Livstecken och lite swimrun

Vid något svagt ögonblick tror jag att jag lovade att jag skulle börja blogga lite mer. Om det nu var ett nyårslöfte eller hur det nu var. Har ju gått så där bra... Nåväl, jag har nästan skrivt klart RR från IM 70.3 Dubai och jag har ett inlägg om kommande tävlingssäsong (som ju egentligen redan startat) på gång. Håll ut...

Under tiden kan jag väl berätta att träningen flyter på. Har precis avslutat ett Base3-block, som ju är ett väldigt tidsintensivt block. Tyvärr har jobbet och övrigt liv kommit emellan ganska mycket de senaste veckorna och jag har haft ganska svårt att komma upp i planerad tid. Nu satte jag förvisso upp ett ganska ambitiöst mål avseende årstimmar så lite får jag väl skylla mig själv. Den gågna veckan lyckade jag klämma in 14½ timme av planerade 16½ vilket jag ändå tycker är helt okej. Sen tycker jag att Training Peaks sätt att räkna tiden på simpassen är lite elakt då bara effektiv tid räknas (all "vila" mellan intervallerna tas bort). Nu väntar i alla fall en lugn vecka (välbehövlig sådan) innan det är dags att börja bygga på riktigt.

Performance Management Chart - sanningen om hur jag ligger till just nu. Iaf enligt Training Peaks.

En annan rolig grej är att det ramlat in några nya tävlingar i programmet. Dels har jag anmält mig och Valencia till Ångaloppet Familj. Jag behövde inte truga överhuvudtaget utan V sa ja med ett glädjetjut. 3 km löpning och 300m simning där V är väldigt sugen på att få crawla i öppet vatten. Egentligen skulle jag vilja köra Stockholm Generation Swimrun med henne också, men tyvärr är hon några månader för ung för det. Sen kanske 7,1 km löpning och 1,03 km simning är i mesta laget för henne. Även om jag är helt övertygad att hon skulle klara sig igenom och älska det.


Den andra nyheten just nu är att jag tydligen också ska köra Utö Swimrun. Det är min fru som har lovat bort mig. Eller så här; Annas sjukgymnast berättade att hon skulle köra men att hennes tilltänkta partner tyvärr fått förhinder. Varpå Anna givetvis föreslår att hon ska köra mig med. Så efter några SMS och ett telefonsamtal var det fixat; jag ska alltså den 29:e maj springa drygt 33 km och simma runt 5,5 km på och omkring Utö. Vattentemperaturen kan på sina ställen vara en-siffrig vid den tiden. Sen hör det ju till saken att det är bara en vecka efter IM Lanzarote vilket onekligen kan vara... typ intressant. Tur att Sofi är är sjukgymnast så att hon kan ta hand om mig efter banan. När vi pratades vid i telefon så försökte jag höra mig lite för om hur snabb hon var på simning och löpning. Hoppas nu bara att hon inte tolkade det som om att jag inte ville att hon skulle vara för långsam för mig. För i själva verket handlade det ju om att säkerställa att hon inte skulle vara så snabb så att jag inte riskerar att sänka henne. Men känslan var nog att vi skulle matcha ganska bra. Tror att det kommer att bli skitkul!

Vilt och kallt...

IM Dubai 70.3 – The Prequel

För er som möjligtvis inte noterat de förra veckans stora rabalder i de sociala medierna kommer här den osminkade och brutala sanningen om ”cykelgate”. Historien om hur två framstående agegroupers nästan inte fick möjlighet att tävla i IM 70.3 Dubai. Jag tror nästan att alla händelser innan tävlingen nästa är mer intressanta än själva tävlingen. Så låt oss ta det från början.

Dagen innan vi skulle åka ner till Dubai såg jag på FB att klubbchef Nelker, som åkte ner en dag tidigare än oss, inte fått med cykeln på flyget. Förstod hans ilska och ångest och skrev givetvis något i stil med att ”Hoppas att det ordnar sig”. Det verkade dock inte vara helt klart om huruvida cykeln tappats bort på Arlanda eller om den kommit fram till Dubai och tappats bort där. Tänkte inte så mycket mer på det utan misstänkte att det förmodligen kommer att ordna sig för honom på något sätt. Han hade ju liksom lite tid på sig.

Packad Scicon-väska på hemmaplan. Första gången jag använde den och det var en klart positiv upplevelse.

På onsdagen var det dags för mig och familjen att åka. Vi träffade vi på klubbkompisarna Love och Bea på flygplatsen. Båda med familjer och packade cyklar. Som vanligt fick vi givetvis lämna in våra cykelväskor på specialbagaget. Men av någon anledning fick jag och Bea ställa in våra mjuka väskor i hissen bredvid transportbandet samtidigt som Loves väska fick åka på bandet. Men eftersom jag har lämnat väskan i hissen förut (när vi åkte till Thailand) tänkte jag inte mer på det.

Sen flög vi till Dubai, en relativt händelselös och smidig flygresa som jag tillbringade med The Program och Maze Runner: The Scorch Trials (kan dessvärre inte rekommendera någon av dem). Passkontrollen gick snabbt och när vi väl kom till vårt bagageband hade väskorna redan börjat komma ut. Våra två första väskor fick vi snabbt, men sen var det stopp. Endast golfbagar dök upp på det stora bandet. Love hade redan fått sin cykel och hunnit dra iväg till hotellet. Efter någon kvart dök äntligen en cykel upp, men det visade sig vara Nelkers cykel som försvunnit dagen innan. Och det var ju en jäkla tur att vi var där och kunde ta hand om den, för det verkade inte vara några andra som var intresserade av att göra det. Efter ytterligare någon kvart började vi ana oråd och jag gick iväg till ”Lost Luggage”. Där fick vi ganska omgående reda på att våra cyklar var kvar på Arlanda och att de nog skulle kunna komma med nästa Emirates-plan från Stockholm. Kruxet var ju bara att det skulle vara minst 24 timmar senare, och sålunda klart efter den tid då våra cyklar skulle vara incheckade inför tävlingen. Ridå.
”Sorry for the inconvenience”, sa Emirates-representanten.
”Tack som f-n”, sa jag och Bea.

En sk. PIR. Av någon anledning checkas alltid allt bagage in i frugans namn,

Kl 01:30 på hotellet. Jag och Bea tröstäter besviket.

Klart modfällda lämnade vi flygplatsen (efter att ha försökt få någon att ta hand om Nelkers cykel som nog hade blivit stående vid bagagebandet annars). Visst hade vi en semester med värme och sol framför oss, men det var ju liksom tävlingen som var den stora grejen. Som dessutom inte är helt gratis i sig. Kändes som om luften gick ur hela grejen och mungiporna pekade inte direkt uppåt. Så fort vi fick tillgång till wifi tutade vi givetvis ut det hela på sociala medier och så var cirkusen igång.

På hemmaplan drog Apollo-Daniel igång med diverse aktiviteter för att få tag på våra cyklar, kompisar letade uthyrningsmöjligheter i Dubai och till och med tipsade om egna bekanta som kanske borde ha utrustning att låna ut. Vi hade kontakt med någon som jobbade med bagage på Arlanda och som engagerade sig. En hel del personer tyckte att vi skulle hyra cykel och sedan shoppa loss på expot, men det kändes inte som något riktigt alternativ. Dels var varken jag eller Bea sugen på att köra med helt lånad/ny utrustning och dels hade vi ju inga som helst garantier att vi inte i slutändan skulle få stå för något sådant kalas själva. Det enda jag hade i utrustningsväg var min tri-dräkt. Resten låg i cykelväskan.

Spexande dotter. För ovanlighets skull.

Burj Al Arab - relativt mäktig byggnad

På torsdagen drog vi iväg till starten och expot för att plocka ut startkitet. En väska skulle vi väl i alla fall se till att få för pengarna. Incheckning av cykeln skulle ske mellan 13-17, för de som hade en cykel att checka in alltså. Nu var det dock så att den gode Nelker var tjenis med tävlingschefen Abdullah och vi fick löfte om möjlighet att checka in våra cyklar mellan 04:30 och 05:00 på tävlingsdagsmorgonen. Ett litet hopp tändes alltså, dock givetvis under förutsättning att cyklarna skulle komma med nästa flyg. Vid lunchtid åkte vi tillbaka till hotellet.

Strax efter lunch ringde någon från Arlandas bagagehantering och bekräftade att man hade ”hittat” våra cyklar och att de nu skulle skickas med nästa Emiratesplan (som skulle komma till Dubai kl 22:50 på kvällen). Jag undrade var man nu hade hittat dem och om det möjligtvis var i en hiss och fick då ett väldigt undvikande svar. Jag tar det som ett totalt bevis på att tjejen i specialbagaget helt enkelt glömde att skicka ner hissen efter det att jag och Bea ställt in cyklarna. Sparken kanske? Så nu tändes ytterligare ett hopp om att det faktiskt kanske skulle gå att tävla. Alla möjligheter till förberedelser var givetvis som bortblåsta. Men bara att få stå på startlinjen skulle ju kännas som en seger i det läget.

SWIM IN - det blåste ganska rejält redan på torsdagen.

15% rabatt på en drink... Kan nog vara en av de finaste goodiebag-prylarna jag någonsin fått.

Självklart blev Emirates-flyget försenat från Arlanda, typ 1,5 timme och vi börjande nu fundera på hur det rent praktiskt skulle gå till för oss. I allra bästa fall skulle cykeln vara klar på flygplatsen vid typ 00:30. Transport av cykeln till vårt hotell skulle nog ta minst en timme och därefter skulle vi ha runt 40 minuter med taxi från hotellet till Jumeirah Beach och starten. Och någonstans där skulle vi också ha tid att montera ihop cyklarna och packa i ordning vår utrustning. Inte mycket till felmarginal. Under tiden ringde bagageservice på Dubais flygplats och meddelade att cyklarna var på flyget och att de givetvis skulle skicka dem till hotellet så fort som de gått genom tull och sådant. Problemet var bara att ASAP i det här fallet betydde runt 06:00. Och det var ju inte okej för vår del. Jag förklarade problemet (för 100:ade gången) och de lovade att kolla upp och återkomma till mig. Vilket de givetvis aldrig gjorde.

Under tiden hade Bea konfererat med Apollos representant i Dubai och konstaterat att det enda möjliga sättet nog var att vi åkte ut till flygplatsen själva och greppade tag på cyklarna. För att sedan åka taxi direkt till startområdet för att hinna med. Att denna manöver i sin tur innebar att vi varken skulle få möjlighet att sova eller att äta någon frukost innan tävlingen var det tyvärr inte så mycket att göra något åt. Vi beställde en taxi till 23:30 och gick till sängs för att försöka få lite vila. Jag fick runt 45 minuters orolig sömn och sen satte sig jag, Bea och Beas kompis Helena (vars tacksamma uppgift var att åka tillbaka till hotellet med våra cykelväskor efter det att vi monterat ihop cyklarna och packat ihop vår utrustning) i taxin.

00:15 anlände vi till flygplatsen och gick direkt till bagageservice för att försöka lokalisera våra väskor. Vår hjälp för dagen (natten) var en lite småslemmig kille som försökte vara lustig samtidigt som nästan verkade stöta lite på Bea. Varken jag eller Bea var särskilt roade.
”Well, I have some good and some bad news. The good news is that we know where your bags are. The bad news is that we don’t know where they are right now. I suggest you go to back to your hotel and we will send the bags there as soon as we get hold of them.”
Men vad f-n… För 101:a gången var vi tvungna att förklara läget; varför vi behövde cyklarna nyss och vad vi hade för tider att förhålla oss till.
”Ok, I will see what I can do, but you will probably be stuck here for a while. Please take a seat.”, sa han och började efterlysa våra cyklar via radio, telefon och alla möjliga kommunikationsvägar. Utan framgång.

Cyklarna återfunna! Inte tack vare den här killen dock.

Någonstans här började modet sjunka rejält igen. Min stora oro var att det skett någon miss i kommunikationen någonstans och att våra cyklar var på väg i en taxi till vårt hotell. Under tiden som den slemmige killen jagade våra cyklar så noterade vi en växande irritation hos en av hans kvinnliga kollegor. Hon sa flertalet gånger till honom att han borde ringa [okänt namn] vilket han friskt ignorerade. Till slut fick hon nog och ringde själv och kunde strax därefter meddela oss att de visste var cyklarna var och att vi skulle få dem inom 5-10 minuter (vi tror att hon sedan gav sin kollega en rejäl uppsträckning; han var inte direkt stursk efteråt). Klockan 01:15 fick vi äntligen återse våra cykelväskor! Drygt tre och en halv timme innan vi skulle vara incheckade.

Vi stannade ett tag på flygplatsen för att få i oss någon slags frukost. För min del blev det en stor latte, en toast och en muffins. Ingen Nutella gick att uppbringa. Sen åkte vi ståndsmässigt i en egen flygbuss som svartkörde oss tre och cykelväskorna till Jumeirah Beach. När vi klev av bussen slogs vi dels av att det var kallt och dels av att det blåste som bara den. Busschauffören tyckte nog att vi var helt dumma i huvudet som ville bli avsläppta vid en strand, mitt i natten och i det vädret.

Portalen hade däckat av vinden under natten.

Äntligen inne i växlingsområdet!

Vi hittade en kiosk på strandpromenaden som gav lite lä och sen satte vi igång med cyklarna. Trots lä-läget blåste det en del runt hörnen och det var dessutom ganska mörkt. Helena hjälpte till med att lysa med en iPhone-lampa och vi gjorde vårt bästa för att inte tappa bort några skruvar eller annat. Till råga på allt var jag givetvis tvungen att justera bromsklossarna också eftersom jag tagit med mig ett framhjul med lite lägre profil för att inte bli allt för vinglig i vinden. Trots avsaknaden av alkohol i Dubai lyckades det ändå dyka upp lite fulla och dryga människor. Polis var dock snabbt på plats och löste det hela. Strax efter 04:30 började det komma överambitiösa och nervösa triathleter som nog undrade vad vi höll på med. Innan dess hade vi även skickat iväg Helena i en taxi med cykelväskorna. Jag lyckades nog nästan med att fixa allt felfritt; det enda jag glömde var att få ner en liten handduk i BIKE-påsen. Så här i efterhand kan jag nog säga att det hela var en ganska surrealistiskt upplevelse.

Den omlagda simbanan

Trött kille som försöker ladda lite innan tävling

Slutligen visade det sig att vi inte blev insläppta i växlingsområdet förrän kl 05:00 ändå. Vi fick i alla fall sätta upp cyklarna i ställen och hänga upp våra påsar. Det enda som vi inte fått tag på då var tidtagningschipen, men de skulle vi enligt huvuddomaren kunna få vid starten. Sen var det liksom vara att vänta. Jag satt mig på marken och försökte koppla av med lite musik, löste därefter lite toalettbestyr, bytte om, träffade Nelker och några andra svenskar, försökte fatta hur simbanan var omlagd (pga. vindar, strömmar och vågor) och begav mig därefter till starten som nu var förlagd vid den ”lillla” marinan vid Jumeirah Beach Hotel. Som yra höns sprang sedan jag och Bea runt för att försöka få tag på ett chip. Efter att ha frågat typ alla funktionärer i startområdet lyckades vi till slut få tag på tjejen som satt på extrachipen.

Knappt 10 minuter innan start kunde jag äntligen börja fokusera på tävlingen på riktigt.

Next stop: Dubai

Jag nämnde väl här på bloggen för ett tag sedan att jag bokat upp mig på Dubai IM 70.3. Tiden går fort och nu är det bara några dagar kvar till race. Vi kommer att åka ner hela familjen och njuta av lite sol, bad och semester också. För en gångs skulle går också tävlingen i början av semesterveckan vilket ju gör att jag kommer att kunna slappna av lite och inte bara ha en tävling i slutet av veckan på hjärnan. Vi kommer ner på onsdagen, jag checkar in och förbereder mig på torsdagen, tävlar på fredagen och är sen "ledig" till på onsdagen därpå då vi åker hem.

Temperaturen verkar hålla sig mellan 20-25 grader därnere (det är ju vinter) och vattentemperaturen på 22-23 grader så våtdräkt kommer med största sannolikhet att vara tillåten. Sen var det den här lilla saken med vinden... Som det ser ut nu kommer det att blåsa f-n just under tävlingsdagen. Som vindriktningen är predikterad innebär det främst 2 saker; simningen kommer att vara stökig och cyklingen kommer att vara 4 mil lycka följt av 4 mil ren pina (blästrade ben någon?). Löpningen tror jag inte kommer att påverkas så mycket då vinden mest kommer att ligga i sidan.

Och formen då? Tja, det är ju inte direkt någon formtoppning jag pysslat med senaste tiden. Dock tror jag att det är en bana och ett klimat som kommer att passa mig betydligt bättre än Thailand och visst hoppas jag på att kunna göra ett bättre race än där... Fast å andra sidan var det faktiskt ett okej race om vi bortser från löpningen, vilket förvisso inte alls är något jag kan göra eftersom det triathlon jag pysslar med.

Titta - All World Athlete Bronze - top 10% i världen 2016.

Varje gång jag uttalat mig om något tidsmål så har det ju inte gått på det sättet som jag önskat mig, så egentligen borde jag väl hålla tyst. Men bortsett från det är min stora förhoppning att simma bra. Simningen har ju faktiskt fungerat väldigt bra de senaste månaderna och en tid nedåt 31-32 minuter känns inte alls orimlig. Cyklingen har jag inte den blekaste aning om. Är väldigt osäker på formen, även om den i Thailand var betydligt bättre än vad jag vågade hoppas på. Men säg att jag prickar det hela okej och tar mig runt på 2:25 i motvinden - 210W NP ut och 230W NP hem. Löpningen har känts bra den senaste tiden och banan är helt platt så under 1:35 känns väldigt rimligt om det inte händer något oförutsett. Då får vi ju typ 4:40 vilket känns klart (o)rimligt.

På fredag kl 7:15 (Dubaitid, vilket torde vara typ 4:15 här hemma) kör vi (Nelker, Bea, Love och Martin från TT och så några andra svenskar också). Rullande simstart. Ställ klockan och följ nummer 170 på ironmanlive.com.

Challenge Laguna Phuket [RR]

Sent omsider kommer här äntligen en rapport från den första tävlingen för säsongen 2015-16. Till råga på allt blev den ganska lång också. Precis som tävlingen.

Jag visst att det skulle bli varmt och att jag inte alls borde vara kapabel att leverera en helhetsprestation med tanke på att jag låg helt fel till i säsongen (egentligen hade jag väl knappt ens börjat nästa säsongs träning ännu). Men jag hade väl trots allt en förhoppning om att kunna göra något hyfsat och inte komma sist. Förra året var det väldigt många från TT som bröt tävlingen och min plan var väl att minst ta mig i mål i alla fall. Tid tänkte jag inte så mycket på men hade väl en tanke om att det skulle vara trevligt att kunna simma på runt 35 minuter, cykla under 2:45 och hålla mig springande i 5-minuterstempo. Att ta sig in på nedåt 5 timmar brukar normalt sett räcka långt under Challenge Laguna Phukets:s betingelser. Det skulle bli lite tuffare än så…

Pre-race
Vi checkade som vanligt in dagen innan. Det var 8 pers från TT som skulle köra; Emma och Mikaela i dam-PRO och så jag, Kalle, Gustaf, David, Joakim, Simon och Tommy. Två saker förvånades oss stort; dels att race briefingen var klar, tydlig och förståelig, samt att den påsen som kallades ”goodie bag” var nästan helt tom. Vi fick några rabattcheckar på ett lokal gym och ett race belt. Kan ju tycka att det är lite snålt med tanke på anmälningsavgift. Nu har jag liksom väskor så att det räcker och blir över, men om det här hade varit min första eller enda tävling av den här digniteten hade jag nog blivit lite besviken.

Vi passade även på att testa simbanan för att få lite känsla för saltvattensimningen och övergången (löpningen) till sötvattenlagunen där simningen skulle avslutas. Eller den pissljumna, kobrafyllda, sötvattendypölen som Nelker kallade den för. Jag tycker nog faktiskt inte att det var så farlig vad det gäller själva vattnet. Visst, en kallsup var nog inte att rekommendera och visst var det en känsla av dyvatten, men bortsett från det var nog det faktum att det handlade om just sötvatten som var den största grejen. Sötvatten i relation till att första delen av simningen gick i saltvatten. Känslan var alltså att benen sjönk som stenar jämfört med hur det var att simma i havet. Speciellt eftersom det handlade om våtdräktsfri simning. Så, ta det lugnt med löpningen och lite kraftigare benspark i lagunen var det vi lärde oss av testsimningen. Coach Ludde passade dessutom på att drilla oss lite delfinhopp för att på bästa sätt hantera den långgrunda stranden och de brytande vågorna.

Temperaturen dagen innan tävlingen - det blev ungefär lika dant på tävlingsdagen

Den vanliga synen innan start - notera att det inte fanns några ombytestält och inga påsar heller;
all utrustning förvarades vid cykeln precis som under vilken "budgettävling" som helst.

Tommy, David, Gustaf, jag och Kalle några minuter innan start.

Tävlingsdagen var varm redan från början. Väckarklockan stod på 4:00 och hotellet hade försett oss med frukostpåsar. Kl 4:30 gick bussen till tävlingsområdet Laguna (en dryg mil från Thanyapura). Jag kände mig ganska pigg och laddad; det blir ju nästan alltid så när det är dags för tävling. Efter den sedvanliga kollen av utrustningen i växlingsområdet (inkl. märkning av vader och armar med en tuschpenna som inte tålde vatten) åkte vi båt över lagunen till själva startplatsen. Onekligen en speciell känsla att åka båt i kolmörker och typ 25-gradig värme. Väl på stranden var det dags för lite lagbilder, insimning (det gick en del vågor) och lite starstruck moments när proffsen passerade. Strax efter det att solen visat sitt ansikte ovanför horisonten gick startskottet – kl 6:35

SWIM – 32:56 (1:43 min/100m, plats 142/582 efter simningen)
Det är något speciellt med strandstarter; kaosartat, total adrenalinkick direkt och liksom inget att vänta på, bara att ösa. Jag tycker att jag var bra med ner i vattnet och att de inledande delfinhoppen gick bra. Pulsen stack inte iväg och jag kom in i en bra rytm ganska omgående. Under hela havsdelen av simningen (ca 1200m) hittade jag ben att ligga på och var inte inblandad i några incidenter. Löpningen över sanden in till lagunen gjorde att pulsen peakade ganska rejält. Speciellt med tanke på att det var löpning i sand och en ganska kraftig puckel att springa över. Väl nere i lagunen var det bara att veva som fasen med benen för att inte sjunka. Det kändes som om jag låg lite väl till vänster (och ganska ensam dessutom), men om jag tittar på GPS-spåret ser det hyfsat rakt ut. Väl uppe på rampen och vid tidtagningsmattan konstaterade jag glädjestrålande att min klocka stod på 32 någonting. En betydligt bättre simning än vad jag vågat hoppas på!

Övergången från salt till sött

Nja... man kan inte alltid vara snyggast på bild.

T1 – 3:18
Inte supersnabbt… Jag fick i alla fall av mig det tighta swimskinet hyfsat snabbt. Sen var det den här saken med att få på sig strumpor för att undvika skavsår med tanke på all svett och fukt och handskar för att inte tappa greppet om styret i backarna. Hade även med mig armcoolers (alltså tunna armar att ta på sig) för att undvika att bränna mig, men det visade sig vara helt omöjligt att få på sig dessa på blöta armar. Eller så var det jag som var alldeles för otåligt. De blev kvar i växlingsområdet.

BIKE – 2:42:49 (33:17 km/h, plats 72/582 efter cyklingen)
Cykla kan jag ju hyfsat och det är något som jag faktiskt tror att jag gjorde riktigt bra under CLP. Tidsmässigt blev jag slagen av en handfull damproffs och ca 40 herrar (proffs inräknade) totalt. De längsta backarna hade jag cyklat innan så där visste jag vad jag hade att vänta mig. De brantaste vad dock en ny upplevelse.

Jag gick ut ganska lugnt för att hitta ett bra tempo som skulle fungera i värmen. Ganska omgående stötte jag på en del regelrätta partempon som jag irriterade mig rejält på. Bland annat ett tysk par som jag cyklade förbi, skrikandes ”No f**ing drafting!” och höll nästan på att köra av vägen i kommande kurva eftersom jag fokuserat så mycket på att vara arg. Sen tycker jag att jag hittade ett tempo som fungerade. Körde ganska omgående om Kalle och David som jag sett i växlingsområdet och som stuckit ut några minuter innan mig. Fokuserade på att hålla jämt tempo och att inte slarva med näringsintaget. Första halvan av banan var ganska ondulerad och med bitvis ganska dålig asfalt. Det mest spektakulära var väl motorvägsövergången, där vi fick hoppa av cykeln och springa med den på en bro över motorvägen. Ett kul inslag var också att vid varje skola så var alla elever utkommenderade för att heja på oss som tävlade; och det gjorde de med en väldig, nästan koreograferad, inlevelse.

Sammanbiten

Telefonstolpen i bakgrunden står alltså rakt, det säger lite om lutningen just här.

Sista rycket i sista riktiga backen, ivrigt påhejad av Lars F.

Andra halvan av cyklingen började med några riktigt brutala backar; inte längre än max 800m, men med över 20% lutning. Här såg jag många som hoppade av cykeln för att gå. Sen fortsatte banan ondulerat i några mil till innan det var dags för den avslutande brutala milen i Nai Thon Hills. Dock visste jag åtminstone vad som väntade mig eftersom vi cyklat där tidigare. Den första backen passerades utan större problem, bortsett från att jag höll på att bli påkörd av en fransman som zick-zackade sig fram i backen. Vid den andra backen var det återigen många som gick. Men inte jag; kände mig stark hela vägen och kunde visa upp mig från min bästa sida för den enorma TT-klacken som fanns på plats mitt i backen. Klara TdF-vibbar.

Slutligen blev det lite mindf**k ändå. När vi svängde in på Nai Thon-loopen så kom ganska omgående en skylt som visade 80km, alltså 10 km kvar (skyltmässigt). Alla milskyltar innan hade konsekvent visat några km kort och det stämde ganska väl överens med ryktet om att banan skulle vara ca 4 km kort. Detta eftersom jag dessutom visste att Nai Thon-loopen skulle vara ca 9 km lång (Strava-segment). Så när jag väl kommit ur den delen som jag cyklat tidigare trodde jag att det bara skulle vara några km kvar och lugnade ner cyklingen något och började trampa på höga växlar för att förbereda mig för löpning. Men det var det inte alls några få km kvar, det var snarare sex. Och eftersom det inte fanns några skyltar som räknade ner eller visade på hur långt det var kvar till växlingen på riktigt så tog jag av mig skorna alldeles för tidigt. Så, hade jag vetat hur det låg till hade jag nog faktiskt kunnat putsa tiden ytterligare lite genom att ligga på istället för att dra ner på tempot alldeles för tidigt.

Till slut kom jag i alla fall in till T2 – kraftigt påhejad av de TT:are som inte varit ute på cykelbanan och kollat.

Skorna avtagna, strax dags för vävling

Stilstudie, förmodligen perfekt som fototapet i ditt träningsrum.

T2 – 1:42
Inte mycket att orda om. Korrigerade strumporna, fick med mig gel:en och drog iväg. Ja, och givetvis satte jag på mig skorna också.

RUN – 2:17:09 (6:30 min/km, plats 118/582 totalt och plats 18/101 i AG40-44)
Banan var tokplatt, typ 33 höjdmeter, och bestod av 2 varv á 10.5 km. Den var dubbelriktad över större delen och helt ärligt ganska tråkig. Den publik som fanns var koncentrerad till start/mål och en lång sträcka vid bortre vändningen var ganska trafikerad av bilar och mopeder.

Hittills hade jag inte lidit särskilt mycket av värmen, men nu slog den till med full kraft. Normalt sett går jag ut i ett 4:30-tempo när det handlar om HIM-distansen. Planen för den här tävlingen var att gå ut i ett tempo strax över 5:00 med tanke på värmen. Det höll ett litet tag men ganska snabbt så stack pulsen iväg och jag var på väg in i värmeväggen med huvudet före. Efter ca 4 km, på en dubbelriktad del av banan, mötte jag Kalle som hade beslutat sig för att lägga ner projektet.

Jag fortsatte med reducerad fart mot fördärvet. Innan den bortre vändpunkten mötte jag Tommy som såg grymt stark ut. Tempot var nu lågt och jag gick lite emellanåt. Jag tog flera svampar med iskallt vatten vid varje vätskestation för att kyla ner mig. Vid slutet av första varvet och vid starten av det andra stod större delen av TT-gänget och jag försökte givetvis se stark ut då. Efter ca 12 km rämnade fasaden dock helt och illamåendet övergick till hulkningar och uppstötningar. Det vatten som jag försökte dricka kom upp och jag var helt enkelt kokt. Beslutade mig för att gå och kyla ner mig till jag i alla fall fick behålla vattnet. Och mycket gående blev det. Efter ca 14 km passerade Gustaf mig och efter drygt 16 kom även David förbi.

Svalka!

Knappt halvvägs, några km innan väggen.

"Jag kan flyga" (foto: Henrik Kindgren)

Vid 17 km kände jag dock att jag återvänt till de levande och kunde faktiskt börja springa vettigt igen. Så helt plötsligt kunde jag köra sista 4 km i ett 5:20-tempo. Inte mycket att hänga i granen i vanliga fall, men med tanke på värmen och hur loppet utvecklat sig så kändes det som en seger. Med en km kvar var det en irländare som först tackade mig för att han fått en rygg att hålla sig efter när det kändes tungt, och sen försökte han spurta om mig. Men det gick inte för sig och jag drog, till TT-crowdens stora förtjusning, av en rejäl spurt längst hela upploppet och över mållinjen.

Post-race
Först handskakningar och kramar med hela TT-gänget. Lite senare fick vi även heja Jocke i mål. Sen drack jag enorma mängder vatten, läsk och allt jag kunde komma över. Kroppen var verkligen totalt urlakad. Och så fick jag ju massage också! Inte mindre än 3 tjejer tog sig an mig samtidigt; en vid nacke och axlar, samt en vid varje ben. Kändes grymt lyxigt, om än lite konstigt med tanke på min svettindränkta kropp. Sen kan det vara så att en öl slank ner med resten av TT:s tävlingsdeltagare. Det fanns mat också; men starkt kryddat ris med grönsaker var kanske inte det första jag var sugen på just då. Slutligen packade vi ihop våra prylar i växlingsområdet och cyklade hem till hotellet.

Efter lite poolhäng, ytterligare inmundigande av vätska och någon timmes tupplur, bar det av till Pattong för mat och party till väldigt sent. Men det är en helt annan historia.

Äntligen!

Trötta, men sannerligen inte slagna hjältar!

Vecka 53 - tema distans och pusha gränser

Runt nyåret finns det lite saker som man "ska" göra. Det ska skrivas årskrönikor, det ska önskas gott nytt år till alla man känner och inte känner och helst på ett väldigt kreativt sätt. Det ska göras kollage av årets instagrambilder och kreativa nyårslöften skall ges. Sen finns det ju vissa träningspass som skall köras också. Mest känt är väl kanske simmarnas 100x100 m som på något sätt skall fördriva tiden till 12-slaget. Eftersom jag pysslar med triathlon beslöt jag mig för att hitta utmaningar från alla disciplinerna.

Simning - 100x100
Förra året pressade jag lite på mina gränser genom att köra 60x100m några dagar efter nyår. Då blev det med starttid 2:15 (dvs. du startar din första 100:ing på 00:00, nästa på 2:15, nästa på 4:30 etc, hur lång vilan blir beror alltså på hur snabbt du simmar din 100:ing). Initialt låg jag nog på 1:50 per 100:ing och se sista hade jag stora problem att hålla under 2:00. I år ville jag köra hela passet och dessutom göra det med starttid 2:00. Jag hade laddat upp med några gels, två stora flaskor med vatten och en stor portion självförtroende. Visst är 10 km långt, men efter sommarens Forsbackaränn visst jag ju att det var klart möjligt.

Och det fungerade faktiskt! Första 3 km gick förvånansvärt snabbt. Till en början så jag jag en egen halv bana, men strax efter 8 var det dags för klubbarna att göra entré och jag fick byta bana ett par gånger. Till slut hamnade jag på pöbelns banor, men då det trots allt var ganska många som körde 100x100 gick det faktiskt riktigt bra trots lite olika farter. Det enda som jag saknade var ett par ben att ligga på, det hade gjort resan betydligt lättare. Dock en resa som faktiskt aldrig blev riktigt jobbig. Av alla 100:a 100:ingarna var det bara en som gick långsammare än 1:49 och det var den sista. Snittet över hela passet blev 1:46 min/100m och det ser jag som ett rejält framsteg.

Nu blev passet 3h40m långt istället för 3h20m som det skulle ha blivit med 2:00-start rakt igenom, men det beror på 2 kisspauser, 2 fixa-parkering-pauser, 2 äta-gel-pauser och lite allmänt socialiserande med andra simmare (och triathleter). Jag var lite orolig för att mina axlar skulle vara helt döda efter passet, men hade faktiskt inga känningar alls. Grymt!

Beviset!

Cykling - Rahpa Festive 500
Under 6 års tid har det brittiska cykelklädsproducenten och livsstilsmarkören Rapha utlyst utmaningen Rapha Festive 500 som helt enkelt går ut på att cykla 500 km mellan jul och nyår. Med tanke på att många är lediga i mellandagarna är det förvisso under en period med fler lediga dagar än normalt; men så ska alla julens måsten läggas på det hela och då är det helt plötsligt inte lika lätt längre. Sen ska givetvis kylan, snön och mörkret beaktas för oss som bor  på det norra halvklotet. Och med dubbdäck och moddiga vägar sjunker snitthastigheten snarare nedåt 20 km/h än uppåt 30 km/h och då tar varje km ännu längre tid. Ni förstår säkert.

Jag har i alla fall kört Raphas utmaning 2011, 2013 och 2014. Förhållandena har varierat från plusgrader och slicks till ymnigt snöfall, isgata och dubbdäck och till landsvägscykel på Lanzarote. I år, den milda vintern till trots, var det första gången som varenda mil gick på CX och med dubbdäck. Och då går det som sagt var inte snabbt. Slutade i alla fall på 503,9 km på 21 timmar och 2 minuter. Det betyder en snitthastighet på 23,9 km/h vilket är långsammast hittills, men ändå tillräckligt för att förtjäna ett fjärde tygmärke.

Nu vet jag inte om Rahpas utmaning kvalificerar in som något som en riktig cyklist "ska" göra; men faktum är att när jag körde utmaningen 2011 så var det ca 3000 world-wide som körde och idag, 4 år senare är det 72000 som registrerat sig för utmaning på Strava och kanske ca 20000 som klarat av den. Så onekligen är det en växande och välkänd utmaning i cyklistkretsar.

Gysingeforsarna - från årets långtur - Sanviken-Stockholm, ca 19 mil.

Åvavägen - väldigt fin vintercykling

Löpning - Årets första långpass
Ett event som anordnas av paret Peter och Ulla Lembke och Team Fakta. Heter ibland Årets sista långpass beroende på vilken sida om nyårsafton som löpet går. Det är i alla fall ett träningspass med ledarledda fartgrupper, 2 st depåer (vid 2 resp. 4 mil), en 6 mil lång bana med en sträckning som ger möjlighet att hoppa av och välja kommunala färdmedel när man känner att man sprungit tillräckligt långt. Framförallt är det gratis och väldigt (visade det sig) trevligt.

Mitt mål var att få ett bra distanspass i verklig distansfart och att slå mitt tidigare distansrekord på 45 km (Höga kusten trail). Någonstans innerst inne visste jag nog att det skulle krävas ganska mycket innan jag skulle hoppa av innan 60 km, även om jag hyser väldigt stor respekt för 60 km löpning; det är riktigt långt och känns absolut i hela kroppen. Vid starten kl 8:30 vid Slussen var över 200 pers på plats och en hel del kändisar. Jag hade speciellt riktat in mig på att hänga ihop med Andreas, Johnny och Daniel. Vi startade i "snabbgänget" med 5:45 min/km som riktmärke, Jag tyckte framförallt att det skulle bli intressant att starta i långsamt tempo redan från början och se vad det kunde leda fram till. Nu blev det dock inte riktigt så eftersom jag och Andreas råkade hamna i ett gäng som gick riktigt fort (nåja) med km-tider strax över 5 min/km. Vi insåg att det inte skulle vara en vettig strategi för att springa 60 km och lugnade därför ner oss lite efter 14 km och var då i ett ingenmansland. Vi första kontrollen efter 19,5 km kom dock den riktiga 5:45-gruppen in till kontrollen precis när vi var klara och vi bestämde oss då för att vänta lite extra och köra med den efter det.

Sen flöt det på riktigt bra. Stopp i Barkarby efter 32 km och en burgare på Max. Burgare kanske inte är den optimala löparmaten dock. Lite småsegt och kallt att komma igång efter det. Strax innan marathonpasseringen var det ytterligare en bakluckedepå med varmt kaffe och skumtomtar. Vid 45 km kände jag mig fortfarande pigg, även om benen nu började göra sig påminda. Men pulsen låg bra till och orken fanns definitivt där. Vid Brommaplan hade vi passerat 50 km och jag tänkte nog att det nu var läge att lägga ner verksamheten; distansrekordet var satt, jag var pigg och det är ju trots allt bara ett träningspass. Då sa Johnny åt mig att jag inte fick göra det.... och då var det bara att springa vidare.

Sista milen gick tempot faktiskt upp något och strax efter 15 återvände vi till Slussen. En totaltid på 6:32 och en löptid på 5:31 vilket faktiskt är ett snitt på 5:34 min/km. Inte alls illa pinkat! Skavankerna för dagen bestod av en stor blåsa på en tå, och annars inget mer. Magen höll och "dagen efter"-krämporna har begränsat sig till ett par relativt stela ben.

Slussen strax innan start 8:30

Många timmar senare.

Johnnys ultraskägg samlade en del is under dagen.

Målgång!

Vad blir det då?
Så, 10 km simning under ett pass, 500 km cykling under 7 pass och 6 mil löpning under ett pass, och allt detta inom loppet av 8 dagar. Vad blir egentligen det? Eva föreslog "Ice Man Challenge" och det är ju onekligen lite stuns i det. Oavsett vad så skulle jag faktiskt tro att jag är relativt ensam om att ha genomfört dessa moment. Jag har i alla fall inte sett någon annan i mina "kretsar" som gjort det.

Sen finns det säkerligen människor som tycker att det är helt dumt i huvudet att göra sånt här, men det bryr jag mig inte så mycket om längre. Jag är mest bara oerhört fascinerad och glad över att min kropp och hjärna faktiskt svarar så här pass bra och klarar av utmaningarna. Det är ren och skär lycka!

Nyårslöften

Så... dags att avge nyårslöften för 2016.

• Jag ska fortsätta träna och tävla.
• Jag ska börja blogga igen.

2016 kommer givetvis att bli ett grymt år. Ta det lugnt och kör hårt!

Tjörn 11.3 - en klar kandidat till bästa tävling 2015.

Stiltje? Ingalunda!

Träningen har kört igång! Det står PREP (förberedande träning) i årsplanen, men jag kör nog lite hårdare än så. Delvis för att det är mycket som talar för att nästa vecka inte alls blir någon lugn vecka (Thanyapura med TT och Challenge Lagnua Phuket) och delvis för att jag känner att kroppen börjar svara bra igen. Sen är det ju inte någon större mängd just nu, men en ganska hög intensitet emellanåt. Men det är väl det som kallas för omvänd periodisering. Tanken är i alla fall att köra så hårt det bara går nästa veckan och därefter ta en lugn vecka hemma i Sverige.

Annars är grundveckan just nu så här:

• Mån: Simning med TT - teknikfokus
• Tis: TT:s löppass - dock själv utgående från Eriksdalsbadet när V tränar simhopp.
• Ons: Simning med TT - fartfokus
• Tors: Cykling - något slags intervallpass. Ute eller trainer
• Fre: Löpning - snabbdistans
• Lör: Cykling - distans + kort bricklöpning
• Sön: Simning med TT - distans + löpning distans.

I Thailand kommer det inte att se ut så... snarare typ simning varje dag och löpning eller cykling på eftermiddagen. Och så en halv IM på söndagen då. Kommer nog att sova gott på planet hem.

Risk för stora vågor säger Nelker som körde Dubai (då som Challenge) förra året.

Någon annat kul som hänt är väl att Dubai IM 70.3 annonserats och att jag bestämt mig för att köra. Även denna tävling kommer att ligga i en uppbyggnadsperiod så det blir ju inte en toppad tävling utan kanske mer utav en lyxig upplevelse. Familjen hänger i alla fall på och eftersom tävlingen ligger tidigt under vistelsen blir det mycket tid över till sol och bad också. Lite d-vitaminladdning i slutet på januari alltså.

En halva i Dubai i slutet av januari betyder ju också att IM Lanzarote i slutet av maj känns betydligt vettigare än IM Sydafrika i början av april. SA ligger ganska nära inpå och det är en jäkla bit att resa. Det som gäller med Lanzarote är väl dock att hitta en vettig och billig charter; att resa reguljärt dit är ingen lek. Många av de resorna som jag hittade involverade 3 flyg och mer än 10 timmars resa och var nästan lika dyra som att resa till Sydafrika. Men en charter för några tusenlappar blir ju en helt annan sak.

Rakt och vindutsatt, men nästan 600 hm ändå. Hoppas bara inte att det blir sidvind.

Slutligen måste jag väl nämna att jag som förmodligen siste manlige 40-någonting triathlet i Sverige gått och tecknat upp mig för Training Peaks. Det verkar onekligen vara ett helt suveränt analysverktyg som ligger ljusår före andra web-verktyg. Som tur är Garmin Connect till att synka upp filer till Strava, Training Peaks och Funbeat. Så data finns på många olika ställen. "Problemet" är bara att namn på passet, beskrivning av passet och egna kommentarer inte synkas. Så om jag vill berätta vad jag faktiskt gjort och tänkt mig under passet så måste jag göra det på alla ställen. Det kommer jag förmodligen inte att orka i förlängningen. Det enkla hade ju förstås varit att bara välja en site, men nu fyller ju siterna faktiskt helt olika syften. Strava är jämförelser och segment-jakt, och inte så socialt. Funbeat är socialt (inte längre i forum, men väl i kompisflödet) men har en svag analysdel. Training Peaks är inte ett dugg socialt, men har en överlägsen analysdel.

Men det finns ju värre problem här i världen.

Löparbanan - platt, rak och publikvänlig. Om det inte är allt för varm borde det gå att springa snabbt där.

Säsongen 2015-16 [NEW]

Ny säsong runt hörnet betyder nya mål och nya tävlingar. Alla detaljer är verkligen inte på plats ännu, men väl en grundstomme. Som det ser ut just nu kommer det i alla fall inte alls bli lika mycket tävlande som den gångna säsongen och det är nog bra... Fokus är givetvis fortfarande triathlon, dock med förhoppningen om att kunna klämma in en CX-satsning i september-oktober nästa år (ja, det hade nog varit väldigt kul att köra SM i år, samtidigt som det var helt rätt att välja att stå över också).

Så i stora drag tänker jag så här:

• Thanyapura + Challenge Laguna Phuket i slutet av november (BOKAT). Reser tillsamman med Terrible Tuesdays (tror att vi är typ 38 pers) varav ett gäng kommer att köra tävlingen (halvdistans). Tävlingen går i slutet av en tuff träningsvecka, i obarmhärtig värme och luftfuktighet och alldeles för tidigt på säsongen, så något vettigt resultat är absolut inte att vänta sig. Ser det mest som en upplevelse och avslutning på en episk vecka.
• Dubai IM 70.3 i slutet av januari, början av februari (KANSKE). Beror lite på hur det passar med flyg, resor och kostnader. Just nu är tävlingen inte ens offentliggjord ännu. Även här verkar det som om ett gäng från klubben kommer att resa och jag ser det som ett ypperligt tillfälle att testa kroppen lite och ta med familjen till ett spektakulärt resmål.
• Premiärmilen den 2:a april (ANMÄLD). Anna ska springa så då springer väl jag också. Sub-40 den här gången?
• IM South Africa 10:e april eller IM Lanzarote 21:a maj (KANSKE). Tja, med tanke på att det kommer en IM längre ner i den här listan som jag faktiskt redan är anmäld till så kan det ju tyckas vara lite overkill att fundera på någon av dessa två. Jag tänker i alla fall så här: Lake Placid kommer att köras i samband med en semesterresa och är kanske bokad med som en upplevelse och det kommer förmodligen att vara svårt att ladda upp optimalt till den. Och jag vill ju inte heller ägna hela semester med familjen åt att fokusera på en IM. Tanken är därför att köra Sydafrika eller Lanzarote som årets a-tävling och sedan ta Lake Placid som en upplevelse under semestern. Vi får se... Just nu känns det som om det lutar åt Lanzarote.
• Borås Triathlon 18:e juni och/eller Vansbro Triathlon 2/7 (KANSKE). Båda är halvdistans, Borås ser trevlig ut och är förmodligen välarrangerad. Vansbro är snabb, det är inofficiella klubbmästerskap och dessutom SM, men den ligger kanske lite väl nära inpå Lake Placid.
• IM Lake Placid 24:e juli som kommer att kombineras med en lite längre semester i USA med familjen. Jesper med familj kommer också över och hänger med oss veckan innan tävlingen. Kommer del bli en tävling att bocka av från min bucket list, men även en av de tuffaste tävlingarna på distansen inom IM-familjen. Kommer att bli grymt i alla fall! Själva banan och tävlingen kommer att behöva avhandlas i ett eget inlägg.
• Sen ska det väl in någon SwimRun också och säkerligen några mindre och kortare tävlingar Och Ö-till-ö kommer jag ju att söka till också. Etc...

Ytterligare värt att notera inför säsongen är att jag nu är min egen coach igen. Jag har våndats och velat fram och tillbaka men har till slut bestämt mig för att köra på egen kunskap och erfarenhet det här året. Tiden med Clas var oerhört nyttig och jag har lärt mig mycket. Nu ska jag se om den erfarenheten och mina tidigare kunskaper går att väga ihop till en strukturerad och effektiv träning med lagom mycket spontanitet och frihet.

Och så har jag givetvis slängt in en anmälan till Norseman också. Nu är det bara två veckor mellan Lake Placid och Norseman så det är ju inte direkt optimalt. Men eftersom Norseman nu har börjat med den varianten att man faktiskt får en extra "lott" för varje år man söker så måste jag ju givetvis. Om det däremot blir så att jag blir tilldelad en plats redan i år blir det jobbigt. Om några veckor vet jag,

Insikter

Insikter kan drabba dig ibland. Och ibland till och med mig. Det kan vara bra insikter och det kan vara jobbiga insikter. Jobbiga att få och jobbiga att hantera. Jag drabbades av en eller flera sådana helgen. Insikter som förmodligen var både bra och lite jobbiga. Egentligen var det nog mest ett antal tankar och funderingar som ledde till någon slags insikt och en idé till förbättring/förändring hos mig. So, here we go:

Lördagens CX-race; helt otränad för den typen av cykling, som skiljer sig ganska mycket från att nöta tempobåge och dessutom helt tekniskt ovan. Och givetvis kommer vi till en bana som innehåller massor av det som jag är allra sämst på: skrå-åkning och svängar. Knappt några partier med slätdrag och "trycka på" alls. Loppet var roligt i ett kvarts varv, sen åkte mitt framhjul ner i svacka i gräset under skrååkningen och jag vurpade. Upp igen för att försöka hänga på bara för att ett halv varv senare, på nästa skråparti, göra samma misstag igen. Och nu vara helt avhängd. Sen var det inte kul...

Jag gjorde något halvhjärtat försök att jaga framåt och ansträngde mig lite för att inte bli omkörd. Men det var ingen som helst geist i min åkning och jag funderade mest på att bryta. Väl i mål, med den trots allt ganska sköna mjölksyriga tröttheten i benen, intalade jag mig själv att det faktiskt är kul. Men jag vete fasen om jag trodde på det egentligen.

TT sida vid sida vid 8 km - jag ler åt fotografen, inte åt känslan och det blivande resultatet.

Hässelbyloppet på söndagen; givetvis hybris att köra CX på lördagen och sedan tro att man ska göra bra ifrån sig på 10 km dagen efter. Redan där ett generalfel, otränad eller inte. Och jag vet inte riktigt heller vad jag hade förväntat mig? Till de som frågade sa jag att jag givetvis ville under de där 40 minuterna. Fast jag borde inse att det bara är rena dumheter att tro det med tanke på hur länge sedan det var jag tränade att faktiskt springa fort under längre perioder, skadad fot, löpupphåll, m.m.

Det var fint väder, väldigt trevligt att träffa på ett gäng kompisar innan och när starten gick tryckte jag på i ett 3:50-tempo. Det höll i 5 km (som jag passerade på runt 19:40) och sen var jag slut. Slut i benen, slut mentalt och slut som artist. Jag ville inte springa längre och började gå. 

Jag började alltså gå... i tävlingsklassen på ett 10k-lopp. Det är f-n i mig inte okej. Försökte ta mig samman, men hade ingen som helst vilja. Gick ett par gånger till innan jag tog mig i kragen och tryckte på de sista 2 km in i mål på 42:46. Det är i min värld och med mina mått mätt en väldigt dålig tid. Hade jag haft lite vilja och mental styrka kvar hade jag förmodligen kunnat kriga mig under 41 minuter. Inte under 40, men väl på en tid som varit okej. 42:46 är inte okej...

Simträningen m TT flyter på i alla fall

Och insikten då? Jo, jag kan inte lura mig själv längre; jag är mentalt, tävlingsmässigt, slut just nu. Viljan att ladda om, bita ihop och trycka på när det gör ont finns inte där för närvarande. Att min kropp är trött och inte svarar lika bra nu som i juni är väl inga konstigheter. Det är jag väl medveten om. Men att pannbenet kunde ta slut hade jag inte räknat med.

Så vad gör jag av det här då? Jo, jag fortsätter med att ta det lugnt på träningsfronten några veckor till och framförallt så skippar jag alla tankar på något som helst fortsatt tävlande i höst. Det är ju givetvis CX:en som får lida mest; inget CX-SM (trots hemmaplan och allt), ingen tour till Eksjö eller något annat. Tävlingssuget skall rehabiliteras och vara hyfsat vaket i slutet på november i stället. Det är tanken i alla fall.

Intet nytt på någon front...

Vad har då hänt sen senast? Egentligen inte så mycket. Jag åkte till Italien med jobbet några dagar; konfererade, drack och åt gott (det är ju trots allt viloperiod) och stukade foten nååå jävulskt när jag skulle ta en löptur på morgonen. Vänsterfoten var det som stukades. Högerfoten hade ju en stortånagel som var på väg bort och en lätt inflammation i hälsenan fortfarande, så det var ju tur att det inte den...

Verona i morgonljus

En något stukad fot...

Så med anledning av detta har jag beordrat mig själv löpvila de senaste veckorna. Sprang ett första pass på löpband i tisdags och klämde givetvis till med TT:s toppningspass inför Hässelbyloppet på söndag. 3 km i 10 km tävlingsfart (3:55 min/km) + 4x400m i 3:30 min/km-tempo. Lugn och fin start, eller inte... Med det bevisade jag för mig själv att jag i alla fall kan springa utan smärta och att jag i alla fall klarar av att springa 3 km i tävlingsfart. Sprungit har även Anna och Valencia gjort, närmare bestämt Tjur- och Kalvruset. För en gångs skulle var det jag som sprang runt som fotograf och ordnade all logistik runt tävlingen. Kändes riktigt bra.

Kalvruset!

Tjurruset!

Annars har jag cyklat några lugna pass, kört simning 3 dagar i veckan med TT och faktiskt tagit en hel del vilodagar. Tänkte ta och kicka igång träningen på riktigt med söndagens Hässelbylopp och se det som ett testlopp över 10 km. Och just det, råkade väl kanske anmäla mig till en deltävling i CX-cupen, Uppsalacrossen som går nu på lördag. Ska bli intressant att se hur många placeringar bättre än sist som jag kan bli. Har inte kört ett enda CX-pass i år så förberedelserna är verkligen noll och intet.

Nästa helg åker jag ner till Skåne för att hälsa på mamma och träffa Jesper för lite cykling och hjulköp. Har övergripande börjat planera nästa säsong också. Ska väl berätta lite om de övergripande planerna snart. Kan bli hur kul som helst!