bra, ett löpintervallpass som kändes skitbra och konstruktionen av en basplan för ett antal träningsveckor framöver. Då blev det helt plötsligt lite roligt och inspirerande (och förmodligen även transpirerande). Kollade även igenom Coltings IM-program för lite vettiga löp- och simpass. Cykelpassen kommer jag att ta från Coggan. På inrådan av Vilma kollade jag upp PS Coaching. Upplägget verkar vara gediget och bra, men kanske lite väl dyrt. Om jag inte har fått in flytet nu under den kommande månaden så ska jag dock överväga konceptet.

Grunden för de kommande 2 månaderna är 2 simpass, 3 löppass och 3 cykelpass per vecka. För att kunna få en hel vilodag så krävs det dubbelpass 2 dagar. Ett av löp-distanspassen får också bli ett uppdelat pass genom att jag springer fram och tillbaka till jobbet. Har lagt fredag som vilodag så att fredagsmyset inte påverkas.

Basplan

Vän av cykelordning kanske nu tycker att det är lite väl lite cykling. Jag resonerar som så här: mina cykelben är f.n. i ganska bra form. 7-17 april blir enbart cykling (Mallorca) och i slutet av maj (inför VR) får jag ta och byta ett löppass mot ett cykelpass. Dessutom tillkommer ju 4 dagar med cykelpendling till planen ovan.

Tävlingsplanen för 2012 har nu börjat klarna. Mer om denna i ett kommande inlägg.

Och till Gustav Vasa vill jag bara säga: jag vilade faktiskt i nästan 4 dagar (bortsett från ett lätt återhämtningspass) , det är ju jättemycket. Dessutom var det inte så att kroppen var orkeslös, snarare lite oinspirerad.

Motherf**king Bike

Friskt stulet från Velonavia - för rolig för att missas. Gillar särskilt den andra snubben, han finns inte bara i San Francisco utan även i Stockholm. Text hittar du här.

Inspiration önskas!

Det känns lite segt nu. Som vanligt har jag gått in i den här fasen av omotivation som jag brukar göra efter lite större ansträngningar. Det var kul med lördagens distanspass, men efter det har det bara känts kallt och blåsigt utomhus. Trainerpassen går på ren rutin och jag sitter alltid och velar i 5-10 innan ett pass och lyckas knappt bestämma mig för vilket program jag skall köra.

Sprang 18km i söndags och konstaterade att min kropp inte riktigt är redo för distanserna ännu (läs träningsverk). I kväll ska jag simma, men känner egentligen inte alls för det. Tror även att jag lider av planbrist. Gjorde ju en gång ett försök att låta Sport Support Center göra ett träningsprogram åt mig... men det blev ju av lite olika skäl inte bra alls. Egentligen skull jag nog vilja hitta ett riktigt triathlon-program, och sedan följa det slaviskt. Det kan också vara så att det gått lite slentrian i träningen.

Men vad göra åt detta? Mer distans utomhus och mer intensiva korta trainerpass inomhus tror jag på. Ska försöka börja springa till jobbet en dag i veckan också. Bit ihop nu så kommer nog motivationen tillbaka? Eller någon som har något annat tips?

Distanspass på Ingarö

Jag har ju blivit ihoptåtad med gäng från Nacka/Värmdö för att köra sub8.30 på VR i år. Bortsett från att den kan bli lite krångligare med den gemensamma träningen så ser jag väl egentligen inga problem med det. Snarare tvärtom. Jag får träffa lite nya människor och pröva lite nya vägar.

Tidigare var jag ju uppe med några och körde velodrom med några från gänget och nu var det dags för mitt första distanspass utomhus med gruppen. Eller grupp och grupp, 6 tappra var vi som mötte upp kl 8.30 i Orminge Centrum. Kul gäng som kört ihop ett tag och känner varandra väl. Dock känner jag mig mycket väl mottagen trots min status som utböling.

Planen för dagen var minst 3 timmar distansfart med 2x20 min i tempofart (80-90% av maxpuls individuell körning), och så blev det. Varken mer eller mindre. Härligt väder; lite kyligt och minusgrader i början, senare några plus, blå himmel och strålande sol. Riktigt kul att köra i grupp igen.

Och så var det ju det här med asfaltkänningen. Under första tempointervallet låg jag bakom Ola. Det var motljus och svårt att se. Rätt som det är går Ola på en iskant (på den i princip enda isen som var kvar på de för övrigt torra vägarna). Han lyckas precis hålla cykeln uppe, medan min rasar omkull under mig. Jag glider mest längst vägen. Givetvis på vänster sida som redan är sargad. Jens som ligger bakom mig rasar också efter att ha gått på min glidande cykel. Vi klarar oss både dock okej; Jens med en lårkaka och jag med skrubbsår på handflata, armbåge och vänster ben. Reglagen på hojen fick sig några repor också. Och värst av allt: ett litet hål i min Rapha-tröja.

Men för att ha varit en landsvägsvurpa i 30+ km/h var det väl en förhållandevis lycklig utgång. Först var jag lite orolig för att det skulle vara min hybris (bytte från dubbdäck på crossen igår till Conti 4-season 28mm istället) som straffade mig, men insåg sedan att jag skulle ha rasat även med dubbdäck.

Inga bilder idag, bara Garmin Connect-data.

Öppet spår måndag 2012 (Race report)

Fortsättning på denna post.

Förberedelserna
Vet inte ens om man kan kalla det för förberedelser. 13 mil rullskidor under oktober-november, samt 13 mil längdskidor under slutet januari-februari. Lite löpning i januari-februari och ganska mycket cykling. Styrketräning… nepp. Längsta skidpasset var 32km och gick med 4:30-tempo i snitt. Inte mycket alls att hänga i granen alltså. Framförallt inte med tanke på att jag inte har någon skidåkarbakgrund att falla tillbaka på. Men trots detta var jag full av tillförsikt.

Loppet (eller vad man nu ska kalla det)
Kl 7 startade Försvarsmaktsvasan (och något företagsevent) i en masstart. 5 minuter senare släpptes Öppet Spår iväg. Eftersom jag stod ganska långt fram i startfållan kunde jag faktiskt åka mer eller mindre obehindrat uppför hela första stigningen. Jag höll mig till vänster i banan och satte upp ett tempo som drev upp pulsen, dock utan att dra på mig mjölksyra. Det tempot visade sig dock vara betydligt högre än majoritetens och jag låg mest under "omkörning". Bortsett från att några spån som fick för sig att börja saxa i vänstra spåret så gick det alldeles utmärkt. Rätt som det var, var de första 3 kilometrarna och banans högsta punkt passerad.

Mina tider från Vasaloppet 2010 - kan vara värda att ha i åtanke.

Nu var det bara att staka. Nu upptäckte jag också att mina skidor var långt ifrån perfekta. Fästet var bra och visst gled det helt okej men det var väldigt många som gled ifrån mig, både under stakning och utförskörning. Grymt irriterande att köra ikapp andra uppför för att sedan bli ifrångliden på platten och nedför. Spåren var stenhårda och snabba. Färden över myrarna var en ren njutning och tempraturen gled ganska snabbt upp till behagliga -4 grader.

Smågan åkte jag rakt igenom och fångade endast upp en mugg vatten och en med sportdryck. I Mångsbodarna blev det blåbärssoppa, vatten och en bit bulle. Utöver kontrollerna (som jag egentligen endast tänkt använda för vätska) hade jag en energiplan grundad på Enervits prylar. Den sprack redan vid första kontrollen eftersom jag struntade i att ta den gelen som jag egentligen skulle ha tagit. Det kontinuerliga energiintaget är något som jag verkligen måste bli bättre på. Jag har alldeles för svårt att stanna upp när jag väl är igång. GT-tabletterna var det enda som jag verkligen såg till att få i mig när jag skulle, eftersom de är grymma på att hålla krampen borta.

Tider från Öppet spår 2012 - lite bättre?

När jag drygt halvvägs mellan Mångsbodarna och Risberg passerade 60 km-skylten (60 km kvar till Mora alltså) tittade jag på klockan och konstaterade att de första 3 milen gått på 2:03 och att jag kände mig riktigt pigg. Började ana storverk och en sluttid nedåt 6:15 eller liknande. En smått euforisk känsla alltså. Strax därefter började det CHOCK-snöa.

Till en början tänkte jag inte så mycket på snön. Men allt eftersom tiden gick blev det tydligt att; det inte skulle sluta, glidet var som bortblåste och det var riktigt trögt att staka och att all åkning koncentrerades till ett enda spår (av 4).

Det slutade alltså aldrig att snöa, trots att speakern lovat att snön inte skulle påverka loppet. Stundtals var det så pass ymnigt att det var svårt att se framför sig (tack du gode för att jag hade ordentliga glasögon). Ganska snabbt så märkte jag att det blev väldigt trögt glid. Även då det gick lätt utför var jag tvungen att trycka på rejält i stakningen för att inte tappa farten.

CHOCK-snö in action. Notera även den bestämda blicken och istapparna i skägget.

Efter Evertsberg gick all åkning i ett enda spår (det andra från höger) och de andra spåren blev mer eller mindre igensnöade. En effekt av detta var att det blev riktigt tungt att köra om. För vid omkörning var du tvungen att gå ut i nysnön och trycka på riktigt rejält för att komma förbi den som låg i det uppkörda spåret. Ibland gick det inte och jag var tvungen att bara falla in i ledet igen. Efter ett tag insåg jag att uppförsbackarna egentligen var enda möjligheten att ta sig förbi; då genom att "springa" förbi mellan spåren. Ju mer snö som kom desto tyngre blev det. Dessutom motvind till råga på allt.

Mellan Risberg och Evertsberg var det ganska tungt och jag noterade att både snittet gick ner och att höger lår började uppvisa en viss stelhetskänsla. Stannade någon minut i Evertsberg och skakade loss högerbenet lite. I backarna efter Evertsberg fick jag upp farten något igen. Lundbäcksbackarna kunde jag diagonala uppför och passerade där många åkare som hade problem med fästet.

Oxberg-Hökberg var nog den jobbigaste sträckan på hela loppet. Här krampade låret faktiskt till några gånger på riktigt och jag var tvungen att ta det ganska lugnt. Väl framme i Hökberg kände jag mesta att jag ville att det skulle vara slut. Tittade på klockan och konstaterade att jag skulle klara mig under 7 timmar med hyfsad marginal (under förutsättning att jag inte däckade ihop totalt). Eldris passerade jag utan att stanna och var sedan ute på den sista sträckan.

Målgång 2010 - det är mörkt, och jag är ganska tom i blicken.

Fram till Eldris hade faktiskt spåren varit helt okej trots snövädret. Nu hade dock snön tagit ut sin rätt och spåren var grunda, sladdriga och dessutom helt söndersaxade så fort det gick lite uppför. Trots detta fick jag upp farten något under den ändå lättåkta sista sträckan. Min GPS-klocka hade hotat med att lägga av (pga. dåliga batterier) den senaste timmen, men höll ändå hela vägen in i mål så att jag kunde se att sluttiden landade på runt 6:54.

Målgång 2012 - något ljusare, något piggare, något snabbare.

Efteråt
Sista timmen i spåret var riktigt kämpig. Det var då bristen på skidmil och långpass började märkas ordentligt. Min officiella sluttid blev 6:54:26, vilket är en förbättring på nästan 4h sen Vasaloppet 2010. Med tanke på att jag sammanlagt åkt endast ca 30 mil skidor sen dess, kan jag nog vara lite småstolt över den förbättringen. Utöver tiden är jag nog också mest nöjd med att stakningen fungerade så pass bra under hela loppet. Skulle tro att uppåt 80-90% av loppet var stakning eller stakning med frånskjut. Detta manifesterade sig i en ganska rejäl värk i handlederna efter loppet. Men bortsett från handlederna och ljumskarna har faktiskt kroppen mått riktigt bra efteråt. Tydligen har jag fostrat den väl alltså.

Jag var i mål kl 14 och tåget hem skulle inte gå förrän 22.00. Gott om tid för att duscha, slappa, äta, m.m. alltså. Träffade på 2 kupékollegor som jag slog följe med. En dusch (med en egen medhavd kall pilsner), en fet pizza och en belgisk våffla senare hoppade vi på tåget (som stod på stationen från kl 16) och ner i bingen. Den här resan gick det lite lättare att sova trots snarkandet. Väl framme i Stockholm tog jag mig ner från överslafen utan några som helst problem.

Sen blev vi inlåsta på perrongsområdet av en dumjävla Securitasvakt utan hjärna, men det är en helt annan historia. Vid 2:30 klev jag in på kontoret och slocknade i bäddsoffan, för att 4 timmar senare kliva upp och jobba. Det är ett hårt liv…

Dagens anekdot
Innan loppet talade jag med min gode vän Johan Ö. 2003 åkte Johan Öppet Spår på tiden 6:54:25. Johan undrade om jag hade något tidsmål och jag svarade att jag skulle in under 7h och att jag självklart skulle slå hans tid. Johan följde mig via Vasaloppet.se och jag kan väl bara ana hur mycket det tjoades när jag gled över mållinjen på 6:54:26.

Öppet spår måndag 2012 (pre-Race report)

Söndagens Öppet Spår bjöd på strålande väder från morgon till kväll och många av deltagarna som kom i mål beskrev dagen som fantastisk. Måndagen däremot bjöd på motsatsen, blåst och snö skapade helt andra förutsättningar.

Från Vasaloppet.se.

Behöver jag berätta att jag valde att åka på måndagen och inte söndagen? Nåväl, jag ska inte klaga. Även om tiden och förutsättningarna kunde ha varit bättre så klarade jag ju faktiskt min målsättning med råge.

Innan
Som jag tidigare nämnt blev det tåg upp. Väskan var packad enligt konstens alla regler, trodde jag i alla fall, och skidorna nyslipade. 17.25 hoppade jag på tåget på Stockholms central, nu också försedd med ett meal från Burger King eftersom alla vet att en rejäl hamburgare är den bästa laddarmaten (min vana trogen löste jag kolhydratladdningen med PreSport från Enervit - det funkar bra för min mage och så slipper man mata pasta dagarna innan ett långt lopp). Självklart lyckades jag få en över-överslaf igen, dvs en sådan som jag knapp höll på att ta mig ur efter förra Vasaloppet.

Språkade och ljög lite med övriga gubbs i kupén. Käkade hamburgare. Lämnade in skidorna på vallning (jajamen, självklart finns det en vallavagn på ett chartrat Öppet Spår-tåg). Käkade en förbeställd kycklingpestopasta som faktiskt var ganska god. Gick på toaletten och försökte göra nummer 2. Det gick inte. Klättrade upp i överslafen och försökte sova. Det gick inte eftersom min kupé innehöll 2 st snarkmongon som dagen till ära valt att sova på rygg. Förbannade mig själv eftersom jag inte tänkt på att ta med mig öronproppar.

02:45 var det väckning. Jag kan inte påstå att jag kände mig direkt utsövd. När jag skulle klä på mig upptäckte jag att jag glömt underställskalsongerna hemma. Ingen direkt höjdare att köra med bomullskalsonger under, men det fanns ju inte så mycket att välja på. Jag funderade ett kort tag på om jag skulle förstärka med långkalsonger och en extra underställströja eftersom det var lovat -10 vid start och ett par timmar framöver. Klok som jag är valde jag inte att göra det. Det fick bli skalstället från Craft, en underställströja (merino 200) från IceBreaker, långa kompressionsstrumpor, Lillsporthandskar förstärkta med innerhandskar i tunn merinoull och den snygga skidmössan från AXA Sports Club. Jag hämtade sedan de nyvallade skidorna och gick till restaurangvagnen för att få mig lite frukost. Jämfört med tidigare år hade SJ Event snäppt upp frukosten rejält. Istället för att ha ett lösplockssystem, a la frukostbuffé, var det nu istället förpackade frukostar. Även dessa förvånansvärt bra. Egentligen bara två kommentarer: en liten portionsförpackning med smör räcker inte riktigt till 4 mackor, och gröt är inte gott kl 3:30 på morgonen.

Kl 4 gick bussarna och strax före 6 var vi på plats i Berga by (efter att ha åkt den "säkra" men längre vägen över Älvdalen). Mycket riktigt var det kallt ute! Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag följde efter lite andra människor som såg rutinerade ut. Och rätt som det var hade jag lämnat väskan och lagt ut mina skidor långt fram i startfållan. Efter det begav jag mig till nummerlappsutlämningen och utställningstältet. Nummerlapp hade jag fått på tåget (även detta en rejäl förbättring sen senast); jag var mest ute efter att hålla värmen. Nu visade det sig dock att försäljningen var öppen, och jag kunde passande nog köpa ett par underställskalsonger. Betalade och bytte sedan kallingar i ställets enda provhytt. Nu var jag verkligen redo. Noterade att speakern sa att "det förmodligen skulle komma lite snö, men att det förmodligen inte skulle påverka så mycket". Yeah right! Gick sedan tillbaka till startfållen, värmde upp (eller rättare sagt, försökte hålla värmen) och startade sedan 07:05.

Fortsättning finns här