Sunday, June 16, 2013

Vätternrundan 2013 [RR]

En kort RR utan kort...

Jaha, det där blev ju lite jobbigare än vad jag tänkt mig. Och helt ärligt inte så kul heller. Visst hade sträckningen fräschats upp lite med en betydligt trevligare väg in mot Hjo. Men bortsett från det är ju vägarna inte särskilt mycket att hurra över. "Farliga" situationer kan jag inte uttala mig så mycket om eftersom jag aldrig tyckt mig uppleva några, men för en ovan cyklist på MTB kan jag tänka mig att det är lite läskigt trångt ibland. Och mellan Motala och Gränna är det många klungor som tävlar om utrymmet på vägen.

Och sen kostar det helt ärligt alldeles för mycket pengar också. Särskilt om det ska till en prisökning på 400 kr om man nu skulle drista sig att anmäla sig via cykelklubb. Då är nog randonné både billigare, roligare, på finare vägar och betydligt lugnare. Om man ska cykla lugnt dvs. Ska det cyklas snabbt är nog lite kortare sträckor roligare. Får se om det blir en runda till, med specialmedalj och sånt. Kanske nattcykling på fixie? Eller satsa på att komma först i mål? Vad tycker ni?

Själva loppet då? Fantastiskt bra väder bortsett från vinden. Västlig vid är nog det sämsta tänkbara. Östra sidan var riktigt jobbig och västra något lättare, men även där en hel del rak kantvind. Jag startade med en sub10-klunga från Hofvet. Första killen tappade vi efter 2 km... Sen var det ganska ryckigt (och för många jobbigt) i den belgiska kedjan, förlåt VETTERNKETTE menar jag förstås, och motvinden ner till Jönköping. Strax innan Hästholmen fick vi punktering och blev stående nästan 20 minuter(!) eftersom enkelpunkan som visade sig vara en dubbelpunka, upptäcktes först efter det att ena punkan var lagad. Bra start...

Efter Jönköping ännu mer High Chaparral i körningen och egentligen inte någon organiserad längre körning förrän efter Fagerhult (splash-n-go-depån). Beror till viss del på de många omkörningarna och mycket folk på vägen också. Även här upplevde iaf jag en viss frustration över att det gick långsamt när vi borde kunna trycka på och snabbt på andra partier där klungan borde ha tjänat på att hålla igen. I Boviken gick vi in för planerat stopp eftersom vi nu börjat ta in tid. Det var mängder av Fredrikshof-kläder där och rätt vad det var förstod jag att "min" grupp var på väg (hade ju bara kört typ 1-2 pass med konstellationen, så det det var inte så många kända ansikten direkt). Drog snabbt iväg och började jaga ikapp... och precis när jag var på väg att nå ikapp så punkterar jag.

Och så var man "ensam". Lagar hyfsat snabbt (2-3 minuter) och börjar sen jaga. Ligger på 38-40 km/h och skymtar faktiskt gruppen vid några tillfällen, fram till Hammarsundet där krampen slår till. Ridå ner... Avslutar med en kamp i motvinden på östra sidan för att ta mig i mål med hedern i behåll. Fick till och med besöka ett dike för att häva den dubbla-insida-lår-krampen. Kommer i mål på 10:03. Yeah...

Så för att avsluta det hela... Jobbigaste rundan hittills, och kanske inte så konstigt det eftersom jag inte tränat på att cykla långt och snabbt. Tidigare år har jag ju faktiskt tränat specifikt för VR och visst har det varit skillnad. I år har ju fokus definitivt legat på simning och löpning. Och uppenbarligen har jag inte cyklat i tillräckligt många år för att bränna av en runda obesvärat... Dock visade min Garmin på en rulltid på 9:20, alltså 43 minuters stopp. Alldeles för mycket

Friday, June 14, 2013

Runt en större sjö igen

I princip har jag väl inte alls tänkt på att jag tydligen ska cykla Vätternrundan på lördag. Jag är väl egentligen så till den milda grad oförberedd att jag inte planerat, fixat eller tränat något specifikt alls. Har mest sett på detta som ett längre träningspass som sker på annat ställe än kända vägar på Södertörn. Tanken är nu alltså att ta allt på ren rutin; packa snabbt i morgon, åk ner, sov några timmar, cykla några timmar, sov några timmar, åk hem. Fyra Vätternrundor - check.

Kan väl inte heller säga att jag är särskilt motiverad heller. Men nu är jag anmäld och då kör jag. Det blir inga hastighetsrekord i år då det inte låg i årsplanen alls. Förmodligen kör jag med ett Fredrikshofsgäng som planerar att gå under 10 timmar (lugnt och fint). Men blir det ingen bra körning så skiter jag i det och kör själv. Herregud, det är ju bara 30 mil (eller egentligen 295km), en baggis alltså.

Anmälan i höstas skedde egentligen av bara farten och var kanske inte särskilt genomtänkt och så. Har i alla fall bestämt mig för att köra 5 raka rundor och sen få nån speciell medalj. Sen får det nog räcka. Det finns betydligt billigare, roligare och finare arrangemang än VR. Startnummer 22414 har jag om det är någon som undrar.


Wednesday, June 12, 2013

Sövde Triathlon 2013 [RR]

Väderleksprognoserna konvergerade under de sista dagarna innan tävlingen och i slutändan blev det riktigt bra väder. Officiellt 19 grader i vattnet, 16 grader vid start och 21 vid målgång i luften, omväxlande molnighet och runt 5 m/s västlig (vilket förvisso var den allra sämsta vinden med tanke på hur banan ser ut). Några grader kallare i luften och en bättre vind kanske hade varit att föredra, men det hade ju kunnat vara betydligt värre också.

Själv hade jag laddat med rödbetsjuice och med att ta den sista tabletten antibiotika på den här kuren. Kroppen kändes hyfsat okej, bortsett från en irriterande hosta som jag dragit med ett tag. Hosta är ju inget bra, men den var som sagt var mer irriterande än oroande. Inget halsont, inget slem som kom upp och bara hosta vid ansträngning. Planen var i alla fall att köra full ut och bryta/dra ner på tempot om pulsen stack eller om kroppen protesterade på fel sätt.

Dagen till ära hade min fantastiska hejarklack förstärkts med mamma. Dessutom fick jag gott stöd från Anne och Gustaf, fru och son till Jesper, som vi träffade på Fuerteventura. När jag träffade Jesper innan loppet svor han dyrt och heligt att han inte skulle få stryk den här gången. Han var verkligen heltaggad och det skulle visa sig vara en bra inställning. Jag fick dessutom personlig leverans av SPIF:s nya tävlingsdress av en klubbkompis strax innan start. Man ska ju egentligen inte testa något nytt på tävling. Men eftersom jag kört med 2XU-kläder förut valde jag att chansa ändå. Det enda som egentligen störde mig var väl den väldigt långa löpningen på BIKE-OUT och det faktum att jag inte hade tänkt starta med cykelskorna fastsatta. Men bortsett från det kändes allt under kontroll.

Tidigt ute i växlingsområdet.
Lite mer människor och cyklar, och en nästan tävlingsklar Mattias.
Bra med dagen var alla kameror som verkade fungera skarpt och fint; tror inte att jag fått tag så många bilder på mig själv från någon tävling förut. Tack för bilder från frugan, mamma och SPIF (Rickard Arnerup). Dåligt var att min Garmin valde att bryta ihop när jag skulle kolla data från tävlingen, inga fina pulskurvor, kilometertider eller annat kul alltså.

SWIM - 41:55 (2.1 km, 19:58 min/km, plats 104)
Lite som väntat. Starten var lite kaosartad eftersom det var ganska långgrunt. Vissa la sig ganska snabbt ner för att simma medan andra sprang betydligt längre ut. Banan var 2 varv med vändning på stranden. Jag idkade 2-taktsanding fram till första bojen (ca 400 m) och började därefter när det tunnade ut sig att simma 3-takt. Vid varvningen såg jag bakåt och konstaterade att jag i alla fall absolut inte låg sist. Tyvärr snubblade jag till lite när jag var på väg ut på andra varvet och fick en lätt kramp i baksida höger lår. En kramp som störde mig lite under andra varvet. Hittade sen en liten klunga som jag simmade ihop med fram till att det var dags att gå upp ur vattnet. Lyckligtvis ingen kramp den här gången.

Tid och placering var väl ungefär som förväntat. Jag simmar stabilt men inte snabbt. De snabbaste upp ur vattnet låg på strax under 30 och visst kan jag leva med att ligga 10 minuter efter täten. Men visst skulle det vara kul att kunna simma lite snabbare. Och till viss del kanske det handlar om att våga ta i lite mer också. Än så länge har det varit viktigare för mig att hålla hela distansen ut än att trycka på och riskera mjölksyra och andra problem. Men snabbhet får jag börja bygga på nästa år.

T1 - 2:01
Kändes definitivt inte som världens bästa växling. Lite strul med våtdräkten och onödiga sekunder med hjälm och för att få ner gels i bakfickan (borde ha lagt i de sakerna redan från början). Sedan lång löpning med cykeln innan man fick börja cykla. Och väl där, värsta rookiemisstaget, hade en alldeles för tung växel i och höll knappt på att kunna klicka i och komma igång. Klant!

Tempo
Varvning
In för växling, ser nästan lite pr0 ut.
BIKE - 2:48:17 (91.8 km, 32.8 km/h, plats 58)
Efter den knackiga starten rullade jag iväg fort och tryckte på rejält. Första 5km gick med 37,5 i snitt (vad jag kommer ihåg), men sen blev det inte särskilt mycket roligare. Kände ganska snart att jag inte hade mycket tryck i benen och var tvungen att dra ner ganska rejält på tempot. Asfalten på banan var inte alls kul; mängder av potthål och riktigt skrovligt emellanåt, vinden låg helt fel med tanke på banans triangelform och dessutom var det väldigt böljande med korta backar upp och ner hela tiden. Sen är det ju givetvis samma betingelser för alla, men det som påverkas är ju tiden. På den bortre delen av varvet (3 varv körde vi) fanns en ca 4 km lång slakmota med motvind. Den sög rejält med kraft.

På andra varvet var jag tvungen att stanna och pinka (hade inte läst den här bloggposten då) och tappade ett antal placeringar. Kände mig kraftlös i uppförsbackarna och var ganska glad när cyklingen började gå mot sitt slut. Inte en av mina bättre dagar i sadeln. Insåg dessutom ganska tidigt att sub-5 nu hade runnit mig ur händerna.

Sen är ju allting relativt. Jag kanske inte kände mig nöjd med cyklingen och jag kände mig kraftlös uppför… men jag plockade ändå 46 placeringar på cyklingen och cyklade framförallt om i uppförsbackarna. Och uppenbarligen hade jag ju inte bränt mig inför löpningen. Så det får jag väl se som positivt.

Lite action och ett leende på läpparna
Jesper ser grymt fokuserad ut!
Strumpor, ibland skönt att ha.
T2 - 1:15
Något bättre växling, fick av mig skorna i precis rätt tid och kunde hoppa av cykeln riktigt graciöst. Kom dock in i fel rad, men eftersom det inte var höga cykelställ kunde jag göra ett nätt litet hopp med cykeln över till rätt sida. Eftersom jag körde med Brooks:en (Pure Cadence) blev det strumpor. Några gels i handen och sen iväg.

RUN - 1:49:22 (22,2 km, 4:56 min/km, plats 40)
Jag hade inte rekat löpslingan alls, men ryktet sa att det skulle finnas en backe någonstans, och det fanns det verkligen! PM-et hade pratat om 4 varv på en terrängbana, men nu var det 5 varv som gällde. Det positiva med slingan var att den huvudsakligen gick i skugga (bra eftersom det nu var ganska varmt), att den var naturskön och att det faktiskt gav många möjligheter för publiken att se oss. Det negativa var väl dock att den var ganska jäkla skitjobbig. Det mjuka och lätt sugande underlaget gjorde det jobbigt och framförallt var det mördarbacken i mitten av slingan (som alltså skulle passeras 5 gånger) som verkligen kryddade till löpningen. Backen var kanske runt 250 m med en lutning på 4-5%. Dessvärre var sedan den följande nedförslöpningen så pass brant att man fick bromsa istället. Hade hellre haft tvärtom.

Kände mig faktiskt riktigt pigg i löparbenen när jag stack iväg och de första kilometrarna gick i 4:20-4:30-fart, sen stötte jag på backen för första gången. Drog ner på tempot och kom in i ett 4:50-flyt som kändes mycket behagligt och hanterbart. Och till min stora förvåning sprang jag faktiskt om en massa människor. Till en början trodde jag att det rörde sig om varvningar, men sen insåg jag att det var lite väl tidigt för det. Jag sprang alltså om andra triatleter. I vanliga fall bukar jag ha ungefär samma placering före som efter löpningen. Nu passerade jag 18 och gick från plats 58 till plats 40!

Andra varvet, ser oförskämt pigg ut!
SPIF sida vid sida. Jag springer självklart förbi.
En stilstudie. Jesper gjorde en grym simning och cykling. Löpningen  var däremot lite stel...
På det hela taget kändes nästan hela löpningen riktigt bra. Höll upp ett bra löpsteg så gott som hela sträckan. Blev några sekunder långsammare per varv, men det är ju inget konstigt egentligen. På första varvet träffade jag på Jesper (som gjort en kanoncykling) som då låg nästan 4 km före mig. Han var dock plågad, krampad och tappade för varje varv. Men avståndet var för långt och i slutändan fick jag se mig slagen med knappt 10 minuter. Men i Alpe d'Huez plockar jag honom.

Jag hade en fantastisk backning av mina supportrar Anna, Valencia, mamma, Anne och Gustaf som tjoade, hejade och sprang med varje gång jag kom in för varvning. Underbart sporrande! På platt(are) asfaltbana och med rätt distans (dvs. 1 km kortare) hade jag definitivt gått under 1:40.

Totalt 5:22:48, plats 11 av 84 i herrar motion och plats 40 av 140 herrar (samtliga).

Jag vill ju gå sub-5… men det var inte den här dagen det skulle ske. Det var väl ett helt gäng faktorer som orsakade det. Dels var banan lång; 200m extra på simningen gör 4 minuter, 1.8 km på cyklingen gör ca 3 minuter, 1 km extra på löpningen gör 5 minuter. Banan var även tuff (som jag beskrivit ovan). Och så hade jag helt enkelt inte med mig cykelbenen till tävlingen.

Vann på 4:31 gjorde Fredrik Robertsson, en habil triatlet som körde IM Hawaii 2011 och som ingår i STC:s elitsatsning. Normalt sett ska nog Fredrik ha kapacitet att gå nedåt 4 timmar på medeldistans. 2012 vann Ted Ås Sövde på 3:59 med den gamla (och uppenbarligen snällare bansträckningen). Så med detta i beaktande är väl min tid inte så usel ändå. Och ett personbästa är det ju trots allt. Men under 5 på medeldistans ska jag definitivt nå. Men inte i år (Alpe d'Huez är inte ett alternativ för att gå under 5, det gör inte ens vinnaren).

Som genrep inför Frankfurt (som nu bara är 4 veckor bort) kändes det helt okej. Det jag måste få ordning på är min energiplan. Powerbar verkar fungera okej för magen och rödbetsjuicen gav nog en extra kick. Men jag slarvar med det regelbundna intaget. Avseende utrustning har jag väldigt klart för mig vad jag ska köra med. Bortsett från hjulen då där jag har en liten förhoppning om att kunna köra med disc, men då måste FFWD leverera väldigt snart.

Väl i mål fick jag en finisher-handduk?
"Jaja, njut av segern så länge det varar...". Bra jobbat Jesper!

Friday, June 7, 2013

Lite öppet vatten

I tisdags var det Långsjön i Älvsjö och idag blev det lite havssimning i Torekov. Att jag frivilligt skulle göra detta och faktiskt njuta av det var inte något jag trodde för något år sedan. Långsjön var nog uppåt 18 grader (ytvatten) och Torekov runt 16. Och salt. Inga brännmaneter ännu dock. Brännmaneter är ett jäkla otyg och finns det sådana i noterbara mängder kommer det inte att finnas något Mattias i vattnet.

Passade även på att testa min nya Nikon AW110. Den är vattentät som ni kanske förstår.

En badbrygga i Torekov
Öppet vatten
Under vattnet
Någonstans mellan Torekov och Hallands Väderö

Tuesday, June 4, 2013

Och vad blir det för väder i Sövde på Söndag?

Fas 4 i tävlingsförberedelserna är här. Fast inte så mycket ångest faktiskt. Däremot är jag jäkligt sugen på att tävla och det är ju alltid bra. Den stora frågan för dagen är dock: Vad blir det för väder i Sövde på söndag?

Klart.se ger oss värme, regnfritt (under tävling) och lite vind
SMHI bjuder på lite mindre värme, kanske ett regnstänk och nästan vindstilla

YR.no bjuder på regnskurar, kallt och en del vind
Så svaret på frågan är: ingen har en jäkla aning... Det enda som vi kan vara rimligt säkra på är att det förmodligen inte kommer att snöa i alla fall. Kanske dags att börja spå i fiskrens istället?

Friday, May 31, 2013

Energiplaner

Ska man hålla på med relativt högintensiv verksamhet i 10+ timmar så är det nog ganska viktigt att fundera igenom det här med energiintag under tävlingen. Jag är helt ärligt ganska dålig på det. Vissa verkar vara sjukt förberedda med listor över exakt vilken gel/bar som skall tas vid en viss tidpunkt, hur mycket sportdryck som skall drickas inom ett visst intervall m.m. Jag är mer en gå-på-känsla-kille. Och eftersom min är lite seg försöker jag tillämpa taktiken att vara lite före min egen känsla.

För det mesta har det gått bra (i alla fall på halva IM-distansen) och jag har inte ännu upplevt det här med att totalt gå in i väggen på tävling. På träning har det hänt, med där ska man ju testa lite gränser, hitta känslan osv.

Det här är inte reklam, utan snarare en anpassning till den bistra verkligheten
Tidigare har jag i princip uteslutande kört med produkter från Enervit. Mest för att det har funkat och för att de väl är det "vanligaste" märket här i Sverige. Även där finns det väl vissa som snöar in sig på att hitta milligramdifferenser i kolhydratinnehåll per portion osv. Inte jag. Nu är det dock så att PowerBar är sponsor och leverantör av energi till Frankfurt och visst vore det då allra enklast om deras produkter passade för min mage. Då slipper jag ju liksom släpa på så mycket. Så jag har testat, och det verkar faktiskt fungera. Slutprovet blir väl på Sövde nästa helg (under förutsättning att jag hinner bli tillräckligt frisk).

Om jag har riktig otur kommer de gels som serveras i Frankfurt ha
smaken Strawberry/banana. Banan är det absolut äckligaste jag vet...
Och så till dagens tips. Energiprodukter är dyra. Standardpris i butikerna här hemma verkar vara typ 25-30 kr för en bar och 20-25 för gel. Vilket innebär runt en 100-lapp för en lite längre cykeltur. För mig tar det emot lite att köpa "godis" för 100kr inför en träningstur. Därför blir det oftast ett par Snickers i bakfickan och saft- och resorbblandning i flaskorna. Men... det finns ju faktiskt ett syfte med träna så som man tänker tävla, och då är det ju bra att köra med "rätt" energi. Så jag fyndade på Wiggle istället. 25 st bars för 275 kr, alltså 11 kr per bar istället för 30 kr. Då matchar vi ju priset på en Snickers. Gels, 24 st för 330 kr, alltså drygt 14 kr per gel istället för 25 kr. En i mitt tycke alldeles för för stor prisdifferens för att ignorera.

Thursday, May 30, 2013

Sjuk!

Kort uppdatering från verkligheten: snor, slem, feber, frossa och hosta. Och fast på ett internat på MSS Kvarn (mellan metropolerna Borensberg och Tjällmo).

Någon frågade mig om min Ironman-status. Jag svarade att jag är full av tillförsikt och det enda som oroar mig är sjukdom och skada... Nu verkar det vara dags för 4:e omgången det här halvåret: flunsa, halsfluss, vinterkräksjuka och nu något som verkar vara en rejäl förkylning. Det är ungefär lika mycket sjukdom (och sjukdagar) som jag haft de senaste 10 åren.

Riktigt knäckt över detta faktiskt. Nog för att jag tränat mycket och att immunförsvaret tydligen blir lite sänkt av detta. Men jag har tränat mycket de senaste åren och inte alls varit sjuk i den omfattningen som jag nu varit de senaste 4 månaderna. Vad gör jag för fel?


- Posted using BlogPress from my iPad

Tuesday, May 28, 2013

Eriksdalsbadet = anarki

Jag förbehåller mig som vanligt rätten att raljera hur mycket jag vill.

Sen en vecka tillbaka har Eriksdalsbadet infört sina sommartider som innebär att inomhusbassängerna öppnar först klockan 9:00 och att utomhus-50:an öppnar kl 6:30. Vi som behöver simma tidigt på morgonen har då alltså i princip fått vår tillgängliga simyta halverad. Och det är väl inte bara det heller; inomhus finns det ett område bestående av 3 banor där "motionssimning" (dvs. långsamt bröstsim) sker i högervarv, vilket också beskrivs på en fin skylt. Övriga banor är avdelade och till för föreningar och "snabbsim". De allra flesta känner någorlunda till reglerna för de enskilda banorna (i alla fall på morgonen, på kvällen är det mer kaosartat): är man två på banan kör man var sin sida, är man fler är det högertrafik som gäller och har man en snabbare simmare bakom sig och tomt framför sig så släpper man förbi hen vid vändning.

Utomhus har dock Eriksdalsbadet valt att endast avgränsa två banor i mitten och sedan ha 2 st områden med 3 banor vardera på sidorna av dessa. Banorna i mitten plockas direkt av supersimmarna, typ mastersgubbarna (de är inte att leka med) och andra snabbsimmande grupperingar (typ SCT/Human Ambition). Och där ligger de och kör 10 pers direkt efter varandra i 1:30-tempo och kraftfulla voltvädningar. Där kastar jag mig liksom inte in.

Utomhus 50:an
I den vänstra delen brukar det raskt etableras "motionssim", dvs. lätt överviktiga gubbar och gummor som simmar extremt långsamt bröstsim (ibland varvat med hundsim på rygg) i korrekt högervarv. Att försöka simma frisim där är liksom inte riktigt att tänka på heller. Det skulle vara som att försöka ta sig genom ett minfält med ögonbindel och bakbundna händer. Alltså kvarstår den högra delen för alla oss andra. Och det är där som den totala anarkin råder.

Lite lätt kaos...
Ett axplock av de typer som skall samsas på denna bana (observerade under mitt pass i morse):

  • Gubbtriathleten: 50+, tanig och med usel teknik. Har aldrig simmat frisim ordentligt, men har blivit utmanad av någon på jobbet, eller i bekantskapskretsen att köra sprintdistansen på Stockholm Triathlon. Eftersom alla riktiga triathleter crawlar måste ju han också göra det. Att simma är ju lätt, det är bara att vifta på armarna och sparka med benen, det räcker ju i teknikväg. Att det sedan går så pass långsamt att bröstsim förmodligen hade varit ett betydligt bättre val är inget han tänker på. Gubbtriathleten har stora simglasögon och ingen simmössa (och cyklar vanligtvis mot rött på en hybrid). Hela 50:an klarar han inte av att crawla så någonstans mitt i byter han till bröstsim. Gubbtriatleten känns lättast igen genom att du ligger bakom honom och observerar bentagen (under vattnet). Om det är total omöjligt att utifrån bentagen säga vilket simsätt han simmar, ja då är det en gubbtriathlet du har framför dig.
  • Den ofrivillge Vansbrosimmaren: här är det svensk klassiker på gång. Vansbro är ju ett nödvändigt ont för många i den situationen. Men det ska ju klaras av, men det är ju ingen man orkar lära sig simma ordentligt på. Dock är det viktigt att ta varje tillfälle i akt att testa på att simma med den nyinköpta välpressade våtdräkten, simmössan, simglasögonen, näsklämman och öronpropparna. Man måste ju veta hur det fungerar liksom. Och efter att ha ägnat 30 minuter åt att få på sig hela utrustningen ser man ju så pr0 ut att det inte går att simma på den vänstra delen, utan man hoppar i och simmar långsamt bröstsim på den högra (anarkistiska) delen istället. Efter 15 minuter är man trött och hoppar därefter upp ur vattnet och ägnar ytterligare 30 minuter åt att få av sig våtdräkten.
  • Instruktionsparet: den ena kan simma hyfsat och den andra inte särskilt. Den ena upprepar floskler som hens tränar drog när hen simmade för en klubb. Den andra fattar ingenting men försöker tappert upprepa. De startar alltid samtidigt på varje längd och den ena drar sakta ifrån den andra, dock tillräckligt långsamt så att ingen annan ska kunna klämma sig in emellan.
  • Fd masterssimmaren: vanligtvis en gubbe. Har tekniken för att simma kontinuerligt, men inte orken för att simma snabbt. Tar sig ändå fram med hyfsad fart. Den fd masterssimmaren har en stor kroppshydda som hjälper honom att hålla en bra linje i vattnet. Det intressanta uppstår dock vid vändningarna. Eftersom den fd masterssimmaren har simmat mycket kan han givetvis genomföra helt klanderfria voltvändningar och det skulle väl inte vara några problem om det inte vore för den numera utökade kroppshyddan. Stå inte i vägen. Stå helst inte ens i närheten när voltvändningen kommer. Det är som att försöka stoppa ett tåg eller en tsunami.
  • Kompistjejerna: de är inte där för att träna. Eller tja, det är klart att de kan säga att de tränat eftersom de varit 30 minuter i vattnet. Att de sedan bara simmat typ 300m på den tiden är ju inget man behöver prata om. Näe, de är i första hand där för att prata med varandra. Och då kan man ju inte simma så snabbt. Och så måste man ju simma sida vid sida. Och inte för nära varandra. Och gärna i mitten eftersom man inte fattat ett jota om hur det fungerar på de här anarkistiska banorna.
  • Tanten som kommit fel: Hmm… vilken del ska jag välja när jag ska simma mitt hundryggsim? Ska jag välja den delen där folk i min egen ålder i lugn och sakta mak simmar bröstsim, eller ska jag välja den delen där de flesta simmar crawl och lite snabbare? Hmm… svårt val.
  • Sådana som jag: snabbare än genomsnittet (och snabbare än de flesta på den högra sidan) men fortfarande inte tillräckligt snabb för att platsa i mitten. Kör ett strukturerat träningspass med intervaller. Inte hela världen om något intervall stoppas upp pga. trafikstockning, men vill självklart helst att det flyta på. Vill inte hålla på med att simma rundbana…

Ta alla de här typerna, ett antal av varje, och stoppa in dem på tre banor utan några som helst förhållningsregler, varken formella eller informella. Klart det blir kaos, anarki och ett sicksackande utan dess like. Det är nog dags att börja simma i en sjö istället.

Utomhus är det mer gott om plats... eller?

Friday, May 24, 2013

Bara sååå pr0!

Jag är en man i frontlinjen, det har jag ju sagt förut. Mina senaste påhitt är 5-2, rödbetsjuice och tuber.

5-2-diet, periodisk fasta eller vad man nu ska kalla det, testas ju just nu av en del. Jag har kört i en månad nu och måste väl säga att jag är ganska positivt inställd. Huvudsyftet för mig har är väl inte viktminskning, utan snarare testa om hälsoeffekterna på det stora hela är något att ha. Sen ska jag väl inte sticka under stol med att det inte vore helt fel att tappa några kg innan sommarens tävlingar och ligga på typ 70 kg (71-72 idag). Mindre vikt innebär mer W/kg och mindre sekunder per km.

De första veckorna var lite kämpiga under fastedagarna. Hungrig, trött, lite smågrinig och matt på eftermiddagen och kvällen. Men man vänjer sig snabbt. Idag känns det som om fastedagen som en ganska enkel dag att gå igenom. Jag försöker köra på tisdagar och torsdagar (om inte något praktiskt kommer emellan) och de dagarna har jag normalt sett ett simpass och ett löppass inlagt. Och det blir faktiskt ganska bra. Simningen på morgonen sker med hyfsat fyllda energidepåer och löpningen på lunchen eller kvällen sker med ganska tomma depåer. Precis som det kommer att vara på tävling. Jag inbillar mig att det faktiskt ger lite extra att köra de där timslånga löppassen på fastande mage. Framför allt är det en rejäl kick att faktiskt kunna känna sig stark och kunna springa i tänkt fart och med rätt längd på intervallerna trots att kroppen skriker efter energi redan innan passet. Och det ska ju funka med träning och fasta. Jag kommer att fortsätta en månad till i alla fall och göra uppehåll veckorna innan Frankfurt.

Det ska tydligen smaka riktigt äckligt...
Sen var det ju det här med rödbetsjuice också. Enligt ryktet ska det ju i princip vara mer eller mindre laglig EPO med klart mätbara och positiva effekter på uthålligheten. Jag har inte provat ännu, men beställt en laddning BEET-IT (bara ett sånt namn liksom) från Paleo Nordic. Tanken är att göra ett provskott med nitratladdning inför Sövde Triathlon. Kommer självklart att hålla er uppdaterade.

Och slutligen tuber då... Okej, jag kanske inte är helt först på den här grejen med tubdäck. Men ska man nu köra med diskhjul så är det ju tub som gäller. Jag ser verkligen fram emot att limma, det verkar ju såååå kul.

AERO!

Wednesday, May 22, 2013

Om det här med Ironman och sånt...

Funderade ett bra tag på vad jag skulle kalla det här inlägget. Kom inte på någon särskilt bra titel, men det hela är tänkt att handla om utmaningar så som t.ex. Ironman. Och då kanske inte med fokus på varför jag gör det, även om det kanske framgår mellan raderna, utan snarare en fundering varför alla andra ska göra det. Min målsättning om distansen nämnde jag ju för 2½ år sedan här. Detta sprunget ur upplevelsen att triathlon kändes som väldigt rolig tävlingsform och en bra träningsform, min fascination för långa utmaningar och insikten att ett långsiktigt mål fungerar väldigt bra för mig.

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, för det är inte mig det här ska handla om i första hand (däremot tänker jag ta mig friheten att relatera till mig), och egentligen är det väl inte heller begränsat till just triathlon och Ironmandistansen. Samma tankar gäller väl även En Svensk Klassiker, marathonlopp och andra "långa" utmaningar. Och vad är det då som jag funderar på?

Varför blir genomförandet av själva utmaningen ofta den stora "grejen", när det egentligen är vägen till genomförandet som är/borde vara den stora förändringen och den stora uppoffringen?

Idag räcker det med att säga att "jag har gjort klassikern" eller "jag har minsann kört en Ironman" för att det ska vara imponerande, manligt (det är ju faktiskt mest män som säger sånt) och en stor bedrift. Jag tycker dock inte att bara att själva genomförandet är grejen, utan snarare en kombination av förberedelser, förutsättningar och resultat. Genomförandet är självklart kvittot, men på det stora hela är det ju så mycket mer.


Exempel 1: en normalbyggd (men otränad) person i 30-årsålden som anmäler sig Stockholm Marathon, springer några enstaka pass inför loppet, joggar/går runt på strax under 6 timmar (maxtiden) och sedan är grymt nöjd över att ha "sprungit en mara" (men slänger sedan bort skorna efteråt och lovar sig själv att aldrig göra det igen eftersom benen gör ont i flera veckor efteråt). Imponerande? Inte särskilt...

Exempel 2: en överviktigt person som anmäler sig till Stockholm Marathon, lägger upp träningsprogram som under ett knappt års tid går från 4 till 10 timmars träning i veckan, lägger om kosten, tappar 30kg övervikt, springer lätt runt på 4:30, tar en lätt joggingtur dagen efter och börjar sedan leta efter nästa utmaning.

För de allra flesta kommer dessa två prestationer att väga exakt lika tungt: båda har ju "sprungit" en mara. Och varför då då? Tja, för det första så undviker man i Sverige ofta att fråga om tider. Det är liksom inte det intressanta, och kanske till och med lite fult? Det viktigaste är ju att man varit med... Dessutom är det inte många som har koll på vad en bra tid är, varken för en motionär eller för ett proffs.
- Jag sprang en mara på 2:55 i går [exalterad]
- Oj, ett marathon. Det som är så långt! [ridå]

Varför orerar jag över detta nu då. Jo, som förberedelse inför min egen debut på IM-distansen läser jag självklart en massa bloggar, race reports och håller till i diverse fora som avhandlar träning i allmänhet och triathlon i synnerhet. Och jag tycker mig ha noterat en viss trend: väldigt många ska ge sig på det tuffaste och jobbigaste redan från början. Triathlondebut på IM Kalmar efter att ha lärt sig frisim i mars och köpt sin första cykel i maj. Och dessförinnan inte tränat alls...


Jag skulle nog kunna ha kört en hyfsat spontan IM-distans redan 2011 (då det var Järnmannen i Kalmar): typ 2 timmar simning (bröstsim), 6 timmar cykel (förmodligen snabbare eftersom cyklingen är min "förstagren") och säg en löpning på 5 timmar sen. Och så lägger vi på växlingar och lite strulfaktor så säger vi att jag kommer in under 14 timmar. Och då hade jag ju kunnat säga att jag "kört en Ironman"… Men då hade jag ju missat allt det roliga med att successivt öka distansen, alla roliga tävlingar, att faktiskt göra märkbara framsteg både vad det gäller cykling och löpning och framförallt simningen.  Jag hade inte kunnat vara mentalt förberedd på samma sätt som jag tror (vet) att jag kommer att till Frankfurt; en mental förbereddhet som jag tror kommer att hjälpa mig både vid genomförandet och vid eventuella bakslag.

För vissa verkar det till och med ligga lite status i att ha tränat så lite som möjligt inför en utmaning. Och det är ju totalt obegripligt. Då missar man ju allt det roliga och får bara nöjet av att lida ett antal timmar under själva utmaningen och sedan förmodligen ett antal dagar/veckor efteråt. Näe, för mig är förberedelserna; såväl mentalt, fysiskt, utrustningsmässigt, planering, m.m. det absolut roligaste. Utförandet/tävlingen är ju sen kvittot på att du (förhoppningsvis) gjort rätt.