Never gonna give you up...

Och han funderade och funderade och funderade. Och så kom han på det!

Innan jag åkte i väg på mitt stora äventyr sa jag lite skämtsamt några gånger "om det går åt skogen har jag Argentina som back-up-plan". Det var mest när jag pratade med Camilla eftersom jag visste att hon funderade på att åka dit. Dagen efter det att vi kom hem från USA hade jag lite kontakt med Adam via FB och fick då klart för mig att han och Camilla faktiskt var anmälda till Argentina. Och att Marre och Peter J förmodligen skulle dit också. Jag funderade i några timmar och sen började jag söka boende och resa. På kvällen pratade jag med familjen och fick klartecken. Sen skickade jag iväg en fråga till coach KJ och undrade om han trodde att jag skulle kunna behålla formen i knappt 2 månader. "Älskar din inställning. Jag tror det går", svarade KJ och sen var det bara att köra.

Sen kommunicerade jag lite med Peter också:

Sen visade det sig att Åsa Lundström kommer med också, så nu blir vi faktiskt 6 st från TT, Åsa, Jesper Svensson och 2 svenskar till vad jag kan se i startlistan. Jag, Peter, Adam, Camilla och hennes man Thomas reser ner tillsammans.

Varför då IM Mar del Plata/Argentina, frågar sig vän av ordning. Tja, tävlingen har bara gått ett år, det är inte många startande och i år har den dessutom fått status som Sydamerikanska mästerskap vilket betyder att den har 75 kvalplatser till Kona. Det ser på pappret ut som en relativt snabb bana och av förra årets resultat att döma borde en tid under 10 timmar räcka till en top-10-placering och sålunda en god chans till kvalplats. Ungefär samma förutsättningar som i Chattanooga alltså. Det är återigen bara den här krampen som skall besegras alltså. Sub-10 har jag absolut i mig. Till nackdelarna ska väl sägas att resan hör - 2h timmar till Amsterdam, nästan 14 timmar till Buenos Aires följt av 5 timmar buss till Mar del Plata. Kan tänka mig att den resan avskräcker många. Prismässigt blir det nog inte mycket dyrare än att köra en tävling i Europa eftersom boendet och maten är så pass billig i Argentina. Men, vi får väl se i efterhand om det här är en bra idé eller inte.

Ser ju bra ut!

Träningen då? Efter Chattanooga vilade jag faktiskt i hela 5 dagar. Det var nog det längsta frivilliga uppehållet jag haft på många år. Efter diskbråcket förra året gick det faktiskt 8 dagar utan träning och i Singapore höll jag upp i 4 dagar pga. problem med knät som senare opererades (men då började jag med rehab redan dagen efter, cyklade efter 3 dagar och sprang lite efter 6 dagar). När jag sedan bläddrar bakåt i Training Peaks (till början på 2015) hittar jag bara ett uppehåll i tre dagar pga feber. Men inga frivilla uppehåll längre än en enstaka vilodag alltså. Kontinuitet is the shit sägs det ju...

Men det var ju inte det jag skulle skriva om. Träningen har flutit på bra. Vi har kört några veckor med riktiga löpblock med många mil och en del riktigt bra löppass. Sen 2 veckor med cykelfokus. Tycker att kroppen svarat på ett bra sätt och även om jag kanske inte direkt känner att jag blivit bättre så har jag definitivt inte blivit mycket sämre i alla fall. Sen är det ganska tydligt att kroppen är trött och att jag absolut behöver lägga in en period och ostrukturerad och alternativ träning efter Argentina. Jag har en hälsena som bråkar lite (senskideinflammation), mitt opererade högerknä är lite stelt och jag kan ibland känna en liten mental protest mot att sätta igång dagens träningspass. Och egentligen är det kanske inte så konstigt då jag mer eller mindre haft kontinuerlig säsong de två senaste åren. Uppehåll och prep-period hade jag nog senast i oktober 2016 enligt mina anteckningar. Ska försöka få till lite ändring på det.

På onsdag nästa vecka bär det av till en ny kontinent. Den 5:e som jag tävlar på #globetrotter

IM Chattanooga [RR]

Morgonen var onekligen lite speciell eftersom simningen var inställd. Den vanliga morgonrutinen fick ersättas med något lite mer okänt. Förvisso har jag tävlat med inställd simning förut (i Vansbro), men då fick vi ju inte reda på det förrän på tävlingsmorgonen. Min klocka ringde kl 6:15 istället för 4:45. Hotellet hade faktiskt inte någon tidig frukost på tävlingsdagen, men eftersom min start var senarelagd funkade ju 6:30 okej. För en gångs skull vaknade varken Anna eller Valencia (tonåringen kan förvisso sova sig igenom ett världskrig) och jag kunde klä på mig, ta min packning och smyga mig ner till frukosten. Mötte på mannen från Michigan, Rickard från Sverige och någon annan vilsen atlet. Men bortsett från det var det faktiskt förvånansvärt tomt i matsalen. Fick i mig pannkakor, bacon, kaffe och mängder med lönnsirap. Dock tveksamt och jag lyckades äta för de $15 som frukosten kostade. Promenerade sedan de ca 2 km mot växlingsområdet i ett ganska behagligt väder. Smet in på en toalett halvvägs och klarade av det där som man gärna vill göra innan tävlingen. Längste vägen anslöt sig fler och fler nervösa atleter till den strida strömmen som gick mot startområdet. Det enda jag egentligen saknade just då var min telefon och hörlurar med Kendrick i. Hade lämnat telefonen (och därmed peppningsmusiken) till tjejerna så att de skulle kunna nyttja min datatrafik för att följa mig under dagen.

Incheckad cykel

Inga rack här inte...

Växlingsområdet skulle öppna vid 6:30 och sen egentligen aldrig stängas eftersom starten (på cyklingen) skulle pågå i över en timme. De tider jag hade att passa var 7:30 för inlämning av Special Needs och ca 8:30 för min start. Och återigen, en väldigt behaglig start på morgonen jämfört med när simningen är involverad. För första gången på tävling lämnade jag in 2 påsar till Special Needs; dels en till cyklingen med en väldigt starkt blandad flaska med energi (samma som i Österrike) och dels en till löpningen med 5 gels och 1 st Cramps Away. Hade faktiskt inte kollat upp vad det var för energi som erbjöds på tävlingen utan tänkte mig för en gångs skull vara självförsörjande med Mighty Sport vars produkter jag vet fungerar för min mage. Efter att ha lämnat in påsarna precis vid 7:30 gick jag in i växlingsområdet, satte flaskorna på cykeln, satte på cykeldatorn, pumpade däcken, kollade igenom min Run Bag och sedan var jag klar. 50 minuter till start. Gick ner till floden och satte mig ner för att vila och samla tankarna ett tag. Kände mig lugn och kanske inte helt laddad. I vanligt fall brukar jag tagga till i startfållan och i samband med simstarten fatta att det faktiskt är en IM jag ska ge mig ut på. Nu var det liksom en lite mer diffus känsla. Kl 8:30 skulle man starta att släppa i väg age groupers: 2 åt gången var 5:e sekund i nummerordning. Just nummerordningen var väl mest bara ett riktmärke egentligen eftersom tidtagningen startades när du passerade startlinjen. Men någon ordning måste det ju vara. Några minuter efter 8:30 startade jag min 8:e Ironman.

BIKE 5:15:09

Och på tal om speciellt; att börja med cykling var onekligen en konstig känsla. När man startar med simningen så tänker man liksom inte så mycket på det här med hur hårt man ska starta, hur man ska förhålla sig till folk runtomkring osv. När man kommer upp ur vattnet och springer genom T1 så är det inte så mycket att tänka på; bara att hoppa upp på cykeln och sen går det mesta av sig själv. Jag hade egentligen inte korrigerat min plan någonting; gick kanske ut lite hårdare än vanligt men höll mig sedan till mina mål-watt.

Banan i Chattanooga är en två-varvsbana som i slutändan mäter över 186 km. Anledningen till de extra 6 km är tydligen något med att man lagt om banan lite efter påtryckningar från en kyrka längst vägen där man inte ville riskera deltagandet i söndagsgudstjänsten genom att låta trafiken bli krånglig pga en massa galna triathleter. Efter ca 15 km i urban miljö byter banan delstat från Tennessee till Georgia och landsbygd. Första halvan går sedan lätt uppför genom ett väldigt lummigt och böljande landskap. Banan kantas av små gårdar och kyrkor i väldigt amerikansk stil. Efter ca 52 km vänder banan norrut igen på böljande (men hyfsat raka) vägar, lite lätt nedför den här och på snäppet sämre asfalt. Slutligen anländer man till det lilla samhället Chickamauga, genomför banans enda lite längre klättring och ger sig sen ut på andra varvet. Banan innehåller sammanlagt 1400 höjdmeter och det är huvudsakligen i form av korta branta backar som mest egentligen fungerar som något som stör rytmen. Så egentligen är det inte någon speciellt snabb bana även om profilen ser hyfsat snäll ut.

På första varvet genom Chickamauga

I början var det trångt. Alltså trångt med hänsyn till 12 meters lucka och så. Jag startade hyfsat lugnt en liten bit över det tänkta måltempot (i watt sett). Cyklade om en del och kom ganska snabbt upp till ett gäng som verkade hålla ungefär samma tempo. Redan efter ett par mil noterade jag att det bildas små draftinggäng som mer eller mindre höll ihop. Jag ansträngde mig för att försöka hålla mig på legala avstånd i den mån det gick och siktade snarare på att få hjälp att hålla vettiga tempon. Med tanke på banans rullande karaktär var det dock oundvikligt att man emellanåt kom för nära varandra; vissa körde snabbt utför och vissa körde fort uppför. Jag hade några stycken som jag höll ihop med under första halvan av första varvet, från blandade åldersklasser. Det kändes svårt att få till en vettig rytm i de ständiga upp- och nedförsbackarna men jag tror att jag fick till det okej i alla fall.

Efter vändningen vid banans sydligaste och högsta punkt var det lite lättare att komma in i ett flow eftersom det nu gick lite lätt utför och inte lika rullande som den första delen. Var nu rejält kissnödig men lyckades lösa det på sedvanligt sätt när jag var lite ensam i en nedförsbacke. Milen flöt på och strax var det dags att åka igenom Chickamauga och förhoppningsvis emotta lite publikjubel i alla fall (publiken ute på banas övriga delar var mer eller mindre obefintlig). Jag hade fått i mig energi enligt plan och det var även dags att plocka ny flaska i Special Needs. Det gick inte riktigt lika bra som i Österrike, men jag fick min påse hyfsat snabbt. Var sedan tvungen att kasta en halvtom vattenflaska åt sidan för att få med mig ny energiflaska vilket jag sedan ägnade ganska mycket tid att noja mig åt; tänk om någon domare skulle få för sig att det var nedskräpning och diskvalificera mig… Nu blev det ju uppenbarligen inte så och det är ju ganska rimligt att special needs-zonen också betraktas som en skräp-zon. Och på tal om domare; jag såg inte en enda domare under min cykling, men en hel del uppenbar drafting. Även Anna och Valencia bekräftade att de klagats en del på draftingen där de stod och tittade på cyklingen.

Andra varvet. Lite mer sammanbiten

Strax innan jag lämnade den lilla staden hörde jag några välbekanta vrål från sidan och konstaterade nöjt att Anna och Valencia lyckats komma på transporten till Chickamauga. Tror att jag hörde V skrika något om 5:a. Efter klättringen var det sedan dags för andra varvet och det blev faktiskt ganska ensamt. Det främre fältet var nu ganska utspritt och emellanåt varvade jag några av de riktigt långsamma cyklisterna men för det mesta var jag själv. Temperaturen hade varit ganska behaglig under det första varvet men på det andra började den kännas lite mer. Vinden var väl mer eller mindre obefintlig däremot. Behöll rutinen på andra varvet; tog flaskor i samma stationer, kissade på samma ställe och vinkade på samma sätt till A och V när jag återigen passerade Chickamauga. Tappade dock lite för mycket fart och kraft tycker jag. Första varvet gick på 2:05 med 36 km/h i snitt och med 219W NP och 201W i snitt. Andra varvet på 2:10 med 34.5 km/h i snitt och med 206W NP och 189W i snitt. Skulle nog ha velat kört lite jämnare ändå även om det inte alls är någon bonkning som vi talar om.

Lugnade medvetet ner mig lite den sista delen in till stan och kom in ca 5 minuter efter min tänkta plan. Dock med pigga ben och god förhoppning om att kunna göra något bra.

T1 00:2:42 (eller T2?)

Klart godkänd växling. Cykeln togs emot av en bike catcher, så den behövde jag inte bry mig så mycket om. Min påse fick jag av en volontär som var lite snabbare än jag på att plocka upp den. Inne i tältet stod ytterligare en volontär som hjälpte mig med att plocka ur påsen lägga i hjälmen och ta hand om påsen när jag var klart. Onekligen en fördel att ligga lite före den stora massan. På väg ut från växlingsområdet hörde jag förvånat 2 bekanta röster ropa mitt namn.

RUN 4:13:40

”Du ligger 6:a nu! Bara att springa och öka lite nu!”. På något märkligt sätt hade faktiskt A och V lyckats ta sig till Chattanooga i tillräcklig tid för att se mig springa ut på löpningen. Jag fick också en uppdatering om att jag låg runt 10:e plats vid tidigare passering på cykelbanan där nu även den stora gruppen M45-49 som startade senare hade passerat.

Löparbanan hade genomgått några sista-minuten-förändringar med anledning av Tennesseeflodens höga vattenstånd. Det var ett par km innan vi skulle springa över Veterans Bridge som egentligen skulle ha gått längst Tennessee River Walk som nu i stället drogs upp på motorvägen. Med anledning av det slapp vi några höjdmeter på en klättring, men jag tror att det kompenserades med att en mindre banändring på andra sidan floden där det blev några höjdmeter extra istället. Banan var för övrigt en 2-varvsbana med en platt första halva – låååång stäcka längst motorväg som blev riktigt tråkig i kombination med trötthet och en lite roligare sträcka längst en lummig del längst floden – och sen en riktigt jobbig andra halva med några rejäla backar inte platt någonstans. Sammanlagt ca 250 höjdmeter på löpningen och det känns.

På väg till special needs och ut på andra varvet. Börjar bli ansträngt...

Min fru tror fortfarande på mig...

Första varvet på löpningen var utspritt och jag var ensam långa sträckor. Det kändes ensamt men helt okej i benen och allt gick enligt plan. Det började nu bli rejält varmt dock och jag kände hur svetten började rinna. Började ganska tidigt med att plocka is i varje kontroll och stoppa innanför kepsen. Vågade mig till och med på det här med att kissa under löpningen också. Det gick bra under första varvet när jag var ensam. På andra varvet kändes det dock som om det var lite väl mycket folk runt omkring mig för att ge mig på någon sådan manöver.

Efter 14 km var det dags att springa uppför Barton Avenue (en ökänd backe) för första gången och för första gången kände jag hur det högg till på det klassiska stället – insida höger lår. Jag gick genom vätskestationen men kom ganska snabbt igång igen och kunde sen springa relativt obehindrat. Efter Barton kommer dock Hixson Avenue och den är f-n i mig inte mycket roligare. Lite kortare men lite brantare och inte heller slut när man tror det. Men jag kunde hålla igång och snart var jag på väg mot första varvets sista uppförsbacke – Walnut Street Bridge. Precis när jag ska svänga in på bron hugger till ordentligt och krampen är ett faktum. Och den här gången släpper den inte när jag stannar. Dags att testa Cramps Away. Gurglar runt den äckliga sörjan i munnen och konstaterar att det faktiskt funkar; krampen släpper och jag kommer igång med löpningen utan känningar igen. På andra sidan bron står A och V och hejar. Enligt utsago ligger jag bra till och har börjat klättra i resultatlistan. Enligt order från KJ ska jag hålla tempot fram till 28 och sen släppa på så gott det går. A och V springer med mig genom special needs (där jag får tag på ytterligare gel och en till Cramps away. Jag försöker hålla skenet uppe och vara positiv – jag springer nog hyfsat då ändå – men någonstans vet jag att det kommer att vara svårt att fullfölja på ett tillräckligt bra sätt.

Några km efter vändningen är det dags för kramp igen. Den här gången insida lår i andra benet. Cramps Away hjälper mig tillfälligt, men när det ytterligare några km senare är dags igen har jag inga mer att ta. Häver krampen, promenerar och frågar (kanske skriker) i nästa station efter Hot Shots (en annan kramphävande produkt som enligt race briefingen skulle finnas i vätskestationerna), men ingen visste vad det var eller var det fanns. Ridå…

Den här skylten skänkte mig stor glädje men hävde tyvärr inte krampen.

Resterande del gick lite som i ett töcken. På det vanliga sättet med kramp, häva kramp, gå, springa, kramp, etc. Det var nu rejält varmt (över 30 grader) och jag svettades enormt, besökte toaletten och försökte motivera mig trots att jag visste att det var kört med en topplacering. Vid andra placeringen vid Battery Place hade nu A & V placerat sig. De hade nog sett på trackern att det börjat gå långsamt och att jag tappade placeringar och förstod nog att krampen slagit till. Försökte hålla skenet uppe men det syntes nog ganska väl att jag inte kunde springa ordentligt. Under andra varvet var det nu ganska fullt på banan eftersom många som startade senare nu var ute på sitt första löpvarv. Blev ganska förvånad över att det var så pass många som gick kontinuerligt redan under sitt första varv. Jag gick ju en del, men inte lika mycket och det var under mitt andra varv. Nåväl, vi har väl säkert lite olika mål med loppet.

Trots kramp, smärta, uppförsbacke och givetvis trötthet lyckade jag springa hela den sista kilometern till mål där mina trogna och bästa supportrar stod och väntade.

Mest glad att det är över?

Totalt 9:31:31 – 12 av 255 i M45-49, 100 av 1331 bland män och 122 av 1966 overall (finishers)

Min bästa placering i en Ironman någonsin. Det ska jag väl inte glömma. Men samtidigt skulle jag ju ha mer. I mål var jag ganska tom i skallen. Som vanligt är det ju alltid en lättnad att passera mållinjen, träffa familjen och känna att det äntligen är över. De här känslorna över att det inte gick vägen den här gången heller hade jag redan betat av under andra halvan av sista varvet så någon extra besvikelse när jag passerade mållinjen infann väl sig inte direkt. Men mer som tomhet typ. Och en väldigt stor glädje att få träffa min fantastiska fru och dotter. Och skratta och le. Och stå stilla.

Jag blev nog mer deppad någon eller några timmar efteråt när allt hunnit sjunka in lite och när jag fått lite mat och vätska i magen. Då kom tankarna och frustrationen återigen; alltså seriöst, vad mer ska jag göra för att få bukt med mitt krampande. Känns som om jag testat det mesta vid det här laget. Och inte hittat något sätt att hantera det på. Kanske är det helt enkelt så att jag inte är bättre än så här. Eller så är det någon som jag bara ska envisas med och komma på en lösning på en vacker dag. Typ som att bli bekväm med simningen. Det tog ju trots allt sin tid.

Min älskade dotter...

...och min älskade fru. Vad skulle jag göra utan er!

Innan jag kunde göra något annat var jag dock tvungen att bege mig till Medical. Det här med att köra en sista tävling med min älskade Under Armour-skor hade nog inte varit en så pass bra idé ändå. Hålet i mesh:en vid högra tån hade gjort att tån fick fritt spelrum och att en blåsa stor som typ Afrika hade bildats. Det gjorde ont när jag sprang och helvetiskt ont när jag nu stannat och försökte stödja på foten. I Medical stötte jag även på Rickard som tydligen gjort en väldigt bra tävling helt enligt plan och i mål som 2:a i sin AG. Och precis som vanligt hade han tagit ut sig så pass mycket att han fick sitta och återhämta sig ett tag under personalens övervakning. Mina blåsor fick sig lite bandage och mina skor och strumpor (kraftigt besudlade under tävlingen) åkte i sopkorgen. Sen käkade vi lite pizza, hämtade ut cykeln och gick hem till hotellet.

Sen började jag fundera lite på min framtid. Men mer om det senare.