Mot Vansbro!

Det pågår en spännande och utdragen kamp över stora delar av Sverige just nu och det är självklart Sverigetempot jag pratar om. Vissa verkar ha planerat att nyttja alla de 9 tillgängliga dagarna ([ironi] herregud, det är ju inte mer än 24 mil per dag i 9 dagar, en baggis [/ironi]) medan andra satsar hårt på att klämma sig under "drömgränsen" 100 timmar. Dvs. det som Andreas Lindén misslyckades med. Följ (eller rättare sagt, försök följa) de sista skälvande timmarna av loppet här.

(Not: Sverigetempot och Andreas Lindéns försök är inte helt jämförbara då Andreas körde syd-norr och Sverigetempot går åt andra hållet, samt att den nordligaste punkten skiljer sig. Men i princip är det samma sak).

Själv skulle jag nog ha satsat på 30-35 mil om dagen och sålunda landat på 6-7 dagar. Men nu kör jag ju inte. Och det beror väl huvudsakligen på att det vankas en Jubileumsmarathon om 14 dagar. Och så självklart ett triathlon på halv-IM-distans (1.9km simning, 90km cykel, 21.1km löpning) som uppvärmning om 7 dagar.

Så mot Vansbro, och definitivt inte för att simma (en gång räcker),  för triathlon den 7/7. Fulltecknat (355 anmälda) och med självaste Clas Björling som arrangör/värd/beskyddare. På fredag drar jag och Christian till Borlänge för en hotellnatt och sedan till Vansbro på lördag morgon. Eftersom simningen går samma helg gick det inte att få tag på boende i Vansbro, men Borlänge funkar väl.

Förberedd? Jo men hyfsat. Har ju kommit igång med simningen och kan ju faktiskt simma 2km fritt utan problem. I alla fall i bassäng. Och cyklingen är ju det jag pysslar med, även om det inte blivit allt för många mil på tempohojen. Löpningen är lite osäker efter några usla pass nu på slutet. Men det brukar ordna sig. Hade dock önskat mig några fler brickpass (cykel-löpning) men det har helt enkelt inte hunnits med.

Och tiden då? Inte en jäkla aning. Det är ju premiär på distansen så jag har ju inte direkt något att jämföra med. Att tävla i 5-6h borde inte vara något problem dock. Om vi ska gissa baserat på tider på träning och annat: simning på 40 minuter, T1 på 4 minuter, cykling på 2:35 (35km/h i snitt), T2 på 2 minuter och löpning på 1:55 (5:30-tempo). Det ger en sluttid på 5:16 och det är ju klart godkänt. Sen lägger vi på lite orutin och missar så hamnar vi på 5:30. Under 5:30 blir alltså bra.

Största utmaningen just nu är väl att klara sig igenom och memorera det 14-sidiga start-PM:et.

Och Sverigetempot då? Det får bli nästa gång, råder väl inga tvivel om det?

Tävlingsångest

Tävlingsångest kommer i många former och med en förvånansvärd regelbundenhet inför tävlingar. Den genomgår flera faser under ett antal veckor för att sedan kulminera i genomförande och (förhoppningsvis) glädje och lite tomhet efteråt.

Ta nu inte begreppet tävling så bokstavligt. Det som avses här kan vara allt ifrån byalagets triathlon, till Vätternrundan/Vasaloppet/etc. till den första brevet-starten. Jag tror inte att det gäller grabbarna som startar TdF (utom möjligtvis Fas 6)

Fas 0: Insikten (3 veckor innan)
Startar ganska exakt 3 veckor innan tävling XX.
"Oj fan, är det bara 3 veckor kvar till XX! Jag var ju helt övertygad om att det var minst 22 dagar kvar..."

Fas 1: Träningsångesten
Startar direkt efter Fas 0. Varar i ca en vecka och övergår gradvis i Fas 2. Kännetecknas av en plötslig insikt av att du inte på långa vägar tränat så pass mycket som du borde. Alternativt att du tränat fel, eller fokuserat på fel saker. T.ex. tränat distans när du borde träna fart. Under en vecka försöker du kompensera detta genom att träna extra hårt och fokusera på det som du missat (trots att du innerst inne vet att det bara är dumheter). Denna lite hårdare och fokuserade träning gör att du snart går in i...

Fas 2: Skadeångesten
Kommer gradvis under Fas 1 och varar några dagar. "Gör det inte lite ont i knät?", "Har jag en sträckning i vaden?", "Fasen vad höger axel känns när jag tar i.". För det mesta inga som helst problem. För det mesta ett resultat av dumheter under Fas 1.

Fas 3: Utrustningsångesten
Kommer snabbt och skoningslöst någon gång under Fas 2. Varar några dagar. Kan kosta pengar. Kännetecknas av att den utrustningen som du tänkt nyttja under tävlingen plötsligt blir obsolet/för dålig/dåligt underhållen/trasig/m.m. Eller att du saknar något. Eller att du kan bli snabbare med något. Eftersom det är så pass kort tid kvar till tävlingen hinner du inte beställa från utlandet, alltså är du utlämnad till svenska affärer och svenska priser. Ogenomtänkta köp till höga priser alltså.

Fas 4: Väderångesten
Börjar i samma ögonblick då de stora vädersiterna presenterar sin första prognos för tävlingsdagen och avslutas i samma ögonblick då du lämnar ifrån dig din smartphone innan tävlingen. Under den här perioden kollar du i regel minst 3 olika vädersiter ett par gånger om dagen. Beroende på din läggning (optimist eller pessimist) proklamerar du sedan din glädje eller oro på Twitter, Facebook, blogg, Funbeat, Happy, m.m. Du deltar gärna i väderdiskussioner på olika forum. Är förbannad över att det skiljer sig 2 grader mellan olika vädersiter och att de inte kan berätta exakt när det kommer att regna. Väderångest påverkar definitivt inköp under Fas 3.

Fas 5: Sjukdomsångest
Under sista veckan innan tävlingen känner du dig lite sjuk. Alltid. Till skillnad från Fas 2 handlar detta främst om olika förkylningsbaciller och inte om skador. Du hostar en gång och funderar på om det inte är en anledning till att dra sig ut tävlingen. Att tävla med en förkylning i kroppen kan ju vara totalt livsfarligt. Kom igen nu - HTFU!

Fas 6: Nummer 2-ångest
Du har nu trots allt överlevt Fas 0-Fas 5. Kvällen innan tävlingen börjar du tänka på nummer 2. Oavsett tävlingsform är det inte kul att genomföra den bajsnödig. Det kan förstöra en hel tävling. Och det brukar inte vara någon höjdare att behöva göra det under tävlingen heller. Kolhydatladdningen innan hjälper inte direkt till, om man säger som så. Det absolut vanligaste snacket i startfållan innan långa lopp handlar om huruvida man kunnat gå på toaletten eller inte. Och alla vet att det inte handlar om att gå på toaletten och kissa.

Sedan går startskottet och då är det bara att köra!

En sista fundering om VR... sen ska jag vara tyst

Ja, det gick ju bra (som går att se här och här). Ännu roligare är det väl att titta på den inofficiella resultatlistan på Resultatjakt.se där 8:04 hamnar på plats 380 av 16784 fullföljande (2218 bröt och hela 4245 startade inte ens). Position att jämföras med plats 980 2011 och 5006 2010.

Som vanligt (för mig) när jag kört och står där lite nöjd i målfållan, tänker jag "bra, nu har jag gjort det här, nu räcker det". Men när tiden för anmälan till nästa år börjar närma sig så börjar tankarna igen: "Men ska jag inte, det borde ju kunna gå att köra SubXX/SubbYY/etc.". Åsså tänker jag att det är ju bättre att ha en anmälan än ingen alls. Åsså anmäler man sig. Och eftersom jag saknar förmåga att dra mig ur saker är det ju bara att köra sen.

Graf från Resultatjakt med lite konstiga siffror.

Och så här är det: jag körde med ett skitbra gäng i år (i alla fall de som verkligen körde). Både roliga/trevliga och starka. Att göra en 7:30-satsning med dom (och i ärlighetens namn dom typ 20st till som nog skulle behövas på startlinjen) skulle vara fantastiskt roligt... och vi skulle klara det. Det är jag helt övertygad om. Men det finns självklart ett men...

Och men:et är i första hand beroende på att nästa år är Ironman-år. För att cykla runt Vättern på 7:30 krävs det mycket mer fartträning än vad jag hunnit med i år. Nästa säsong måste jag lägga på simning under vinterträningen och i ärlighetens namn tror jag faktiskt inte att jag kommer att kunna lägga på ytterligare fartträning på cykeln. Att köra runt pölen på 7:30 är nog alltså inte helt optimalt för Ironman-satsningen. Randonneurloppen kommer jag nog att fortsätta med (mycket bra distansträning).

Någon stod och filmade efter ca 95 km och här dök faktiskt vi upp. Och det är faktiskt jag som ligger längst
fram. Jag hoppas att ingen noterar att jag har långa ben och inga armvärmare. Stilpolisen gråter.

Blir det alltså inget VR nästa år? Jo, det blir det säkert. Men då kanske med en kompis som kör för första gången och kanske till och med ett och annat depåstopp. Men man vet ju aldrig...

Och det absolut sista jag vill säga om VR den här gången är att jag inte förstår varför man anmäler sig till en sub-grupp, sen inte dyker upp till en enda träning, inte svarar på ett enda mail, dyker upp till start i Motala, orkar köra med i gruppens tempo i 3 mil och sedan lägger sig i svans under resten av rundan. Är man då stolt över sin runda? Själv hade jag dåligt samvete över att jag låg och svansade i några mil och inte bidrog hela vägen runt. Men det är jag det...

Åh herregud! Jag har ju inte ens länkat till Garmin Connect-datat ännu. Tack för visat intresse.

Äntligen en lerig crossrunda!

Grymt länge sedan som jag skrev om en helt vanlig träningstur på cykeln. Efter alla randonneuräventyr, fartpass och intervallpass (och eftersom det var dagen efter midsommar, nubbar, öl, sill +ANNAT) var det riktigt trevligt att komma ut på en grusvägstur på CX:en.

Eftersom det regnat hela förmiddagen var grusvägarna riktigt härligt sugiga och leriga sina ställen. Ritade upp en runda i GPSies med några kända och några nya vägar (bl.a. inspirerade av Johan A:s mytomspunna CX-rundor). Är hyfsat nöjd med det hela. Svängen runt Saltsjöbaden, golfbanan och Erstaviksbadet (ny) var riktigt trevlig. Runt Tyresö-Flaten och Albysjön har jag inte fått till det riktigt ännu. Kommer där in på en stigning på Sörmlandsleden som inte går att cykla med CX.

Erstavik

Sedan ny grusväg genom Tyresta som var riktigt trevlig. Här fick jag även stanna för att dra fast klossen i ena skon som höll på att lossna. Direkt blir man attackerad av DÖDS-myggen. Efter Tyresta blev det tyvärr lite dåligt med grusväg. Behöver hitta lite mer alternativ efter Haninge för att det ska bli en riktigt bra runda.

Den obligatoriska cykelmotträd-bilden. Denna gång ur en innovativ vinkel

Så här ska det se ut. Det enda som fattas är väl blå himmel och sol.

Rapha? Nä, inte skulle väl jag...

Här snackar vi innovation - cykelmotbom-bild.

Skulle kunna vara en reklambild för Avid, eller för Jarla Cykel.

Blästrade ben!

Slapp regn, ganska tömda depåer mot slutet, lerig och skitig som bara den. Gött!

RAAM och Andreas Lindén

Just nu pågår Race Across America och det är riktigt spännande. Dels att följa Gunnar O och dessutom att följa toppstriden som är riktigt jämn. Finns en riktigt seriöst nördig tråd på Happy här.

Sedan är det också Andreas Lindén vars plan var att genomföra något som han kallade Sverigeloppet - på cykel från Symgehamn till Treriksröset under 100 timmar. En sträcka på ca 2100km, vilket ger ett snitt på 21 km/h (med pauser inräknade förstås). Andreas misslyckades då hans kropp gav upp efter 170 mil

Som jämförelse kan då nämnas att bli "Official Finisher" i RAAM som är ca 480 mil, dvs. drygt dubbelt så långt, så krävs en betydligt lägre snitthastighet om ca 16,7 km/h. Givetvis är Andreas rekordförsök mycket imponerande. Men frågan är om det egentligen inte var dömt att misslyckas på förhand.

Sverigeloppet - icke att blanda ihop med Sverigetempot.

Andreas tidigare meriter i facket "extrema utmaningar" består av superklassikern (som lyckades) och att åka skidor genom Sverige (som misslyckades). All respekt för det förstnämnda. Skidgrejen känns dock bara mest krystad; vi har liksom inte ett sånt stabilt och förutsägbart klimat i Sverige som gör det möjligt att genomföra en sån sak. Men bortsett från det; testa gränser, köra långt, utmana kroppen bortom all vett och sans. Det tilltalar mig. Men oavsett vad måste man ju tillse att man har en chans att lyckas.

Andreas är 22 år gammal och har förvisso cyklat en del i sitt liv, men i mitt tycke inte ens i närheten av vad som krävs för att ge sig på 210 mil på 100h. Om man jämför med RAAM-cyklisterna är ju Andreas ett barn. De flesta är (ursäkta) gubbar som har ägnat sig åt ultracykling, ultratriathlon, m.m. under en lång lång tid. De har härdat sina kroppar under många år och i en herrans massa mil. De vet vad som händer med kroppen och psyket efter flera dagars hård ansträngning och sömnbrist. Jag tror inte att Andreas vet det. Enligt hemsidan är hans längsta cykelpass 310km... och att med det i bagaget ge sig på att köra 2100km på rekordtid är ju faktiskt bara dumt (ungefär som att räkna med att slå rekord på VR efter ett längsta pass på 44km innan).

Strasser under RAAM 2011

För långcykling handlar ju just om att cykla långt. Inte nödvändigtvis så jäkla snabbt. Utan långt. Och mycket. Och ofta. Och i många år. Jämför med junioren (30 år gammal) Christoph Strasser som varit upp i ledningen i RAAM i år. Han har pysslat med ultracykling i 10 års tid innan RAAM. Och under de första åren handlade det uteslutande om lopp på max 1000km, 24h lopp, etc. Som förberedelse inför RAAM 2009 cyklade han 2500km på strax över 100h. Men det var efter att ha ägnat sig i 7 år enbart åt ultracykling. 

Andreas är inte där på många år. Visst, med lite flyt, medvind, smärtstillande och pannben kanske det kan gå vägen redan nu. Men risken är desto större att han kör sönder sin kropp totalt. Och det borde det inte vara värt. Rent generellt känns det som om Andreas vill alldeles för mycket redan nu. Han har väldigt många sporter på schemat, erbjuder coaching för ganska dyra pengar trots att han egentligen inte har någon som helst tränarbakgrund att stå på. Det råder ingen tvekan om att han har potential att bli riktigt riktigt duktig. Men... tålamod.

Som sagt var, all heder åt Andreas och det är ett riktigt bra försök, men var sak har sin tid. Bränn inte allt krut nu i så pass unga år. Och var försiktig med din kropp.

Vätternrundan 2012 RR del 2

Fortsättning från denna post.

I Huskvarna började det regna. Vi hade redan från början sagt att vi skulle ta det lugnt genom rondellerna i Huskvarna och Jönköping eftersom dessa tenderar att bli halkiga när det är blött. Inne i Jönköping strulade det till sig ändå. Några hjul bakom mig bromsade en kille lite för hårt med frambromsen i en kurva och hjulet gled undan under honom. Tror att han blev klippt av en till kille efteråt.

Och här märktes det väl att vi slagit ihop 2 grupper med lite olika strategier och tankar. Tanken var (vilket jag också tror att alla var överens om) att en alt. två personer skulle stanna vid vurpa och resten skulle köra på. Nu blev det inte riktigt så och vi blev stående på lite olika ställen i ett par minuter. Samtidigt rullade en riktigt stor klunga förbi (förmodligen en hel startgrupp utökade med ytterligare folk). Det positiva med att vi blev stående var ju faktiskt att den som vurpade snabbt kom på fötter och kunde fortsätta med oss.

Sen blev det lite rörigt och oorganiserat. Massor av folk genom Jönköping (Happy-klugan kom också och beblandade sig). Bilar, bussar och lastbilar... Att en dag på året stänga av en väg genom Jönköping borde väl inte vara någon omöjlighet? Det tog ett bra tag innan vi fick ihop vår grupp igen.

En massa Hofvare innan start.

Strax innan Bankeryd tror jag dock att vi gjorde rundans "tuffaste" grej. I uppförsbacken låg vi bakom 2 större klungor som gick lite för långsamt enligt vår smak. Vi var dessutom oroliga för att det skulle bli väldigt trångt i Fagerhultsstoppet som strax var på gång. Raskt beordrades ett led linje och "omkörning" och vips var hela gruppen på väg om klungorna. I uppförsbacke. Vid ett tillfälle när det började plana ut fick jag lucka till framförvarande kille eftersom det blev lite trångt. Accelererade då hårt för att täppa till. Tittar ner på Edge:en och ser "55 km/h". Då kände jag mig stark.

När hela gänget var förbi samlade vi snabbt ihop oss började mata kedja igen. Efter Bankeryd (på cykelvägen efter tidsmätning) fick vi tyvärr en liten vurpa till. Någon som gick för nära en skylt och drog i backen. Det hände bakom mig så jag såg inget, men vad jag förstod efteråt så gick det förhållandevis bra. Här tappade vi dock några stycken.

Per (i bakgrunden), Anders och jag innan start. Starka gubbar!

Sedan kördes det på med bra fart. Alla försök att få ner hastigheten misslyckades. Vid vattenstoppet (5 min) i Fagerhult (ca 140km) gnällde jag lite över att vi nu bara var 7 pers som snurrade i kedja, med typ 20 pers i svansen. Det blev väl lite bättre efter det. Men bara lite.

Det gick fortsatt fort. Efter Karlsborg (ca 220km) var det dags för mig att tagga ner lite. Krampkänning i framsida lår (båda benen) gjorde att jag var tvungen att ta det lugnt. La mig i svans, drack en halv flaska vatten och klämde 4st GT-tabletter. Svansade sen i några mil upp till Hammarsundet innan jag kände att det var läge att börja jobba igen. Vid det här läget låg jag en bra bit bak i svansen eftersom jag fått kämpa ganska hårt med att hålla 40 km/h och hålla krampen stången samtidigt. Började arbete mig uppåt i klungan samtidigt som jag hjälpte till täppa luckor och ta med folk framåt. Sen var jag uppe igen och kunde köra framme i klungan under den sista biten.

Lite halvnöjd sådär i målfållan.

När vi närmade oss Motala kunde vi samla ihop oss och cykla snyggt i mål under glada hurrarop. Det hade DÖDS-regnat på oss sista 5 milen, men när vi åkte in i mål så sken solen upp.

Tiden 8:04 kändes fantastiskt bra. Redan halvvägs, då klockan visade 4:04, var jag helt säker på att Sub8:30 skulle gå vägen. När det var 6 mil kvar låg klockan på 6:25 och att sista 6 milen skulle gå långsammare än 30 km/h fanns ju inte på världskartan. Jag vet inte riktigt hur pass bra koll Anders och Jens hade på tiden (annat än att vi låg väldigt bra till hela tiden). Med facit i hand skulle vi ha kunnat köra Sub-8 om vi hade tryckt lite mer på slutet. Men å andra sidan kunde vi ju nu ta det lugnt under den sista knixiga biten (ombyggnad av Rv50) och vi fick dessutom med oss större delen av gruppen hela vägen. Många av svansarna var dessutom fram och tackade oss för starkt arbete efteråt.

Sen det vanliga, typ lättöl, kyckling och potatissallad, lång och varm dusch, pizza, fortboll och sova.

Och hur det blir nästa år? Det får vi ta en annan gång.

Dagen efter...

Vätternrundan 2012 RR del 1

Såg att jag under de senaste dagarna fått en herrans massa träffar på mitt inlägg Vätternrundan 2010 vilket förmodligen speglar någon aktuell händelse. Eftersom jag var så vaaaaansinnigt långsam 2010 hoppas jag nu att fler läser denna post istället eftersom jag nu är rikitgt pr0... eller i alla fall bättre än 2010.

Jag ska börja med den korta versionen: Jag är sååå sjukt jäkla nöjd.

Den 14:e april 2010 cyklade jag mitt första landsvägspass (första träningspass på cykel utanför spinningsalen någonsin) och om någon hade sagt till mig då att jag drygt 2 år senare skulle snitta 37 km/h i 295 km runt Vättern hade jag nog total idiotförklarat denne någon och sagt att det var totalt omöjligt. Men det var det tydligen inte eftersom jag tog mig runt pölen på 8:04. Magiskt!

Cyclist HQ - det fanns även pingisbord och ishockeyspel.

Min hängmatta

Den något längre versionen: Väder- och kläderångest var väl det genomgående temat innan start. Ja bortsett från det allmänna tvivlet på min egen kapacitet då förstås. Men det är ju alltid där som en del av hela grejen. Jonas G kom och hämtade upp mig vid lunch på fredagen och vi hade en lugn tur ner till Motala. Vi letade reda på lägenheten som Jens fixat (typ 300 kvadrat 5 min från centrum, men plats för 15 pers) och inkvarterade oss. Monterade ihop cyklar och klädde sedan om för att få snurra lite på benen i ett par mil.

Torget i Motala fredag eftermiddag - observera den blå himlen

Vi rullade ett par mil i lätt tempo och stack sedan ner till torget. Jonas gjorde ett nummerlappsbyte och jag sprang under tiden in i typ 6 pers som jag träffat tidigare i cykelsammanhang. Liten värld trots en massa folk på torget. Hämtade nummerlapp och kollade lite i köptältet men handlade inte. Sista-minuten-inköp blir sällan bra. 17:30 samlades hela Sub8:30-gänget från Hofvet för genomgång. 28 startande skulle vi bli och Anders, Jens och Raymond skulle leda oss. Sedan tillbaka till lägenheten för lite hemlagad mat, Sverige-England (grymt laddande) och lite mer väderångest. Sov inget vidare eftersom jag hamnat i en hängmattetältsäng med dunbolster. Dock betydligt bättre än sovsal och luftmadrass

Laddarmat - färsk pasta och sås med skinka och ölkorv. Helt lagad på halvfabrikat.

Sverige-England behöver vi väl inte prata om.

När vi gick upp runt 7:30 var det vädermisär. Regnet fullkomligt vräkte ner och temperaturen var ca 8 grader. Efter mycket vånda blev det Assos-bibs, långa höstbibs från Rapha (rakade alltså benen helt i onödan), underställströja i merino, Hofvettröja, armvärmare och regnjacka. Dubbla strumpor, skoöverdrag och långafingriga handskar förstås. Och så en buff under hjälmen. Hade med mig en torr vindväst i ett platspåse och planerade att byta regnjackan mot vindvästen så fort regnet upphörde. För det skulle det väl ändå göra.

Åt en normal frukost, vädervåndades lite mer och åkte sedan i samlad tropp ner till starten. 10 minuter innan start slutade det faktiskt att regna! Jackan åkte av direkt och vindvästen åkte på. Sedan drog Nacka/Värmdö/Brostugan sub8.30 iväg kl 10:04. 8 timmar och 4 minuter senare var vi tillbaka.

Det inbjudande regnet!

Själva loppet då? Första dryga timmen ner till Ödeshög kändes väl sådär. Benen var lite sega och pulsen drog lite väl när det var dags att gå i vänsterled och vandra uppåt. Men givetvis var jag med i rotationen hela tiden. Efter Ödeshög vaknade jag dock till och det började kännas riktigt bra. Vägarna var riktigt blöta och det kom en del stänk. Vinden varierade mellan rakt emot och sida. Lite halvjobbigt faktiskt. Direkt efter Gränna blev det kisspaus i 2 minuter då jag också passade på att få av mig långa handskar och vindväst. Lite odisciplinerat när vi skulle iväg, men ingen katastrof.

Vår startgrupp hade en MC-eskort i starten, men eftersom vi startade samtidigt som ett Sub8-gäng (också från Hofvet) så åkte MC:n med den klugan istället. Strax innan Kaxholmen blev vi omkörda av en annan MC följd av Magnus Bäckstedt och co. Jäklar vad det gick fort. Vi låg strax över 40 km/h och de (7st vid det tillfället) bara blåste om. Men så gick det ju ganska snabbt för grabbarna också.

Backen i Kaxholmen passerades och strax var vi i Jönköping där det blev betydligt rörigare. Men mer om det i morgon.

Fortsättning följer här...

Mot Motala

Sjuk usel uppdateringstakt på bloggen just nu. Har suttit dag och natt den här veckan för att få ihop en leverans (arbetet) för att däremellan hinna titta på något fotbollsmål, vårda cykeln, packa, säga hej till familjen +ANNAT. Bloggen har fått lida. Sorry.

Strax kommer Jonas och hämtar upp mig och jag tror att det mesta är i ordning. Cykeln är uppsmord och kedjan är ren. Hjulen från GoVest väntar på att få ge sig ut och sprätta.

Sen var det den här lilla saken med vädret... Det blir skit. Precis som det varit på mer eller mindre alla cykelrelaterade "evenemang" i Sverige i år. Bara att bita ihop och köra och acceptera regnet som en del av utmaningen. Lite ont i halsen tror jag minsann att jag har också.

Funderade ett tag på sub-8, men insåg att det skulle bli svårt att hinna med tillräckligt mycket fartträning. Därför sub-8.30 med ett blandat Nacka/Värmdö/Lidingö-gäng från Fredrikshof. Startnummer 27680 och starttid 10:02. Önska mig lycka till.

Kolhydratladdning

Nymekad cykel... och oj, en Epic 29:er

Flaskställ bakom sadeln.- älskas av alla stilpoliser.

Gunnar goes RAAM

Idag smäller det! Gunnar Ohlanders startar som ende svensk i Race Across America (som jag tidigare nämnt här). Start i Oceanside och om typ 11 dagar står han förhoppningsvis i Annapolis. Förmodligen några kilo lättare, men med en upplevelse som ingen annan manlig svensk cyklist fått uppleva - nämligen att slutföra RAAM inom den officiella maxtiden. Läs Gunnars text om RAAM här.

På Gunnars blogg kanske det går att följa hans framfart. Det finns även en Facebooksida. Och självklart en resultatsida.

Att ställa sig på startlinjen, eller att ens fundera på att ställa upp, kräver en kämparglöd, karaktär och vilja som det svenska fotbollslandslaget inte ens var i närheten av i måndags.

Kämpa Gunnar!

Stora blogghändelser och stil

Två stora saker hände i bloggvärlden igår. Tyvärr inte i min blogg (som varit pinsamt dåligt uppdaterad senaste tiden - jag skyller allt på den kända faktorn tidsbrist).

1. Johan "Bigmollo" Mölleborn, mannen, myten och KBCK:s stolthet har av någon anledning fått börja blogga på Kadens. Grattis cykelsverige!
2. Cyklistbloggen, som jag länkar till en del och som ibland även länkar till mig, har påbörjat ett samarbete med SvD.se. Kul och bra eftersom Jeroen och Christian både är flitiga och nyanserade i sin bevakning av cykling, framförallt pendling och transport, i Stockholm. Sedan kanske lite trafik smittar av sig på min blogg också.

*
Trist att EM tog slut efter första matchen... (ja, jag är en obotlig pessimist)

*
Jag borde väl kanske börja förbereda mig för Vätternrundan snart. Ska bara leverera lite rapporter och jobba klart lite först.

*
Gårdagens försök till att #pendlamedstil (fotograferat av min 7-åring):

Redo för cykling

Redo för arbetsmöte (kanske något tveksam frisyr)

Ronde de Hallandsåsen

Nere i Skåne går det ju inte att vara utan att cykla lite upp och ner för Hallandsåsen. Jag la upp en runda som såg väldigt fin ut på Google Maps. I verkligheten var det också en väldigt fin runda... dock bestående av 15km grusväg. Hade varit väldigt nice att köra med CX. Kanske inte helt optimalt med 23mm, kolfiber och högprofil. Framför allt kändes det väldigt onödigt att behöva bromsa sig nedför åsen i 20 km/h. Till grusvägarnas försvar ska väl sägas att dom stundtals var väldigt fina och överlag ganska hårda.

Istället för den klassiska "cykel mot träd" -  "cykel mot pump"

Men sen dök det ju upp en hel del väldigt fina små vägar med asfalt också. Tyvärr är det kanske inte någon lysande beläggning på de allra smalaste vägarna, men det funkar ändå. Hade nog tänkt mig lite högre fart idag, men grusavsnitten drog ner tempot ganska rejält.

Något jag lärt mig idag är att OpenStreetMaps (som jag har i min Garmin Edge 800) saknar en hel del vägar här i Skåne. Det är alltså en av anledningarna till att jag faktiskt var "tvungen" att köra grusvägarna. Det fanns inga bra alternativ på GPS:en. Jag hade ju kunnat chansa också... men då hade jag nog hamnat typ i Danmark eller nåt.

Sedan blev det köpcentrumångest, fransk middag i HGB och så sprang jag på Cykelklubben-Fredrik. Men det är en helt annan historia.

En arm mitt i ansiktet.

Grusväg - ser ju faktiskt riktigt bra ut!

Okej då, kunde inte motstå "cykel mot träd"-bilen. I bokskogen.

Sådana här vägar är ju faktiskt ganska oemotståndliga.

Var det någon som trodde att Skåne var platt?

Rödljuskörartyperna

Alla som cyklar mot rött gör det väl egentligen på sitt eget lilla sätt. Men ett antal typkategorier kan nog utskönjas:

• Kamikazepiloten - Han, det är oftast en han, tråcklar sig metodiskt genom cykelkön i hög fart, alternativt passerar kön på någon sida, och cyklar sedan i full fart rätt över korsningen (utan att titta åt något håll) oavsett färg på trafikljusen. Han klarar sig alltid med livet i behåll eftersom han har sin odödlighets-reflexväst på sig.
• Smygisen - Smygisen vill vara som Kamikazepiloten, men vågar inte riktigt. Därför glider han/hon lite långsamt igenom korsningen, gärna vinglandes och med överdrivna blickar åt båda hållen. Kör man mot rött lite långsamt så är det ju inte så farligt...
• "Oj-var-det-rött"-tjejen - Eftersom hon, det är oftast en hon, facebookar eller SMS:ar så pass intensivt upptäcker hon helt enkelt inte att det är rött innan hon är mitt i korsningen. Väl där kan hon lätt släta över problemet genom att le och lägga huvudet åt sidan. För ingen vill ju köra över en leende tjej.
• Kryphålet - Det här är en listig typ. Förmodligen advokat, mäklare eller något liknande. Det handlar i alla fall om att minimera risken och straffskalan. Istället för att köra rakt fram svänger han/hon till höger, sätter ner foten och puttar sig fram över övergångsstället över korsande väg. Väl över på andra sidan tar han/hon trottoaren någon meter och sedan ut på vägen igen. Men hey, du har fortfarande kört mot rött!
• Sekundjakten - Förmodligen en bilist i vanliga fall. Tror att han följer reglerna trots att han egentlign inte gör det. Stannar plikttroget vid rödljuset så länge som det är grönt för korsande trafik. Men klarar sedan inte av att vänta den där extra sekunden på att det ska bli grönt på riktigt, utan sticker alltid så fort det går. Precis som för många bilister är det den där sekunden av extra väntan som kan förstöra dagen, alltså måste det undvikas till varje pris.