Stockholm Triathlon 2013 [RR]

Jag var inte särskilt laddad. Varken vid 5:30 då klockan ringde ilsket eller vid 7:45 då jag stod på en flytbrygga och funderade på om jag skulle hoppa ner i Riddarfjärdens vatten eller inte. Men på något sätt artade det sig. Jag hoppade i och ju längre tävlingen led desto mer taggade blev jag och desto mer fast i min övertygelse över att det här med simma-cykla-springa är det i särklass roligaste du kan pyssla med. För det är det ju!

Jag hämtade ut min gula nummerlapp i fredags och sedan dess hade den legat hemma och stirrat lite förebådande på mig. Ungefär som att "Jaha, du inser att jag är gul va? Tävlingsklass alltså. Och man kan ju undra vad en tomte som du har där att göra…". Jag funderade verkligen på vad jag nu skulle ha där att göra tillsammans med de riktigt snabba mastersgubbarna, de som gör typ 2:15 och sånt. Men jag landade ändå i det hela och kom fram till att någon ska ju faktiskt komma sist också. Och "friskt vågat, hälften vunnet" och allt sånt tjafs.

Triathlontävlingspackning - börjar få lite rutin på det nu... men det går fortfarande att noja.

Har fegat mig i motionsklasser alldeles för länge nu. För som svensk ska man ju köra där om man nu inte möjligtvis har en chans att komma på en pall. Nästa år blir det licens både i triathlon (som jag faktiskt haft ett par år nu) och cykling. Och tävlingsklass för hela slanten.

Morgonen var riktigt kylig och det blev både benvärmare, överdragsjacka och mössa på väg in till stan. Kom uppenbarligen alldeles för sent till växlingsområdet eftersom det dels var kö för att komma in och dels var fullt i de rack som var anvisade för oss som startade kl 8:00. Normalt sett är det ju uppmärkta och numrerade platser, men den här gången hade tydligen något gått fel med uppmärkningen, med kaos och trängsel som resultat. Hittade ett ställe att tränga in mig på till slut. Konstaterade att växlingsområdet även i år var hysteriskt stort. Min plats låg förvisso ganska nära RUN-OUT och SWIM-IN, men i princip allra längst ifrån BIKE-OUT och BIKE-IN. Vilket innebar en dryg km förflyttning i växlingsområdet, varav nästan 800 m var springandes med cykel. Så det kanske inte var helt optimalt.

Träffade på Carl, lyssnade på genomgång, hoppade i vattnet (som faktiskt kändes ganska skönt eftersom det var varmare i vattnet än i luften just då) och ville mest att det skulle vara över. Lade mig lite till höger i startfältet i en förhoppning att slippa trängas allt för mycket. Klockan blev 8. KÖR!

SWIM [32:29]
Simstarten blev lite smårörig trots allt. För en gångs skull kunde jag (trots tävlingsklass) faktiskt känna mig lite rutinerad och irritera mig över att det var så pass många som navigerade dåligt. För även om det inte går så snabbt simmar jag i alla fall förhållandevis rakt. Blev påsimmad både på vänster och höger sida och fick dessutom en rejäl spark av någon som redan efter ett 100-tal meter börjat simma något slags fjärilssim på rygg. Men annars flöt det på okej. Som vanligt tror jag att jag borde ha kunnat ta ut mig lite mer. Sträckan var nog ganska nära 1500 m och tiden är 4 min bättre än förra året. Pigg upp ur vattnet precis efter Carl. Hejarklacken på plats såklart (Anna, Valencia och Carls sambo Anna) trots att klockan bara var strax efter halv 9 på söndagsmorgonen.

T1 [3:36]
650 meters förflyttning enligt GPS:en, och då måste ju 3:36 vara hyfsat. Särskilt med tanke på att jag strulade till det med nummerlappen; fick inte på den ordentligt när jag var på väg med cykeln och var tvungen att ställa ifrån mig cykeln för att sätta på nummerlappen. ROOKIE!

Den stora nackdelen med triathlon är att man alltid ser ut som ett miffo på väg från simningen.

Oskarp cyklist och skarp bakgrund - nytt artistiskt grepp av Valencia.

BIKE [1:08:13]
Sex passager av Västerbron och sex passager av Slussen, som dessutom dagen till ära hade lite extra avspärrningar och knixiga svängar. Så med det i åtanke är jag relativt nöjd med cyklingen. 30s snabbare än förra året och dessutom en dryg km längre bana (vändpunkten längre upp mot Stadshuset). Plockade många placeringar på cyklingen. Under tredje varvet dök de första gänget från motionsklass upp på banan och vips började det bli riktigt trångt. Är ur det perspektivet mycket glad över tävlingsklassen och möjligheten att få ha större delen av bana för mig själv. Ju längre cyklingen led desto roligare blev det att köra. Gick ut på cyklingen precis efter Carl, cyklade om och såg honom inte mer på cyklingen efter det.

T2 [2:51]
450 m löpning och faktiskt en helt okej löpning. Enda missen var väl att det var kaos i vårt cykelrack och att jag var tvungen att flytta på en annan cykel för att få plats med min. Ut på löpningen med pigga ben.

RUN [41:47]
Hade en rygg från SCT som jag tog direkt. Planen var att inte titta på klocka och tider utan bara försöka mer eller mindre köra på max och se vart det skulle leda. Som vanligt trummade benen på rejält direkt efter T2 och första km gick precis i 4-minuterstempo. Återigen var jag i det läget som jag kände att jag var i under Sövde. Jag sprang om andra. Mina ben var piggare än andras! Vid avstickaren på Stora Nygatan hade min rutinerade hejarklack (nu även förstärkt av Sofia) placerat in sig på Café Kladdkakan. Samma plats som förra året.

Varven betades av och jag fortsatta hålla ett stadigt tempo under 4:20. Lejonbacken utanför Slottet var givetvis en liten pärs varje gång, men ändock hanterbart. På Slottskajen innan det att vi sprang ut på Norrbro var det nu tillagt en extra slinga för att göra banan lite längre. Förra året var den ju bara 8,5 km. I år fick jag den till 9,8 km så det är ju något bättre. Jag såg Carl vid några tillfällen och noterade att han inte skulle hinna ikapp mig. Roger (bekant från Jonas och Sofias bröllop) hade jag sett några gånger men räknade med att han skulle vara alldeles för långt före mig. Men tydligen så betade jag av meter för meter och med ca en halv km kvar sprang jag om honom. Tryckte på lite extra och trodde att jag skakat av honom. Men icke. Roger hängde (tydligen) på som blodigel och spurtade om mig precis på mållinjen. Jag borde självklart ha tittat över axeln. I och för sig var jag så jäkla stel i nacken att det förmodligen inte hade gått. Var i mål i alla fall. Nöjd! Speciellt med att kunna göra milen på motsvarande PB-tid på en inte helt platt bana och som sista gren i ett triathlon.

Ännu en nyskapande bild. Direkt efter en svettig high-five.

En lyckad motljusbild. Och en pigg och snabb löpare.

Totalt 2:28:55, plats 61 av 133 (herrar tävlingsklass) och plats 14 av 31 (herrar Masters 40-44). 110:e bästa tid på simningen, av 133, kanske inte är så mycket att hänga i granen, men 37:e bästa tid på cyklingen och 41:a bästa tid på löpningen kan jag leva med.

Så för att sammanfatta det hela: inte för att jag alls trodde det på morgonen, men Stockholm Triathlon blev verkligen ett fantastiskt bra sätt att avsluta "säsongen" 2012-2013 på. Dels ett resultat som jag är nöjd med, en otrolig inramning med publik, väder och vacker stad och slutligen en bekräftelse på hur fantastiskt roligt jag tycker att det är med triathlon. Resultatet speglar dessutom väldigt väl hur säsongen varit och utvecklat sig: jag har blivit något snabbare på simningen, och framförallt helt komfortabel i vattnet, cyklingen har hållits på samma nivå som förra säsongen och löpningen har tagit ett rejält kliv framåt.

Glad (och snygg) familj

Roger - min upploppsnemesis. Vänta dig ingen nåd nästa gång vi möts!

Se så glada alla är; Anna, jag och Carl!

Nästa år blir det nog tyvärr inget Stockholm Triathlon för mig. IM Kalmar kommer ju att ligga veckan före och det är nog läge att ta det lite lugnt istället. Kanske agera funktionär? Eller kanske heja på frugan i sprintdistansen? Undrens tid är ännu ej förbi.

Gedigen medalj. Och en gul nummerlapp.

Får inte cyklister ha bråttom?

Läste nyss ut det senaste (om det nu är det, jag har en hel bibba tidningar på nattduksbordet som skall läsas) numret med Bicycling.  Det är i alla fall det där numret med Petter bärandes på en cykel på framsidan. Det är mycket Petter Alexis i numret; krönika, reportage och allt möjligt. Jag förstår inte riktigt varför just Petter får den framträdande rollen i tidningen, men han är väl polare med någon på redaktionen eller nåt.

Men det som stör mig är Petters krönika. I korta ordalag handlar den om att hans pappa cyklade mycket och cyklade in i en bildörr, Petter kör på Östgötagatan (kanske lite för snabbt erkänner han) och kör nästan på en cyklist som kommer från "fel håll" och hur han kokar över, ställer sig på gasen och kör efter cyklisten, en hätsk diskussion uppstår och så kopplar han tillbaka till pappan på något sätt och konstaterar att han absolut INTE skulle vilja skada någon cyklist. Jag förstår i alla fall inte riktigt poängen i det hela.

Det är i alla fall två saker i Petters krönika som stör mig en del. Och förmodligen stör de mig extra mycket eftersom jag läser dem i en dedicerad cykeltidning. Dels konceptet "misstänker att jag körde fortare än vad jag borde gjort" och "min första reaktion var ilska och jag ställde mig på tutan" följt av "kände jag hur mitt topplock gick. Jag ställde mig på gasen"… Näe Petter, hur mycket du än cyklar och gillar att cykla kommer jag aldrig att kunna förlika mig med sådana reaktioner. Att göra saker i ilska när man sitter i en bil är liksom inte okej, oavsett vad som händer utanför.

Eller som yrkeschauffören som i Nacka-Värmdöposten kommenterade någon artikel som rörde hastighetsövervakning på 30-sträckor vid skolor: "Det är för jävligt att en snut kan stå där och plocka ens körkort och förstöra ens liv när det kanske bara är så att man haft en dålig dag på jobbet". Bilar är hårda och mycket annat är mjukt… oavsett temperament eller dålig dag på jobbet.

Den andra saken var det här med att han (Petter) tyckte att cyklisten borde ta det lite lugnt vid körning inne i stan eftersom "det är väl ändå inte i stan du cyklar till dig ett proffskontrakt eller vinner SM".  Då undrar jag: varför får man inte ha bråttom när man cyklar? Varför är det så att varje gång som jag cyklar snabbt så är det för att jag tror att jag ska vara med i Touren? Som cyklist kan jag alltså inte ha bråttom till ett möte, att hämta barn eller att gå på affären innan den stänger. Frågar man en bilist som kör för fort om hen tror att hen ska platsa i STCC? Frågar man någon som går/småspringer på trottoaren ifall han tror att han ska vinna 100m på OS? Inte riktigt… Men så fort någon cyklar snabbare än genomsnittet är det memils hit, Tour de France dit och KOM-jakt på det. Men aldrig en dagishämtning.

Cykelvasan 2013 [RR]

Jaha, 4:e gången gillt och för första gången ingen tidsförbättring när det gäller CV90... inte så mycket att snacka om alltså. Ska väl försöka sammanfatta lite tankar dock. Men vi börjar väl som vanligt från början.

Familjen tog hem inte mindre än 4 stycken CV-medaljer denna gång. På fredagen körde jag och Valencia CV30 och Anna CV45. Valencia var helt grym! Lite tagen av stundens allvar vid start, men grymt taggad och exalterad inför stundande uppgift. Hon hade ju cyklat över 3 mil förut, men inte i ett sträck. Jag var väldigt säker på att distansen som sådan inte skulle vara några större problem; dock beredd på att det skulle bli en del fika och vila i kontrollerna och lite orolig för att det skulle bli trångt med andra cyklister. Ack så fel jag hade.

Redan från början lade sig V i omkörningsfil och visade var skåpet skulle stå. Håll till höger och kör om till vänster-mönstret greppades direkt och sen flöt det bara på. I första backen upp till Oxbergskontrollen räckte benen inte riktigt till och dito i Hökberg (branta och leriga gräsbackar), men annars trampade hon uppför varje backe (även där många andra gick). I kontrollerna (Oxberg, Hökberg och Eldris) tyckte hon inte att det var nödvändigt att kliva av cykeln (bortsett från ett toabesök) för att ta dricka och bulle. I Hökberg försökte jag skicka ett SMS till Anna för att meddela att att allt gick bra och fick då ett surt "Sluta med telefonen, vi måste åka nu", från Valencia. Ett antal strider om placeringar utkämpades både med andra barn och vuxna. Jag bestämde inte något alls om fart eller spår; Valencia fick hela tiden ligga först och bestämma själv.När jag berättade för henne att vi kört 30 km och bara hade 2 km kvar sprack hon upp i ett stort leende och gjorde en high-five med mig.

Kiss- och drickapaus i Hökberg

"In action" efter Eldris

Fokuserad!

På upploppet i Mora spurtade Valencia om mig, sträckte armen i luften och körde in under portalen. 2:18:24 slutade kalaset på (Valencia kan tiden utantill). Rulltiden på de 32,3 km slutade på precis under 2 timmar och rullsnittet på strax över 16 km/h. Det här var det i särklass roligaste under hela Sälen-veckan. Så fantastiskt roligt att se glädjen, jävlar-anammat och stoltheten i V:s ögon både före, under och efter loppet. En ynnest som förälder att få vara med om.

Före mig i resultatlistan. Viktigt!

Anna tog sig igenom CV45 på sitt vanliga sätt; helt utan cykelträning och med lite pannben och tävlingsinstinkt. I år gick det några minuter snabbare trots omhändertagande av vurpad cyklist och en egen vurpa själv, så det är ju definitivt ett steg framåt.

Otroligt stolt med välförtjänt medalj

Frugan high-fajvar med publiken på upploppet

Och CV90 (som väl egentligen borde kallas CV95) på lördagen då? Tja, inte så mycket att orda om. Jag startade i tävlingsklass, led 4 (Finnsmarksturen räckte inte till för att seeda upp mig, och i ärlighetens namn var det nog helt korrekt). Redan i första backen märktes den stora skillnaden med att starta i tvälingsklass jämfört med motionsklass; alla cyklister runt mig var mer eller mindre jämnstarka. Jag har varit van att kunna plocka placeringar ganska friskt i första backen, men nu var det betydligt svårare. När det sedan planade ut drogs det som vanligt upp ett riktig hårt tempo på gruset innan Smågan. Jag kände redan här att det skulle bli en tung dag. Saknade helt enkelt klippet i benen för att hänga på de snabbare åkarna på ett bra sätt och fick slita rejält.

Mulet strax innan start. Solsken vid målgång dock.

Strax efter Hökberg. Fokus på överlevnad.

Jag hade överhuvudtaget svårt under loppet att hitta "bra" klungor att åka i. Det var mycket "ett led linje" och inte inte särskilt mycket klungkörning. Ofta blev dessutom leden väldigt långa med riktigt ryckig körning i svansen som följd. På det stora hela gick det okej till Evertsberg, fick kämpa rejält till Oxberg (insåg där att tidsmålet var kört) och sen var det rent "survival mode" fram till mål. Så istället för 10 minuter snabbare än förra året blev det 3:28:58 och 2 minuter långsammare än förra året, dock på rätt sida 3:30. Förra årets tid räckte till en 183:e plats i motionsklass förra året och årets tid hade räckt till en 455:e plats i motionsklass (dock ca 9500 fullföljande i den klassen i år mot 5700 förra året). Plats 651 av 746 fullföljande i tävlingsklass #imponerarinte, men vad tusan, klart man spänner bågen. Jag väljer att fokusera på det positiva:

• Ingen träning som jag genomfört under det senaste året har egentligen syftat åt att göra mig snabbare eller bättre som cyklist. Cyklingen inom triathlonträningen har huvudsakligen syftat till att bibehålla min cykelkapacitet, och det har ju uppenbarligen fungerat.
• Min kropp är sliten efter en tung säsong. Att fokusera om på att vara snabb på cykel (till skillnad mot att vara uthållig i triathlon) var varken lätt eller optimalt.
• I tävlingsled startar tiden gemensamt för alla (kl 09:00) och det tog mig ca 2 minuter innan jag passerade tidsmattorna under startportalen. Back redan där alltså...
• Efter ösregn större delen av natten var banan ganska sugande och tungkörd på många ställen. Detta till skillnad från förra året då det var snustorrt och oerhört lättrullat. Dessutom hade ytterligare några km asfalt försvunnit i år.
• Sista tre milen blev ganska ensamma...

Så med allt detta i åtanke är nog faktiskt årets "prestation" i alla fall snäppet bättre än förra året. Intalar jag mig i alla fall...

Vi får väl se hur det blir nästa år. Risken är ju att det krockar med en eller annan Ironman-tävling. Men då måste jag nog hitta något annat lopp att köra med Valencia i alla fall.

Ett leende och betydligt mindre lera i ansiktet än efter Finnmarksturen

Den obligatoriska "skitiga ben"-bilden. I år även med en flaska Trocadero.

Första pusselbiten i nästa säsong lagd

Klockan 11.00 idag öppnade anmälan till Ironman Kalmar. Hypen var stor och det fruktades att platserna skulle ta slut fort. Nu verkar det dock som om att det just nu finns platser kvar i alla fall. Efter diskussioner med fru, träningskompisar och andra hade jag egentligen IM Köpenhamn som första val för nästa säsong. Men eftersom det inte finns någon information om anmälan, tänkt datum eller liknande till Köpenhamn tog jag det säkra före det osäkra och anmälde mig till Kalmar. Startplatsen går trots allt att överföra till ett annat IM-event om plats finns. För jag vill ju verkligen inte riskera att stå utan startplats till en IM nästa år. Hur skulle de se ut...

Avseende Köpenhamn kan man ju vara lite konspirationsteoretisk och tro att det kanske inte blir något av det nästa år; att WTC köpte upp Challange Copenhagen bara för att lägga ner och bli av med konkurrensen till Kalmar. Det allra minsta man kan misstänka är att det inte kommer att bli samma datum/helg som i år då två IM-events med 30 mils mellanrum samma helg kanske inte är optimalt ur attraktionssynpunkt. En del i WTC:s varumärke är ju exklusiviteten. Så vi får väl se hur det blir.

Sen är det ju det här med Norseman också. Den går ju 2:a augusti 2014 och får jag en plats dit (lottning där ca 15% får plats) så kan jag ju inte tacka nej...

Ännu en gång inför Cykelvasan

Så var det då dags igen; alltså att skriva ett "Inför CV"-blogginlägg. Det blev ett 2011 och ett 2012. 2010 när jag körde första gången blev det ingen "inför" utan bara en helt vanligt race report. Som vanligt ska jag väl vara lite försiktigt skeptisk till formen. I samband med min ATP satte jag upp målet tävlingsklass och 3:15, dvs 12 minuter snabbare än förra året. Men... förra året hade jag cyklat betydligt mer än vad jag gjort i år. I år har jag liksom ägnat lite mer tid åt löpning och simning och inte alls särskilt mycket tid på att cykla snabbt. Inte direkt några VO2-intervaller. Så min förhoppning är att jag trots allt lyckats skaffa mig lite snabb-form under de senaste veckorna och att klungan i tävlingsklass ska kunna bära mig lite framåt. Om inte det händer kan jag ju alltid skylla på att bansträckningen är lite annorlunda i år, eller att det kommer att vara blött, eller att...

Finnmarksturen hjälpte mig i alla fall inte framåt i leden. Jag körde ca 10 minuter för långsamt för det. Eller så var det Fredrik Eriksson som cyklade 10 minuter för snabbt. Startled 4 och startnummer 1240 är det som gäller i lördagens CV90 i alla fall. Jag kommer att köra hårt så får vi se hur långt det räcker.

Sen är det ju race redan på fredag också. Jag och Valencia kör CV30 med start i Oxberg och mål i Mora. Valencia är lite spänd och nervös, men ser fram emot bulle och blåbärssoppa i varje kontroll. 2331 har Valencia och 2389 har jag. 10:40 startar vi och jag ser fram emot typ 2½ timmes härlig samvaro med min duktiga dotter. Hoppas bara att vi slipper regn. Anna kör CV45 med startnummer 4646.

Familjen, nu kör vi!

Ovansjö Triathlon och Finnmarksturen – två RR till priset av en

Jag bestämde mig ju för med kort varsel att köra två st tävlingar den gånga helgen. Inga A-tävlingar direkt, men väl värda ett par korta rapporter.

Ovansjö Triathlon – tillbaka till rötterna
1987-1992 bodde jag i Gästrike-Hammarby utanför Sandviken. Under den perioden hände det en del viktiga sakar såsom att jag tog studenten, kom tvåa i Hedängsskolans biljardmästerskap och att jag träffade min blivande fru. 1992, dvs. för 21 år sedan, lämnade jag Hammarby för studier i Uppsala. Mina föräldrar lämnade även de Hammarby så småningom och den enda koppling har jag kvar är väl då att mina svärföräldrar bor i Sandviken. Besöken i byn har sålunda inte blivit så många under de senaste åren (senast var under Rapha Festive 500).

För 2 år sen såg jag på Funbeat att det faktiskt gick en triathlontävling på (ungefär) sprintdistans i Gästrike-Hammarby; Ovansjö Triathlon med distanserna 700 m, 16 km och 5 km i terräng. Jag insåg ju redan då att jag självklart var tvungen att köra tävlingen någon gång och i år passade det äntligen.

Tävlingsdagen visade upp ett alldeles utmärkt väder och jag och Valencia packade bilen och åkte från svärföräldrarna i Sandviken till Hammarby (Anna och svärisarna anslöt senare). Vi parkerade utanför den gamla (numera nedlagda) fabriken och promenerade till tävlingsområdet som låg i närheten av den herrgård där vi hyrde lägenhet när vi bodde i byn. Växlingsområdet och tävlingen kan nog mer klassas som charmigt än proffsigt; avdelat med buntband, svenska flaggan uppsatt i en byggnadsställning, växlingsplats utmärkt genom startnummer skrivet på en träbit (ingen ställning för cykel), ingen nummerlapp utan startnummer skrivet med tusch på arm och ben etc. Vi fick även en plastpåse med startnummer skrivet på, men jag listade aldrig ut vad den var till för. Men det spelar ingen roll; det fantastiska är ju att det finns eldsjälar som får en hel by att gå man ur huse för att heja på en liten triathlontävling. Grymt! Min fantastiska och trogna hejarklack bestod som vanligt av Anna (som även agerade fotograf) och Valencia och dagen till ära även förstärkt av svärföräldrarna.

Jag i växlingsområdet på plats nr 52

Hela Hammarby på plats

Simningen genomfördes i ån nedanför ”vår” herrgård. Från badplatsen till dammen vid vår parkering. Tyvärr var inte turbinerna vid den lilla kraftstationen öppna och vi fick alltså inte så mycket medström som de fått tidigare år. Starten var lite rörig (vattenstart) och helt plötslig var det tydligen dags att börja simma. Jag fick en bröstsimsspark i ansiktet och sen var den simningen förstörd. Kom aldrig riktigt in i rytmen efter det och simning+T1 gick på bedrövliga 18:34 vilket är klart underkänt för 750 m simning. T1-tiden förlängdes dessutom med anledning av att jag var tvungen att fixa med strumpor och att MTB-skorna inte är helt optimala att få på sig snabbt. Spännremmar istället för kardborre.

Oorganiserad start vid badplatsen

Triathleter på väg genom ån.

På väg mot århundradets sämsta T1:a

Vi var 40 deltagare i herrklassen (14 i dam och 14 lag) och det var sålunda ganska utspritt på cykelbanan. Cyklingen gick på asfalt (7 km), ”dålig” grusväg (3 km) och bra grusväg (5 km) och MTB var rekommenderat. Eftersom jag hade Epic:en med mig fick det bli den, men CX hade definitivt varit ett betydligt snabbare alternativ. Av någon märklig anledning var det dock ingen som körde med CX. Men jag pinnade på hyfsat bra i alla fall. Trampade om 3 pers och snittade 30.2 km/h på en lättkörd med tidvis väldigt blöt sträcka. Cykeltiden var väl snäppet sämre än segraren och därmed klart godkänt. Cykling+T2 på 31:11. Nästa gång blir det CX och sålunda minst en minut snabbare.

Ut på cyklingen

...och in efter cyklingen.

Slutligen löpningen som var sådär. Den gick huvudsakligen på stig och grusväg med ett par jobbiga stigningar. Hade en kille som direkt fick kontakt och lade sig efter mig. Jag drog honom i några km och sen tackade han genom att spurta i en nedförsbacke med ca 1 km kvar. Mina ben var ganska stumma och jag hade inte mycket att sätta emot. Tappade dessutom en placering till efter spurtstrid på upploppet. 4:29 i snitt på löpningen är inte riktigt godkänt. Slutade till sist på en 14:e plats av 40 herrar. Några placeringar bättre hade det nog kunnat bli. Men det får bli en annan gång. När jag är snabb.

Fick pisk på upploppet

I de små familjära tävlingarna tackar man självklart för draghjälp efter loppet.

Finnmarksturen – rötter och lera
Efter en rejäl kolhydratladdning (smågodis) körde jag till Ludvika från Sandviken på morgonen. Regnet öste ner. Väl på plats i Ludvika var det dock uppehåll och jag kom i tillräckligt god tid för kunna lägga cykeln i princip längst fram i första motionsfållan. Tanken var ju en genomkörare inför CV och att kanske få en bättre seedning (även om jag redan innan visste att det nog inte var någon större chans). Fick även höra att regnet vräkt ner i Ludvika under hela natten och förberedde mig mentalt på att det skulle bli en lerfest. Visste för övrigt inte riktigt vad jag hade att vänta mig rörande själva banan. I samma ögonblick som startpistolen klickade började regnet vräka ner.

Sen var det regn, lera, blött, lera och ännu lite mer lera. Och kuperat. Rejält kuperat. Jag skötte mig väl ungefär som vanligt, som den lands- och grusvägscyklist jag är; körde ifrån folk uppför och blev sedan ifrånkörd när det blir tekniskt utför. Banan var otroligt fin och riktigt rolig att köra med massor av fin och lagom teknisk singeltrack blandad med grusväg och några transportpartier asfalt. Och backar. Och lera. Var tvungen att slita av mig glasögonen redan efter några km eftersom det inte fanns en chans att hålla dem rena. Sa jag att det var lerigt?

Första loopen var ganska trång på singeltracken och på många partier fanns det inte några möjligheter att köra om. Vi var en enda lång orm på stigen. Tycker dock att jag höll farten uppe hyfsat och att jag inte sinkade farten, snarare tvärtom. På andra loopen (efter ett besök i Ludvika igen) började backarna på allvar. Här tycker jag också att regnet och leran kändes ännu mer på stig- och skogspartierna. Speciellt under sista milen då mitt tveksamma grepp (och brist på våghalsigenhet och teknik) gjorde att jag inte alls vågade stå på tillräckligt utför på de såphala lerpartierna. Men i mål kom jag tillslut och endast 2 fotnedsättningar blev det under de 70 km. Placerade mig på 38:e plats (av ca 250) i motionsklass på 3:16. Men eftersom Fredrik Eriksson vann på galna 2:22 lär det knappast räcka för att ta mig framåt.

Enda bilden från Finnmarksturen... en lerig cykel och cyklist.

Men ett riktigt kul lopp var det och jag kommer nog att försöka köra igen. Men förmodligen kommer jag nog aldrig att köra särskilt snabbt på det eftersom det inte riktigt är optimalt för min cykling.

Sa jag förresten att det var lerigt?

Nya tävlingar i schemat

Sista rycket på säsongen nu. Träningen går mest ut på att hålla kroppen igång och inte börja förfalla. Fokus skiftat lite mot snabbhet snarare än uthållighet då de kvarvarande tävlingarna är mer snabb än långa (tja, allt är ju relativt). Sen tidigare har jag ju bestämt mig för att köra Cykelvasan, Stockholm Triathlon och Tjurruset. Cykelvasan i tävlingsklass (och med dottern i 30k-varianten) med årets sista delmål (under 3:15), Stockholm Triathlon även den i tävlingsklass med mål att förbättra mitt PB på distansen och Tjurruset mest bara för att det är kul.

Men... jag hittade lite andra roliga tävlingar som jag bara "var tvungen" att anmäla mig till:

• Ovansjö Triathlon nu på lördag (den 10:e) - En liten lokalt arrangerad sprinttävling i min gamla hemby Gästrike-Hammarby. Vi simmar i ån nedanför vår gamla bostad, växlar precis utanför huset där vår präst (som vigde mig och Anna) bor och cyklar och springer på de vägar och stigar som jag rörde mig på i de yngre tonåren. Vem kunde ana att jag skulle återvända och göra detta efter 21 år. Cirkeln sluts.
• Finnmarksturen i Ludvika nu på söndag (den 11:e) - MTB-långlopp över 70 km. Eftersom vi är på väg upp till Sälen på söndagen ligger ju Ludvika nästan på vägen. Jag vill i alla fall dels testa hur mina ben och kropp känns inför Cykelvasan, få ett genrep och dessutom ta möjligheten att kanske seeda upp mig från CV:s fjärde startled.
• Stockholm Adventure Race den 14:e september - Mest bara för att det var så jäkla kul förra gången. Och vem vet, kanske jag får ett godkänt resultat i år.
• Tumbas 20-milare den 21:a september - inte en enda randonneur-mil i år vilken är riktigt illa. Blir det en vacker höstdag kan det vara en helt magisk runda.
• Hässelbyloppet den 13:e oktober - Ska vara ett snabbt lopp, vill testa om det går att springa snabbare än på Premiärmilen i år.

De tre sistnämnda samt Tjurruset kommer ju att ligga i min "transitionsfas", dvs då jag ska vila och återhämta mig mycket och bara göra roliga saker och det jag känner för. Och där passar väl egentligen alla in utom kanske möjligtvis Hässelbyloppet. Men å andra sidan ligger det så pass sent att det nog kan passa som ett testlopp inför kommande träning. Nu närmast är det dock Sickla Triathlon ikväll som gäller. Premiär för i år.

Så... ses vi på några tävlingar framöver?

Kartor, GPS, Garmin och sånt [Edge 800]

Att jag gillar prylar kan inte ha undgått någon. I alla fall inte om du frågar min fru. Jag gillar dessutom siffror, statistik, kartor och sånt. Jag kanske inte är riktigt lika insnöad som DC Rainmaker, men det beror nog mest på att jag inte riktigt har tid och råd (insert smiley here).

Dagens tips handlar om kartor och Garmin Edge 800, dvs. Garmins "stora" cykeldator med kartor. Det finns nu även en uppdaterad variant, Garmin Edge 810, men kartfunktionaliteten är i princip densamma. Jag fick en fråga i kommentarsfältet angående kartor och annat till denna och lovade då att skriva ett inlägg om detta. Det var en evighet sen och nu har definitivt dålig-samvete-bägaren runnit över. Så därför:

Kartor
De baskartor som följer med enheten är i princip oanvändbara såvida du inte köper den med något bundlat kartmateriel. Och som du säkert vet är digitaliserade kartor dyra och dessutom inaktuella efter ett tag. Men precis som med allting annat finns det givetvis resurser på nätet (och då menar jag faktiskt inte PiratBukten) utan initiativet OpenStreetMap (OSM). Lite som WikiPedia, fast med kartmateriel istället. Utifrån denna finns det sedan ett antal spin-offs som grundar sig på OSM:s kartmateriel, exempelvis OpenMTBMap, VeloMap.org och säkerligen flera andra. Dessa siter tillför egentligen inte något nytt kartmateriel, däremot så anpassar de kartorna (symboler, fäger, m.m.) för olika användningsområden.

OSMs vy över Hellas. Även om långtifrån alla stiga finns med så finns ändå de större spåren med.

Att använda dessa kartor är kanske dock inte helt trivialt för alla. Som vanligt i den öppna källkodsvärlden krävs det ofta en hel del handpåläggning som inte alltid är helt lätt att förstå ("Vill du använda kartorna med enhet X är det bara att installera gnurootscript 0.15beta, pipa MIP-filen genom bash-scriptet TrueBYTE som du kan ladda ner här och sedan konvertera resultatet till ISO/IEC 10646 med valfri hexeditor - lätt som en plätt!"). Det krävs också en hel del letande på nätet för att hitta resurser som extraherat ut kartmateriel för just den platsen som du är intresserad av. Sen finns det även den begränsningen att du bara kan ha en ett kartfil per minneskort.

Men! Det där var det som gällde när jag fick kart-frågan första gången. Sen dess är det faktiskt någon som tänkt till ordentligt och skapat en alldeles utmärkt site för att råda bot på detta. Vet inte riktigt om den har något specifikt namn men "Free maps for Garmin brand GPS devices" lyder i alla fall titeln på den. Här kan du ladda ner exakt de kartor som du behöver, i ett format som fungerar direkt till din Edge 705, 800 eller 810. Välden är uppdelad i ett antal "kartbitar" och du väljer helt själv vilka bitar du vill ska ingå i din karta. De flesta landskartor (exempelvis hela Sverige) finns förkompilerade och går att ladda ner direkt. Om du däremot gör ett eget urval kommer siten att fråga efter din mailadress och sedan skicka dig en länk när din karta är klar för nedladdning. Beroende på belastning kan detta ta ett tag så se till att vara ute i god tid innan.

Varför inte ladda hem en fil med kartor över Mongoliet och Turkmenistan?

Det fina med detta är att det bara är att konstruera sin karta, kopiera över den till rätt plats på minneskortet som sitter i enheten och sedan köra. Dessutom blir det bara en fil så du behöver inte ha flera minneskort. Till vår semester som tillbringades i Frankfurt och på flera ställen i Frankrike satte jag ihop ett eget urval av kartbitar som täckte alla de områden som vi skulle vara i och efter ca 1 dygn kunde jag ladda hem min alldeles egna karta. DC Rainmaker har skrivit en enkel och bra tutorial till detta och det finns därför ingen anledning till att jag ska skriva en egen på svenska.

GPS-spår, rutter, banor, etc.
Jag älskar kartor och kan faktiskt ibland sitta och slösurfa på Google Maps. En stor del av nöjet innan exempelvis cykling i nya områden är kartrekognosceringen innan turen. Och att rita potentiella rundor. GPS-spår, rutter, banor, eller vad man nu ska kalla det, går att hitta på många ställen. Exempelvis turtips på HappyMTB, rundor på Funbeat (var sökfunktion dock är sådär och du kan dessutom bara ladda ner i ett format som inte direkt stöds av Garmin), Stigoteket eller gpsies.com. Bara att leta, ladda hem rundan i .CRS eller .GPX och sedan kopiera över filen till "/Garmin/New Files" på din enhet. Nästa gång du startar enheten finns din runda där. Redo att köras. Via Garmin Connect kan du även föra över andra användares rundor till din egen enhet. På det här viset har jag hittat vägar och spår som jag inte skulle ha en susning om annars.

GPSies routar mellan dina punkter, visar höjdprofil och kan hantera ett antal olika kartdatabaser.

Men det roligaste av allt är givetvis att rita rundor själv och för det fungerar gpsies.com alldeles utmärkt. Skapa en användare (för att kunna spara dina rundor), rita din tänkta runda, ladda hem (som Garmin Course CRS) och lägg över på din enhet. Voila! Du får självklart information om längd, höjdmeter och höjdprofil på din ritade väg. Du kan välja antingen att rita punkt för punkt eller att låta spåret följa vägar. Det förstnämnda lämpligt när det handlar om stigar, cykelvägar eller spår i terrängen och det sistnämnda när du verkligen ska följa vägar, t.ex. vid landsvägscykling. Charmen med detta är ju också att det inte alltid blir helt rätt. Ibland blir det mindre kul om vägen som du valt visar sig vara en 2+1-väg. Eller riktigt kul om den visar sig vara grusväg.

Sparade rutter kan du visa på olika kartor och skicka över direkt till din enhet.

Testa, lek och pröva. Jag lovar att du kommer att få mycket mer roligt med din kartbestyckade Edge på detta sättet och att du kanske kommer ifrån de där standardrundorna som du "alltid" kör.

Ett extratips till iPhone-ägarna kan jag också komma med. Apples kartapp (och även Google Maps för den delen) förlitar ju sig på strömmade kartor och datauppkoppling. Det är ju inte alltid så smart om du t.ex. befinner dig utomlands eller i områden med dålig teckning. För 22 kr är då appen CityMaps2Go ett kap (finns tydligen även för Android). Med den laddar du helt enkelt hem kartor som du sedan kan komma åt off-line. Weekend i New York? Ladda hem New York-kartan innan du åker och ha sedan kartorna tillgängliga utan datatrafik i USA. Även denna bygger på OSM:s kartor.

Disclaimer: OSM är ju precis som WikiPedia beroende av indata från användarna. Det medför då att vissa välbesökta områden kanske är mer karterade än mindre besökta områden. Räkna alltså inte med att alla vägar finns med om du ska ut och röra dig med MTB. För landsväg är dock OSM fullt tillräcklig i 99 fall av 100.

Med i statistiken

Den svenska sidan ironmanstatistik.se har samlat de flesta svenska resultaten från tävlingar på IM-distansen sedan 1999 och även från tiden dessförinnan finns en del tävlingar inlagda. Det finns listor sorterade på det mesta; åldersklasser, cykeltider, totaltider, m.m. Dessutom håller siten självklart reda på vilka svenskar som kvalat in till Hawaii. 3195 personer och 6810 resultat stoltserar sidan med. Och en av de personerna och resultaten är numera jag. Här är min alldeles egna resultatsida. Lite tunnsått med resultat just nu, men det borde väl kunna bli ändring på det. Är man siffer- och statistiknörd (som jag kanske kan vara lite ibland) är siten en guldgruva. Då kan man t.ex. utläsa att min tid i Frankfurt betyder att jag har det 1109:e bästa personbästat bland svenska män.

Bara en sån sak!