1000 Lakes Swimrun - iskallt uppdrag [RR]

Ännu ett inlägg i kategorin "bättre sent än aldrig"...

Jag är inte en speciellt frusen person av mig. I temperaturer ner till nollan cykelpendlar jag helst i bara en t-shirt och regnjacka. Om jag då mot förmodan fryser är det antingen om händerna eller om det nu skulle blåsa och regna väldigt mycket. För att jag ska ta på mig en softshell-jacka och cykla ska det nog vara minst 5 minus. Jag har gjort lumpen i Norrland och legat stilla i värn i -20 grader utan att frysa. Där har ni liksom premisserna.

Jag är som sagt var inte en speciellt frusen person av mig, men jag har aldrig frusit så mycket som jag gjorde i Tyskland den där sena helgen i oktober. Jag och Michelle visste att det skulle bli kallt, men kanske inte riktigt så kallt. Temperaturen i området var kallare än vanligt för årstiden redan några veckor innan tävlingen och givetvis påverkar det ju även vattentemperaturen.

Logistiken var ganska enkel; jag flög ner till Berlin vid söndag lunch, hämtade ut en hyrbil och körde till Rheinsberg (en dryg timmes bilfärd). Mötte upp Michelle, som åkt via Göteborg eftersom det strulade till sig lite med flygbiljetterna när jag bytte partner, gick på briefing, åkte till hotellet strax utanför Rheinsberg och åt middag och gjorde i ordning utrustningen.

Vy över sista simningen sett från Rehinsberg. Kvällen innan tävlingen.

På tävlingsmorgonen åt vi frukost i våtdräkt (första gången i mitt liv i alla fall). Det var riktigt halt på asfalten och vi fick skrapa rutorna på bilen... Väl tillbaka i Rheinsberg satte vi oss på en buss som tog oss till starten i Wesenberg. Det var riktigt kallt i luften och stämningen var minst sagt sammanbiten. Känslan var att det var många som skulle köra swimrun för första gången. Undrar om de kommer att testa någon mer gång efter denna. Starten gick från en borggård mitt inne i den lilla staden Wesenberg. Onekligen ganska maffigt.

Innan tävlingen var vi glada (och varma) i alla fall

Startskottet gick och vi började sammanbitet men positivt att springa. en gick det inte så bra. Strax utanför stan började vi springa på smal stig. Som vanligt vid starterna är tempot ganska uppjagat. Vi var väl i den främre tredjedelen och sprang på i strax över 4-minuterstempo. Sen sprang vi fel... I en y-korsning följde vi (och typ 20-30 andra som låg långt fram) en skylt som det senare visade sig att någon hade flyttat. Tydligen fanns det också en snitsel på rätt väg, men de som sprang först i vår grupp tyckte tydligen att skylten vägde tyngre. När vi insåg att vi var fel försökte vi att ändå följa stigen och hoppas på att komma rätt till slut. Tror att någon kollade på kartan här. Problemet var ju bara att den vägen vi sprang inte var röjd och ganska kuperad. Tror att vi i slutändan tappade runt 12-15 minuter på folk som låg strax efter oss och tog rätt väg. Otroligt surt...

Sen var det dags för den första simningen. Drygt 900 meter där jag skulle börja dra och vi skulle skifta efter halva. Det var givetvis som en käftsmäll. Efter ca 50 meter vågade jag doppa huvudet för första gången. Glasögonen immade igen och det var allmän misär. Men på något sätt tog vi oss framåt och även skiftet mellan gick okej. Väl på väg upp ur vattnet konstaterade dock Michelle att hon inte ville ligga bakom på simningen eftersom hon skulle bli alldeles för kall då. Vi är väl hyfsat jämna simmare och jag en något bättre löpare så jag såg väl inga problem med att Michelle tog ansvar för simningen och jag för löpningen. Sen var det en alldeles för kort löpning innan det var dags för en riktigt jobbig simning på 1400 m.

Jag är bakom Michelle. Men kramp.

Och det var väl någonstans där som det tog slut på det roliga. Halvvägs in på den andra simningen började jag få krampkänningar i höger ben. Det är nog första gången som jag fått kramp pga kyla. Lyckades hålla det hela under kontroll ända fram till det att vi skulle upp ur vattnet. Då högg det till rejält och att efter det springa uppför en backe var väl inte helt kul. När jag var tvungen att stanna för att häva krampen så sprang Michelle i cirklar runt mig för att hålla värmen uppe. Det var återigen en alldeles för kort löpning för att få upp värmen ordentligt innan det var dags för dagens tredje simning. Michelle skakade nu så pass mycket att hon var tvungen att få hjälp med att få på sig paddlarna. Om det nu inte hade varit så att det var så förbannat kallt hade nog den simningen varit ganska trevlig med sina drygt 700 meter i en vassruggskantad å.

Den 4:e löpningen var över 3 km och äntligen fick vi upp lite värme. Simningen därefter var bara drygt 300 meter och kändes faktiskt helt okej. Vi bävade dock för den 1,5 km långa simningen som närmade sig obarmhärtigt. Några km in på löpningen blev vi dock omdirigerade och fick till vår stora glädje reda på att tävlingsledningen valt att ställa in den simningen. Tydligen hade ganska många brutit efter både första och andra simningen och med hänvisning till hälsa och säkerhet gjorde man därför det valet. I och med detta blev det nu en löpning på nästan 11 km (där jag halvvägs var tvungen att göra ett "stopp" för andra aktiviteter) mitt i tävlingen och helt plötsligt så var inte kylan ett issue längre. Tills det var dags för sista tredjedelen av loppet...

Sammanbitna. Foto: Nadja Odenhage

Som tur var visste vi på förhand att den andra 1500m-simningen var kortad till ca 400m pga problem med nedgången i vattnet. Annars så karaktäriserades den andra halvan av loppet av långa simningar och korta löpningar. Alltså i princip omöjligt att få upp någon slags värme mellan simningarna. Lite speciellt var det inför den långa simningen (1200m) då vi under en kort sträcka mötte 3 par som sprang åt fel håll. Vi trodde först att vi återigen sprungit fel, men insåg efter ett tag att det faktiskt rörde sig om par som vägrade hoppa i vattnet, bröt tävlingen, men som ändå valde att springa tillbaka till vägen för att hålla värmen upp. Under den här delen av tävlingen var jag så pass nedkyld att jag var lätt yr och hade svårt att fokusera på stigen framför mig. Michelle var knappt pratbar men lyckades ändå få fram ett nej när jag frågade henne om hon ville bryta.

På väg ner i vattnet

Placeringar under tävlingen, andra par och hur vi låg till var i princip sekundärt under hela loppet. Från andra simningen och framåt var det ren överlevnad och klara sig i mål som gällde. Inte ens innan den sista simningen (på ca 500 meter) var vi liksom säkra på att vi skulle klara av det. Först när sista simningen var klar och bara 300m löpning återstod var vi säkra på att det skulle gå.

Vi sprang över mållinjen efter 6:23:24 på en 12:e plats i mixed. 28 slutförde, 13 DNF:ade och 15 lag startade inte alls. Om vi inte sprungit fel i börjande hade vi med största sannolikhet kommit in på en 10:e plats. Sammanlagt var det 101 lag som tog sig i mål, 49 lag som bröt och 32 lag som aldrig startade. Sammanlagt blev det 35 km löpning och 7,5 km simning i 6-gradig luft och 9-gradigt vatten Uppenbart ganska tuffa förhållanden alltså.

Perfekt synkroniserade över mållinjen.

För några veckor sedan var jag på julfirande i Västerås med företaget. Vi var på spa med basturitual (aufguss) och efteråt fanns möjlighet att doppa sig ett "kallt bad". Jag doppade mig, tyckte att det var fruktansvärt kallt, kollade på termometern och konstaterade att det var 10 grader, alltså varmare än det vatten som vi tävlade i.

Efter målgång och kramar (mest för att hålla oss varma) tog vi oss iväg till den utlovade varma duschen. Problemet var bara att den inte alls var varm; det var kö och varmvattnet var slut. Att få av sig våtdräkt och underställ var ett rent h-vete eftersom kroppen darrade okontrollerbart och musklerna krampade spontant. Michelles resesällskap tipsade dock om att det hotell som de bodde på hade en bastu som var tillgänglig för en billig peng. Vi åkte dit i gemensam tropp och avnjöt sedan det bästa bastubadet i hela mitt liv. Sen åkte vi till Berlin Tegel, lämnade in bilen och flög hem till Stockholm. Så logistiken går det inte att klaga på i alla fall.

Sammanfattningsvis; en av de tuffaste tävlingar jag kört, kanske inte fysiskt avseende distans, höjdmeter och sånt, men både fysiskt och mentalt när det gäller de yttre förutsättningarna. När kroppen väl reagerar rent fysiskt på kylan går det liksom inte att bara bita ihop och köra. Så här i efterhand är jag glad att jag körde och det är nog en bana som egentligen passar mig väldigt bra då stökig terränglöpning inte riktigt är min grej. Men jag skulle aldrig frivilligt välja att köra en tävling i sådan kyla igen. Möjligtvis Norseman, men inte något annat.

Fakk knät..

Jag är ju liksom på semester i Singapore med min grymma familj. Även om det regnar lite varje dag är det varmt och skönt. Det finns gott om tid att hänga, uppleva och träna (och köra sådana där roliga Terrible Tuesdays-påfund som Fakk Santa, Fakk New Years och sånt). Julstressen är alltså långt borta och allting borde ju vara toppen.

Men det finns ju tyvärr ett "men" och det är det jäkla högerknäet som jag skrivit om tidigare. Det går väldigt upp och ner och tyvärr känns det inte som om det går åt rätt håll heller.

Till saken hör ju att jag är relativt smärtfri och det som mest hindrar mig (när något hindrar mig) är något som jag inte kan beskriva bättre än "mekaniska låsningar". Och dessa har tyvärr dykt upp lite oftare under de senaste dagarna och på ett sätt som jag inte känt av tidigare. Jag blir mer och mer övertygad om att det är något som ändå sitter löst i knät, typ en bit av menisken eller något annat brosk. Låsningarna kommer främst när jag går (speciellt om det är kuperat) och inte när jag springer. Och efter gårdagens många timmar på Zoo och Night Safari har knät svullnat upp rejält.




Frustration är förnamnet. Oro, speciellt med tanke på sommarens planerade schema, är efternamnet.

Dagens träning och promenader är inställda tills det att svullnaden lagt sig. Jag har ju i sig inte fått något träningsförbud och känslan just nu är att det är just de långa kuperade promenaderna som sliter mest. Och problemet blir inte direkt smärta; utan snarare låsningar och en tjock känsla i knät som gör att jag varken kan sträcka eller böja ordentligt. Men oavsett måste jag nog begäran en ny MR-undersökning när jag kommer hem. För så här kan jag ju inte ha det.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Om ett knä

Det är ju åtminstone ett par race-rapporter som borde ha publicerats här på bloggen. Om inte annat för att avsluta den mest blogginläggsglesa året någonsin. Och även Thailand med Terrible Tuesdays borde väl avhandlas. Men jag tror att jag börjar med ett knä.

I början på oktober sprang jag Sörmlands Ultra Marathon. Mest som en kul grej (inser att olika personer kan ha markant olika definitioner på begreppet "kul"). Sen vete tusan om det blev så kul egentligen. Trail, i den mån man nu kan kalla det för trail, är liksom inte min grej. Jag är utpräglad asfaltslöpare och gillar inte att behöva lyfta allt för mycket på fötterna. Lite roligt med omväxling blir det ju, men fasen så mycket jobbigare också. Dessutom hade jag fel skor. Mina Innov8 x-talon var klart overkill i snustorr terräng och dessutom alldeles för hårda för det långa mittenpartiet på hård asfalt och grusväg. Ett par helt vanliga löparskor hade varit ett betydligt vettigare val. Efter 34 km och i en uppförsbacke efter en vätskekontroll krampade jag ihop totalt. Sen var det inte ett dugg kul resterande 16 km.

Loppet gick på lördagen. På söndagen var jag givetvis lite sliten (det gör ju lite extra ont dagen efter om man krampat) och den enda träningen blev 45 minuters lätt rull på trainern. På måndagen gick jag sedan på TT:s simning på kvällen; simma funkar ju i princip alltid. Halvvägs in i passet och vid en vändning så känner jag att det "knäcker" till i knät vid ett frånspark. Det gör ganska ont, men egentligen inte något som hindrar att jag slutför passet. Vilket jag givetvis gör...

Efter passet konstaterar jag dock att knät (höger) känns riktigt stelt och är rejält svullet. På tisdagen försöker jag springa lite lätt, men inser efter 10 minuter att det inte fungerar riktigt. Det är stelt, svullet och känns som om något "tar emot". Får behandling av PT-Sebbe samt av frugan. Anna känner ett "hack" i en sena och vi tror att vi dessutom trycker tillbaka en sena som inte ligger riktigt rätt. Svullnaden lägger sig dock, knät gör aldrig riktigt ont och på fredagen kan jag köra lite swimrun och 90 minuter löpning på söndagen är inga problem.

Helgen efter kör jag 1000 Lakes Swimrun med Michelle utan att knät bråkar nämnvärt och under de kommande veckorna kan jag träna på relativt obehindrat. Men, det är ändå något som inte känns riktigt rätt. PT-Sebbe fortsätter behandla runt knät (smärtsamt) och det behövs. Det gör ont till höger om knäskålen när jag går nedför trappor. I vissa lägen gör det lite ont till vänster om knäskålen. Det känns "tjockt" i knät och det känns som om något tar emot. Det gör inte speciellt ont vid normalt bruk och det är inte lätt att framkalla smärta. Men lik förbenat; något är fel.

Så här illa verkar det inte ha gått som tur är.

Bestämmer mig för att involvera min sjukvårdsförsäkring igen. Eftersom det inte gör akut ont blir jag givetvis skickad till en sjukgymnast först. Tycker nästan synd om den stackars sjukgymnasten som verkligen försöker på alla sätt, men som ändå inte lyckas hitta ett enhetligt sätt att framkalla smärta. Efter två besök ger vi upp och jag pratar med försäkringsbolaget och får en tid hos ortoped på Capio Artro Clinic istället. Läkaren klämmer känner och hittar ganska lätt ett läge där smärta framkallas och det "tar emot". Vi förmodar att det kan vara något med menisken och konstaterar att det behövs en magnetkameraundersökning (vilket jag kunde ha sagt redan från början). Och så det fantastiska med privat sjukvård; jag kan göra MR-undersökningen samma dag. Så kan det gå när det inte remisser behöver skickas i vänstervarv...

Under tiden som jag är i Thailand får jag svar av doktor Erik; röntgen tyder på att min knäskål varit ur led (förmodligen det som hänt när det knäckte till vid frånsparken). Det finns lätta skador på menisk och korsband och blåmärke på skelettet. Men inga lösa broskbitar eller annat. Om en knäskål går ur led en gång är det ingen gång, men om det händer flera gånger bör man nog gå in och försöka åtgärda, genom att tighta upp senor eller liknande. Nu fanns det i mitt fall inget som föranledde operation; utan det var åter till sjukgymnast för att börja arbete med att stärka upp muskulaturen och senorna runt knäskålen.

So far, so good... kunde man ju tro. Men icke, för i Thailand blev det inte speciellt bra. Jag trodde ju att det bara skulle vara att köra på, men efter ett löppass på bana (6x500m) började det göra ganska ont i knät. Under cyklingen dagen efter var det inte heller speciellt kul. Jag höll upp med löpningen inför IM 70.3 Thailand och kunde sen köra tävlingen i princip smärtfri. Efteråt var det dock inte alls roligt; ganska rejält svullet knä som jag inte kunde böja ordentligt och ont. Sen blev det väl inte direkt bättre av värmen och den långa flygresan efteråt.

Efter några dagars vila har det dock gått ner och igår kunde jag springa/jogga 12 km utan större problem, Men det känns fortfarande "fel". Jag har kontaktat läkaren igen för ytterligare en bedömning. För så här vill jag ju inte ha det när jag ska påbörja min säsong med löpfokus. Fortsättning lär följa.

Fett, fötter och FTP

Hösten har nog börjat komma på riktigt nu. Någon slags pesudosommar och ett högtryck stretade emot länge, men de senaste veckorna har tempen börjat krypa nedåt rejält och det här gråa och halvfuktiga verkar liksom ha kommit för att stanna. Skönt att det ännu inte börjat regna i alla fall.

I  fredags var jag och Michelle ute för att finslipa lite växlingar och testa på det här med att köra swimrun under riktigt kyliga förhållanden. Jag skulle tippa på att det var runt 10 grader i luften och 8 grader i vattnet (enligt tavlan vid Hellasgården i alla fall). Vi körde på i en knapp timme, och det fungerade faktiskt. Visst var det kallt, men ändå hanterbart. Nu var den längsta simningen runt 500 meter och i Tyskland kommer det att vara flera simningar på över 1000 m så givetvis kommer det att finnas gott om tid att bli rejält kall. Nu verkar det dock som om vattentemperaturen kommer att hålla sig runt 12-14 grader och lufttemperaturen runt 8-9 grader vilket spontant känns helt ok; hanterbar temp i vattnet och ingen risk att överhettas vid löpningarna. Kul ska det bli i alla fall.

Ett foto publicerat av Mattias K (@mattiaskrantz) Okt 14, 2016 kl. 11:59 PDT

Men... rubriken på blogginlägget lovade ju faktiskt något annat. Om vi börjar med fettet då. Jag har ju haft en del problem med magen i omgångar. I första läget tror jag att det var allt smärtstillande i samband med mitt första diskbråck som pajade den. Sen har jag också behövt göra mig av med magsårsbakterier också. Och efter det har det nog ändå varit lite extra känslig, speciellt i samband med löpning. Det är det ena. Det andra är ju att jag faktiskt har ett område i min träning och utveckling som jag faktiskt förbisett mer eller mindre helt och hållet, och det är kosten och näringen. Med anledning av detta samt att min fru tjatat på mig tillräckligt länge, masade jag mig iväg till Sebbe som hjälpt Anna med kost, näring och träning. Trots min naturvetenskapligt skeptiska approach till sådant (närings- och kostråd är verkligen inte någon exakt vetenskap) bestämde jag mig ändå att ge Sebbe en chans.

Vi konstaterade ganska snabbt att jag är en väldigt kolhydratdriven person och det är väl inte något nytt för mig. Med tanke på annat i mitt allmäntillstånd tyckte Sebbe att vi skulle försöka styra bort lite från det och dessutom lägga av med mjölk (jag drack nog minst en liter mjölk om dagen innan). Så nu 24-timmarsfastar jag en dag i veckan och har dessutom styrt om mina frukostar till att i princip vara helt fett och proteinbaserade. Dagen börjar alltid med en kopp kaffe med en tesked smör och en tesked kokosolja. Smakar faktiskt inte alls så illa som det låter. Och jag tror ta mig tusan att jag faktiskt mår ganska bra av det. Som ett nästa steg kommer han väl säkert vilja eliminera mer kolhydrater från lunch och middag också. Den som lever får se.

Ett foto publicerat av Mattias K (@mattiaskrantz) Okt 4, 2016 kl. 4:13 PDT

En annan sak som vi pratat om och börjat arbeta med är mina fötter. Och då handlar det givetvis om min benägenhet att krampa under längre löpningar. Sebastians tes är att det sitter ihop med kosten (givetvis är det inte bara kolhydraterna som är grejen, utan också rätt tillskott) och med det faktum att mina fotvalv inte är tillräckligt starka och "felkalibrerade" med mina benmuskler. Säga vad min vill om mina kramper, men de är ganska konsekventa i hur de utvecklar sig och följer i princip samma mönster varje gång (börjar insida lår för att sedan sprida sig runt knäna, sen runt fotlederna och slutligen far de runt omkring i vaderna). Med anledning av detta har vi börjat specialträna mina ben för att få bukt på detta. Känns onekligen lite märkligt att stå och göra små fåniga övningar med gummiband, men ändå få rejäl träningsvärk efteråt.

Slutligen då FTP. För ett par år sedan var jag ju med i en studie på GIH som skulle undersöka hur placering av klossarna på cykelskorna påverkade löpningen (i triathlon). Den studien gjordes av en Masters-student och nu är det dags att genomföra studien på "riktigt". Jag fick en inbjudan och var givetvis inte sen att hänga på. Som en första del studien gjordes ett ramptest på cykeln för att ge oss lite tröskelvärden. Jag sa att jag förmodligen borde ligga på runt 270-275W i FTP (inte direkt formtoppad just nu). Testet landade på 277 monarkwatt vilket torde ge en FTP på knappt 300W eller 3,9 W/kg. Inte alls illa pinkat, men absolut inte oväntat med tanke på att jag faktiskt börjat göra hyfsat bra ifrån mig på tempoloppen under den senaste tiden. Vo2-max landande på 63.3 ml/kg/min vilket inte heller är illa.

Elit bland 40-49-åringarna minsann...

Och vad händer egentligen nu då?

Sommaren nästa år är ju till stor del spikad. Utöver 2xIM och Ultratri ska jag väl hitta lite tävlingar som på väg till första kraftprovet också. Borås Triathlon (halv IM) går 4 veckor innan Klagenfurt och skulle absolut kunna vara en idé. Nästa år ska det tydligen vara en sprint där också och det är nog inte helt omöjligt att få med sig Anna och Valencia på den. Annars brukar ju även Örebro och Sövde gå i lämplig tid innan. Sen blir det väl några kortare saker också typ Väsby Triathlon, Uppsala och sånt. Som vanligt alltså.

I övrigt så har väl säsongen så sakteliga dragit igång. Min längtan efter coach bar inte riktigt den frukt som jag vill så än så länge står jag utan. Min planering ligger f.n. på en traditionell prep-base-build-peak-race-periodisering och nästa vecka är den sista i prep-fasen. Funderingen är nu om jag ska köra traditionellt eller försöka mig på det här med omvänd periodisering; dvs att köra mer hårt och kort nu för att successivt öka volymen samtidigt som farten övergår till att vara mer tävlingslik. Egentligen behöver jag väl kanske inte bestämma mig just här och nu, men det börjar nog snart bli dags.

SWIMRUN || a beautiful 13k swimrun - in October! 🍁🍂 It became a little chilly towards the end - still amazing and still some more weeks to go before it gets too cold!🍁🍂🏊🏼🏃🏽🍂🍁☀️

Ett foto publicerat av Michelle Nyström (@michellenystroem) Okt 1, 2016 kl. 6:29 PDT

För den närmsta tiden är det annars Sörmlands Ultra Marathon som gäller. 50 km Sörmlandsled från Björkhagen till Haninge. Tanken är väl inte mer än att få ett bra och trevligt distanspass i skogen. Förhoppningsvis utan att vara helt död i benen dagarna efter, även om långpassen lyst med sin frånvaro den senaste tiden. Sen kan jag väl också nämna att jag min partner till 1000 Lakes har bytt namn från Sofi till Michelle. Sofi har varit liten småskadad och sjuk en del under hösten och kände sig lite osäker på sin medverkan och då passade jag på att fråga Michelle istället. Tror att det kommer att bli väldigt bra. Vi är nog lite jämnare i både simning och löpning också så helt plötsligt börjar jag nog fundera på om vi faktiskt inte borde kunna tänka lite på placering i alla fall. Det största orosmomentet just nu är att det nog kommer att bli kallt; verkar som om temperaturen i Tyskland håller sig runt 10 grader samtidigt som sjöarna kyls ner ganska fort. Det i kombination med simsträckor på 1500m kan bli intressant. Minst sagt.

Den här bilden dök upp på Svenska Triathlonförbundets hemsida. Ren glädje fångat i ett ögonblick. Så stolt över min lilla tjej!

Rapport från en under-age-grouper på Tjörn

Nu var det var ju inte bara jag som tävlade på Tjörn (eller i Skärhamn eller vad man nu säger), även Valencia tävlade på ett ytterst förtjänstfullt sätt. När jag anmälde mig konstaterade jag att det faktiskt fanns en ungdomsklass på söndagens sprint. Frågade Valencia om det kunde vara av intresse och hon tvekade inte en sekund. Trots att det rörde sig om en sträcka som hon inte ens varit närheten av förut (400m simning, 22 km cykel och 5.3 km löpning) och trots att hon egentligen inte ens hade åldern inne (12-14 år var ”minsta” klassen). Men jag sökte dispens och vips var Valencia anmäld. Gillar inställningen!

Veckorna innan tävling såg vi till att öva lite på distanserna. V har ju som längst kört duathlon på löp-cykel-löp 1km-5km-1km förut. Vi har förvisso cyklat Cykelvasan 30k också. Men en sprintdistans blir ju liksom något helt annat. I princip som för mig när jag debuterade på IM. Vi lånade en 26” landsvägshoj till henne (24”:aren var lite för liten) och körde några pass för att vänja henne vid cykeln, vid att sitta fast med fötterna och vid att faktiskt trampa på lite mer än vad hon gör när hon cyklar till skolan. Efter ett tag insåg hon att hon inte behövde anstränga sig så mycket för att det skulle gå betydligt snabbare, och att det var riktigt trevligt att ligga på rulle. Vi testade även ett brickpass och en längre löpning på nästan 4 km. Simningen var lite svårare att få till, men min enda oro där var väl risken för att det skulle gå en del sjö. Vi pratade lite om måltider och kom fram till att simning på en kvart, cykling på 60 minuter och löpning på 45 minuter, alltså runt 2 timmar, skulle vara godkänt.

Jag var inte betrodd att fixa V:s hår innan tävlingen.

Dagen innan V:s tävling gjorde jag mitt bästa för att avdramatisera det här med brännmaneterna trots att jag inte var förtjust i det alls. Jag informerade även henne om sjögräset och dyn som hon skulle få testa på. På tävlingsmorgonen var det mulet, men uppehåll och i princip vindstilla. Valencia var sammanbiten och lagom nervös. Vi checkade in, gick igenom växlingsrutinerna, såg till att V blev insmord med vaselin och väntade sedan på starten.

Startskottet ljöd och ett gäng taggade unga triathleter sprang ut i vattnet. Simningen gick rakt ut till en boj, 180-graders-vändning och sen tillbaka igen. Valencia växlade mellan crawl och bröstsim och simmade förvånansvärt bra. Hon var absolut inte först, men inte sist heller. Hon simmade rakt och verkade vara komfortabel hela vägen. Det fanns simmare och kajaker i vattnet helt vägen plus att vi såg henne hela tiden också vilket givetvis är skönt när det gäller öppet vatten. Efter en simning på 10:59 var det full fart upp ur vattnet och in till växlingen. Hon låg nu en knapp minut efter den andra tjejen i hennes klass.

Starten

Valencia ligger på fötter

Växlingen var väl sen sådär om jag ska vara helt ärlig. Jag hann inte tränga mig igenom åskådarleden tillräckligt snabbt och när jag kom fram till V:s plats så hade hon redan hunnit börja ta på sig cykelskorna. Vilket hade varit helt ok om hon hade tagit av sig våtdräkten först. Jag ropade åt henne och hon fick börja om från början. Tyvärr lite stressad vilket gjorde att det strulade lite med tröjan som hon skulle ha på sig också. Men strax var hon iväg på cykeln.

Cykelbanan var tyvärr konstruerade på ett sådant sätt att det inte skulle gå att se något mer än början och slut av banan. Jag och Anna bestämde oss i alla fall för att hon skulle stå vid ett ställe där både cykel- och löpbana passerade och att jag skulle stå vid växlingen. Anna skulle förvarna mig när V var på väg in till växling. Tyvärr gick Annas meddelande aldrig fram till mig, men som tur var fick jag syn på V ändå. Och det hade gått riktigt snabbt; 53:39 betyder en snitthastighet på nästan 26 km/h vilket var betydligt snabbare än vad jag hade hoppats på. Grymt!

Om den första växlingen var så där så var den andra riktigt bra. Upp med cykeln, av med hjälmen, skobyte och på med skärmen. Jag skulle sen langa en gel till Valencia direkt efter vätskekontrollen efter växlingen. Jag hade räknat med att Valencia kanske skulle stanna till lite och lugna ner benen efter cyklingen, men det var det inte något som helst tal om. Hon greppade en mugg vatten och drack i farten, tog gelen av mig och sprang sen vidare, fullt fokuserad och med ett riktigt fint klipp i steget. Hon hade nu dessutom dragit ifrån den andra tjejen i klassen med nästa 5 minuter. Anna fick se henne efter ca 1 km (fortfarande fullt fokuserad) och sen var det bara för oss att vänta i mål.

Full fokus framåt och ett grymt fint klipp i steget!

Tyvärr kom den andra tjejen i klassen först. Eftersom vi inte hade någon riktigt koll på den totala tiden och då vi visste att Valencia låg 5 minuter före vid T2 börjande vi nästan bli lite oroliga; hade astman slagit till eller hade håll eller kramp gjort att det blivit gång för V? Vi hann dock inte fundera så mycket för drygt 4 minuter senare kom en leende och överlycklig tjej och spurtade i mål, ivrigt påhejad av föräldrar, speaker och publik.

”Race with a smile” – Valencia var grymt stolt och väldigt nöjd i mål. När jag berättade att hon kört loppet på 1:43 och att det var gott om både juniorer och vuxna efter henne trodde hon inte riktigt på mig först. Men sen sken hon upp ännu mer.

Inte en Garmin-klocka så långt ögat når, bara ren glädje!

Stark tjej!

Och den andra tjejen då, hon som vann klassen? Väldigt imponerande också. Vid lite efterforskning visade det sig att hon faktiskt tom. var yngre än Valencia och att hon tävlat en hel del i löpning. De simmade ungefär lika snabbt och V cyklade nästan 8 minuter snabbare. Dock sprang hon sina 5,3 km på 23:53 vilket liksom är ett 4:30-tempo och makalöst bra för en 10-åring. Valencias löpning på 32:40 är väl helt okej när den innehöll lite gång och då hon aldrig tränar löpning heller. Men löpning är nog den disciplinen där det finns mest att hämta nu. För tävla igen det vill hon absolut och jag är inte den som direkt säger nej till det. Nu får vi bara hoppas att det arrangeras fler tävlingar för ungdomar med vettiga sträckor nästa säsong.

Lite om tävlingssäsongen 2016-17

Knappt är 2015-16 avslutad förrän planeringen för 2016-17 planeras. Den huvudsakligen anledningen till det stavas väl "anmälningshets". För de stora tävlingarna innebär det i princip att det är ett års framförhållning som gäller. Vilken i sin tur gör spontantävlandet svårt, samtidigt som det ju underlättar den stora planeringen och periodiseringen för säsongen. Tävlingskalendern från Svenska Triathlonförbundet brukar inte vara tillgänglig förrän ganska sent under året, även om nu många tävlingar brukar ligga på ungefär samma helger som året innan. Mina stora lopp för den kommande säsongen är i alla fall bokade och det är väl ingen walk-in-the-park som jag givit mig in på om man säger som så. Har ju nämnt tidigare att jag tänkte fokusera på att bygga uthållighet. Och då borde det väl vara bra om även tävlingarna är inriktade på det.

Ironman Austria-Kärnten (2/7)
Återkomst till en tävling som jag körde 2015. Förra gången var jag i väldigt bra form och hade goda förhoppningar på en grym tävling. En ryggskott dagarna innan tävling ställde till det för mig på löpningen, men bortsett från det var det en väldigt bra tävling och en bana som passar mig. Det här kommer att vara den tävling som jag satsar att köra fort på.

Målgång i Klagenfurt

UltraTri Sweden (21-23/7)
Tja, är det uthållighetsprov jag söker så är det här väl en bra värdemätare. 3-dagars etapplopp med 9k sim + 190k cykel dag 1, 320k cykel dag 2, 23k löp + 3k sim + 70k löp dag 3. Vi tar oss från Kungsbacka i väster till Stockholm i öster. Jag slängde in en "spontan" anmälan och råkade tacka ja till den platsen som erbjöds. Den stora utmaningen kommer att bli löpningen sista dagen. Jag kommer nog att ha behov av lite pacing-hjälp under olika partier under löpningen så har du inget bättre för dig får du gärna komma och springa lite med mig den 23/7.

Ironman Kalmar/Sweden (19/8)
Även detta en återkomst. Förra året var vi i Sälen när Kalmar gick och i år var vi på ett (fantastiskt) bröllop. Eftersom "alla" är i Kalmar, antingen som tävlande eller som crowd, ville jag inte riskera att missa det igen. Så jag anmälde mig... svårare än så är det inte. Med stor sannolikhet kommer jag inte vara kapabel att prestera på topp i Kalmar, men huvudsaken är att jag är där.

En tung löpdag på jobbet

Som datumen ovan antyder är det knappt 3 veckor mellan varje event. Och det är väl däri den stora utmaningen ligger; att vila, komma igång med träningen igen och toppa formen på 3 veckor. Vi får väl se om den där återhämtningsförmågan som jag alltid skrutit om infinner sig.

Det som eventuellt skulle kunna ställa till det med ovanstående är ju om jag skulle få en plats till Norseman eller Ö-till-ö....

Tjörn Triathlon x 2

För en gångs skull en rapport i hyfsad tid. Tänkte berätta lite om mitt eget lopp som innebar säsongsavslutning och PB, samt kanske lite mer om min 11-åriga dotterns premiär på sprintdistansen.

Familjen var på Tjörn i helgen och två tredjedelar valde att tävla. Den sista tredjedelen hade nog egentligen kunna köra också. Men då hade hon ju å andra sidan missat den minsta tredjedelens debut och det tror jag inte att den större kvinnliga tredjedelen hade velat missa för allt smör i Småland. Jag köpte en startplats ganska tidigt eftersom det varit en sådan trevlig säsongsavslutning förra året och när jag presenterade idén för Valencia om att köra en riktigt sprint så var hon inte sen att haka på.

Statusen innan loppet var att simningen inte alls kändes särskilt bra, cyklingen neutral och löpningen stark (och det var väl ganska exakt så som det utkristalliserade sig under tävlingen också). Skärhamn var brännmanetfritt och vindstilla fram till på fredagsmorgonen. Sen började rapporterna om röd fara och stormvindar att dyka upp och med ens började jag fundera på om jag verkligen skulle hålla på med det är. Regn, snö, vind, värme, kyla, backar... jag kan hantera det mesta. Men vid brännmaneter går gränsen. Brännmaneter och elchocker. Insåg ändå någonstans att det bara var att bita ihop och köra. Dels för att komma över min egen fobi och dels för att inte få Valencia (som var tillräckligt nervös ändå) att misströsta.

Simstarten i Skärhamn är riktigt bra, sjögräs, gegga och brännmaneter till trots.

Innan start valde jag att bli insmord med vaselin, att inte kolla på vattnet (de brännmaneter som låg uppspolade på stranden var tillräckligt läskiga) och att helt enkelt låta adrenalinet flöda och bara köra. Precis innan startsignalen började speakern att prata om simbanan och att vi skulle svänga vänster efter gattet. Förvirringen var total eftersom det var tvärtemot den bana som presenterats på hemsidan. Ja ja, skit samma, bara att simma.

Först sjögräset som smekte ansiktet. Efter gattet och vänstersvängen fanns det inget att sikta på eftersom det var alldeles för få bojar och för mycket vågor. Efter gattet dök även brännmaneterna upp, röda och illavarslande. Under den här delen höll de dock sig på ett behörigt djup. Jag visste inte riktigt var jag var på väg men misstänkte/hoppades på att det skulle vara en liknande sväng som förra årets simbana.

Och det var det väl till viss del. Problemet var att det inte fanns några bojar annat än vid vändningarna och när det går en del vågor som det gjorde då är det alldeles för lite. Såvida man inte hade varit ute och kollat banan dagen innan. Men nu gick ju det inte eftersom bojarna inte låg ute då, och eftersom banan ändrades på morgonen ändå. Min navigering blev långt ifrån klockren och jag tappade nog några minuter både på dålig navigering och det faktum att jag faktiskt fick stanna upp några gånger för att vattentrampandes kolla efter riktmärken. När vi vände upp mot vinden och vattenuppgången blev det riktigt stökig sjö och många brännmaneter på att alldeles för nära avstånd för att det skulle kännas bekvämt. På något sätt lyckades jag dock hålla mig borta från dem. Brände mig lite lätt på ena fotknölen, men det var allt. Hörde om folk som simmat in i maneter och bränt sig i ansiktet och allt. Skräcken...

38:10 på simningen är väl definitivt några minuter mer än vad jag hade hoppats på. Men å andra sidan verkar simtiderna överlag vara ganska långa så det kanske inte var så lättsimmat ändå. Jämfört med förra året så är jag lite snabbare och lite längre upp i resultatlistan efter simningen.

Inte någon proffsnavigering direkt...

Ut på den blåsiga cyklingen. Även om minnet ibland är kort tyckte jag mig nog kunna känna att det blåste ännu lite mer än förra året. Banan såg lite annorlunda ut i år med varvning inne vid akvarellmuseet innan vi åkte ut på andra varvet. På det stora hela nog en bättre bana än tidigare. Bortsett från att flytten av växlingsområdet gjorde det väldigt trångt (i växlingsområdet alltså). Benen svarade och jag låg i vänsterfil större delen av första varvet. Under andra varvet var jag betydligt mer ensam och hade en lite kort energisvacka efter ca 7 mil. Men watten trycktes hyfsat enligt plan (5W NP mindre på andra varvet får anses ligga inom felmarginalerna).

Egentligen gjorde jag nog bara några enstaka misstag och det handlade om att trycka lite för mycket på pedalerna för att cykla ifrån personer som jag irriterat mig på. Typ sådana som pressar sig förbi med hjälp av vinddraget för att sedan slå av på farten direkt efter. Usch! Och kanske att jag jagade ikapp någon rygg för att köra om utan att behöva det just där och då... Men bara kanske. Vinden var absolut väldigt påtaglig under de sista 15 km av varje varv. Dock inga som helst problem med disc och 90 mm profil fram. Hade ett litet kast i ca 50 km/h över ett fält när det kom en kastvind från sidan, men inte något mer än så.

2:24:45 vilket är någon minut bättre än förra året. Pigga ben och avancemang från 19:e till 9:e plats i M40-44. 31:a cykeltid total i hela fältet och 5:e tid i M40-44. Vilket placeringsmässigt är betydligt bättre än förra gången.

Ut på andra varvet.

Slutligen löpningen som skulle komma att bli min paradgren i år. Bricklöpningarna veckan innan tävlingen hade känts väldigt lätta och bra och min plan var att sikta på att gå ut i ett något hårdare tempo än det 4:30-tempot som jag normalt sett siktar på och se hur länge det skulle hålla. Ganska bra skulle det visa sig. Startade i ett 4:15-tempo som egentligen bara mattades av i backarna under första varvet. Tappade lite fart under andra varvet men klockade ändå in mig på 45 minuter vilket indikerade en sluttid på runt 1:30 om jag skulle hålla ihop. Under 3:e varvet kom dock svackan och efter uppförsbacken ute på halvön på den övre delen av löpbanan kändes benen riktigt rökta. Klockade en km över 5 minuter där och trodde att det roliga skulle vara slut.

Men jag lyckades ändå samla ihop mig på något sätt och plocka upp löpsteget igen och vips var var inne på varvning och på väg ut på sista varvet. Kunde nu ägna mig åt att tänka "här kommer jag aldrig springa mer igen". Jag hade bestämt mig för att inte titta på totaltiden förrän det att jag passerat backarna på norra delen av banan en sista gång (med drygt 2 km kvar). När jag väl gjorde det och konstaterade att den stod på 4:30 någonting insåg jag att sub-4:40 faktiskt var möjligt om jag bara höll ihop den sista biten.

Med dottern vid min sida, i omkörningsfil.

Och resten är väl typ historia...

Efter 4:39:17 passerade jag mållinjen med ett fånigt flin på läpparna. Löpning på 1:33:10 är min bästa HIM-löpning hittills (även om den nog var typ 500 m kort) och totaltiden lika så. Och jag var dessutom riktigt trött för en gångs skull. I M40-44 var jag ju 20 efter simningen, 9:a efter cyklingen och 6:a efter löpningen. Vilket borde kunna ses som om att jag faktiskt disponerat loppet ganska väl. Så återigen en väldigt bra säsongsavslutning och en väldigt trevlig tävling. Bortsett från brännmaneterna och oklarheterna i simbanan var allt verkligen toppen. Tyvärr lär det nog inte bli en tredje gång på Tjörn eftersom Kalmar ligger i tävlingskalendern nästa år. Min tid hade räckt till seger i M45-49 så jag får väl sikta på det nästa gång. För att inte tala om sub-4:30.

Nu skulle jag ju egentligen skriva om ett lopp till - Valencias lopp på söndagen - men det får bli i nästa inlägg istället.

Men ganska nöjd då...

Efterlysning: Coach

Senaste säsongen har jag kört mer eller mindre själv: enligt vad jag tidigare lärt mig och praktiserat runt periodisering och delvis upplagt efter TT:s filosofi vad det gäller pass för simning och löpning under de gemensamma träningarna. Jag vet inte riktigt om det är bu eller bä. Vad jag kan konstatera är att jag nog tycker att säsongen hittills blivit lite hattig och att jag saknat en viss struktur. Lite får jag nog skylla mig själv med tanke på att jag trots allt valt att köra tävlingar som jag gjort (redan tidigt på säsongen i Thailand och sedan i Dubai osv). En stor anledning till att jag valde att köra utan coach den här säsongen har delvis med att göra att jag nog faktiskt ville ha lite mer frihet och kunna vara mer spontan. Fast jag vete fasen om jag inte faktiskt fungerar lite bättre med något mer inrutning än vad jag haft den senaste tiden. Så från och med hösten tror jag nog att det är dags att anlita en coach igen. Och den här gången för ett längre förhållande.

Finnes: En väldigt dedicerad och träningsvillig 42-åring (snart 43) med en uthållig, snabbåterhämtad och icke skadebenägen kropp. Jag missar sällan ett planerat träningspass och tenderar att alltid utföra dem till punkt och pricka. Min kropp fungerar allra bästa om den får röra på sig varje dag (i alla fall lite).

Plan och mål: Det långsiktiga målet är att ta mig till Kona. Det ännu mer långsiktiga målet är att jag oavsett tid på dygnet och dag på året skall vara i en sådan form att jag kan genomföra en IM utan problem. Resten av mitt liv. Typ.

Nästa år/säsong kommer jag att vara äldst i M40-44. Att kvala då är inte riktigt realistiskt. Jag ser det därför som ett mellanår och förberedelse inför M45-49 då kvalmöjligheterna rimligtvis är något större där. Jag kommer givetvis att fortsätta att tävla under säsongen, men mest i syfte att hålla igång tävlandet för att det är så kul och inte se det som A-tävlingar med extra supertoppning. Som det ser ut nu är jag anmäld till IM Austria och IM Kalmar Jag funderar på att också klämma in UltraTri däremellan för att testa på uthålligheten och för att bocka av den från min bucket list. Huvudsyftet med säsongen är ju att bygga uthållighet och (kanske) lite mer fart. Speciellt med fokus på löpningen. Sen ser vi vad jag är redo för under min första säsong i M45-49 och planerar därefter.

Sökes: En coach som under en längre tid (minst 2 säsonger) kan hjälpa mig att uppnå mina mål. Jag har inga problem med nytänkande och till viss del kontroversiella idéer så länge som det är underbyggt och väl genomtänkt. Jag vill att vi är rak i kommunikationen och att du berättar för mig när jag är dum i huvudet, när jag är kass, när jag kör för hårt eller tar i alldeles för lite. Du behöver inte nödvändigtvis vara Stockholmsbaserad och jag ser gärna att vi utöver mail och telefon kan kommunicera via t.ex. Training Peaks.

Simningen kan jag nog klara hyfsat själv med de möjligheter som klubben ger (gruppträningar och program). När det gäller cyklingen arbetar vi givetvis med effektmätare. Jag tränar gärna mycket och länge, hårt när det krävs och lugnt när det krävs. Vila är jag däremot väldigt dålig på, och det är inte nödvändigtvis så att min kropp mår bra av det heller…

Några förslag? Eller är det kanske till och med så att det är Du som är den coachen jag söker. Skicka ett mail så tar vi ett snack. Adressen finns uppe i högra hörnet.

Men till och början med är det säsongsavslutning på Tjörn som gäller!

Lite mer om Swimrun och tävlingsglädje

Det har ju blivit lite tävlingar den här säsongen också. Typ 10 st (och ett par kvar) om jag räknar rätt. Inte fullt så många som den hektiska förra säsongen, vilket väl är typ klokt och så. Förvisso har jag ju faktiskt kört två  st fulldistanser, men så här i slutet på säsongen känner jag mig faktiskt ganska pigg ändå. Inte alls som i slutet på förra sommaren. Tror att det kan ha att göra med att jag t.ex. (tvärtemot vad många tror) tagit det ganska lugnt efter Lake Placid och verkligen unnat mig semester. Vet inte om jag kanske borde lära mig något av det?

Det kanske inte har undgått er att jag älskar att träna och att jag älskar att träna. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin stått på startlinjen med någon känsla av olust. Ett antal sådana känslor kan givetvis dyka under själva tävlingen. Men det är liksom en annan sak. Träningspass är inte alltid roliga. Ibland längtar jag, ibland är det med skräckblandad förtjusning (typ 8x1000m tröskel) och ibland bara för att det står i schemat. Men för det mesta tycker jag om dem och ser fram emot dem. Och oavsett vad känns det alltid enormt bra efteråt. Och någonstans tror jag väl att det är en grundförutsättning för att vilja hålla på med det här, speciellt när det gäller långdistans och att lägga ner så pass många timmar som jag emellanåt gör.

Tävlingar har normalt sett två utgångslägen för mig; antingen handlar det om att genomföra tävlingen på ett bättre sätt sätt än förra gången (som jag genomförde samma/liknande tävling eller distans) eller så handlar det helt enkelt om att klara av på ett vettigt sätt (som t.ex. min första Ironman eller så som det skulle vara att köra Norseman för första gången). I år har en "ny" känsla gjort entré; ren och skär glädje utan några större tankar på resultat. Alltså bara köra för att det är så fantastiskt kul, utan oro för att inte klara av/slutföra, bara ren njutning här och nu (där och då). Den extra kryddan i har varit att detta infunnit sig i lagtävlingar där jag alltså kunnat uppleva detta med andra.

Jag och Sofi - visst blir man lite extra snygg i badmössa?

Det första tillfället var Utö Swimun. Jag skrev om förutsättningarna här. Det visade sig, trots diskbråck på våren, IM Lanzarote veckan innan och 9-gradigt vatten bli en fantastisk upplevelse. Min partner Sofi och jag hade det verkligen kul och trevlig  hela dagen utan några som helst destruktiva energidippar eller mörka hål. Till råga på allt kom vi tids- och placeringsmässigt betydligt bättre till än vad vi hade vågat hoppas på. 39 km tuff terräng och 5,5km simning i 9-12-gradigt vatten har aldrig varit så kul. För Sofi var det hennes första långa tävling och för mig var det en väldigt härlig känsla att kunna hjälpa henne igenom den med en kropp som egentligen borde vara betydligt tröttare.

Två veckor senare var det dags för mig att ta mig an en ny partner; jag och Valencia körde Stockholm Swimrun Generation. Egentligen var ju Valencia för ung för denna, men jag hade ju fått dispens för att köra med henne. Vi hade tränat lite innan och ska jag vara helt ärlig var jag lite orolig för simningen då hon gnällt lite om kyla och annat. Dagarna innan kom jag på snilledraget att vi skulle köra med lina på simningen (jag och Sofi hade kört med lina hela loppet på Utö). Det blev alldeles perfekt. Jag kunde dra Valencia på simningen och simma på utan att känna någon oro för att tappa bort eller simma ifrån henne och samtidigt kände sig nog Valencia mycket tryggare också. Jag hade förberett V på att vi mycket väl skulle kunna komma sist (eftersom hon var absolut yngst) och hon hade accepterat det.

Team Valencia redo för start.

Synkad simning i Värtan

Generation och Sprint startade tillsammans och körde samma bana. Tävlingsdjävulen vaknade och Valencia satte av i ett hiskeligt tempo. Det är så extremt coolt att se när det händer; ungen har ett fantastiskt fint och naturligt löpsteg och en enorm vilja när det gäller. All tveksamhet om det skulle vara för långt (7 km löpning och 1 km simning) eller för kallt i vattnet (13 grader och en hel del vågor i Värtan) var som bortblåst. Valencia sprang, pekade på ryggar som vi skulle passera och manade på mig hela vägen. Till slut så spöade vi ett antal lag i Generationsklassen och dessutom ett antal "vuxen"-lag i sprintklassen. Både jag och Valencia var euforiska!

Valencia i täten under Ångaloppet Familj

För ett par veckor sedan var det dags för årets andra Swimrun med Valencia, Ångaloppet familj. Den här lite kortare, lite varmare, ingen "tävling" och dessutom utan möjlighet att köra med lina. Men icke för ty, det var tokkul igen! Valencia kanske sprang lite över sin förmåga under den första km, men "Man måste ju ha en bra position i fältet" som hon sa. Vi var snygga, duktiga och hade det roligt. Banan kanske var lite kort, men kul på så sätt att den faktiskt gick i samma terräng som den riktiga tävlingen gjorde. Jag kommer definitivt att försöka uppmuntra henne till att köra tävlingar med mig nästa år också.

Ett foto publicerat av Anna Cederstam Krantz (@annackrantz) Aug 13, 2016 kl. 2:27 PDT

I slutänden visade det ju sig vara så kul att köra med Sofi att vi faktiskt har anmält oss till Ö-till-ö 1000 Lakes i Tyskland i slutet av oktober. 33 km platt och snabb löpning och 10 km simning. Kommer att bli hur kul som helst!

Ironman Lake Placid 2016 [RR]

Det var äntligen dags för den femte. Kroppen hade svarat bra på träningen och toppning innan och jag hade nog en ganska god förhoppning om att kunna göra en stabil tävling. Farhågorna innan tävlingen hade främst varit riktade mot begreppet höjdmeter och hur pass ”jobbig” banan skulle vara. Väldigt många rapporter från tävlingen pratade om just dessa två saker. Sluttider på både proffs och AG:ers pekade på samma sak. Efter att ha testat ett cykelvarv var jag inte så rädd för den delen längre. Löpningen var däremot en helt annan femma.

Den obligatoriska "växlingsområde i gryningen"-bilden.

SIM – 1:11:45 – 109:a i AG och 648 totalt.
”Hold the f-ing line!”
Rullande start. Jag ställde mig i mitten av 1:00-1:10-gruppen då jag iskallt räknat med att många (inklusive jag) skulle överskatta sin förmåga. 6:40 börjande vår start. Damproffsen hade startat 30 minuter innan dess för att de skulle runt ett varv på två-varvsbanan innan dessa att vi vanliga dödliga skulle ut. Det var överlag en ganska odramatisk start och eftersom det dessutom var varmt i vattnet (typ 22 grader) var det inte någon som helt chock att komma i heller.

Första varvet rullade på. Halvvägs innan vändningen (ca 500 m) kom jag så pass nära linan så att jag kunde navigera efter den resterande del innan vändningen. Linan är alltså en lina som ligger permanent i vattnet, knappt en meter under ytan, och som håller fast ett gäng småbojar som märker ut en kanotbana. Den ligger där året runt och är alldeles utmärkt att navigera efter. Dock behöver man var max ett par meter ifrån den för att se den ordentligt. Första varvet fortsatte sedan utan missöden och utan navigeringsmissar. Det var överhuvudtaget i princip inga problem med att navigera. På första varvet var det dock ganska dimmigt och det gick inte att se längre fram än till nästa stora boj.

Efter en kort löpning på stranden var det dags för andra varvet. Nu blev det faktiskt lite trängre eftersom vi nu kom ifatt de simmarna som ställt sig längst bak och som precis kommit ut i vattnet. Så överlag blev det lite mer korsande fram och tillbaka. Annars var det väl det vanliga med människor utan lokalsinne som simmar åt helt fel håll utan att fatta det, personer som bröstsimmar vid bojarna, personer som slår vilt omkring sig, etc. Men överlag en komfortabel simning. Jag hade väl hoppats på att vara några minuter snabbare, men nu blev det inte så. Kan vara så att banan var runt 100 m för lång (enligt GPS i alla fall), men det är inte helt säkert. Godkänt i alla fall.

Ständigt denna Garmin

T1 – 5:13
”Something is stuck!”
Jag visste om att det skulle finnas folk som skulle hjälpa till med att dra av våtdräkterna. Dock trodde jag nog att de skulle vara uppe vid omklädningstälten. Nu visade det sig att de var direkt på stranden. Vilket var helt okej bortsett från att jag inte hann få av mig Garmin-klockan innan det att de började dra i min våtdräkt. Alltså fastnade min vänstra arm i klockan och gjorde att jag nog tappade ”typ en evighet”/”kanske 30 sekunder” innan vi lyckades trä av armen. Sen en ganska lång löpning (ca 700 m sammanlagt). Det var gott om plats i ombytestältet och gott om funktionärer som hjälpte till och som plockade fram cykeln, etc. Godkänt plus.

BIKE – 5:27:30 – 18:e i AG och 101 totalt.
”Canyon! Man, where did you get hold of that bike?”
Det var väldigt bra att vi cyklat banan innan. Det första som händer är att man kommer i några nedförsbackar a-la-San-Fransisco där du lättar med cykeln om adrenalinet pumpar för mycket. Sen är det nog väldigt lätt att förivra sig i uppförsbackarna under den första milen. De är inte alltför branta, men sliter mer än vad man tror. Min plan var att ha stenkoll på wattmätaren och se till att absolut inte gå högre än 250W på 10s-medel under den första milen. Nu var det bara den här lilla grejen att min mätare helt plötsligt inte fungerade. Tack för det PowerTap… Pedalerna (PowerTap P1) hade krånglat dagarna innan tävlingen. Efter lite batteribyten och omstarter verkade jag dock ha fått ordning på den. Dagen innan tävlingen fungerade de, och när jag startade Garmin-enheterna på morgonen så såg det ut att koppla ihop och fungera. Men när jag började cykla, inte en siffra… Som tur var så var jag nog lite mentalt förberedd på det hela och hade som backupplan att hålla pulsen under 140 på cyklingen istället. Det var dock bara en uppskattning och inte alls lika ”vetenskapligt” underbyggt som watt-planen.

Så här glad blir jag av att se min hejande familj - del 1

In action

Trots att jag tyckte att jag höll igen under den första milen cyklade jag kontinuerligt om många som tog det väldigt lugnt. Mitt största problem under den här delen var att jag retade upp mig på att väldigt många amerikaner sitter väldigt dåligt på sina cyklar. Bike-fit verkar liksom inte vara en stor grej här. Skulle nog uppskatta det till att mer än hälften satt så pass upprätt på sina tempocyklar att de lika gärna skulle kunna ha en linjehoj och bockstyre. Och att hälften av dessa satt så upprätt att sadeln var lägre än styret.

Efter stigningen var det dags för utförskörningen mot Keene. Även här var det väldigt bra att ha testkört eftersom jag då visste att asfalten var bra och att det inte skulle dyka upp några tekniska svängar. Under några partier höll jag ena handen på bromsen för att få lite extra stabilitet i de lätta vindarna. Större delen var det dock i aeroposition utan att bromsa och i farter strax under 80 km/h. Nöjd med att köra ifrån stora tunga killar utan att känna att jag chansade på något sätt.

Efter Keene följer sedan ett längre parti på ca 20 km med mer eller mindre steady-state-cykling. Bara att borra ner huvudet och nöta alltså. Låg tillsammans med några andra som körde i ungefär samma tempo och turades om att ligga först. Det fanns dock några stycken som jag retade upp mig rejält på som envisades med att cykla om och sedan lägga sig framför med lägre fart. Brände nog lite krut på att trycka på lite för att bli av med dessa. Innan vändningen började jag räkna mötande cyklister för att lista ut min placering. Konstaterade att jag hade drygt 100 män framför mig och var nöjd så.

Under hela cyklingen irriterade mig lite på att jag faktiskt mötte några regelrätta klungor och att jag inte såg en enda domare ute på banan. Det kan ev. ha suttit en domare på en motorcykel, men jag är inte helt säker.

Efter vändningen och återfärden till Jay var det dags för en högersväng och klättring. Benen kändes väldigt pigga vid det här laget och jag fick anstränga mig en del för att inte trycka på för mycket. Jag hade vid det här laget kommit så pass långt upp i fältet att jag inte cyklade om så pass många längre. I sista backen innan stan (Papa Bear) hade det samlats väldigt mycket folk med kobjällror och diverse tillbehör som lät. Grym känsla att känna sig stark och köra om andra i den backen. Varvningen inne i centrum var helt magnifik! Jag kom i princip ensam och fick köra på den breda gatan med snabba svängar framför flera rader med skrikande åskådare bakom kravallstaket.

Mattias Krantz looking at stems

Vacker som en omslagsbild till hela tävlingen

Första varvet gick på 2:38 och jag trodde att jag nog trots allt tryckt på lite för mycket då det skulle peka på en cykeltid på runt 5:20 vilket spontant kändes lite för snabbt (och det var det nog också). Ut på andra varvet kändes backarna inte riktigt lika lätta som på det första. Jag var nu dessutom ganska ensam. Arbetade dock på och lyckades väl hålla hyfsat tryck på pedalerna. Jag slog medvetet av på lite för att inte bränna mig. Vid det här laget hade jag nog nått ungefär rätt position i fältet också då jag mer eller mindre höll samma plats genom hela loopen.

Min mörka stund kom efter högersvängen i Jay. När klättringen började kändes det som om att jag inte hade något som helst kraft i benen och jag började återigen fundera på det här med min pacing och förbannade Powertap för att deras pedaler valt just idag för att lägga av. Fördelen med att ligga så pass långt fram och ha svackan i en klättring var dock att det faktiskt inte spelade så mycket roll. Förvisso tappade jag någon placering, men det är ändå inte så att folk flyger ifrån mig; det går ju ganska långsamt ändå när det handlar om klättring och triathlon på IM-distans. Efter Wilmington och inför den sista klättringen var energin tillbaka och jag kunde på ett kontrollerat sätt ta den sista delen av banan.

Andra varvet gick 11 minuter långsammare än det första (dock med 2 slags högre snittpuls), vilket kanske är lite väl ojämt. Men trots allt är min cykeltid, vad jag kan utläsa från resultatlistan, den 60:e bästa i hela fältet (bland alla finishers), så det måste väl ändå anses vara godkänt. Jag hade hanterat min mörka stund på ett bra sätt rent mentalt, dock hade jag känt en liten ryckning av kramp som kändes illavarslande.

T2 – 2:26
”Number 633 coming through!”
Jag kom av cykeln bra och kunde kliva av utan krampkänning. En funktionär tog emot min cykel och jag hörde någon ropa något om min cykelsko, men brydde mig inte om det då. Greppade min påse och sprang in i tältet där det nu var väldigt gott om plats (växlade ju som 101:a). Även här hade jag en egen funktionär som höll fram strumpor, skor, skärm och solglasögon åt mig. En riktigt bra och snabb växling faktiskt.

Så här glad blir jag av att se den hejande familjen - del 2 (på väg ut på löpningen)

RUN – 4:27:35 – 32:a i AG och 202 totalt.
”Cramps? Just walk it off man!”

Till en början kändes det ju riktigt bra. Familjen stod strategiskt placerad vid utgången på löpningen och hejade väldigt friskt när jag passerade. Det första segmentet nedför gick sedan som en dans. Under de första km blev jag placerad av några killar som såg snabba ut, men jag hade verkligen bestämt mig för att hålla mig till planen den här gången, även om det hade varit lätt att hänga på nedför. Planen på 5:10-5:15-tempo höll i ca 6 km, sen kom krampen som jag nog egentligen bara väntade på. Insida lår, hårt, snabbt och skoningslöst.

Jag visste nog som sagt var att den  skulle komma, även om jag kanske hoppades på att det skulle dröja lite längre. Jag kände direkt att det här var en sådan här kramp som jag inte heller skulle kunna bli av med helt och hållet. Tricket för att då hålla igång och inte krampa ihop totalt är att gå så fort känningarna på ytterligare kramp kommer. Jag kan liksom det vid det här laget. Att det sen är ett extremt tråkigt sätt att avsluta en tävling på är bara att acceptera. En sån dag helt enkelt. Ett par km innan vändpunkten mötte jag på Jesper. Han både lät och såg fräsch ut när vi hejade och jag insåg att det skulle bli väldigt svårt att ta honom idag. På tillbakavägen på första varvet började jag gå i vätskekontrollerna; dels för att skjuta upp nästa krampkänning och dels för att få i mig tillräckligt med vätska. Det hade nu börjat bli riktigt varmt och jag kunde se på min tävlingsdräkt att jag svettades väldigt mycket och förlorat mycket salt. Klämde en mugg vatten och en mugg cola, Gatorade eller Red Bull vid varje vätskestation. Tyckte nog att jag trots allt hade en hyfsad fart och flyt fram tills det att uppförsbackarna

På väg tillbaka in i stan på första varvet stod det några som delade ut salt av något slag. Jag fick en liten cylinder som innehöll ett pulver och tyckte väl, med anledning av alla kramper och vätskan jag blivit av med, att det vore en bra idé att få i sig lite salt. I min enfald trodde jag alltså att det var något som man bara kunde äta och hällde i mig cylinderns innehåll. Dumt! Det visade sig var rent och koncentrerat salt av något slag och det kändes verkligen som om min mun skulle frätas sönder. Och självklart hade jag precis sprungit förbi en vätskekontroll. Det var sedan en riktig kamp att ta sig till nästa för att kunna skölja ur munnen. Försökte mig på en gel också, men det funkade inte alls. Gillade inte alls känslan av den trögflytande gelen med vaniljsmak i den värmen som var.

Sista backen upp mot centrum gick jag i, sen löpning förbi den hejande familjen och ut på den lilla extra slingan längst Mirror Lake. Det var väldigt mycket hejande publik runt målet och sjön så det var liksom inte läge att gå.

Första varvet - ett leende

Andra varvet - tom blick bakom solglasögonen

Andra varvet blev inte mycket mer spännande. Jag kämpade med krampen, backarna och värmen. Det blev mycket gång. Men…. faktiskt inte alls lika mycket mörka tankar som på Lanzarote. På något sätt var jag nu i ett läge att jag accepterade att det var en krampdag, och att jag faktiskt gjorde mitt bästa för att komma i mål på ett värdigt och trots allt ganska bra sätt. Jag hade insett att jag inte skulle kunna slå Jesper och att jag inte skulle kunna klämma mig under (min egendefinierade) skamgräns på 11 timmar. Samtidigt visste jag att jag legat runt 100:e plats vid växlingen och att jag förvisso blivit omsprungna av en del, men inte allt för många, och sålunda fortfarande hade en ganska bra placering på gång. Och på något sätt skänkte det ändå en tanke av lugn och ro.

Mötte Jesper på ungefär samma ställe som på första varvet och insåg att även han inte gick som en klocka. Hörde sedan i efterhand att han bonkade i uppförsbacken vid hoppbackarna (ca 8 km från mål) och haft det riktigt tungt under avslutningen. Hans mara blev i slutänden ”bara” en dryg kvart snabbare än min trots att han såg betydligt piggare ut än jag under större delen av löpningen. Han slutande dock på 10:45 och topp-100 totalt, vilket verkligen är grymt bra jobbat!

Jag höll mig löpande sista 2 km för att springa i mål med lite värdighet. Blev omsprungen av en tjej med ett jäkla klipp i steget strax innan upploppet. Förstod hennes fart dagen efter när hon klev upp och tog emot en Kona-plats. Själv tog jag av mig skärmen, stängde av klockan innan målgång och njöt av hela upploppet. Även om det nu inte blev helt och hållet som jag tänkt mig var det ändå målgång med en övervägande positiv känsla. Och det här med att krama familjen efteråt är nog ändå bland det bästa med det hela. Efter pizza, obscena mängder vätska, lite massage och uthämtning av cykel och påsar var det dags att gå hem till lägenheten och möta upp Jesper. På samma sätt som golfare alltid måste berätta om vartenda slag på golfrestaurangen efter en runda, har vi triathleter ett behov av att gå igenom varje simtag, varje stigning, snittpulser, snittwatt och varje bonkning under ett lopp. Vilket kanske inte alltid är intressant för våra familjer. Sen blev det mer pizza, och kanske en öl.

Upplopp är nästan alltid bra

Lite glad och nöjd är jag ju trots allt.

Sammanfattningsvis (11:14:38)
Kanontävling! Grymt trevlig bana, bra arrangemang med fantastiska volontärer. Det märks verkligen att hela staden om omgivningen sluter upp runt tävlingen. Det är verkligen en tävling som jag skulle kunna tänka mig att återvända till. Cyklingen passar mig och en dag utan kramp och med lite mer tuffa distanspass i kroppen tror jag att jag nog skulle kunna göra ett riktigt bra lopp på den här banan. Överlag så tror jag att det är en bana som verkligen premierar cyklister med förmåga att hålla igen under första varvet och som sedan kan springa hyfsat. Definitivt en väldigt bra kval-chans för TT:are.

Även om målet på en topp-100-placering totalt (kom nu 202:a totalt och 170 bland herrarna) inte uppnåddes är jag ändå klart nöjd med tävlingen. Betydligt mer nöjd än efter Lanzarote. 10:41 hade räckt till topp-100 och det är jag ganska övertygad om att jag borde klara av på den här banan. 3055 personer var anmälda (bara damproffs). 2271 officiella finishers varav 443 i min åldersklass (M40-44).

Next Stop: Austria!

Belöningen - del 1

Belöningen - del 2