Frankfurt Ironman 2013 [RR]

”Congratulations Mattias, you are an Ironman” – Mike Riley kl 18:21 den 7:e juli 2013.

Tanken var ju att han skulle sagt det där minst 21 minuter tidigare, men 18:21 kan jag leva med. Onekligen är det ju ganska ironiskt att jag för inte så länge sedan skrev ett långt och utförligt blogginlägg om det viktiga med pace och att hålla sig till planen. Och att jag 2 dagar innan loppet upprepar Clas Björlings ord för Carl: ”Håll dig till planen; om du ska cykla med 33 i snitt så ska du inte komma in med 35 på första varvet.” Men låt oss ta det från början i stället.

3:50 ringde klockan. Anna, som nog var lika nervös som jag, vaknade även hon och önskade mig lycka till. Det första jag möte ute i korridoren på hotellet är en snubbe som springer fram och tillbaka. Misstänker att hans plan var att sätta igång magen för att bota sin nummer 2-ångest. Nere i frukostmatsalen; spänd förväntan, samman- och väderbitna 40-någonting triathleter. Plötsligt, en oro sprider sig i rummet. Nutellan är slut! Men strax kommer en servitör med ytterligare några lådor Nutella. Lugnet lägger sig och gubbarna kan återgå till att stirra tomt framför sig med en kopp kaffe i handen.

Ordning och reda...

Posering vid målområdet innan inlämningen av cykel och väskor.

Typ 3000 svindyra cyklar med gula mössor på sig

Jag åt i lugn och ro, gick sedan upp på rummet och försökte lösa min nummer 2-ångest (vilket misslyckas) och gick sedan ner till bussen vid 5. Träffade på Carl på bussen. Vi var inte alls lika pratglada som dagen innan då vi åkte ut och checkade in cyklarna. Vi sällade oss istället till de sammanbitnas skara och koncentrerade oss på att fokusera.

Vid Langener Waldsee (dit vi kommer vid 5:30) hade jag tre saker att fixa; pumpa, fylla och tömma. Initialt misslyckas jag med alla tre. På arrangörens order hade jag inte tagit med någon egen pump; egna pumpar skulle inte vara tillåtet att skickas i ”Street Wear”-påsen och det skulle finnas på plats. Nu såg jag inte en enda plats där det skulle gå att pumpa hjulen, men däremot mängder av triatlether som hade egna pumpar med sig. Efter lite strul fick jag tag på en pump som jag kunde pumpa både fälg- och dischjul med.

Startområdet dagen innan

Jag hade tagit för givet (gör inte det) att det skulle gå att fylla vattenflaskor på plats. Men så enkelt var det inte. Sökte upp informationstältet och frågade om vatten. När de bad om ursäkt och sa att det hade blivit några problem med vattentillgången svarade jag med ett antal mindre vackra men ack så väl valda ord på engelska och passade på att se riktigt förtvivlad ut. En söt tjej tog dock mitt startnummer och lovade att hon skulle ordna det åt mig. Jag var inte så säker på det utan började förbereda mig mentalt på att cykla utan vatten till första vätskekontrollen. Men… efter knappt 10 minuter dök den söta flickan upp vid min cykel och meddelade att det nu fanns vatten att tillgå vid informationstältet. Alla som hade tänkt till hade givetvis tagit det säkre före det osäkra och tagit med eget vatten.

Sista pastaladdningen. Jag diskuterar med Carl om det är något jag glömt...

Ja, chipet kan ju vara bra att ha med sig.

Slutligen var det de här med nummer 2. Som vanligt vid sådana här arrangemang är antalet toaletter i startområdet löjligt underdimensionerat. Jag spenderade nästan 20 minuter i kö för att komma fram till en äcklig bajamaja och inte lyckas göra någonting. Inser att det bara är att ge upp, drar på mig våtdräkten, lämnar in min vita påse och går sedan ner till starten. Inser att 2300 människor i badmössor och en masstart nog är en ganska häftig syn. 300 proffs och ”seedade” AG:are startade 6:45, en start som jag tyvärr missade eftersom jag stod i en toalettkö då. Men annars är det är bön på tyska och engelska, tysk nationalsång och sen började det bli dags. Märkligt nog är jag mest sammanbiten, men inte särskilt nervös. Går ner i vattnet, släpper in vatten i dräkten och simmar några meter. Är lite förvånad över hur alla placerat sig och funderar över var jag ska starta. Egentligen är det en vattenstart med startlinje ute i vattnet. Men trots det stod väldigt många kvar upp på stranden. Och de som låg i vattnet hade samlat sig huvudsakligen till höger och till vänster, vilket gjorde att det var ganska tomt i mitten. Funderade på om var något lurt med det hela, men bestämde mig för att chansa och hamnade därför mitt i och ganska lång fram. Inte direkt min normala startposition i triathlonsammanhang. Sen gick startskottet.

Not: Tid avser officiell tid, sträcka avser den stäcka som min GPS mätt upp och position placering av alla på den aktuella sträckan. Jag hade t.ex. den 600:ade bästa cykeltiden av alla (ca 3000 startande).

SWIM (tid: 01:19:05 – sträcka: 4.09 km – tempo: 19.20 min/km – position: 1853)

Uppenbarligen hade jag valt en ganska bra position då jag hade fritt vatten i princip redan från början. Visst förekom det hopstötningar, några sparkar och någon armbåge, men inget allvarligare. Och viktigast av allt: jag var totalt lugn. Körde med tvåtaktsandning och tog sikte på den stora PowerBar-flaskan långt bort i horisonten. Ibland kom jag in i stim av simmare, men för det mesta kunde jag i lugn och ro simma på. Hittade inte direkt några fötter att ligga på dock, men känslan var att det gick hyfsat jämt och fort.

Någonstans på den här bilden finns jag med. Kan du hitta mig?

Första utmaningen kom vid första stora bojen/flotten och en 130-graders sväng. Trots uppmaningar från personer på flotten genade en hel del personer i kurvan. Jag simmade dock rätt och fick till en bra sväng bland sparkande bröstsimmare och annat löst folk. Hade dessutom simmat rätt på bojen och riktigt rakt. Efter svängen var det bara att simma rätt in i solen och försöka sikta mot nästa sväng. Här kändes det som om många kom väldigt långt ut till höger och simmande onödigt långt. Jag lyckade även på detta ben simma i en rak linje och rätt på bojen. Sista benet på första varvet gick sedan av bara farten. Jag hittade ett par ben att ligga på och strax var jag på väg upp på stranden. Slängde en blick på klockan när jag sprang i vändningen och blev riktigt positivt överraskad när jag såg att den stod på 44 någonting. Det första varvet skulle ju vara på 2,2 km och det andra på 1,6 km. Helt enligt plan alltså.

Min hejarklack, ivrigt väntande på sin blivande Ironman

Sen blev det tyvärr lite sämre navigering på andra loopen. Av någon anledning kom jag väldigt långt ut till vänster både ut på varvet och sedan på hemvägen. Vet faktiskt inte riktigt varför det blev så. Upplevde trots allt att jag hade goda riktmärken och inte behövde korrigera kurs allt för mycket. Passad på att göra mig av med överskottsvätska 2 gånger under detta varv och hade en väldigt avslappnad och fokuserad simning. Mot slutet av slutet kände jag till och med att jag kunde öka tempot och faktiskt simma om folk. Det har inte hänt förut. Kom upp ur vattnet med en väldigt positiv känsla och utan en tillstymmelse till kramp trots nytt längd- och tidsrekord. Andra gick uppför den ganska branta sandbacken upp till T1, jag sprang!

För ganska precis ett år sedan körde jag Vansbro triathlon på halvdistans. 1.9 km i lugnt vatten och riktigt goda förutsättningar för att simma snabbt. Det var en gräslig upplevelse och det tog över 1 timme att ta sig igenom sträckan. Jag funderade allvarlig på att ge upp det här med triathlon då. Men trots det anmälde jag mig kort efter det till Frankfurt IM och insåg självklart då att jag var tvungen att göra något radikalt åt min simning och mina känslor runt den. Och det har jag ju faktiskt uppenbarligen lyckats med. Visst har jag fortfarande väldigt många framför mig efter simningen, för särskilt snabb är jag inte, men sättet jag genomför det på idag jämfört med Vansbro är ju helt olika saker. Riktigt riktigt nöjd med simningen och de framsteg jag gjort.

Nu jäklar ska det åkas.

T1 (8:34)

8:34 i första växlingen är definitivt inte något världsrekord, men det har sin förklaring. Simningen hade väckt min mage till liv och jag kände att jag nu hade läge att göra något åt det som jag inte lyckades med tidigare under morgonen. Så jag drog av mig våtdräkten och fick sedan vänta i någon minut för att få tag på en toalett. Och väl inte var det varken någon vacker eller fräsch syn som mötte mig. Det var många stressmagar som varit där innan mig om man säger som så. Fick sätta mig på huk med fötterna på toalettstolsbänken för att lösa mina bestyr. Sen var det bara att greppa min BIKE-bag (som jag faktiskt hittade direkt) och ge mig in i ombytestältet. På med hjälm och cykelskor och i med våtdräkt och tillbehör i påsen. Kände mig iaf lite rutinerad över att ha fått med mig en liten handduk i påsen; den kom väl till pass när det gällde att torka sandiga fötter innan jag tryckte i dem i skorna (cyklade utan strumpor). Kastade ifrån mig påsen till en funktionär och stack sedan iväg på cykeln.

BIKE (tid: 5:17:17 – sträcka: 180,8 km – hastighet: 34.1 km/h – position: 600)

Inga fastsatta skor på cykeln. Löpsträckan till BIKE OUT var så pass kort att det varken skulle göra från eller till och dessutom handlar ju inte IM-distansen för min del om sekunder hit eller dit. Jag kom upp på cykeln bra och började sen trampa. Initialt var det många triathleter på väg och det här med 10 meters lucka var inte så mycket att tänka på just då. Till och från låg vi 4 leds omkörning under de första milen av cyklingen. Min vana trogen brände jag iväg i ett ruggigt tempo och började beta av placeringar.

Första delen av cyklingen in till centrala Frankfurt är väldigt lätt. Förvisso en lätt motvind, men bortsett från det svagt nedför och platt. Mitt disc-hjul swischade härligt och jag kände att jag denna gång faktiskt fått med mig cykelbenen. Väl inne i Frankfurt och dagens första 90-graderssväng hörde jag två välbekanta röster som skanderade ”HEJA MATTIAS, HEJA MATTIAS!”. Kastade en blick åt vänster och skymtade mina två största supportar, gul- och blåklädda dagen till ära.

Aero!

Vi hade bestämt innan att Anna och Valencia inte skulle följa med ut till simningen. Dels så visst vi inte hur det skulle gå för åskådare att ta sig ut till Waldsee eftersom det i programmet stod att busstransporterna endast var för deltagare (även om det uppenbarligen skulle gå bussar för åskådare tillbaka till centrum sedan). Anna L, Carls sambo, hade varit tvungen att ta en taxi ut till Waldsee på morgonen. Sen är väl simningen på IM kanske inte det mest spännande momentet att titta på även om starten kan vara ganska spektakulär. Slutligen så har vi ju även en 8-årig dotter att ta hänsyn till. Även om hon är väldigt duktig, engagerad och tålig, skulle det nog bli en något för lång dag även för henne om den skulle behöva starta med en bussfärd ut till Langener Waldsee kl 6 på morgonen. Nu kollade istället Anna och Valencia när jag kom tillbaka till Frankfurt strax innan kl 9, gick därefter och åt frukost för att sedan anlända lagom till cykelvarvningen drygt 2 timmar senare. Perfekt.

Tillbaka till min cykling. In till centrum hade det gått fort med nästan 37 km/h i snitt. Även sträckan ut från centrum var en snabbåkt sak; platt, rak och en obetydlig motvind. Efter ca 24 km kommer dagens första prövning: ”The Beast”. Om man nu tycker att dryga 70 höjdmeter på typ 2,5km är så mycket att oja sig över. Jag försökte ta det lugnt men cyklade ändå förbi ”alla”, varav en del som flåsar ganska rejält redan här… Efter detta en ytterligare en snabbåkt sträcka utför innan det är dags att ta sig an ”The Hell” efter ca 30 km. Den är inte särskilt intressant ur ett stigningsperspektiv, men däremot ur ett underlagsperspektiv. Sträckan börjar med en skarp 90-graderssväng direkt efter en lätt nedförsbacke. Sen riktigt ojämn och väldigt skakig pavé (gatsten) och en lätt stigning som efter ca 300 m avslutas med att man kör genom ett valv. Avsnittet ackompanjeras av stor och entusiastisk publik och ett par djävulsutklädda personer som springer med en del av triatletherna. Avsnittet blir dessutom extra intressant med 22 mm däck och tempocykel. Som tur vad hade jag ju kört här tidigare och visste därför att låg växel, håll ut på sidan och håll en hand på flaskan vid styret, skulle vara ett vinnande koncept. Det funkade faktiskt alldeles utmärkt och till publiken stora jubel lyckades jag dessutom pressa mig förbi ett antal andra cyklister.

Attackcykling

Arrangörerna hade tänkt till och lagt en flaskstation direkt efter ”The Hell”; det tappades nog en och annan flaska där. Efter detta följde en lite segare och längre stigning upp till Maintal Hochstadt (Hünerberg) som är banans näst högsta punkt. Dessutom ett av de få ställen där jag faktiskt gick ner på lilla klingan fram. Och efter det var det väl i princip bara att cykla på. Det var otroligt mysigt att cykla igenom de små byarna och städerna, dels i hög fart och del rejält påhejad av folk längst hela banan.

Jag skötte mig nog ganska väl både med vätska och energi. Bytte en flaska i princip varje aid station och åt dessutom upp all energi som jag hade med mig (2 bars och 5 gels). Hade 2 missöden med vätskan dock. Dels fick jag ”fel” flaska en gång; ville ha vatten men lyckades få med mig utspädd Cola istället. Lite väl tidigt för det. En annan gång lyckades jag, pga. kletiga händer, att tappa en helt full vattenflaska när jag skulle sätta ner den i stället. Och det var inte riktigt rätt tillfälle eftersom jag var lite seg just då.

Milen ramlade på och rätt som det var var jag framme vid cyklingens höjdpunkt: ”Heartbreak Hill” i Bad Vilbel. Återigen inte alls särskilt upphetsande ur stigningssynpunkt, men med en fantastisk inramning. Du ser hela stigningen framför dig, på en ganska bred väg, så du vet vad som väntar. Längst backen finns det dessutom ett antal portaler att passera och det är väldigt mycket publik. En publik som är helt extatisk och ger dig värsta Tour-de-France-klättringskänslan. De står tätt intill dig, skriker och hejar, rör vid dig, high-fivar, springer med, ivrigt påhejade av en entusiastisk speaker och dunkande musik. Så nära att känna mig som en riktig stjärna har jag aldrig varit tidigare. Dessutom två karlar i gröna Borat-mankinis en bit upp i backen…

Sen det bästa av allt; efter Heartbreak Hill kommer nästan 13 km lätt utför, i medvind, på motorväg. Här går det utan rejält och jag kommer in till varvning med ett snitt på 35,7 km/h och med riktigt pigga ben. Även vid varvningen får jag support från fru och dotter. Jag reflekterar över det faktum att cyklingen kanske gått lite väl snabbt hittills, men tänker samtidigt att det inte borde vara några problem eftersom jag känner mig så pass pigg ändå… (”Idiot, du har ju för f-n 85 km cykling och en mara kvar, tagga ner”, borde jag ha tänkt).

Ut på andra varvet. Nu hade värmen verkligen börja kännas och jag svettades en del trots fartvinden. The Beast och The Hell passerades utan missöden. I Hünerberg började jag dock känna mig lite seg och blev faktiskt omcyklad för första gången under cyklingen (förvisso av en person som jag tidigare cyklat om). Höll dock uppe ett hyfsat tryck upp till vändningen och medvinden efter Friedberg. Hade sen några ganska sega mil där jag var tvungen att bland annat ta till ”prata med dig själv i tredje person”-tricket. Avhandlade tävlingen så här långt och diskuterade även hur den sista delen skulle hanteras. Och allt hade väl varit okej om jag bara blivit lite trött (vilket nog är ganska normalt när man kör en Ironman), men vid Petterweil, ca 20 km kvar, kom det första krampkänningen…

Kramp är ju lite lurigt. Den kan komma som en känning och lämna lika snabbt för att aldrig komma tillbaka. Men den kan också komma som känningar under en längre tid för att sedan snabbt, oförberett och skoningslöst bara slå till. Det sistnämnda var väl ungefär vad som hände mig. Efter ca 5 km med lätta känningar drog det helt plötsligt till i vänster insida lår. Och den krampen är inte kul. Det går att häva stå och väga lite på pedalen i nedersta läget på den sidan som krampar. Värre blir det när det krampar på båda sidorna. Då få man liksom turas om. Jag led en del men lyckades häva hyfsat innan det var dags för dagens sista backe, Heartbreak Hill igen. Det här varvet var det om möjligt ännu mer galet än första och jag trampade uppför backen på ren glädje. Väl uppe på toppen och sista drickalangningen plockade jag åt mig en full flaska sportdryck och började sen rulla ner mot växlingen. Jag hade då ett snitt på 34 km/h och insåg att jag skulle komma in med en riktigt hyfsad cykeltid eftersom det definitivt inte skulle gå långsammare under den sista milen (kramp eller inte).

Under det här lätta partiet kändes det trots alls som om jag fick ordningen på benen och krampen. Men ack så jag bedrog mig.

T2 (2:33)

2:33 är ju en klart mer godkänd växlingstid. Men det var inte någon bra växling för det. Dels började det uselt med att jag missbedömde avståndet mellan sista 90-graderssvängen och BIKE IN och började därför alldeles för sent med att kliva ur skorna. Fick precis ur foten när linjen kom, men var då tvungen att bromsa alldeles för hårt, och med fel hand dessutom, vilket gjorde att jag nästan gjorde en volt över styret på en stackars funktionär. Under denna usla manöver krampar dessutom både låren till. Funktionären förväxlade dock säkert min klantighet med iver att komma ut på löpningen. Men helt plötsligt får jag för mig att jag ska stoppa klockan på cykeln (en Garmin Edge 500 som jag har för att bättre se fart och tid) och stoppar därför funktionären. Men varför då? Hur kan det vara viktigt? För övrigt lyckas jag dessutom trycka på fel knapp, så klockan stoppas aldrig ändå.

Sen hittar jag inte min RUN-bag direkt. Ställningarna i T2 har vi inte kunnat titta på innan så jag vet inte riktigt hur det är arrangerat. Men väl i tältet torkar jag snabbt fötterna med min lilla handduk, drar på mig strumporna noggrant (inga veck den här gången), drar på mig skärmen, lägger ner hjälmen i påsen och drar sedan ut i den väldigt varma Frankfurt-eftermiddagen.

RUN (tid: 4:33:35 – sträcka: 42.4 km – tempo: 6:27 min/km – position: 1379)

Jag vet så här i efterhand faktiskt inte riktigt vad jag hade förväntat mig av en avslutande löpning på en IM-distans. Visst misstänkte jag att det skulle vara ganska jobbigt, men faktiskt inte alls så jävligt som det nu faktiskt var. För det gjorde ont, riktig ont… och jag var tvungen att uppbåda en hel del mental styrka för att överhuvudtaget ta mig runt.

Ut på första varvet. Ser ju nästan ut som ett löpsteg faktiskt.

Två st 35-40-någonting män som gör något roligt tillsammans.

En av de sakerna som jag nojat lite över innan var ju det här med vilket tempo jag skulle gå ut med på löpningen. När jag dryftade detta med Carl (som kört en IM innan) sa han att det inte var så mycket att fundera på; att det blev det tempo som det blev. Och det hade han ju rätt i. I min värld ska jag klara en sub-4-mara vilken dag som helt och i vilket skick som helst, men nu var jag mest lycklig över att ta mig i mål och avsluta eländet.

Trots krampen under cyklingen och känningen vid växlingen gav jag mig iväg på vad som kändes som hyfsat pigga ben. Första km gick under 5 minuter, något som jag dock räknat med eftersom det känns bra att få trycka på lite extra när löpningen skall påbörjas. Andra km även den okej. Men sedan, vid den bortre vändpunkten på norra sidan slog krampen till. Hårt, skoningslöst och utan pardon. Och då insåg jag att det här skulle bli en riktigt jobbig historia.

Löpningen gick på en varvbana längst Mains sidor. Först en vända på norra sidan med vändning och över en bro till södra sidan. Därefter en sträcka västerut innan det var dags för drygt 4 km raksträcka till den bortre vändpunkten (där vi också fick armband för varje varvning). Sen tillbaka en bit och över till norra sidan av Main igen. Varje varv var ca 10,5 km. Det var knappt några backar att tala om och större delen gick på asfalt (bortsett från några gruspartier i parken innan armbandsutdelningen). Parken var också i princip det enda stället där det fanns någon skugga och skydd från den skoningslösa värmen och solen som nu slagit till med full kraft. Det var hyfsat gott om folk längst hela sträckningen. Speciellt vid målet och växlingen, samt på motsvarande ställe på södra sidan av Main. Eftersom man under löpningen har nummerlappen på framsidan av kroppen kan alla åskådare se vad man heter och därmed även komma med små, käcka och personliga tillrop så som ”Kämpa nu Mattias”, ”Bara 39 km kvar nu Mattias” och liknande.

Pratar med familjen vid ett varv kvar. Nu var det inte så roligt längre.

Hejarklacken i målområdet.

Det sistnämnda är ju kanske inte så uppmuntrande och ungefär vad jag kände när jag stod stilla redan efter 3 km och försökte häva krampen i insida lår. Men jag var ändå ganska lugn. Jag låg ju trots allt ganska bra till enligt tidscheman och hade ju efter den vassa cyklingen råd med 4:10 på maran för att gå under 11 timmar. Det borde ju inte vara några som helst problem. Och eftersom jag fortfarande var kapabel att räkna ut detta i huvudet borde jag ju rimligtvis ha några kolhydrater kvar i kroppen.

Första varvet flöt trots allt på hyfsat väl. Det gjorde ont och krampkänningarna återkom med jämna mellanrum, men det var hanterbart. Jag var tvungen att gå vid något ytterligare tillfälle, men kilometrarna betades av i ett tempo under 6 min/km. Det skulle bli värre. Var lite förvånad över att inte höra min hejarklack under första varvet, men tydligen hade de (fick jag höra i efterhand) fastnat dels på ett lunchhak som aldrig lyckades servera någon mat och dels i den intensiva publiktrafiken längst banan.

Andra varvet började precis som det första, med en ganska rejäl kramp vid den första vändningen på norra sidan Main. Den här gången tog det betydligt längre tid att häva den. Och så blev det framöver. Varje gång krampen slog till tog det längre och längre tid att häva. Jag insåg (vis av erfarenhet från min DNF i Jubileumsmaran) att det inte riktigt var läge att få mer kramp och börjande därför med en ny taktik: nämligen att springa mellan varje aid station och gå igenom dessa och på så sätt villa benen tillräckligt så att jag inte skulle få mer kramp. Benen gjorde nu rejält ont, löpsteget var bedrövligt och det var inte helt kul att springa. Fick dock lite extra krafter när jag såg och hörde Anna och Valencia (nu dessutom förstärkta av Carls sambo Anna) hejandes på södra sidan Main mitt emot målet. Då såg det tydligen fortfarande ut som om jag faktiskt visste vad jag gjorde i alla fall.

Fokuserad löpning på upploppet...

...blandad med totalt ofokuserad löpning på upploppet.

Taktiken gick hem under andra varvet och även om det gick långsammare än det första gick det fortfarande med ett hyfsat jämt tempo. Klarade dessutom av ett toalettbesök (kissade) på en ytterst tveksam bajamaja. Men återigen; det skulle bli värre. När jag var på väg ut på 3:e varvet och insida lår krampade på samma ställe som under de två första varven förstod jag att det skulle bli tight att klara sub-11. Klarade nu inte riktigt av att springa hela vägen mellan aid stationerna heller, utan var tvungen att gå lite mellan dessa också. Dels för att benen gjorde så satans ont och del för att försöka undvika kramp. I varje aid station tog jag nu en mugg vatten, en mugg sportdryck, en saltförpackning och två svampas med kallt vatten som jag tryckte ut över mig. Varvade med någon mugg cola ibland, isbitar som jag stoppade i fickorna på dräkten och gels. Stationerna var långa (uppradat med samma ordning i varje: vatten, sportdryck, cola, salt, gel, bar, kakor, vatten igen, sportdryck, is, svampar), välbemannade och kom med ca 1.7km mellanrum.

Min hejaklack var kvar på samma ställe det här varvet och jag dristade mig till att faktiskt stanna och prata lite med dem. Eller egentligen skrika eftersom de befann sig på en avsats upp från mig sett. Sa att jag trodde att sub-11 var kört och att det inte var så kul just nu. Att bryta fanns dock inte på världskartan. Precis när jag linkat iväg hörde jag hur de började tjoa och heja igen och strax därefter dök Carl upp vid min sida. Han var trött, men dock betydligt piggare än jag, med ett bättre löpsteg och utan kramp. Han körde just då samma taktik som jag körde under andra varvet, men löpning mellan aid stations och gå igenom dessa. Precis som för mig tänjdes dock begreppet om vad som var aid station område och inte ju längre löpningen pågick. Vi höll ihop och snackade i någon km innan det var dags för mig att gå igen. Carl lunkade iväg för att sedan komma i mål på den retsamma tiden 11:03 (även han siktade på under 11 timmar). Jag hade givit upp det tidsmålet redan då.

Målgång framifrån. Synd bara att de inte lyckades tajma med mitt namn över portalen

Målgång bakifrån. Personen till höger om mig är en svensktalande tyska.

Fjärde och sista varvet var fruktansvärt jobbigt. Jag tänkte många mörka tankar och funderade många gånger på vad jag höll på med och hur skönt det skulle vara att bara sätta sig ner i skuggan av ett träd och bara somna. Även om det aldrig fanns på världskartan att jag skulle bryta. Mina delmål var nu betydligt kortare; spring fram till trädet där och sen får du gå fram till brofästet där… Min räddning under detta varv var nog att jag trots allt aldrig slutade att röra på mig (bortsett från att jag i början av varvet stannade i växlingsområdet och pratade lite med familjen); jag lunkade eller gick men stod aldrig stilla. När jag väl sprang gick det väl med en okej fart. Tror att jag faktiskt sprang en sammanhängande km på 5:35 under sista varvet.

När jag fick mitt sista armband gjorde jag en sista ansträngning att springa sammanhängande under de 3 km som var kvar. Men det gick verkligen inte. I stället blev det en långsam färd för att säkerställa att jag skulle kunna springa hela upploppet (200 m) i alla fall, och försöka njuta lite av det. Och det lyckades jag faktiskt med. Publiktrycket var stort och det kändes verkligen bra att få köra lite high-fives med publiken och få höra alla rop. Innan hade jag tänkt att jag självklart skulle spana efter Anna och Valencia, vinka till dem och se till att det skulle bli lite bra bilder, lite tårar och annat. Nu fungerade dock inte hjärnan så bra… Istället för att kolla upp på läktaren lägger jag en massa fokus på att stänga av min klocka?!? Tror att jag tänkte att jag nog skulle glömma bort det när jag gick i mål och att det därför skulle vara smartast att göra det innan. Jag hinner höra mitt namn och gratulationer, jag hinner se mitt namn över portalen, men jag glömmer helt bort att leta efter och att vinka till min familj (som dessutom lyckats få en riktigt bra plats i målet) och det har jag lite dåligt samvete över. Men som sagt var, hjärnan var inte toppskick just då.

Jag reste armarna över huvudet, log och sprang in genom portalen… jag hade fan i mig gjort det!

Total tid: 11:21:02. Plats 1094 av runt 3000 anmälda (lite svårt att få fram fullständig statistik för det hela, ska leta lite bättre).

Det officiella målfotot. Jag orkade tydligen le i alla fall.

Hyfsat nöjd kille. Deffad som attan i alla fall; gick ner 6 kg under loppet.

Post Race

Under det år som IM funnits i min och min familjs värld har jag många gånger titta på filmklipp på målgångar, läst, visualiserat och funderat över hur det skulle vara. Jag har hela tiden varit fullständigt övertygad över att jag skulle gråta floder vid målgång (jag har ju för tusan fällt tårar bara jag tänkt på målgången). Men väl där blev det inga tårar. Bara en stor (dock ej euforisk) glädje över att det var över och att jag fortfarande kunde gå och stå för egen maskin. Men bortsett från det faktiskt mest tomhet. Några dagar senare kunde jag dock börja smälta det hela och faktiskt inse att jag gjort någonting hyfsat bra. Jag har lärt mig enormt mycket, jag har med råge klarat av det tidsmål som jag satte upp i samband med min ATP (sub-12) och jag vill faktiskt göra det igen.

Tack Anna och tack Valencia för att ni stått ut med mig och stötta mig i vått och torrt under det här året. Utan er hade det aldrig gått. Och tack alla ni andra som kommit med uppmuntrande tillrop, tummar upp och motsvarande under mitt ganska enkelspåriga år – det gör all träning och alla utmaningar så oerhört mycket lättare.

Sen finns det självklart ytterligare en lång historia om italienare som fastnade i isbadet, kramp i duschen och svensktalande tyskor i Athletes Village. Men det tar vi en annan gång.

Någon försöker tydligen få det att se ut som om hon gjort en Ironman.

Carl och hans sambo Anna som även de orkade med ett leende.