De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 11-10)

11: Coldplay - Parachutes (2000)

Nu för tiden är Chris Martin gift med Gwyneth Paltrow – ett lysande PR-äktenskap om man ska vara cynisk. Han har även uttryckt sin önskan att Coldplay ska bli nästa U2 och bandet låter mer och mer stadiumrock för varje platta. Trots detta går det inte att ta ifrån dem att debuten ”Parachutes” är alldeles lysande. Kritikerna har vandrat från tillmälen som ”tillrättalagt och slätstruket” till ”makalöst vacker melankoli”. Jag lutar mig åt det senare för denna platta. Visst är det klassisk brittisk musik, men Coldplay framställer det så självsäkert och självklart på sitt debutalbum. Chris Martins röst smeker och arrangemangen är vackra och enkla.

Idag är Coldplay mainstream, de levererar vad (den stora) publiken förväntar sig och det händer inte så mycket. Mitt intresse har svalnat, men ”Parachutes” och de tidiga b-sidorna som innehåller en del outsägligt vackra låtar lever kvar länge.

10: LCD Soundsystem - Sound of Silver (2007)

En recension av LCD Soundsystems självbetitlade “debutplatta” I Computer Swedens prylbilaga (av alla ställen) fick mig intresserad. Med tanke på den logiken jag tidigare följt i mitt val av skivor till denna lista så borde det rimligtvis vara den plattan som fanns med här, men mönster är till för att brytas. Jag begav mig i alla fall genast till en skivaffär och införskaffade debutalbumet. Det visade sig vara helt brilliant i vissa delar och lite knepigt i andra. De knepiga partierna till trots, bestämde jag mig för att LCD var en artist värd att hålla kontakten med. Sedan var det tyst i nästan två års tid, bortsett från några singelsläpp. Sedan kom ”Sound of Silver”, 2007 års bästa album redan i mars.

Jag har redan skrivit en hel del om ”Sound of Silver” och LCD Soundsystem, och kommer inte att vika ut mig mer här. Men jag kan bara konstatera att skivan på 2 veckor vuxit sig in på denna lista och att den slår an varenda sträng, musikaliskt och emotionellt, i mig. Det måste betyda något.

Téo & Téa

Rädda sig den som kan! "Téo & Téa" från den gamle symfonielektronicagiganten Jean Michel Jarre låter riktigt hemskt. JMJ var en gång i tiden för mig så nära en gud man kan komma. Och nu? Ytterligare en i raden av föredettingar som inte klarat av att åldras med värdighet.

Jag väljer att minnas Docklands-konserten, "Magnetic Fields" och "Equinoxe" och glömma allt som hänt efter "Waiting for Cousteau"

Läs SvD recension här.

2-1

Några tänkvärda saker från kvällen:

• Jag strök tvätt samtidigt som jag tittade på matchen. Det kanske säger något om vilket allvar jag tog den på. Det påminner mig om OS i Nagano 2002 när jag tog beslutet om att inte titta på kvartsfinalen mot Vitryssland, utan vänta på semifinalen istället.
• TV3 hann med 3 reklamavbrott under halvtidspausen, det är nästan lika bedrövligt som resultatet.
• Olof "träbenet" Mellberg lyckades med en överstegsfint på offensiv planhalva - det säger något om motståndet.
• Efter 0-1 tänkte jag att det kommer att bli en vanlig dag på jobbet - dåligt spel med uddamålsvinst.
• Efter 1-1 tänkte jag att det är lugnt - sätt in Andreas Andersson i slutminuten så fixar han biffen (eller hans motsvarighet i dagens landslag)
• Efter 2-1 tänkte jag på Svennis.
• NI spöar Sverige på samma sätt som vi brukar spöa bättre lag. Att svenska landslag inte klarar av att vara favoriter borde vi veta vidf det här laget. Eller vad säger du Robert?

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 13-12)

13: The Strokes - This Is It (2001)
“The forefathers of a bold new era in rock", "The greatest rock band since the Rolling Stones" och "The second coming of the Velvet Underground" – The Strokes var hypade till max. Andres Lokko skrev lyriskt om hur han sett framtiden på en liten klubbscen i New York. Var det så bra då? Jo, det var det faktiskt. I en tid där den perfekta och snygga produktionen blivit mainstream, lät The Strokes skitigt och rått. Rock’n’roll helt enkelt. Jag föll direkt efter första lyssningen, musiken utstrålar en ren energi som passar allra bäst på hög volym. The Strokes fick mig att vilja köpa en elgitarr, öva in 3 ackord och sedan sjunga lidelsefull om triviala saker genom en halvkass mick på en sunkig och rökig klubb. ”This Is It” är enkel, rak och trivial på ett alldeles lysande sätt.

Tyvärr har The Strokes inte klarat av att hålla i längden. Precis som så många andra band i samma situation (med ett överprisad debutalbum) så klarade man inte riktigt av att släppa ett andra och ett tredje album som levde upp till de enorma förväntningarna.

12: Plaid - Double Figure (2001)

Black Dog Productions har länge funnits i mitt hjärta och Plaid är egentligen bara en naturlig fortsättning. Varför väljer jag då Plaid här och inte Black Dog? För att svara på den frågan måste jag nog rota lite mer i min bekantskap med Warp. Under mitten av 90-talet var jag helt besatt av Warp, jag köpte och lyssnade på allt som släpptes på etiketten. Under senare delen av 90-talet så svalnade mitt intresse i takt med att jag fick mindre tid (och pengar) att utforska musiken. Jag flyttade ifrån Uppsala (och Musikörat) och det var ganska svårt att få tag på album ifrån Warp. Jag tycker dessutom att etiketten under den här tiden var ganska svår och ofokuserad. I och med Singapore och Spraydio återfick jag kontakten. Dessutom hjälpte mig den utmärkta mp3-siten Bleep att införskaffa musik som förut var hopplös att få tag på. Bleep hjälpte mig att återskapa min relation med Warp och dessutom upptäcka en mängd andra artister och etiketter.

Black Dog är bra, Plaid är en förskönad och mindre spretig version. Inom ramen för Black Dog experimenterade och undersökte Andy Turner och Ed Handley olika sätt att skapa musik. I Plaid skördade de fröna som Black Dog resulterat i. ”Double Figure” är stundtals oerhört vacker och flytande och stundtals drivande och energisk. Varje låt och mellanspel är full av komplexa harmonier och melodier, och vid varje genomlyssning hittar jag nya moment och avtryck som jag inte kan hitta på något annat ställe.

Bob Dylan

Bob Dylan har gjort sin första klubbspelning i Sverige (SvD recencerar här). Jag var själv inte där, men jag har faktiskt sett mannen (myten) live en gång tidigare. Det var på Lollipop 1996. Vädret och stämningen var strålande och Bob Dylan var... tråkigt. Inramningen bäddade betydligt bättre för konserter med bob hund, Beck, The Prodigy, Chemical Brothers och Underworld (helt makalös spelning).

Intrycken kan lätt sammanfattas: tidig spelning (ljust ute), Dylan bars in på scenen med en gitarr, han spelade en timme och sedan bars han ut. Inte mycket mer än så. Dessutom inser jag att han endast måste ha varit runt 55 år gammal då, medan jag upplevde honom som nära döden.

Dylan är ingen sångare, han kan inte spela gitarr, men mannen kan skriva texter. Nu är det för min del mycket sällan som texten är det första som sätter sig, musiken är det första dom fastnar i min hjärna och därvid kommer Bob Dylan, musikern, inte att nå fram till mig. Som poet är han däremot en ren vinstlott.

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 15-14)

Med reservation för att jag faktiskt fått ett hjärnsläpp och missat något väsentligt så tänkte jag i listhysterins namn producera en lista över de viktigaste skivorna jag stött på under mitt liv. Alla dessa har på något sätt format min syn (hörsel?) på musik, hur den kan låta och vad som är viktigt i musikskapandet. Varför blev det just 15? Vem vet?

Länkarna leder antingen till en informativ plats om artisten/gruppen eller till en recension på dagensskiva.com. Vi börjar med plats 15-14.

15: Plastikman – Closer (2003)

Under min korta men intensiva tid i Singapore 2004, lyssnade jag uteslutande på den interaktiva radiokanalen Detroit på Spraydio.com. Pga. tidsskillnad mot Sverige kunde jag i princip bestämma helt själv över vad som skulle spelas på kanalen. Det fanns mängder av mer eller mindre knepig elektronisk musik att upptäcka. Jag fann Richie Hawtin a.k.a Plastikman. Egentligen visste jag om att han fanns eftersom jag faktiskt ägde en av hans tidigare skivor (”Musik” från -94) men jag hade inte upptäckt hans fulla potential. ”Closer” är så mörk och så minimal att den inte kan rekommenderas för alla lyssnare, men med ett par stora hörlurar, hög volym, tung bas och ett öppet sinne är det alldeles lysande och oerhört meditativ. Plastikman lärde mig att rätt minimalism kan besegra vilken ljudmatta som helst.

14: Autechre - Amber (1994)

”Amber” är Autechres andra skiva och den som förde mig in på etiketten Warps underbara scen. Under min tid i Uppsala tillbringade jag mycket tid på skivaffären Musikörat. Här styrde Germund Stenhag (numera musikredaktör och programledare på P3) och plockade in udda och nyskapande musik på ett väldigt bra sätt. Germund introducerade mig till mängder av spännande musik, bland annat Warp som på den tiden var en liten men oerhört nyskapande etikett. Warp har fostrat storheter som exempelvis Aphex Twin, Red Snapper, Boards of Canada och The Black Dog. Mitt första möte med Warp var just Autechre och ”Amber”, en skiva som håller än idag. ”Amber” levererar ett mjukt ljudlandskap, med en vibrerande rytm som ständigt tar tag i dig och för dig framåt samtidigt som den omärkligt omformar sig. Om jag inte kan bestämma mig för vad jag känner för att lyssna på, fungerar alltid ”Amber”. Autechre av idag är lite för experimentellt, lite för mycket brus och lite för oregelbundet för min smak. Men de kommer alltid att finnas med mig.

Fokus!

Ris är gott och ett bra tillbehör till en måltid för en 2-åring. Precis som i risotto hjälper riset till att binda ihop innehåller och göra det skedvänligt. Problemet är att små spill av riskorn är minst lika irriterande som spill av annan mat. Enstaka riskorn klippar sig fast på de mest märkliga ställen och kan dyka upp när man minst anar det.

Jag hittade för övrigt via LCD , till DFA och vidare till The Rapture. Jag vet att jag är sent ute och jag borde givetvis upptäckt detta redan via Hot Chip. Men sent skall segproppen vakna och "Pieces of the People We Love" låter vid en första genomlyssning riktigt bra. Läs för övrigt Pitchforks recension av "Sound of Silver" här, den är lysande.

Nu har jag gjort det igen; tänkt på att jag ska skriva om en sak och sedan skrivit något helt annat. Denna blogg lider av samma brist som mitt övriga liv, nämligen förmågan att fokusera! Jag vill så gärna göra lite av allt och dras så lätt åt något håll när intresse uppstår. Just nu tycker jag att det är ganska kul att blogga (läs skriva av sig), vi får se hur det ser ut om några månader. Skriver jag fortfarande då (om även ofokuserat bloggande), är det ett definitivt framsteg.

Helgen, Zlatan och grillning

Helgen gick snabbt, alldeles för snabbt. Dessutom var den en timme kortare än andra helger. Mitt huvud och min kropp saknar den timmen, går det att få tillbaka den på något sätt? I lördags hade vi 2-årskalas för lilltjejen. Lyckad och trevlig tillställning slutande sent. Rocker-Anders dök lite halvpackad upp vid 22-tiden och undrade var födelsedagsbarnet var. Kul! I övrigt hann jag väl med en del av det jag borde göra.

Zlatan är tillbaka i landslaget. Skönt för tidningar som Aftonbladet som nu har får material till minst halva sin rosa bilaga; "Zlatans presskonferens: ord för ord", "Zlatan stod över träningen, 'Ingen fara för start' säger läkaren", "Statistik från Zlatans kvällsträning", "Zlatan gnäller på maten", "Zlatan gnäller på Mellberg", "Zlatan recencerar Cohello", mm.

Zlatan är en gudabenådad fotbollsspelare, inget snack om den saken. Men som person är han väl relativt ointressant. I alla fall ur den meningen att han inte utvecklas på något sätt. Oavsett tid på dygnet eller status i övrigt är han samma gamla arroganta surboll som han varit under hela sin karriär. Att sura mot journalisterna eller ge totalt oväsentliga svar på intressanta frågor är inget nytt. Sedan sitter kossorna Andersson och Lagerbäck fegt bredvid och idisslar, livrädda för att Zlatan ska bli "sur" igen. Jag kan för mitt inre se hur Lagerbäck och Zlatan har ett "allvarligt" samtal mellan 4 ögon, det är ingen rolig syn. Stake är nog inte något som en svensk förbundskapten utrustas med.

På söndagen blev det varmt, 10 grader eller något liknande. Då åker klotgrillen fram hos Svensson. Förvisso trevligt, men ack så förutsägbart. Påminner mig om sommrarna hos farmor; "Men det är ju varmt ute, ska du inte gå ut?" (det var för övrigt samma farmor som jämt skällde ut mig för att jag sov så länge på morgonen, svaret på detta och det tidigarna nämda stavas Tavegyl, dvs den fantastiska lilla tabletten som gjorde dig allergifri och totaldäckad). Ingår grillbegäret i den svenska genuppsättningen?

Tele-jävla-2

Nyss hemkommen efter kurs i Sigtuna. Bra, givande, visionärt och allt sådant där. För tung i skallen för att skriva om det. Sålde för övrigt en gammal TV idag. Om man får 5 svar på 2 timmar så har man väl förmodligen satt ett för lågt pris.

Försökte skriva lite musik igen. Får det inte alls att låta som det låter i mitt huvud. Det är nog som jag tidigare misstänkte; det är ett hantverk som måste underhållas och ventileras. Dagensskiva har för övrigt inte recencerat "Sound of Silver" ännu. Vadan denna miss?

Nu till dagens rubrik. Tele2 har nu för andra gången på kort tid ändrat vårt förval på fasta telefonin utan någon aktivitet från oss... Vad f-n håller dom på med? Jag blir helt vansinnig och kommer inte att kunna hålla mig till ett vackert språk när jag kontaktar dom. Jag vet att det inte kommer att vara supportkillens fel, så jag ska nog för säkerhets skull be om ursäkt innan jag börjar samtalet. Sökte på Google och fick 15,600 träffar på hata tele2. Snart är det 15,601.

Vad kan man göra? PTS-anmäla, Polis-anmäla, bomba?

Intervju, fokus och Manchester United

Det medelstora svenska IT-konsultföretaget som jag tidigare träffat, har kallat mig på en tredje och sista intervju. Vi får se vad som händer. Som vanligt tog jag nog i för lite när jag angav löneanspråk, jag är tyvärr urusel på att framhäva mig själv lönemässigt. Jag har pressat min chef på att hålla löne- och utvecklingssamtal så fort som möjligt.

Jag har också funderat lite på om jag ska försöka hålla någon generell inriktning på vad jag skriver här eller om jag ska fortsätta hålla det allmänna spåret som jag gjort hittills. Jag har under min relativt korta bloggperiod skrivit om: hemmalivet, musik, jobbets vedermödor och mitt behov av att vara bitter. Vilket som helst av dessa områden är tillräckligt stort för att driva en egen blogg på. Men med tanke på att jag är bred utan spets fortsätter jag nog på samma sätt som jag gör nu; rent allmänt med vissa djupdykningar och därmed rent ointressant för de flesta.

Jag har givetvis en dröm; att precis som Bank och Wennerholm bara sitta och dissekera, tycka och rapportera om Premier League, Serie A och La Liga (Allsvenskan göra sig icke besvär).

Städning klar

Jag hade rätt. Stora och feta lurar, tokhög volym och falsk allsång med James Murphy - städningen gick snabbt. Nu blir det Prison Break i sängen.

Mer LCD

Oj vad "Sound of Silver" växer. Det blir bara bättre och bättre för varje genomlyssning. Om "Tribulations" från förra plattan var stor så är "All My Friends" störst. Låten är utan refräng, består av 2 ackord (egentligen bara en basvariation) och växer konstant i 7 minuter och 37 sekunder. Låter kanske inte så kul... men återigen, känslan är enorm. Det är 70-talsrock, det är Eno, det är Bowie, det är snyggt på samma sätt som bob hunds taffliga sound är coolt, det är modernt retro på samma sätt som Silverbullit.

Nu ska jag iväg till dotterns dagis och städa. Med "Sound of Silver" i mp3-spelaren. Då borde det gå snabbt. I morgon fyller hon 2 år. Stort!

Sound of Silver

Någonstans i slutet av första hälften av 90-talet, onsdagskväll (indiekväll?) på Östgöta nation, billig pilsner, bekymmerslösa studenter. Då var det bland annat Cypress Hills "Jump Around", Blurs "Boys and Girls" och Rage Against the Machines "Killing in the Name" som fick oss att dansa besinningslöst. Inte för att det rörde sig om rätt tempo, eller att musiken var särskilt dansvänlig - det var musikens inställning som fick oss att göra det.

Hade det varit idag, hade LCD Soundssystems "North American Scum" haft precis samma inverkan på mig. James Murphy skapar något som kanske kan beskrivas som electropunk med rockinflusenser från 70- och 80-talet. Det låter stundtals othight (som programmerade trummor där man ansträngt sig för att få det att låta live), Murphy är långt ifrån en brilliant sångare och det blir ibland lite enformigt. Men det som är slående genom hela skivan är energin och självsäkra attityden i det Murphy levererar.

Jämfört med det självbetitlade "debutalbumet" är detta mer jämt och moget; James Murphy verkar ha funnit den vägen han vill gå. Vid en första genomlyssning kan "Sound of Silver" te sig lite intetsägande. Men det växer. Energin och viljan tar över. Man hittar en textrad som slår sig rätt in i hjärtat. Man hittar en musikalisk passage som är så omedvetet snygg att man bara vill lyssna på den om och om igen. Sådan musik brukar hålla i längden.

Läs för övrigt Fredrik Strages (hittade den alldeles nyss) intervju med James Murphy i DN.

Projektledning

Blev erbjuden ett nytt konsultuppdrag som teknisk projektledare idag; hårdvarunära mjukvaruprojekt, 20 man, stora problem i projektet samt heltid i minst 6 månader. Projektet drivs vid Älvsjö-kontoret (cykelavstånd) på ett stort svenskt telekombolag (vad kan det vara?).

Utmanande, spännande, kul, intressant? Jepp. Gick det att tacka ja? Nepp. Visst skulle det vara alldeles utmärkt med projektledningspoäng i CV:t, speciellt kopplat till min övriga kompetens, men tyvärr ligger det helt fel i tiden... just nu i alla fall.

Varför kunde dom inte komma för ett par veckor sedan? Varför kommer jag alltid lite för sent, eller lite för tidigt, varför är jag alltid lite mitt i mellan det som räknas?

LCD Computersystem

Äntligen har LCD Soundsystem släppt ett nytt album. Eftersom det förra var lysande så borde inte detta vara sämre... eller?

Edit: Min recension av albumet finns här.

Jag har för övrigt ett litet intressant problem med mitt bredband. En gång i veckan måsta jag stänga ner modemet, starta byta MAC-adress på och starta om min router, vänta i 20 minuter för att få ett nytt IP. Varför detta? Jo för med en veckas mellanrum dör mitt bredband. Modemet tar emot som f-n, routern arbetar för fullt och svarar inte på anrop. Mitt IP utsätts alltså för någon slags DoS-attack? Dett har pågått i några veckor nu. På Telia har man ingen aning (efter 40 minuters kö) och min dator är, enligt alla för mig tillgängliga program, ren.

Suck!

PopulAIRmusik

Det nya albumet från Air, "Pocket Symphony", går varm i min Squeezbox just nu. Det må vara en petitess, det må som SvD skriver (dock ej som en negativ sak) gå på i samma spår som förut och det är som DN skriver inte "bärbar musik för en generation på språng".

Men jag älskar det. Det finns nog inget som kan få mig att koppla av som Air och trots den melankoliska stämmningen finns det inget som kan få mig så lugn, avslappnad och på bra humör som Air. Jag "nyupptäckte" Air i samband med Sofia Coppolas mästerverk "Lost in Translation" där Air stod för delar av filmmusiken. "Lost in Translation" (jag har en känsla av att jag kommer att vara som Bill Murrays karraktär om 20 år) och även "The Virgin Suicides" lever i perfekt harmoni med Airs musik; kombinationen får mig tårögd av både glädje och svårmod.

"Pocket Symphony" fortsätter i samma anda. Jarvis Cocker på "One Hell of a Party" får mig att känna mig lyckligt bakfull, synthen på "Napalm Love" får mig att drömma analoga drömmar och fundera på hur man överhuvudtaget kommer på något liknande, gitarrerna på "Left Bank" får mig att tänka på José Gonzalès och de enkla och osannolikt vackra pianoackorden i "Redhead Girl" får mig drömma mig bort till ett bättre ställe.

Helgen som gått - renovering och lite festival

Rent shoppingmässigt har helgen varit en katastrof:

• I kön till kassan på Bauhaus stod det 3 personer framför mig. Samtliga tre hade någon vara som saknade streckkod eller ej fanns i systemet.
• På Willys skulle hela universum storhandla samtidigt. Framför mig står en halvdöv och halvblind gubbe som ska försöka betala med kort. Han är apsur och skäller ut den stackars 18-åriga kassörskan när det krånglar... i ungefär 10 minuter.
• Jag tillbringar 2 timmar på Ikea med en vråltrött och obstinat 2-åring, utan att hitta något av det jag ska ha.
• På Silvan fastnar jag i kassan bakom en thailändare, som varken pratar svenska eller engelska, som via en kompis i mobiltelefon förklara för den nyanställde kassören vad som gäller. När jag kommer fram upptäcker jag att min plånbok är kvar i bilen. På vägen hem bryter min dotter sedan av listen som jag köpt.
• Som jag tidigare nämnt var frysen transportskadad.

Jag kan givetvis inte undgå att nämna festivalen heller. Som jag misstänkte så fastnade givetvis jag och frugan framför denna (även om vi lämnade kanalen under de vedervärdiga muikalnummren mellan framförande och röstning). Om The Ark finns mycket att säga, men jag nöjer mig med att konstatera att det är en ganska platt låt och att Ola Salo är en fantastiska sångare och underhållare. Funkar det i finalen? Vem vet, betydligt konstigare saker har skett.

Kvällens stora behållning var givetvis:

• Tommy Nilsson - 0 poäng, "Jag tror på människan" är väl en låttitel som endast DiLeva skulle komman undan med.
• Anna Book - nästan nollad (vad tänker dom på uppe i Luleå?) och minst populär hos folket.
• Carola - säger hon "tack Sverige" en gång till så kräks jag. Sedan gillar jag sånt här. Det hjälper mig att odla min fördomar.

Vitvaror och melodifestival

Ny kyl och frys levererades idag vid lunch. Den nya frysen var transportskadad. Sånt är livet (i alla fall mitt liv). Vad är väl en vecka utan frys? Tur att man har grannar med plats i frysboxen.

I kväll är det den svenska melodifestivalen på tv. Synd att det inte vara tv:n som var transportskadad. Då hade man inte kunnat kolla. Nu blir det väl som vanligt; av någon märklig anledning fastnar man på 1:an och sitter sedan och lider i några timmar av de pinsamma försöken till att skapa och framföra musik. Varför blir det alltid så?

Föundran

Ibland blir man förvånad och förundrad om saker som sker i ens närhet och omvärld:

• Alla slåss utom Zlatan och Materazzi
• Min dotter (2 år) är bättre än min svärmor på att lägga pussel
• Min chef undrar om jag kan tänka mig att ta ett längre uppdrag i Västerås
• Premier League, Champions League och FA-cup eller försäsongsträning med Helsingborg - svårt val?

För övrigt är tidningen Frilansjournalisten roligast just nu. I ett utfall av totalt hjärnsläpp beklagar man sig över att "På sistone har flera medieföretag försökt locka människor att arbeta gratis eller nästan gratis åt olika tidningar.". Vad handlar det om? Jo, exempelvis PC för Alla som erbjuder sig att publicera läsarnas egna artiklar eller Expressen som uppmanar sina läsare att skicka in bilder för publicering... och allt detta utan att erbjuda arvode!!!

Hallå Frilansjournalisten - Wikipedia, MySpace, större delen av webben??

Och för övrigt... vem betalar mig för denna blogg-post?

Torsdagsångest

Om du:

• mår fysiskt dåligt av att gå till jobbet,
• har en känsla av att om du inte skulle gå hit så skulle ingen upptäcka det,
• inte har debiterat över 50% på de senaste 3 månaderna
• aktivt söker efter andra möjligheter
• sagt att "det är ok" så många gånger att du nästan tror på det själv

...är då på rätt plats? Eller är det kanske dags att gå vidare?

Moment i tiden

Jag är för närvarande på en rekryteringsmässa för "young professionals". Denna består av frukost-, lunch och middagspresentation samt någon intervju där emellan. Dessutom ingår ett mässområde med några ”heta” företag. Varför jag är här behöver vi kanske inte fundera på så mycket... min nuvarande arbetsgivet vet givetvis ingenting.

Men det känns ju som att vänsterprassla. En stor del av allt vänsterprassel handlar antingen om att man inte är helt nöjd med det man har eller att man vill kolla sina möjligheter på marknaden. Vissa verkar vara det ena och vissa verkar vara det andra. Jag är både och. Och känner mig dessutom privilegierad att kunna kalla mig för "young professional", med betoning på "young"

Vi får väl se om någon vill ha mig. Mitt CV kan vara lite spretigt, men i intervjusammanhang rockar jag. Jag har aldrig hittills genomfört en arbetsintervju där jag inte blivit kallad till en andra omgång. Jo förresten, men det var när jag var 17 och ville knäcka extra på McDonalds. Förmodligen var jag överkvalificerad redan då.

... Den sista meningen borde givetvis avslutas med en smiley, men det känns inte rätt i bloggsammanhang...

Vitvaror

Efter en intressant diskussion om självavfrostande frysar vid fredagens lunch, bestämde jag mig för att kolla upp familjens vitvaror. Vår frys består av:

• 20% is och frost
• 30% matvaror dolda bakom is och frost,
• 25% lunchlådor (som ingen äter)
• 25% "diverse".

Självavfrostning låter som en dröm! Framförallt med tanke på dotterns förmåga att öppna frysen i tid och otid. Jag kom fram till att vår kyl och frys var från -89. Vi har alltså energislukande freonmoster i vårt hus, med den huvudsakliga uppgiften att producera frost.

Eftersom köket är vår huvudfokus när det gäller renovering just nu, måste vi givetvis köpa nya vitvaror. Vi pratar i runda slängar om 15-16 tkr. Tur att man är konsult.

Offerten

Det hände något mycket konstigt i torsdags. Strebern lämnade över stafettpinnen till mig igen. Uppsalachefen (som står som Pointe of Contact för offerten) har som vanligt inte tid att föra det hela i hamn. När jag kommer på morgonen säger Strebern: "Det här gjorde vi igår, det här är kvar att göra, kan du fixa resten?"

Jag fixar biffen. I samma stund som DHL-budet kliver in på kontoren klistrar vi igen paketet med offerten. Att Strebern lämnade över det hela till mig kan bero på 2 saker: antingen är offerten dömd att misslyckas eller så såg han ingen personlig vinning i det hela. För det kan väl inte vara något annat?

Musikskapande

Jag försökte att skapa lite musik igår kväll. Det gick inte alls. Det lät skräpigt och jag lyckades inte alla återskapa de ljud och harmonier som jag hade i huvudet. Det är bara att konstatera att jag inte kan hantverket längre... eller är ringrostig... eller så har jag aldrig varit bra på det.

Men ett hantverk är det ju att skapa musik. Vissa bygger egna fantastiska hus från grunden. Jag bygger just nu en förrådsbod, prefabricerad och köpt på Bauhaus. Och dessutom blir den sned.

Jag kommer ihåg den gamla goda tiden när man förstod Autechres musik (som på Amber och Tri Repeate), när Niclas och jag skapade jungle (som nu heter D'n'B och tydligen är något annat) och när Underworld var kungar. Det är nästan 13 år sedan... det var bättre förr.