UltraTri Sweden dag 1 [RR]

Nu var det på riktigt! Solen var uppe och havet såg väldigt inbjudande ut. Inte alls spegelblankt, men betydligt lugnare än kvällen innan. Började morgonen med att gå på toaletten och göra det som krävdes. Instagrammade givetvis också. Sen en frukost bestående av kaffe och vitt bröd med smör och ost. Jag har numera släppt det där med ordentliga frukostar innan tävling; satsar på snabbt, vitt, lättsmält och att säkerställa att jag i alla fall inte startar hungrig. All annan energi ska liksom redan finnas i kroppen. Efter frukosten lyckades jag till min stora glädje faktiskt att gå på toaletten en gång till (allt för att slippa upprepa debaclet i Livigno). Därefter lämnade jag över min påse med energi, extra simglasögon och extra simmössa till min kajakeskort. Båten ut till starten skulle lämna vid 7:00 så det var inte så mycket mer att göra än att plocka ihop mina saker och börja klä om till simningen. 

Här fattade jag nog ett av dagens absolut bästa beslut; jag bestämde mig för att köra med mitt neoprenunderställ (2mm) på överkroppen. Samt även neopren-strumpor och -bandana. Tänkte att den ev tappade rörligheten i axlarna skulle vägas upp av att jag inte skulle behöva frysa. 3 timmar i 16-gradigt vatten blir nog tillräckligt kallt ändå. Och det skulle visa sig att jag var alldeles perfekt klädd; jag varken frös eller kände mig överhettad under någon del av simningen. Smörjde in ansikte och nacke med solskyddskräm med manetskydd som Erik fått med sig och hade även vaselin på händerna (även det för att skydda mot maneter). Extremt orutinerat fick jag sedan vaselin även på mina glasögon under båtfärden till Lilleland, men lyckades få tag på en handduk så att jag kunde torka rent innan det var dags att starta. Blåste även upp min SaferSwimmer och la ner mobiltelefon och GPS-tracker som jag fått av Ann-Marie.

Jag har bråkat en del med våtdräkten under det här året. Har i många år kört med Zone 3 Vanquish och varit väldigt nöjd med den. Min gamla dräkt från 2017 var i princip slut så i slutet på förra året köpte jag därför en ny. När jag dock skulle testa den i början på sommaren var det något som inte stämde. Det kändes stelt och konstigt och framförallt så kändes det som om jag simmade betydligt långsammare. Testad och jämförde med min gamla Vanquish och även med min Röka-dräkt och även om GPS-mätning kan vara lite yxig ibland var resultatet ganska tydligt; gamla Vanquish var snabbast, Röka i mitten och nya dräkten långsammast. Så det är alltså något med den nya Vanquish-modellen som gör att den inte passar mig längre. Och eftersom den gamla efter den här tävlingen är helt slut så blir det väl till att gå ut och leta efter ny dräkt.

David (till höger) och annan kajaksupport på väg ut till starten

Vuxna män i neopren spanar efter riktmärken

Erik tar kommandot - "dit ska vi!"

Klockan 7 bordade vi RIB-båten igen och begav oss till Lillelands fyr. Inte någon lång resa fågelvägen, men pga rev och stenar i vattnet var vi tvungna att åka runt hela Nidingen för att komma till fyren. Kajakeskorterna var på plats och skarvarna satt på fyren och glodde surt på oss. En av kajakerna lyckades identifiera en del av revet vid fyren som vi borde kunna stå upprätt på. Allt hade gått ovanligt snabbt och Robert bestämde därför att vi skulle starta en kvart tidigare för att inte behöva stå och vänta allt för länge. Funderade lite på hur våra supporters skulle få reda på den men tänkte att det nog skulle ordna sig. Hoppade från båten ner i vattnet och konstaterade att det inte kändes allt för kallt och simmade bort till platsen där vi kunde stå innan start. Dealen med David var att jag skulle ta ett riktmärke initialt och sen skulle han leta reda på mig. Han hade dessutom en keps på sig som var lätt att upptäcka. Robert räknade ner via megafon och 7:45 gick starten!

På något sätt var det magiskt. Fördämningarna och nervositeten släppte och vi var äntligen på väg. I ca 100 m såg jag botten och sen var det bara djupt hav. Efter ytterligare några 100 m kunde jag skymta David (eller rättare sagt Davids keps) vid min sida och allt kändes frid och fröjd. Enstaka röda maneter skymtade lite på djupet och jag tror att det bara var en gång som jag undvek ett armtag för att inte riskera att sätta ner handen på en sådan. Innan jag visste att jag hade David vid min sida kollade jag upp några gånger för att navigera, men det var inte alls lätt. Det hade varit svårt att se några riktmärken även när vi satt i båten och simmandes i vattnet var det mer eller mindre omöjligt. Jag bestämde mig för att helt och hållet lita på David när det gällde navigeringen. Om han låg för nära höll jag upp lite till vänster och om han låg för långt bort höll jag upp lite till höger. Kollade kanske upp var 200:ade meter efter den inledande delen, konstaterade att det inte gick att se någon progress och gjorde det därefter betydligt mer sällan.

Alla kajakerna hade radiosamband och det fanns dessutom en ledarkajak som skulle känna av strömmarna och försöka leda oss på den närmsta kursen mot Malön med hänsyn tagen till avdrift. Och sett till GPS-spåret efteråt gjorde han ett väldigt bra jobb. Under de första 1000 meterna var vi några som i alla fall hade lite kontakt med varandra. Läs som: jag skymtade en simmare och/eller en kajak ibland. Vi måste dock ha haft ganska gynnsamma strömmar i början då första 1500 gick med typ 1:36 min/100m i snitt. Sen blev det lite kämpigare. Efter ca 45 minuter såg jag att David viftade och det var dags för första depåstoppet. Lite bökigt att få i sig gel och vätska i vattnet men det gick. Kunde hålla i mig lite lätt i sidan på kajaken också. Tittade även här på klockan och blev väldigt positivt överraskad. David var positiv och sa att det såg väldigt bra ut och att vi hade mer eller mindre optimal kurs bortsett från typ 10 minuter i början innan ledarkajaken korrigerade.

Sen var det bara att fortsätta simma. Kroppen kändes väldigt bra och jag hade inte några direkta känningar i axlar eller liknande. Efter ca 4 km var vi så pass nära land att botten började skymta igen. Det blev även här tydligt att strömmen var ganska mycket emot oss, speciellt när vi simmade i närheten av öarna. David höll lite på nästa stopp så att vi hamnade på ett område ungefär på mitten av Malön där det faktiskt gick att stå. Betydligt lättare att ta energi då. Enligt David låg jag då på en 3:e eller 4:e plats. Tidsmässigt hade det gått långsammare och jag närmade mig ett totalt tempo på 2:00 min/100m. Kroppen kändes dock bra och jag hade ju simmat mer än halva sträckan. 

Samlat gäng ca 20 meter in på simningen

Det stora blå...

Stenar runt Malön

Strax efter det andra stoppet dök David Svensson (den andra fotografen) upp som en säl under vattnet i ett försök att få lite undervattensbilder. Han hade dock varnat för det i förhand så att vi inte skulle bli skrämda. Sen försvann botten igen och det var dags att gå mot nästa riktmärke: Fluets kummel. Vid ön som kumlet stod på var det dags för sista depåstoppet. David meddelade att jag låg 4:a, med Tora och Johan alldeles framför mig. Jag kunde nu dessutom äntligen se målet, eller T1 egentligen. Bara knappt 2000 m kvar. Sista delen av simningen njöt jag; över att det gått så smärtfritt och att det känts så bra hela vägen. Visste att jag skulle klara mitt mål på under 3 timmar och att jag verkligen inte tappat speciellt mycket till mina ”konkurrenter”. Jag som dessutom hela tiden inbillar mig att jag är en så dålig simmare. Men det kanske beror lite på vem man jämför med. När vi kom fram till bryggan fick David en stor high-5 och publiken fick se en stort leende och väldigt nöjd Mattias jogga lite lätt på bryggan.

Jag var 4:a upp ur vattnet på 2:54 (ganska precis 2:00 min/100m i snitt), 3 minuter efter Tora, 7 minuter efter Johan och hela 29 minuter efter Håkan (som redan innan hade tävlingens näst snabbaste simtid på 2:21 2018). Olle och Erik kom upp ganska snart efter mig och sen var det ett ganska rejält hopp ner till Jonas och ett ännu större ner till Oscar. De flesta verkade ganska glada och nöjda bortsett från Olle som frös rejält! Kändes lite extra bra att jag kört med min underställströja då. Anna och Linda hade fått kämpa ganska rejält för att vara på plats då det dels strulade med parkering, de hade fått reda på ganska sent att vi startat 15 minuter tidigare och då jag faktiskt simmat snabbare än vad jag hoppats på. Men det var inget som jag visste då 

Min växling var väl inte direkt supersnabb. Eller så här; jag stressade inte alls. Snarare tvärtom. Direkt när jag kom upp ur vattnet påminde min mage mig om att det var dags igen och lämpligt nog så fanns det en toalett precis där Anna och Linda satt upp växlingen. Jag skulle ju dessutom byta om till cykelställ vilket jag passade på att göra på toaletten. Från början tänkte jag köra i racesuit under våtdräkten men kom på att den inte har några vettiga fickor på den och att det då skulle vara svårt att få med telefon och GPS-tracker eftersom det inte heller finns någon vettig förvaring på cykeln. Klämde i mig lite kaffe och bulle och hoppade sen upp på cykeln för att beta av 196 km cykling. Under tiden som jag växlade hann både Olle och Erik komma upp ur vattnet så min växling bör ha tagit runt 9-10 minuter. När jag satte mig på sadeln tyckte jag att det knakade lite men tänkte inte mer på det. Dumt nog…

Undervattensstilstudie - ligger jag inte lite lågt i vattnet?

Tackar David för ett väl utfört samarbete!

Nöjd!

Det här med att få på sig tighta kläder när man är blöt kräver hjälp av minst 2 personer

Sen började det väl så där då jag redan efter ca 100 m körde fel. Svängde för tidigt på Garmins uppmaning och hamnade på fel väg. Körde dock parallellt med den väg som jag sedan skulle upp på och tänkte att om jag svänger av höger så borde jag ansluta den vägen som jag egentligen skulle upp på. Men så blev det inte, istället blev det grusväg och återvändsgränd. Bara att bita i det sura och vända om. Nu blev det kanske en knapp km extra; inte hela världen men ett och annat fult ord kan ha kommit ur min mun… När jag så här i efterhand tittar på kartan kan jag konstatera att om jag bara fortsatt rakt fram så hade jag efter ytterligare 500 m anslutit rätt väg.

Sen var det bara att krypa ner i tempoställning och börja trycka. På vägen upp mot Kungsbacka hade jag vinden i sidan. När vi åkte ner dagen innan hade det varit ganska mycket trafik på den här vägen som dessutom var ganska smal. Givetvis också med en usel cykelbana vid sidan som vissa uppfostrande bilister ibland kan tycka att man ska befinna sig på. Nu var det lyckligtvis ganska lite trafik och den som var där skötte sig bra. Benen svarade fint och det var inga problem med att ligga i tempoställning trots den långa simningen. Efter ca 2 mil och vid passage igenom södra Kungsbacka passerade jag Tora som stod vid vägkanten och pratade med sin support. Och det skulle visa sig att det var enda gången under cyklingen som jag såg en annan tävlande. Supporterbilar passerade dock med jämna mellanrum. När vi nu hade vänt österut hade vi en lätt bris i ryggen.

Planen för dagen rent watt-mässigt var att ligga strax under 200W NP och att inte gå över 230-240 i uppförsbackarna. Vilket enligt Best Bike Split-simuleringen borde ge en rulltid tid på strax över 6 timmar. Tidigare år hade det inte varit några monstertider direkt på första cyklingen. Ingen under 6 timmar tex. Johan Hasselmark ändrade givetvis på det.

Efter ca 25 km var det dags för dagens första sceniska ögonblick då jag körde ganska högt över Lyngerns västra sida med en magnifik utsikt. Strax innan hade även Anna och Linda passerat mig för första gången under dagen. Meddelade att jag inte behövde något och att de kunde köra vidare. Egentligen skulle jag nog kunnat vara helt självförsörjande under hela cyklingen. Jag hade med mig sportdryck och gel på cykeln för 6 timmar och det var inte allt för varmt så jag räknade inte med att det skulle behövas någon extra vätska. Efter ca 4 mil gjorde jag dock ett snabbt stopp vid bilen för att få en flaska med vatten att variera sportdrycken med. Tjejerna meddelade då också att Linda planerade att hoppa på cyklingen efter ca 6 mil. Första försöket gick det dock inget bra eftersom de missbedömt hur lång tid det tog att fixa Lindas cykel, så när jag dundrade förbi var de helt enkelt inte färdiga. Andra gången gick det dock bättre och efter ca 2 timmars cykling hade jag nu Linda med mig på rulle. Bara ett kort tag dock eftersom hon skulle köra några intervaller (typ 3x10 eller något), så efter 10 minuter stack hon iväg som ett skott. Mellan varven väntade hon dock in mig så att vi kunde snacka lite och fördriva tiden.

Första 7-8 milen av cyklingen var ganska rejält kuperad där det antingen gick uppför eller nerför. Påminde en hel del om Södertörn faktiskt. Därefter lugnade det ner sig med kuperingen, dock var vägarna lite mer slingriga och rent larvigt fina på sina ställen. Strax innan depån i Limmared fick vi cykla på 27:an en sväng och där var det lite väl mycket (tung) trafik för att det skulle kännas avslappnat. I Limmared klämde jag en bulle, ett par glas cola och en Umara-gel som omväxling till Maurten-gel:en som ibland stod mig lite upp i halsen. Fick också reda på att jag var 3:a och att Håkan och Johan låg en ganska bra bit fram, vilket jag förvisso redan visste. Vi höll stoppet hyfsat kort och effektivt och sen var vi på väg igen. Återigen på små, slingrande och hyfsat platta vägar.

Ut från växlingen - ca 50 meter innan jag körde fel

I glatt samspråk med supporterbilen.

Linda hade inget bättre för sig än att ta selfies medan jag kämpade på.

Ca 25 km efter stoppet var det dags för Linda att hoppa av för dagen. Och precis innan det tappade hon kedjan utan att jag märkte det (hon låg givetvis bakom mig hela tiden) och försvann. Strax innan det hade vi dessutom fått grepp om att Anna irrat bort sig lite (Google Maps-tricket funkade alltså inte) och pratat med tävlingsledningen för att hitta rätt. Så i ett nafs var alltså både Anna och Linda borta. Jag bestämde mig för att ta en kisspaus och passa på att kolla telefonen om det fanns några meddelanden eftersom jag ett kort tag lyckades bli lite orolig. Precis när jag står i vägkanten och håller på så kommer dock först Anna i bilen och precis efter Linda på cykel. Konstaterade att vi båda råkat ut för en idiot i svart skåpbil som på den tomma vägen passerat alldeles för nära och dessutom duschat oss med spolarvätska. Idiot! Men viktigast var att teamet återsamlat och att det var knappt 6 mil kvar att cykla.

Efter en kort sejour på en hårt trafikerad 26:a var det återigen dags för fina vägar mot Taberg (som även det var fantastiskt fint). Under den här delen av loppet hade jag nog min lilla mentala svacka då det började kännas lite jobbigt. Precis under ungefär samma period då jag brukar ha den på en vanlig IM. Blev väl inte bättre att det gick en del uppför då heller. Dock med samma lilla fina bris i ryggen som tidigare. Efter Taberg och när jag skulle korsa E4:an (söder om Jönköping) var det ganska mycket tung trafik genom något slags industriområde. På andra sidan E4:an var det dock helt tomt på bilar och efter att ha passerat Tenhult hade jag en vansinnigt vacker nedförsåkning ner mot Jönköping och Huskvarna. 

Med bara några km kvar och ingen med kontakt bakom kände jag mig säker på min tredje plats och en väldigt lyckad första dag på racet. Banan hade dock ett litet ess i rockärmen först: Norra Klevaliden – ett vidunder till backe (i alla fall med tempocykel efter 19 körda mil) på en knapp km med en avslutande del med över 20%. Allt gick väl bra, fram tills det att jag kom in i det absolut sista partiet ca 50 m innan mål, då krampen slog till i höger baksida lår… Inget annat att göra än att kliva av och göra en walk of shame över mållinjen.

Jag lät dock inte detta lägga någon sordin över det hela då jag trots allt visste att jag gjort en mer eller mindre fläckfri första dag helt enligt plan och efter förmåga. Johan var som sagt var i en klass för sig, men jag visste att jag cyklat bättre än Håkan och att jag borde kunna ha häng på andra plats under kommande dag om jag fortsatte cykla bra. Hade dessutom fått till ett hyfsat avstånd till övriga fältet även om Jonas cyklade övertygande (men simmade betydligt sämre). Min sammanlagda tid på T1+cykel blev 6:20 och enligt Garmin var min rulltid på 6:01 så 19 minuter till T1 och andra stopp. Jonas hade dock revanscherat sig lite efter simningen och cyklade (och växlade) 10 minuter snabbare än jag. Så en 4:e tid på simningen och en 3:e tid på cyklingen och 3:e tid sammanlagt för dagen. Klart godkänt.

Fokus!

Mitt crew tar givetvis hand om cykeln efteråt. Notera sadelhöjden!

Lika bra att börja ladda inför nästa dag direkt.

Jag snörde sedan givetvis på mig skorna och joggade de dryga 2 km ner till hotellet. Var ju tvungen att upprätthålla min runstreak - #99 för dagen. När jag kollade cykeln efteråt upptäckte jag att sadeln varit dåligt fastskruvad och åkt ner nästan 4 cm. Så kanske inte så konstigt att det knakade i början och att det faktiskt kändes lite annorlunda under dagen. Kanske också kan vara det som gjorde att jag krampade på slutet, för även om jag brukar vara krampbenägen brukar jag inte få det när jag cyklar. Men, ändå tur att det inte var något som förstörde dagen. På hotellet checkade vi in (mitt och Annas rum hade ett badkar mitt i rummet), fixade i ordning cykeln för morgondagen och åt sedan en ”buffé” (ris, pasta, kyckling och tomatsås) som inte gick till världshistorien. Jag klämde dock i mig en extra portion trots att aptiten inte fanns där. Toppade sedan med smågodis, läsk, lite massage från Anna och en instagrampost. Somnade sedan ovaggad men kanske lite för sent.

UltraTri Sweden dag 0 [RR]

Strax efter klockan 7 på torsdagsmorgonen hämtade vi Linda i Bagarmossen. Dagarna innan hade jag varit ledig och kunnat fixa det sista med utrustning och planering (dock inte helt lyckat skulle det visa sig, även solen har sina fläckar). Lindas cykel åkte upp på taket och sen började vi köra mot Onsala och Gottskär. Resan gick fort och lunch käkade vi i Gottskärs hamn. Givetvis pasta. Efter att ha ätit en osedligt stor glass (våffla med 3 kulor, mjukglass, sylt, grädde, topping, strössel och chokladboll på) begav vi oss till Gottskär hotell för incheckning, briefing och middag.

Vi var lite tidiga men det var inga problem att checka in direkt. 8 deltagare skapar ju inte några köer . Redan från första början märktes den familjära stämningen som sen skulle fortsätta hela helgen. Alla hälsade väldigt glatt, funktionärer såväl som deltagare, många kände varandra sen tidigare och många av funktionärerna hade dessutom själva kört loppet tidigare. Mitt namn kunde de givetvis. Skrev under några papper och fick ut 2 stora plastlådor med utrustning och som sen skulle användas till växlingarna under sista dagen. Träffade även på fotografen Christer som jag visste var gammal barndomsvän till min mamma (och som jag tidigare träffat på hennes 40-årsdag).

Inskrivning

Gemensam tur ner till hamnen

Hela startfältet samlat

Tiden innan briefingen gick sedan åt till att lösa ett problem som jag tidigare inte tänkt på. Linda skulle ju cykla med mig (eget träningspass) på del av cykelsträckan första dagen och frågan var då hur vi skulle säkerställa att Anna hittade rätt med bilen. Hon har väldigt många starka sidor men just kartläsning är kanske inte en av hennes superkrafter.. Min förhoppning var att den Google Maps-karta som UltraTri gjort själva skulle kunna användas som ”oleat” till den vanliga kartan som man kan visa via CarPlay, men så lätt var det inte. Försökte då göra en vägbeskrivning där man lägger in vissa ”via”-punkter för att få rätt sträckning. Problemet var bara att det verkade finnas någon bugg i Maps, för varje gång som jag skickade sträckningen (via mail) till Anna så försvann någon punkt och vägen blev fel… Frustrationen var stor! Till slut lyckades vi redigera rutten direkt i Annas telefon och trodde att vi fick till det. Ack så fel vi hade.

Sen var det dags för briefing. Pga Corona fick endast en support sitta med. Det blev Anna som gjorde mig sällskap samtidigt som Linda satt ute och läste Road Book och kartor. Briefingen inleddes med lite presentationer, en film och ett PPT-bildspel. Överlag bra, men inget egentligt nytt för min del bortsett från att jag fick klart för mig att funktionärerna kunde ta hand om båda lådorna sista dagen. Vattentemperaturen uppskattades till 16-17 grader och enligt utsago hade brännmaneterna förpassat sig till lite mer djup under den senaste tiden. Tyvärr drog briefingen ut på tiden lite och helt plötsligt blev det ganska bråttom om man skulle hinna äta kvällsmat innan det var dags att åka ut till Nidingen. Det blev givetvis pasta igen, och läsk med riktigt socker. Jag kollade sen min Nidingen-väska för sista gången innan det var dags att i samlad trupp promenera ner till hamnen och den RIB-båt som skulle köra ut oss. Stämningen var precis som tidigare glad och uppsluppen.

Jag och Håkan ser ju glada ut innan i alla fall

Och Anna och Linda likaså

Nidingen avtecknar sig mot horisonten

Jag hade listat ut att det var ett erfaret gäng som var på väg ut till Nidingen; Johan som vunnit Celtman 2 gånger och som bland annat varit 3:a på VM i multisport, Håkan som kört 2 gånger tidigare och som vunnit en gång, Jonas som kört året innan, Olle som kört en gång tidigare (2:a) och som dessutom kört Ultraman på Hawaii och sånt, Oscar som jobbat som funktionär alla år som tävlingen gått och Tora som i alla fall cyklat stora delar av sträckan under förra årets tävling. Och så var det jag och Erik från TT. Jag hade inte någon egentlig aning om hur det skulle gå, hur jag skulle placera mig eller vad jag skulle satsa på. Johan skulle vinna, det var det enda som var säkert. Håkan verkade vass och Jonas verkade ha tränat väldigt bra. Övriga hade jag inte någon större aning om. Kände dock i alla fall att en plats i den övre halvan av fältet borde vara möjligt. Men huvudfokus var givetvis att ta sig i mål. Bara det är ju liksom en prestation egentligen.

Efter gruppfoto på kajen var det dags att åka. Jag i båt tillsammans med 7 andra deltagare, 2 fotografer och Robert och Ann-Marie som anordnade tävlingen, och Anna och Linda som åkte tillbaka till hotellet för att sova och möta upp vid simningen nästa dag. Vädret var strålande och det tog ca 45 minuter ut till Nidingen. Vi passade på att stanna upp vid Malön som vi skulle simma förbi samt vid Lillelands fyr där starten skulle gå. Det var lite småstökig sjö emellanåt, men utlovades att det skulle vara bättre nästa morgon. Nidingen var inte någon stor ö, men väldigt vackert och häftigt att befinna sig på en ö mitt ute i ingenstans. Och ganska respektingivande att vi faktiskt nu stod inför det faktum att enda sättet härifrån för oss var att simma tillbaka. 

Nidingen - inga nattklubbar på ön direkt.

"Dit ska ni simma i morgon" - Robert pekar och berättar.

Avlastning - alla verkade ha med sig jättemycket prylar. Jag var väldigt orolig för att ha glömt något

Det första som hände var att vi fick prata med våra kajakeskorter som nu också var på plats (de hade givetvis paddlat ut). Jag blev tilldelad David som var några år äldre än jag, och verkade vara en väldigt erfaren havskajakpaddlare. Han hade dock inte paddlat som eskort förut så det var något som var nytt för oss båda. Vi kom i alla fall överens om att han skulle ligga på min läsida så att han inte skulle driva in i mig, att han skulle försöka hålla samma höjd som jag så att jag skulle kunna se honom vid varje andning åt det hållet, att han fullständigt skulle ansvara för navigeringen och att han skulle säkerställa att jag tog gel och sportdryck var 45:e minut.

Efter det snacket fick vi rum tilldelade (jag delade med Erik från klubben) och så serverades kvällsfika. Klämde i mig så mycket som magen höll för och hoppades på att kaffet dessutom skulle sätta lite fart på den. Avslutade sedan kvällen med att sitta uppe i en av fyrarna, spana på en magisk solnedgång, dricka lite alkoholfri öl, äta smågodis och snacka triathlon och corona med några andra deltagare. Någon gång här började det dessutom bli väldigt påtagligt för mig att det snart var dags att tävla. Kollade igenom utrustningen en sista gång innan det sen var dags att lägga sig. Hade ju trots allt varit vaken sen kl 6 på morgonen så det var inte några större problem att somna. Erik hade med sig noise-cancelling-hörlurar och det var nog ett bra drag med tanke på alla häckande och skrikande fåglar. Bortsett från att jag var tvungen och gå upp och gubbkissa mitt i natten (eller nervös-kissa?) sov jag förvånansvärt bra och vaknade ganska utsövd när klockan ringade vid 5 morgonen efter.

I samspråk med David, min blivande kajakeskort

Däruppe i fyren satt vi och snackade strunt, drack (alkoholfri) öl och åt smågodis.

Fortsättning följer...

Inför UltraTri

Jo... jag ska ju tydligen köra UltraTri i år. Detta märkliga år då alla planer raserats, alla tävlingar (nästan) ställts in och då alla resor fått skjutas på framtiden. Men, inget ont som inte för något gott med sig. Eller hur man nu ska tänka. Ett tag sneglade jag på Lapponia Triathlon som länge såg ut att bli av men som för några veckor sedan fick kasta in handduken. Som tur var tog jag istället kontakt med UltraTri för att höra om det fanns någon plats kvar. Min tanke var ju att en tävling med ett max deltagarantal på 8 och med en tävlingsbana som stäcker sig från västkusten till Stockholm med stor sannolikhet kommer att kunna genomföras. Och mycket riktigt; UltraTri kommer att köras och jag kommer att stå på startlinjen den 17:e juli.

Jag har ju liksom en gås oplockad med tävlingen. Skulle ju ha kört den 2017, mellan IM Österrike och IM Kalmar, men var tvungen att kasta in handduken efter ett väldigt oplanerat diskbråck dagen innan det att jag skulle åka till Österrike. Ett tag trodde jag att UltraTri skulle vara möjlig att genomföra men tyvärr inte. Men tävlingen försvann ju inte från min Bucket list för det. Däremot är det ju liksom lite svårt att få planera runt den om man dessutom försöker att kvala till Kona och annat. 2018 blev ju efter det usla 2017 ett revanschår och ett år då jag gjorde en ordentlig satsning på IM. 2019 låg fokus på Icon Extreme Triathlon som jag fått en plats till och 2020 skulle jag göra ett "sista" försökt med IM-kval. Eller inte sista, men i alla fall ett seriöst försök att kvala och sen lägga ner lite IM-satsning till förmån för annat tävlande (ultra-löpning, UltraTri, andra icke IM-tävlingar) under några år. Eller i alla fall tills dess att jag igen skulle vara yngst i min age-group. Vilket jag ju var 2018. Men nu har ju 2020 ställs in och både IM Lake Placid och IM Kalmar är ju flyttade till 2021 så det verkar som om jag får stå ut med IM-tävlingar nästa år i stället. Men desto bättre då att jag kan köra UltraTri i år istället. Och om jag har lite flyt på min sida kanske även Ö-till-ö kan bli av.

När jag bestämde mig för UltraTri var det bara att damma av planerna från 2017 och sätta igång och uppdatera. Förra gången var det tänkt att David (TT-kompis) och Linnea (massageterapeut och kompis som jobbade hos Anna) skulle supporta. När jag outade mina planer hos mina närmsta träningskamrater så hakade Linda på direkt. Anna var inte sämre och vips var det bestämt att Anna och Linda skulle åka med mig från väst till öst. Träningen har löpt på mer eller mindre "som vanligt" med lite mer fokus på långa pass och en del riktigt tuffa helger. Jag tycker nog att det fungerat hyfsat bra och känner mig i så bra form som jag tror att jag kan vara inför tävlingen. 

Jag räknar med att i princip är läget detsamma som inför förra vändan; simningen kommer att bli jobbig, men inget som oroar mig och detsamma vad det gäller cyklingen. Det enda som väl egentligen oroar mig är hur min rygg känns efter 51 mil i tempoställning. Och det som skrämmer mig är sista dagen med 90+ km löpning och 3 km simning. När jag delar upp sträckorna och tänker på det som 22 km uppvärmning, följt av ett vanligt simpass på 3 km och därefter 7x10 km löpning tycker jag egentligen inte att det låter så hemskt. Men inser givetvis att det är det. Tänker speciellt när jag kommer att springa in i Farsta och tycka att nu är jag nästan hemma, men ändå ha 25 km löpning kvar...

Innan deltagarlistan presenterades var nog ambitionen att gå för vinst. Rent teoretiskt och tidsmässigt borde det vara en rimlig målsättning. Men sen kom den slutliga deltagarlistan med bland annat Johan Hasselmark (multisportare i världsklassnivå samt vinnare av Celtman) samt en annan kille som varit med 2 gånger tidigare, har vunnit hela tävlingen och har den 3:e bästa totaltiden någonsin... Att vinna känns inte riktigt som en självklarhet och målsättningen blir nog snarare att göra så bra ifrån sig som möjligt, att klara 3:e dagen med hedern i behåll och att ha så pass "kul" som möjligt.

Jag kommer att posta lite mer information om hur det går att följa mig och vilka sociala kanaler som finns alldeles innan loppet.

Last one standing Swimrun [RR]

Backyard Ultra

Backyard Ultra är en tävlingsform där deltagaren så många gånger som möjligt ska springa ett varv på 6 706 meter (4.167 miles). Varje timme startar man på ett nytt varv. När ett varv är avklarat, kan deltagaren vila fram till nästa start. Loppet avslutas när alla löpare utom en har gett upp, alternativt inte hinner tillbaka inom tidsbegränsningen 60 minuter.

Långholmen - Last One Standing Swimrun är samma koncept, fast med swimrun istället för ren löpning. Varvet på LOS hade ca 4,5 km löpning och 500 m simning vilket i tid blir ungefär samma sak som 6,7 km löpning. Tävlingsarrangörerna hade dessutom lyckats hitta varje liten stig och varje höjdmeter på Långholmen så det var inte direkt någon tillrättalagd bana. Jag hittade tävlingen av en slump via Facebook och anmälde mig mer eller mindre direkt efter att ha stämt av med coach Björn. Jag är ju klart fascinerad av ultralöpning och backyard-konceptet tilltalar mig väldigt mycket, så varför inte testa? Speciellt med tanke på hur svårt det har varit att hitta tävlingar som faktiskt körs den här säsongen. 

På något sätt lyckades jag få med mig Staffan också (dock solo-tävling). Vi förberedde oss mer eller mindre genom att inte förbereda oss alls. Inte mer än att vi snackade lite utrustning och lite taktik. Jag tror att jag nämnde något om att jag tyckte att skamgränsen i alla fall var 10 varv. Staffan var lite mer flytande. Vädret såg lovande ut med temperatur uppåt 20 grader och sol under dagen. Ganska blåsigt dock och vi hade egentligen ingen aning om temperaturen i vattnet. Till saken hör ju också att jag endast hade simmat ute vid 2 tillfällen innan tävlingen; eftersom maj varit så otroligt dåligt vädermässigt hade det helt enkelt varit för kallt. Efter att ha placerat ut filtar, utrustning och energi i startområdet startade vi första varvet, tillsammans med 18 andra, exakt kl 10:00 på lördagsmorgonen.

Staffan - strax innan hans stol gick sönder

Fortfarande pigg och glad efter ett gäng varv.

Vi hade bestämt oss för att hålla ihop och köra på känsla första varvet. Samtidigt som vi startade, så startade även första sprintstarten lite längre fram så det var ganska trångt framför oss till en början. På vägen fram till första simningen passerade vi några par som kanske inte hade så bråttom. Det var även ett riktigt off-road-parti med nästan lite klättring på alla 4 för att komma upp för en backe och sen var det dags att möta Mälaren för första gången. Det var kallt. Skitkallt för att vara helt ärlig. Dock en ganska kort simning och det var knappt att man behövde doppa huvudet. Sen lite mer uppför (inklusive trappor) innan det var dags att simma runt brofästet till Västerbron. Den simningen kändes lite svalare. Och så var det sen för varje varv. Simningen på Långholmens nordöstra spets var absolut kallast och sen blev det varmare och varmare för varje simning och i Långholmskanalen var det som ett varmt spa-bad. Löpningen mellan tredje och fjärde simningen var även den lite längre och med en hel del obanat och höjdmeter medan den näst sista löpningen var mer eller mindre platt längst kanalen. 

När vi avslutade första varvet på strax över 40 minuter så var vi absolut först (resterande tävlande kom in på mellan 45-50 minuter). Vi var givetvis fundersamma över om vi gått ut alldeles för hårt. Speciellt med tanke på att förra årets vinnare tillhörde de som kört betydligt långsammare. Men vi bestämde oss ändå för att köra vidare på känsla eftersom vi inte kände att vi var ett dugg trötta av den farten som vi hållit första varvet. Varv nummer 2 gick i princip i samma fart och varv nummer 3 ännu snabbare (under 40 minuter) eftersom vi nu var ensamma ute på banan. Efter varv nummer 4 hade vi etablerat ett fast mönster om var vi gick, vem som låg först i vissa partier och mer eller mindre exakt vi vilken fart vi höll. Alla varv under hela tävlingen gick sedan på 41:00 +/- 1:30. Och egentligen utan att något varv kändes jobbigare än något annat. Det som dock hände var att benen blev lite stelare och lite svårare att få igång för varje varv. Men det var inte det som i slutändan gjorde att jag hoppade av.

Välbehövlig massage av stela ben

Vuxna män gör saker tillsammans

Bortsett från några enstaka tillfällen låg jag och Staffan först hela tiden under tiden som vi var med. Ett par fadäser inträffade; på det 4:e varvet halkade jag till vid en ganska brant nedgång (hopp) ner i vattnet och slog till ena skinkan och skrapade underarmen, och på det elfte varvet gick min boj sönder när jag hoppade ner i vattnet (själva bojen släppte från linan och jag var tvungen att simma polosim och knuffa bojen framför mig). Snubblade någon gång också tror jag. Att behöva släpa runt på bojen (safer swimmer) var oerhört frustrerande. Fattar inte riktigt varför vi skulle behöva det men det handlar väl mest om att arrangörerna vill lägga till alla säkerhetsåtgärder som de kan. Vid det 13:e varvet var det dags att sätta på sig pannlampa också. Klart speciell upplevelse att simma med pannlampa. I skogen var det helt nödvändigt men vid simningen blev det mest konstigt eftersom man inte riktigt fick med sig ljuset när man försökte navigera. Hade klart underlättat om tävlingsledningen kompletterat uppgångarna med en glowstick eller liknande på natten. Å andra sidan kunde man banan utan och innan vid det laget.

Det var ju en fin och hyfsat varm dag så det var oerhört mycket folk på Långholmen under hela dagen och faktiskt riktigt många som spontant hejade och ropade uppmuntrande saker under hela dagen. Många som satt och festade också och framåt kvällningen var det något slags spontant skogsrave (med väldigt söta tobaksdofter) på den västra sidan av ön. Och så givetvis en bröllopsfest som vi sprang igenom ett antal gånger. Det var en hel del kompisar som kom och gick under dagen vilket värmde oerhört. Väldigt trevligt med uppmuntran, snack och lite support under de ca 20 lugna minuter som vi hade under varje varv.

På väg ut på 15:e varvet

Och här var det slut på det roliga.

Den första gav upp efter ca 5 varv. Sen droppade det stadigt av med en eller två för varje varv. Efter det 10:e varvet verkade det gå en mental gräns för många och när det var dags för pannlampa var vi bara 4 st kvar: jag, Staffan, förra årets vinnare (som då vann på 15 varv) och en tjej - Mikaela Waller - som såg oerhört sammanbiten och motiverad ut. Själv hade jag nämnt 10 varv som en skamgräns och (tyvärr) satt upp 15 varv som något jag skulle vara nöjd med. Just 15 varv motsvarar ungefär Ö-till-ö-distansen (68 km löpning och 7500 m simning). Det som hände var att det efter varv 10 började bli kallt. Något som jag tyvärr inte riktigt förberett mig på annat än att jag hade en DryRobe att dra på mig mellan varven. Det var egentligen inte kallt under själva varvet, däremot blev det riktigt kallt under vilan och under inledningen av varvet innan man fått upp värmen. Och ju längre det gick desto svårare var det att få upp en ordentlig värme innan det var dags att hoppa i den iskalla första simningen. Och det var det som till slut fick mig att mentalt lämna in. Efter 15 varv ville jag helt enkelt inte hoppa ner i vattnet igen...

Under det 15:e varvet sa jag till Staffan att jag skulle ställa mig på startlinjen till kommande varv, men inte slutfölja det om det var så att de andra två körde vidare också. Staffan tyckte givetvis att det var tråkigt men förstod också. Och när det 16:e varvet drog igång så var alla med och jag valde att kliva av efter ca en km, innan första simningen, och önska övriga lycka till. Känslan var då också att fjolårsvinnaren och Mikaela var alldeles för starka och att det skulle krävas många varv till för att få någon av dem att ge upp. Och jag ville som sagt var inte bada mer. Kroppen i övrigt var det nog inte något större fel på. Visst var det stelt, men orkesmässigt fanns det nog många varv kvar. Men backyard är nog minst lika mycket skalle som kropp.

Anna hade anslutit på kvällen och efter mitt avhopp packade vi ihop och åkte hem. Staffan körde två varv till men tyckte att det blev för tråkigt efter det, plus att även han nog kände att de andra två inte skulle ge upp än på många varv. Till slut så segrade Mikaela efter att ensam ha givit sig ut på och avslutat ett 25:e varv. Min kropp var lite småstel dagen efter men inte allt för farligt med tanke på löpdistansen. Och tävlingen i sig? Det var otroligt roligt och jag kommer absolut att göra det igen; swimrun-varianten genom att vara bättre förberedd för kylan och jag kommer absolut att ge mig på en backyard så fort som det får plats i schemat. Gärna till hösten. Men först ska en UltraTri klaras av.

Men det var väldigt kul så länge som det varade!