Lista över tävlingar som jag SKA köra innan jag dör

"Bucket list" kallas det visst på engelska. Något vettigt uttryck på svenska kan jag inte komma på. Det finns ju förvisso en uppsjö av böcker som heter typ "101 golfhål du måste spela innan du dör", "204 filmer att se" etc. Men jag får inte till någon klatschig one-liner av det. Så låt oss helt enkelt nöja oss med att jag listar ett gäng tävlingar som jag vill genomföra innan jag... typ dör eller nåt.

Några har jag ju redan gjort:

• Min första Ironman - blev IM Frankfurt. En fantastisk upplevelse på många sätt.
• Alpe d'Huez Triathlon Long Course - några veckor efter Frankfurt. Kanske måste göra om den och se hur det går att prestera ordentligt utvilad på den (och med en linjehoj i så fall)
• Ironman Kalmar - en IM i Sverige, får ju inte missas.

Och då har jag kvar:

• Embrunman - Fulldistans i franska alperna. Col  d'Izoard skall besegras och totalt 5000 höjdmeter på cyklingen. Kan det bli bättre?

Höjdkurva för cyklingen i Embrunman

• Norseman - Denna och Ö-till-ö nedan är omnämnde i "The World’s Toughest Endurance Challenges" och bara en sån sak torde ju vara tillräckligt för att locka. Har sökt plats ett år tidigare och kommer att fortsätta.
• Ö-till-ö - Ett svenskt koncept och en riktigt rejäl utmaning. Speciellt för mig som inte kan simma. Och det här med att plocka bort cyklingen som är min starkaste gren är ju inte så smart. Fast håller man på med tränings och triathlon på det sättet som jag gör så ska man bara köra Ö-till-ö någon gång.
• Kona - VM på IM-distansen Hawaii. The Cradle of Triathlon typ. Det är bara det här med att man måste kvala.
• IM France - Värme, höjdmeter och en rejäl pannbenslöpning fram och tillbaka längst Promenade des Anglais. Borde passa mig alldeles utmärkt alltså. Bortsett från värmen då. Nu är väl kanske inte själva tävlingen den mest spektakulära, annat än möjligtvis cyklingen. Men eftersom familjen blev så pass förälskade i Nice så är det klart att vi ska återvända.
• En IM i USA - Bortsett från Hawaii alltså. Skulle kunna tänka mig Lake Placid eller Couer d'Alene. Eller varför inte Florida med en hel del svenska deltagare och bra tider. Hade det inte varit för det rent praktiska i att köra en IM i USA, eller kanske det faktum att det är en ganska lång och dyr resa hade jag nog valt att köra min första där.
• En IM i Asien eller Australien - Eller kanske inte ens en IM-brandad tävling utan kanske helt enkelt den vackra Challenge Wanaka.

Challenge Wanaka - på andra sidan jorden.

• Challenge Roth - Den snabbaste och mest klassiska tävlingen i Europa på IM-distansen. Vansinnigt populär dock och brukar sälja slut på några minuter. Publiken ska tydligen vara helt galen.
• Paris-Brest-Paris - Det där med att cykla 120 mil med andra gubbar och gummor i relativt moderata hastigheter är kanske inte så glamoröst eller häftigt som en Ironman. Men det finns (uppenbarligen) något som tilltalar mig i det. Nu går ju PBP nästa år (går vart 4:e år) och förmodligen kommer jag att anmäla mig. Frågan är bara hur jag får in en full brevet-serie (20, 30, 40 och 60 mil) i planerna. Och om jag får en biljett till Norseman, hur gör jag då? Eller så är det helt enkelt så att jag ska vänta med PBP till typ 2023 och ta det som en 50-årsgrej i stället?
• Haute Route - Finns i flera varianter men det är givetvis Geneve-Nice (904km och 21 400 höjdmeter fördelat på 7 etapper) som lockar mest. Alpcykling och målgång i Nice. Vad kan gå fel?
• Ett ultralopp (löpning) - Behöver inte vara något speciellt lopp, eller med något speciellt mål. TEC kan funka, kanske BRR som jag faktiskt testat förut eller varför inte Ultravasan? 24H på bana eller liknande är dock inte något som tilltalar mig. Men det där med att springa riktigt länge är något jag skulle vilja prova på. Och givetvis menar jag då inte eller lopp som är 46 km och kallar sig för Ultra bara för att det är några km längre än en mara. Näe, 50 miles är nog minimum. 50 eller 100 miles eller 100km ska jag testa någon gång.

De flesta är ju bara att anmäla sig till och köra. Kanske träna lite till också. De problematiska loppen är ju Norseman och Ö-till-ö där jag faktiskt måste ha lite tur för att få en startplats i lotteriet. Egna meriter kommer nog knappast att hjälpa mig. Och så Kona förstås. Men det är ju bara att kvala. Hur svårt kan det va?

Är det något annat som jag "borde" köra?

IM Kalmar 2014 - min betraktelse

Många känslor genomsyrar din kropp under en så pass lång och krävande utmaning och tävling som Ironman-distansen trots allt är. Det kommer att göra ont; en IM-mara är trots allt en ganska vedervärdig sak att genomföra. När energidippen kommer på cyklingen (för den kommer, tro mig) gäller det att hitta det som driver dig framåt. Du kommer att vara nervös och livrädd för att misslyckas; för de allra flesta är det tävlingen med stort T under året och den dagen då ett års förberedelser ska vidimeras. Misslyckas du är det liksom inte bara att ge dig på det nästa helg igen. Oavsett om du sedan håller på 8 eller 16 timmar är det en lång och energiätande dag som kommer att kräva din fullständiga uppmärksamhet, engagemang och vilja. Annars går det inte.

Och så är det ju den här saken med att det är helt jäkla underbart! Det får man liksom inte glömma bort under loppet. Stämningen, förväntningarna, atmosfären, heroes hour, crescendot, glädjen, lättnaden, tårarna, vänskapen, värmen, prestationerna, publiken och hela cirkusen som Ironman är. Det går liksom inte annat än att bara älska det. Min fru sa att jag såg ut som ett barn i en godisbutik bara av kliva ur bilen på torsdagen i Kalmar. Visst kan man ha synpunkter på IM-organisationen, men jag tror knappt att någon tvekar om att de levererar en helhetsupplevelse.

Cykel - check!

Resten av utrustningen - check!

Frankfurt var bra, men Kalmar var något i hästväg när det gäller publik och funktionärer. Om Heartbreak Hill i Frankfurt fick mig att känna mig som en TdF-cyklist, fick varje löppassage genom Kalmars centrum mig att känna mig som om jag var på väg att vinna hela tävlingen. Vid passagen av rondellen på Ängöleden, då vi skulle ut på fastlandsdelen av cyklingen, fick jag gåshud på hela kroppen och nästan en liten tår i ögonvrån. Jag har aldrig varit med om en så dedicerad, tålmodig och entusiastisk publik och funktionärer likaså. Timme in och timme ut stod denna publik och hejade, uppmuntrade och ropade namnen på människor de aldrig träffat och aldrig kommer att träffa igen. Klockan 7 på morgonen var hela Kalmar vaket och inte förrän efter fyrverkeriet vid 23:30 somnade någon.

Mitt eget lopp blev kanske inte den peak på säsongen som jag hoppats på. Jag satt ju upp ett mål på 10:30. Nu höll tyvärr inte min löpning hela vägen för det. I slutändan kapade jag dock nästan en halvtimme på min tid från Frankfurt så visst ska jag väl vara nöjd. Det är definitivt ett steg i rätt riktning och att få göra det i Kalmar var en ynnest med tanke på det jag nämnt ovan.

Några detaljer från själva loppet då:

SWIM
Vågstarten fungerade alldeles utmärkt. Jag ställde mig mitt i 1:15-gruppen och kunde i lugn och ro starta simningen. Av någon märklig anledning blev det ganska trångt på det långa benet efter första 90-graderssvägen. På tillbakavägen var det sedan riktigt svårt att hitta något riktmärke att gå på samtidigt som bojarna inte syntes ordentligt. Inte någon direkt 100%-ig navigering där alltså. Passagen förbi kajen och den lilla hamnen var grymt cool, om än med en del maneter och grisigt vatten. Efter 1:18 var jag klar och på väg in till växlingen. Klockan mätte upp simningen till 4,17 km och känslan bland de flesta var att den nog var något lång. Nöjd med det.

Det jag tar med mig till nästa tävling är att jag ska fokuserad på tekniken och försöka bli snabbare. Uthålligheten har jag, men i dagsläget har jag liksom bara en fart. Skulle vilja kunna kapa runt 10 minuter på simningen, vilket jag borde kunna göra med en säsongs teknikfokus. Slutligen anser jag att personer som simmar bröstsim runt bojarna och personer som simmar hela banan i ett sicksack bör förbjudas.

Nu fru hävdar att jag är där i vattnet någonstans

Uppgången - här har ingen någon aning om var jag är

T1
Som jag och Carl misstänkt innan var ombytestältet klart underdimensionerat. Lite konstigt kan man tycka. Jag fick sitta på golvet. Tog det dock ganska lugnt och fick till en godkänd växling.

På väg ut på cyklingen. Blockad som vanligt.

BIKE
Vinden såg ganska lovande ut på väderleksprognoserna innan tävlingen. Nu blev det inte riktigt så. Istället för en lätt SV vind fick en lite kraftigare rak västlig vind som definitivt inte hjälpte till på Öland, eller på den här bansträckningen. På fastlandet var den lite mer lynnig och känslan var definitivt att den jobbade lite mer emot än för. Det var nog något lättare cykling i år än förra året, men inte alls lika lätt som under 2012. Min plan att inte få kramp fungerade. Men 1 mil kvar till växling fick jag en lätt känning i höger lår, tog det då lite lugnt och kunde sedan växla med hyfsat pigg och okrampade ben.

Slutligen blev det exakt samma hastighet i Kalmar som i Frankfurt (34,1 km/h, Kalmar var dock 2 km lång). Denna gång dock utan kramp och sålunda med pigga ben. Frankfurt innehöll lite mer höjdmeter, men å andra sidan även partier att "vila" i. Sådana finns det knappt några av på Kalmars bana; där är det jämna watt och malande som gäller. Passerade i runda slängar ca 500 pers på cyklingen i alla fall. Så det råder väl inget tvivel om att det är min starkaste gren. På Öland blev jag riktigt kissnödig. Jag försökte lösa det enligt triathlon-konstens alla regler, men det gick bara inte. Inte för att jag skulle ha några problem med att pinka på mig, men jag fick inte till något ordentligt tryck och var därför tvungen att stanna för att lösa det. Och även om det bara tog några minuter kändes det som om hela världen cyklade om mig. Eftersom jag strax innan pausen cyklat om Carl fick jag dock det stora nöjet att cykla om honom igen.

Från cyklingen tar jag med mig att fortsätta vidmakthålla och ta små steg framåt. Min cykling räcker idag till en tid nedåt 5 timmar en bra dag. Däremot ska jag försöka planera cyklingen lite bättre och dela in den i olika "ansträngningsfaser". Nu går jag mer på känsla och trycker på ganska rejält redan från början för att sedan trötta. Inte direkt någon negativ split alltså.

Världens sötaste hejarklack.

Världens bästa hejarklack! Omöjligt att misslyckas med en sådan bakom sig.

T2
3:15 är knappt godkänt, men okej. Det hade regnat precis innan växlingen och golvet var smutsigt så det tog lite extra tid att torka fötterna och få på sig strumporna ordentligt.

RUN
Det slutliga testet. Håller benen för att köra ett marathon eller inte? IM-maror är hemska saker och det är tur att kroppen och hjärnan är duktig att glömma bort vad smärta är. Jag satte av i en komfortabel fart med vad jag upplevde var pigga ben. Den farten visade sig vara strax under 5 min/km-tempo och första milen var snabbt avklarad på ca 49 minuter. Kisspaus vid 12 km. På andra varvet börjar jag med att gå genom vätskestationerna (enligt) plan och betar av km efter km. Efter 25 km är det dock slut på det roliga. Ingen kraft eller ork kvar. Börjar gå allt längre sträckor. Inte med någon egentlig kramp, men med ben som gör sååå ont. Håller mig i alla fall i rörelse hela tiden. När det är runt 6 km kvar kommer Carl ikapp mig och uppmanar mig att springa. Hänger på i ett par km innan det tar stopp i en uppförsbacke. Carl fortsätter och tar mig med drygt 3 minuter. Går nästa en km för att uppbåda krafter att springa den sista loopen genom centrum och upploppet.

Springer upploppet, viftar med armarna, uppmanar publiken att jubla. Och den svarar. Öronbedövande. 10:52:58 - "Mattias, you are an IRONMAN!"

Mitt löpsteg ser nog allra bäst ut från sidan faktiskt.

Slutet på första varvet och piggt!

Inne på sista varvet. Inget löpsteg och inte så piggt. Men glad i alla fall.

Från löpningen... tja, det är väl pace, pace och pace. Gick ut lite för hårt och fick i mig lite för lite energi på löpningen. Gav mig själv goda förutsättningar med fräscha ben efter cyklingen, men höll inte hela vägen. Dock 25 minuter snabbare än i Frankfurt och ett klart steg framåt. Nästa gång håller jag hela vägen och kör en 3:40-mara. En sak som gnager lite är att jag kanske gick lite väl mycket och långa sträckor, att jag kanske borde ha haft lite tjockare pannben. Men det är svårt att säga; just där och då kändes det alldeles rätt att gå.

Ska väl kanske också nämna att det inte var långt ifrån att det inte blev någon målgång alls för mig. När jag på sista varvet, ett par km innan mål, springer på Södra Kanalgatan längst växlingsområdet så blåser stängslet (det som syns på cykelbilden ovan) omkull. Det är en kanske 100 m lång sektion som rasar och landar 10-20 cm från min fot. Tungt järnstängsel som med stor sannolik hade gjort mos av min fot/ankel om den landat på den. Hörde någon som skrek till bakom mig men var lite för dimmig i skallen för att se om någon blivit skadad. Hoppas inte det.

Titta, en portal med mitt namn på!

Lite småfånig pose, men Anna ville ha det så.

Post-race
Senare på kvällen gick vi (med trötta pappor och trötta barn) till Heroes Hour. Magisk stämning och kanske en liten tår i ögonvrån på både mig och Anna. En fantastisk weekend, tävling och upplevelse var över för den här gången. Men jag kommer tillbaka. Inte i Kalmar just nästa år för då ska vi ju till Klagenfurt. Men känslan är att Kalmar kommer att besökas minst en gång till.

Det finns mycket annat att analysera. Tidsjämförelser är väl lite svårt eftersom varje tävling har sina helt egna och unika förutsättningar. Placeringar går väl dock att jämföra. I Frankfurt kom jag på plats 1187 av 3015 totalt och på plats 254 av 580 i M40-44. I Kalmar plats 430 av 2346 och 86:a av totalt 462 i M40-44. Så visst är Kalmar ett klart steg framåt både tidsmässigt och placeringsmässigt. Det tar jag med mig.

Två hjältar under Heroes Hour. Frågan är om inte den lilla hjältinnan ser lite tröttare ut än jag.

Snart smäller det!

Incheckad och klar, utrustningen i ordning, insimmad, kyckling och pasta strax, Öland-loopen körd med bil, mässan kollad (riktigt dålig faktiskt), etc.

Nu återstår bara att sova, gå upp kl 4:00, äta frukost och sedan köra en Ironman. Klart det kommer att gå toppen.

Om du vill följa mig live eller se hur det har gått för mig går det bra att göra det här. Sök på mitt namn eller mitt startnummer som är 1384. Nu kör vi!

Snygg väska i år.

IM-Drömmar

Inför lopp och tävlingar av lite mer dignitet brukar jag normalt sett alltid drömma någon eller några drömmar som har med själva genomförandet av tävlingen. Precis som lite krämpor och annat är det en helt normal del av uppladdningen. Min första Kalmar-dröm hade jag i natt. Den gick ungefär så här:

Det är lördag morgon och jag har laddat upp enligt konstens alla regler. Jag är tänd och helt övertygad om succé. Starten går och jag kommer iväg riktigt bra och känner på mig att det här kommer att bli min dag. Sen är allting svart och plötsligt befinner jag mig i Athletes Garden. Jag har familj och vänner runt omkring mig och alla gratulerar till ett fantastiskt genomfört lopp, etc. Alla är glada. Fast jag har inte ett enda minne av loppet och känner mig liksom lurad på konfekten och upplevelsen. Så uppenbarligen har jag genomfört loppet. Fast det finns inte någon som kan berätta vad jag har för sluttid. Jag söker på telefonen, letar igenom resultatlistor, frågar funktionärer, vänner och andra. Och ingen kan berätta vilken tid jag har...

Sen vaknade jag. Har faktiskt inte den blekaste om vad detta kan betyda. Förmodligen betyder det ingenting alls.

I morgon (tisdag) bär det av till Kalmar. Har en viss förhoppning om att hinna cykla igenom fastlandsdelen av cykelbanan i morgon. Och så ska det ju hämtas startkit, gås på pre-racemöte och firas bröllopsdag också. Alla väckningspass är nu körda och jag är hur taggad som helst på att tävla.

Mitt startnummer på lördag är 1358. Har inte hittat länk till någon tracker ännu. Men den kommer här så fort den publicerats.

Med stormsteg...

...närmar sig Ironman Kalmar. Jag börjar så sakteliga komma in i tävlings-mode. De långa brickpassen i tävlingsfart gör sitt till, jag dricker rödbetsjuice till frukost, börjar kolla väderleksprognoser (som just nu ser väldigt lovande ut), oroa mig för om tubdäcken ska hålla en tävling till etc. Allt sånt där som är vanligt under en period av formtoppning. Eller försök till formtoppning i alla fall.

Överlag är det både plus och minus. Givetvis känner jag av alla småkrämpor som sig bör innan ett viktigt lopp. Höften som värkt lite (muskulärt) efter längre löpningar ett tag känns kanske lite mer. Den nedre delen av ryggen lider lite extra av sängbyte (befinner mig i Skåne på "toppningsläger") och nacken känns lite stel. Men inget mer alarmerande än så och inget som i slutändan förmodligen påverkar alls nästa lördag. Cyklingen känns okej, löpningen känns vass och simningen så där. Ganska precis samma läge som jag känt innan många andra tävlingar alltså. Simmande ett långt pass på Malenbadet i Båstad, 50-metersbassäng med havsvatten, och hade det inte alls kul. Det kändes bra när jag simmade, men enligt klockan gick det långsamt. Riktigt långsamt. Och det kändes inte alls kul. Simsjälvförtroendet fick sig en rejäl törn. Jag hoppas nu på att poolen var några meter för lång... Men bortsett från det har cykeln gått snabbt och löpningen har känts snabb och pigg.

En sån här ska jag ha.

Och så den ständiga frågan: vad vill jag då åstadkomma i Kalmar? En sak som jag pratat många gånger om är att få göra en bra löpning och en nyckel till det är att få springa större delen av loppet utan kramp. Och för att nå dit får jag inte gå på för hårt på cyklingen och jag måste se till att få i mig tillräckligt med vätska och energi. Får jag ihop det där borde jag ha potential att springa IM-maran på nedåt 3:45. Och bara det är ju typ 45 min snabbare än i Frankfurt.

Om jag ska sticka ut hakan säger jag så här:

• Simning på 1:15 - något snabbare än i Frankfurt, men borde vara möjligt med vågstart, bra fötter och bra navigation.
• Cykling på 5:15 - har definitivt potential att cykla nedåt 5 timmar på en så pass snäll bara som Kalmar. Men jag vill inte trycka på för mycket heller eftersom jag får lida så mycket för det på löpningen i så fall.
• Löpning på 3:45 - inte lätt, men borde vara möjligt enligt resonemang och förutsättningar ovan.
• Lägg på växlingar och strulfaktor på 15 minuter.

Då slutar hela kalaset på 10:30. Så vi säger alltså sub 10:30 för med beröm godkänt och sub 11:00 för godkänt. Många som gör bra tider på IM-distansen har ofta gjort en markant tidsförbättring mellan debuten och andra loppet. Erfarenhet bör alltså väga lite tungt i alla fall. Och ska jag nu under 10:00 så är väl 10:30 ett bra steg på vägen.

På söndag går sista långa träningsdagen (60 min simning på morgonen, 75 min cykel+30 min löpning i tävlingsfart) och på torsdag morgon bär det av till Kalmar. Ser verkligen fram emot start nu.

Västerås Triathlon - Barn/ungdomsloppet [RR]

På lördag kväll/eftermiddag innan huvudloppet, SM/RM på olympisk distans, genomfördes i Västerås så kördes även ett lopp för barn och ungdomar. Detta på distanserna 100m/200m simning (beroende på ålder), 5 km cykling och 1 km löpning. Eftersom Valencia gillar detta såg vi givetvis till att komma till Västerås dagen innan så att hon skulle kunna få tävla. Rent generellt är det ett otroligt lovvärt initiativ av arrangörerna att se till att ett sånt här lopp genomförs i samband med en större tävling (allra helst skulle det väl vara samma dag som stora tävlingen dock). Det är det roligt och viktigt för barnen att få prova på tävlingsformen lite mer "på riktigt". Framför allt när de börjar bli lite äldre. Tyvärr är det väldigt få tävlingar för barn som genomförs med några vettiga distanser. För V som är 9 år är det lite extra torftigt; antingen så är det typ 10 m simning, 1000 m cykel och 100 m löpning, "för bebisar" som V brukar säga, eller så är det åldersgräns på 11-12 år för att få köra. Därför all heder åt initiativ som Västerås Triathlon eller Väsby Duathlon som kör "riktiga" tävlingar och utmaningar för barnen. Mer sådant!

Men... Västerås Triathlon för barn och ungdomar inte en särskilt rolig händelse ur säkerhetssynpunkt. Tyvärr kändes det nästan lite nonchalant med problematik som inte borde varit särskilt svår att förutse. Barnens tävling genomfördes med Lögarängsbadet (utomhus) som bas. Den badplatsen ligger alldeles vid Västerås hamn där det finns restauranger, wakeboard-park (kabel) och där det rör sig massor av folk vid semestertider, helger och fint väder. Runt wakeboard-parken går en asfalterad sträcka bestående av väg med parkering på ena sidan samt cykel- och gångväg (ganska smal sådan) på andra sidan. Cyklingen gick 5 varv på den sträckan och löpningen 1 varv.

En nästan korrekt beskrivning av banan; den bortre öglan gick i början av varvet istället.

Ta alltså bilar som kör in och ut på parkeringsplatser längst vägen, en smal GC-bana med asfaltsskador (rotsprängningar) som ligger i skugga, flanerande familjer, fyllegubbar och 4 st 90-graderssvängar och lägg till 30+ st barn i åldern 9 till 15 år som ska cykla fem och springa ett varv på samma ställe, så förstår du att det finns vissa risker att problem kan uppstå. Så visst var det med andan i halsgropen som tävlingen genomfördes, i alla fall för oss föräldrar. Jag vet inte hur det såg ut vid bortre delen av rundbanan, men jag misstänker att det varken var avspärrat eller någon som visade vägen. Nu tror jag inte att det inträffade några olyckor eller större missöden, men det beror också på att föräldrar stod och stoppade bilar, räknade varv åt sina barn, etc. Jag förstår givetvis att det för det mesta inte finns möjlighet att köra sådana här tillställningar på avspärrade områden. Men det måste finnas bättre alternativ än detta. Att det skulle vara oerhört mycket folk och bilar i rörelse i området en lördageftermiddag under semestertider kan som sagt var inte kommit som någon överraskning. Så väldigt bra ett en tävling ordnades, men väldigt dåligt att det blev under sådana förhållanden.

Och själva tävlingen då? Jo, Valencia genomförde den ungefär som jag brukar köra längre tävlingar: dålig simning, bra cykling och okej löpning. Det var första gången hon simmade (tävlade) i öppet vatten och det var lite läskigt. Växlingen var okej trots lite strul med nummerbältet. Cykling snabb och stabil och med avhopp i farten till sista växlingen (klart pr0). Sen gick hon ut lite hårt på löpningen, fick håll och blev omsprungen av Vendela på upploppet. Men bortsett från det tyckte hon att det var väldigt kul och planerar redan för hur det ska bli bättre i nästa tävling. Känns det igen?

Lite rutinerad hjälp vid uppställning i växlingsområdet.

Kontroll av simbanan

Start på stranden - som det ska vara på riktigt.

Av med prylarna i farten.

Upp till T1 via bryggan.

Stor och liten i växlingsområdet.

Ut på cyklingen.

Bara ett varv kvar nu.

Att hoppa av i farten har hon tränat på hemma

Ut på löpningen. Stor tjej att ta sikte på där framme.

Upploppsrakan, med håll!

Trött, men funderar redan på nästa lopp.

Farleden Swimrun [RR]

Jag hade ju en "förköpsplats" till Amfibiemannen som kördes i fredags. Men eftersom jag inte riktigt visste hur semestern skulle se ut när anmälningen öppnades bestämde jag mig för att skippa den. Hittade däremot ett litet trevligt alternativt i Farleden Swimun samma vecka. Mer lagom distans, inget krav på partner och en klart överkomlig anmälningsavgift. Så när det visade sig att vi skulle vara hemma den veckan slog jag till och anmälde mig. Fick även med mig Carl, som dock tyvärr DNS:ade för att spara sin simning inför Kalmar. Jag och familjen åkte ner till lilla pittoreska Arkösund och körde lite Swimrun.

Det var min andra tävling för i år på det hippa Swimrun-formatet (triathlon är sååå 2013, swimrun är det nya svarta 2014). Den första, Stockholm Swimrun, har jag nog faktiskt inte skrivit något om här på bloggen. Den körde jag iaf med Christian och det var riktigt kul. Det finns något tilltalande enkelt i att ta sig från punkt A till punkt B (eller ett varv) längst en bana; är det på land så springer du och är det vatten emellan så är det bara att kasta sig i och simma. Det är betydligt mindre utrustningsfokus (löparskor och våtdräkt är nödvändigt) och lite mer lättillgängligt. Vatten finns överallt och löpningen kan vara banan såväl som obanad, så ur det perspektivet är det ju väldigt lätt att hitta tävlingsarenor i Sverige. Som arrangör är det ju dock något av en mardröm att hålla koll på X antal simsträckor med följebåtar och allt. Jag tror att det framförallt är av den anledningen som anmälningsavgifterna stuckit iväg lite; det krävs helt enkelt en ganska stor organisation för att genomföra en "riktig" Swimrun-tävling med bra säkerhet. Men det finns ju också alternativ så som Sickla Swimrun, Hellas Swimrun m.fl.

En färgkombination utan dess like

I Arkösund hade vi fint väder i princip hela dagen (till skillnad från i Stockholm). Inte riktigt lika varmt som dagarna innan, men väldigt kvavt. Algblomningssutuationen hade blivit bättre, men det fanns dock en del alger kvar, framförallt under första simningen, och arrangören rekommenderade inte att dricka allt för mycket vatten. Som vanligt såg hela startfältet superfit ut och jag undrade i vanlig ordning om hur det här skulle gå. Tog ett sista-minuten-beslut att köra i endast badbyxor (jag och Faris Al Sultan liksom) eftersom det var varmt och extra flythjälpmedel (typ dolme för att kompensera för de avklippta benen på våtdräkten) inte var tillåtet. Och så lite för att det kändes jäkligt kul att tävla i en sådan utstyrsel.

Laddat i starten

I starten var det som vanligt rusning. Hängde på täten i typ 3:45-tempo under den första km fram till första simningen. Hoppade i som typ 10:e man i det varma och ganska geggiga vattnet och började simma. Utan våtdräkt, utan dolme och med skor på fötterna känns det verkligen inte som om att man kommer någon vart alls. I den relativt dåliga memoreringen som jag gjort av banan trodde jag att vi skulle upp på en holme efter typ 200 m. Och det skulle vi, men nu blev det av någon anledning inte så. Så istället blev första simningen nästan 1000 m, rätt över sundet till Arkön. Tyvärr var det inte helt lätt att se var vi skulle upp på andra sidan. Ett fält blir väldigt utspritt över 1000 m simning så det finns liksom inte så många att följa och då det går lite vågor är det inte heller helt lätt att se något på land. Speciellt inte en gul IKEA-kasse som hänger i ett träd. Och speciellt inte när det dessutom kör en båt med en gul vimpel på fram och tillbaka i hamnen på Arkön.

Banan

Till sist kom jag i alla fall rätt och kunde påbörja dagens andra och längsta (4 km) löpning. Terrängen var betydligt mer obanad än jag räknat med (från traktorspår till liten slingrig stig till helt obanat och endast snitslat) men jag höll ändå ett 4:15-tempo och sprang om en hel del andra som jag tappat under första simningen. Efter den långa löpningen kom ett parti som jag inte alls gillade eller fick något flyt i; ett antal kortare (100-300m) simsträckor med endast korta obanade passager över hala klippor och skär. Jag får inte ut något för att jag är en okej löpare, utan tappar endast på simningen. Det var inte riktigt läge att ha någon tång- eller sjögräsfobi under det här partiet heller.

Den andra långa löpningen på Gränsö trodde jag skulle vara uteslutande på väg, man kan ju lätt få det intrycket av att titta på kartan, men så var det inte alls. Simningen från Gränsö över till fastlandet skulle gå via en kobbe, men det fanns inga utmärkningar och det var inte någon annan som simmade upp där. Slutligen följde en riktigt jobbig avslutning med kuperad och obanad terräng ett par km innan den sista simningen på drygt 300 m och 1 km asfaltlöpning till mål. Tog emot väldigt mycket hejarop och applåder under löpningen genom Arkösund och jag är helt övertygade om att det berodde på min tävlingsutstyrsel (smiley). Kom i mål på 2:18 på plats 30 av 97 fullföljande och ca 30 minuter efter vinnaren. Hade sagt till Anna att jag trodde att det skulle ta strax över 1:30. Men det var innan jag såg terrängen, sjögräset och de hala klipporna. Officiella sträckan var 11,8 km löpning och 2,7 km simning, tror dock att det var längre.

Målgång

Medaljerad i badbyxor - inte varje dag.

Allt som allt en rolig tävling. Familjärt, trevligt, glada människor, trevliga konversationer och allt sånt. Det blir väldigt personligt på ett litet ställe som Arkösund. Sedan fanns det väl ett antal barnsjukdomar och saker för arrangören att ta åt sig till nästa år, men Simon verkar vara en lyhörd kille och jag är säker på att han lär sig mycket att årets arrangemang. Egentligen är det här en bana som inte alls passar mig alls eftersom min absoluta svaghet ligger i simningen (uthållighet har jag, men ingen fart) och så pass stökig löpning inte heller är något som jag tränat specifikt på. Dessutom alldeles för mycket simning i proportion till löpningen och många löpsträckor som var alldeles för korta för att jag skulle kunna dra fördel av dem. På så sätt passar t.ex. Stockholm Swimrun mig betydligt bättre. Men jag gillar formatet och får väl se det som en utmaning och träning. Så det här kommer jag nog att göra igen.

Avtvättad av Valencia efteråt - färskvattnet var riktigt kallt!

Big Day [Fail?]

Känner mig som en urvriden trasa idag. Inte stel och öm i kroppen, men tom på energi och ork. Jag dricker mängder och kroppen fullkomligt skriker efter mat. Men det kanske inte är så konstigt med tanke på gårdagens övning. Det är 4 veckor kvar till Kalmar och tanken var att köra en Big Day a la Friel. Det blev väl sådär om jag ska vara ärlig... men visst ska väl genrep gå åt skogen?

Planen var enkel; 1h simning i Källtorpssjön, 5h cykel på Södertörn och 2h löpning i Örby med 90 minuter paus mellan varje moment. Hade fått med mig Carl också, för inte vill man väl njuta av en sån här dag alldeles ensam.

Simningen var inga konstigheter alls. Vi simmade på 2 varv a ca 1400 m (runt öarna) på runt 53 minuter. Inte helt optimal navigering (solen ställde till det) men okej. Vi låg lite på varandras fötter när tillfälle gavs. Kom helt pigg upp ur vattnet. Jag måste verkligen försöka ta ut mig lite mer på simningen. Det väl gå lite snabbare då?

Sen drog vi hem till mig i Örby, klämde en kopp java och laddade hojarna med energi och vatten. Nu började det bli riktigt varmt dessutom. Jag körde med 2 vattenflaskor; en med elektrolytdricka och en med sportdryck. Tanken var att fylla på med vatten under vägen; och det hade nog varit bra om jag hade gjort det. Nu gick jag torr istället. Och fick kramp i Jordbro.


Ner till Ankarundden var det motvind större delen av vägen. Men trots det och trots 14 km med cykelvägar, rödljus och annat innan vi kom ut på landsväg höll vi ändå 32 km/h i snitt. Jag låg i front i princip under hela rundan med Carl troget 10 meter bakom. Sen var ju tanken att det skulle gå lätt i medvinden hem. Fast så blev det inte riktigt. I Ösmo kände jag mig lite mosig och började få en första krampkänning insida lår. I Jordbro slog det sedan till ordentligt. Jag skulle givetvis stannat till betydligt tidigare och fyllt vatten. 2 mil är fortfarande långt när du krampar och är torr. Lyckade i alla fall häva och stå på den sista milen.

Vi tappade lite fart på slutet maa kramperna och landade in på 157 km med 31,3 km/h i snitt. Klart underkänt om cyklingen ska gå på nedåt 5 timmar. Tar man dock bort cykelvägar och rödljus, lägger på lite mer vätska och energi, lite tävlingsnerver och dessutom alla små upp- och nedförsbackar (den här rundan är inte platt på många ställen) ska det gå betydligt snabbare.

Sen löpningen då. Min oro var att krampkänningarna skulle hänga med trots vilan efter cyklingen, och så blev det ju tyvärr. Första 4 km gick bra, men sedan kom den igen. Först insida vänster, sen insida höger, baksida höger, etc. Carl hade håll.... två slagna hjältar. Släppte iväg Carl och ägnade mig åt att häva kramp varannan km. Höll dock ett hyfsat tempo mellan attackerna och kunde springa de sista 3km till andra varvningen (vi körde på min 6,5 km-varvbana i Örby) utan kramp. Bestämde mig dock för att bryta där, drygt 50 minuter för "tidigt". Häva kramp och kämpa kan jag göra på tävling, såg inte någon större anledning till att träna på det bara för att. Att löpningen under en IM är en kamp och att det blir en dubbel kamp med kramp vet jag liksom redan.

Så vad lärde jag mig av det här då? Jo, SLARVA INTE MED VÄSKA OCH ENERGIINTAG! Och det visste jag ju redan, så varför lär jag mig inte? Nyckeln till min "framgång" ligger i att inte krampa under cyklingen. Gör jag det så går löpningen åt h-vete, ofelbart.

Västerås Triathlon 2014 [RR]

Ca 50 minuter innan start fick vi svaret på frågan som alla undrat om: 21,2 grader var uppmätt och våtdräkt skulle sålunda vara tillåten för Masters och motion. En lättnad för de flesta skulle jag tro. För de som kan simma på riktigt spelar det nog ingen större roll. Jag tror dock att de flesta var inställda på våtdräktsförbud eftersom temperaturen dagen innan mätts upp till 23 grader. Nu var det dock bara att dra på sig våtdräkten och sedan traska den dryga km till simstarten.

Jag har egentligen inte laddad särskilt specifikt till den här tävlingen (bortsett från några brickpass i tävlingsfart och väckningspass). Har mest sett det som en kul grej på vägen till Kalmar. Det är ju förmodligen enda olympiska distansen i år och givetvis lite extra kul med RM och att få tävla med några riktigt snabba gubbar. Inga förväntningar på pallplats sålunda, men väl på att göra en hyfsad tävling och en hyfsad tid. 2:20 satte jag som riktmärke, men nådde inte riktigt hela vägen.

Simningen - 34:27
Usch! Det var ganska rörigt i början och jag blev ganska rejält tilltryckt och översimmad. Kände hur pulsen och andningen stack iväg och fick fokusera ganska rejält för samla ihop mig. Väl ute vid första bojarna gick det faktiskt en hel del sjö och jag passade på att dra några kallsupar. Sen hittade jag lite ben att följa fram till första uppgången (för att ta sig in i hamnen och försätta simningen). Fick då äntligen lite rytm i simningen, även om det kändes långsamt. Hade ingen som helst koll på hur jag låg i fält eller tidsmässigt. Ville mest bara (som vanligt) få det överstökat. Min GPS klockade till slut simningen till drygt 1700m (och jag tror att jag navigerade ganska bra), så ur det perspektivet är väl tiden okej med tanke på min kapacitet. Men jag börjar tröttna på att alltid tappa så pass mycket tid på simningen ändå. Det borde väl gå att bli lite snabbare i alla fall?

Simning genom Västerås hamn

T1 - 1:30
Upp ur vattnet med en halvdålig känsla (utan att ens ha kollat på klockan). Det kompakta växlingsområdet fungerade dock bra och var snabbt. Jag hade bodygildat mig väl och fick av våtdräkten snabbt. Godkänd växling.

Cyklingen - 1:03:30
Kass start igen. Eftersom jag inte tränat på att starta med skorna fastsatta körde jag inte det på tävlingen och lyckades givetvis att slinta på pedalen, böja fram sadeln i attackposition och tappa all fart. Sen var det 5 varv på en 8 km lång vändpunktbana som gällde. Eftersom i princip alla svängar innehöll någon form av kullersten var det ju väldigt bra att det inte regnade. Nu gällde det dock att ändå att hålla hårt i styret och inte svänga för tight. Sedan betades det placeringar, både blåa och gula (motion) nummerlappar. Blev omkörd av 4 pers, som dock var varvningar av de där snabba killarna som kör på strax över 2 timmar. Så som vanligt tappade jag inte en enda placering på cyklingen. Och det är väl ett tecken på att jag simmar alldeles för uselt för min cykelkapacitet.

Vägen ut till vändpunkten gick i medvind och en bra bit över 40 km/h hela vägen. På hemvägen tog det dock emot ganska väl och det var bara att tugga styrlinda. Varven låg på runt 37 km/h i snitt och jag är klart nöjd med det.

Det råder ju inte några direkta tvivel om var det var medvind och var det var motvind

T2 - 0:41
Bra växling igen! Snabbt in, på med skor och keps och sen ut.

Löpning - 42:18
Kände direkt att löparbenen inte var med idag. Kändes segt redan från början. Om löpningen ska gå på 40 någonting så måste första km gå en bit under 4 minuter. Nu gjorde den inte alls det och jag insåg att jag hade en jobbig avslutning framför mig. 3 varv på vändpunktsbana med några ganska jobbiga backar skulle avverkas och det var bara att bita ihop. Även här gjorde sig vinden påmind. Första varvet gick segt. Under andra hittade jag dock lite krafter och lyckades i alla fall klocka några km på 4:10-ish. Vid andra varvningen hörde jag Valencia och Anna för första gången. Min fru (som vanligt brutalt ärlig) ropade "Kämpa Mattias, det ser segt ut!". Min skugga från SCT (som ryggade mig under hela löpning och sedan fick bästa tid i motionsklass) skrattade lite åt det hela. Men hon hade ju rätt. Det var segt.

Lyckades dock hålla ihop det hyfsat under sista varvet och kämpade mig i mål på 22:22:24.

Sötnos i förgrunden och mastersgubbe i bakgrunden

Dagens skörd

Post-race
22:22:24 är egentligen inte en helt pjåkig tid, men Masters 40-44 är verkligen stenhård. Min tid hade räckt till en bättre placering än 18:e i alla andra klasser (utom senior då). Till och med till topp-10 i herrar 35-39. Så det finns uppenbarligen en del snabba gubbar därute. Men lite snabbare kan jag nog bli, även om olympisk inte riktigt är min distans. Kanske borde lära mig att simma.

Hittills har ju säsongen varit ett enda stort lyckopiller och det här är väl egentligen första tävlingen som jag inte känner mig helt nöjd med. Men jag hänger inte läpp för det. För det är ju så jäkla kul att tävla och i år är det ju i Kalmar som det ska hända!

Valencia tävlade faktiskt också i Västerås. Men det finns det så mycket att säga om att det kommer i ett separat inlägg.

Varmt!

Ja, man ska ju inte klaga. Men... Trevligt med värme absolut. Särskilt för de som har semester. Och för de som gillar typ 30 grader i skuggan. Jag är nu inte riktigt en sådan kille. Visst är det trevligt om jag får sitta under en parasoll och får ha obegränsad tillgång till kall dryck och svalkande bad. Då funkar det. Men om jag behöver göra något som involverar rörelse blir det bökigare. Det krävs inte mycket ansträngning för att svetten ska börja rinna. Cykla till jobbet utan att bli svettig är mer eller mindre omöjligt oavsett hur lite kläder jag har eller hur långsamt jag än cyklar. Och det spelar ingen roll att det liksom är luktfritt och helt normalt, det känns liksom inget fräscht ändå.

Sen har vi det här med träning i värme. Dels ställer det hela andra krav på vätsketillförseln och dels blir det f-n så mycket jobbigare. I alla fall initialt. Visst kan även jag anpassa kroppen efter värmen och bli mer van, men det blir ju onekligen en viss chock av att förra veckan köra i regn och 15 grader och några dagar senare i 30+ grader och sol. Men med lite acklimatisering blir det i alla fall något lättare. Oavsett vad svettas jag dock mängder, tappar vätska, salter och mineraler och krampar betydligt lättare. Så av Frankfurt i 32 grader eller Vansbro i 10 grader föredrar jag nog faktiskt det sistnämnda (om vi bortser från regnet).

Sol

Sen har vi ju det här med eftersvettningar... För att få schemat att gå ihop försöker jag ofta lägga löppass på 1h eller mindre på lunchen. Problemet med det när det är så här pass varmt är ju bara att min kropp rinner i upp till en timme efter ett hårt pass i värme. Spelar liksom ingen roll om jag duschar iskallt eller försöker något annat trick. Svetten rinner, kläderna blir genomblöta och jag kan inte göra något åt det. Mindre roligt när det kundbesök eller något sånt; då är det bara att behålla kavajen på och hoppas på att det inte syns allt för mycket på skjortan på framsidan. I-landsproblem förvisso, men ändå...

*

Inför Västerås har jag inga som helst förhoppningar annat än att göra en så hyfsad tid som möjligt. Konkurrensen är lite hårdare än i Duathlon-RM och här måste jag ju simma också. Just nu ser det dock ut som om att det inte kommer att bli så hiskeligt varmt och då temperaturen sjunker lite till helgen kommer det förmodligen inte heller vara risk för att simningen blir våtdräktsfri (vilket den blir om vattentempen är över 22 grader). Banan ser platt och snabb ut, sedan återstår väl att se om den är kort eller lång. Jag hoppas i alla fall på att kunna simma på under 30 minuter, cykla på (max) 1:05 och springa på runt 40 minuter. Så 2:20 med växlingar säger vi väl då.