Om den där helgen i Nice som verkligen inte blev som det var tänkt [epic snow fail] - del 1

När jag ganska tidigt på fredagen, under den första riktiga cykelturen, drog i backen på ett halt övergångsställe trodde jag väl att det skulle vara det värsta som skulle hända under resan. Under omständigheterna klarade jag dock vurpan ganska bra. Hastigheten var väl runt 25 km/h och jag tänkte mig att hinna med min högersväng innan trafikljuset slog om. Men de regnvåta vita linjerna på övergångsstället var skoningslösa och cykeln försvann under mig. Klarade mig dock med några blåmärken på höft och axel. Slog i huvudet ganska rejält också men hade ju givetvis hjälm på mig. Det mest irriterande var väl att mina nya fina SRAM eTap-komponenter fick sig lite repor. Men i övrigt inget som gick sönder, varken fysiskt eller psykiskt. Förvisso var jag larvigt försiktig i utförsåkningen resterande del av den turen, men det känns väl ganska naturligt.

Men det skulle bli betydligt värre än så…

Jag ska försöka att inte vara så bitter över det här med vädret. Trots allt är jag ju relativt lyckligt lottad som kan dra iväg till Nice för en lång weekend med träning. Men oavsett känns det ju lite surt att det stabila fina vädret i Nice förändras i samma ögonblick som jag landar, för att sedan bli bra igen i ungefär samma ögonblick som jag lämnar. Samtidigt som Stockholm föräras av de första riktigt fina vårdagarna samma helg.

Det var ju typ så här (tänk blå himmel också) som alla mina bilder från resan skulle se ut.

Bortsett från vurpa så var åsnorna det mest spektakulära under fredagens tur.

På lördagen hade jag en tur planerad som gick delvis på några vägar jag cyklat förut och några nya vägar som såg lovande ut vid kartrekognosceringen. Turen omfattade ca 120 km och 2300 höjdmeter klättring nordväst om Nice. Första 4 milen var i princip uppför till Col de l'Ecre på 1120 m. Därefter utför under någon mil för att sedan börja klättra upp till 1251 m och därefter hemåt via Col de Vence och Vence. Jag hade givetvis kollat alla möjliga väderleksprognoser och konstaterat att det skulle komma regn och att temperaturen i bergen skulle kunna komma att gå ner under 10 grader under eftermiddagen. Inte superkul, men hanterbart. Jag var ju trots allt i Nice för att cykla. Bestämde mig för att starta utan regnjacka trots att det duggade lite redan när jag lämnade hotellet. Tänkte att jag nog skulle hålla mig varm under klättringarna ändå och regnjackan skulle komma mer väl till pass under utförsåkningen.

Jag gav mig iväg och började beta av höjdmeter efter höjdmeter. D6:an från Cagnes-sur-Mer upp till Bramafan (som följer den dalgång som Loup rinner igenom) var larvigt fin. När jag sedan vände upp för att fortsätta klättra mot Gourdon började det regna mer och mer samtidigt som temperaturen gick ner ett snäpp. Den vinden som jag tidigare haft i ryggen fick jag nu istället rakt emot mig vilket givetvis bidrar. Men eftersom jag ändå låg på en ganska hög intensitet så frös jag inte alls. I Gourdon verkade det inte finnas en enda människa och när jag började den sista delen av dagens långa klättring så märkte jag att jag nu började komma upp bland molnen. Sikten var under långa stunder ganska dålig och jag började nu se lika mycket moln under mig som ovanför.

D6:an var en fantastiskt fin väg. Lätt uppför med vinden i ryggen

Cascade de Courmes

När jag efter ca 44 km nådde dagens första etappmål var jag blöt och småtrött men ändå vid gott mod. Det jobbigaste var ju liksom avklarat. Tog några kort, satte på mig regnjackan och gav mig av för lite platt åkning lätt utför innan det skulle vara dags att klättra lite igen. Direkt när jag kom runt hörnet efter toppen, ut på en helt öppen slätt, kände jag att det här nog inte skulle bli så kul. Det gick som sagt var lätt utför, men då jag nu hade vinden (som blivit allt kraftigare) rätt i ansiktet, fick jag ändå kämpa rejält för att hålla farten uppe. Om jag slutade trampa så stannade jag. Efter några km tyckte jag mig skymta en snöflinga men intalade mig att jag nog sett fel.

Efter ett tag kom jag till en by som hette Caussols och hade väl en lätt förhoppning om att det skulle finnas ett café eller liknande där, för nu hade jag börjat frysa en del och hade väl en förhoppning om att kunna värma mig med en kopp kaffe eller två. Även denna by verkade vara helt död och det var bara att fortsätta framåt (framåt, alltid framåt). Snöflingorna som jag tidigare försökt förtränga var nu verkliga och känslan var också att temperaturen droppat ytterligare några grader.

Så här i efterhand inser jag att jag efter Caussols hade kunnat gjort ett bättre val än att följa den inplanerade rutten. Om jag hade vänt ner (söderut) mot Saint-Vallier-de-Thiey hade jag förmodligen hamnat på rätt sida om ovädret och kunna ta mig hem för egen maskin. Men det hade jag inte någon aning om då. Att få upp telefonen ut fickan och göra något vettigt med den var liksom helt omöjligt vid det laget.

Visste att det skulle komma en kortare klättring strax och såg fram emot den för att kunna få upp värmen lite. Jag hade nu ingen känsel i fingrarna eller fötterna och min överkropp skakade ganska rejält. Det snöade ymnigt och sikten började bli dålig. Det började även bildas små vallar av snö på vägen. Klättringen hjälpte kanske lite men inte nämnvärt och när jag passerade den snygga Col du Castellaras-skylten (1248 m) registrerade jag den knappt. Började snarare tänka på om hur fasen det här skulle sluta egentligen. På vägen ner efter klättringen skakade jag så mycket att det var svårt att hålla cykeln rakt. Jag vågade inte släppa på något alls utan bromsade mig ner i max 20 km/h. Försökte räkna lite i huvudet och kom fram till att jag med nuvarande tempo och kraft kanske hade runt 3 timmar hem till hotellet. Började misströsta rejält…

På väg upp mot Gourdon tog regnet i. Med jag är fortfarande på bra humör.

Efter Gourdon passerade jag första lagret av moln,

Problemet vid det här laget var ju att jag inte hade några som helst alternativ än att fortsätta. Det fanns liksom ingen vän att ringa, ingen busskur att krypa in i (tro mig, jag spanade efter dem), ingen buss att ta, inget café att gömma sig i, ingen taxi att ringa, jag hade knappt sett några bebodda hus och det var knappt några bilar ute.

När jag efter den relativt korta (men långsamma) utförskörningen kom till en korsning var jag tvungen att stanna ändå. Hela min överkropp skakade okontrollerat, jag hade krampkänningar (av kylan) i låren, jag hörde att jag lät (i takt med att tänderna skakade). Insåg där och då att jag inte skulle klara det här för egen maskin och bestämde mig för att stanna i korsningen tills jag kom på en lösning. Lösningen var förstås att stoppa en bil (under förutsättning att någon kom) vilket jag också insåg ganska fort. Och då är väl en korsning ett ganska bra ställe att stanna på.

Första etappmålet efter 44 km cykling - huvudsakligen uppför.

Strax därefter stannar en blå skåpbil och ur hoppar en liten kvinna som gestikulerar och pratar snabbt på franska. Det är inte jag som stoppar henne utan det är nog hon som noterar att jag står böjd över cykeln och skakar. Jag försöker prata, men det är svårt att få fram ord när käken skallrar. Marie pratar dock inte ett ord engelska så det spelar inte sån stor roll. Tror att jag säger något om ”I need to go to Nice” men det går nog inte riktigt fram. Jag lägger in min cykel bak i skåpbilen och sätter mig tacksamt i framsätet. Bilen är full med skräp, det ligger fimpar över hela golvet och Marie kör som en biltjuv (dvs. som en fransman/fransyska), men där och då har jag inte möjlighet att bry mig så mycket. Är mest nöjd med att inte behöva vara utomhus längre.

Jag noterar att Marie kör tillbaka på vägen som jag nyss kom på och vet att det inte är vägen tillbaka till Nice. Förstår nu senare att hon nog faktiskt gjorde det enda möjliga; den skåpbilen som jag åkte med hade inte några vinterdäck och hade hon inte kört raka vägen hem till sig så hade nog hon nog själv blivit strandsatt istället utan möjlighet att köra den sista biten upp till stället där hon och Jeff bodde. Nu fullkomligt vräkte det och det var rejält med drivor på vägen. När jag i efterhand kollande min cykeldator såg jag att den visade på -1 grad när jag stannade. När jag startade i Nice var det 15 grader varmt.

Jag kan väl stanna upp här och fundera lite på om jag skulle kunnat göra något annorlunda. Tja, som jag tidigare nämnde hade jag kunnat svänga av innan det blev som värst och kanske klarat mig hem själv. Men det inser jag först nu i efterhand efter att dels ha förstått att snöovädret höll till på en speciell sida av bergen och dels efter att ha kollat kartan och dalgångarna noggrant. Hade inte en möjlighet att ha sån pass bra koll på geografin då. Jag hade ju kunnat stanna hemma på hotellet också; men det fanns liksom inga som helst indikationer på att det skulle bli som det blev. Inte någon av vädersiterna, inte någon av de personer som jag pratade med visste att vädret skulle bli som det blev. ”This is exceptional for the season.”, ”This is more snow than we have had all winter.”, var några av kommentarerna som jag hörde. Det gick dessutom snabbt; på bara någon halvtimme så sjönk temperaturen med 10 grader och regnet övergick till ymnigt snöfall. Så nej, jag tror inte att jag skulle kunna ha gjort så mycket annorlunda. Bortsett från att ha stannat hemma i Sverige då.

Men det är ju inte riktigt slut där... Fortsättning följer

Väl framme hos Marie och Jeff såg det ut så här - inte direkt landsvägscykling som man tänker på då.