HGB Triathlon Race Report - en studie i episkt lidande

Strax innan vi skulle åka iväg på semester stötte jag på Helsingborg Triathlon på Funbeat. Eftersom vi med stor sannolikhet skulle vara i Skåne vid tidpunkten för denna tyckte jag att det kunde vara en kul att vara med. Dels för att pröva på den olympiska distansen och dels för att familjen skulle få en möjlighet att kolla lite på vad som tar upp en stor del av min tid nu.

Semestern har ju till stor del varit skit rent vädermässigt och tyvärr skulle tävlingsdagen inte vara något undantag. Veckan innan studerade jag (och många andra) väderleksrapporterna dagligen. Ibland såg det bra ut och ibland såg det ut som sämsta tänkbara. Tyvärr konvergerade det mot det sistnämnda (inte ens klart.se:s optimistrapporter var bra).

Lysande väder!

Kl 7.30 på tävlingsmorgonen satte jag mig i bilen och drog iväg mot Helsingborg (från Torekov). Jag insåg direkt att det här skulle bli en jobbig dag. Himlen var helt grå och regnet kom hela tiden i små små droppar, ni vet sådana där som verkligen gör dig genomblöt. Dessutom blåste det så pass att regnet kom från sidan. Ju mer jag närmade mig Helsingborg, desto mer regnade och blåste det.

Växlingsområdet. Självklart är det min cykel som har röda däck.

Sen så fortsatte det så under exakt hela dagen. Temperaturen låg på 12-13 grader, det regnade konstant och vinden var 12 sekundmeter med (många) byar upp till 20 sekundmeter sydvästlig vind. Just den sydvästliga vinden visade sig också vara den som genererade absolut mest vågor. Tävlingsledningen beslutade sig först för att korta ner den olympiska tävlingsdistansen till 1200 m (kortare varvbana) av säkerhetsskäl och när vi sedan skulle iväg i motionsklassen valde man att köra 2 varv istället för 3, dvs. 800m. Det var bra för mig det, för hade det varit ett varv till så hade jag brutit den j**la simningen.

Nåväl, förberedelserna var väl helt okej. Så här i efterhand kan jag väl konstatera att det nog hade varit vettigt med en plastlåda av något slag i växlingsområdet för att hålla skor och annat torra. Dessutom hade det definitivt varit värt sekunderna att få sig ett par strumpor inför cykling och löpning. Nu var ju i och för sig de strumporna som jag hade med genomblöta. Men mer om det senare.

Min hejarklack bestod denna gång av fru, dotter och föräldrar. Syster med (stor) familj skulle också dyka upp, men beslöt sig i sista sekund att ställa in på grund av vädret. Det har jag full förståelse för.

Blöt hejarklack

Simningen (25:00)
Jag klev ner i vattnet strax innan start och konstaterade att jag inte skulle frysa. Däremot blev jag lite fundersam över vågorna som kändes kraftiga redan när man bara kom ett 10-tal meter ut. Tittade ut mot vågorna ute vid vändningsbojarna och konstaterade att det här skulle bli gungigt. Precis innan start meddelade tävlingsledningen att det skulle köras 2 varv istället för 3 och det var inte direkt någon som protesterade. Sedan gick startskottet.

Nej, så här ska man inte se ut under en tävling

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt och inte stressa iväg och började därför med lite lätt crawl. Som den totala nolla på öppet vatten-simning som jag är började jag givetvis med att navigera fel. Jag kom för långt ut och kunde avundsjukt konstatera att de flesta andra nyttjade den långgrunda stranden för att kunna sätta ner fötter och få betydligt mindre vågor. Jag fick däremot njuta rejält av vågorna redan från början. Efter det kom jag aldrig riktigt in i någon rytm alls.

Jag kan inte riktigt säga hur höga vågorna var ute vid första vändningen, men jag skulle tippa på 1.5-2m och det var jag verkligen inte beredd på. Pulsen gick upp och jag började nästan hyperventilera. Drog ett par rejäla kallsupar och började redan innan första bojen att få lite halvt om halvt panik. Jag såg att jag var hjälplöst sist, men det var inte det som skapade paniken, utan snarare känslan att vara totalt utelämnad till vågorna. Jag var tvungen att greppa tag i vändningsbojen för att få vila och lugna ner andningen lite. Funderade lite på vad fasen jag sysslade med. Känslan just då var inte att tävla, utan mest att ta mig tillbaka till land utan att drunkna.

Äntligen på land igen. Här ser jag ju faktiskt ut som en riktigt triatlet.

På något sätt lyckades jag dock ta mig samman och sedan ta mig runt resten av första varvet. Nu simmade jag lite bättre och lyckades genom en mer rak linje ta mig förbi några andra. Väl framme vid vändningen på stranden väste jag åt min fru: ”Nu skiter jag i det här, jag utsätter mig inte för ett jävla varv till på den här banan”. Sedan gick jag runt vändningsgrinden och simmade ut igen.

Nästa varv blev något bättre. Jag var lite mer förberedd på vad som väntade och jag lyckades hålla andningen lite lugnare. När jag klev upp ur vattnet var jag i alla fall inte sist, men dock typ 8 minuter efter första man.

T1 (1:58)
Jag var riktigt förbannad på mig själv när jag sprang in för första växlingen; Förbannad över vågorna, förbannad över att jag inte var bättre mentalt förberedd på simningen och förbannad över att jag låg långt bak i fältet. Jag blev ju inte direkt mindre arg när en funktionär i uppmuntrande anda ropade åt mig ”där har du en bra rygg att gå på” och pekade på en annan tävlande som gick ut strax före mig. Här skulle inte tas några jäkla ryggar, här skulle köras om!

Djup koncentration under första växlingen.

Våtdräkten kom väl av på ett hyfsat bra sätt, den var bara fötterna som strulade lite. Sedan fanns det ju en tanke på att få på sig ett par strumpor också, men dels var de genomblöta och dels ville jag bara komma iväg på cyklingen, så det blev inget med det. Inget bra beslut egentligen. Missade även att få med mig den tänkta energitillförseln i ryggfickan.

Cykling (1:14:05)
Tvärtemot alla rekommendationer avseende triathloncykling gav jag mig iväg i ett rasande tempo uppför. Som jag tidigare nämnt var jag arg, lite småkall och långt bak. Det visade sig ganska tidigt att det skulle gå att plocka en hel del placeringar på cyklingen. Jag tror att jag i slutändan cyklade om runt 30-35 personer (71 startande). Jag hade 9:e bästa tiden på cyklingen. Banan i sig var nog ganska trevlig. Några 90-graderssvängar och en vändkon som krävde lite eftertanke, men utöver det ganska platt och rakt. Som gjort för att cykla snabbt alltså.

Prio nr 1 - se till att få på cykeldatorn så att rundan kan mätas.

Nu är snittet på 32,39 km/h inte så mycket att hurra över när det gäller ett tempolopp, men förhållandena var riktigt svåra. Uppskattningsvis gick banan i 20% medvind, 30% sidvind, 40% motvind och 10% i skog (lite medvind). Vid några tillfällen blåste det så mycket mot att jag var tvungen att ställa mig upp för att hålla styrfart. Jag tror att det blåste lite mindre under den olympiska tävlingsklassen då jag att det var några som faktiskt stack ut med dischjul bak.

Jo, till och med målet blåste omkull. Inte mycket vindfång där.

Utöver vinden hade jag inte heller min bästa dag på cykeln. Benen var sega och kom aldrig riktigt igång. Tror att jag fortfarande var lite tagen efter simningen. Nåväl, jag cyklade om en massa och blev själv inte omcyklad av någon, alltså måste jag ha gjort något rätt jämfört med övriga startfältet.

T2 (1:24)
Planen var att knäppa upp och kliva ur cykelskorna innan ”no-bike-zone” och på så sätt spara några sekunder. Nu var det dock så att banan slutade med en asfaltkant ca 20 m innan ingången till växlingsområdet. Jag hade ej noterat detta innan och kom sålunda ur fas. Det blev alltså till att springa in med cykeln och med cykelskorna på ändå. Nu flöt det på ganska bra ändå. Energipåfyllningen som jag missade när jag stack ut på cyklingen fick jag med mig nu (att den sedan blev liggande i fickan hela tiden är en helt annan sak).

Växlingarna får väl dock anses vara klart godkända Vid min första triathlontävling (Stockholm Triathlon förra året) var växlingstiden (T1+T2) 5:03, och den här gången landade den på 3:22.

Löpning (51:27)
Löpningen gick efter strandpromenaden på asfalt. Pga vädret fanns det inte särskilt många flanörer att trängas med. Banan var 2.5km och avverkades sålunda 4 gånger. I princip blev det väl 8 varv – 1.25km fram till vändpunkt och sedan 1.25km tillbaka till växlingsområdet. Tråkigt alltså… Vinden låg rakt mot första rakan och sedan med. Nu inverkar inte vinden lika mycket på löpningen som på cyklingen, men visst gör det skillnad. I motvinden blir stegen kortare och man kryper ihop lite, det ser alltså ut som om man kämpar. I medvinden sträcker man ut sig och tar längre steg och ser sålunda piggare ut, något som min hejarklack mycket riktigt observerade.

Jag och min största fan och medlöpare. När "Heja
pappa!" hörs kan jag inte annat än se glad ut.

Själva löpningen gick väl okej rent tidsmässigt. Jag hade som mål (under normala väderförhållanden) att komma in runt 50min och nu landade det på 51:27. Till en början kändes det riktigt segt och som om jag inte kom framåt överhuvudtaget. En titt på klocka avslöjade dock att det gick strax under 5-minuterstempo, helt enligt plan alltså. Sedan sjönk tempot något i mitten för att återhämta sig lite mot slutet. Känslan var dock inte bra. Kroppen och benen kändes riktigt tunga under hela löpningen och jag hade ganska rejält ont i vadernas nedre framsida under hela löpningen (släppte efter 8km). Forcerade lite på slutet och var glad att det var över när jag sprang i mål.

Efteråt (totaltid 2:33:56)
Det blev inte mycket tid för kontemplerande och mingel med övriga tävlanden efteråt, fokus låg mest på att få på sig torra kläder. Jag frös faktiskt inte något under själva tävlingen, men började huttra ganska rejält direkt efter målgången. Jag samlade ihop min blöta utrustning och bytte om i bilen. Sedan hem till Torekov för en lång, varm dusch, grillmat och en kall pilsner.

"Far, ge mig torra kläder nu!"

Jag har tjatat lite om strumpor ovan och anledningen till detta är att mina fötter såg ut som skit efteråt; blåsor och sår i mängder. Nu kan det nog till viss del bero på vätan, men det har nog även att göra med att mina fötter inte är vana vid att vara utan strumpor. En hel del av såren uppkom nog av att jag hade grus och sand med in i skorna som sedan låg och skavde. En torr handduk och torra strumpor hade nog avhjälpt det utan någon större tidsförlust.

Ombyte i bilen

Överlag en okej arrangerad tävling. Vägvisningar fungerade bra (bortsett från den första flaggvaktens första ickeingripande som gjorde att den första sprintkillen drog iväg i fel riktning på cykelbanan). Cykelbanan var bra och löpningen lite tråkig. Simningen var hemsk (dock ej arrangörernas fel). Det borde ha funnits fler toaletter och bättre möjligheter till omklädning. Nummerlappar i vanligt papper är inte heller helt okej. Jag skulle nog kunna tänka mig att köra igen, under förutsättning att simningen inte sker under samman förhållanden.

Nästa anhalt är Stockholm Triathlon den 21:a augusti och i Djurgårdsbrunnsviken går det inte direkt några vågor.

Semstertider

Lite glest med inlägg just nu... skyller på att det är semestertider. Vilket iofs borde innebära att det finns mer tid att skriva på. Men nu är det ju inte så lätt.

Kan dock hinta om två kommande poster:

• Helsinborg Triathlon Race Report - en studie i episkt lidande
• Stockholm-Sandviken - 20 mil lidande med världens sämsta ben

Kort sammanfattning av vår semester hittills

CX + lera = kärlek!

Det är inte bara fixie-kollektivet som kan göra snygga filmer. Visst blir man grymt sugen på att köra CX på riktigt när man ser detta. Mjölksyra rules!

Episkt lidande på Helsingborg Triathlon idag för övrigt. RR kommer när jag hämtat mig.

Packlista triathlon

Packningen inför morgondagens triathlon i Helsingborg är klar. Om jag missat något, vänligen meddela mig innan kl 7 i morgon bitti.

• Simning
• våtdräkt
• simglasögon
• simmössa
• näsklämma
• triathlonshorts
• triathlonlinne
• handduk (för fottorkning)
• Cykling
• cykel
• cykelskor
• ev. strumpor (tunna)
• glasögon
• hjälm
• slang+CO2-pump
• cykelpump
• smörjmedel
• Löpning
• löparskor
• buff
• Övrigt
• pulsklocka (FR305)
• cykeldator (Edge500)
• pulsband (mjukt)
• race belt (nummerlappshållare)
• IKEA-påse+extra plastpåsar
• vattenflaska
• energi (gel+liquid)
• handduk/shampo/ombyte

Vädret ser ut som skit... men det blir nog bra.

Bergsetapper

Vad är väl Col Agnel, Col d'Izoard och Col du Galibier mot Col Hallandsåsen, Col d'Nivå 125 och Col du Salomonhög? Men... vilken fantastisk etapp det blev i TdF idag. Jag satt som klistrad under hela Eurosports sändning (vilket jag nog även hade gjort även om regnet inte öst ner). Jag var förstummad över Andy Schlecks vansinnigt tidiga attack och mållös av Cadel Evans mäktiga körning under den sista milen. Framför allt inser jag vilken total nolla jag är i jämförelse med dessa grabbar. Men nu ska man kanske inte jämföra sig med TdF-cyklisterna. Framför allt inte om man är en fd lönnfet soffpotatis som cyklat i 1½ år. Jag har dock lärt mig att uppskatta och förstå vilka enorma prestationer som samtliga cyklister genomför under 21 etapper i touren.

Min egen bergsetapp startade strax efter 8 i morse och klarades av innan regnet satte igång. Planen var att köra 7-8 så kuperade mil som möjligt. Och visst går väl det, Skåne är definitivt inte så platt som man kan tro. Hallandsåsen ger ju en del goda möjligheter till klättring. Det är ju inte direkt några serpentiner, men dock trivsamma motlut som ger möjlighet till ligga och nöta på tröskelpuls i ett bra tempo.

Bortsett från distansen (och höjdmetrarna) påminner det väl lite om en godtycklig bergsetapp i TdF?

Insåg under den första "bestigningen" av Hallandsåsen (gamla E6:an) hur mycket jag gillar att klättra. Jag saknar verkligen serpentinerna och de långa stigningarna på Mallorca. Det är är något speciellt och ligga och balansera på mjölksyratröskeln under långa partier uppför. Nu kan man väl iofs även göra det på platten, men jag har betydligt svårare för det. Det är en helt annan känsla när det lutar uppåt. Sedan får man ju oftast en belöning i form av en härlig nedförskörning efteråt också.

Col d'Nivå 125 med utsikt över Mellbystrand och Kattegat

I de fåtal riktigt branta partierna saknade jag dock mitt kompaktvevparti. Dock är det ganska sällan som det händer i Sverige. När jag skulle ta ett kort utanför Galleri Nivå125 (som var stängt) blev jag utskälld av någon från en bil (galleriägaren?) för att jag lutade cykelns vita styrlinda mot en pergola, som tydligen var ett "konstverk", när jag skulle ta en bild. Flyttade cykeln till stenen istället (hoppas att det inte är ett konstverk) och tog bilden ovan. Men med tanke på bemötandet och allt annat strunt som denna någon klämde ur sig ska nog Nivå125 inte få några fler kaffepengar från mig. Mer om det i ett senare inlägg tror jag. Måste formulera mig på ett bra sätt.

Men bortsett från det var det en riktigt trevlig tur. Benen kändes pigga och vägarna var fina. Ett löppass i morgon och vila på lördag så ska jag nog vara i fin form inför söndagens triathlon i Helsingborg.

Kundvård (...och lite träning)

Efter att ha tröttnat på regnet i Danmark beslöt vi oss för att fly till päronen i Torekov istället. För i Torekov skiner väl alltid solen? På vägen från Ferritslev (på Jylland) passerade vi Torna Hällestad utanför Lund. Anledningen till detta besök var att få min nya hjul riktade. Framhjulet skevade nästan 3mm och bakhjulet någon mm och så vill man ju inte ha det på ett par nya hjul.

Förmodligen har hjulen fått sig en törn vid Schenker-transporten. Peter på Velocipeter gav mig två alternativ: lämna in hjulet för riktning och skicka räkningen, eller kom förbi i Torna Hällestad så fixar han hjulen. Eftersom vi då ändå hade vägarna förbi så tyckte jag väl att det sistnämnda lät som ett bra alternativ, även om jag kände mig lite påträngande när det trots allt var söndag och mitt i semestern.

Peter visade sig dock vara mycket tillmötesgående och trevlig. Under tiden som han fixade hjulen så passade jag och familjen på att ta en fika på det lokala söndagsöppna caféet. Efter en halvtimme dök Peter upp med sina barn, ett par nyriktade hjul och en bärbar dator för att visa på lite olika sätt att titta på effektkurvor. Hade det inte varit för att familjen var med hade vi nog suttit och pratat cyklar och effektkurvor ännu. Det är vad jag kallar kundvård och service!

På träningsfronten har jag nu så sakteliga börjat växla över mot löpning eftersom Lindingöloppet är nästa stora utmaning. Förvisso skall två st triathlon på olympisk distans (1.5km simning, 40km cykel, 10km löpning) - Helsingborg och Stockholm - köras innan dess. Nu kommer det ju inte direkt att behövas några distanspass på cykeln för den sträckan; det blir nog mest brickpass (cykel+löpning) och intervallpass på cykeln, och löpning för resten av slanten. Senaste veckan har det blivit 4 löppass (2 distanspass, ett brickpass och ett intervallpass) och 2 cykelpass (ett brickpass och ett intervallpass).

På cykeln är det väl just under intervallpassen som effektmätning är allra mest intressant. I Danmark körde jag ett pass på 5*4min (2min rullvila) som i princip var likvärdigt med mitt standardpass på trainern i vintras. Tyvärr har jag inga pulskurvor från trainern att jämföra med (dessutom är nog watt-mätningen på min Tacx Flow inte riktigt lika pålitlig heller), men uppskattningsvis ligger jag idag ca 10 slag lägre i snittpuls i intervallen och med en medeleffekt som ligger något högre. Lägre puls och högre effekt borde väl vara bra?

Sedan inser jag att jag är lite mjäkig i intervallen. Har lite svårt att pusha fram kräksmaken i munnen när jag kör intervall utomhus. Det är definitivt lättare att göra på trainern inomhus. Men... samlandet av effektdata har börjat. Nu ska jag bara bestämma mig för vilket analysprogram som skall användas. Men det är väl också en hel jäkla vetenskap.

Jubileumsmarathon Stockholm

Klart man är med! Den 14:e juli 2012 skall den betas av, uppvärmningen inför en IM-triathlon alltså. För visst borde det väl vara vettigt att ha testat marathon-distansen innan. Hoppas nu bara att min hälsena slutligen kommer överens med min löpträning.

Race Report - Vansbrosimningen 2011

Så var den genomförd, Vansbrosimningen 2011. Och mycket mer än så känns det inte som egentligen. Min träning och uppladdning inför loppet har verkligen varit minimal. Jag simmade 2 gånger i våtdräkt i öppet vatten, och inte så mycket mer. Ingen som helst nervositet, ardrenalinkick eller något innan loppet, eller när starten gick. Det säger väl egentligen lite om på vilket allvar jag tagit denna tävling. Jag hade inte heller någon som helst uppfattning om vilken tid jag skulle simma på. Dels eftersom jag simmade klocklöst, hade alltså ingen möjlighet att ha koll på tiden. Och dels även för att jag aldrig tagit tid på träning (endast uppskattade sträckor). Vad jag gjorde däremot var att kolla vad medeltiden på tidigare lopp varit och räknade med att jag skulle kunna göra något sådant, dvs runt 1.15. Även om jag är en usel tekniker och inte har tränat just simning, så borde väl den allmänna fysiken räcka till att prestera lite.

Som direkt tagen ur en audition för Stefan och Krister

Nåväl, kl 4.30 lämnade familjen Stockholm (med välpackad bil eftersom semestern inleddes med att åka till Vansbro). Google Maps rekommenderade resväg landade på en restid på 4h38min, vilket i realiteten visade sig snarare vara runt 3h38min. Med lite frukostpaus och åksjukepaus landade vi i Vansbro vid 9-snåret. Gott om tid alltså. Efter fika, nummerlappsuthämtning och ombyte traskade vi iväg till startområdet.

Ombytt till superhjälte och på väg in i startfållan

Vädret var sådär, omväxlande regn och däremellan sol och ganska varmt. Vattentemperaturen låg på runt 19 grader, ingen risk att frysa alltså. Efter insläpp i startfållan deltog jag halvhjärtat i uppvärmningen och gick därefter ner i vattnet. Jag hittade en bropelare som fick agera väntplats innan starten gick.

Den inringade personen är faktiskt jag, dock har frugan (som tog kortet) förmodligen inte en aning om det.

Kl 11.45 lyftes startrepet. Jag befann mig då i det främre ledet, ganska precis mitt i ån. Planen var att ta det lugnt i starten, inte trängas och bara flyta med. Och så blev det.

Sedan är det väl tyvärr inte så mycket spännande att säga. Jag crawlade mestadels och växlade emellanåt med bröstsim. Ungefär halvvägs lade jag mig på rygg och tittade bakåt och konstaterade då att jag hade ca 2/3-delar av min startgrupp bakom mig. Jag skulle förmodligen alltså inte bli sist. Metrarna flöt på och krampen uteblev. Jag tog inte på något sätt ut mig. Kramp var väl egentligen det enda jag var rädd för, men fick aldrig någon egentlig känning.  Innan vändningen upp mot strömmen var det inte heller trångt överhuvudtaget. Jag kostade till och med på mig att ta en klunk sportdryck vid flotten innan svängen (insåg att jag under min obefintliga uppladdning även slarvat med vätskan). Vid svängen fanns det dock en båt med en stor klocka i. Såg då att jag med 800m kvar (uppströms) hade 20 minuter på mig att komma under timmen.

Något av alla dessa huvuden tillhör mig

Det var väl första och enda gången som tävlingsdjävulen tog tag i mig. Under 60min skulle väl vara helt ok för en simnolla som jag. Men tyvärr blev det ju inte så. Vid vändningen smalnar simområdet av ganska rejält och nu blev det faktiskt trångt. De erfarna Vansbrosimmarna hade ju talat om att hålla sig längst högra kanten för att få mindre motström, men där var det ju fullt med folk. Jag höll mig lite längre ut och fick då lite mer fritt vatten. Dock fick jag en del kickar på mig och delade säkert ut en del också. När man precis har träffat någon med sin fot, så fortsätter man ju inte och kickar fullt (i alla fall inte jag). I stället blir det några lugna kickar tills det att det känns fritt igen. Tyvärr blir simningen väldigt upphackad då.

När jag kom tillräckligt nära målet för att se klockan insåg jag att den precis kommit över 1 timme. Väl i mål stannade den på 1:04:03. Inte någon tid att skryta med, men dock på den övre halvan av resultatlistan; plats 2146 av 5291 st fullföljande herrar.

På podiet, poserandes för fru och dotter.

Vad finns det då mer att säga om tävlingen? Välarrangerad och ett trevligt tävlingsområde. Men en utmaning i klass med övriga klassikermoment? Inte alls. Inte på det sättet som jag genomförde den i alla fall. Av de jag pratade med (under dagen samt innan) verkade de allra flesta se det som en nödvändig del att genomföra som ett av delmomenten för klassikern. Jag har mycket svårt att tänka mig att Vansbro skulle samla det deltagarantalet om de inte varit en del av klassikern.

Visst var det intressant att delta i en simtävling, men att behöva åka 64 mil (ToR) för att göra det känns inte särskilt motiverat. Hade det varit i Stockholm hade jag mycket väl kunnat tänka mig att köra det som en årlig värdemätare, men till Vansbro återvänder jag nog bara om jag måste. Nu har ju i och för sig en triathlontävling på HIM-distans (halv ironman) dragit igång (första nu i år) på lördagen under Vansbroveckan. Det kan vara en anledning till att återvända nästa år.

Om inte annat var behållningen av det hela att jag kan konstatera att jag förmodligen kan köra simsträckan på en Ironman-distans (3,9km) på runt 1.30 och inte överhuvudtaget vara död efteråt. Bara en sån sak.

Highlights från Vansbro

Vansbros definitivt hetaste affär just nu... Definitivt värt en omväg.

Brickpass med effekt

Jaha, så var första passet med effektmätning genomfört. F.n. är det väl inte så mycket mer än ett diagram i Garmin Connect. För att få lite vettigt ur siffrorna ska väl ett något mer sofistikerat analysprogram, typ WKO+, användas. Det är i alla fall det som gurusarna som skrivit "Training and Racing with a Power Meter" kör med.

Hade inte så gott om tid idag, så det fick bli ett brickpass på sprintdistans. ~20 km tempo följt av 5km löpning. Tyvärr är väl tempomöjligheterna inte dom bästa här. Det enda som är någorlunda ok är att köra Magelungsvägen till Farsta, svänga av mot Ågesta och ta Ågestavägen bort till Myrängen och vända. Är det tempo så måste man åka på vägen; cykelväg med grus, kanter, omotiverade rödljus (mer om dom i någon annan post), smala passager förbi busshållplatser och folk och fä är inte riktigt att tänka på när man ligger i 40 knyck. Sedan blir det inte så bra ändå eftersom det ändå finns några trafikljus och är ganska kuperat. Men det får väl duga.

De fiffiga översättarna på Garmin tycker tydligen att Power skall översättas till Ström. Höjdkurvan behövde inte vara med eftersom det matchar pulskurvan väldigt väl.

Resultatet av 22km:arn ser ni i bilden ovan. Sista 2 kilometerna tänkta jag bara rulla, men eftersom det var första effektpasset var jag självklart tvungen att kolla vad som gick att prestera i en spurt. Note to self 1: Nä, det är inte smart att lägga in 2 spurtar på 2 km om du ska ge dig ut och springa direkt efteråt. Note to self 2: Att trampa upp cykeln i 50 knyck på cykelväg är kanske kul, men inte helt schysst mot andra.

Sedan blev det ett raskt byte till löparskor och Garmin FR305 och ut på en löprunda. Sprang ganska lungt (varmt, rejält hungrig och mjölksyrig av spurtarna) och landade på ett tempo på strax under 5 min/km. Det som är lite lustigt när jag ger sig ut för att springa efter cyklingen är att det under de första 10 minuterna känns som om jag inte kommer någon vart alls. Det känns klumpigt, långsamt och segt. Och så tittar jag ner på klockan och konstaterar att så är det inte alls; det är precis samma fart som jag brukar hålla. Sedan släpper det och känns lite mer normalt.

Den enorma vätskeförlusten kompenserades genom en riktigt kall fredagspilsner för att fira in att det nu faktiskt är semester. På söndag morgon bär det av till Vansbro och därefter söderut.

Power to the people!

Efter inköp av slang med 60mm-ventil kunde jag färdigställa de nya hjulen. Tyvärr blev det försent för något annat en en provtur runt kvarteret där jag kunde konstatera att watten levererades till min Edge500. Snyggt blev det i alla fall. I morgon ska jag försöka hinna med en temporunda.

Det dyra navet

Röda nipplar

Det billiga navet - rullar hur länge som helst

Stor milkshake och 2 cheeseburgare...

...är det okej att ta efter ett ganska hårt pass där jag till och från pressat livet ur mina små stackars ben? Kan väl dessutom tilläggas att jag för säkerhets skull såg till att inte äta någon middag innan passet heller. Försvarar mig med att milkshaken är för att återställa kolhydraterna och burgarna för proteintillskottet. Gott som attan är det i alla fall när kroppen är tömd.

Onsdagsmiddag

Körde ett pass med Fredrikshofs Farstagäng idag. Som vanligt fegade jag vid "gruppindelningen" och stack iväg med den snabba mellangruppen, istället för med snabbgruppen. Nu blev det ganska bra fart ändå. Jag såg dessutom till att ta riktigt dåligt tajmade spurter och förningar vid frifartsträckorna (eftersom jag inte hade en aning om hur långa dom var eller vad som fanns bakom nästa krök) endast i syfte att plåga benen förstås. Lämnade gruppen vid Lissma och körde hem själv över Lännavägen och Huddinge.

Det jag har lite svårt för med de snabbgrupper som jag stött på, är den här totala machoattityden som tydligen måste finnas: "Hö hö, nu jä***r ska're kränkas! Nu bli're åka av. Hö hö". Får det mig att känna mig tilltalad att ge mig iväg och köra med ett gäng som jag inte känner eller träffat? Inte direkt. Men det är väl bara att bita ihop och pröva, väggad och avhängd i Sorunda är också träning... eller nåt.

För övrigt kom mina nya hjul idag. Planen var att få med dom på kvällen runda, men det sprack eftersom jag inte hade några slangar med 60mm ventil hemma. Tänkte inte på det... Det kanske blir en snabb temporunda i morgon kväll för att testa.

Mattias - en presentation

Presentationer, bra eller anus? Vet inte. Vet inte heller hur många som ev. läser detta. I slutändan är det kanske bara jag själv, men då är det ju åtminstone ett snapshot av mig idag, kanske värt att komma ihåg om 10 år eller så. Tack Fredde för inspirationen.

Namn: Mattias, Krantz (ingen som kallar mig det efter det att jag la av min officerskarriär), Matti (två personer som kallar mig det), Krasse (en som kallade mig det under mina ungdomsår… kan inte påstå att jag gillar det namnet).

Jag är: 37 och snart 38… låter ju skitgammalt ju!

Jag växte upp i: Umeå, Nordmaling, Sandviken – när slutar man växa upp?

Men nu bor jag i: villa i Örby, Stockholm

Men jag skulle vilja bo i: en (gratis) 6-rummare i etage och 360-graders balkong med eget cykelgarage i Hammarby Sjöstad.

Jag jobbar/pluggar som: Teknik/managementkonsult mot statlig verksamhet och försvarsindustri. Delägare och ”delgrundare” av företaget jag jobbar i. Fd officer och civilingenjör.

Men vet du vad jag verkligen skulle vilja göra: Halvtid musik – göra obskyr elektro som bara släpps på 12” och spelas på konstiga klubbar i Japan. Halvtid cykling – som landsvägsguide på Mallis kanske?

Tränar: Huvudsakligen cykling på landsväg. Cyklar hellre långt än snabbt. Löpning med sikte mot Lidingöloppet i år och en mara nästa år. Simmar alldeles för lite. Simning-cykling-löpning blir väl för övrigt triathlon? Men landsvägscykling är ju det bästa. Älskar farten, älskar att plåga mig uppför serpentiner och älskar frihetskänslan!

Meriter: Nja, kan jag väl inte påstå. Körde Vättern på 8.38 i år. Ganska nöjd med min (i jämförelse) mediokra tid på halvmaran (1:46) trots väldig t lite löpträning. Främst är jag väl nöjd med att jag utvecklats som cyklist ganska mycket på kort tid. Har cyklat/tränat bort 17kg på ett år. Men det är ju de ”sportsliga” meriterna. För övrigt kan jag ju stoltsera med en underbar 6-årig dotter, delägare i ett företag som går bra och en andraplats i Hedängsskolans högstadiemästerskap i biljard.

Styrka: Envis, dedicerad och orädd. Ger mig inte i första taget, gör saker och ting grundligt och ordentligt och inte rädd för att ta mig an nya utmaningar.

Svaghet: Lite klent pannben på träningen – har svårt att ge 100 % på intervaller och liknande när jag tränar själv. Startseg när det gäller det mesta.

Jag äter helst: Italienskt!

Jag dricker helst: Mjölk och en fredagsöl.

Sidan jag oftast besöker: Funbeat.se, HappyMTB.org, Google Maps, GPSies.com och ett gäng bloggar (Fredde, Öijer, Bike Snob NYC, Kadens-bloggar, m.m.). Och självklart ChainReactionCycles, EvansCycles, Wiggle… totalt livsfarliga sidor.

På fritiden brukar jag: Hänga med familjen, träna, blogga, ta hand om hemmet… blir inte så mycket tid över efter det.

Men när ingen annan tittar på brukar jag: lägga pussel på Shockwave

Jag har slutat med: hoppa över frukosten

Men börjat med: att äta frukost

Jag skulle vilja vara bäst i världen på: att hinna med att göra allt det där som man inte hinner med

Mål: Att bli är bättre cyklist för varje år som jag håller på, och att köra en triathlon på IM-distans (med hedern och kroppen i behåll) innan 40. Att fortstätta må bra i kropp och själ.

Om jag vann 5 miljoner skulle jag: skaffa den där (förmodligen) svindyra lägenheten i Hammarby Sjöstad. Och en riktigt snodyr tempohoj, och en Fixie Inc. Pure Blood, och en...

Vill ni se mer av mig så kolla in: min blogg kanske? Enda siten i världen som bara handlar om mig.

Sammanfattning av maj och juni

Insåg att jag missat att sammanfatta maj, och nu är det ju även juni genomförts. Det får väl bli någon slags dubbelsammanfattning. Vi börjar med:

Maj 2011

Sammanfattningsvis: Intensiva helger, hälsena och VR-upptrappning

Lite statistik från funbeat.se:

3170 minuter (52h och 50min) träning loggad

135 mils förflyttning (utomhus)

139 snittpuls (över alla mätta pass)

35 pass registrerade

129 mil cyklade utomhus

57 km löpning

Efter urladdningen på triathlonlägret på Fuerteventura inleddes maj med en lugn vecka… nja. 3:e maj snöade det när jag cyklade till jobbet. Onsdagen sprang jag en lätt löptur och började bli riktigt orolig för min högerfot. Löpningen funkade alldeles utmärkt (otroligt pigg efter 3 vilodagar), men foten kändes definitivt av.

Första helgen i maj var det dags för nästa randonneur-utmaning: Täbys 30-milare. Det visade sig bli en dag med strålande väder, bra sällskap och riktig propagandacykling. Cykelmässigt hade jag en liten dipp efter ca 9 mil av tung motvindskörning, men sedan gick det riktigt bra. En av mina bästa dagar på cykeln (i Sverige). Se sammanfattning här.

Självporträtt från 30-milaren...

Nästa vecka blev det bara cykling. Tanken var ursprungligen att fokusera på löpningen inför Göteborgsvarvet, men det satt tyvärr min hälsena stopp för. Senan gjorde inte ont hela tiden (endast när jag gick ned för trappor) men den ”knarrade”. Frugan undersökte och konstaterade senskideinflammation. Ingen löpning, massage, laserbehandling och liniment ordinerades av Fru Dr Krantz.

Cyklingen funkade dock bra (inte samma belastning på senan) och på helgen körde jag Roslagsvåren med min tänkta VR-subgrupp. Det blev en riktigt blöt och inte helt lyckad tillställning. Veckan därefter började faktiskt hälsenan att kännas bättre. Jag fick ihop 2 löppass innan Göteborgsvarvet och hade faktiskt en god förhoppning om att kunna göra hyfsat ifrån mig, och det gick ju faktiskt klart över förväntan.

Tyvärr blev väl hälsenan inte direkt bättre av Göteborgsvarvet. Efter att ha prövat ett löppass på onsdagen efter varvet beslutade jag mig för att lägga löpningen åt sidan tills det att hälsenan kändes helt okej. Nu fick det bli fokus på cyklingen och VR istället. Maj avslutades sedan faktiskt, till familjens stora glädje, med en ledig helg.

Juni 2011

Sammanfattningsvis: Cykling!

Lite statistik från funbeat.se:

3549 minuter (59h och 9min) träning loggad

165 mils förflyttning (utomhus)

136 snittpuls (över alla mätta pass)

28 pass registrerade

164 mil cyklade utomhus

8 km löpning

Juni inleddes med att knäcka även 40-milsdistansen på randonneurfronten. Sammanfattningsvis kan det väl sägas 50% heaven & 50% hell, fast i omvänd ordning. Lite längre sammanfattning här. Jag insåg efter denna runda att distansen som sådan inte skrämmer mig längre. För ett år sedan var 40 mil en totalt oövervinnlig sträcka, och nu något som jag faktiskt kan bemästra. Kände mig riktigt stark på slutet. Tyvärr blev det ingen 60-milare och Super Randonneur i år, fick inte riktigt in den i planeringen och nu är det nog inga fler möjligheter att köra. Men det får bli nästa år istället. 60 mil skrämmer mig faktiskt inte alls.

Sedan var det den sista träningen inför VR som gällde. Tyvärr blev det inte mycket träning med Sub9C, i övrigt kämpade jag på med några distanspass och några intervall- och fartpass. Kroppen kändes hyfsat pigg, men inte alls i samma form som t.ex. under Mallorca. Distansen kändes inte som några helst problem, däremot var jag lite orolig för farten. Hade ju egentligen inte fått någon riktig värdemätare fartmässigt innan VR. Roslagsvåren var väl tänkt att vara en sådan, men det floppade ju lite.

...och ett självporträtt från 40-milaren.

Hur VR sedan gick, både förberedelse, lopp och efterbörd är ju redan avhandlat här i bloggen så det behöver jag inte nämna här.

Efter VR var det faktiskt riktigt segt att komma igång med regelbunden träning igen. Distanspassen kändes lite lika lockande och helst av allt ville jag komma igång med löpningen. Det dröjde dock till den 29:e innan jag tyckte att hälsenan kändes tillräckligt bra för att dra igång.

Nu väntar Vansbro, semester och förhoppningsvis en rejäl upptrappning av löpningen. Cykeln (oklart vilken ännu) åker självklart med på semestern. Tanken var att ta med CX:en (för att kunna ta dottern på påhängscykeln bak), men eftersom PowerTap-hjulen kommer nu i veckan är jag grymt sugen på att få med även racern. Vi får väl se.

Halvåret i sammanfattning

Jag tittade tillbaka på 2010 och konstaterade att jag nu under första halvan av 2011 kommit upp i samma träningsmängd som hela 2011. Har dessutom förflyttat mig 150 mil mer i år än under 2010 (alla typer av träning – löpning, cykel, skidor – inräknat), 520 mil under 2010 och 670 mil hittills i år. Kanske en lite väl kraftig ökning av träningsdosen, men å andra sidan känns det som om kroppen hänger med än så länge.

Premiärsimmat

Så här en dryg vecka innan Vansbro har jag äntligen fått tummen ur... Ca 2 krampfria km i Långsjön. Tummen upp!

Tight superhjältedress - check!

Regel #5

Regel #5 – Du skall inse att alla andra är sinnesslöa pappskallar som inte går att lita på

Med ”alla andra” menar jag fotgängare, andra cyklister, bilister, hundar, longboard-åkare, m.m. Dvs. alla utom du själv (och i många fall även du själv också). ”Sinnesslöa pappskallar” kanske inte ska tolkas bokstavligt, ibland kan det handla om ren ignorans och någon gång kanske om ren elakhet. Andemeningen är i alla fall att du aldrig kan lita på någon kommer att göra exakt vad du förväntar dig. Lite som Murphys lag alltså.

I många fall är det nog så att de sinnesslöa pappskallarna gör som du förväntar dig. Men inte alltid. Och när det händer måste du vara beredd. Det kanske låter som om jag har en dålig människosyn och negativa förväntningar. Men faktum är: den som har det yttersta ansvaret för att något illa inte ska hända dig på din cykeltur, det är du själv. Eller kanske snarare: den som har störst möjlighet att se till att din cykeltur förlöper på ett bra sätt, det är du själv.

Ett exempel: På min väg till jobbet cyklar jag Sibyllegatan uppåt (norrut) fram till Valhallavägen. I korsningen innan Vallhallavägen (Östermalmsgatan) har bilar från höger och vänster en ”lämna företräde”-skylt. Alltså ska jag, som cyklar rakt fram, ha helt fri lejd. I (x-1) fall av x fungerar det precis som det ska. Men i det där x:te fallet så kommer en stadsjeep med en mobiltalande kvinna som sminkar sig samtidigt, en skitnödig hantverkar eller en gubbe på cykel och drar rätt ut i korsningen. Då måste jag vara med. Att ligga på sjukhuset efteråt, dra sin sista suck och säga ”…men den skulle ju lämna företräde…” är inte ett alternativ.

Gäller både för cyklister och bilister, och även mot varandra (surprise!)

Ögonkontakt med bilister för att avgöra vem som skall köra, respektive stanna kan vara bra, men lita aldrig på att det funkar. Fotgängaren som går på trottoaren kan vilket ögonblick som helst få för sig att kliva ut i gatan. Vad som är förutsägbart för dig behöver inte alls vara förutsägbart för andra. Exemplen är många och det enda sättet att tackla detta är att själv ta ansvar.

Självklart sammanfaller detta med regel #3; en förutsättning för att du ska lyckas med att vara beredd är ju självklart att du har uppmärksamheten åt rätt håll.

Nu ska jag även passa på att vika ut mig lite avseende ämnet ”samspel mellan bilister och cyklister i trafiken” medan jag ändå håller på. Tanken med dessa regler var ju i första hand att peka på vad vi som cyklister bör tänka på, men lite om bilisterna måste också sägas. Robert Collin konstaterade ju efter sin episka cykeltur att ”det nog fungerade ganska bra, bortsett från att vissa cyklar som galningar”. Min åsikt är att: nja, så jäkla bra funkar det nog inte. Men det fungerar så länge som jag som cyklist följer regel #5.

Jag har ju tidigare sagt att jag hellre håller mig på vägen än på cykelbanan eftersom jag känner mig säkrare där. Tyvärr har det inte så mycket att göra med att samspelet med bilisterna funkar så bra, utan snarare med att bilisterna är betydligt mer förutsägbara än vad andra cyklister och fotgängare är. På cykelbanan kan vad som helst hända.

Sittandes på en cykel så är det ganska lätt (och nödvändigt) att observera hur bilisterna tittar omkring sig, var de fäster uppmärksamheten och hur tidigt de bestämmer sig för om de ska bromsa eller gasa. Utifrån detta kan du skapa dig en ganska god gissning över vad en bilist kommer att göra härnäst och därmed agera på lämpligt sätt på i din cykling (under förutsättning att jag är beredd på att bilisten även kan göra precis tvär om). Jag tror mig vara ganska erfaren och duktig avseende detta förfarande. Och min slutsats är att det till stor del inte handlar om samspel, utan att det helt enkelt handlar om att vi cyklister lär oss att anpassa oss till hur bilisterna kör.

En inte alltför ovanlig syn

Med tanke på vad jag ser dagligen i stadstrafiken är jag förvånad (och glad) över att det inte sker fler olyckor. Bilarna kör väldigt ofta utan en tanke på vad som finns bakom, på sidan eller på vad som kan dyka upp vid ett övergångsställe eller en sväng. Uppmärksamheten ligger i ett smalt fält rakt fram (eller på mobiltelefonen) och det enda som ev. kan påverka färdvägen är andra bilar, rödljus eller ev. fotgängare som står på ett övergångsställe. Dessutom sker bilistens beslut väldigt tidigt. Det är ganska lätt att se om en bilist kommer att stanna för högerregeln, lämna företräde etc. eller inte. Vi cyklister anpassar oss givetvis till detta av ren självbevarelsedrift. Från bilisterna sida får man ofta höra ”men ni dyker ju upp så snabbt”. Ja, men det är ju för att ni alldeles för sällan tittar i era sido- eller backspeglar!

Som cyklist har man inga rättigheter, bara skyldigheter. I min bok är det inte ett gott samspel. Resonemanget ovan gäller självklart också cyklister som inte följer reglerna. Bilar är förvisso tunga, snabba och gör jävligt ont att bli påkörda av, men de är också tröga och betydligt mer lättlästa i sina rörelser. Därför cyklar jag hellre på vägen, inte för att jag samspelar med bilisterna.