Norseman Extreme

Jaha, sett till den här grymt inspirerande och snygga filmen så måste man ju bara köra Norseman Extreme Triathlon vid något tillfälle. Fast jag kanske ska se till att klara en helt "vanlig" Ironman först.

Vad nu då, vila eller?

Säsongen börjar närma sig sitt slut. Stockholm Triathlon var väl den sista "större" tävlingen i år. Egentligen skulle jag nog vilja Tjörn Triathlon nu till helgen, men tyvärr (eller som som tur är?) är platserna slut. Jag har några riktmärken i tävlings/händelsväg för hösten kvar. Även om dessa är mer av karaktären "kul-att-köra" än något som skall fokuseras på. F.n. ser (önske)listan ut så här:

• 30-milare från Täby (15/9) - Har inte kört den rundan tidigare och det skulle vara kul att få en sista långrunda för säsongen.
• STAR - Stockholm Adventure Race (22/9) - Multisport på sprintdistans. Har jag ju aldrig prövat förut, men det verkar riktigt kul. Cykla, springa och paddla kajak/kanot. Och så lite orientering. Borde passa mig perfekt, bortsett från att jag inte har paddlat någonting då. Men hur svårt kan det vara?
• Tjurruset (6/10) - Egentligen skulle både jag och frugan springa, men tyvärr ställer knäproblem till det för Anna. Kul ska det bli i alla fall.
• MTB Adventure (13/10) - MTB-tävling i Södertälje. Snabbt MTB-lopp som verkar kunna blir riktigt höstlerigt och fint. 
• Vintermarathon (3/11) - Denna har jag ju funderat på sen mitt förra misslyckade försök på distansen. 
• Kompiscrossen - Alltid aktuell! Preliminära datum 9/9, 16/9, 30/9 och 21/10

Sen hör det väl till saken att jag enligt periodiseringens grunder ska gå in i en vilofas nu, för att därefter sätta igång med den fokuserade träningen mot IM Frankfurt. För det är ju målet med stort M under nästa år. Det mesta andra är rejält sekundärt. Men det lutar väl åt att jag kommer att köra september som en lugn månad, dvs. köra några av grejerna nämnda ovan, varvat med lite rolig och planlös MTB och CX-cykling, för att sedan sätta igång med en prep-period i oktober. Men till och början med ska jag köra Sickla Triathlon ikväll.

Transition Phase

This phase is used to facilitate psychological rest, relaxation and biological regeneration as well as to maintain an acceptable level of general physical preparation. This phase lasts between 3 – 4 weeks (maybe longer) but should not exceed 5 weeks under normal conditions and may be sports specific. It allows the body to fully regenerate so that it is prepared for the next discipline.

Avslutar med några bilder som Andreas Nyström tog under måndagens CX-träning i Sköndal. Grymt!

Även lilla V var med och tränade

Det är alltid lika kul att springa i trappor

Sista varvet, grymt fokuserad... eller trött.

Stockholm Triathlon 2012 [RR]

[Inte en enda bild i detta inlägga. Ber om ursäkt för det, men regn och avsaknad av kamera hos min hejarklack gjorde att det tyvärr inte finns några bilder att tillgå. Det kanske dyker upp några senare.]

I lördags var jag inne i stan, hämtade nummerlapp och såg Jonathan Brownlee vinna herrarnas sprint. Sen cyklade jag hem och såg Lisa Nordéns triumf på SVT. Innan det tyckte jag att det var en god idé att formtoppa inför söndagens tävling genom att köra lite CX på lördagsmorgonen. Det var test av banor i Flottsbro inför kommande CX-cup-tävlingar. Tog det dock väldigt lugnt.

Som vid alla tävlingar i år var självklart vädret något extra att hålla koll på. Yr.no utlovade regn mellan 9-12 (dvs. precis den tid då jag skulle köra) och sedan moln, uppsprickande och uppehåll från 12 och framåt. Så blev det verkligen inte alls. Snarare tvärtom med en enstaka regnskvätt innan start och under simning och löpning (såg till och med solen under simningen), 5 minuters hällregn under löpningen och sen totalmisär och ihållande hällregn efter kl 12.

Jag gick upp vid 6, käkade frukost, packade min väska och cyklade sedan ner mot stan. Växlingsområdet var stort och väldigt avlångt. Vår startgrupp (E) låg placerade precis vid Swim In och Run Out och 400m från Bike Out och Bike In. Alltså nästan 800 m löpning med cykel. Inte helt optimalt. Frågade även en funktionär var påsarna med ombyte skulle lämnas in (ca 2 km mellan mål och växlingsområde) och fick då till svar att man inte hade tillräckligt med funktionärer för att ordna detta. Alltså skulle man vara tvungen att ta sig tillbaka till växlingsområdet (från slottet till Stadshuset) för att få på sig varma och torra kläder… Ordnade till allt vid växlingen, bytte våtdräkt med Christian och mötte sedan upp fru, dotter och morbror som dagen till ära var min hejarklack.

Simningen [1,5 km - 00:36:14]
Körde med öronproppar och näsklämma. Hade varit lite orolig för att det skulle kunna gå lite vågor, men det visade sig vara hyfsat lugnt. Vi var ca 120 startande i gruppen, men väl utspridda över en lång startlinje vilket gjorde att det var ganska gott om plats.  Jag hoppade ner i vattnet 10 minuter innan start, men syftet att anpassa mig till vattnet och temperaturen. Simmade lite lätt och hade huvudet en del under vattnet för att "kyla ner" mig. Kände mig lugn trots min normala simångest.

När starten gick tog jag det riktigt lugnt och låg på 2-takts andning redan från början. Detta i syfte att inte komma in i den nedåtgående spiralen med dålig andning, tryck över bröstet, hyperventilering och bröstsim. Och det funkade faktiskt! Efter ett tag kunde jag gå över till 3-taktsandning och bara tänka på simningen och navigeringen. Fick några sparkar (delade nog även ut några själv), simmade in i några, drabbades av lite vågor, men inte av någon som helst olust. När jag helt plötsligt var vid vändbojen insåg jag att jag crawlat hela vägen. Dvs. det som jag gjort på träning men aldrig på tävling. Av bara farten fortsatte jag sen hela vägen. Min GPS mätte upp simningen till 1.7 km.

Jag är ingen snabb simmare, så det gick nog inte så väldigt mycket snabbare än vad det vanligtvis gör (eller jämfört med duktiga simmare). Men däremot känslan upp ur vattnet! Helt pigga ben och en helt annan känsla för tävlingen. Min fru sa att jag sprang med ett stort leende i ansiktet på väg upp till växlingen och att det var första gången hon sett det.

T1 [00:02:53]
Lite strul med att få av sig våtdräkten, men helt okej. Hade dessutom bestämt mig för att köra utan strumpor. Kvällen innan hade jag dessutom övat några gånger på att starta med skorna fast på cykeln. Tyckte väl att det gick tillräckligt bra för att pröva det under tävlingen. Det var nog både bra och dåligt. Bra eftersom det visade sig att växlingsområdet var grymt avlångt. Som jag nämnde tidigare var det nästa 400m löpning med cykeln, och då var det grymt skönt att kunna springa barfota istället för med cykelskor. Det dåliga kom sedan när jag inte fick på mig skorna ordentligt. Hade en lätt krampkänning i höger lår vilket gjorde att det blev svårt med den foten (var tvungen att trampa några minuter innan det släppte). Och på andra sidan fick jag kämpa med ett bråkande spänne. Sen måste man ju hålla farten uppe också, och svänga och sånt, vilket gör att det tar ett mellan möjligheterna att fixa med skorna. Det tog mig ca 5km innan jag fått på mig båda skorna. Och tyvärr tror jag att jag tappade ett antal sekunder på det. Dessutom glömde jag att få med mig energi (gel som skulle ner i bakfickan) vilket var dumt.

Cykling [38km - 01:08:46]
Något sämre snitthastighet än förra året. Dock en "långsammare bana" med betydligt fler knixiga svängar (bla. runt Slussen och i Gamla Stan), 5 st 180-graders vändningar istället för 3 st, 3xVästerbron istället för 2 och en herrans massa folk ute banan. Låg under omkörning under stora delar av cyklingen. Hade tur med vädret och slapp regn (och därmed dåligt grepp i de många kurvorna). Innan Västerbron på andra varvet kom jag i kapp Christian som hade någon minut på mig efter simningen. Han såg lite seg ut just då, men fick nog nya krafter av att jag hojtade till när jag körde om honom. Så han hängde på. Försökte sedan köra ifrån under tredje varvet för att få lite välbehövligt försprång på löpningen eftersom Christian är en starkare löpare än jag. Men Christian hängde i och vi växlade precis samtidigt.

Inte min bästa cykling någonsin, men klart godkänd. Tappade en del sekunder på krånglet med skorna och hade nog mått bra av att få i mig lite energi. Men bortsett från det så. Cykeltiden hade faktiskt stått sig hyfsat väl även i de "riktiga" tävlingsklasserna.

T2 [00:02:14]
Den växlingen var däremot riktigt bra. Började dock ta av mig skorna innan vändpunkten på cykelbanan vilket visade sig vara alldeles för tidigt (typ någon km), men det spelade nog ingen större roll. Hoppade av cykeln precis samtidigt som Christian. Sen återigen nästan 400m löpning genom ett växlingsområden som nu dessutom kryllade av folk (som var färdiga, som skulle checka in etc.). Men benen var pigga och vi lyckades undvika krockar. På med keps och löparskor, greppade energin och sprang ut.

Löpning [8,6km - 00:39:45]
Kom ut exakt samtidigt som Christian. Bestämde mig för att försöka hänga så länge som det gick. Lyckades dessutom få i mig en gel. Efter 1 km pep klockan till och jag såg att den första km gått på 4:20; dvs. alldeles för snabbt för mig. Jag insåg att det inte skulle hålla i ytterligare 9 km och valde därför att släppa. Höll mig sedan till ett något lugnare 4:40-tempo. På Stora Nygatan satt hela min hejarklack (nu även förstärkt av Ketil och Ville) och ropade och high-5:ade. Mycket inspirerande och peppande. Passerade ju dessutom 6 gånger. Även här sa min fru att löpningen såg mycket bra och "kraftfull" ut. Och faktum är att jag kände mig väldigt stark under löpningen.

Att förlägga löpningen genom Gamla Stan var riktigt lyckat. Betydligt roligare, både för oss som var med och för publiken, att springa genom smala gränder istället för ute på Gärdet. Under löpningen kom det en ganska rejäl regnskur, men inget som störde. På sista varvet var jag osäker: visst var väl löpsträckan Stadshuset-Slottet + 3 varv i Gamla stan? Och jag var ju ute på mitt tredje varv, men inte skulle det bli några 10km (enligt GPS:en). Litade dock på vad jag läst i start-PM:et och sprang till vänster och in i mål. Helt rätt skulle det visa sig eftersom Stockholm Tri lyckats kontrollmäta banan fel. 8,6km istället för 10km… Inte så bra jobbat.

Christian hade hållit sitt tempo i gått i mål drygt 2 minuter innan mig. Grattis igen Christian (hmm, undrar hur det hade gått om du inte sett att jag körde om dig på cyklingen). Jag kom in precis under 2:30 (plats 128 av 791 i herrar motion) och kände mig riktigt nöjd. Sen kramkalas, medalj, t-shirt och senare en fet burgare på Fridays och allt sånt där.

Sammanfattningsvis
Simmomentet gjorde väl egentligen hela min dag. Inte för att det gick supersnabbt, eller för att jag var först, utan för känslan som jag klev upp ur vattnet men. Jag har vid så gott som samtliga tidigare tävlingar känt en känsla av uppgivenhet runt simningen och faktiskt allvarligt funderat på att skita i alla vad triathlon heter pga. olusten kring simningen. Den här gången var det inte så och det hade allvarligt talat kunnat gå hur som helst med övriga tävlingen, jag hade varit grymt nöjd ändå.

Arrangemanget i övrigt är väl dock tyvärr inte helt godkänt. Ingen höjdare att bli meddelad om överdragskläderna precis innan (hade ju kunnat skicka dom med frun annars), funktionärer som inte kunde svara på frågor, trångt och rörigt vid målet, inget att äta vid målgång (fanns endast vatten), rörigt i växlingsområdet och för långt att springa med cykeln, bökigt att ta sig från mål tillbaka till växlingsområdet och alldeles för korta banor. Med tanke på anmälningsavgiftens storlek kan man tycka att de här sakerna borde fungera.

Men bortsett från det fick jag en riktigt bra avslutning på triathlon-säsongen och hade en riktigt kul dag.

Snart Stockholm Triathlon

Det är mycket triathlon nu. På söndag är det dags för Stockholm Triathlon (för jönsar för att använda KBCK-nomenklaur). Den riktiga Stockholm Triathlon, VM-deltävling på sprintdistans, går av stapeln på lördag. Med deltagande från bl.a. Lisa Nordén, bara en sån sak. Jag tror att det definitivt kan vara värt att åka in till stan och kolla, kan nog vara spektakulärt med en sån tävling mitt inne i stan.

Sen är det jag som jönsar mig på söndagen. 2:38:41 blev det förra året och det ska väl självklart gå bra att slå den tiden, även om jag tror att årets bana är lite tuffare. Bland annat skall Västerbron forceras 6 gånger istället för 4. Löpning på kullersten, hal sådan om man ska tro på väderleksprognosen. Tror även att årets bana är snäppet längre (både cyklingen och löpningen var något kortare än 40km och 10km). På söndag kör vi!

Riktigt rolig bansträckning i år.

Sickla Triathlon - en liten hyllning

I söndags var det ju en epic fail på triathlonfronten. På måndagen stack jag till Sköndal och CX-Arena-South ™ för lite frossande i mjölksyra och förnedring. Årets första "riktiga" cross-träning och åter ett bevis på att: det är skitkul, det är intensivt, spykänslorna är närvarande hela tiden, betydligt bättre pass än 4*4 på trainern och att jag suger fett på det. Men vet ni vad, det bryr jag mig faktiskt inte om. Jag är ju trots allt gubbcyklare med endast 2½ års erfarenhet. Förväntar mig inte att komma så långt mot många av dom andra sprättande och betydligt mer erfarna grabbarna som är med där.

På tisdagen var mina ben så pass döda att det endast blev lätt träning. Kände dock ett behov av att få genomföra en genomkörare inför söndagens triathlon. Dvs. egentligen den som aldrig blev klar i söndags. Bestämde mig därför att besöka Sickla Triahlon. Ett litet evenemang som jag blivit tipsad om på FB och som verkade vara en trevlig liten tillställning. Och visst var det så. Lite samma känsla som Kompiscrossen. Dvs. en familjär stämning, opretentiöst och stor spridning på erfarenhet och förmåga hos de medverkande; vinnaren in på runt 50 minuter och sista kvinna in i mål på 1:30, nyblivna järnmän/kvinnor blandat med totala nybörjare och hojar i prisklasserna 5 000 till 50 000 kr.

Simstarten - jag står längst till vänster (lånad av Multisportbloggen som har fler bilder).

Trots det urusla vädret var det över 40 personer som kommit till Sickla Sjö för att simma 650 m, cykla 17 km och springa 3.2 km. Jag hade tagit tempohojen till jobbet och skulle sålunda åka direkt ut till Sickla. Eftersom regnet vräkte ner redan då bytte jag om till tri-kläderna direkt, blöt skulle  man ju liksom bli hur som helst. Stötte på ytterligare en tempohoj på vägen ut. Inte var dag direkt. Nåväl, det blött blött och åter blött. På med våtdräkt och fram med cykelskor och löpskor. Med tanke på den korta distansen och regnet blev det strumplöst.

Allt fler droppar in efter löpningen

Löpstart ner i vatten (som jag känt på som hastigast innan start, det var varmt). Prövade att inleda med lite tarzan-sim för att ha koll på vad som hände runt omkring. Bra idé! Sedan var det väl en helt okej simning. Ingen hyperventilation och förhållandevis god koll. 50/50 avseende bröstsim och crawl. Borde orka betydligt mer frisim. Men trots allt ett steg framåt.

Väl uppe ur vattnet var det sen ingen som passerade mig. Hade lite lätt krampkänning i höger vad när jag gav mig av på cykeln (tippar på att det var kylan) men det släppte snabbt. Första km var jag tvungen att ligga bakom en bil som inte ville köra snabbare än 30 km/h. Men sen flöt det på desto bättre och jag körde om massor av folk i ösregnet. Kom in med ett snitt på 35 km/h och var nöjd med det med tanke på yttre förutsättningar.

Och där står den stackars Scotten och fryser i regnet.

T2 gick på 21 sekunder - strumplöst. Till en början riktigt pigga och pinnande ben och en första lättsprungen km på 4:21. Sen lite mer kuperat och några sekunder långsammare. Hade tre ryggar att jaga under löpning och plockade alla. Kom in på precis över timmen och var nöjd så. Vet inte vad det blev för placering, men av antalet personer i mål att döma var det i alla fall i den övre tredjedelen.

Sen lite småsnack med alla trevlig triatleter som var där, t.ex. Vilma. Det där med att hålla sig torr och varm var bara att ge upp. Allt var genomblött så det var bara att bita ihop och längta efter den varma duschen hemma istället. Så gott som alla var dock kvar tills det att sista deltagare kommit i mål. Därefter var det utlottning av vinster till alla deltagare som kommit i mål. Och så ska vi ju inte glömma bort att det serverades hembakad äppelkaka. Bara en sån sak.

Trevlig. Verkligen riktigt kul. Tyvärr är det bara ett tillfälle kvar, men då kommer jag att vara där.

Ingen bra bild, men egentligen är det regnet som skall framhävas. Och jag som givit upp.

Lidingö triathlon terräng - fail report

Jaha, ännu en sån där dag då man borde stannat i sängen i stället...

Bestämde mig i mitten av veckan för att köra Lidingö triathlon terräng. En tävling ser ganska trevlig ut och som jag funderat på de senaste 2 åren, men som aldrig passat tidsmässigt. Nu fanns det dock ett hål i planeringen och trots att Stockholm Triathlon går nästa helg tyckte jag att en tävling på sprintdistans kunde duga gott som en genomkörare och genrep. Och ett genrep ska väl gå åt skogen, eller hur var det nu?

Cyklade ut till Södergarn på Lidingö (Lidingö skulle behöva skylta sina cykelbanor bättre) och var på plats i god tid. Drog direkt till efteranmälan, fyllde i en lapp, pröjsade 500 kr och fick en sportident-pinne (sån där som orienterare använder), badmössa (som man förmodligen skulle ha lämnat tillbaka) och en nummerlapp. När jag skulle gå ifrån tältet upptäcker jag att det är punka på bakdäcket... Som tur var har jag med mig en extraslang (men bara en). Går till incheckningen, hittar en bra plats och fixar däcket. Hörde även efter med arrangör om det fanns något "cykeltält" eller försäljning vilket det enligt start-PM skulle finnas. Inte för att man "hinner" laga en punka på en sprintdistans, men det skulle kännas bra med en extra slang. Men ingen försäljning eller liknande. Men inte kan man väl få två punkor på samma dag? Eller jo, det kan man ju uppenbarligen.

Det här ser väl trevligt ut; vuxna män i neopren gör saker tillsammans.

Nåväl, punkan lagades (hittade även en misstänkt sten i däcket) och allt verkade väl vara ok. Tills det var dags att sätta på sig våtdräkten. Då upptäcker jag att det inte är min våtdräkt som ligger på min plats, utan en annan betydligt billigare modell. WFT, är det någon som tagit fel, någon som snott min eller vad är det frågan om?? Det var då en kvart till start så det var inte så mycket att fundera på. Som tur var passade våtdräkten hyfsat.

Simningen (850m) gick för en gångs skull hyfsat bra. Crawlade i starten och försökte ta det lugnt trots kaoset runt omkring. Fick några kallsupar (det gick lite motvågor i början) och bröstsimmade runt udden. Sen kom crawlet igång. Våtdräkten och racebältet strulade vid T1 och det gick riktigt långsamt. Kom iväg på cykeln efter 21 minuter, vilket ändå är helt okej.

Dagens utrustning: en punkad hoj och fel våtdräkt.

Drog som vanligt iväg och började plocka placering efter placering på hojen. Vapnet för dagen var CX såklart. Kände mig pigg i benen och trampade på riktigt bra på de snabbåkta stigarna. När jag var som allra längs bort på den 10 km långa banan (där jag faktiskt kände igen mig från Lidingöloppet) märkte jag att luften i bakdäcket inte existerade länge. Punka. Ridå. DNF. Fuck-et-ti-fuck!

Inget att göra än att börja gå. Att gå 5km med punkterad cykel på smal och kuperad stig tar sin lilla tid... Och det tiden har man inte på en sprint. Skitdag.

Våtdräkten då... Jo, det visade sig att det var Christians. Vi simmade i förra veckan och måste ha förväxlar dem då. Det lustiga är väl att ingen av oss märkt det på 1½ vecka (Christian tävlade i en annan ärmlös dräkt idag) . Och att ingen av oss tänkte på det när vi upptäckte att det inte var min våtdräkt som låg där. Min slang hade för övrigt ett snakebite och 2 mindre hål till. Hur f-n är det möjligt?

Cykelvasan 2012 [RR]

I vissa cyklistkretsar känns det som om det är ganska populärt att hacka ner på en tillställning som Cykelvasan; den är för lätt tekniskt, grusvägsrally, för många blåbär är med, bara en variant på Vasaloppet och ingen "riktig" tävling, m.m. Helt enkelt för mainstream för de "riktiga" cyklisterna (oavsett om det gäller landsväg eller skog). Jag har nu kört den i 3 år (2010, 2011 och nu 2012) och kan inte säga annat än att jag är enormt förtjust i det. Alltifrån arrangemanget som helhet till själva loppet och banan i sig.

Startfållorna, som synes har jag en plats hyfsat långt fram.

Titta, det är faktiskt självaste Henrik Öijer! Han finns på riktigt.

Förberedelser
Nja, inga specifika alls. Vet inte om en 600km brevet helgen innan kan räknas som förberedelse? Har väl inte cyklat någon specifik CV-träning heller. Loppet är så pass otekniskt att det förmodligen räcker väldigt långt att träna "som vanligt". Så för min del lite landsväg, lite grusväg, lite intervaller och lite klättring. Rent generellt har det faktiskt inte blivit några enorma mängder cykling sen Vätternrundan.

Cykeln
2010 och 2011 körde jag på min numera sålda Scott Scale 50. En hardtail MTB typ insteg+ som funkat helt okej. Jag har dock länge varit riktigt sugen på en fulldämpad hoj och efter en hel del köpångest, beslutsångest och allt annat som hör till föll valet på en Specialized Epic Comp 29:er. Eftersom den presenteras som en snabb fulldämpad XC-hoj borde den väl vara ett gott alternativ. Kanske inte optimalt eller egentligen nödvändigt med fulldämpad för just för CV, men för mig passade den alldeles utmärkt. CX dryftades också; några körde på det och sa aldrig mer (totalt sönderskakade), några tyckte att det fungerade utmärkt och några tyckte något mitt emellan. Jag snackade med 2 CX:are; den ena hade punkterat och tappat ett gäng minuter på det, den andra hade varit tvungen att gå över vissa partier med sprängsten (punkteringsrädsla) och tappat minuter på det. Min slutsats: CX fungerar, men är nog inte optimalt.

Slutsatser av mitt eget cykelval: jag kände mig aldrig "hämmad" av underlaget, dvs. jag var aldrig tvungen att hålla nere farten pga. stökigt underlag, märktes framför allt nedför. Fulldämpningen och de stora hjulen svalde så gott som allt.  Utväxlingen 38/24 fram och 11-36 bak; trampade ur ett antal gånger och gick väl ner på lilla klingan 2-3 gånger under hela loppet. Lite större klingor kanske vore att föredra. Framgaffeln var i låst läge under större delen av loppet, det lilla spelet som gaffeln har i låst läge räckte. Brain-dämpningen bak fungerade över förväntan och jag upplevde aldrig hojen som svajig när det gick uppför. Det enda som jag egentligen nog önskar mig är lite större klingor fram. Och självklart kan cykeln få vara lättare, men det kostar ju också.

Loppet
Cyklade ner till starten och var där ca en timme innan min start 9:25. Vilket resulterade i att jag faktiskt kunde lägga min cykel ganska långt fram i fållan (för startgrupp 7). Vilket var mycket positivit när det kom igång lite klungkörning med de snabbare i startgruppen. Första backen som vanligt, dvs. jag la mig till vänster och körde om. Halvvägs upp i backen låg jag med startgruppens "tät" som höll ungefär samma fart som jag. Sen var det bara att mata. Första backen är väl brant i ungefär 4 km och sen planar det ut. Jag tycker faktiskt inte att den är så jobbig. Sen är det riktigt rally fram till Mångsbodarna; först snabb grusväg och sen en asfaltsträcka nedför. Fram till Mångsbodarna låg snittet på 31 km/h och det gick stundtals ruggigt fort. Smågan körde jag rakt igenom och i Mångsbodarna tog jag en dryck i farten.

Sammanbiten och koncentrerad innan start

Sen följer banans i mitt tycke jobbigaste parti; sträckan Mångsbodarna-Evertsberg. Dels innehöll sträckan lite ny vägar, nybruten skogsvägen istället för asfalt, dels backarna innan Risberg och dels är det en sträcka som är ganska småkuperad hela vägen och många tighta svängar. Svårt att få ett bra flyt. Ett resultat av detta är dessutom att fältet spricker upp och att det blir svårare att köra om. Kände mig dock stark igenom hela sträckan, som dessutom egentligen är den mest roliga att köra under hela loppet. Njöt. Körde igenom Risberg och tog en mugg med saltgurka i Evertsberg.

När jag passerade Evertsberg hade snittet sjunkit till  26,7 km/h som pekade mot en sluttid strax mot 3:40 något. Dock räknade jag med att det skulle kunna gå lite snabbare efter Evertsberg eftersom terrängen är lite snällare och det är mindre kuperat. Men rent generellt hade jag inte någon större koll på vilka snitt som skulle hållas för att nå en viss tid, eller vilken tid jag siktade emot. Målet var väl mer att cykla så fort som möjligt och sedan se vart det landade. Förhoppningsvis bättre än förra året.

Efter Evertsberg går det först väldigt fort. Det är i princip nedför hela vägen till Oxbergssjön och i år kände jag att jag verkligen vågade stå på ordentligt utför. Runt Oxbergssjön är det trångt och ganska stökigt, men jag kände mig väldigt stark där och kunde ligga i konstant omkörning på den tighta stigen. Ganska snabbt därefter kom dagens sista utmaning backmässigt; Oxbergsbackarna. Här var det många som slet rejält, men inte jag. Därefter följde ett ganska lättåkt parti med en något längre backe innan kontrollen i Hökberg. Tog vatten i farten i Oxberg och sportdryck i Hökberg.

Under omkörning ((c) Photomic)

Efter Hökberg hade snittet åkt upp till 27,2 km/h och efter lite snabb huvudräkning (eller snabb och snabb) så insåg jag faktiskt att det inte alls var omöjligt att landa under 3:30. Efter Hökberg går det återigen hyfsat fort nedför. Här träffade jag även på en CX-kille från startled 8 (den enda från ett högre startled som jag märkte körde om under tävlingen). Hängde på honom ett tag tills jag insåg att han var stark och att han på det här partiet verkligen hade nytta av CX:en. Precis innan Eldris är det ett skogparti som är lite jobbigt. Som tur var hade jag med lagom mellanrum alltid en rygg framför att jaga ikapp och köra om.

In med armbågarna gosse! ((c) Photomic)

Beviset!

Körde rakt igenom Eldriskontrollen. Konstaterade att jag, om jag höll mitt dåvarande snitt på 27,3 km/h, skulle komma in under 3:30. Skrek åt mig själv: "Nu jävlar kör du gosse!" och sen körde jag (på över 30 km/h i snitt skulle det visa sig). Eldris-Mora är mycket lättåkt både på cykel och skidor och innehåller inte så många överraskningar. Kom strax ikapp en samlad grupp från startled 6 som jag raskt körde om. Kände mig väldigt stark! Med några km kvar visste jag att sub-3:30 var klart. Dagens enda växlingsmiss kom på sista bron innan upploppet där jag fick i en alldeles för tung växel. När jag då ställde mig upp för att trycka på kände jag även dagens första krampkänning. Men eftersom det var 500m innan mål måste jag väl ändå tycka att loppet var relativt väldisponerat. Ensam på upploppet spurtade jag in i mål med armarna över huvudet.

Skitiga ben.

Okej, kanske lite solbrända också...

Sammanfattning
Som vanligt sköter Vasaloppsorganisationen all logistik och arrangemang klanderfritt. Det enda jag egentligen har att anmärka på är väl att trafiken inte riktigt fungerar (fru, dotter och svärföräldrar missade för tredje året min målgång eftersom de satt fast i trafiken) och att Barnens Cykelvasa ligger samtidigt som 30km och 45km kör. Nu var det väl mest Anna (som körde 45km) som led av det. Valencia är dock helt inne på att köra 30km, som inte har någon åldersgräns, med mig och Anna nästa år. Då blir det ingen krock. Banan var i utmärkt skick (torr och snabb) och jag (som förvisso startade väldigt tidigt) upplevde inte några som helst problem med trängsel. För en gångs skulle började jag dessutom att äta energi innan jag började bli trött och tillförde sedan kontinuerligt. Förmodligen ett vinnande koncept.

Nöjd, salt och skitig!

CV är utan tvekan en av årets höjdpunkter i loppväg. Kom på mig själv med att åka med ett leende på läpparna trots att mjölksyran sprutade. Ett resultat över all förväntan efter 2 st skittävlingar på raken. Lite mer ben och lite mer snabba människor runtomkring mig så ska jag nog kunna kapa ett antal minuter till på resultatet. Utvecklingen är ju helt okej; från 4:06:15 (92km med 22,5 km/h i snitt), till 3:56:21 (94km med 24,0 km/h i snitt) och i år till 3:26:55 (95km med 27,6 i snitt). Loppet har ju dessutom plockat bort en hel del asfalt från år till år. Hamnade på plats 183 av 5700 herrar i motionsklass vilket egentligen är helt sjukt med tanke på min relativt korta "karriär". Tror att jag ska våga mig på tävlingsklass nästa år. Mest för att få känna på hur det känns att åka med riktigt snabba människor runt omkring mig. Och för att få lite riktiga tävlingsnerver också.

På pendlingsfronten intet nytt

Sommartid brukar i Stockholm även betyda vägarbetstid; renovering, omdragningar, nyanläggning, laga hål, m.m. Ett mindre önskvärt resultat av det är ju att det stundtals kan bli lika trångt i semestertrafiken som i rusningstrafik under icke semestertid. Men å andra sidan skulle det ju kanske inte vara hållbart att renovera allt för mycket under icke semestertid. Tänk på alla stackars bilister som skulle få sitta i köer då... medan cyklisterna bara bränner förbi på sina överdimensionerade cykelvägar.

Exakt likadant som innan semestern

Inte ensam om att vara tillbaka från semestern.

Full av tillförsikt cyklade jag därför ut på min pendlingsväg, denna första dag efter semestern, för att njuta av alla nyasfalterade avsnitt, lagade potthål, etc. Döm om min förvåning när jag kom fram till jobbet och upptäckte att det hänt absolut ingenting! Nä, så förvånad var jag väl tyvärr inte. Ingenting har gjorts åt sikten vid vissa partier på cykelbanan längst Huddingevägen, vissa kurvor är fortfarande grusiga, beläggningen på vissa ställen är usel, korsningen Strömbron/Strömgatan är fortfarande usel och helt otydlig för cyklister, m.m. Eller vänta, nu ljuger jag. Det har faktiskt hänt något. Mittlinjen på den kombinerade gång/cykelvägen i allén på Erik Dahlbergsgatan har fått sig en uppfräschning. Men bara själva linjen... inte något som förklarar varför linjen är där, t.ex. en cykel och en gångtrafikant som visar vilket fält som är vilket.

Trots den nya fina linjen upptog detta sällskap exakt hela banan innan de vek av åt höger.

Varför ödsla färg på att fylla i dessa små figurer?

Och inte har Stockholms stad heller lyckats plocka bort de galna och stressade budbilschaufförerna/sopbilsförarna/+ANNAT från gatorna. Ni vet dom där som måste köra om alla cyklister till varje pris, även om det bara är 10 cm marginal och ett rödljus 20 meter framför. Inte heller har man fått bort no-brainer-cyklisterna, t.ex. killen på Stallgatan som cyklade långsamt mitt i vänster körfält (i högra körfältet var som vanligt en lastbil parkerad, dock med väldigt gott om plats för cyklister) och sedan räckte finger åt den bilist som tutade lite försynt efter att ha legat bakom honom ett bra tag. Grattis, du har skapat ännu en cyklisthatande bilist.

Men bortsett från det var det riktigt trevligt att få gränsla Langstern igen. Favvohojen!

Langster levererar som vanligt.

Men det där var ju inte så pjåkigt [CV]

Kan väl inte säga annat än att jag är riktigt nöjd just nu. PB med nästan en halvtimme och ett bevis på att jag faktiskt kan cykla hyfsat snabbt även i skogen. 5706 herrar i mål i motionsklassen, och jag på plats 183.

Utförlig RR kommer förstås.

Cykelvasan - gång nummer 3

Snart är det dags. Dotter har kört Barnens Cykelvasa och frun har kört Cykelvasan 45km. Bara min tur kvar nu. Cykeln är fixad, kläder framlagda och väskan packad. Några timmars sömn, frukost och sen rullar jag ner mot starten. 9.25 startar jag, startnummer 2665.

När är jag i mål? Ingen aning, men hoppas på neråt 3:30-3:40 typ. Men jag har ingen som helst känsla för hur "cykla-snabbt"-formen är just nu.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Malmö 600km 2012-08-04 [RR] Del 2

Fortsättning på denna post

När vi kom till Ljungby var det väl egentligen aldrig något snack om att stanna för natten. Jag klämde en kaffe, dricka, några kakor och satte sedan på relexväst, vindväst och långa ben. Det började bli lite kyligt och det låg regn i luften. Precis när vi lämnade Ljungby börjande det bli blött. Jag tror inte att det egentligen regnade så mycket på oss. Däremot hade det kommit ordentligt med skurar innan som gjort vägen blöt. Och blöt väg betyder däcksprut och blöta cyklister. Efter några mil på 25:an (en väg som jag känner till ganska väl eftersom jag kört bil där många gånger) valde Durrin att släppa. Vi låg fortfarande, trots regn, kolmörker och 40 mil i benen, runt 31 i snitt.

Kan det vara Älmhult? (foto Nils C)

Innan Simlångdalen är det några ordentliga nedförsbackar som nog egentligen är roliga att försöka sätta hastighetsrekord i. Under nuvarande omständigheter hade jag dock stor respekt för dem. Hade en liten "nära"-upplevelse när ett överkört djur plötsligt låg på vägbanan. Visst är MagicShine-lampan bra, men det är ju inte direkt dagsljus. Efter Simlångdalen började mina krafter sina. Sa till Nils att jag funderade på att släppa, men han tyckte att jag i alla fall skulle hänga på till Halmstad som bara var någon mil bort.

Dags för ytterligare ett nattöppet Statoil. Och som vanligt samlar nattöppna Statoil alltid grädden av stadens motorburna ungdom. Så även i Halmstad. Fick i mig kaffe och en korv, bytte till torra strumpor och skoöverdrag och kände mig allmänt misärig. Vi drog iväg igen.

Salta ryggar, skog och en kyrka. Småland blir inte mycket hetare än så här.  (foto Nils C) 

Solnedgång över Vidöstern utanför Värnamo.

Efter bara några km kände jag att benen inte ville dra runt tramporna på samma sätt som tidigare och jag valde att släppa. Nils och Tony stannade dock till för att justera klädsel medan jag trampade vidare. Efter Laholm var dom ikapp och drog sedan iväg i natten. Jag var nu helt själv.

Nu började även den riktiga tröttheten komma. Dvs. inte bara den som gör det till en stor utmaning att veva runt benen, utan även den som tycker att ögonen inte ska vara öppna. Den slog nu till med full kraft och gjorde resen mellan Laholm och Östra Karup till en riktigt jobbig upplevelse. Det som inte så långt innan var 32-33 på platten blev nu knappt styrfart. Hoppades på att "klättringen" uppför Hallandsåsen skulle väcka upp mig, men icke.

Reflexer.  (foto Nils C)

Hallandsåsen har jag ju cyklat upp och ner för några gången och jag hade bävat lite för hur den skulle kännas efter 50 mil. Men det var ju klart hanterbart, om än inte så snabbt. Väl uppe hade jag en förhoppning om att kanske kunna få i mig en kaffe på Rasta, men det självklart inte öppet. Nedfärden från åsen blev sedan så pass vinglig att jag valde att göra ett stopp i Margaretetorp. Drog på mig regnjackan och däckade på en bänk utanför en liten leksaksaffär. Värdigt!

Statoil Halmstad mitt i natten - festprissarnas och randonneurenas favorittillhåll

Vet inte hur länge jag låg där, men tror att det var runt 45 min. Vaknade av att jag frös som en liten hund eftersom jag "glömt" att dra över mig alufilten som jag efter mycket om och men fått tag på. Det enda positiva med det var väl att mina skakande tänder höll mig vaken fram till Ängelholm i alla fall.

I Ängelholm visste jag att det skulle finnas en dygnet-runt-öppen Statoil. Tyvärr glömde jag dock bort (eller tja, min hjärna fungerade nog inte optimalt just då) att den faktiskt ligger i stan och inte vid södra avfarten som jag plågade mig till. Södra avfarten innehöll endast ett stängt Preem och en överkörd igelkott. Inget som gör en bonkad randonneur glad alltså. Bara att fortsätta mot Helsingborg och nästa stämpling.

Morgondis utanför Landskrona

Sträckan Ängelholm-Helsingborg var ännu ett riktigt bottennapp under turen. Hade grymt svårt att hålla mig vaken, att hålla mig på sidan av vägen och att hålla styrfart. Försökte några gånger med att få upp pulsen för att på så sätt komma igång, men det gick bara inte. Varken att få upp pulsen eller att få upp farten i 30. När jag såg en skylt som aviserade att jag var i Helsingborgs stad blev jag glad, tills jag insåg att det fortfarande var en mil kvar till stämpling. På något sätt lyckades jag i alla fall vingla fram till dagens sista Statoil för att få min stämpel. Räddningen för dagen/morgonen blev att det även fanns en McD med frukost precis bredvid. Glädjande nog fick jag också stifta bekantskap med några av traktens locals som var på väg hem från krogen. Det är extra roligt med 53 mil i benen...

Bara 63 km kvar! Frukosten gjorde att det nu var lättare att hålla sig vaken, men snabbt gick det inte. Fördelen under den här sista sträckan var att det inte är några avstånd mellan samhällena. Alltså inte några partier med typ 4 mil skog och en vägskylt. Det hände något hela tiden och jag passerade en massa konstiga skånska namn typ Grumslöv, Lomma, Hjalarp, Bjärred, m.m. Ett klart lyft från alla jäkla -hult i Småland.

Tog det här kortet och blev lite smått chockerad över hur jävlig jag såg ut...

...tog därför på mig glasögonen, log och tog detta kort istället. Mycket bättre.

Och rätt som det var så var jag tillbaka i Malmö. Typ 25 timmar och 30 minuter och 600 km senare. Killen på Shell (jo, du läste rätt, en Shell-mack) som tog emot mitt stämpelkort trodde inte riktigt på mig när jag sa att jag cyklat 60 mil; "På hur många dagar då?". På med torra kläder, hem till Torekov, duscha, däcka.

Är riktigt nöjd med att ha kört min första 60-milare. Visst var kroppen mör efteråt, men inte skadad. Häcken mår alldeles utmärkt och det enda som jag känner av så här efteråt är lite stickningar i fingerspetsarna. Men knän, rygg och resten höll vilket jag tar som ett bevis på en härdad kropp och en korrekt inställd cykel. Jag hade packat rätt; använde allt utom regnyxorna och underställströjan (som dock kom till användning när jag skulle sätta mig i bilen). Tror inte att jag kommer att göra så mycket annorlunda inför nästa 60-milare annat än att möjligtvis försöka få lite bättre sömn. Hade jag sovit 2 timmar på lite bättre underlag än en bänk hade jag nog tjänat på det i slutändan. Men å andra sidan är det ju det som är lite utav charmen med randonneur-cykling.

Nils och Tony avslutade starkt och kom in på 23:23. Durrin landade tydligen in på 33:15 så han måste ha tagit in på motell någonstans efter det att han släppte oss. Övriga 2 DNF:ade.

Tack Milslukaren och alla medverkande för en trevlig tur med bra fart!

Malmö 600km 2012-08-04 [RR] Del 1

Ett av "målen" för året var ju att fixa en Super Randonneur, dvs. att köra 200, 300, 400 och 600 km brevets. De tre första distanserna har jag ju kört. Men sen blev det svårare av praktiska skäl. Tyvärr är det så att det inte direkt kryllar av möjligheter att köra den längsta distansen och för mig krockade Hofvets (och flera andras) tillfällen med 70-års/studentfirande och Vätternrundan. Det enda som det fanns en avlägsen chans till att få ihop var Malmös (Milslukarens) brevet nu i augusti. Eftersom jag ofta befinner mig i Torekov under någon del av semestern så är ju avståndet till Malmö inte allt för långt. Jag anmälde mig i god tid och såg till att familjen "råkade" befinna sig i Torekov under den aktuella veckan.

Glöm inte!

Förberedde mig så gott det gick genom att packa och stressa med lampan. Landsvägscykling i övrigt hade det inte blivit mycket av sen VR egentligen, men jag räknade med att det skulle räcka med min enorma rutin… Vädret verkade bli okej med medvind och sol under lördagen, dock med viss risk för regn under natten och söndagen. Eftersom regn inte är särskilt okej om man ska tillbringa en massa timmar i sadeln valde jag att få med mig regnjacka och ett par riktiga regnbyxor. Ett par långa ben, underställströja, långa handskar, torra strumpor och skoöverdag åkte med i klädväg. Startade med armvärmare. I övrigt var det mest olika former av el som tog mest plats. Dubbla batterier till MagicShine-lampan, extra laddning till Edge800:an. Extra lampor fram och bak, slangar och sånt där annat bra-att-ha-jox. Och så den obligatoriska relexvästen förstås.

Packåsna - inte så räcer direkt.

Infann mig på Shell Holma i Malmö vid 7:40 på lördagsmorgonen. Solen sken och tempen vandrade redan upp mot 20 grader. Kändes som en ynnest denna sommar med mestadels misär-breveter. Träffade på Tony som delade ut startkorten, Nils C, en dansk som hette Durrin (som för övrigt körde på en mycket märklig cykel) och 2 andra som jag aldrig fick namnet på. Hörde mig lite för om tänkta sluttider, övernattning och sånt. Själv hade jag inte bestämt mig för om jag skulle ta sovstopp eller inte. Tony och Nils verkade planera för en non-stop-tur och jag bestämde mig för att hänga på dem så långt som möjligt och skippa övernattningen om jag kände mig pigg i Ljungby.

600km är faktiskt jäkligt långt att cykla. På riktigt. Inte bara så där långt att ens icke-cyklande kompisar tycker att det är långt, utan faktiskt långt på riktigt. Om man tar det lilla kartfönstret i Garmin Connect och zoomar ut så att man ser hela jorden, så ser man faktiskt fortfarande rundan.

Nåväl, vi gled iväg genom Malmö. En herre släppte direkt, och en annan strax efter Lund. Tony, Nils, Durrin och jag höll en ganska god fart i medvinden. Navigeringen var lätt eftersom Tony och Nils kunde stäckan utantill och jag hängde på. Det fanns inte några vägnötter a la Fredrikshof, men däremot en GPS-rutt och en relativt lättnavigerad sträcka.

Första sträckan upp till Höör gled på  i ett jämnt tempo (65km med strax över 30 i snitt) och med en lätt medvind genom ett öppet landskap. Benen kändes pigga och det flöt på bra. I Höör blev det endast stämpling. Jag hann inte ens twittra, så fort gick det. Upp till nästa stämpling i Osby gick det ännu snabbare, 67 km med 33 i snitt. Dock verkade det inte vara någon av oss som led av det relativt höga tempot. Under den här sträckan fick vi tyvärr stifta lite väl mycket bekantskap med RV23. Ytterligare en väg som håller på att förvandlas till 2+1. På vissa ställen fanns det cykelbana vid sidan av. Dock smal, grusig och osopad.

En helt vanlig samling randonneurer

På Statoil (många Statoil-stopp har det blivit) gjorde Tony något hemligt tecken och sa något med 15 minuter. Jag som är van vid relativt oorganiserad och individuella breveter i Stockholm tänkte väl inte mer på det. När det sedan verkade vara dags att dra så fyllda jag vattenflaskorna och så drog vi. Men det var inte rätt. Uppstäckning av Tony som minsann förklarade att 15 minuter betydde stämpling, fyll flaskor, pinka, ät och sitt på cykeln exakt 15 min efter tecken. Blev lite brydd eftersom vi inte kommit överens om någon sluttid, samkörning eller liknande innan. Tror att Tony märkte det och släppte det sedan.

Det här var nog det närmsta stock som vi kom under hela turen

Efter Osby passerade vi metropoler som Älmhult, Diö och Vislanda innan det var dags för nästa stämpling i Alvesta. 72 km med knappt 33 i snitt i fortsatt fint väder och medvind. Efter en snabb sockerchock och p-pausbestämde vi oss nu för att satsa på pizza i Vaggeryd som nästa längre stopp. Fram till Alvesta, 215km med drygt 32 i snitt hade vi faktiskt bara knappt 30 minuters paus. Ganska mycket för en något snabbare Vätternrunda, ganska lite med tanke på att vi hade över 40 mil kvar.

Alvesta-Vrigstad var väl även det en mindre rolig stäcka med lång tid på RV30 (som dock var bättre en 23:an). Vi höll fortfarande snittet över 31 och stämplade på…. Statoil! Innan Vrigstad var det lite småkuperat och snart skulle det bli ännu mer. Vi var alla hyfsat pigga, även om Durrin verkade ha det lite kämpigt. Så där att det är svårt att hålla fart uppför och att man slutar trampa i nedförsbackarna så att de som ligger bakom måste bromsa. Hade vi kommunicerat lite mer runt detta så kanske vi hade kunnat köra lite mer ekonomisk. Nu blev det väl så att alla förningar blev minst 5km, och ingen ville riskera att ta en kortare förning än den innan…

Titta lite extra noggrant på Durrins cykel

Efter Vrigstad och ytterligare 15km på RV30 svängde vi av mot Vaggeryd och så var det dags för dagens första riktiga uppförsbacke. Eftersom det handlade om en dryg mil som var ganska kuperad (innan Vaggeryd) körde var och en i eget tempo. Nils sprätte till ordentligt och jag kort efter honom. Skönt att känna att det faktiskt går att ta i och köra på ordentligt även efter nästan 30 mil.

Dubbel Calzone - det självklara valet för varje randonneur

Salt i ansiktet, och ser jag faktiskt inte ganska pigg ut?

Sen var det pizza-time i metropolen Vaggeryd. Dubbel Calzone. Need I say more? Enda orosmomentet nu var väl hur vinden skulle ligga nu när vi vände söderut igen. Ganska bra visade det sig dock. Vi var fortfarande samlade och i ganska gott skick. Snittet sjönk något (vi höll dock strax under 30 på sträckan som var 83km). Durrin verkade ha återfått sina krafter och hängde lätt på. Vi körde nu på gamla riksettan. Delen till Värnamo var inte så upphetsande, typ bred, platt och rak. Sen var det dock betydligt roligare med vacker väg, sjöar +ANNAT. Strax innan Ljugby var det dags att slå igång lamporna.

Fullt ös mellan Vaggeryd och Ljungby

Fortsättning följer här...

Regelbunden träning och äventyr till helgen

Är nu i Torekov. Efter två res- och vilodagar  (lördag och söndag) har jag kommit igång med lite mer regelbunden träning. Det är självklart lättare när man har en bas, typ mammas hus, att utgå ifrån. I måndags blev det ett löppass i Köpenhamn med Christian, i går ett kortare distanspass på landsvägshojen (som jag tog med mig hit till Torekov förra gången jag var här) och idag blev det ett intervallpass.

I morgon är planen ett MTB-pass (typ grusväg), vilodag på fredag och en 60-milare på lördag-söndag. Har ju tidigare svurit över att 60-milarna i Stockholm ligger fel i tiden. Nu upptäckte jag dock att Milslukarens andra 60-milare faktiskt passade tidsmässigt ihop med familjens besök i Torekov. Alltså; kör ner till Malmö, cykla Malmö-Höör-Alvesta-Vaggeryd-Ljungby-Halmstad-Malmö och kör sedan hem till Torekov. Hur svårt kan det vara? Och sedan får jag ju äntligen min Super Randonneur-medalj.

Ja, det ser faktiskt inte klok ut alls.

Tydligen är det 7 st anmälda, vilket borgar för att det kommer att finnas lite sällskap i alla fall. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska övernatta (i Ljungby) ett köra på i ett sträck. Det visar sig under lördagskvällen. Mitt enda problem just nu är väl egentligen belysningen. Inte helt lätt att få till det med MagicShine-lampa och styrväska. Egentligen hatade jag ju styrväskan, men jag känner nog att jag behöver få med mig lite mer än vad som ryms i sadelväskan. Ska ut och testa om min lampkonstruktion håller nu.

Just det, Wiliern har fått sig en ny styrlinda. Tyckte att det var dags efter knappt 2 år och knappt 1000 mil...

Jag kan ju inte påstå att jag är helt övertygad om förträffligheten i lamplösningen. Men styrlindan är snygg.