Vy från ett luftslott...

... torde nog vara den snyggaste poplåten som gjorts under senare år. Den är mangefik på skivan och magisk som öppningsnummer på konserten.




Jag tycker väldigt mycket (om) "Tillbaka till samtiden", borde kanske skriva om det... när som helst.

Näe

...det kom inte igång. Uppenbarligen har jag alldeles för lite fritid. Men nu har jag tåtat ihop till 110h kompledighet under den senaste månaden. Det borde väl räcka till några blogg-poster i alla fall.

Det finns några skivsläpp som jag bara måste skriva om, det finns en hel del fotboll att avhandla, det finns lite liv att ta igen.

I morgon gör vi det sista rycket på den stora grejen som tagit upp mitt liv den senaste månanden, efter det så är det bara fritt fall framåt... eller något i den stilen.

I blog therefore I am

... tur att Descartes inte sa så. Då hade jag varit ännu mindre än vad jag är idag.

Nu kommer det (kanske) igång.

Glad midsommar!

I natt är det årets kortaste natt och efter det blir det bara mörkare... tänk på det.

All My Friends Revisited

Jag har pratat om den många gånger. Sen några veckor tillbaka finns den på singel och video (dock med längden kapad till hälfeten). Se och njut, årets i särklass bästa låt redan nu.

Icon Medialab Revisited

Oj, två inlägg på samma dag, vad är fel?

Snubblade över följande lilla video från någon hipp liten webbyrå i NY. Lite amatör-"feel good"-känsla över det hela. Musiken ("Flagpole Sitta" av Harvey Danger) är egentligen inte alls min kopp av te för närvarande, men jag måste medge att jag faller pladask för refrängen. Seattle-vibbarna kommer tillbaka och jag letar raskt upp min Nirvana, Soundgarden, Pearl Jam och allt annat som var bra med amerikansk tuff rock, innan rap-metal och annan dynga kom och förstörde det hela.



Dom ser ju ut att ha riktigt kul. Såna här saker gör vi inte på mitt jobb. Undrar om man är för gammal om man är 33?

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 7-6)

Sorry Basse, ingen Bruce Hornsby eller Toto ännu.

7: Boards of Canada - In a Beautiful Place (2000)

På en halvknepig samlingsskiva (MTV Extreme Glacial Chill+Alpine Beats) inköpt på chans för en mindre summa pengar hittade jag en avslutningslåt som jag föll för direkt. Det var otroligt vacker och len electronica med ljud och klanger som jag aldrig hört förut. Jag inte särskilt förvånad när jag såg att gruppen låg på etiketten Warp, mina gamla elektronikagudar. "In A Beautiful Place" är en EP som endast innehåller 4 låtar; där den fantastiskt vackra och suggestiva "Kid For Today" egentligen förtjänar en hel skiva.

Via Bleep.com kunde jag botanisera vidare i BoCs verk och upptäckte då pärla efter pärla. Något som framförallt imponerande på mig är deras förmåga att överföra sitt eget sound i mixar, utan att originalsoudet eller känslan försvinner. Ett tag var jag nästan besatt av att införskaffa samtliga verk som hade någon koppling till BoC, något som resulterade i långa nätter med discogs.com och DC++. Jag är inte riktigt där ännu, men snart kanske.

6: Spacemen 3 - Recurring (1991)

Om det finns en gud för modern psykedelisk musik så måste det vara Jason Pierce. Spiritualized är nog det band som jag varit mest lojal emot och följt noggrannast under dess livstid; från det fantastiska debutalbumet ”Lazer Guided Melodies” till de mer obskyra experimenten på senare tid. Jag har sett dem live vid 5 tillfällen från -94 till -03 och jag har älskat varje tillfälle trots de starkt divergerande ljudbilderna (från ljuvliga stråkar på Barowiak till distade tordönsvrål på Berns).

Men det var inte där det började. Under mitt andra år på gymnasiet var det mycket brittisk indiepop och shoegazing som gällde. Jag hade en kompis som via en kompis i London fick tag på mycket intressanta skivor som sällan nådde metropolen Sandviken (jag tror inte att Spacemen 3 var särskilt stora överhuvudtaget i Sverige, till skillnad från i England) . Vid ett tillfälle stack han åt mig en skiva som till det yttre såg anskrämlig ut – ”Recurring” med Spacemen 3. Jag lyssnade och föll som en fura. Min relation med Jason Pierce var påbörjad. De flesta i min bekantskapskrets tyckte nog att min besatthet med Spacemen 3 var lite knepig. Det lät ju mest flummigt, påtänt, enformigt och knepigt i största allmänhet. Produktionen var speciell, mycket reverb, många konstiga ekon och risigt mellanregister. Ungefär så som en halvkass inspelning från Woodstock låter. Jason Pierce önskar nog att han hade varit där.

Vem är idioten?

Den första frågan man ställer sig (en av många frågor som borde ställas idag): Filmade Marcus Rosenberg? Hur hårt var slaget egentligen?

Med tanke på vad som sedan följde är det ju egentligen oväsentligt... Men vad som är intressant är att varken Poulsen eller någon annan sagt något om filmning. Vilket i så fall torde innebära att Pulsen verkligen sopar till Rosenberg ordentligt. Tittar man på repriserna ser man också hur Poulsens axel och överkropp hänger med i hela slaget. Mannen kan sin boxning.

Hela scenariot är ju absurt... lite Zidane-klass över hela idiotin faktiskt. Egna laget har hämtat in 0-3 till 3-3 inför 30000 lyriska supportrar på hemmaplan. Det är 5 minuter kvar och laget pressar på för ett vinstmål. Det finns så mycket att göra i ett sådant läge. Miljoner alternativ som är bättre en det Poulsen väljer. Gesten när det röda kortet kommer är också obetalbar - "Titta! Han drog mig faktiskt i tröjan först! Jag är oskyldig".

Den danske supportern hade 15-20 öl i kroppen. Vad kan Poulsen skylla på?

Ingen dynga idag

Trenden är bruten! Det har inte hänt något sattyg värt namnet idag. Jag ser med stor förväntan fram emot morgondagen.

Vi var på spontan middagsbjudning (bara en sån sak) ikväll. Vår dotter och deras son är i samma ålder och leker mycket bra, bästa kompisar på dagis typ. Om man nu har sådana när man är 2 år och lite till?

Det blir i alla fall lite sent och barnen blir övertrötta. Under lite tumult över en leksaksbrandbil försöker sonen bita vår lilla tjej. Mamman blir skitsur och skäller ut sonen som gråter betydligt mer än vår lilla dotter gör (som mest ser förvirrad ut). Dom kramar om varandra innan vi går i alla fall.

I bilen under den korta vägen hem säger sedan vår dotter med gråten i halsen: "Adam tycker inte om mig någe mer, han bet mig", och börjar sedan snyfta lite tyst. Namnet är fingerat :-)

Det är ju så att man som förälder vill börja gråta... av många olika anledningar.

Idag lyssnar jag på Oasis bästa låt: "D'yer Wanna Be a Spaceman".

Falling down

I helgen (som var varm) gick AC:n sönder i bilen.

I morse, när jag skulle till jobbet, var det punktering på höger bakdäck.

Jag börjar förstå och sympatisera med "D-Fens", snart är det jag som står på Essingeleden med ett baseball-trä.

Idag lyssnar jag på gamla Metallica-låtar bara för att avreagera mig.

*%&#%#!

Jag har inte fått en p-bot på 10 år... nu har jag fått 2 st på 5 dagar. En i söndags på en gratisparkering där jag glömde att ställa in p-skrivan unden den halvtimme jag var borta. En idag när jag var inne på Apoteket i Älvjö i en kvart.

425:- * 2 = roliga utgifter....

Vad f-n är det frågan om, vad har jag gjort för fel?

Orättvisa

Klockan är 23:45 och jag måste sitta och förbereda inför ett möte i morgon bitti. Orättvist.

Vissa Toto-fans kan tydligen åka till staterna och glassa runt hur som helst. Mycket orättvist.

Milan tog hem CL. Extremt orättvist.

Hade jag haft lite mer tid hade jag kunnat plåga er med mina värmegolvs-vedermödor, parkeringsboten och allt annat skit som hände i helgen. Men det har jag inte just nu... och ni skulle bara bli deprimerade. Själv gick jag större delen av helgen och längtade till måndag och jobbet. Blir deprimerade bara av att tänka på det.

Till helgen blir inne-renoveringen klar. Då är det bara att ta tag i stenläggningen. Hurra...

Idag lyssnar jag på "Black Cab" av Rocky Dennis. Magiskt.

"I killed the party again... God damn, god damn"

Nu var det...

...så länge sedan jag postade något här att jag förmodligen förlorat alla (om jag nu hade några) läsare.

Vad har hänt? All tid är lagd på renovering (snart klart). United vann ligan men inte FA-cupen. Det ser ut som skit hemma. Jobbet flyter på. Snart har jag lite tid över till annat (som t ex denna yta).

På onsdag tittar jag på när Liverpool krigar sig till ännu en CL-titel och idag lyssnar jag på "D.A.N.C.E" med Justice... grym electro-disco.

Felaktigheter

Skrev jag derby på söndag? Lördag ska det givetvis vara... vilken loser jag är. Kan inte ens hålla reda på matchdagar.

0-1 i paus. Ser bra ut. Balls stämpling av Ronaldo borde rendera i livstids avstängning. Eller något ännu värre. Som t ex tvinga karln att spela för City resten av livet. Eller tvångsförflytta honom till ÖIS.

Mardrömmar

Jag drömde en fruktansvärd mardröm i natt. Vaknade upp alldeles skräckslagen och kallsvettig. Jag drömde att jag höll på ett lag som blev fullkommligt neutraliserade av ett gäng italienska divor, anförda av en kort och ettrig terrier och ett brasilianskt babyface. Jag drömde om ett mittfält som vek ner sig. Jag drömde om en ytter som var osynlig. Jag drömde om försvarare som halkar.

Tur att sådant inte händer i verkligheten.

På söndag spelar mitt riktiga lag derby mot City. Det kan väl bara gå på ett sätt? Om Arsenal gör sitt jobb mot Abramovitjs legionärer kan titeln vara klar. Låt det bli så och ge mig lite lugn och ro.

Idag lyssnar jag på Aphex Twins remix av Gentle Peoples "Journey". Soft.

Tragik!

Mer tänker jag inte säga...

...och det var inte ens nära.

José Mourinho vs. resten av världen

Jag anser mig ha tippat rätt... Kuyts mål i första förlängningskvarten blev felaktigt bortdömt och Liverpool vann ju faktist till slut. Nu är det bäddat för drömfinal, oavsett vem som vinner ikväll. Antingen blir det en upprepning av tidernas häftigaste CL-final (Liverpool-Milan 1995) eller så blir det ett historiskt och helbrittiskt "hatmöte". Jag hoppas givetvis på det senare.

Arrogansens ansikte, Mourinhos uttalanden upphör aldrig att förvåna. Egentligen borde man väl inte bli förvånad längre. Men tittade vi egentligen på samma förlängning?

Kvällens största jubel kom för övrigt när Arjen Robben inte fick göra mål på sin straff. Han må vara en bra fotbollsspelare ibland, men hans ständigt sura och grininga babyface är såå tröttsamt. Men det är väl också Mourinhos fel. Han har gjort hela Chelsea till laget som vi alla älskar att hata.

2-0

...till Liverpool ikväll. Det är mitt tips.

Deklarationsfan

00:30

Färdigdeklarerad för i år. Inte f-n hittade jag några avdrag som passade. Försökte fuska lite med resorna till jobbet men kom inte upp över 7000-kronorsgränsen. Letade efter något annat att fuska med... men hittade inget som inte var allt för uppenbart. För första gången på 8 år blir det restskatt. Kul!

...sedan kan man fråga sig varför jag måste fylla i en N1-blankett med bara nollor.

Idag lyssnar jag på "Farewell/Goodbye" med M83. Fransmännen kan ju om dom vill! Det enda som slår M83 i shoegazing-väg är gamla hederliga Ride från början på 90-talet.

Valborg

Idag är det Valborgsmässoafton. Hade det varit för 10 år sedan (egentligen 5 år senaste gången) hade man vid det här laget dansat på borden på godtycklig nation i Uppsala, med slipsen runt huvudet eller något liknande.

Idag är jag äldre. Valborg har tillbringats med snickeri och besök i Kungens Kurva för att inhandla färg och skor till dottern. Som kronan på verket ska jag nu deklarera och jobba lite (samtidigt som jag sitter och svär över streetracing-gänget på Magelungsvägen utanför huset). Ska det vara så här eller var det bättre förr?

Idag lyssnar jag på "First Gear" med The Rapture.

: My my my Mustang Ford :
Ah, does it feel alright now?
Ah, doesn it look good too?

Äntligen hemma

Det blir kort idag. Jobbade sent och lyckades få iväg leveransen innan jag slutade. Nu är det bara två rapporter kvar att leverera innan 1:a maj... som om man inte hade annat att göra i helgen.

Idag lyssnar jag på "Dirty Epic" av Underworld. Utan att säga för mycket kan jag avslöja att dom finns med på min lista. Mer om denna kommer snart.

I morgon hämtar jag en släpvagn kl 8 på morgonen. Tyvärr tänkte jag inte på att United spelar borta mot Everton kl 13.45. Vi får se om jag hinner med det live, annars blir det inspelning. 4 omgångar kvar, det är viktigt nu.

Än håller jag mitt löfte...

...om en bloggpost om dagen. Dagen som, som vanligt, gått i stressens tecken. Renoveringen flyter än så länge på i avsedd takt, även om det, som vanligt, blivit hiskeligt mycket dyrare än jag tänkt mig. Men snyggt blir det. Eftersom en långhelg stundar hoppas jag att få mycket gjort. Skrot skall slängas, virke skall handlas, vattenburen golvvärme skall läggas och blir det någon tid över ska jag börja gräva ut för plattläggningen. Och så måste jag jobba lite också.

Mitt stora dilemma för dagen är om jag ska lägga 21x120 eller 28x120 råplan. Risken med 21:an är att det riskerar att bli knöligt med höjden för slangen på vissa ställen. Med 28:an blir det inga sådana problem, men å andra sidan bygger man mycket mer på höjden på så sätt. Det finns iofs 23x120 på Woody, men det är 3 kr dyrare pre lpm än på Byggmax. Men sedan ska man BLA BLA BLA.

Ledsen att tråka ut er (om det nu är någon som läser). I dag lyssnar jag på "Pets" av Porno for Pyros:

Children are innocent
A teenager's fucked up in the head
Adults are even more fucked up
And elderlies are like children

Will there be another race
To come along and take over for us?
Maybe martians could do
Better than we've done
: We'll make great pets! :

My friend says we're like the dinosaurs
Only we are doing ourselves in
Much faster than they
Ever did
: We'll make great pets! :

För övrigt får jag fortfarande gåshud av den sista minuten av "All My Friends".

Fulla karaokefinnar

Det finns tydligen någon som tycker att jag skall blogga mer. Jag lovar att anstränga mig lite mer… kanske skippa frukosten eller eftermiddagsfikat till förmån för en postning. Eller kanske inte skriva så jäkla långa och ambitiösa inlägg, en del personer formligen vräker ur sig poster på 2-3 meningar styck. Men det är nog egentligen inte riktigt min stil. Men jag lovar att bättra mig och snitta 5 inlägg i veckan i fortsättningen.

Titeln på denna post syftar till helgens aktiviteter som tillbringades på Östersjön med fru, två galna vänner och en mängd packade och karaokesjungande finnar. I Helsingfors fick vi dessutom uppleva McDonalds och en vacker och poliseskorterad parad på scouternas dag. Bara en sån sak!

Finnar verkar gilla karaoke. Finnar verkar gilla sina vemodiga och långsamma tango-dansbandslåtar till taffliga arrangemang. Finska språket är totalt obegripligt. När jag ser texten framför mig på karaokeskärmen slås jag av två tankar. För det första går det verkligen att sjunga med om du hinner läsa tecknen, inga uttalsproblem eller krångliga sch-ljud där. För det andra funderar jag över varför varje strof i en finsk består av i snitt 2.5 ord? Innehåller varje ord en stor mängd information, som t.ex. muikooluuorää som betyder ”kille under 20 som iförd ett par extremt fula solglasögon (inomhus) kan sjunga en hel låt exakt en halvton under den korrekta melodin”. Eller är det så att varje ord är så långt att det helt enkelt inte går att få plats med fler?

En annan sak jag undrar över är varför en grupp med 30 tokfulla finska 18-åringar blir mer uppspelta av att höra en av ovan nämnda tango-dansbandslåtar än att höra någon av dagens radiodängor? Frågorna är många (fler än dessa) och svaren är få. Förmodligen måste man vara finne för att fatta.

Och till sist: missade ni CL-semin igår får ni skylla er själva. Sagolik avslutning på en match som måste vara godis för varje person som har minsta fotbollsintresse.

Rushmore

Det är fortfarande för mycket att göra. Det är dessutom sent och dags för nattsömn.

Frugan är på krogen, jag har diskat, jobbat, lagt dottern och tittat på Rushmore av Wes Anderson. Filmen (och framförallt Bill Murry) var helt jäkla fantastiskt. Jag mår så bra och blir så glad av sådana filmer. Jag måste nog skriva mer om Rushmore senare.

Idag har jag för övrigt inte lyssnat på något alls eftersom jag plockat bort stereon ifrån det rummer jag håller på att renovera. Måste fixa ett alternativ innan jag blir galen.

Dagens nonsens

Idag...

• skriver jag en tråkig case-rapport till kursen (och har väldigt svårt att koncentrera mig),
• funderar jag på om jag borde hyra en spikpistol till läggningen av den vattenburna golvvärmen,
• lyssnar jag på "Original Pirate Material" av The Streets,
• kommer jag på att Tracey Thorn förmodligen är en av 80-90-talets bästa sångerskor,
• ler jag fortfarande fånigt när jag tänker på ManU-Roma,
• har jag egentligen inte alls tid att skriva detta.

7-1!!!

Ronaldo är bäst i världen just nu och ikväll var Carrick inte långt efter. Vilken makalös uppvisning! One-touch-spelet inför 2-0 var bland det läckraste jag sett på länge. 3 engelska lag (inget talar för att Liverpool ska missa) i semifinal i Champions League, vem kunde tro det på 80-talet?

I övrigt är det lite segt med bloggandet just nu. Renoveringen av tv- och sovrum går på högfart och det är rörigt i största allmänhet. Jag tar igen det snart.

Sten och avsaknad av fredagsångest

Är det någon fredag på året som man borde känna ågest över så är det väl idag. Men vanligtvis brukar jag inte drabbas av fredagsångest och inte ens idag, långfredagen, har jag kännt något minsta sting av bitterhet. Ja, förutom min ständigt närvarande grundbitterhet då. Men det är inget nytt.

Vi packade ihop familjen igår och gav oss upp till verksorten där svärföräldrarna bor. Vi har hunnit med middag med svärföräldrar-föräldrar samt ett besök på den lokala konstrundan (som tydligen alla ska ha nu för tiden, varje ort med någon självrespekt har en konstrunda och en fastival). Ömsom vin och mycket vatten.

Påskens stora lycka hittills var i alla fall att den 68 sidor tjocka stenkatalogen från Flisby anlända i torsdags. Sten och grus är snyggt och coolt. När jag läser katalogen fantiserar jag om alla möjliga projekt för trädgården. Det ska bli så snyggt, minimalistiskt och lättskött. Dessutom är stenprojekt i trädgården manliga! Man bär tungt, arbetar med tuffa verktyg och svetten bildar små rännilar över ens stendammiga kropp. Förra året blev det en mur och i år hoppas jag på en gång och en uteplats.

Glad påsk!

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 9-8)

9: Global Communication - 76 14 (1994)

Under 1994 var ambient house stort, Dr Alex Paterson var kung och mängder nya musikstilar såg dagens ljus. 1991 träffades Tom Middleton och Mark Pritchard. De har gjort musik i många former och under många namn, varav kanske Link, Jedi Knights och just Global Communcation är de mest kända. Det som är mest imponerande med Tom och Mark är på vilket sätt de faktiskt behärskar de många stilarna de sysslar med, oavsett om det rör sig om progressive house, jungle eller ambient.

När det gäller framgångar och uppmärksamhet är det ”76 14” som är störst. Albumet kan kanske i vissa delar klassificeras som ambient house, men framförallt är det ambient. De 10 låtarna (namngivna efter sin längd) flyter långsamt och vackert fram. Harmonier och melodier ligger i perfekt synkronisering. Teman flyter in och ut i en låt och återkommer i förändrad form i en annan låt. Det är oerhört vackert och meditativt och har en superb balans mellan skönhet och den mer mörka sidan av genren; något som genomsyras av allt som Tom och Mark är involverade i.

”76 14” anses av många vara det viktigaste albumet i genren under 90-talet och i mitt tycke har det inte senare kommit något album som ens varit närheten av att vara så pass fulländat som detta.

8: Oasis - (What's The Story) Morning Glory? (1995)

Det finns mycket att säga om bröderna Liam och Noel och deras Oasis. Något man kan vara relativt säker på är att de inte lämnat någon oberörd. Beatles-influenserna kanske var lite för tydliga och Liams dryghet skrämde bort många. Oasis var ytterligare ett i raden av brittiska band som blivit enormt hypade innan första plattan ens var såld. ”Definitely Maybe” kom ut 1994 och gjorde i princip ingen besviken. Ett år senare var det dags för det svåra andra albumet.

Själv hade jag hittat till Oasis genom hypen. Brittisk musik upptog en stor del av mitt liv vid den här tiden och Oasis var bara ett naturligt steg. ”(What's The Story) Morning Glory?” är faktiskt ett av de första album som jag verkligen väntat på. Dagen det släpptes hängde jag på låset till Skivörat och var förmodligen en av de första i Uppsala som fick tag på det. Efter en första genomlyssning konstaterade jag att det inte bara levde upp till de högt ställda förväntningarna, de överträffade dem med råga. Eftersom det finns mängder av hyllningar till skivan och varje låt är noggrant dissekerad tänker jag inte göra det här. Jag nöjer mig med att konstatera att ”(What's The Story) Morning Glory?” är det näst bästa rockalbumet under 90-talet och att ”Champange Supernova” slår det mesta.

Helgen...

Helgen är slut och det är måndag, förvisso en kortvecka med påsk och allt, men ändå. Kort sammanfattning:

Fredag (tillhör fövisso inte helgen) var en skitdag. Fick nobben inför slutintervjun på konsultbolaget, svårplacerad, lite spretig i kompetensen, inte tillräckligt erfaren för profilen jag var intresserad av. "Kanske en Young Professional-plats skulle vara av intresse?". Skulle inte tro det. Men dom kanske har rätt... jag är fast i att konsulta i försvarsfrågor. Men hur jävla länge ska jag behöva sota för att lagt några år av mitt liv åt en officerskarriär och inte gått rakt in i konsultkarriären som 24-åring?

Eftermiddagen ägnades åt att bli inbokad på möten och småjobb som omintetgjorde mina planer på att vara ledig nästa vecka (läs denna). En mängd jobbiga val och alternativ angående framtida uppdrag dök även upp. Krånglig dag i största allmänhet.

På lördagen hände det inte så mycket. Började tv- och gästrum. När man känner sig lite frustrerad är en kofot ett utmärkt verktyg att arbeta med. Parmiddag hos hårdrockarn och Hanna på kvällen. Mycket trevligt. Jag hann snegla lite på ManU-Blackburn också. Grymt imponerande andra halvlek av United. Christiano Ronaldo måste vara årets spelare i PL (världen?) och det finns för närvarande inget som tyder på att Abramovitj FC (vinstmål i 92:a minuten mot Watford!) ska komma ikapp. Låt oss minnas -99 igen; Glory Glory.

Söndagen ägnades åt mer demolering. Det är märkligt hur mycket virke (med spik i) det blir när man river, trots att området man påverkar inte ser så stort ut. Det är skönt att komma igång med projektet, även om det är lite läskigt att riva; point-of-no-return har passerats. Vår dotter har för övrigt kommit in i en trots och mardrömsperiod på samma gång. Bra kombination som gör läggnings- och återläggningsproceduren lätt och smidig.

Idag lyssnar jag på "Take Your Time" med Spiritualized... lysande.

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 11-10)

11: Coldplay - Parachutes (2000)

Nu för tiden är Chris Martin gift med Gwyneth Paltrow – ett lysande PR-äktenskap om man ska vara cynisk. Han har även uttryckt sin önskan att Coldplay ska bli nästa U2 och bandet låter mer och mer stadiumrock för varje platta. Trots detta går det inte att ta ifrån dem att debuten ”Parachutes” är alldeles lysande. Kritikerna har vandrat från tillmälen som ”tillrättalagt och slätstruket” till ”makalöst vacker melankoli”. Jag lutar mig åt det senare för denna platta. Visst är det klassisk brittisk musik, men Coldplay framställer det så självsäkert och självklart på sitt debutalbum. Chris Martins röst smeker och arrangemangen är vackra och enkla.

Idag är Coldplay mainstream, de levererar vad (den stora) publiken förväntar sig och det händer inte så mycket. Mitt intresse har svalnat, men ”Parachutes” och de tidiga b-sidorna som innehåller en del outsägligt vackra låtar lever kvar länge.

10: LCD Soundsystem - Sound of Silver (2007)

En recension av LCD Soundsystems självbetitlade “debutplatta” I Computer Swedens prylbilaga (av alla ställen) fick mig intresserad. Med tanke på den logiken jag tidigare följt i mitt val av skivor till denna lista så borde det rimligtvis vara den plattan som fanns med här, men mönster är till för att brytas. Jag begav mig i alla fall genast till en skivaffär och införskaffade debutalbumet. Det visade sig vara helt brilliant i vissa delar och lite knepigt i andra. De knepiga partierna till trots, bestämde jag mig för att LCD var en artist värd att hålla kontakten med. Sedan var det tyst i nästan två års tid, bortsett från några singelsläpp. Sedan kom ”Sound of Silver”, 2007 års bästa album redan i mars.

Jag har redan skrivit en hel del om ”Sound of Silver” och LCD Soundsystem, och kommer inte att vika ut mig mer här. Men jag kan bara konstatera att skivan på 2 veckor vuxit sig in på denna lista och att den slår an varenda sträng, musikaliskt och emotionellt, i mig. Det måste betyda något.

Téo & Téa

Rädda sig den som kan! "Téo & Téa" från den gamle symfonielektronicagiganten Jean Michel Jarre låter riktigt hemskt. JMJ var en gång i tiden för mig så nära en gud man kan komma. Och nu? Ytterligare en i raden av föredettingar som inte klarat av att åldras med värdighet.

Jag väljer att minnas Docklands-konserten, "Magnetic Fields" och "Equinoxe" och glömma allt som hänt efter "Waiting for Cousteau"

Läs SvD recension här.

2-1

Några tänkvärda saker från kvällen:

• Jag strök tvätt samtidigt som jag tittade på matchen. Det kanske säger något om vilket allvar jag tog den på. Det påminner mig om OS i Nagano 2002 när jag tog beslutet om att inte titta på kvartsfinalen mot Vitryssland, utan vänta på semifinalen istället.
• TV3 hann med 3 reklamavbrott under halvtidspausen, det är nästan lika bedrövligt som resultatet.
• Olof "träbenet" Mellberg lyckades med en överstegsfint på offensiv planhalva - det säger något om motståndet.
• Efter 0-1 tänkte jag att det kommer att bli en vanlig dag på jobbet - dåligt spel med uddamålsvinst.
• Efter 1-1 tänkte jag att det är lugnt - sätt in Andreas Andersson i slutminuten så fixar han biffen (eller hans motsvarighet i dagens landslag)
• Efter 2-1 tänkte jag på Svennis.
• NI spöar Sverige på samma sätt som vi brukar spöa bättre lag. Att svenska landslag inte klarar av att vara favoriter borde vi veta vidf det här laget. Eller vad säger du Robert?

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 13-12)

13: The Strokes - This Is It (2001)
“The forefathers of a bold new era in rock", "The greatest rock band since the Rolling Stones" och "The second coming of the Velvet Underground" – The Strokes var hypade till max. Andres Lokko skrev lyriskt om hur han sett framtiden på en liten klubbscen i New York. Var det så bra då? Jo, det var det faktiskt. I en tid där den perfekta och snygga produktionen blivit mainstream, lät The Strokes skitigt och rått. Rock’n’roll helt enkelt. Jag föll direkt efter första lyssningen, musiken utstrålar en ren energi som passar allra bäst på hög volym. The Strokes fick mig att vilja köpa en elgitarr, öva in 3 ackord och sedan sjunga lidelsefull om triviala saker genom en halvkass mick på en sunkig och rökig klubb. ”This Is It” är enkel, rak och trivial på ett alldeles lysande sätt.

Tyvärr har The Strokes inte klarat av att hålla i längden. Precis som så många andra band i samma situation (med ett överprisad debutalbum) så klarade man inte riktigt av att släppa ett andra och ett tredje album som levde upp till de enorma förväntningarna.

12: Plaid - Double Figure (2001)

Black Dog Productions har länge funnits i mitt hjärta och Plaid är egentligen bara en naturlig fortsättning. Varför väljer jag då Plaid här och inte Black Dog? För att svara på den frågan måste jag nog rota lite mer i min bekantskap med Warp. Under mitten av 90-talet var jag helt besatt av Warp, jag köpte och lyssnade på allt som släpptes på etiketten. Under senare delen av 90-talet så svalnade mitt intresse i takt med att jag fick mindre tid (och pengar) att utforska musiken. Jag flyttade ifrån Uppsala (och Musikörat) och det var ganska svårt att få tag på album ifrån Warp. Jag tycker dessutom att etiketten under den här tiden var ganska svår och ofokuserad. I och med Singapore och Spraydio återfick jag kontakten. Dessutom hjälpte mig den utmärkta mp3-siten Bleep att införskaffa musik som förut var hopplös att få tag på. Bleep hjälpte mig att återskapa min relation med Warp och dessutom upptäcka en mängd andra artister och etiketter.

Black Dog är bra, Plaid är en förskönad och mindre spretig version. Inom ramen för Black Dog experimenterade och undersökte Andy Turner och Ed Handley olika sätt att skapa musik. I Plaid skördade de fröna som Black Dog resulterat i. ”Double Figure” är stundtals oerhört vacker och flytande och stundtals drivande och energisk. Varje låt och mellanspel är full av komplexa harmonier och melodier, och vid varje genomlyssning hittar jag nya moment och avtryck som jag inte kan hitta på något annat ställe.

Bob Dylan

Bob Dylan har gjort sin första klubbspelning i Sverige (SvD recencerar här). Jag var själv inte där, men jag har faktiskt sett mannen (myten) live en gång tidigare. Det var på Lollipop 1996. Vädret och stämningen var strålande och Bob Dylan var... tråkigt. Inramningen bäddade betydligt bättre för konserter med bob hund, Beck, The Prodigy, Chemical Brothers och Underworld (helt makalös spelning).

Intrycken kan lätt sammanfattas: tidig spelning (ljust ute), Dylan bars in på scenen med en gitarr, han spelade en timme och sedan bars han ut. Inte mycket mer än så. Dessutom inser jag att han endast måste ha varit runt 55 år gammal då, medan jag upplevde honom som nära döden.

Dylan är ingen sångare, han kan inte spela gitarr, men mannen kan skriva texter. Nu är det för min del mycket sällan som texten är det första som sätter sig, musiken är det första dom fastnar i min hjärna och därvid kommer Bob Dylan, musikern, inte att nå fram till mig. Som poet är han däremot en ren vinstlott.

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 15-14)

Med reservation för att jag faktiskt fått ett hjärnsläpp och missat något väsentligt så tänkte jag i listhysterins namn producera en lista över de viktigaste skivorna jag stött på under mitt liv. Alla dessa har på något sätt format min syn (hörsel?) på musik, hur den kan låta och vad som är viktigt i musikskapandet. Varför blev det just 15? Vem vet?

Länkarna leder antingen till en informativ plats om artisten/gruppen eller till en recension på dagensskiva.com. Vi börjar med plats 15-14.

15: Plastikman – Closer (2003)

Under min korta men intensiva tid i Singapore 2004, lyssnade jag uteslutande på den interaktiva radiokanalen Detroit på Spraydio.com. Pga. tidsskillnad mot Sverige kunde jag i princip bestämma helt själv över vad som skulle spelas på kanalen. Det fanns mängder av mer eller mindre knepig elektronisk musik att upptäcka. Jag fann Richie Hawtin a.k.a Plastikman. Egentligen visste jag om att han fanns eftersom jag faktiskt ägde en av hans tidigare skivor (”Musik” från -94) men jag hade inte upptäckt hans fulla potential. ”Closer” är så mörk och så minimal att den inte kan rekommenderas för alla lyssnare, men med ett par stora hörlurar, hög volym, tung bas och ett öppet sinne är det alldeles lysande och oerhört meditativ. Plastikman lärde mig att rätt minimalism kan besegra vilken ljudmatta som helst.

14: Autechre - Amber (1994)

”Amber” är Autechres andra skiva och den som förde mig in på etiketten Warps underbara scen. Under min tid i Uppsala tillbringade jag mycket tid på skivaffären Musikörat. Här styrde Germund Stenhag (numera musikredaktör och programledare på P3) och plockade in udda och nyskapande musik på ett väldigt bra sätt. Germund introducerade mig till mängder av spännande musik, bland annat Warp som på den tiden var en liten men oerhört nyskapande etikett. Warp har fostrat storheter som exempelvis Aphex Twin, Red Snapper, Boards of Canada och The Black Dog. Mitt första möte med Warp var just Autechre och ”Amber”, en skiva som håller än idag. ”Amber” levererar ett mjukt ljudlandskap, med en vibrerande rytm som ständigt tar tag i dig och för dig framåt samtidigt som den omärkligt omformar sig. Om jag inte kan bestämma mig för vad jag känner för att lyssna på, fungerar alltid ”Amber”. Autechre av idag är lite för experimentellt, lite för mycket brus och lite för oregelbundet för min smak. Men de kommer alltid att finnas med mig.

Fokus!

Ris är gott och ett bra tillbehör till en måltid för en 2-åring. Precis som i risotto hjälper riset till att binda ihop innehåller och göra det skedvänligt. Problemet är att små spill av riskorn är minst lika irriterande som spill av annan mat. Enstaka riskorn klippar sig fast på de mest märkliga ställen och kan dyka upp när man minst anar det.

Jag hittade för övrigt via LCD , till DFA och vidare till The Rapture. Jag vet att jag är sent ute och jag borde givetvis upptäckt detta redan via Hot Chip. Men sent skall segproppen vakna och "Pieces of the People We Love" låter vid en första genomlyssning riktigt bra. Läs för övrigt Pitchforks recension av "Sound of Silver" här, den är lysande.

Nu har jag gjort det igen; tänkt på att jag ska skriva om en sak och sedan skrivit något helt annat. Denna blogg lider av samma brist som mitt övriga liv, nämligen förmågan att fokusera! Jag vill så gärna göra lite av allt och dras så lätt åt något håll när intresse uppstår. Just nu tycker jag att det är ganska kul att blogga (läs skriva av sig), vi får se hur det ser ut om några månader. Skriver jag fortfarande då (om även ofokuserat bloggande), är det ett definitivt framsteg.

Helgen, Zlatan och grillning

Helgen gick snabbt, alldeles för snabbt. Dessutom var den en timme kortare än andra helger. Mitt huvud och min kropp saknar den timmen, går det att få tillbaka den på något sätt? I lördags hade vi 2-årskalas för lilltjejen. Lyckad och trevlig tillställning slutande sent. Rocker-Anders dök lite halvpackad upp vid 22-tiden och undrade var födelsedagsbarnet var. Kul! I övrigt hann jag väl med en del av det jag borde göra.

Zlatan är tillbaka i landslaget. Skönt för tidningar som Aftonbladet som nu har får material till minst halva sin rosa bilaga; "Zlatans presskonferens: ord för ord", "Zlatan stod över träningen, 'Ingen fara för start' säger läkaren", "Statistik från Zlatans kvällsträning", "Zlatan gnäller på maten", "Zlatan gnäller på Mellberg", "Zlatan recencerar Cohello", mm.

Zlatan är en gudabenådad fotbollsspelare, inget snack om den saken. Men som person är han väl relativt ointressant. I alla fall ur den meningen att han inte utvecklas på något sätt. Oavsett tid på dygnet eller status i övrigt är han samma gamla arroganta surboll som han varit under hela sin karriär. Att sura mot journalisterna eller ge totalt oväsentliga svar på intressanta frågor är inget nytt. Sedan sitter kossorna Andersson och Lagerbäck fegt bredvid och idisslar, livrädda för att Zlatan ska bli "sur" igen. Jag kan för mitt inre se hur Lagerbäck och Zlatan har ett "allvarligt" samtal mellan 4 ögon, det är ingen rolig syn. Stake är nog inte något som en svensk förbundskapten utrustas med.

På söndagen blev det varmt, 10 grader eller något liknande. Då åker klotgrillen fram hos Svensson. Förvisso trevligt, men ack så förutsägbart. Påminner mig om sommrarna hos farmor; "Men det är ju varmt ute, ska du inte gå ut?" (det var för övrigt samma farmor som jämt skällde ut mig för att jag sov så länge på morgonen, svaret på detta och det tidigarna nämda stavas Tavegyl, dvs den fantastiska lilla tabletten som gjorde dig allergifri och totaldäckad). Ingår grillbegäret i den svenska genuppsättningen?

Tele-jävla-2

Nyss hemkommen efter kurs i Sigtuna. Bra, givande, visionärt och allt sådant där. För tung i skallen för att skriva om det. Sålde för övrigt en gammal TV idag. Om man får 5 svar på 2 timmar så har man väl förmodligen satt ett för lågt pris.

Försökte skriva lite musik igen. Får det inte alls att låta som det låter i mitt huvud. Det är nog som jag tidigare misstänkte; det är ett hantverk som måste underhållas och ventileras. Dagensskiva har för övrigt inte recencerat "Sound of Silver" ännu. Vadan denna miss?

Nu till dagens rubrik. Tele2 har nu för andra gången på kort tid ändrat vårt förval på fasta telefonin utan någon aktivitet från oss... Vad f-n håller dom på med? Jag blir helt vansinnig och kommer inte att kunna hålla mig till ett vackert språk när jag kontaktar dom. Jag vet att det inte kommer att vara supportkillens fel, så jag ska nog för säkerhets skull be om ursäkt innan jag börjar samtalet. Sökte på Google och fick 15,600 träffar på hata tele2. Snart är det 15,601.

Vad kan man göra? PTS-anmäla, Polis-anmäla, bomba?

Intervju, fokus och Manchester United

Det medelstora svenska IT-konsultföretaget som jag tidigare träffat, har kallat mig på en tredje och sista intervju. Vi får se vad som händer. Som vanligt tog jag nog i för lite när jag angav löneanspråk, jag är tyvärr urusel på att framhäva mig själv lönemässigt. Jag har pressat min chef på att hålla löne- och utvecklingssamtal så fort som möjligt.

Jag har också funderat lite på om jag ska försöka hålla någon generell inriktning på vad jag skriver här eller om jag ska fortsätta hålla det allmänna spåret som jag gjort hittills. Jag har under min relativt korta bloggperiod skrivit om: hemmalivet, musik, jobbets vedermödor och mitt behov av att vara bitter. Vilket som helst av dessa områden är tillräckligt stort för att driva en egen blogg på. Men med tanke på att jag är bred utan spets fortsätter jag nog på samma sätt som jag gör nu; rent allmänt med vissa djupdykningar och därmed rent ointressant för de flesta.

Jag har givetvis en dröm; att precis som Bank och Wennerholm bara sitta och dissekera, tycka och rapportera om Premier League, Serie A och La Liga (Allsvenskan göra sig icke besvär).

Städning klar

Jag hade rätt. Stora och feta lurar, tokhög volym och falsk allsång med James Murphy - städningen gick snabbt. Nu blir det Prison Break i sängen.

Mer LCD

Oj vad "Sound of Silver" växer. Det blir bara bättre och bättre för varje genomlyssning. Om "Tribulations" från förra plattan var stor så är "All My Friends" störst. Låten är utan refräng, består av 2 ackord (egentligen bara en basvariation) och växer konstant i 7 minuter och 37 sekunder. Låter kanske inte så kul... men återigen, känslan är enorm. Det är 70-talsrock, det är Eno, det är Bowie, det är snyggt på samma sätt som bob hunds taffliga sound är coolt, det är modernt retro på samma sätt som Silverbullit.

Nu ska jag iväg till dotterns dagis och städa. Med "Sound of Silver" i mp3-spelaren. Då borde det gå snabbt. I morgon fyller hon 2 år. Stort!

Sound of Silver

Någonstans i slutet av första hälften av 90-talet, onsdagskväll (indiekväll?) på Östgöta nation, billig pilsner, bekymmerslösa studenter. Då var det bland annat Cypress Hills "Jump Around", Blurs "Boys and Girls" och Rage Against the Machines "Killing in the Name" som fick oss att dansa besinningslöst. Inte för att det rörde sig om rätt tempo, eller att musiken var särskilt dansvänlig - det var musikens inställning som fick oss att göra det.

Hade det varit idag, hade LCD Soundssystems "North American Scum" haft precis samma inverkan på mig. James Murphy skapar något som kanske kan beskrivas som electropunk med rockinflusenser från 70- och 80-talet. Det låter stundtals othight (som programmerade trummor där man ansträngt sig för att få det att låta live), Murphy är långt ifrån en brilliant sångare och det blir ibland lite enformigt. Men det som är slående genom hela skivan är energin och självsäkra attityden i det Murphy levererar.

Jämfört med det självbetitlade "debutalbumet" är detta mer jämt och moget; James Murphy verkar ha funnit den vägen han vill gå. Vid en första genomlyssning kan "Sound of Silver" te sig lite intetsägande. Men det växer. Energin och viljan tar över. Man hittar en textrad som slår sig rätt in i hjärtat. Man hittar en musikalisk passage som är så omedvetet snygg att man bara vill lyssna på den om och om igen. Sådan musik brukar hålla i längden.

Läs för övrigt Fredrik Strages (hittade den alldeles nyss) intervju med James Murphy i DN.

Projektledning

Blev erbjuden ett nytt konsultuppdrag som teknisk projektledare idag; hårdvarunära mjukvaruprojekt, 20 man, stora problem i projektet samt heltid i minst 6 månader. Projektet drivs vid Älvsjö-kontoret (cykelavstånd) på ett stort svenskt telekombolag (vad kan det vara?).

Utmanande, spännande, kul, intressant? Jepp. Gick det att tacka ja? Nepp. Visst skulle det vara alldeles utmärkt med projektledningspoäng i CV:t, speciellt kopplat till min övriga kompetens, men tyvärr ligger det helt fel i tiden... just nu i alla fall.

Varför kunde dom inte komma för ett par veckor sedan? Varför kommer jag alltid lite för sent, eller lite för tidigt, varför är jag alltid lite mitt i mellan det som räknas?

LCD Computersystem

Äntligen har LCD Soundsystem släppt ett nytt album. Eftersom det förra var lysande så borde inte detta vara sämre... eller?

Edit: Min recension av albumet finns här.

Jag har för övrigt ett litet intressant problem med mitt bredband. En gång i veckan måsta jag stänga ner modemet, starta byta MAC-adress på och starta om min router, vänta i 20 minuter för att få ett nytt IP. Varför detta? Jo för med en veckas mellanrum dör mitt bredband. Modemet tar emot som f-n, routern arbetar för fullt och svarar inte på anrop. Mitt IP utsätts alltså för någon slags DoS-attack? Dett har pågått i några veckor nu. På Telia har man ingen aning (efter 40 minuters kö) och min dator är, enligt alla för mig tillgängliga program, ren.

Suck!

PopulAIRmusik

Det nya albumet från Air, "Pocket Symphony", går varm i min Squeezbox just nu. Det må vara en petitess, det må som SvD skriver (dock ej som en negativ sak) gå på i samma spår som förut och det är som DN skriver inte "bärbar musik för en generation på språng".

Men jag älskar det. Det finns nog inget som kan få mig att koppla av som Air och trots den melankoliska stämmningen finns det inget som kan få mig så lugn, avslappnad och på bra humör som Air. Jag "nyupptäckte" Air i samband med Sofia Coppolas mästerverk "Lost in Translation" där Air stod för delar av filmmusiken. "Lost in Translation" (jag har en känsla av att jag kommer att vara som Bill Murrays karraktär om 20 år) och även "The Virgin Suicides" lever i perfekt harmoni med Airs musik; kombinationen får mig tårögd av både glädje och svårmod.

"Pocket Symphony" fortsätter i samma anda. Jarvis Cocker på "One Hell of a Party" får mig att känna mig lyckligt bakfull, synthen på "Napalm Love" får mig att drömma analoga drömmar och fundera på hur man överhuvudtaget kommer på något liknande, gitarrerna på "Left Bank" får mig att tänka på José Gonzalès och de enkla och osannolikt vackra pianoackorden i "Redhead Girl" får mig drömma mig bort till ett bättre ställe.

Helgen som gått - renovering och lite festival

Rent shoppingmässigt har helgen varit en katastrof:

• I kön till kassan på Bauhaus stod det 3 personer framför mig. Samtliga tre hade någon vara som saknade streckkod eller ej fanns i systemet.
• På Willys skulle hela universum storhandla samtidigt. Framför mig står en halvdöv och halvblind gubbe som ska försöka betala med kort. Han är apsur och skäller ut den stackars 18-åriga kassörskan när det krånglar... i ungefär 10 minuter.
• Jag tillbringar 2 timmar på Ikea med en vråltrött och obstinat 2-åring, utan att hitta något av det jag ska ha.
• På Silvan fastnar jag i kassan bakom en thailändare, som varken pratar svenska eller engelska, som via en kompis i mobiltelefon förklara för den nyanställde kassören vad som gäller. När jag kommer fram upptäcker jag att min plånbok är kvar i bilen. På vägen hem bryter min dotter sedan av listen som jag köpt.
• Som jag tidigare nämnt var frysen transportskadad.

Jag kan givetvis inte undgå att nämna festivalen heller. Som jag misstänkte så fastnade givetvis jag och frugan framför denna (även om vi lämnade kanalen under de vedervärdiga muikalnummren mellan framförande och röstning). Om The Ark finns mycket att säga, men jag nöjer mig med att konstatera att det är en ganska platt låt och att Ola Salo är en fantastiska sångare och underhållare. Funkar det i finalen? Vem vet, betydligt konstigare saker har skett.

Kvällens stora behållning var givetvis:

• Tommy Nilsson - 0 poäng, "Jag tror på människan" är väl en låttitel som endast DiLeva skulle komman undan med.
• Anna Book - nästan nollad (vad tänker dom på uppe i Luleå?) och minst populär hos folket.
• Carola - säger hon "tack Sverige" en gång till så kräks jag. Sedan gillar jag sånt här. Det hjälper mig att odla min fördomar.

Vitvaror och melodifestival

Ny kyl och frys levererades idag vid lunch. Den nya frysen var transportskadad. Sånt är livet (i alla fall mitt liv). Vad är väl en vecka utan frys? Tur att man har grannar med plats i frysboxen.

I kväll är det den svenska melodifestivalen på tv. Synd att det inte vara tv:n som var transportskadad. Då hade man inte kunnat kolla. Nu blir det väl som vanligt; av någon märklig anledning fastnar man på 1:an och sitter sedan och lider i några timmar av de pinsamma försöken till att skapa och framföra musik. Varför blir det alltid så?

Föundran

Ibland blir man förvånad och förundrad om saker som sker i ens närhet och omvärld:

• Alla slåss utom Zlatan och Materazzi
• Min dotter (2 år) är bättre än min svärmor på att lägga pussel
• Min chef undrar om jag kan tänka mig att ta ett längre uppdrag i Västerås
• Premier League, Champions League och FA-cup eller försäsongsträning med Helsingborg - svårt val?

För övrigt är tidningen Frilansjournalisten roligast just nu. I ett utfall av totalt hjärnsläpp beklagar man sig över att "På sistone har flera medieföretag försökt locka människor att arbeta gratis eller nästan gratis åt olika tidningar.". Vad handlar det om? Jo, exempelvis PC för Alla som erbjuder sig att publicera läsarnas egna artiklar eller Expressen som uppmanar sina läsare att skicka in bilder för publicering... och allt detta utan att erbjuda arvode!!!

Hallå Frilansjournalisten - Wikipedia, MySpace, större delen av webben??

Och för övrigt... vem betalar mig för denna blogg-post?

Torsdagsångest

Om du:

• mår fysiskt dåligt av att gå till jobbet,
• har en känsla av att om du inte skulle gå hit så skulle ingen upptäcka det,
• inte har debiterat över 50% på de senaste 3 månaderna
• aktivt söker efter andra möjligheter
• sagt att "det är ok" så många gånger att du nästan tror på det själv

...är då på rätt plats? Eller är det kanske dags att gå vidare?

Moment i tiden

Jag är för närvarande på en rekryteringsmässa för "young professionals". Denna består av frukost-, lunch och middagspresentation samt någon intervju där emellan. Dessutom ingår ett mässområde med några ”heta” företag. Varför jag är här behöver vi kanske inte fundera på så mycket... min nuvarande arbetsgivet vet givetvis ingenting.

Men det känns ju som att vänsterprassla. En stor del av allt vänsterprassel handlar antingen om att man inte är helt nöjd med det man har eller att man vill kolla sina möjligheter på marknaden. Vissa verkar vara det ena och vissa verkar vara det andra. Jag är både och. Och känner mig dessutom privilegierad att kunna kalla mig för "young professional", med betoning på "young"

Vi får väl se om någon vill ha mig. Mitt CV kan vara lite spretigt, men i intervjusammanhang rockar jag. Jag har aldrig hittills genomfört en arbetsintervju där jag inte blivit kallad till en andra omgång. Jo förresten, men det var när jag var 17 och ville knäcka extra på McDonalds. Förmodligen var jag överkvalificerad redan då.

... Den sista meningen borde givetvis avslutas med en smiley, men det känns inte rätt i bloggsammanhang...

Vitvaror

Efter en intressant diskussion om självavfrostande frysar vid fredagens lunch, bestämde jag mig för att kolla upp familjens vitvaror. Vår frys består av:

• 20% is och frost
• 30% matvaror dolda bakom is och frost,
• 25% lunchlådor (som ingen äter)
• 25% "diverse".

Självavfrostning låter som en dröm! Framförallt med tanke på dotterns förmåga att öppna frysen i tid och otid. Jag kom fram till att vår kyl och frys var från -89. Vi har alltså energislukande freonmoster i vårt hus, med den huvudsakliga uppgiften att producera frost.

Eftersom köket är vår huvudfokus när det gäller renovering just nu, måste vi givetvis köpa nya vitvaror. Vi pratar i runda slängar om 15-16 tkr. Tur att man är konsult.

Offerten

Det hände något mycket konstigt i torsdags. Strebern lämnade över stafettpinnen till mig igen. Uppsalachefen (som står som Pointe of Contact för offerten) har som vanligt inte tid att föra det hela i hamn. När jag kommer på morgonen säger Strebern: "Det här gjorde vi igår, det här är kvar att göra, kan du fixa resten?"

Jag fixar biffen. I samma stund som DHL-budet kliver in på kontoren klistrar vi igen paketet med offerten. Att Strebern lämnade över det hela till mig kan bero på 2 saker: antingen är offerten dömd att misslyckas eller så såg han ingen personlig vinning i det hela. För det kan väl inte vara något annat?

Musikskapande

Jag försökte att skapa lite musik igår kväll. Det gick inte alls. Det lät skräpigt och jag lyckades inte alla återskapa de ljud och harmonier som jag hade i huvudet. Det är bara att konstatera att jag inte kan hantverket längre... eller är ringrostig... eller så har jag aldrig varit bra på det.

Men ett hantverk är det ju att skapa musik. Vissa bygger egna fantastiska hus från grunden. Jag bygger just nu en förrådsbod, prefabricerad och köpt på Bauhaus. Och dessutom blir den sned.

Jag kommer ihåg den gamla goda tiden när man förstod Autechres musik (som på Amber och Tri Repeate), när Niclas och jag skapade jungle (som nu heter D'n'B och tydligen är något annat) och när Underworld var kungar. Det är nästan 13 år sedan... det var bättre förr.

Änligen!

En rolig dag på jobbet! Hur länge sen var inte det? Det hela började på förmiddagen när chefen störtade in på mitt rum och undrade om jag hade tid att hjälp till med en offert (och visst f-n har jag tid, vilket han också borde vet). Det gällde en offert som ej var påbörjad och skulle behöva gå iväg med expressbud ut i europa dagen därpå.

Jag tog tag i det hela tillsammans med GL (den gamle och långe) och började rota. Lite "quick-n-dirty"-analys av det hela visade att det var görbart, kanske inte slipning till perfektion men åtminstone "good enough". Det rörde inte alls mitt arbete och jag har inte arbetat med offerter förut, men jag är ganska övertygad om att jag gjorde en korrekt och bra ansats till det hela. Roligt att för en gångs skulle arbeta under lite press och med lite team-arbete.

Kl 16.30, när det var en del arbete kvar var jag dock tvungen att dra. Dagis stänger 17, hustrun har sin arbetskväll och eftersom vi varken har mor- eller farföräldrar i stan så finns det inga alternativ. Så det var bara att lämna över stafettpinnen till Strebern som givetvis kommer att framstå som räddaren i detta sammanhang. Alltså, Strebern tar hela skalpen och kvar blir ingen cred till mig. Men det skiter jag faktiskt i, det var kul att jobba med och jag tror inte att jag blir kvar så länge till på mitt nuvarande jobb.

...som ni kanske förstår är det inte första gången som jag gjort ett hästjobb som sedan Strebern fått cred för. Jag blir lite smått matt ibland; Strebern - superingenjören!

Chefen!

Fick just ett mail från min chef (som för övrigt är en mycket vettig man) där han undrade om jag eventuellt matchade några kompetensprofiler för några arbeten som var på väg in... Jag är verkligen ljusår ifrån just de profilerna.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Nog för att jag har en urusel beläggning just nu, men någon måtta får det vara. Om inte min chef vet var han ska sätta mig så kanske det är dags att gå vidare.

Problem nr. 1 - Tid

"Vad är väl 20 minuter? Dom kan ju vara tråkiga, snabba, intetsägade och helt enkelt underbara!"

Klockan är 22:10 och jag har myst med lillan, städat nedervåningen, fixat i ordning köket efter middagen, provmålat köket med färgen Timberland och vaxat de nya bänkskivorna. Prison Break (säsongsstart idag, och ja, jag vet att jag är hopplöst efter då jag inte laddat ner hela säsong 18 av serien ännu) står på paus på hårddisk-inspelaren och hustrun jobbar...

Då dyker den plötsligt upp! Tiden som man inte trodde fanns. Vi pratar om de där 20 minuterna som vanligtvis inte existerar under ett dygn. Men å andra sidan är det väl i ärlighetens namn också så att när de 20 minutrarna väl dyker upp så finns det vanligtvis mängder av saker att fylla dessa med.

Jag kommer kanske att välja att någon gång ibland använda dessa till att skriva, ibland till att fundera och till och med ibland till att göra ingenting. För faktum kvarstår: vad man än gör, finns det i 99% av fallen något ännu viktigare eller bättre att göra! Ergo, ägna din tid åt det du anser vara bra för tillfället, dina prioriteringar blir andå aldrig helt korrekta.

Första posten

Okej, då börjar vi igen.

Jag har identifierat ett antal problem. Huvudsakligen rör det sig om följande saker:

• Time - hur får man egentligen tid till att hålla sin blogg uppdaterad och intressant. Detta gäller särskilt om man tänker på att det knappt finns tid till det vanliga livet. Hur ska man då hinna med att förmedla detta till massorna?
• Business Case - vad är egenligen meningen med att blogga? Det finns enorma mängder av bloggande människor som skriver mer eller mindre ointressanta saker. Varför skulle mitt skrivande vara mer intressant?
• ROI - Om jag nu hittar tiden och case:t, vad har jag själv att vinna på det?

Jag ska givetvis försöka reda ut detta. En annan fråga som bör ställas är: generalist eller specialist? Jag ska nog till en början försöka hålla mig till det första och skriva om det som faller mig in. Förmodligen kommer det att falla in under någon av de kategorier som titeln anger.