Nu drar jag!

Det har liksom legat väldigt långt in i framtiden väldigt länge. Jag började planeringen i typ december och sen har det bara varit något som ska hända lite längre fram. Men efter semester och sånt blev det plötsligt en realitet och nu är det bara några dagar kvar tills det att jag ska dra iväg på mitt livs triathlonäventyr. Jag har ju berättat om det tidigare och den övergripande planen håller fortfarande. Så på onsdag kväll sätter jag (och min cykel och mitt väl avvägda bagage) på ett plan med destination (så småningom i alla fall) Port Elizabeth i Sydafrika. Första anhalten på trippen blir alltså IM 70.3 World Championship.

Ser väl så där lagom episkt ut

Det är inte någon direkt formtoppning jag pysslat med den senaste tiden, har kört en helt del volymintensiva veckor både på semestern och sen jag kom tillbaka från den. Det är väl egentligen först nu senaste veckan som jag trappat ner lite tid och kört lite intensivare pass. Kroppen känns dock väldig bra och jag hoppas på att kunna göra hyfsat bra ifrån mig i Sydafrika. Det verkar dock inte vara helt trivialt. Vinden och dåliga vägar är klart en faktor. Enligt BBS krävs det nästan 240W i snitt för att köra  under 2:30 på cyklingen så det blir ju inte helt lätt. Vidare är ju simningen oviss eftersom vågor och vind kan påverka en hel del där. Det skulle dock vara väldigt kul att få naila löpningen ytterligare en gång och kanske klämma in mig nedåt eller under 1:30. Löpformen känns fin-fin just nu.

Grundtanken är väl att jag under resans gång ska försöka vara ganska duktig att dokumentera här på bloggen och Instagram. Så följ mig gärna under de kommande 6 veckorna.

Slutligen en liten historia om varför Qatar Airways står ganska högt på min shit-list just nu...
Jag var igång redan i december och började boka flyg och hotell. Är man ute i god tid brukar det ju bli billigare sägs det. Den i särklass jobbigaste resan är ju den mellan Port Elizabeth och Denver. Går ju inte några direktflyg om man säger så. Bästa resan som jag hittade var med just Qatar: Port Elizabeth - Johannesburg - Doha - Chicago - Denver. En drömresa på 38 timmar... Nåväl, det var också den i särklass dyraste resan under hela äventyret och kostade strax över 8000 kr. Efter några samtal lyckades jag också få besked om att en extra väska (cykel) skulle kosta mig ca 400 kr och att jag skulle betala det på flygplatsen.

So far allt bra. Tills för några månader sedan då jag började sammanställa alla bokningar och papper. När jag skriver ut Qatar-biljetten noterar jag då av en ren slump att jag anländer till Chicago 14:50, samtidigt som min flight från Chicago till Denver avgår 14:05. Inte så bra. Blir tvungen att kontakta Qatar igen (och då kan jag ju passa på att nämna att varje samtal till Qatar föregås av minst 20 minuters väntetid, med en pausmusik som får även den mest härdade att vilja ta livet av sig, innan det att man får prata med någon som pratar obegriplig engelska på en skakig lina). Vid tredje samtalet med Qatar får jag klarhet i att American Airlines (som skulle stå för sista flygningen) lagt om sina tider och att min tänkta flight tidigarelagts med 2 timmar. Problemet är nu bara att Qatar säger att de inte kan boka in mig på annan flygning (trots att det finns andra alternativ) pga av min biljettyp. De erbjuder min därför 2 alternativ: antingen ta bort den sista flighten från biljetten och sålunda avsluta resan med Qatar i Chicago, alternativt att de återbetalar hela biljetten och att jag därefter helt enkelt köper en ny. Kruxet med det sistnämnda är att resan numera kostar nästa 13 tusen. Jag hittar en billig resa mellan Chicago och Denver (med Frontier Airlines) och väljer givetvis det första alternativt.

Vän av ordning kan ju nu tycka att den första resan borde bli lite billigare eftersom en hel flygning ströks från den. Så även jag. Men icke... istället förklarar representanten för Qatar att jag faktiskt får boka om biljetten "free of charge" trots att den faktiskt inte är ombokningsbar. Så jag ska nog vara lite tacksam trots allt.

Får biljetten via mail. På den noterar jag två saker: dels står det på ett ställe "Allowed luggage: 1PC" samtidigt som det på ett annat står "1st checked bag: free" och "2nd checked bag: free". Bara att ringa igen för att reda någon slags klarhet i detta. Får då beskedet att det är 1PC som gäller och att den förmodligen får väga 23 kg och att en andra väska kostar ca 800 kr. Frågar om jag kan köpa bagage i förväg och kanske få det billigare och i alla fall också säkerställa att en extra väska (cykel) faktiskt finns registrerad på mig med tanke på att det nog är ganska många som lämnar PE via flyg dagen efter tävlingen. Att inte få med sig cykeln på flyget är ju liksom inte ett alternativ.

Qatar meddelar att de inte kan hjälpa mig med det eftersom det är British Airways som står för första flighten (Port Elizabeth-Johannesburg). Kontaktar BA som meddelar att de inte kan hjälpa mig eftersom det är ett lokalt Sydafrikanskt bolag (Kulula som opererat under Comair som virtuell operatör) som kör. Ringer Kulula och försöker få bekräftelse på att min cykel kommer att komma med. "Of course we can take sporting equipment on the plane" säger telefonisten och fortsätter med att berätta noggrant hur min cykel ska vara packad. Eftersom hon varken får mitt bokningsnummer eller dag och tid som jag ska flyga känner jag mig mycket tveksam till det löftet...

Gör ett sista försök och ringer Qatar igen för att säkerställa allt och får då helt plötslig ett tredje besked om vad min extra väska kommer att kosta. Eftersom min biljett initialt var bokad med ett inrikesflyg i USA så kan en cykel inte betraktas som en extra väska utan jag måste betala 2 avgifter för min cykel, dels via Kulula-flighten (och där är det väldigt otydligt om det är BA:s regler som gäller eller något annat) och dels för Qatar. Och nu ska den sistnämnda helt plötsligt kosta $250! Och eftersom flygningen ser ut som den gör med Kulula som första flight kan jag inte heller betala något i förväg utan kommer då att få betala extra för att jag köper på flygplatsen.

Så läget just nu är att jag är inte garanterad att min cykel kommer med på flighten och om den gör det så kommer det att bli så in i helskotta dyrt... Men det ordnar sig nog. Vad jag ska lära mig av den här historian vet jag dock inte. Det återstår att se. Fortsättning lär följa.

Österrike – ännu en IM som inte riktigt gick som den skulle [RR]

Jag kommer f-n inte att ge upp innan det sitter där; IM-racet där jag kan kliva av banan och känna att det gått enligt plan. I alla fall till typ 98% enligt plan. Förhoppningen var ju att det skulle ske en första gång i Klagenfurt och sen ytterligare en gång i slutet av september i Chattanooga. Men nu blev det ju inte så.

Klagenfurt var inte mitt A-race i år. Jag anmälde mig ju tidigt efter förra årets tävling i en veva av revanschlusta och mental rehabilitering efter diskbråcket förra sommaren. Sen hände ju lite annat och WC 70.3 Sydafrika och IM Chattanooga kom in i bilden. Tanken med Klagenfurt blev då mer att mer köra den som ett test och avstämning inför det sista träningsblocket inför Chattanooga. Att få lite svar på styrkor och svagheter helt enkelt. Grundplanen inför racet var simning på runt 1:10, cykel på 210W NP (vilket enligt Best BikeSplits skulle räcka till 5:10) och löpning på 250W så länge som möjligt vilket borde räcka till en löptid på 3:30. ”Gå ut, ha kul och sätt ett rejält PB.” sa coach KJ. Inte svårare än så liksom.

Rent siffermässigt var formen där. Känslan var bra och jag hade egentligen inte något som direkt oroade mig. Den befarade tokvärmen på 37 grader ändrades till ca 25 grader och mulet istället. Det enda som ställde till det lite var att det blåste lite mer på cyklingen än vad man kunde önska. Hade fixat nutritionsplan tillsammans med Robert på Mighty Sport som jag trodde på. Träningen under försäsongen har till viss del varit löpfokuserad och mitt enda orosmoment var väl egentligen avsaknaden av långa cykelpass. Inför Kalmar förra året hade jag ju köra ganska många långa cykelpass som jag tycker gav riktigt bra utdelning i slutänden.

Testar cykelbanan

Åkte ner på torsdagen tillsammans med Carl. Vi hade fått lite tvetydiga signaler från Austrian Airlines huruvida våra cyklar skulle komma med ordinarie flyg eller inte. Nu funkade faktiskt allting alldeles utmärkt hela vägen till den lilla flygplatsen i Klagenfurt. Väldigt skönt att bli hämtad av Nirvana och skjutsad direkt till hotellet också. Nu kom vi fram strax lunch men hade tyvärr inte tillgång till rummet förrän vid 15. Planen var att lösa registrering, äta lunch och sen ge oss ut och cykla. Vi körde samma loop som förra gången vi var i Österrike; den stora loopen på 2-varvsbanan som bland annat innehöll den långa klättringen mot Rupertiberg. På fredagen simmade vi i den fantastiska Wörthersee och känslan i min simning var helt suverän. Vattentemperaturen var bekväm men inte alls i närheten av något våtdräktsförbud. På lördagen betade jag av det vanliga; race briefing, kort simning, cykel och löpning och slutligen incheckning. Carl nojade lite över en förkylning, men jag kände mig väldigt lugn och samlad. Sov riktigt bra och sen var det dags för race

Simning – 1:06:56

Förra gången jag körde Klagenfurt var det masstart och en lågt stående sol. Jag hade då inte varit ut till den bortersta vändpunkten för att hitta ett bra riktmärke mot kanalen och sålunda hade jag den gången hamnat alldeles för långt åt höger. Den här gången var det rullande start, jag hade koll på riktmärken och hade en väldigt bra känsla. Och för en gångs skull blev det ju faktiskt precis så som jag tänkt mig och lite bättre. Jag simmade rakt, jag simmade jämt, hittade fötter att följa och hade ett bra flyt hela vägen. Redan innan jag tittade på klockan när jag var på väg upp ur vattnet så visste jag PB:t satt där. 6½ minut bättre än förra gången och 5 minuter bättre än mitt förra PB (Lake Placid, under i princip identiska förhållanden).

Carl på sin nya tempohoj

T1 – 4:05

Ganska lång löpning att hantera. Hade inte lyckats gå på toaletten på morgonen men kände inte något behov nu heller. Fick av mig våtdräkten på ett bra sätt och satt på mig hjälmen. Skorna satt på cykeln. När jag kommer till cykeln ska jag vända ner visiret och upptäcker till min stora fasa att det inte sitter något visir alls på hjälmen. Inser att det antingen ligger kvar i påsen eller så har det ramlat av i transitiontältet. Skriker ”HELVETE” högt som bara den och inser att det blir till att ställa in sig på 18 mil utan visir. Att ge sig tillbaka och börja leta känns inte riktigt som ett alternativ.

Cykling – 5:16:17

Benen kändes pigga initialt. På första delen av banan i Klagenfurt är del väldigt lätt att bli ”carried away” och förmodligen trycka på alldeles för hårt; det är hyfsat platt, fin asfalt och en känsla av att det går lätt utför hela vägen. Jag gjorde ett försök att rätta in mig i ett jämt tempo redan från början och tycker nog att jag lyckades hyfsat väl. Den stora skillnaden från förra gången jag körde tävlingen var att det blåste betydligt mer den här gången. Lyckades inte heller riktigt lista ut hur det blåste för på något sätt kändes det som om vi aldrig fick medvind. Den absolut jobbigaste delen var partiet efter Faaker See där vinden låg rakt emot och där det lutar någon % emot. När det var dags för första gången uppför Rupertilberg ansträngde jag mig verkligen för att hålla igen på watten (inte över 260W) och inte låta mig luras med av pigga ben eller pigga medtävlande. Det långa partiet efteråt var inte riktigt så lätt som jag kommer ihåg det från förra gången. Förmodligen även här beroende på motvind. Skulle tippa på att vi hade en östlig vind som bara låg på södra sidan av bergen mellan cykelbanan och Wörthersee.

Wörthersee - lika grymt som vanligt!

När jag kom in för varvning kom jag på mig själv med att tänka på att jag faktiskt bara gjort halva cyklingen och att 180 km faktiskt är ganska långt. Förmodligen ett resultat av att det var evigheter sedan som jag faktiskt tillbringade över 5 timmar i cykelsadeln. Strax efter varvningen var det dags för en annan premiär, nämligen att nyttja Special Needs. Eftersom jag inte gillar att ha flaska mellan aerobarsen får jag inte med mig mer än tre flaskor (1 på ramen och 2 bakom sadeln). Min nutritionsplan byggde dock på 3 flaskor med energi och vatten. För att då säkerställa att jag alltid hade en flaska vatten med mig bestämde jag mig innan loppet för att ha den sista flaskan med energi i SN och det funkade faktiskt riktigt bra. Var först lite skeptisk till det här med att stanna och leta reda på en påse men eftersom Österrike är ett tysktalande land fungerade det givetvis alldeles utmärkt. Strax innan SN fanns det en timingmatta och så fort någon som lämnat in påse åkte över den så såg funktionärerna till att plocka fram just den påsen. Den tjejen som hade min påse plockade till och med fram flaskan och levererade den till mig utan att jag behövde stanna alls. Top notch!

Andra varvet kändes segt och jag började verkligen känna av bristen på långa cykelpass. Lite extra ont i ryggen, lite mindre watt per upplevd ansträngning, etc. Konstaterade att jag nog faktiskt skulle få en något sämre cykelsplit jämfört med förra gången (knappt 3 minuter). Dock var cykeltiderna överlag något sämre än förra gången och jag tror faktiskt att det beror på vinden.

Tävlingsförberedelser

T2 – 4:35

Så här i efterhand kan jag nog tycka det faktiskt var en ganska lång växlingstid och jag kan faktiskt inte riktigt komma på varför. Visst, jag pinkade och satte på mig strumpor men den borde liksom ändå varit någon minut snabbare i alla fall. 

Löpning – 4:24:27

Som det nästan alltid gör kändes det alldeles utmärkt att komma av cykeln och börja springa. Som jag nämnde tidigare var planen ca 250W, vilket brukar motsvara ett tempo strax under 5 min/km. Och till en början gick det alldeles utmärkt. Jag hann ca 14 km innan det var dags för morgonens misslyckade toabesök att komma ikapp mig. De 14 km kändes dock väldigt lätta och kontrollerade med ett snittempo på 4:56 min/km och 255W. Magen var dock akut och det var bara att slänga sig in på en bajamaja i första vätskestationen strax efter det att man passerat Europapark och var på väg in mot centrum.

På morgonen var jag segerviss i alla fall

Problemet var bara det att i exakt samma ögonblick som jag satte mig ner på toan så var krampen där och högg till i båda baksida lår. Hårt, skoningslöst och helt oförhappandes. Hade inte haft några känningar alls innan. Lyckades dock med konststycket att häva krampen samtidigt som jag löste ”det andra” och sen komma ut toaletten och börja springa direkt. För ett kort tag trodde jag att det här nog skulle kunna gå vägen ändå. Knappt 4 km (enligt plan på 5 min/km och 252W i snitt) senare var det dock slut igen. Kramp insida lår och så var det ridå igen.

Precis som vanligt alltså; spring lite, krampa, häv krampen, gå, kom igång och spring, osv… Det mönstret som jag så väl känner igenom och som nu drabbat mig 5 av mina 7 IM. Under resterande del av loppet tror jag att den längsta sträckan jag kunde hålla mig springande var typ strax över en km. Oerhört frustrerande. När jag efter en alldeles för lång dag passerade mållinjen sträckte jag inte ens händerna över huvudet. Just där och då var besvikelsen stor. Funktionären frågade mig om jag verkligen var okej. ”Just pissed of”, svarade jag.

"Just pissed of, just pissed of...". Ber om ursäkt för att dra upp en kasst upplöst snodd bild från FinisherPix här, men eftersom varken jag eller Carl hade familjen med oss. och eftersom raced gick så kasst att jag inte tycker att det är värt att köpa några bilder så finns det helt enkelt inga bilder på mig från tävlingen.

Totalt 10:56:20 – 92 av 478 i M45-49 och 629 av 2761 totalt

Tja, inte alls som det var tänkt. Men jag spar väl det där braiga loppet till Chattanooga istället. Får väl välja att koncentrera mig på vad som gick bra istället. Nutritionen funkade, simningen var över förväntan och cyklingen disciplinerad och enligt plan. Det jag tror saknades inför det här loppet var som sagt var långa cykelpass i nära tävlingsfart. Inför Kalmar förra året gjorde jag ju det och hade då inte några egentliga problem med kramp i benen (dock krampade ju min diskbråcksdrabbade rygg, men det är ju en annan sak). Men… då vet vi (jag och KJ) lite mer om vad vi har att jobba men inför Chattanooga och det är väl inte helt fel.