Kl 22.40 avgick tåget från Stockholms Central. Jag var laddad med kolhydrater (via ett antal laddningar av mindre aptitlig energigel), nyvallade skidor och en spänd förväntan.
Vintern hade ju visat sig vara alldeles utmärkt för att få skidmil i kroppen, med snö från mitten på december och framåt. Tyvärr hade jag kommit igång alldeles för sent (kändes det som i alla fall). Jag var en total soff- och datorpotatis fram till mitten på oktober då frugan fick nog och drog med mig på ett spinningpass på SATS. Stärkt av träningsvärken och bristen på flås införskaffade jag då ett träningskort. Körde sedan mycket flåsträning och lite (för lite) allmän styrka. Det kändes bra och kroppen kom igång snabbt. Sedan började skidåkningen. Under julen körde jag mellan 15-25 km varje dag och avslutade faktiskt ledigheten med att ha minskat i vikt – trots julbordsexcesserna. Det som slog mig under denna period av träningen var min totala brist på teknik. Visst hade jag åkt en hel del skidor som ung (innan 16 års ålder) norrlänning. Men det var ju mest för att ta sig de 10 milen till skolan och så, inte för att träna eller åka snabbt. Jag fick lite tips av en tränare i Högbo (Sandviken), men skulle nog mått bra av betydligt mer teknikträning.
Vintern förflöt sedan med ett ganska stadigt intag av skidmil och pass på SATS. Rent generellt mådda jag betydligt bättre i kroppen än innan och kände mig piggare. Allmänt välbefinnande alltså. På minussidan låg att jag så gott som aldrig kände att jag fick till vallningen, oavsett om jag gjorde det själv eller om någon annan gjorde det. Glidet gick att få till, men det ordentliga fästet satt aldrig där. Om det sedan beror på felaktig vallning, dåliga skidor eller usel teknik vet jag inte. Jag väljer att tro att det beror på materielen, eftersom det ger mig en anledning att köpa nya skidor till nästa gång. En annan notering var att jag inte hade något mellanläge i skidåkningen. Antingen gick det snabbt (dvs. så snabbt som jag hade förmåga att åka) eller så stod det stilla (inte bildligt sett, men känslomässigt).
Jag gjorde även ett försök till att åka ett seedningslopp – Värmdöloppet, 42km – som tyvärr blev ej total katastrof. Jag hade ok glid, men inget fäste överhuvudtaget. Avsaknaden av fäste var inte något stort problem under första halvan av loppet. Under den andra halvan när tröttheten kom smygande var det dock inte alls kul. Det gick långsamt och krampen i vaderna bröt sakna men obönhörlig ned mig. Väl i mål var jag bruten, definitivt inte uppseedad och lite fundersam över hur det skulle vara att åka mer än dubbla sträckan. Det tog ett litet tag att återhämta sig från den upplevelsen.
Tanken var sedan att jag skulle åka Bessemerloppet i Sandviken (50km) två veckor innan Vasaloppet. Snöstorm och oroliga svärföräldrar satt dock stopp för detta. I efterhand har jag förstått att själva loppet inte var någon rolig upplevelse. -18°, blåsigt och mycket kärva spår och definitivt inte kul, var vad jag fick höra från betydligt erfarnare skidåkare än jag själv. Dock förstörde min frånvaro alla möjligheter till att seeda upp mig. Startled 10 var nu en realitet.
Sista dagarna innan loppet såg jag till att träna lagom, se över utrustningen, få skidorna vallade, ladda med kolhydrater och peppa mig själv i största allmänhet. Beslutet att åka tåg upp tog jag tidigt. Det kändes som en mycket smidigt lösning att åka nattåg upp på lördag kväll och sedan komma hem söndag natt.
Väl på tåget handlade det mest om att försöka somna så fort som möjligt. Gick inte så bra eftersom det fanns en del spänning i kroppen. Jag ägnade mig åt diverse tankelekar innan jag lyckades få några timmars orolig sömn i kroppen. Kl 03.15 väckes vi av konduktörens röst i högtalarna. Jag var inte pigg. En rejäl frukost serverades och det krävdes en hel del mental styrka att få ner den. Framförallt gröten (osaltad?) som serverades med äppelmos (som jag inte alls gillar) var svår. Men det gick och första hindret var avklarat.
Kl 04.30 avgick bussen från Mora station. Först gick det bra, men efter ungefär en timme, strax innan vi svängde in på väg 71 tog det tvärstopp. De sista kilometrarna tog över 2 timmar. Förmodligen hade det gått snabbare att kliva av bussen och gå. När vi slutligen anlände till starten hade klockan hunnit bli 07.40 och stressen var total. Nu var det dags för jakt på nummerlappar. Bussen stannade ungefär vid startled 10. Det som gällde då var att armbåga sig hele vägen fram till främsta startled, hämta nummerlapp, fylla i formulär, klistra klisterlappar, leta reda på rätt lastbil för att dumpa ombyte och sedan armbåga sig hela vägen tillbaka till startled 10. Någon gång under den perioden hörde jag speakern säga ”…och där går starten”. Då stod jag och kissade i en snödriva. Runt 8.10 fick jag på mig skidorna och kunde sakta börja glida mot Mora.
Därefter
Sälen-Smågan (11 km, 5.6 km/h)
Med ca 40 skidmil i kroppen blickade jag ut över starten och konstaterade att jag i det läget var så gott som sist. Det gick att glida någorlunda snabbt fram till första högersvängen. Sedan var det totalstopp – värre än på Essingeleden en måndagsmorgon. I princip handlade det om att ta ett saxsteg, snacka lite med grannen, ta ett till saxsteg, snacka lite med andra grannen, osv. Jag valde att gå till vänster i första backen, har faktiskt ingen som helst aning om det var ett bra val eller inte. Som vanligt när man står i kö, tycker man att det går snabbaren i alla andra köer. Stavarna klarade sig i alla fall och ju länge upp jag kom i backen, desto mer luckor blev det. Jag konstaterade redan nu att fästet inte var det bästa, trots ”proffshjälp” med vallningen. Detta gjorde mig minst sagt orolig. Väl uppe efter loppets högsta punkt gick det att åka på betydligt bättre. Känslan under den här sträckan var att jag åkte om betydligt mer än vad jag blev omåkt. Emellanåt kom det någon stackare med ett lågt startledsnummer som stressade sig fram i spåren. Förmodligen sådana som var ännu senare till starten än jag. När kontrollen närmade sig upplevde jag för första gången att jag verkligen nu körde Vasaloppet. Kändes stort.
Smågan-Mångsbodarna (13 km, 10.7 km/h)
Kontrollen i Smågan passerades fort. Planen var att i princip åka rakt igenom för att tjäna lite tid och placeringar. Eftersom jag hade ett vätskebälte (med en blandning av ljummen blåbärssoppa och sportdryck) kände jag inget behov av att stanna för dricka. Sedan följde en frustrerande sträcka. Jag var pigg och det var väldigt stakvänligt. Spåren var fina, men fulla med folk. Med relativt korta mellanrum såg man skyltarna som pedagogiskt och på engelska förklarade att långsamma åkare håller till höger och snabbare åkare till vänster. De flesta Vasaloppsåkare i de bakre startleden verkar dock ha en sagolik oförmåga att ta in information, vilket då medförde att det fanns stoppklossar i varje spår. Som jag nämnde var jag pigg under den här sträckan och hade förmodligen kunnat åka ännu snabbare. Men tyvärr gick alldeles för mycket kraft åt till att byta spår och bromsa ner. Trots detta tycker jag nog att sträckan till Mångsbodarna inte kändes särskilt lång alls.
Mångsbodarna-Risberg (11 km, 9.0 km/h)
I Mångsbodarna drack jag min första blåbärssoppa (bortsett från den utblandande varianten i vätskebältet), fyllde dessutom på med lite energitabletter och kände mig pigg i största allmänhet. Sträckan började bra, med lätt stakåkning och pigga ben. Det kändes som om kilometerskyltarna passerade i god fart. Sedan kom backen… Jag var inte riktigt beredd på att den skulle vara så lång och dessutom besannades mina farhågor om mitt tveksamma fäste. I början tyckte jag nog att jag höll farten uppe, men mot slutet började det gå rejält långsamt. När jag väl gled över ”krönet” och vidare in mot Risberg så var jag ganska lättad och glad över att ha passerat den första riktiga prövningen.
Risberg-Evertsberg (13 km, 9.1 km/h)
I Risberg blev det lite mer blåbärsoppa, sportdryck och energikaka. Jag tog dessutom beslutet att försöka ta hjälp i vallatältet med fästet. Jag bad vallakillen att ta på lite framför den främre markeringen på skidorna med förhoppningen att det skulle hjälpa till lite med fästet (jag trodde nämligen inte att mitt dåliga fäste berodde på fel valla, snarare på felaktiga fästzoner). Resultatet blev tyvärr bara marginellt bättre. I Risberg annonserade dessutom speakern att Jörgen Brink vunnit Vasaloppet – jag kände mig något distanserad. Sträckan i sig passerade relativt obemärkt. Jag började under denna del av loppet att bli ganska trött i kroppen, men tänkte dock att det inte skulle vara några problem. Jag hade ju utförskörningen efter Evertsberg att se fram emot. Strax innan Evertsberg råkade jag ut för min första (av två) vurpa. Jag var tvungen att lägga mig i en utförslöpa eftersom två åkare framför mig ramlade och jag hade inte fritt spår till höger. Jag, skidorna och stavarna klarade vurpan utan problem. När jag skulle resa mig upp högg det dock till med en lite kramkänning i magmusklerna. Något som gjorde mig lite orolig eftersom det kändes lite för tidigt med kramp.
Evertsberg-Oxberg (14 km, 8.6 km/h)
Kontrollen i Evertsberg började kännas som vilken annan kontroll som helst, med den skillnaden att jag här såg spår av SVT för första gången. Jonas (SVT Sport) stod och pratade in i en kamera, men inte med mig, vilket nog var tur. Jag drack lite och käkade några bullar. I min värld skulle det vara kanelbullar med mycket socker, men istället visade det sig vara torra vetebullar. En klar besvikelse. Sträckan efter Evertsberg var något som jag sett fram emot. Långa utförslöpor och lättåkta partier. Så blev det tyvärr inte. Spåren hade fram till Evertsberg varit i mycket gott skick, i princip räls hela vägen. Efter Evertsberg var det uselt. Många av nedförsbackarna var mer eller mindre upplogade isgator eftersom många åkare ”fegat” sig ner. Detta medförde att den lätta utförsåkningen som jag sett fram emot tyvärr blev något helt annat. Istället för att lugnt glida utför och staka mellan nedförsbackarna handlade det om att hela tiden parera slag, vobbla längst isgator och fokusera fullt ut på att inte ramla. Efter ett tag började även kramkänningarna i benen komma, vilket medförde att jag inte riktigt vågade huka mig ner i utförskörningen, utan istället var tvungen att mer eller mindre stå upp. Strax före Oxberg var jag tvungen att ta en paus, dels för att lätta på trycket och dels för att skaka loss mina lår som nu började protestera ordentligt.
Oxberg-Hökberg (9 km, 7.3 km/h)
Väl framme i Oxberg började allvarligt fundera på vad jag höll på med egentligen. Käkade några bullar och bestämde mig sedan att som en sista moralhöjande åtgärd valla om skidorna. Den här gången gjorde jag det själv istället med min medhavda Swix VR45 och avsågade vallakloss. Jag tror faktiskt att det blev lite bättre den här gången. Pratade med en äldre herre som var minst lika trött som mig och fick ytterligare lite kraft av det. I kontrollen stod dessutom Rickad Ohlsson från SVT som tillsammans med sin kameraman åkte Vasaloppet. 9 mil med en tv-kamera på axeln, det är imponerande.
Oxberg till Hökberg visade sig sedan vara den i särklass jobbigaste sträckan under hela loppet. Under tidigare delar av loppet hade jag hela tiden arbetat med att fokusera på nästa kontroll som mål. Under denna sträcka var jag tvungen att gå ner på kilometrar och ibland till och med kortare än så. Stora delar av sträckan körde jag med någon sorts kramp; vader, lår eller triceps. I perioder var jag tvungen att växla åkstil kontinuerligt. När jag var tvungen att stanna ytterligare en gång för att få lårkrampen att släppa kändes det som om hela Vasaloppet passade på att köra om mig. Det absoluta lågvattenmärket kom sedan när jag först blev omkörd av en blind norrman och sedan av en tanig kille med fjunmustasch utan stavar. Tankar på att bryta loppet flimrade ibland förbi i mitt trötta sinne, men de blev trots allt aldrig riktigt allvarliga.
Hökberg-Eldris (10 km, 8.7 km/h)
Väl framme i Hökberg började jag ändå inse att det trots allt fanns ett slut på eländet. Jag insåg dessutom hur otroligt hungrig jag började bli. Klockan var trots allt runt 16.30 och jag hade inte ätit ordentligt sedan frukosten kl 03:30. Kämpade i mig några torra vetebullar till som tyvärr varken gjorde från eller till.
Spåren var nu faktiskt betydligt bättre än efter Evertsberg och det blev under sträckan mer och mer behagligt att åka. Taktiken under del av loppet blev att hitta åkare att hänga på och det gick faktiskt ganska bra. Någonstans halvvägs till Eldris släppte dessutom all kram mirakulöst och plötsligt kändes det som om jag (bildligt talat) flög fram. Nu insåg jag faktiskt att jag nog trots allt skulle klara av detta. Mot slutet började det att skymma.
Eldris-Mora (9 km, 9.2 km/h)
Eldris var en liten kontroll som passerades snabbt. Jag drack två muggar sportdryck utan att knappt stanna. Nu ville jag mest bara få det hela överstökat.
Den sista milen kändes förhållandevis väldigt lättåkt. Det var flackt, bra spår, lättstakade partier och framför allt väldigt nära till mål. Jag blev förvånad över hur pass mycket människor som fortfarande var ute och tittade och hejade. När jag sedan i mörkret började skönja klockstapeln i Mora började en lycka sakta sprida sig i min kropp. Strax före upploppsrakan passerades en chipkontroll och jag förstod att nära och kära (via SMS) nu skulle få information om att jag faktiskt var på väg in mot mål. Jag stakade hela upploppet och kände mig som en vinnare när jag passerade under Gustav Vasas motto.
Mora-Stockholm (? km)
Väl i målfållan gick allt mycket snabbt. Jag har tidigare fått berättat för mig hur pass väl logistiken fungerar under ett Vasalopp, och det visade sig stämma mycket väl. Av med chip, lämna in skidorna, buss till skolan (hade helt ärligt lite svårt att resa mig upp efter det att jag satt mig ner på bussen), hämta ombyte och sedan in till den väntande duschen. Ombytet och duschen tog nog lite längre tid än normalt, mest pga kramkänningar vid av- och påklädning. Men det var en helt underbar dusch. Sedan mat (kycklingpytt) som smakade helt underbart. Språkade med en glad Göteborgare under middagen som mer eller mindre uppmanade mig till att fortsätta med Vätternrunden. Just då hade jag lite svårt att tänka mig det. Att sedan efter maten få gå på toaletten gjorde lyckan total. Jag hade försökt ordna det bestyret på tåget till Mora (för att slippa riskera att behöva göra det under loppet), men misslyckades. Jag misstänker att kolhydratupp-laddningen gjorde min mage lite trög.
Sedan buss tillbaka till målet, hämta diplom, hämta skidor och sedan traska till tågstationen. Väl framme på tåget hämta jag ut min förbeställda korv- och äggsmörgås, som även den gick ner utan större problem. En välförtjänt öl gled även ner i magen. Tåget avgick sedan vid 22.40 och det var inga större problem att somna (de stora problemen kom sedan när jag skulle ta mig ner från min överslaf i liggvagnen för att kliva av tåget, ett tag trodde jag att det var en fysisk omöjlighet att klättra ner). Vid 02:30 gled tåget in på Stockholms central och en halvtimme och en taxi senare låg jag utpumpad i min egen säng.
Slutligen
Några dagar efter målgången bestämde jag mig definitivt för att göra detta igen. Dels för att det varit en stor upplevelse och en sporre för träningen. Dels för att längdskidåkning är en fantastisk träningsform som jag verkligen gillar. Och dels för att jag självklart vill förbättra mig och min tid. Av den sistnämnda anledningen tror jag också att det blir öppet spår nästa gång. Mindre folk, mindre stress och mer spår. Förmodligen inte alls samma publikupplevelse, men det kan jag leva med. Ska dessutom försöka satsa på lite mer målinriktad försäsongsträning med rullskidor och sådant. Stakning is the shit!
I förlängningen är det väl klassikern som gäller. Räknar med att köra Vättern och springa Lidingö i år. Tyvärr blir det inget Vansbrosim i år eftersom jag ska på bröllop på västkusten dagen innan. Det blir lite svårt att hinna med. Och ska det då bli en riktig klassiker måste jag ju köra Vasaloppet även nästa år. Jag är faktiskt lite småsugen på Marcialonga (70 km klassiskt i Italien) också. Vi får väl se vad budgeten tillåter.
40-årskris? Inte alls – bara gamla drömmar från 25-årsåldern som förverkligas. Och det är ju en helt annan sak…
Även om tiden definitivt inte är något att skryta med är jag på det stora hela mycket nöjd med mig själv. Att det finns 12 423 människor som kan åka 90km Vasalopp snabbare än jag är inget som jag har några problem med. För mig var den största vinsten att sätta upp målet att åka Vasaloppet och sedan passera mållinjen i Mora i ett helt okej skick.
