Ovansjö Triathlon och Finnmarksturen – två RR till priset av en

Jag bestämde mig ju för med kort varsel att köra två st tävlingar den gånga helgen. Inga A-tävlingar direkt, men väl värda ett par korta rapporter.

Ovansjö Triathlon – tillbaka till rötterna
1987-1992 bodde jag i Gästrike-Hammarby utanför Sandviken. Under den perioden hände det en del viktiga sakar såsom att jag tog studenten, kom tvåa i Hedängsskolans biljardmästerskap och att jag träffade min blivande fru. 1992, dvs. för 21 år sedan, lämnade jag Hammarby för studier i Uppsala. Mina föräldrar lämnade även de Hammarby så småningom och den enda koppling har jag kvar är väl då att mina svärföräldrar bor i Sandviken. Besöken i byn har sålunda inte blivit så många under de senaste åren (senast var under Rapha Festive 500).

För 2 år sen såg jag på Funbeat att det faktiskt gick en triathlontävling på (ungefär) sprintdistans i Gästrike-Hammarby; Ovansjö Triathlon med distanserna 700 m, 16 km och 5 km i terräng. Jag insåg ju redan då att jag självklart var tvungen att köra tävlingen någon gång och i år passade det äntligen.

Tävlingsdagen visade upp ett alldeles utmärkt väder och jag och Valencia packade bilen och åkte från svärföräldrarna i Sandviken till Hammarby (Anna och svärisarna anslöt senare). Vi parkerade utanför den gamla (numera nedlagda) fabriken och promenerade till tävlingsområdet som låg i närheten av den herrgård där vi hyrde lägenhet när vi bodde i byn. Växlingsområdet och tävlingen kan nog mer klassas som charmigt än proffsigt; avdelat med buntband, svenska flaggan uppsatt i en byggnadsställning, växlingsplats utmärkt genom startnummer skrivet på en träbit (ingen ställning för cykel), ingen nummerlapp utan startnummer skrivet med tusch på arm och ben etc. Vi fick även en plastpåse med startnummer skrivet på, men jag listade aldrig ut vad den var till för. Men det spelar ingen roll; det fantastiska är ju att det finns eldsjälar som får en hel by att gå man ur huse för att heja på en liten triathlontävling. Grymt! Min fantastiska och trogna hejarklack bestod som vanligt av Anna (som även agerade fotograf) och Valencia och dagen till ära även förstärkt av svärföräldrarna.

Jag i växlingsområdet på plats nr 52

Hela Hammarby på plats

Simningen genomfördes i ån nedanför ”vår” herrgård. Från badplatsen till dammen vid vår parkering. Tyvärr var inte turbinerna vid den lilla kraftstationen öppna och vi fick alltså inte så mycket medström som de fått tidigare år. Starten var lite rörig (vattenstart) och helt plötslig var det tydligen dags att börja simma. Jag fick en bröstsimsspark i ansiktet och sen var den simningen förstörd. Kom aldrig riktigt in i rytmen efter det och simning+T1 gick på bedrövliga 18:34 vilket är klart underkänt för 750 m simning. T1-tiden förlängdes dessutom med anledning av att jag var tvungen att fixa med strumpor och att MTB-skorna inte är helt optimala att få på sig snabbt. Spännremmar istället för kardborre.

Oorganiserad start vid badplatsen

Triathleter på väg genom ån.

På väg mot århundradets sämsta T1:a

Vi var 40 deltagare i herrklassen (14 i dam och 14 lag) och det var sålunda ganska utspritt på cykelbanan. Cyklingen gick på asfalt (7 km), ”dålig” grusväg (3 km) och bra grusväg (5 km) och MTB var rekommenderat. Eftersom jag hade Epic:en med mig fick det bli den, men CX hade definitivt varit ett betydligt snabbare alternativ. Av någon märklig anledning var det dock ingen som körde med CX. Men jag pinnade på hyfsat bra i alla fall. Trampade om 3 pers och snittade 30.2 km/h på en lättkörd med tidvis väldigt blöt sträcka. Cykeltiden var väl snäppet sämre än segraren och därmed klart godkänt. Cykling+T2 på 31:11. Nästa gång blir det CX och sålunda minst en minut snabbare.

Ut på cyklingen

...och in efter cyklingen.

Slutligen löpningen som var sådär. Den gick huvudsakligen på stig och grusväg med ett par jobbiga stigningar. Hade en kille som direkt fick kontakt och lade sig efter mig. Jag drog honom i några km och sen tackade han genom att spurta i en nedförsbacke med ca 1 km kvar. Mina ben var ganska stumma och jag hade inte mycket att sätta emot. Tappade dessutom en placering till efter spurtstrid på upploppet. 4:29 i snitt på löpningen är inte riktigt godkänt. Slutade till sist på en 14:e plats av 40 herrar. Några placeringar bättre hade det nog kunnat bli. Men det får bli en annan gång. När jag är snabb.

Fick pisk på upploppet

I de små familjära tävlingarna tackar man självklart för draghjälp efter loppet.

Finnmarksturen – rötter och lera
Efter en rejäl kolhydratladdning (smågodis) körde jag till Ludvika från Sandviken på morgonen. Regnet öste ner. Väl på plats i Ludvika var det dock uppehåll och jag kom i tillräckligt god tid för kunna lägga cykeln i princip längst fram i första motionsfållan. Tanken var ju en genomkörare inför CV och att kanske få en bättre seedning (även om jag redan innan visste att det nog inte var någon större chans). Fick även höra att regnet vräkt ner i Ludvika under hela natten och förberedde mig mentalt på att det skulle bli en lerfest. Visste för övrigt inte riktigt vad jag hade att vänta mig rörande själva banan. I samma ögonblick som startpistolen klickade började regnet vräka ner.

Sen var det regn, lera, blött, lera och ännu lite mer lera. Och kuperat. Rejält kuperat. Jag skötte mig väl ungefär som vanligt, som den lands- och grusvägscyklist jag är; körde ifrån folk uppför och blev sedan ifrånkörd när det blir tekniskt utför. Banan var otroligt fin och riktigt rolig att köra med massor av fin och lagom teknisk singeltrack blandad med grusväg och några transportpartier asfalt. Och backar. Och lera. Var tvungen att slita av mig glasögonen redan efter några km eftersom det inte fanns en chans att hålla dem rena. Sa jag att det var lerigt?

Första loopen var ganska trång på singeltracken och på många partier fanns det inte några möjligheter att köra om. Vi var en enda lång orm på stigen. Tycker dock att jag höll farten uppe hyfsat och att jag inte sinkade farten, snarare tvärtom. På andra loopen (efter ett besök i Ludvika igen) började backarna på allvar. Här tycker jag också att regnet och leran kändes ännu mer på stig- och skogspartierna. Speciellt under sista milen då mitt tveksamma grepp (och brist på våghalsigenhet och teknik) gjorde att jag inte alls vågade stå på tillräckligt utför på de såphala lerpartierna. Men i mål kom jag tillslut och endast 2 fotnedsättningar blev det under de 70 km. Placerade mig på 38:e plats (av ca 250) i motionsklass på 3:16. Men eftersom Fredrik Eriksson vann på galna 2:22 lär det knappast räcka för att ta mig framåt.

Enda bilden från Finnmarksturen... en lerig cykel och cyklist.

Men ett riktigt kul lopp var det och jag kommer nog att försöka köra igen. Men förmodligen kommer jag nog aldrig att köra särskilt snabbt på det eftersom det inte riktigt är optimalt för min cykling.

Sa jag förresten att det var lerigt?