Bob Dylan

Bob Dylan har gjort sin första klubbspelning i Sverige (SvD recencerar här). Jag var själv inte där, men jag har faktiskt sett mannen (myten) live en gång tidigare. Det var på Lollipop 1996. Vädret och stämningen var strålande och Bob Dylan var... tråkigt. Inramningen bäddade betydligt bättre för konserter med bob hund, Beck, The Prodigy, Chemical Brothers och Underworld (helt makalös spelning).

Intrycken kan lätt sammanfattas: tidig spelning (ljust ute), Dylan bars in på scenen med en gitarr, han spelade en timme och sedan bars han ut. Inte mycket mer än så. Dessutom inser jag att han endast måste ha varit runt 55 år gammal då, medan jag upplevde honom som nära döden.

Dylan är ingen sångare, han kan inte spela gitarr, men mannen kan skriva texter. Nu är det för min del mycket sällan som texten är det första som sätter sig, musiken är det första dom fastnar i min hjärna och därvid kommer Bob Dylan, musikern, inte att nå fram till mig. Som poet är han däremot en ren vinstlott.

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 15-14)

Med reservation för att jag faktiskt fått ett hjärnsläpp och missat något väsentligt så tänkte jag i listhysterins namn producera en lista över de viktigaste skivorna jag stött på under mitt liv. Alla dessa har på något sätt format min syn (hörsel?) på musik, hur den kan låta och vad som är viktigt i musikskapandet. Varför blev det just 15? Vem vet?

Länkarna leder antingen till en informativ plats om artisten/gruppen eller till en recension på dagensskiva.com. Vi börjar med plats 15-14.

15: Plastikman – Closer (2003)

Under min korta men intensiva tid i Singapore 2004, lyssnade jag uteslutande på den interaktiva radiokanalen Detroit på Spraydio.com. Pga. tidsskillnad mot Sverige kunde jag i princip bestämma helt själv över vad som skulle spelas på kanalen. Det fanns mängder av mer eller mindre knepig elektronisk musik att upptäcka. Jag fann Richie Hawtin a.k.a Plastikman. Egentligen visste jag om att han fanns eftersom jag faktiskt ägde en av hans tidigare skivor (”Musik” från -94) men jag hade inte upptäckt hans fulla potential. ”Closer” är så mörk och så minimal att den inte kan rekommenderas för alla lyssnare, men med ett par stora hörlurar, hög volym, tung bas och ett öppet sinne är det alldeles lysande och oerhört meditativ. Plastikman lärde mig att rätt minimalism kan besegra vilken ljudmatta som helst.

14: Autechre - Amber (1994)

”Amber” är Autechres andra skiva och den som förde mig in på etiketten Warps underbara scen. Under min tid i Uppsala tillbringade jag mycket tid på skivaffären Musikörat. Här styrde Germund Stenhag (numera musikredaktör och programledare på P3) och plockade in udda och nyskapande musik på ett väldigt bra sätt. Germund introducerade mig till mängder av spännande musik, bland annat Warp som på den tiden var en liten men oerhört nyskapande etikett. Warp har fostrat storheter som exempelvis Aphex Twin, Red Snapper, Boards of Canada och The Black Dog. Mitt första möte med Warp var just Autechre och ”Amber”, en skiva som håller än idag. ”Amber” levererar ett mjukt ljudlandskap, med en vibrerande rytm som ständigt tar tag i dig och för dig framåt samtidigt som den omärkligt omformar sig. Om jag inte kan bestämma mig för vad jag känner för att lyssna på, fungerar alltid ”Amber”. Autechre av idag är lite för experimentellt, lite för mycket brus och lite för oregelbundet för min smak. Men de kommer alltid att finnas med mig.

Fokus!

Ris är gott och ett bra tillbehör till en måltid för en 2-åring. Precis som i risotto hjälper riset till att binda ihop innehåller och göra det skedvänligt. Problemet är att små spill av riskorn är minst lika irriterande som spill av annan mat. Enstaka riskorn klippar sig fast på de mest märkliga ställen och kan dyka upp när man minst anar det.

Jag hittade för övrigt via LCD , till DFA och vidare till The Rapture. Jag vet att jag är sent ute och jag borde givetvis upptäckt detta redan via Hot Chip. Men sent skall segproppen vakna och "Pieces of the People We Love" låter vid en första genomlyssning riktigt bra. Läs för övrigt Pitchforks recension av "Sound of Silver" här, den är lysande.

Nu har jag gjort det igen; tänkt på att jag ska skriva om en sak och sedan skrivit något helt annat. Denna blogg lider av samma brist som mitt övriga liv, nämligen förmågan att fokusera! Jag vill så gärna göra lite av allt och dras så lätt åt något håll när intresse uppstår. Just nu tycker jag att det är ganska kul att blogga (läs skriva av sig), vi får se hur det ser ut om några månader. Skriver jag fortfarande då (om även ofokuserat bloggande), är det ett definitivt framsteg.

Helgen, Zlatan och grillning

Helgen gick snabbt, alldeles för snabbt. Dessutom var den en timme kortare än andra helger. Mitt huvud och min kropp saknar den timmen, går det att få tillbaka den på något sätt? I lördags hade vi 2-årskalas för lilltjejen. Lyckad och trevlig tillställning slutande sent. Rocker-Anders dök lite halvpackad upp vid 22-tiden och undrade var födelsedagsbarnet var. Kul! I övrigt hann jag väl med en del av det jag borde göra.

Zlatan är tillbaka i landslaget. Skönt för tidningar som Aftonbladet som nu har får material till minst halva sin rosa bilaga; "Zlatans presskonferens: ord för ord", "Zlatan stod över träningen, 'Ingen fara för start' säger läkaren", "Statistik från Zlatans kvällsträning", "Zlatan gnäller på maten", "Zlatan gnäller på Mellberg", "Zlatan recencerar Cohello", mm.

Zlatan är en gudabenådad fotbollsspelare, inget snack om den saken. Men som person är han väl relativt ointressant. I alla fall ur den meningen att han inte utvecklas på något sätt. Oavsett tid på dygnet eller status i övrigt är han samma gamla arroganta surboll som han varit under hela sin karriär. Att sura mot journalisterna eller ge totalt oväsentliga svar på intressanta frågor är inget nytt. Sedan sitter kossorna Andersson och Lagerbäck fegt bredvid och idisslar, livrädda för att Zlatan ska bli "sur" igen. Jag kan för mitt inre se hur Lagerbäck och Zlatan har ett "allvarligt" samtal mellan 4 ögon, det är ingen rolig syn. Stake är nog inte något som en svensk förbundskapten utrustas med.

På söndagen blev det varmt, 10 grader eller något liknande. Då åker klotgrillen fram hos Svensson. Förvisso trevligt, men ack så förutsägbart. Påminner mig om sommrarna hos farmor; "Men det är ju varmt ute, ska du inte gå ut?" (det var för övrigt samma farmor som jämt skällde ut mig för att jag sov så länge på morgonen, svaret på detta och det tidigarna nämda stavas Tavegyl, dvs den fantastiska lilla tabletten som gjorde dig allergifri och totaldäckad). Ingår grillbegäret i den svenska genuppsättningen?

Tele-jävla-2

Nyss hemkommen efter kurs i Sigtuna. Bra, givande, visionärt och allt sådant där. För tung i skallen för att skriva om det. Sålde för övrigt en gammal TV idag. Om man får 5 svar på 2 timmar så har man väl förmodligen satt ett för lågt pris.

Försökte skriva lite musik igen. Får det inte alls att låta som det låter i mitt huvud. Det är nog som jag tidigare misstänkte; det är ett hantverk som måste underhållas och ventileras. Dagensskiva har för övrigt inte recencerat "Sound of Silver" ännu. Vadan denna miss?

Nu till dagens rubrik. Tele2 har nu för andra gången på kort tid ändrat vårt förval på fasta telefonin utan någon aktivitet från oss... Vad f-n håller dom på med? Jag blir helt vansinnig och kommer inte att kunna hålla mig till ett vackert språk när jag kontaktar dom. Jag vet att det inte kommer att vara supportkillens fel, så jag ska nog för säkerhets skull be om ursäkt innan jag börjar samtalet. Sökte på Google och fick 15,600 träffar på hata tele2. Snart är det 15,601.

Vad kan man göra? PTS-anmäla, Polis-anmäla, bomba?

Intervju, fokus och Manchester United

Det medelstora svenska IT-konsultföretaget som jag tidigare träffat, har kallat mig på en tredje och sista intervju. Vi får se vad som händer. Som vanligt tog jag nog i för lite när jag angav löneanspråk, jag är tyvärr urusel på att framhäva mig själv lönemässigt. Jag har pressat min chef på att hålla löne- och utvecklingssamtal så fort som möjligt.

Jag har också funderat lite på om jag ska försöka hålla någon generell inriktning på vad jag skriver här eller om jag ska fortsätta hålla det allmänna spåret som jag gjort hittills. Jag har under min relativt korta bloggperiod skrivit om: hemmalivet, musik, jobbets vedermödor och mitt behov av att vara bitter. Vilket som helst av dessa områden är tillräckligt stort för att driva en egen blogg på. Men med tanke på att jag är bred utan spets fortsätter jag nog på samma sätt som jag gör nu; rent allmänt med vissa djupdykningar och därmed rent ointressant för de flesta.

Jag har givetvis en dröm; att precis som Bank och Wennerholm bara sitta och dissekera, tycka och rapportera om Premier League, Serie A och La Liga (Allsvenskan göra sig icke besvär).

Städning klar

Jag hade rätt. Stora och feta lurar, tokhög volym och falsk allsång med James Murphy - städningen gick snabbt. Nu blir det Prison Break i sängen.

Mer LCD

Oj vad "Sound of Silver" växer. Det blir bara bättre och bättre för varje genomlyssning. Om "Tribulations" från förra plattan var stor så är "All My Friends" störst. Låten är utan refräng, består av 2 ackord (egentligen bara en basvariation) och växer konstant i 7 minuter och 37 sekunder. Låter kanske inte så kul... men återigen, känslan är enorm. Det är 70-talsrock, det är Eno, det är Bowie, det är snyggt på samma sätt som bob hunds taffliga sound är coolt, det är modernt retro på samma sätt som Silverbullit.

Nu ska jag iväg till dotterns dagis och städa. Med "Sound of Silver" i mp3-spelaren. Då borde det gå snabbt. I morgon fyller hon 2 år. Stort!

Sound of Silver

Någonstans i slutet av första hälften av 90-talet, onsdagskväll (indiekväll?) på Östgöta nation, billig pilsner, bekymmerslösa studenter. Då var det bland annat Cypress Hills "Jump Around", Blurs "Boys and Girls" och Rage Against the Machines "Killing in the Name" som fick oss att dansa besinningslöst. Inte för att det rörde sig om rätt tempo, eller att musiken var särskilt dansvänlig - det var musikens inställning som fick oss att göra det.

Hade det varit idag, hade LCD Soundssystems "North American Scum" haft precis samma inverkan på mig. James Murphy skapar något som kanske kan beskrivas som electropunk med rockinflusenser från 70- och 80-talet. Det låter stundtals othight (som programmerade trummor där man ansträngt sig för att få det att låta live), Murphy är långt ifrån en brilliant sångare och det blir ibland lite enformigt. Men det som är slående genom hela skivan är energin och självsäkra attityden i det Murphy levererar.

Jämfört med det självbetitlade "debutalbumet" är detta mer jämt och moget; James Murphy verkar ha funnit den vägen han vill gå. Vid en första genomlyssning kan "Sound of Silver" te sig lite intetsägande. Men det växer. Energin och viljan tar över. Man hittar en textrad som slår sig rätt in i hjärtat. Man hittar en musikalisk passage som är så omedvetet snygg att man bara vill lyssna på den om och om igen. Sådan musik brukar hålla i längden.

Läs för övrigt Fredrik Strages (hittade den alldeles nyss) intervju med James Murphy i DN.

Projektledning

Blev erbjuden ett nytt konsultuppdrag som teknisk projektledare idag; hårdvarunära mjukvaruprojekt, 20 man, stora problem i projektet samt heltid i minst 6 månader. Projektet drivs vid Älvsjö-kontoret (cykelavstånd) på ett stort svenskt telekombolag (vad kan det vara?).

Utmanande, spännande, kul, intressant? Jepp. Gick det att tacka ja? Nepp. Visst skulle det vara alldeles utmärkt med projektledningspoäng i CV:t, speciellt kopplat till min övriga kompetens, men tyvärr ligger det helt fel i tiden... just nu i alla fall.

Varför kunde dom inte komma för ett par veckor sedan? Varför kommer jag alltid lite för sent, eller lite för tidigt, varför är jag alltid lite mitt i mellan det som räknas?