Om den där helgen i Nice som verkligen inte blev som det var tänkt [epic snow fail] - del 2

Fortsättning på detta inlägg

När bilen stannade såg jag att vi hamnat på någon skidort av något slag. Marie la sin jacka över mina axlar och började leda mig till övervåningen på en skidstuga som såg ut att ha sett sina bästa dagar. När dörren öppnas möts jag av ett väldigt stökigt rum (innehållandes kök, säng, och en avgränsad toalett), två hundar, en katt och en kille i rastaflätor. Det var Jeff, Maries pojkvän, som givetvis inte heller pratar ett ord engelska. Han verkar dock fatta grejen fort och de tecknar åt mig att klä av mig och hoppa in i duschen. Jag får en kopp varmt kaffe i händerna som jag knappt kan dricka eftersom jag fortfarande skakar så pass mycket.

En klart vacker morgonvy, under lite andra förutsättningar kanske

Inne i duschen börjar livet så sakteliga att återvända till min kropp. Men trots att jag står och duschar i väldigt varmt vatten så skakar kroppen (vilket den faktiskt fortsatte med till och från i nästan en timme efter det att vi kommit till stugan). Under tiden som jag stod i duschen hade mina värdar hängt fram ett par torra mysbyxor och en hoodie åt mig (som i ärlighetens namn var väldigt ofräscha – men återigen, jag hade inget val). Och gjort en ny kopp varmt kaffe.

Sen var det dags att försöka kommunicera. Det gick inte alls bra. Google Translate och andra liknande siter i all ära; de fraser som Jeff försökte få fram till mig var i 4 fall av 5 totalt nonsens. Lite som Monty Pythons parlörsketch. Vi lyckades i alla fall utbyta lite information; som att Jeff jobbade i liften vintertid och att hans mormor var kock på skidortens restaurang, att de bodde där året runt och att Jeff klättrade och sysslade lite med downhill-cykling också. Jag förstod också att Marie skulle jobba dagen efter och att jag då skulle kunna få skjuts till det stället där hon plockade upp mig. Jag blev också erbjuden att sova på soffan över natten.

Överlag verkade Jeff och Marie snälla, men… det var en oerhört utelämnade upplevelse. Jag var liksom fast ute i ingenstans, i sunkiga kläder som inte var mina, med ett mobilbatteri på upphällning och utan någon som helst möjlighet att kommunicera vettigt. Stugan som de bodde i skulle jag inte röra med tång, de rökte oavbrutet (och inte bara ren tobak, av doften att döma var tobaken utblandad med lite ”roligare” blad) och lägenheten verkade vara något slags allmänt tillhåll för diverse figurer. Maries syster tittade förbi (och hon hade ett litet skrin med egen ”tobak” med sig), en kille som knappt var äldre än 15 sprang in och ut i lägenheten, rökandes och kontinuerligt pratande i en mobiltelefon med högtalare. Två kompisar till Jeff kom också in och ut flera gånger under kvällen. Och alla tjattrade hela tiden, på franska som jag inte förstod ett ord av, tittade på mig ibland och pratade uppenbarligen om mig. Så där kul om jag ska vara ärlig. Men återigen, jag hade inget annat val än att hänga på och hoppas på det bästa.

Från "vardagsrummet" mot "köket/sovrummet/hallen/duschen". Och två hundar.

Wii-kontroller, godis, fimpar och Bob Marley-flagga. Komplett

Senare drog Marie iväg för att jobba (på restaurang). Jeff undrade om ”you like fillet of cow?” och sen fixade han stekt potatis och biff åt mig. En av kompisarna kom förbi när vi satt och åt, stekte på lite eget kött år sig, dränkte det i BBQ-sås och lyckades sedan hälla ut det över matten i ”vardagsrummet” där vi satt och åt. Han plockade upp köttet, torkade mattan med en torr trasa och sen var det bra med det. Hundarna blev lyckliga i alla fall. Sen kom ytterligare en kompis och så blev det godis, Super Mario Cart och kedjerökning. Jag var inte riktigt in the mood för tv-spel utan lutade mig tillbaka i soffan, låtsade sova och hoppades på att tiden skulle gå fort.

Det kändes som en evighet, men till slut kom Marie hem från jobbet, rösterna dämpades lite och jag somnade på riktigt. Snöandet hade upphört först vid 23 och när jag vaknade och titta ut på morgonen möttes jag av ett vinterlandskap och en temperatur som var under noll. Vägen ner från skidorten verkade i alla fall vara plogad. Sen fick jag en kopp kaffe och en våffla med Nutella till frukost. En riktig cyklist-frukost alltså. Det var då jag insåg att det här nog ändå är riktigt bra människor. Började dock bekymra mig lite för hur jag nu skulle ta mig tillbaka till Nice. Förhoppningen var att kunna ta mig någonstans där vägarna var torra och isfria. Nu var det ju trots allt blå himmel och sol ute så temperaturen skulle nog inte vara ett problem.

När Marie visade att det var dags att åka klädde jag på mig mina cykelkläder igen, som vid det här laget gått från att vara genomblöta till att i alla falla vara fuktiga (och inpyrda med rök och hundhår). De visade att jag skulle behålla mysbyxorna och hoodien tills vidare. Tror jag i alla fall. Vi skulle nu ta den lilla bilen med dubbdäck till Maries jobb och på något konstigt sätt fick vi in mig, Marie, en tjock kompis och cykeln i en liten Renault. Den kraftiga kompisen (det var Marie som visade/tecknade det, inte jag) visade sig faktiskt prata några fraser på engelska.

Vy från taxin - fortfarande för isigt på vägen för att det skulle vara bekvämt att cykla

Vi åkte sen tillbaka samma som dagen innan och det visade sig att Maries jobb låg bara någon km från där hon hämtat upp mig dagen innan. Vädret bestod nu av blå himmel och sol och ett gäng plusgrader. Problemet var bara att vägen fortfarande var kall och bestod av is och snö. Marie och hennes väninna var tvungna att börja jobb och helt plötslig var jag återigen fast, fast på ett annat ställe den här gången. Via väninnan lyckades jag i alla fall kommunicera att jag måste ha tag på en taxi, buss eller liknande och att jag inte skulle kunna cykla därifrån och det förstod de givetvis.

Så nu satte ytterligare en cirkus igång. Marie och väninnan engagerade chefen och en receptionist på jobbet för att hitta en taxi åt mig. Att få tag på en taxi kl 8:30 på morgonen uppe i bergen i Nice visade sig inte vara så lätt. Under tiden som det här pågick satt jag rätt upp och ner på en stol i receptionen, drack lite kaffe och kände mig lite värde- och hjälplös. Jag hade nu typ 5% batterier kvar i mobilen (det fanns givetvis ingen Apple-laddare tillgänglig) och jag försökte desperat att memorera alla möjliga vägar ”hem” till Nice.

Efter ca 2 timmar fick vi dock napp. En taxi från Tourrettes-sur-Loup hade en körning från flygplatsen i Nice och skulle inom en timme kunna hämta upp mig på Haut Thorenc (som vildreservatet/parken hette). Eftersom jag nu fått sällskap av en receptionist som faktiskt pratade hygglig engelska lyckades jag lista ut att taxichauffören var införstådd med att jag hade en cykel och att jag behövde komma till isfria vägar. Jag fick också klart för mig att han inte tog kreditkort och att mina €50 som jag trots allt hade med mig nog inte skulle räcka hela vägen men att det nog skulle finnas en ATM i hans hemby.

Betydligt nöjdare kille

Strålande sol och bara armar på knapp 1000 meters höjd

Efter ytterligare någon timme så kom han; en riktig fransman med bakåtslickat svart hår, mörka pilotbrillor, 3-dagarsstubb och vit skjorta. I en Maserati med skinnklädsel. För att hämta upp en blek skandinav med en skabbig hoodie och mysbyxor över sura och rökstinkande cykelkläder och en cykel. Sa jag förresten att han inte pratade någon engelska? Bilen hade i alla fall en taxameter och jag såg att den stod på €57 redan när han kom. Lyckades lista ut att vi nu skulle till Tourrettes-sur-Loup för att hämta ut pengar och att det skulle gå att cykla därifrån till Nice.

Vi åkte därefter den väg som jag senare hade tänkt cykla (mot Gréolierès) och det dröjde nog inte mer än 6 km innan vägen var ren och fin... Strax innan Gréolierès dök de första cyklisterna i kort-kort upp på den otroligt fina vägen. Ångesten var djup över att inte få cykla där. Hade jag haft pengarna hade jag gladeligen betalat honom hela resan hem om jag bara hade få kunnat hoppa ur bilen och cykla istället. Men nu var vi som sagt var tvungna att ta oss till ATM först. Efter 30 km taxiresa, som givetvis avslutades med en klättring, var vi framme i Tourrettes-sur-Loup. Taxametern visade €120 men jag fick ändå bara betala €100.

Jag strippade av mig Jeffs hoodie och mysbyxor och la dem i en sopkorg, rullade ihop regnjackan och la den i bakfickan och monterade därefter på framhjulet. Himlen var blå och armvärmarna rullades ner. Hjälmen togs på och glasögonen applicerades. Äntligen FRI!

Jag firade genom att cykla ner 8 km för att sedan klättra tillbaka till Tourrettes-sur-Loup (samma väg som vi kom med taxin). Sen cyklade jag vidare till Vence och klättrade upp till Col de Vence. Sen tillbaka samma väg för att slutligen vända ner och köra den fantastiska D6:an tillbaka till Cagnes-sur-Mer och vidare till Nice. Det var en ganska härlig känsla att få kliva in i mitt hotellrum igen.

Äntligen hittade jag ett cafe att sätta mig på.

Kall cola och varm kaffe hade nog funkat på lördagen också

Sammantaget blev ju inte helgen i Nice alls så som den var tänkt. Jag hade varken planerat för någon vurpa eller snöstorm. Eller regn och 10 grader för den delen. Jag var nog aldrig egentligen rädd för att det inte skulle ordna sig och normalt sett tror jag nog ganska gott om människor. Men samtidigt var situationen att vara så totalt utelämnad till någon annan, utan möjlighet att kommunicera eller göra ett eget val inte alls något som var bekvämt. Det vill jag nog helst inte uppleva igen. Kroppen i sig var nog ganska illa ute i kylan också, men som tur var fungerade hjärnan ganska bra och rationellt större delen av tiden. Samtidigt blir jag ju också ödmjuk inför hur pass snabbt vädret kan svänga.

Jag har inte några bilder på Marie och Jeff och jag vet inte vad de heter mer än så. Men jag vet exakt var de bor och jag har mail-adress till Maries jobb. Jag ska via den försöka få reda på en adress så att jag kan skicka en ny hoodie och nya mysbyxor till dem. När jag lämnade stugan försökte jag förklara för Jeff hur tacksam jag var och undrade hur jag skulle kunna tacka honom och Marie. Jeff klappade sig på hjärtat, la handflatorna mot varandra och böjde stilla på huvudet.

Många karma-poäng på den mina vänner.

Om den där helgen i Nice som verkligen inte blev som det var tänkt [epic snow fail] - del 1

När jag ganska tidigt på fredagen, under den första riktiga cykelturen, drog i backen på ett halt övergångsställe trodde jag väl att det skulle vara det värsta som skulle hända under resan. Under omständigheterna klarade jag dock vurpan ganska bra. Hastigheten var väl runt 25 km/h och jag tänkte mig att hinna med min högersväng innan trafikljuset slog om. Men de regnvåta vita linjerna på övergångsstället var skoningslösa och cykeln försvann under mig. Klarade mig dock med några blåmärken på höft och axel. Slog i huvudet ganska rejält också men hade ju givetvis hjälm på mig. Det mest irriterande var väl att mina nya fina SRAM eTap-komponenter fick sig lite repor. Men i övrigt inget som gick sönder, varken fysiskt eller psykiskt. Förvisso var jag larvigt försiktig i utförsåkningen resterande del av den turen, men det känns väl ganska naturligt.

Men det skulle bli betydligt värre än så…

Jag ska försöka att inte vara så bitter över det här med vädret. Trots allt är jag ju relativt lyckligt lottad som kan dra iväg till Nice för en lång weekend med träning. Men oavsett känns det ju lite surt att det stabila fina vädret i Nice förändras i samma ögonblick som jag landar, för att sedan bli bra igen i ungefär samma ögonblick som jag lämnar. Samtidigt som Stockholm föräras av de första riktigt fina vårdagarna samma helg.

Det var ju typ så här (tänk blå himmel också) som alla mina bilder från resan skulle se ut.

Bortsett från vurpa så var åsnorna det mest spektakulära under fredagens tur.

På lördagen hade jag en tur planerad som gick delvis på några vägar jag cyklat förut och några nya vägar som såg lovande ut vid kartrekognosceringen. Turen omfattade ca 120 km och 2300 höjdmeter klättring nordväst om Nice. Första 4 milen var i princip uppför till Col de l'Ecre på 1120 m. Därefter utför under någon mil för att sedan börja klättra upp till 1251 m och därefter hemåt via Col de Vence och Vence. Jag hade givetvis kollat alla möjliga väderleksprognoser och konstaterat att det skulle komma regn och att temperaturen i bergen skulle kunna komma att gå ner under 10 grader under eftermiddagen. Inte superkul, men hanterbart. Jag var ju trots allt i Nice för att cykla. Bestämde mig för att starta utan regnjacka trots att det duggade lite redan när jag lämnade hotellet. Tänkte att jag nog skulle hålla mig varm under klättringarna ändå och regnjackan skulle komma mer väl till pass under utförsåkningen.

Jag gav mig iväg och började beta av höjdmeter efter höjdmeter. D6:an från Cagnes-sur-Mer upp till Bramafan (som följer den dalgång som Loup rinner igenom) var larvigt fin. När jag sedan vände upp för att fortsätta klättra mot Gourdon började det regna mer och mer samtidigt som temperaturen gick ner ett snäpp. Den vinden som jag tidigare haft i ryggen fick jag nu istället rakt emot mig vilket givetvis bidrar. Men eftersom jag ändå låg på en ganska hög intensitet så frös jag inte alls. I Gourdon verkade det inte finnas en enda människa och när jag började den sista delen av dagens långa klättring så märkte jag att jag nu började komma upp bland molnen. Sikten var under långa stunder ganska dålig och jag började nu se lika mycket moln under mig som ovanför.

D6:an var en fantastiskt fin väg. Lätt uppför med vinden i ryggen

Cascade de Courmes

När jag efter ca 44 km nådde dagens första etappmål var jag blöt och småtrött men ändå vid gott mod. Det jobbigaste var ju liksom avklarat. Tog några kort, satte på mig regnjackan och gav mig av för lite platt åkning lätt utför innan det skulle vara dags att klättra lite igen. Direkt när jag kom runt hörnet efter toppen, ut på en helt öppen slätt, kände jag att det här nog inte skulle bli så kul. Det gick som sagt var lätt utför, men då jag nu hade vinden (som blivit allt kraftigare) rätt i ansiktet, fick jag ändå kämpa rejält för att hålla farten uppe. Om jag slutade trampa så stannade jag. Efter några km tyckte jag mig skymta en snöflinga men intalade mig att jag nog sett fel.

Efter ett tag kom jag till en by som hette Caussols och hade väl en lätt förhoppning om att det skulle finnas ett café eller liknande där, för nu hade jag börjat frysa en del och hade väl en förhoppning om att kunna värma mig med en kopp kaffe eller två. Även denna by verkade vara helt död och det var bara att fortsätta framåt (framåt, alltid framåt). Snöflingorna som jag tidigare försökt förtränga var nu verkliga och känslan var också att temperaturen droppat ytterligare några grader.

Så här i efterhand inser jag att jag efter Caussols hade kunnat gjort ett bättre val än att följa den inplanerade rutten. Om jag hade vänt ner (söderut) mot Saint-Vallier-de-Thiey hade jag förmodligen hamnat på rätt sida om ovädret och kunna ta mig hem för egen maskin. Men det hade jag inte någon aning om då. Att få upp telefonen ut fickan och göra något vettigt med den var liksom helt omöjligt vid det laget.

Visste att det skulle komma en kortare klättring strax och såg fram emot den för att kunna få upp värmen lite. Jag hade nu ingen känsel i fingrarna eller fötterna och min överkropp skakade ganska rejält. Det snöade ymnigt och sikten började bli dålig. Det började även bildas små vallar av snö på vägen. Klättringen hjälpte kanske lite men inte nämnvärt och när jag passerade den snygga Col du Castellaras-skylten (1248 m) registrerade jag den knappt. Började snarare tänka på om hur fasen det här skulle sluta egentligen. På vägen ner efter klättringen skakade jag så mycket att det var svårt att hålla cykeln rakt. Jag vågade inte släppa på något alls utan bromsade mig ner i max 20 km/h. Försökte räkna lite i huvudet och kom fram till att jag med nuvarande tempo och kraft kanske hade runt 3 timmar hem till hotellet. Började misströsta rejält…

På väg upp mot Gourdon tog regnet i. Med jag är fortfarande på bra humör.

Efter Gourdon passerade jag första lagret av moln,

Problemet vid det här laget var ju att jag inte hade några som helst alternativ än att fortsätta. Det fanns liksom ingen vän att ringa, ingen busskur att krypa in i (tro mig, jag spanade efter dem), ingen buss att ta, inget café att gömma sig i, ingen taxi att ringa, jag hade knappt sett några bebodda hus och det var knappt några bilar ute.

När jag efter den relativt korta (men långsamma) utförskörningen kom till en korsning var jag tvungen att stanna ändå. Hela min överkropp skakade okontrollerat, jag hade krampkänningar (av kylan) i låren, jag hörde att jag lät (i takt med att tänderna skakade). Insåg där och då att jag inte skulle klara det här för egen maskin och bestämde mig för att stanna i korsningen tills jag kom på en lösning. Lösningen var förstås att stoppa en bil (under förutsättning att någon kom) vilket jag också insåg ganska fort. Och då är väl en korsning ett ganska bra ställe att stanna på.

Första etappmålet efter 44 km cykling - huvudsakligen uppför.

Strax därefter stannar en blå skåpbil och ur hoppar en liten kvinna som gestikulerar och pratar snabbt på franska. Det är inte jag som stoppar henne utan det är nog hon som noterar att jag står böjd över cykeln och skakar. Jag försöker prata, men det är svårt att få fram ord när käken skallrar. Marie pratar dock inte ett ord engelska så det spelar inte sån stor roll. Tror att jag säger något om ”I need to go to Nice” men det går nog inte riktigt fram. Jag lägger in min cykel bak i skåpbilen och sätter mig tacksamt i framsätet. Bilen är full med skräp, det ligger fimpar över hela golvet och Marie kör som en biltjuv (dvs. som en fransman/fransyska), men där och då har jag inte möjlighet att bry mig så mycket. Är mest nöjd med att inte behöva vara utomhus längre.

Jag noterar att Marie kör tillbaka på vägen som jag nyss kom på och vet att det inte är vägen tillbaka till Nice. Förstår nu senare att hon nog faktiskt gjorde det enda möjliga; den skåpbilen som jag åkte med hade inte några vinterdäck och hade hon inte kört raka vägen hem till sig så hade nog hon nog själv blivit strandsatt istället utan möjlighet att köra den sista biten upp till stället där hon och Jeff bodde. Nu fullkomligt vräkte det och det var rejält med drivor på vägen. När jag i efterhand kollande min cykeldator såg jag att den visade på -1 grad när jag stannade. När jag startade i Nice var det 15 grader varmt.

Jag kan väl stanna upp här och fundera lite på om jag skulle kunnat göra något annorlunda. Tja, som jag tidigare nämnde hade jag kunnat svänga av innan det blev som värst och kanske klarat mig hem själv. Men det inser jag först nu i efterhand efter att dels ha förstått att snöovädret höll till på en speciell sida av bergen och dels efter att ha kollat kartan och dalgångarna noggrant. Hade inte en möjlighet att ha sån pass bra koll på geografin då. Jag hade ju kunnat stanna hemma på hotellet också; men det fanns liksom inga som helst indikationer på att det skulle bli som det blev. Inte någon av vädersiterna, inte någon av de personer som jag pratade med visste att vädret skulle bli som det blev. ”This is exceptional for the season.”, ”This is more snow than we have had all winter.”, var några av kommentarerna som jag hörde. Det gick dessutom snabbt; på bara någon halvtimme så sjönk temperaturen med 10 grader och regnet övergick till ymnigt snöfall. Så nej, jag tror inte att jag skulle kunna ha gjort så mycket annorlunda. Bortsett från att ha stannat hemma i Sverige då.

Men det är ju inte riktigt slut där... Fortsättning följer

Väl framme hos Marie och Jeff såg det ut så här - inte direkt landsvägscykling som man tänker på då.

Mot Nice, eller en olycka kommer sällan ensam.

Den här förlängda weekenden (torsdag lunch till måndag eftermiddag) i Nice bestämde jag mig för och beställde för över ett halvår sedan. Det var "rea" på SAS och jag spontanköpte. Är medveten om att vädret under den här perioden inte är helt stabilt där nere men tänkte väl att det i alla fall är betydligt bättre än här hemma. Nu har jag följt vädret under några veckor och konstaterat att det varit relativt vindfritt, soligt och runt 15-18 grader dagtid. Perfekt att börja utecyklingen med alltså... Nu verkar det ju inte riktigt bli så. Ser snarare ut att bli riktigt grisigt i exakt samma sekund som jag landar, för att sedan bli helt okej i exakt samma sekund som jag lämnar Nice.

Söndagen ser förvisso helt okej ut.

Den andra olyckan är att jag nu plötsligt står utan support till UltraTri. Tydligen tyckte min tilltänkta support att det var viktigare att åka till Frankrike och cykla samma helg som jag ska lida i Sverige. Så nu blir det till att leta reda på någon annan som kan vara körande support under de två första dagarna av tävlingen.

Och när jag kommer hem ska jag operera knät. Dåliga omen detta...

Vätskebrist?

Ska inte trötta ut er med att konstatera att jag inte hade benen för 70 minuters sweetspot igår. Redan efter 10 minuter kände jag att det här nog inte kommer att gå. Stod ut 40 minuter innan jag backade av i 5 minuter för att sedan köra sista halvtimmen på reducerade watt. En dålig dag helt enkelt. Men det var ju inte det jag skulle skriva om...

Vad jag snarare tänkte på var det här med vätska och att svettas. Jag perspirerar ju ganska ymnigt och förlorar mycket vätska under träning och tävling. Ta t.ex. gårdagens pass som kördes under en lång "lunch". 1:50 på trainer och med mycket intensitet nära tröskeln. Jag vägde mig när jag fick upp i morse. Efter det så åt jag frukost, drack 2 koppar kaffe och jobbade lite (inte direkt något fysiskt påfrestande jobb). Under trainerpasset drack jag en stor flaska vatten (75cl) och åt en gel. Trots dubbla fläktar och en temperatur på runt 10 grader i garaget svettas jag väl minst sagt ymnigt under passet. Och när jag väger mig direkt efteråt så visar vågen att jag gått ner 1,5 kg jämfört med morgonens vägning.

Uppskattningsvis har jag alltså förlorat 2,5 liter väska under ett pass på 1:30 (om vi nu räknar bort delen med väldigt låg intensitet). Vilket alltså betyder att jag under intensiv träning förlorar runt 1,66 l vätska i timmen. Eller att jag skulle behöva dricka minst 2 stora cykelflaskor i timmen. Kan ju spontant säga att jag aldrig fått i mig så mycket under någon tävling ever. Nu går ju inte en IM riktigt i den intensiteten, men andra sidan kan det ju vara riktigt varmt ändå (t.ex. under en halva i Thailand). Så egentligen är det nog kanske så att jag verkligen borde försöka få i mig mer vätska under både träning och tävling.

Om det nu ska drickas så här mycket ska det iaf drickas med stil

Som kuriosa kan jag ju nämna att jag under min första IM - Frankfurt - gick ner nästan 6 kg. Det var varmt, uppåt 30 grader under den senare delen av dagen. Under cyklingen drack jag 5 flaskor vatten och sportdryck och under löpningen mellan 2-3 muggar vatten/red bull/cola vid varje vätskestation (ca 2 km mellan stationerna) och åt dessutom massor av gels och bars. Och trots det -6 kg alltså. Gick på toaletten en stor och en liten gång. Och i våtdräkten förstås.

Så det här med vätska, elektrolyter, mineraler och salter är nog en bra grej för mig att få i mig under längre tävlingar. Men det borde jag ju veta redan...

Ännu mer tröskel och ännu mer operation

Efter förra veckans välförtjänta vila viner nu coach KJ:s tröskelpiska över mig. 3 veckor med längre och längre tröskelpass lurar i vassen. I måndags brände jag t.ex. av 65 minuter på 90% av FTP (sweetspot) och nästa tisdag väntar 70 minuter. Givetvis med 2x5 minuter på 85% innan. Nu har jag inte sett veckan efter det ännu, men jag törs nog sätta ganska mycket på att det kommer att finnas ett pass med 75 minuter minuter sweetspot. Ler lite för mig själv när jag tänker tillbaka och tyckte att 40 minuter var långt. Och nu är det ju inte bara sweetspot-passet på cykel som blir längre. Varje tröskelpass blir runt 5 minuter längre varje vecka. Men det verkar ju ge resultat också.

I slutet på näst-nästa vecka väntar dock drygt 4 dagar i Nice med cykling, löpning och kanske lite öppet vatten. Men, som det ser ut t.ex. här verkar det vara så att det inte går vänta sig mer än runt 14 grader i vattnet och det kanske är lite för kallt för att det ska vara värt att släpa våtdräkt. Cykla är i alla fall huvudfokus. Sitter med GPSies och ritar upp roliga banor med många höjdmeter och serpentiner. Ska försöka cykla banan för Cannes International Triathlon också, även om den ligger i farozonen med tanke på kommande operation. Vädermässigt är det väl för tidigt att säga något, men visst verkar det som om att det borde kunna handla om något mellan 15-20 grader. Klagar inte direkt.

Nice - 130 km och 2800 hm, kallar jag denna runda.

Nice avslutar i alla fall 3 hårda träningsveckor och när jag sen kommer hem är det direkt dags för operation. Försäkringsbolaget har accepterat operationen (väldig glad över att de inte krävde att vi skulle testa med kortisonsprutor först) och i förrgår ringde Capio Artro Clinic för att planera. Jag hade kunna få operera mig idag redan, men valde att skjuta lite på det när möjlighet fanns. Som det ser ut nu behöver jag inte ställa in Nice (Mello med V eller överraskningen till V nästa helg) och kan dessutom tajma operationen till den naturliga viloveckan. I den bästa av världar kan jag kanske vara igång redan efter viloveckan. Givetvis inte fullt ut, men ändå. I den sämsta av världar vaknar jag upp efter operationen och för höra: "Ja du Mattias, det där såg ju inte så bra ut..."

Då vet jag inte vad jag skulle ta mig till...

Operation

Jag har ju nojat och jag har ju klagat och nu är det dags. Inom 4 veckor blir det en knäoperation.

Jag känner mig så där lite mitt i mellan. Å ena sidan är det ju skönt att få ta nästa steg i knäeländet. Jag har ju faktiskt gjort det mesta som stått i min makt för att få till det; jag har vilat, jag har givit det tid (över 5 månader), jag har rehabtränat, jag har tagit mjuka så väl som hårda behandlingar och jag har lyssnat på kroppen. Men det har liksom inte blivit varken sämre eller bättre.

Å andra sidan är ju en operation alltid en operation. Det finns inga garantier för att det ska bra och det finns inga garantier för att de ens ska hitta felet. En artroskopi är normalt sett väldigt snäll och rehab efter väldigt lätthanterlig. Har läst historier om personer som varit uppe och joggat redan inom en vecka efter operation. Men det är klart att det finns undantag även där. Dock, så länge det är en ren artroskopi och så länge som de inte gör något åt några senor eller ligament, utan endast brosk, så bör det vara lugnt.

En tecknad bild känns alltid bättre än en bild på en riktig operation.

Jag kommer att bli sövd så att de ska kunna kolla runt ordentligt i knät medan de ändå håller på. Och det är ju bra eftersom vi inte riktigt vet vad som är fel. Att det är någon mekanisk problematik råder det dock inga som helst tvivel om, men om det sen beror på en lös broskbit, trasig menisk eller något annat vet vi inte. Att bli sövd har jag inga problem med; man tar en tablett, tänker "jag kommer aldrig att somna", och sen så vaknar man och så är det klart. Kommer däremot att vara riktigt nervös inför att få höra läkarens utlåtande efter operationen. Det betyder ju trots allt ganska mycket för mig det här och en lång rehab kan ju verkligen ställa till det med den relativt späckade sommaren.

Ett inlägg delat av Mattias K (@mattiaskrantz) Mar 2, 2017 kl. 2:03 PST

Jag har inte fått någon tid ännu, men det optimala vore ju om det kunde bli direkt efter det att jag kommer hem från cyklingen i Nice. Då kan jag tajma operationen med en vilovecka. Sen ligger ju givetvis tävlingen i Cannes i farozonen, men det kan jag leva med. Jag, min familj och coach KJ är positiva.

Veckans plus:

• Jag träffade läkaren i torsdags förmiddag. På eftermiddagen körde jag viloveckans FTP-test och klämde till med nytt PB på FTP-fronten. 301W över 20 minuter och ett nytt FTP på 286W eller 3,92 W/kg. Betyder i alla fall att jag höjt FTP med över 20W på några månader utan att för den delen fokusera på cyklingen.
• Jesper körde IM New Zealand nu i helgen och nailade äntligen löpningen och fick till Kona-platsen. 10:05:00 och en tredje plats i M40-44 grejade det hela. Grymt Jesper!

Veckans minus:

• Tja, att det trots att måste till en operation för att få ordning på knät kan väl i det stora perspektivet inte ses som något annat än ett minus. Men det blir nog bra.
• Viloveckans skulle krönas med ett CSS-test (Critical Swim Speed) som blev så extremt katastrofalt dåligt att jag skäms. Nu var det väldigt länge sedan jag körde något test, men det här var liksom så dåligt att jag inte vet vad... Det är liksom ungefär att satsa på att springa sub40 på milen och sen komma in på strax över 50. Det var inte ens i närheten av vad jag hade hoppats på och förväntat mig att kunna prestera. Faktiskt lite deprimerad över det.