Pendla med stil - en liten guide

Jag har sen en tid tillbaka givit upp det här med svettopendling och gått över till #pendlamedstil istället. Visst tar det några minuter extra till jobbet, men å andra sidan behöver jag inte duscha och vissa dagar inte ens byta om. Jag tänkte därför skriva en liten guide om vad du bör tänka på om du ska pendla med stil.  Det jag skrivet här kanske inte är hela sanningen... men det är vad jag tycker runt ämnet.

Funkar nog väldigt bra - ryggsäcken som skymtar drar dock ner betyget något

Det finns tre saker att tänka på: utrustning (kläder och tillbehör), cykeln och körstilen. Om #pendlamedstil hade varit en sport så hade nog vikten per område (vid poängbedömning) varit ca 45% för utrustning, 25% för cykeln och 30% för körstilen. En icke stilfull cykel kan alltså delvis vägas upp av god utrustning och en bra körstil. Vi tar dom i tur och ordning:

Utrustning
Under alla omständigheter är reflexväst totalt förbjudet (Rapha undantaget). Cykelbyxor likaså. Behöver du prompt cykla med padding så blir det till att införskaffa "vanliga" byxor med sådan, alternativt ha cykelbyxor under resterande kläder.

Axelremsväska funkar för det mesta - så länge som det inte blir hipster

Stil i klädsel är för övrigt ett väldigt svårt område att definiera. Tanken är att du ska vara stilig och inte se ut som en svettocyklist. Samtidigt kan ju en retro cykeltröja i ull och cykelkeps vara väldigt stiligt ihop med din italienska racer från 50-talet. Poängen är väl egentligen att det ska finnas en tanke och en röd tråd genom hela valet av kläder, väska och cykel. Retro cykeltröja, kostymbyxor, skinnväska och klassisk cykel blir liksom inte bra, trots att de enskilda attiraljerna fungerar. Här handlar det väldigt mycket om ditt eget omdöme: either you've got it, or you don't

När det gäller utrustning utöver kläder gäller samma princip: tanke och röd tråd. Du ska kunna motivera ditt val. Hjälm är ett litet problem. Du bör självklart ha hjälm (jag har det i princip alltid), men oavsett vad du väljer för övrigt klädsel kommer du få det väldigt svårt att matcha ihop dem med en hjälm eftersom det i princip bara finns hjälmar som passar till svettopendling eller träning. Dvs. de fack som du strävar att inte placeras in i. Ett sätt att göra hjälmen lite roligare är dock att ha cykelkeps under. Men jag skulle nog vilja säga att hjälmen är ett ganska fredat område när det gäller #pendlamedstil

Lite mer sportigt och kanske på gränsen med cykeltröjan - men godkänt.

Cykeln
Kanske inte så viktig som man vid en första tanke kan tro. Men självklart spelar den roll. Materialet skall vara stål eller möjligtvis titan. Kolfiber eller aluminium är nymodigheter som går bort. Ramen bör vara av modell bancykel, klassisk racer eller klassisk. Växlar är mer eller mindre no-no, även om det kan fungera med växlad klassisk racer. Helst ska det vara single-speed och allra helst fixie.

Här är det dock läge att höja ett varningens finger. Om du börjar med fixie finns det en risk att du glider in på hipster-området och början anamma den stilen. Då kommer helt andra spelregler att gälla och då handlar det inte längre om att #pendlamedstil utan snarare #hålldigtillsöder. Om du någonsin kommer på dig själv med att fundera på att välja ett ännu smalare styre, sätta spelkort i ekrarna i bakhjulet eller att köpa en cykelpoloklubba då är det fara å färde.

Den här cykeln har så många fel att ingen klädsel i världen skulle kunna göra det stilfullt.

Cykeln skall för övrigt vara så pass ren som möjligt. Ingen cykeldator, inga stänkskärmar, korg eller annat (om det inte hör till cykeltypen). Flaska och flaskställ är no-no (såvida du inte kallas Tille och har en matchande flaska). Sadeln bör vara i läder. Självfallet skall cykeln vara välvårdad; ren och med välsmord drivlina. Du ska ju glida fram. Färgen skall självklart matcha resten av din utrustning.

Jag skulle nog vilja häva att Langestern passar till det mesta. En väldigt universell cykel för #pendlamedstil

Körstilen
Hur du beter dig på din cykel. Jag skulle nog vilja häva att detta är ett ganska binärt område. Antingen så sköter du sig eller så gör du det inte. Följande utmärker en stilig körstil:

• Glider fram (här underlättar det givetvis om du har en fixie) med trafiken, oavsett om det är på vägen med bilarna eller på cykelbanan.
• Respekt för trafikreglerna!
• Släpp fram fotgängare vid övergångsställen
• Låg kadens - hög kadens imponerar kanske på landsvägen, men när du ska #pendlamedstil är det viktigt att du utstrålar lugn och ro. Och det gör du med låg kadens. Här är det återigen så att det underlättar med singlespeed eller fixie.
• Ilska (jo det kommer ibland) uttrycks på ett tyst italienskt sätt, dvs. med en svart blick och lite överdrivna armviftningar. Du behöver inte låta. Bilisten hör det inte ändå. Allra helst ska du inte bli arg alls. Tillämpa hellre "smile and wave"-taktiken.
• Håll linjen och visa tecken!
• Lugna manövrar och jämn fart.

Den här retro cykeltröjan i ull hade varit klockren - om det inte hade varit för att Oregon Cyclewear stavat
fel på mitt efternamn och det faktum att den efter 5 tvättar var liten nog att passa min dotter istället.

Följande är tecken på en ful körstil (och dåligt omdöme):

• Tokomkörningar under ivrigt plingande med ringklockan
• Köra mot rött vid vartenda trafikljus
• Tokpressa med hög kadens på platten för att sedan dö i uppförsbacken.
• Vingel
• Mobiltelfonprat/SMS/etc.

Svårare än så här är det alltså inte att #pendlamedstil - go for it!

Back in business

Har ju brottats med en förmodad spricka i ett revben sen 2½ vecka tillbaka. Först gjorde det citodonont hela tiden i några dagar. Sen blev det bättre och jag cyklade Tumbas 40-milare utan större problem. Löpning funkade okej men simning var inte att tänka på. Körde Flèche Nordique vilket funkade bra bortsett från att det inte fanns en chans att sova på ett hårt golv. När jag skulle försöka sova hemma gick det inte mycket bättre. Det värkte som f-n och jag vaknade varje gång jag skulle vända på mig. Började käka citodon till natten igen.

Blev lite orolig och fixade en läkartid. Då blev det givetvis bättre direkt. Slutade med nattabletterna och gav mig på ett långpass löpning i lördags och simpass i måndags. Bägge funkade bra och jag är sålunda "back in business".

Wiliern med snabba finhjul. Bara styrlindan kvar nu. Röd blir den nog.

Långpasset på lördagen blev bra. Satsade på ca 2 h löpning i 5:20-5:30-tempo och det kändes piggt i benen. Väldigt piggt fram till runt 15km. Sen tog det väl emot lite mer. Och jag ljuger väl om jag säger att det skulle kännas som en bra idé att köra 19km till (dvs. ett maraton) efter de 23km som jag körde. Men oöverstigligt känns det definitivt inte. Ska försöka få till minst ett pass uppemot 30km innan jubileumsmaran. Men det kommer att bli efter Vätternrundan.

Knappt 3 veckor kvar till VR nu och det jag måste fokusera på vad det gäller cyklingen är fart. Distansen har jag och alla långa lopp jag pysslat med kommer att gagna mig framför allt under den andra halvan av loppet. Tyvärr var jag alldeles för lat på söndagen och kom inte ut på morgonen. Sen blev det en familjeutflykt på cyklarna i det underbara vädret. Sen cykelfix innan jag kom ut vid 17. Då blir det inga 3-4h på cykeln. Dock knappt 2h i hyfsad fart. Men som sagt var, nu blir det bara fart och snabbdistans fram till VR.

Familjetur - Anna öser!

Familjetur - extraslang i bakfickan.

Familjetur - vätskepaus.

Spaning: den stora tystnaden...

...eller snarare brist på. Eller rädsla för. Eller jag vet inte?

Dagens spaning resulterar inte i någon tes eller revolutionerande slutsats. Bara en stor varför-fråga. Och frågan är väl: "Varför är människor så rädda för tystnaden och ensamheten. Varför är människor så rädda för att bara vara med sig själv?". Med "människor" avses väl kanske i första hand svenskar (Stockholmare?) eftersom det är därifrån som mina observationer kommer.

Igår var det löptävling på Djurgården. Fick följande tweet därifrån:

Japp, på min Premiärmil observerade jag samma sak. Har även noterat det vid andra tävlingar som jag sett. Och är man instängd i sin egen värld så är man. Då hör man inte om någon vill förbi, eller om någon varnar för någon, eller nåt annat. En mil = 40-60 minuter för de flesta. Och man klarar inte av att vara utan musik under den tiden? Inte ens på tävling? Näe, då kan man ju riskera att behöva prata med sina medtävlare. Eller lyssna på någon som hejar. Jag förstår inte.

Sedan har vi på Funbeat den här norrländska tjejen som bestämt sig för att triathlon på långdistans är hennes grej. Drömmen är Ironman och Kalmar. Och en Vätternrunda för att ha en sporre för cyklingen. Men när det gick upp för henne att det inte var ok att ha musik i öronen under cyklingen eller löpningen, ja då var det läge att ge upp. Fick man inte köra med hörlurar skulle det inte gå. Drömmen och visionen var alltså inte vikigare än så.

Och när mötte du en gående ensam människa utan mobiltelefon i handen senast? Det är inte ofta man gör det nu för tiden. Antingen pratandes i telefon eller lyssnades på musik.

Vad är man rädd för? Varför går det inte att ta ett steg utan att lyssna på något? Vad är det för fel på tystnad, fågelkvitter eller ljudet av luft som viner? Är man rädd för att tystnaden och bristen på den typen av auditiv stimuli skall sätta igång den egna tankeverksamheten?

Jag har aldrig lurar i när jag cyklar. På enstaka löppass får lurarna följa med. Men för det mesta njuter jag bara av att vara själv med min omgivning, mina tankar och naturen. Telefonen är nästan alltid med. På ljudlöst. För att kunna ringa om det händer något och inte för att kunna svara.

Flèche Nordique 2012 [RR]

Grunderna för galenskapen är förklarade tidigare. Det fanns ett löst formerat lag med Oskar, Tille, Viktor, Fredde  och Patrik. Jag anmälde mitt intresse, Oskar hoppade av pga. för få mil i benen och vips var jag med istället. Freddes knä brakade och med bara en veckas varsel var det svårt att hitta stand-in, så vips var vi 4.

Av någon märklig anledning var vi sedan ändå 5 st som stod utanför Pressbyrån i Södertälje hamn. Den 5:e var Oskar som trots allt beslutat sig för att hänga på ner till Jönåker som moraliskt stöd. För säkerhets skulle fick han Freddes startkort, utifall att han skulle bestämma sig för att ändå hänga på hela vägen till Skövde. Givetvis drog inte Oskar en enda millimeter innan han lämnade oss. För det får han ju inte enligt reglerna. Läs Oskars blogg om inledningen här.

På väg mot Nyköping

Alla var nog ganska pigga. Utom möjligtvis Tille som hade tillbringat kvällen innan i gamla goda vänners (läs: vin) lag. Lagklädesel var Rapha i blandade kulörer. Tyvärr missade jag att det var Specialized-cykel som gällde. Men jag fick vara med i alla fall.

Har man inte Twittrat eller Facebookat om det så har det inte hänt.

Till första stämplingen i Nyköping var det behagliga 72km och vädret var strålande. Typ propagandacykling. Det enda som kan anmärkas lite på var väl motvinden. Och dom drygt 200 motorcyklarna som dödade mitt vänsteröra. Planerad snittfart var 26 km/h (vilket var den planerade snittfarten för alla sträckor) och verklig snittfart blev närmare 30 km/h, så vi hade ganska gott om tid i Nyköping. Lunch intogs på Hellmanska gården i Nyköping. Ett mycket trevligt ställe med en fantastiskt god citronmazarinpaj.

Viktor och Tille pressar

Pigga och glada fortsatte vi mot Rejmyre (tänk att få uppleva Rejmyre Pizzeria 2 gånger inom loppet av en vecka): 77 km med nästan 32 km/h i snitt. Det blev en omvälvande sträcka. Först försvann Oskar i Jönåker. Planerat, även om det för något ögonblick verkade som om att han i alla fall övervägde att hänga på. Vi fick lite medvind när vi styrde kosan väst-nordväst efter Jönåker. Sen var det dags för Patrik att kasta in handuken. Ena knät protesterade vildsint och det fanns inget som längre tydde på att det skulle sluta med det. Patrik tackade för sig och kom efter mycket om och men till Katrineholm där han fick hämtning av sin fru. Nu var vi bara 3 och hade alltså inte råd med något mer strul. I Rejmyre blev det kebabtallrik och avslutning på Girot.

Patrik kämpar - strax innan beslutet om att DNF:a

Sen var det dags att ta sig mot Mantorp. En ganska lång sträcka på 107 km där vi dessutom var lite osäkra på provianteringsmöjligheterna efter vägen. För att undvika en allt för lång sträcka på en förmodat dålig väg (2+1 m mycket trafik) valde vi att lägga en ca 6km lång grusvägssträcka. I det strålande solskenet och det grönskande landskapet blev den riktigt magisk. Eller ja, efter halva vägen var det inte så magiskt längre. Då var vägen nämligen ganska kuperad och nyskrapad med massor av härligt rullgrus. Den här känslan av att flyta ovanpå gruset i 30 km/h är väl mindre spännande. Men det gick bra.

Pizzeria Rejmyre - välbesökt som vanligt

Tille hade förtjänstfullt tagit reda på att kiosken/grillen i Tjällmo skulle vara öppen till kl 19. Vi visste att det skulle bli tight att hinna till den, men att vi borde kunna komma dit med några minuter till godo. Nu valde vi uppenbarligen att lägga dessa minuter+några till på att se avslutningen på Giro-etappen istället. Sålunda kom vi till Tjällmo 19.10. Vi bestämde oss dock för att åka till kiosken i alla fall, bara utifall att. Ett bra beslut.

Magiskt grusvägssträcka!

Precis när vi kommer till kiosken så är en bil med släp på väg därifrån. Bilen stannar direkt när den får syn på oss och ur kliver en äldre herre och hans fru och undrar om vi behöver lite att dricka. Det visar sig att det är kioskägarna. Vi får följa med bakvägen in i kiosken där vi får handla dricka, smörgås och choklad. Vi får lite extra smörgåsar ("dom skulle vi nog ändå slänga i morgon") och godis och dessutom kallt vatten i våra flaskor. Hopp om mänskligheten, dagens hjältar!

Nice!

Sedan ganska händelselöst fram till Mantorp dit vi anländer vid 21.15. Det börjar mörkna. Tille börjar känna sig bakis och misärig på riktigt. Vi äter lite mer (vägkrog - hurra!) och resonerar om framtiden och möjligheterna till att få någon timmes sömn. Vi kommer fram till att Ödeshög (45km bort) nog är det bästa möjligheten till ett lite längre stopp (nattöppen vägkrog). I Jönköping är det ganska stor risk att vi åker på nattlucka och ingenstans att vara inomhus. Det börjar regna… var f-n kom det ifrån?!?

Tjällmo - Stängtskylten gällde inte oss.

Lampor på och kosan mot Ödeshög. Vägen mellan Mjölby och Ödeshög är en enda lång slakmota så det var tur att det var mörkt. Vägen var våt och det sprutade vatten i ansiktet så fort man låg bakom någon annan. Lätt att hålla sig vaken alltså. Strax innan Mjölby blev det lite episkt också när det visade sig att ett nytt vägbygge byggt bort en korsning som vi skulle svänga i. För att ta oss till rätt väg var vi därför tvungna att klättra ner för en sandsluttning och in på en grusväg som gick under den nya vägen. Perfekt med blöta cykelskor!

Pigga grabbar in Mantorp

På Rasta i Ödeshög hängde även det lokala ungdomsgänget. Vi låste fast cyklarna utanför och smög in i ett rum med filtmatta på golvet och försökte få oss några minuters sömn. Jag tror att både Tille och Viktor somnade, men inte jag. Det gick verkligen inte att ligga på något sätt på golvet utan att mitt revben värkte som f-n. Mitt under mina försök att somna så hör jag en av tjejerna som jobbade på stället prata med någon från det lokala ungdomsgänget: "Näe, vi behöver inte slänga ut dom. Det brukar komma in några sådana där ibland. Dom sover någon timme och sedan köper dom kaffe och åker vidare. Jag stänger igen här så får dom sova i fred". När vi vaknade köpte vi kaffe och åkte sedan vidare mot Jönköping.

Sömnförsök i Ödeshög

Efter Gränna (från Ödeshög åkte vi VR-vägen, några veckor för tidigt) började det bli ljust igen. Jag hade av någon märklig anledning lyckats hålla mig ifrån sömnattacken som jag var övertygad om att den skulle komma. Strax efter 4:30 var vi framme vid Statoil i Jönköping och mycket riktigt var det nattlucka. Kaffe och bulle för min del, samtidigt som vi fick övertyga några locals om det förträffliga i att cykla i 24h. Samtidigt som dom hade bilstereobaslådebattle med sina risiga Ford Escortar. Det är alltså vid bensinstationerna som det händer.

Vägen ut från Jönköping mot Falköping är ju inte direkt platt eller rolig alls. Och när man tror att det är över så är det inte alls det. Jönköping-Falköping är väl överhuvudtagen kanske inte den roligaste cyklingen i mitt liv. Landskapet är väldigt öppet, vägen bred och med långa raka stigningar. Och om man dessutom kombinerar det med att jag helt plötsligt fick väldigt svårt att hålla mig vaken så blir det mindre kul. Viktor uppmärksammade detta och satte resolut fram mig i dragposition i syfte att arbeta upp pulsen och sluta med att monotont stirra på någon annans bakhjul. Och det hjälpte faktiskt en del. Benen var det inget fel på och jag lyckades faktiskt pigga på mig en del. Några km innan Falköping gick det att se de gyllene bågarna på håll och det var ren och skär lycka.

Nattlucka i Jönköping - det är inte vår cykel som är i bild

McD i Falköping var ett välbesökt frukost och slutstämplingsställe för fler randonneurer än vi. Minst ett danskt och ett svenskt lag var på plats samtidigt. Trots all mat som jag stoppat i mig tidigare var jag vrålhungrig. Efter en rejäl McD-frukost och några minuters sömn var det dags igen. Vi släppte iväg de andra lagen före oss så att vi skulle få möjligheten att köra om dem senare. Bara drygt 3 mil kvar nu.

Randonneursammankomst på McD i Falköping

Medvind och lätt nedför. Vi drog ca 1 mil var och helt plötsligt var vi Skövde (med typ 35 eller nåt i snitt ). Men det var inte riktigt slut där. Först lite navigationsproblem eftersom vi kommit in i Skövde via en annan väg än den tänkta. Och slutligen den där lilla detaljen att "målet" låg uppe på Billigen. En si så där 130 höjdmeter upp. Vi var dessutom smarta nog att ta cykelvägen upp. Den lutar upp till 20% på sina ställen vilket inte är helt bekvämt efter 46 mil. Det var inte stiligt och inte kraftfullt, men upp kom vi till slut. Utan att sätta ner någon fot (och för egen del med rundans maxpuls på 169 slag/min).

Pigga grabbar del 2

Efter denna makalösa insats belönades vi med smörgåsar (som vi fick bre själva) och pulverkaffe. Och en varm dusch. Mycket för anmälningsavgiften på 425kr per skalle alltså. Det kanske var något mer evenemang också, men det missade vi i så fall. Vår teambil, körd av Björn (som DNF:ade Långa Billingeracet med stil dagen innan), stod och väntade på att få föra våra trasiga och trötta kroppar hem till Stockholm.

Just det ja, en kompis till Tille bjöd på en kall Duvel vid målgång. Den tar sig definitivt in på top-5 vad det gäller "God öl vid rätt tillfälle". Tack för den!

Team Chupacabras

Sammanfattningsvis en mycket intressant upplevelse och något som jag definitivt inte skulle vilja ha ogjort. Oskar och därefter Tille gjorde ett jättejobb med planeringen. Viktor var riktigt stark när Tille var seg och jag höll på att somna. Mitt jobb var väl mest bara att cykla, och det tror jag väl att jag gjorde hyfsat okej. Och hur märkligt det än låter var det inte 46 mil som var jobbigt, utan det var att sprida ut de 46 milen under 24h.

Tack alla involverade för en riktigt spännande upplevelse!

Får cyklister inte ha bråttom?

Det pågår en diskussion på Funbeat om de kombinerade gång- och cykelbanorna i Stockholm. En diskussion som pågått ett otal gånger tidigare och som kommer igen. Kombinerade gång- och cykelvägar är ett otyg. Speciellt när bredden på dem precis tillåter att två cyklar möts.

Men, oavett var diskussionen genomförs kommer nästan alltid samma fraser fram: "Måste dom [cyklisterna] alltid ha så bråttom?", "Men dom kör ju alltid så snabbt", etc... Och givetvis vet ju alla att det beror på att: 1. Cyklisten nyttjar sin pendling till ett träningspass, eller 2. Cyklisten försöker så sitt pendlingsrekord på stäckan. Snabbt i det här fallet handlar dessutom oftast om något snabbare än promenadtakt.

Vi som cyklar till jobbet har alltså aldrig bråttom? Vi har aldrig några mötestider att passa, inga deadlines att hålla och inga barn att hämta på dagis eller skola?

Så skönt!

Måndagsfilm

I väntan på RR från Fleche Nordique (jag överlevde uppenbarligen) en film. Först trodde jag att det skulle vara en sån här glorifierande cykelbudsfilm med rödljuskörningen, skiddande och fixies i motljus på kvällen med ett schysst soundtrack. Men det var faktiskt lite mer än så.

Akut lån

Det här kan väl inte någon säga nej till:

Dear Sir / Madam

First City Credit Union erbjuder lösningar speciellt anpassade för extern behov: om du är en en-mans band letar efter en liten, kort lån, eller en stor konglomerat företag söker medel för att köpa ett nytt kontor - vi kan ge dig allt stöd och information du behöver för att göra siffrorna lägga upp. Vi erbjuder lån till en mycket låg ränta på 3%.

Behöver du ett lån? Om ja, är du ge oss följande:
* Namn i sin helhet: ......................
* Lånebelopp behövs: ........
* Lån varaktighet: ...........
* Land: ..................................
* Telefonnummer ...................................
Kontakta oss idag att använda denna e-post: firstcitycreditunion@wss-id.org

Vi väntar på ditt svar.

Bullen Edwards

Den där Bullen Edwards verkar vara en bra kontakt att ha. Kul att han hade hittat just min mailadress. Undrar om han kan låna mig pengar till en Wilier Zero7?

Tumba 400km 2012-05-12 [RR]

Fredde hämtade upp mig vid 5:30 vid mässan. På 30-milaren hämtade han mig, och var tvungen att bryta (med knäproblem). I lördags hämtade han mig, och var tvungen att bryta igen (med knäproblem). Om han är vidskeplig kommer jag förmodligen inte att få åka med honom igen.

Min medverkan hade föregåtts av en enorm mängd velande. Det onda revbenet var en sak, vädret (som alltid) en annan och Fleche Nordique nästa helg en tredje. Någon gång på fredagskvällen fattades väl ändå ett beslut om att köra... dock fortfarande med förbehållet att hoppa av om vädret på lördagsmorgonen skulle se för taskigt ut. Nu gjorde det ju tyvärr inte det och det var bara att packa in sig i Freddes bil.

Starten - bilden friskt snodd från Fredde

21 var anmälda, 6 DNS:ade så vi var 14 som stack iväg vid 6:15. Det var mulet och kallt, men uppehåll. Startade med regnjacka på som sedan satt på under hela dagen. Dagens tänkta trumfkort i den stora sadelväskan (ingen styrväska idag) var en torr underställströja, torra strumpor och ett par överdragsregnbyxor (modell Nishiki-pendlare, stilpolisen gråter). Nu var det faktiskt bara byxorna som kom till användning. Resten av kroppen höll sig rimligt torr under dagen.

Tumba-Sillekrog (56km)
Gruppen körde disciplinerat ut från Tumba på ett led linje. Jag låg 2:a i linjen och tyckte att det gick i ett ganska behagligt tempo. Planen för dagen att ta det lugnt. Dels för att 40 mil trots allt är ganska långt och dels för att det egentligen inte fanns med några spurtkanoner eller speedkulor bland de startande, alltså inga att lägga sig och suga hjul på. Första man i ledet (Mats tror jag att han hette) tog en riktig monsterföring på ca mil innan han droppade bakåt i Södertälje.

3 män och en landsväg

Här var också första gången jag tittade bakåt. Var helt övertygad om att hela gänget skulle vara med, men nu var vi bara 5 pers. Tydligen var det några som tänkte ta det ännu lugnare. Fredde hade redan innan aviserad att han tänkte ta det riktigt lugnt med Telefonplan-Mattias (som tog 40-milaren som sitt andra träningspass i år). Nu var det i alla fall en grupp med jag, Ari M, Mats M, Niklas W och en till Mats (vi kallar honom Mats#2).

Mats M på vacker italiensk stålcykel med tubdäck (dålig idé)

Sen rullade det på i ett jämt tempo. Mats#2 släppte i en backe, vi tog en p-paus, regnet blev ihärdigare, motvind och snart var vi framme i Sillekrog. Kaffe&kanelbulle och strax efter oss kom Mats#2. När vi precis var på väg kom resterande del av gänget in.

Sillekrog-Söderköping (96km)
Nu var vi 5 igen och det regnade ganska ordentligt. Regnbyxorna åkte på. Och nej, det är inte snyggt med sådana byxor på en landsvägshoj. Det prasslar och gnider mot sadeln.... men det funkar faktiskt riktigt bra. Dels slipper man blötheten i skrevet (det sprutar ganska rejält med vatten från framhjulet) och del slipper man att vatten rinner längst benen och ner i skorna. Skoskydd hade jag givetvis.

Pigg, glad och hyfsat torr, än så länge.

Först ner till Nyköping. Där kom dagens första och enda felnavigering (två varv i en rondell och sedan 100m innan vi upptäckte att det var fel). Här tappade vi Mats#2 igenom som valde en egen väg genom Nyköping. Sen en ganska lång och seg sträcka fram till Jönåker (gamla E4:an som är helt öppen och där det blåser f-n). Efter det var det dags att passera Kolmården. Precis som på 30-milaren går färden på riktigt fina, kuperade och slingrande vägar. På något sätt lyckdes vi tajma färjan över Bråviken totalt fel. I sista nedförsbacken mot färjelägret mötte vi trafiken den färjan som precis kommit och väl nere vid färjelägret såg vi svansen på färjan som var några 100 meter ut.

Sillekrog, första stoppet - notera erfarne randonneuren Niklas som redan vilar lite.

Som tur var fanns det ett fik i lägret och eftersom vi trots allt cyklat i över 3 timmar sen senast var det väl dags för lite fika igen. Tanken var att nyttja de 27 minuterna som var kvar till nästa färjetur till lite energiintag och på så sätt minimera stoppet i Söderköping. Leverpastejmacka, kaffe och citronbiskvi. Efter ett tag dök även Mats #2 upp igen. Någon minut innan nästa färja dök nästa grupp upp; 3 män och 2 kvinnor. De var tydligen lite bättre på det här med att tajma färjor.

Väl över blev det faktiskt 2 mil med medvind (dagens enda). Vi (5) pinnade på i ett ganska bra tempo och strax var vi framme i Söderköping. Stämpling, vattenpåfyllning och dags för regn och motvind igen.

En fika innan Bråviksfärjan (eller vad den nu kan heta)

Söderköping-Rejmyre (78km)
Faktiskt en ganska seg sträcka. Fina vägar, men initialt regn och återigen motvind. Vår lilla 5-mannaklunga började nu glesas ut. Det blev mycket "lucka" och efter ett tag insåg vi att det inte skulle gå att hålla ihop. Mats M (som hade en fantastisk fortsatt färd) och Ari släppte först. I ett lite backigare parti släppte även Mats#2. Benen var fortfarande hyfsat pigga, men däremot började ögonlocken att dippa. Fick kämpa ganska rejält för att hålla mig vaken. Efter en gruvligt seg sträcka var vi dock framme i metropolen Rejmyre. Där finns det självklart en pizzeria!

Béarnaisesås, oxfilé och fläskfilé hör givetvis hemma på en randonneurpizza. Konstaterade att jag föga förvånande var totalt blöt (av svett) under regnjackan. Lika bra att fortsätta med jacka på eftersom det nu dessutom började bli riktigt kallt. Mats #2 dök upp halvvägs in i vår pizza, klämde en egen pizza och drog sedan iväg själv. Precis när vi var på väg in så dök Mats M och Ari upp.

Randonneurs on a boat

Rejmyre-Hällsforsnäs (73km)
Lite segare att komma igång nu efter 23 cyklade mil och 5 grader varmt ute. Efter någon mil kom vi ikapp Mats#2 som hängde på ett tag och därefter släppte. Nu var det dags för en av dom riktigt roliga sakerna på bansträckningen: grusväg! 8 km på riktigt plan och fin grusväg. Eftersom det hade regnat en del så var den lite blöt och sugande också. Härligt! Eftersom jag återigen var lite trött i ögonen precis innan så var grusväg precis vad jag behövde. Lite jobbigare för benen och betydligt mer aktiv körning (för att undvika alla små gropar). När det enligt mina beräkningar var 8km kvar till Hälleforsnäs, dök det upp en skylt som det stod "Hälleforsnäs 18" på - liiite knäckande. Vädret artade sig dock under sträckan och vi fick faktiskt se en hel del sol, även om det långt ifrån var varmt.

Hälleforsnäs - klockan är 8 på kvällen och jag vi har cyklat 30 mil

Hälleforsnäs-Gnesta (60km)
Bara drygt 10 mil kvar nu. Kämpa! Även i Hälleforsnäs fanns det en pizzeria. Vi (jag och Niklas W) tog varsin lite hamburgare och 2 drickor. Jag passade även på att ordna det stora toalettbesöket, något som inte är helt trivialt eller bekvämt med blöta cykelkläder på sig. Precis när vi var på väg att åka så dök Mats#2 upp (sista gången vi såg honom).

Ytterligare en grusvägssträcka om ca 8km passerades. Lamporna och reflexväst sattes på. Nåsgonstans halvvägs så dog min GPS och det var för mörkt för att läsa vägnoter, men vi hittande trots allt. So far tyckte jag nog att vi var jämnstarka och jämnpigga. In på Statoil i Gnesta för en stor dricka och dubbla Snickers.

Gnesta-Tumba (52km)
Bara att avsluta då. Slingervägen från Gnesta upp till Södertälje är riktigt fin och rolig... i dagsljus. I skenet av en diodlampa var det ganska jobbigt. Jag hade snabbladdat GPS:en på Statoil och kunde faktiskt se lite svängar på den (bland annat några spännande 90-gradare). Dock var jag väl egentligen mer orolig för djur och andra otyg.

Så här glad blir Niklas av en cola och hamburgare efter 30 mil.

Väl ute på sista biten mot Södertälje (grymt tråkig och seg väg) drog Niklas, som nu piggat på sig ganska rejält, upp ett ganska redigt (35+) tempo. Jag var faktiskt tvungen att be honom dra ner eller köra vidare själv. Trevlig nog drog han ner och vi kunde fortsätta tillsammans (iofs inte mer än rätt eftersom jag drog honom sista sträckan på Täbys 20-milare). Gled genom Södertälje, förbi Bornsjön och slutligen in på Statoil i Tumba. Slutstämpling i luckan kl 00:37

Sammanfattningsvis en helt okej runda. Inte supermisär, men dock en del misär med tanke på regn och framförallt den ständigt närvarande motvinden. Vinden vred sig under dagen så jag uppskattar att vi hade ca 30 mil motvind. Det är tärande. Min kropp var hyfsat pigg genom större delen av loppet och jag var inte alls lika slut som efter 30-milaren. Vilket torde innebära att jag faktiskt hade någon bugg i kroppen under och efter det loppet. Nu är det bara 60-milaren kvar för att få titulera sig Super Randonneur. Tyvärr är jag upptagen både under Täbys och Tumbas 60-milaren så vi får se om det går att lösa i år.

Tack alla för en trevlig runda!

Eftersom jag glömde att sätta på GPS:en efter Hälleforsnäs och då batteriet senare dog, stämmer inte kartan riktigt. Spåret går även att se här.

Flèche Nordique

Som om det inte vore nog med drygt 40 mil förra helgen... Nej, det är kanske inte nog ännu. Nu till helgen är det i alla fall dags för Flèche Nordique. Och vad är då det, frågar sig kanske vän av ordning? Låt mig berätta lite mer.

Förenklat sett gäller följande: skaffa ett lag på 3-5 personer, börja cykla någonstans i Sverige kl 10 på lördagen, gå i mål i Skövde med minst 3 personer innan klockan 10 på söndagen. Det lag som cyklat längst vinner. Svårare än så är det inte.

Det finns väl lite annat också. Sträckan som cyklas ska vara minst 360km. Banbeskrivning skall skickas till organisatören innan start. I denna skall anges kontrollplatser, avstånd och stämpeltider. Detta för att arrangören ska vet hur vi ska åka och dessutom ha möjlighet att lägga in "hemliga" kontroller.

En riktig randonneurhoj ska vara i stål!

Som vanligt när det gäller randonneuring är det kanske inte i första hand att vinna som gäller, utan snarare är det väl deltagandet och slutförandet som är det viktiga. Flechen är också en del i en av de medaljer som Audax Club Parisien (über-randonneurerna) delar ut. Dels är det medaljer för varje lopp (eller brevet), 200, 300, 400, 600 och 1000km. 200, 300, 400 och 600km på samma säsong ger dig en "Super Randonneur"-medalj. Slutförande av PBP ger dig en medalj, slutförande av Flechen ger medalj och slutligen Randonneur 5000 om du tagit alla tidigare nämnda medaljer.

Så kl 10 på lördag startar vi någonstans i närheten av Stockholm och kl 10 på söndagen är vi i Skövde. Vi är Tille, Patrik och Viktor. Fredde skulle varit med men pajade ju tyvärr knät igen på senaste rundan. Okänslig som jag är passade jag snabbt på att låna hans navgeneratorhjul. Tille, Patrik och Viktor har jag nog träffat alla vid Kompiscross-tävlingarna och förmodligen vid något randonneurlopp också. Annars är det Twitter och FB som gäller. Men det är väl den moderna tiden.

Vår färdväg är självklart hemlig - men jag kan väl säga som så att den är längre än 360km (som den måste vara) och kortare än 720 km (som vi skulle hinna om vi höll 30 km/h i snitt i 24h utan vila... vilket väl inte går).

Längden stämmer inte!

Tumbas 40-milare är i själva verket 41,5 mil. Det vet jag nu efter att ha kontrollmätt sträckan. Race Report kommer inom kort.

Någon berättar hur det ligger till!

En av mina bilburna FB-vänner beklagade sig på FB här om dagen över en cyklist som cyklade på vägen när det "finns utmärkta breda cykelvägar, övergångsställen med rödljus enkom för er.... Nä men då ska han köra kors och tvärs i korsningen och stoppa upp trafiken! Suck"

Detta renderade självklart i en lång kommentarstråd med idel bilburna kommentarer och härliga uttryck som "knuffa lite på dom", "kör dom på vägen får dom skylla sig själv", m.m. Jag valde att inte ge mig in i tråden eftersom min erfarenhet av den typen av diskussioner är att det är helt hopplöst att framföra ett budskap som motsäger bilnormen.

Det som återigen förvånar och skrämmer mig är vilket extremt dåligt tålamod som verkar finnas på vägarna. På vägen så mäts irritationen i sekunder eller delar utav. Personen som skrev inlägget ovan har säkerligen fått vänta i flera sekunder innan hon kunnat köra om cyklisten. Och definitionen på det är att cyklisten "stoppar upp trafiken". Och det kommer från någon som sitter i bilen upp till en timme för att åka 15km till jobbet. Det måste vara en herrans massa cyklister som stoppar upp trafiken på den sträckan.

Men mest läskigast är nog det här:

Så nu kära cyklister vet ni hur det ligger till. Cyklister skall ALLTID stanna och lämna företräde för ALLA andra i trafiken. Kom inte och försök hänvisa till väjningsplikt, huvudled, högerregel eller nåt annat tjafs. Bilen går först i alla lägen!

Tänk på det när ni är ute och cyklar, det finns faktiskt folk som på fullaste allvar tror på det där, och dessutom tycker att det verkar helt rimligt.

*

Slutligen vill jag bara säga att för låg fart, framåtvikt och drop inte är en bra kombination. En kombination vars resultat åtgärdas med Citodon.

I brist på annat.... lite cykling, träning och sånt.

Lite motivationsbrist just nu avseende skrivandet. I själva verket finns det väl egentligen mycket att skriva om. DN har t.ex. skrivit ganska mycket om cyklingen i förra veckan. Själv har jag övergått från svettopendling till #pendlamedstil. Jag ska tydligen också köra en Fleche snart. Träningen i förra veckan var lite upphackad. Låt oss ta det i tur och ordning.

*

I DN har det publicerats en hel del bra artiklar under senaste veckan. DN av alla tidningar. Cyklistbloggen sammanfattar. SVT Rapport hade dessutom skrivit en mycket märkligt redaktionell artikel om cyklister i stan. En artikel som faktiskt skrevs om efter det att olämpligheten i de ursprungliga formuleringarna noterats.

*

Pendla i träningskläder är bara sååå ute. Pendla med stil (#pendlamedstil) är det som gäller nu. I alla fall i en liten utvald skara twittrare. Fastnavad Langster, snygga kläder (Rapha funkar självklart alldeles utmärkt) och glida genom stan (vilket är just vad man gör med fastnav) - det är (väl) stil!

#pendlamedstil

*

Flecheplaneringen är i full gång (av Tille, inte av mig) och det kan ju bli en riktigt rolig dag och natt... eller rent överdjävlig om det regnar. Planen är lätt: kl 10 på lördagen är vi i Stockholm och innan kl 10 på söndag ska vi vara i Skövde. Och så lite cykling däremellan. Den stora frågan är om jag ska köra Tumbas 40-milare nu på lördag eller inte.

*

Träning då... Tja, ett par sjukdagar samt att jag var ensamstående med barn (fru på Rhodos) i förra veckan gjorde väl inte direkt underverk för träningen. Körde veckans första pass på fredagen (simning). Ett riktigt skitpass med massa kramp. Sedan kollade jag upp träningsprogrammet för att klara Jubileumsmaran under 4 timmar (nedåt 3.45 ska jag nog kunna ta mig). Hursomhelst så säger träningsprogrammet att mina långpass borde ligga på 27km nu, så då var det väl bara att ge sig ut på långpass då.

Eftersom V skulle på kalas på lördagen passade det väl bra att ge sig ut då. Målet (och det jag skulle hinna med) var 2 timmar i runt 5:30-tempo. Och det var väl precis vad det blev. Kändes lugnt, piggt och bra! 22km slutade det på och hade det inte varit för att tiden i övrigt var knapp så hade jag kunna klämt några km till. Inga problem med knän, fötter eller annat strunt. Ett bra kvitto helt enkelt.

På söndagen blev det inte mycket mer än en kort och intensiv CX-tur. Insåg att jag (trots 8 år i Örby) inte varit upp på Högdalstoppen ännu. Bra ställe att köra backintervaller på.

Tumba 300km 2012-04-28 [RR]

Jaha, i lördags var det då dags att köra 30-milaren från Tumba för andra gången i mitt liv. Förra året var en riktigt härlig upplevelse med lysande majväder och glädje över att köra på nya vägar. Den här gången då? Tja, vädret ska man väl inte klaga på annat än MOTVINDEN from HELL då. Vägarna var fortfarande fina och den här gången navigerade vi dessutom helt rätt. Känslan i kroppen mot slutet var dock helt annorlunda; istället för glädje och fräscha ben, en total uttömdhet.

Nåväl, åter till loppet. Strax efter 7 träffade jag Fredde vid Älvsjömässan och fick det stora nöjet att åka i hans vrålåk ut till Tumba. För en gångs skulle var jag i god tid till start, alla prylar var med, frukost intagen, m.m. Vad kunde nu gå fel? På plats väntade en riktigt stor skara cyklister i varierande fart- och utrustningsklass; allt ifrån äldre par på tandem till sprättare med minimalt medhavd utrustning och högprofilhjul med tub. Själv kom jag med Wiliern och dagen till ära en styrväska. Alla riktiga randonneurer kör ju med sån…

Idel kändisar på starten i Tumba

Och då kommer dagens första klargörande: styrväska var inte alls någon trevlig bekantskap. Dum som jag är hade jag inte testat innan och jag upplevde framförallt två negativa saker: cykeln blev ostabil och kartfickan lät och fladdrade. Att släppa styret för att åtgärda något (klädsel etc.) var inte att tänka på, kändes alldeles för osäkert. Kartfickan är säkert jättebra vid touring i 20 km/h, i 40 km/h gick den som en jäkla vimpel. Dessutom flyger sakerna huller om buller i väskan vid minsta lilla ojämnhet i vägen. Jag upplevde inte att jag hade bättre access till mina saker än i fall jag hade haft dom i bakfickan. Mest för att jag inte ville öppna väskan under färd, med risk för att något skulle skaka ur.

För det var ju just det som var det första som hände. Kartfickan hade åkt under en bit av kardborrestängningen på väskans lock, och efter ca 3 min när vi körde över ett väggupp så skakade väskan till och ut och ner i asfalten åkte den stackars kameran. Jag var tvungen att stanna och vips var klungan borta. Så mycket för att vara i god tid. Detta ledde i förlängningen också till att jag inte (som planerat) lyckades ta en massa fina bilder eftersom kameran efter den omilda behandlingen valde att strejka och ladda ur sig vid ett senare tillfälle.

Efter upphämtning av kameran satt jag dock fart, denna gång med ordentligt stängd väska. Lyckade med lite ansträngning ta ikapp den främre delen av klungan och hängde på i ett ganska schysst tempo i motvinden. Planen var att försöka hålla sig med ett snabbt gäng ner till Oscarshäll och den förväntade medvinden därifrån. Det är mycket lättare att köra i eget tempo i medvind än i motvind.

Tillfälligt gäng någonstans efter Läggesta

Först sträckan gick väl hyfsat snabbt. Ett långt jäkla led (med typ 15-20 pers) var vi och snittade runt 32 i motvinden. Det var nog några som droppade av, men min ben kändes mycket pigga och jag hade inte som helst problem att hänga på. Det blev dock aldrig någon 2-parskörning och ett led ger inte så mycket skydd för vinden. Stämplingen i Läggesta var snabbt avklarad och efter bara några minuter drog det första gänget iväg.

Jag var tyvärr ouppmärksam och rätt som det var låg jag typ 500m efter klungan. Då kom dagens första misstag - jag försökta hänga på…. Direkt efter Läggesta övergick motvinden från lätt i sidan till stark och rak. Dessutom går det ganska mycket uppför. Att börja köra ikapp en snabb förstaklunga är alltså bara rena dumheter. Typiskt mig att göra det då… Jag klarade nästan av det. Kämpade, gick på rött, var nästan uppe i svansen för att ta hjul men klarade mig inte riktigt hela vägen fram. Efter några km:s jagande gav jag upp och anslöt istället 3 andra som verkade vilja hålla ett hyfsat tempo.

Efter ett tag passerade vi förstaklungan som drabbats av en punktering. Några andra anslöt bakifrån och vi gled vidare mot Stigtomta. Förra året valde vi fel väg. I år hade jag rutten på Edge800:an och vi kom rätt väg till Stigtomta i stället för den extra milen över Nyköping. Strax innan Stigtomta kom det snabba gänget ikapp oss och körde om. Trots motvinden och att vi nu var något färre cyklister gick det ändå med runt 30 i snitt. Etappen är dessutom 74km, så jag tycker nog att vi körde på ganska bra.

Utsikt över Bråviken från Oscarshälls Cafe - tyvärr ingen blå himmel längre

En Snickers och cola i Stigtomta och sedan var vi på väg igen. Nu blev det dock jobbigare. Dels splittrades gruppen upp något, en del var trötta och "lucka" hördes titt som tätt. Etappen innan var dessutom skyddad av skog emellanåt. Nu åkta vi längst gamla riksvägen och helt öppna fält med vinden rakt i ansiktet. Vetskapen om att det bara handlade om 36km och att lunch väntade vid framkomst gjorde dock det hela lite lättare. Efter några mil bestod "gruppen" av mig, Freddie och Marcus (som körde 20-milaren från Täby), samt Bengt och Torgeir (som jag körde den här 30-milaren med förra året).

Med runt 6km kvar till Oscarshäll punkterade jag bakdäcket. Sa åt dom andra att köra på till stämplingen eftersom det var så pass nära. Dock stannade ett gäng bakom till ändå - trevligt! Bytte slangen ganska snabbt. Det var dock en pyspunka och jag hittade inget i däcket vilket aldrig är kul. Trampade sedan vidare och ledde som tack för det moraliska stödet gruppen till Oscarshäll. Rullsnittet låg på hissnande 26 km/h...

Äppelknytt med vaniljsås - skulle förmodligen ha fotats innan jag började äta

I Oscarshäll såg jag på Twitter att Fredde tyvärr varit tvungen att bryta pga. ett pajat knä. Efter kaffe, räkmacka, äppelknytt med vaniljsås och en Trocadero var det dags att dra vidare. Såg fram emot medvind och lite lättare körning. Drog iväg med samma gäng som tidigare: Freddie, Bengt och Torgeir. Marcus åkte lite tidigare (han planerar att köra Sverigetempot och vill väl öva på lite ensamkörning) men vi var i kapp honom efter några mil. Sen blev det det gänget som håll ihop resten av rundan.

Resten av rundan (~15 mil) gick för övrigt i 31.6 km/h i snitt. Vilket väl är klart godkänt. Fram till Nyköping var vi samlade och jämstarka även om det spriddes lite i backarna. Vägen mellan Oscarshäll och Nyköping, längst Bråviken och in genom Kolmården, är för övrigt mycket fin och mycket kuperad.

Torgeir och Marcus funderar på livet utanför McD i Nyköping

Efter lite energipåfyllning i Nyköping (milkshake!) drog vi vidare på den sista tredjedelen av loppet. Lite segare nu; Torgeir med krampkänningar, jag seg i benen och Marcus också lite seg. Tycker dock att vi alla höll våra förningar på ett bra sätt. Bengt och framförallt Freddie var riktigt starka under den här etappen. Sista km innan Vagnhärad efter en förning släppte jag för att få trampa lite eget tempo sista biten. Gled in på OK/Q8 någon minut efter de andra. Nu var det bara sista etappen (44km) kvar.

Färjan över Skanssundet går XX.00 och XX.30, och från Vagnhärad är det 22,5 km dit. Vilket alltså innebär att man bör åka runt XX.15 eller XX.45 för att vara säker på att inte behöva vänta allt för mycket. Någon av oss läste fel i vägnoterna och trodde att avstående till färjan bara var 11km. Vilket innebar att vi tog det lugnt och klämde en kaffe. Sedan drog vi vidare. Och blev helt feltajmande till färjan. 20 minuters väntan till 19.30-färjan helt i onödan. Vi hade hunnit med 19.00 om det inte hade varit för kaffet. Å andra sidan - vad är väl en halvtimme hit eller dit.

Jag på McD i Nyköping (Bengt i bakgrunden) - ser inte helt pigg ut.

Sista 2 milen gick i ett samlat tempo. Jag hade inte mycket krut kvar alls i benen och var väldigt nöjd med att rulla in på Statoil i Tumba. Tror faktiskt att hela gänget var ganska nöjda med att vara i mål. Fredde hade ju som sagt var brutit och jag stod nu inför att sätta mig på pendeln till Älvsjö (hade ingen större lust att klämma 2 mil till faktiskt). Som tur var hade Torgeir plats med tre cyklar på sitt påhängsställ så jag fick skjuts ända fram till dörren hemma. Riktigt lyxigt.

Stupade sedan ner i ett bad, drack en pilsner, tvingade i mig lite mat och stupade i säng. Ingen kul känsla att vara så pass utpumpade efter något som jag ändå får anse att jag har hyfsat bra koll på. Men som jag senare konstaterade så berodde det ju med ganska stor sannolikhet på en bugg i systemet. Vi får väl se hur jag känner mig efter 40-milaren.

Knäckt...

...hos naprapat Lasse idag. Ryggen nyknäckt och ömma punkter tryckta på. Känns bra. Ska försöka mig på ett trainerpass ikväll.

RR Tumba 30 på ingående - lovar!

...och när man trodde att allt var bra.

Valborg gick i vekhetens tecken. Efter att ha lämnat V hos några kompisar (så att hon skulle få ha lite kul i alla fall) däckade jag här hemma och sov 14 timmar i sträck. Sedan kände jag mig faktiskt ganska bra. Under kvällen deklarerade jag och dödade en jättestor husspindel (vilka både ger ungefär samma känsla av obehag).

I morse vaknade jag och V hyfsat pigga och satte oss på cyklarna och cyklade till skolan. Väl framme böjde jag mig över V:s cykel för att låsa den. Och när jag rätar ut ryggen: BAAM! Ryggskott.... suck.

Får väl se om min naprapat får ordning på den i morgon.