Cannes International Triathlon 2019 [RR]

Det blåste mer och mer ju längre veckan gick och på söndagsmorgonen var det rejält blåsigt (6-8 m/s stadigt med upp till 20 m/s i byarna). Så där så att saker blåste omkull, målportaler måste säkras upp, osv. Redan när jag checkade in cykeln på lördagen fick jag binda fast den med lite snöre för att den skulle hänga kvar. Vattentemperaturen var uppmätt till 14 grader så vårdräkt var obligatorisk. Som tur var går simningen lite skyddat så det var inte allt för mycket vågor. Det var däremot inte kallt i övrigt; skulle tippa på att det i alla fall var över 15 grader varmt redan vid 6 på morgonen.

Den nya given i Cannes International Triathlon var en ”transitions-fri” växling (som man lite märkligt kallade det) vilket innebar inga påsar och alla prylar vid cykeln. Med tanke på att cykelparken var ganska kompakt och trång var det väl kanske inte någon jättebra idé. Sen hade jag dessutom turen att få den i princip sämsta platsen i hela växlingsområdet. Absolut längst ifrån Bike Out och med förmånen att få springa igenom exakt hela det trånga området med cykeln. Och eftersom Bike Out och In var på samma ställe fick jag sen göra samma sak igen vid T2. Värdelöst. Det var inte heller några backar eller avgränsade platser så allting låg lite huller om buller. Plus att saker (t.ex. min keps) blåste runt lite. Men det är väl en del av charmen misstänker jag.

Ett litet tag innan starten...

En kändis. Och Magnus Norman...

Jag gick upp vid 5:45 och åt en frukost utan kaffe (eftersom jag inte ville köra vattenkokaren och väcka 14-åringarna som sov i samma rum som köksdelen låg i). Promenerade sedan bort till starten med alla prylar utom cykeln. Fick efter lite om och men komma in i växlingsområdet. Att tatueringen skulle sitta på vänster sida och både på arm och ben framgick inte någonstans, och inte heller att nummerlappen måste vara fäst på 3 ställen. Träffade på Magnus Norman (som tävlar för TT och var den andre svensken i startfältet) som hade platsen bredvid mig. Fixade, trixade, drog på våtdräkt, lämnade in street-wear bag, gick på toaletten och hoppade sen in i startfållan. Enligt race-brief-ppt:n skulle det finnas någon slags indelning, men det fanns det ju givetivs inte. Enligt samma presentation skulle det förvisso också finnas påsar för BIKE och RUN, men det fanns det ju inte heller. En vettig sak gjorde dock arrangörerna; istället för att gå igenom banan muntligt så lät man helt sonika en vattenskoter köra igenom banan. Väldigt tydligt. Jag ställde mig lite i mitten, med mer folk bakom än framför mig. Sen gick starten, inte med någon kanon eller pistol utan snarare av att alla helt plötsligt började röra på sig.

SWIM 33:51 (450:e tid av 890)
Ett bestående minne från 2017 var att simningen var stökig och det var den sannerligen även i år. Första varvet var fullständigt brutalt. Förra året var känslan att stöket till stor del bestod i många snabba människor som hade bråttom i rätt riktning. I år var det kompletterat med en stor dos människor utan någon som helst känsla för i vilken riktning de skulle simma. Och det gärna med en väldigt hög armfrekvens. Det var lite som den där gamla Monty Python-sketchen ”100 yards for people with no sense of direction”. När samma (tror jag) gubbe (tror jag också) för tredje gången simmade in i sidan på mig, i ungefär 45 graders vinkel, stötta jag undan honom lite lätt i rätt vinkel. Som lite hjälp på traven i rätt riktning alltså. Varpå han svarar med att stanna upp helt och smälla till mig i huvudet?!? Mycket stök och simma över varandra har jag varit med om, men en regelrätt smäll har jag faktiskt inte råkat ut för hittills. Men hög puls i det 14-gradiga vattnet lyckas jag inte få ur mig något vettigare än ”But for f**ks sake idiot!”. Och det här var liksom typ 400 meter in på simningen.

"Ser ut som en total mupp.jpg" döpte jag den här bilden till

Första varvet var galet. Dels slagsmålet. Dels det faktum att det var kö runt bojarna och mängder av människor som då stannade upp och simmade bröstsimsbentag. På de oskyddade delarna av banan gick det en del vågor men dock klart hanterbart. Till skillnad från förra gången så navigerade jag riktigt bra den här gången och prickade i princip varje boj. Först på de sista 100 meterna under det första varvet lugnade det ner sig lite och jag kände att jag kunde komma in i en bra takt. Andra varvet var betydligt mer kontrollerat bortsett från bojvädningarna som var ganska stökiga. När jag sprang upp ur vattnet var jag först ganska övertygad om att det inte hade gått så snabbt med tanke på stöket under första varvet. Till min stora förvåning såg jag dock att klockan stod på 33-någonting. Alltså nästan 5 minuter bättre än förra året. Lycka! Sen är väl en placering strax över mitten av fältet inte speciellt imponerande men klart godkänt för att vara jag. Och givetvis ett lyft från den mediokra simningen i Argentina.

T1 – 2:36 (98:e tid av 890)
Löpningen i T1 var inte alls så lång som jag kommer ihåg den från förra året. Eller så kommer jag helt enkelt ihåg fel. I sista kurvan innan man sprang in i själva växlingsområdet hörde jag en välbekant röst så och och tjoa. Inga 14-åringar dock så de låg väl kvar hemma i sängen. Blev lite förvånad över att Magnus cykel var borta. Hade inte räknat med att han skulle vara en stark simmare (han kom in under 30 så det var helt fel tänkt). Fick av mig dräkten hyfsat fort och kryssade mig sedan igenom växlingsområdet på ett klart godkänt sätt.

Cykling 4:05:49 (337:e tid av 890)
Som vanligt är det många som hetsar i början och cykelbanan i Cannes inbjuder väl lite till det också med sin pannkakasplatta första mil med vinden i ryggen. Jag försökte ta det hyfsat lugnt, med den övergripande planen att inte spräcka mig i första backen och sen vara stark under sista halvan av banan. Tyvärr kände jag ganska direkt att det här inte skulle vara min dag rent cykelmässigt. Benen var liksom inte så där krispiga och det kändes som om jag fick kämpa för varje watt.

På väg ut på cyklingen

Första stigningen mot Tanneron var ganska brutal; i alla fall ur ett triathlonperspektiv med sina 500 höjdmeter över knappt 8 km. Jag hade givetvis räknat med att bli lite omkörd i klättringen men känslan var att typ alla körde om mig. Väl förbi Tanneron började jag väl känna mig lite mer komfortabel, men fortfarande bara okej. Det utmärkande för cyklingen i Cannes är väl just att det är en mil platt i början, en mil platt på slutet och däremellan inte platt någonstans alls. Antingen klättrar du eller så cyklar du serpentiner nedför. Borgar alltså inte för några höga snitthastigheter alltså (25,9 km/h över 107 km för min del vilket nog är något slags all-time-low).

Jag hade ju cyklat i princip hela banan tidigare (bortsett från den extra svängen tillbaka till Tanneron och nedförsåkningen därefter) och kände igen mig väl. Tyvärr var den hemska nedförsåkningen halvvägs längst D96 kvar – smal, dålig väg full med potthål och grus och brant nedför. Även en uppförsknäpp på några 100 meter med typ 15-20% lutning var kvar. Och den hade jag ändå helt förträngt. Det har inte bara rent fysiskt det gick upp och ned under cyklingen, även mentalt var det så för min del. Jag kände mig absolut stark vid några tillfällen, men också rejält nere emellanåt. Så där så att jag funderade på om det överhuvudtaget skulle gå att springa och att jag funderade på om det inte skulle vara skönare att bara skita i det. Tror inte att det var en energiintagsgrej eftersom jag fick i mig den energi som jag planerat för. Premiär för att köra på bara Maurten-dryck. Mina watt var dock inte mycket att hänga i granen (även om 243 TSS skvallrar om att det var någon walk-in-the-park). Nästan 2000m klättring säger väl en del också.

Rolig höjdkurva...

Vacker cykling däremot. Små, fina, slingrande vägar i ett dramatiskt landskap. Hann inte riktigt njuta dock eftersom det handlade om mycket kamp under cyklingen. Jag körde landvsägscykel med tempopinnar och det kändes som ett helt korrekt val. Såg inte många rena tempocyklar. Vinden kändes av lite uppe i bergen men blev framförallt märkbar under den avslutande plattcyklingen in mot Cannes då den låg rätt i ansiktet. Mentalt sätt väldigt jobbigt, men ändå helt okej eftersom jag kände mig stark sista biten och äntligen kunde ligga kontinuerligt i omkörningsfil. Som tur var fick jag alltså avsluta cyklingen med en positiv känsla.

T2 – 2:05 (221:a tid av 890)
Även om jag hade en känsla av jag kanske inte gjort min bästa cykling blev jag ändå lite förvånad av att se så pass många cyklar i växlingsområdet (deja vu från förra gången i Cannes). Kändes som om typ mer än halva fältet kommit in. Jag gjorde i alla fall en väldigt bra avsnittning och fick därefter kryssa mig igenom exakt hela växlingsområdet springandes med cykeln. När jag kom fram till min plats såg jag att Magnus precis kommit in och var på väg ut på löpningen. Sen såg jag även att alla mina saker låg i total oordning. Lyckades ändå rafsa ihop det mesta ganska fort och få på min skorna (och precis när jag fick det insåg jag att jag aldrig testat att springa utan strumpor i dem…). Sen tycker jag att jag ägnade en evighet åt att spana efter min keps som blåst bort till en annan rad av cyklar, men uppenbarligen kan det inte ha tagit allt för mycket tid.

Run – 1:08:51 (123:e tid av 890)
Halvvägs in på cyklingen var jag helt övertygad om att det nog inte skulle gå att springa alls. Benen kändes som gelé och jag fattade inte riktigt hur jag på ett vettigt sätt skulle kunna klättra knappt 1000 m till, cykla 5 mil och sen springa vettigt. Men som jag nämnde ovan tycket jag nog att de började hända något positivt med benen och kroppen under den sista milen.

Efter att ha träffat på Magnus i växlingsområdet hade jag i alla fall ett första mål på löpningen; att inte få stryk av en f.d. världstvåa i tennis. Benen som tidigare under dagen känts som två timmerstockar samarbetade nu på ett förvånansvärt bra sätt. Jag satt av längst piren i vad som kändes som ett riktigt bra tempo, åtminstone jämfört med de andra som sprang (jag tror att jag blev omsprungen av 7 eller 8 personer under hela löpningen, och det var uteslutande personer som låg före mig redan från början). Efter bara någon km var jag ikapp Magnus och sprang om. Löpningen kändes lätt och avslappnad och jag tycker inte heller att vinden påverkade allt för mycket. På några enstaka ställen längst piren och vattnet kändes den av men inte så att det blev (mentalt) jobbigt.

Springer som en gud ju.

Banan var nästan identiskt med den för två år sedan. Enda skillnaden var att man nu på varje vända tog ett varv runt målområdet och att man kapat en sväng i parkområdet halvvägs in på varvet. Resultatet var en bana som i år var 15,5 km lång istället för 15,0. En väldigt trevlig bana dock; platt och snabb och lätt att hålla koll på ev. konkurrenter och lätt för publik att följa på många ställen. I och med att det är 4 varv á 4 km kan det vara lite trångt på sina ställen men inget som stör. Det enda som jag ev. skulle kunna invända emot är väl antalet svängar och det faktum att man på några ställen måste in i ganska smala passager mellan stolpar. Men på det stora hela en väldigt kul bana.

Sen matade jag på. Första varvet var över innan jag ens hunnit fatta att löpningen igång. På andra varvet hade familjen hunnit ut till favoritstället i parken. Även de lovordade min löpning på ett sätt som faktiskt fick mig att tro att verkligheten stämde överens med känslan. Jag hade givetvis också koll på klockan som vidimerade att det faktiskt gick i ett klart godkänt tempo. Andra varvet gick 2 sekunder långsammare än det första och jag kände mig fortsatt stark. Jag kunde se att jag sprungit ifrån Magnus ganska rejält och kände mig nu ganska säker på att bli bäste TT:are och svensk i alla fall.

På det tredje varvet sa jag åt familjen att bege sig mot målet ”eftersom de aldrig skulle hinna före mig om de stod kvar ett varv till”. Känslan var fortsatt bra och jag hade inte en enda dipp under löpningen. Mot slutet av första varvet tog jag min andra gel (tog den första med koffein halvvägs in på första varvet) och unnade mig en mugg vatten i energistationen. Jag höll nästan på att fälla en kille som gick lite för långt till vänster samtidigt som jag tittade åt sidan för att träffa sophinken med min vattenmugg. Skulle inte tro att han blev allt för lycklig över att få en svensk i ryggen. Men samtidigt, om man går till vänster i vätskestationen får man faktiskt skylla sig lite själv. Tredje varvet gick 4 sekunder snabbare än det första.

Upploppet

Alla fans vill ha kramar!

På fjärde och sista varvet väntade jag liksom på att dippen skulle komma, men den dök aldrig upp. Visst började benen kännas tyngre, men det var inte något som speglade av sig på km-tiderna. Enligt den officiella tidtagningen var det sista varvet långsammast (8 sekunder långsammare än det första varvet och 12 sekunder långsammare än det 3:e och snabbaste varvet), men å andra sidan var det också ca 150 m längre eftersom man skulle vika in på upploppet då. Med ett stort flin och med fingrarna formandes v-tecken sprang jag in under målportalen.

Totalt 5:53:14 – 242 av 890 totalt och 32:a plats i ålderskategori (V2M)
Som vanligt hade jag inte den blekaste aning om hur jag låg till placeringsmässigt när jag spurtade in under bågen, men jag misstänkte väl att borde vara ungefär som förra gången; en okej placering i ett stenhårt fält med betydligt bättre förutsättningar att prestera i bergen än vad jag hade. Lite över förväntan avseende sim och löpning och lite underprestation på cyklingen. Men en klart godkänd säsongspremiär och sjukt kul att få tävla igen. Fick en kamera i ansiktet direkt efter målgång och sa väl något fånigt som jag knappt kommer ihåg. Får väl se om det dyker upp någonstans.

Innan tävlingen skrev jag: "totalplacering i den övre fjärdedelen, simning på 35 minuter, disciplinerad cykling och sen en löpning på under 1:05.". Det där med totalplaceringen beror väl lite på om man räknar med antalet startande eller med antalet målgångar. Cyklingen var väl hyfsat disciplinerad även om den kanske inte var så var. Jag sprang med ett  snitt på 4:26 min/km (jämfört med 4:32 för 2 år sedan) så hade banan varit lika lång som 2017 hade jag nog kommit in på 1:05. Typ. Överlag nöjd!

Trött och nöjd