Operation

Jag har ju nojat och jag har ju klagat och nu är det dags. Inom 4 veckor blir det en knäoperation.

Jag känner mig så där lite mitt i mellan. Å ena sidan är det ju skönt att få ta nästa steg i knäeländet. Jag har ju faktiskt gjort det mesta som stått i min makt för att få till det; jag har vilat, jag har givit det tid (över 5 månader), jag har rehabtränat, jag har tagit mjuka så väl som hårda behandlingar och jag har lyssnat på kroppen. Men det har liksom inte blivit varken sämre eller bättre.

Å andra sidan är ju en operation alltid en operation. Det finns inga garantier för att det ska bra och det finns inga garantier för att de ens ska hitta felet. En artroskopi är normalt sett väldigt snäll och rehab efter väldigt lätthanterlig. Har läst historier om personer som varit uppe och joggat redan inom en vecka efter operation. Men det är klart att det finns undantag även där. Dock, så länge det är en ren artroskopi och så länge som de inte gör något åt några senor eller ligament, utan endast brosk, så bör det vara lugnt.

En tecknad bild känns alltid bättre än en bild på en riktig operation.

Jag kommer att bli sövd så att de ska kunna kolla runt ordentligt i knät medan de ändå håller på. Och det är ju bra eftersom vi inte riktigt vet vad som är fel. Att det är någon mekanisk problematik råder det dock inga som helst tvivel om, men om det sen beror på en lös broskbit, trasig menisk eller något annat vet vi inte. Att bli sövd har jag inga problem med; man tar en tablett, tänker "jag kommer aldrig att somna", och sen så vaknar man och så är det klart. Kommer däremot att vara riktigt nervös inför att få höra läkarens utlåtande efter operationen. Det betyder ju trots allt ganska mycket för mig det här och en lång rehab kan ju verkligen ställa till det med den relativt späckade sommaren.

Ett inlägg delat av Mattias K (@mattiaskrantz) Mar 2, 2017 kl. 2:03 PST

Jag har inte fått någon tid ännu, men det optimala vore ju om det kunde bli direkt efter det att jag kommer hem från cyklingen i Nice. Då kan jag tajma operationen med en vilovecka. Sen ligger ju givetvis tävlingen i Cannes i farozonen, men det kan jag leva med. Jag, min familj och coach KJ är positiva.

Veckans plus:

• Jag träffade läkaren i torsdags förmiddag. På eftermiddagen körde jag viloveckans FTP-test och klämde till med nytt PB på FTP-fronten. 301W över 20 minuter och ett nytt FTP på 286W eller 3,92 W/kg. Betyder i alla fall att jag höjt FTP med över 20W på några månader utan att för den delen fokusera på cyklingen.
• Jesper körde IM New Zealand nu i helgen och nailade äntligen löpningen och fick till Kona-platsen. 10:05:00 och en tredje plats i M40-44 grejade det hela. Grymt Jesper!

Veckans minus:

• Tja, att det trots att måste till en operation för att få ordning på knät kan väl i det stora perspektivet inte ses som något annat än ett minus. Men det blir nog bra.
• Viloveckans skulle krönas med ett CSS-test (Critical Swim Speed) som blev så extremt katastrofalt dåligt att jag skäms. Nu var det väldigt länge sedan jag körde något test, men det här var liksom så dåligt att jag inte vet vad... Det är liksom ungefär att satsa på att springa sub40 på milen och sen komma in på strax över 50. Det var inte ens i närheten av vad jag hade hoppats på och förväntat mig att kunna prestera. Faktiskt lite deprimerad över det.