Måndag
Flyger hem till Sverige. Kommer från 20 grader, sol och strandhäng till -1 grad och snö. Funderar på att emigrera. Tvättar kroppen med Descutan och har lite lätt ångest för det också. Sov kasst. Förmodligen mer nervös än vad jag kunde erkänna för mig själv.
Senaste modet...
Tisdag Operationsdags igen. Inga sår på benet eller andra otrevligheter den här gången. Träffar kirurgen Håkan och får direkt en bra känsla. Tydligen har de tittat på mina MR-plåtar igen och konstaterat att det nog faktiskt kan finnas en skada på den yttre menisken. Håkan lovar mig att han ska renovera upp mitt knä helt och hållet. Jag åker in i operationssalen, pratar lite med sjuksköterskorna och känner mig fullständigt klar i huvudet. Försvinner.
När jag vaknar är jag hungrig och känner ingen smärta i knät alls. Tittar ner och konstaterar att de i alla fall opererat rätt knä. So far so good. Efter en macka och lite kaffe kommer Håkan förbi. Jag är grymt nervös men samtidigt lite lättad över att han ler. Mycket riktigt har ha hittat en hängande broskflisa och skador på den yttre menisken. Sant även skador och mindre lösa broskbitar vid den inre ledkapseln. Exakt vilket av dessa som orsakat det mekaniska stoppet är svårt att säga. Men det rådde inga tvivel om att Håkan tyckte att han hittat källan till mina problem. Han trodde inte att det skulle vara några problem med några Ironman-tävlingar i sommar. Kan inte i ord beskriva hur lättad jag kände mig.
"Artoskoperad idag med åtgärd av lateral meniskruptur. Har även broskskada lateralt om trochlea. Tacksam rehab avseende styrka, koordination och balans."
Går ut ifrån operationssalen i princip utan att halta. Funderar på om jag ska åka kommunalt hem eller fega mig och ta en taxi. Bestämmer mig för att trots allt vara lite svag och ringer efter en taxi som dessutom får svänga förbi apoteket. Jag tar ut värktabletterna för säkerhets skulle. Sen hem och lägga mig i soffan med benet i högläge. Väntar på att bedövningen ska släppa och att det ska börja göra ont. Men det kommer aldrig riktigt. Tar en värktablett innan jag lägger mig. För säkerhets skull.
Medicin och rehabinstruktioner
Onsdag
Sover sådär bra. Men inte för att det gjort ont utan snarare för att jag inte alls är van att sova på rygg med benen i högläge. Bestämmer mig ändå för att jobba hemifrån och inleder jobbdagen med att sova lite extra. Jag hade nog absolut kunnat ge mig av till kontoret, men väljer den lite mer sunda vägen, främst för att kunna ha benet i högläge så mycket som möjligt. Har i princip ingen smärta alls och går mer eller mindre obehindrat. Väntar på att det ska börja värka, för det borde ju det (?), men det blir liksom aldrig så. Det enda är en känsla av lite stelhet som gör att jag är lite extra försiktigt med knät, speciellt i trappor.
På kvällen kör jag mina första rehabövningar. Knät låter konstigt (vätska) men känns helt okej. Kan nästan böja höger ben lika mycket som vänster. Sträckningen är det lite sämre med. Kan absolut sträcka ut bättre än innan operationen men inte lika mycket som vänster. Upplever att styrkan är lite sämre i höger också. Men det är väl det som rehaben är till för att fixa.
Torsdag
Jobbar (åker kommunalt) utan problem. Kör rehabprogrammet två gånger. Det brinner på min frus mottagning och det är dramatiskt värre, Som tur är lyckas hon och en kollega släcka branden innan det sprider sig och ingen som kom till någon större skada. Men en rök- och brandskadad mottagning som behöver saneras och Anna på akuten under eftermiddagen och sent till natten för att säkerställa att lungorna inte mår allt för dåligt av all brandrök som hon fått i sig.
Rehabträning is the shit. Ber om ursäkt för de håriga benen, men jag vågade inte raka dem pga risken för nya sår.
Fredag
Jobbar som f-n. Köper blommor och kardemummalängd till min fru. Kan hända att jag smakade lite av längden också. Äter rostad svartkål för första gången i mitt liv. Fantastiskt! Fredagsmyser.
Lördag
Skriver blogg. Slås över hur otroligt konstigt det känns med en lördag och söndag utan några som helst långa träningspass inplanerade. Funderar på vad jag ska göra med all extra tid. Skriva en bok kanske? En sak vet jag i alla fall; nu vågar jag ta tag i planeringen för UltraTri igen. Hopp om livet alltså.
I morgon kommer jag nog att försöka mig på lite lättare jogg. Kanske några minuter på cykeln också. Träningsabstinensen kommer fort.
Första varvet på simningen är nog det mest brutala i simväg i triathlon som jag varit med om. Om Lanzarote var en frisk bris så var det här full storm. Men det blir väl så när runt 1000 adrenalinstinna triathleter, varav väldigt många dessutom visade sig vara klart habila simmare, samlas på en väldigt liten yta för att i en masstart ge sig ut på en ganska kompakt bana (2 varv à 1000 meter). Jag är glad att jag inte var nybörjare, för då hade jag nog vänt om efter 100 m, simmat tillbaka till stranden och gett upp det här med triathlon. Men nu för tiden tycker jag ju faktiskt att det är ganska kul.
Enligt programmet för Cannes International Triathlon (CIT) så skulle det vara simning på den officiella banan på morgonen dagen innan racet. Jag, Anna och Valencia gick upp tidigt för att vara där till kl 9. Givetvis ville Valencia vara med och testa banan också (i sin nya våtdräkt). Problemet var bara att det inte fanns några bojar ute. Alls. Kändes väldigt franskt på något sätt. Samma sak hade nog kunnat hända i Spanien också. Jag och V simmade lite hjälpligt ändå men jag hade ingen aning om hur banan egentligen skulle se. Det fick bli en överraskning till tävlingsmorgonen istället. Och det var lite synd då det hade varit bra att veta att vi på tillbakavägen skulle simma med solen rätt i ögonen och utan några bra riktmärken.
Lugnet innan stormen
Starten på avstånd
Innan starten ropade speakern (vid ett av de väldigt få tillfällena då han sa något på engelska) "Remember to keep to the left of all yellow buoys". Uppenbarligen alla utom den sista då. För när jag, vid ett av de få tillfällena då jag hade fritt vatten, siktade till vänster om den kom jag helt fel. Det var på första varvet och det hade nog varit okej om det inte var för att det låg en stenpir i vägen. Och att vi då egentligen skulle vill höger om just den bojen. På andra varvet blev det lite bättre. Simningen gick till slut på 39:02 (officiell tid med ca 200 m löpning inräknat) och med tanke på att hela första varvet var ett enda långt slagsmål så är jag nog ganska nöjd med det. Den dåliga navigeringen kostade mig drygt 100 meter extra enligt min Garmin.
T1 kan nog mest beskrivas som ringrostig. Enligt tjejen som jag pratade med när jag checkade in påsarna skulle vi ta påsen och springa vidare till tältet och byta om där. När jag kom stod det dock massor av människor och bytte om vid ställen som påsarna hängde i. Jag tog det säkra före det osäkra och gjorde som alla runt omkring mig. Tyvärr blev det sen ganska trångt att spring ut i växlingsområdet (som var en enda lång gata av ställningar för påsarna). Växlingen borde nog ha kunnat gå någon eller några minuter snabbare.
Cyklingen var det som jag verkligen bävade för. Det fanns ingenting som helst förlåtande med banan och det skulle inte vara några som helst problem med att gå på för hårt och bränna sig. Min plan var att inte ha någon direkt plan. Mycket beroende på att jag cyklat banan några veckor tidigare och konstaterat att det inte direkt handlade om någon promenad i parken. Vid det tillfället var jag ju dessutom ganska säker på att jag inte skulle kunna köra Cannes med anledning av min knäoperation. Jag hade dessutom lekt lite med banan på Best Bike Splits och därigenom listat ut att min tänkta målwatt (NP på 230-240W) skulle räcka till en tid runt 3:15. På så sätt visste jag också om att det skulle ta lång tid, så då behövde jag inte bli stressad över det heller.
Hann till och med en high-five på väg ut på cyklingen.
<siffernörderi> Banan var extremt tuff fram till ca 60 km. Före det handlade det om uppför (5-10 procents lutning) eller utför i ganska eller mycket teknisk körning. Jag upplevde det som om att det var väldigt svårt att få någon som helst rytm i åkningen. Antingen så klättrande jag med ansträngningen strax under tröskel eller så frihjulade och bromsade jag mig nedför bergssidor. VI (Variability Index) för hela turen är helt off-the-charts med 1.71. Normalt sett brukar det väl gälla att ett VI upp till 1.05 är okej för en hyfsat platt bana och att det kan få vara lite högre för en kuperad bana. CIT innehöll 6 längre klättringar på mellan 1.2 upp till 7.5 km. Jag körde dessa på 261, 252, 269, 268, 243 samt 280 watt NP respektive. Med ett VI på 1.03 eller lägre, alltså med en NP som låg väldigt nära snittwatten. På så sätt är jag nöjd med hanteringen av klättringarna då jag inte brände mig men ändå låg relativt nära ett bra teoretiskt bra värde. Sen hade det förmodligen varit lite mer optimalt att kunna ligga på ett något lägre watt-uttag uppför och trycka på lite mer utför. Det ska väl dock också noteras att min TSS för cyklingen låg på 223 vilket är betydligt högre än för en normal HIM. </siffernörderi>
För en gångs skull kunde jag faktiskt inte glänsa på cyklingen. Även om CIT heter ”International” i mellannamn handlar det huvudsakligen om väldigt många otroligt starka fransmän. I alla fall när det gäller simning och cykel. Jag är ju van att plocka väldigt många placeringar på cyklingen och det gjorde jag även denna gång, men inte alls så mycket som jag brukar. Min cykeltid brukar normalt sett vara placeringsmässigt bättre än min slutplacering och så var inte fallet denna gången (276:e bästa cykeltid mot 234:a totalt). Tror och tycker att jag nog hängde med hyfsat uppför, även om jag där är van att kunna köra om. Utför kände jag mig dock som en nybörjare jämfört med vissa av de som jag tävlade emot och där tappade jag nog en del tid. Det var speciellt en utförsåkning på väldigt dålig asfalt (för dålig för att vara med på en tävling av den här kalibern enligt min mening – det var för övrigt där som jag mötte åsnorna när jag cyklade banan förra gången) som jag blev rejält ifrånkörd.
Det absolut vanligaste cykelvalet var linjecykel med tempobågar (vilket jag också körde med). Förvånansvärt många av dessa låg dock inte i tempobågarna vid de få tillfällen då det faktiskt var vettigt att göra så. Vilket torde betyda att det nog var ganska många ”cyklister” som körde loppet. Vilket väl också stämmer väl överens med att jag i jämförelse med fältet var bättre på löpningen än på cykeln. Av de 9,4 milen var det nog bara ca 3 mil som var tempobågsvänliga. Resten var klättring eller åkning som krävde händer på bromshandtagen.
Världens bästa hejarklack™
Sen var det det här med trafiken också. Det var endast längst strandvägen och Croisetten som vi hade ett avstängt körfält. Resten av sträckningen var på öppna vägen. Vissa med minimalt med trafik (ganska skönt när man kör utför i serpentiner) och på vissa ställen väldigt mycket trafik. Förvisso med flaggvakter i alla korsningar och rondeller. Men på vissa ställen i byar och speciellt utanför Grasse var det så pass igenkorkat att vi fick kryssa fram mellan stillastående trafik på vissa ställen. Och för att ibland i utförsåkning fastna bakom bilar som inte vågade eller kunde köra om långsammare åkare. Klart frustrerande.
Trots 234W NP nådde jag inte 3:15 som Best Bike Splits förutsett. Tror dock att det går att härröra till att jag är mindre aero på linjehojen och de ”problem” som jag beskrivit ovan. Rullade in i T2 utan krampkänningar och med goda förhoppningar om att kunna göra en bra löpning. Konstaterade dock lite modfällt att det såg ut att vara en herrans massa cyklar i växlingsområdet redan.
Ett leende ansikte på löpningen brukar båda gott
Alltid kul med sällskap
Upploppet
Hade, lite överentusiastiskt kanske, tänkt mig att kunna snitta 4:20 min/km på löpningen. Detta med tanke på att mitt normala mål på en HIM brukar vara runt 4:30 och att banan nu skulle vara mer eller mindre pannkaksplatt och bara 16 km (drygt 15 km visade det sig i slutänden). Banan var trevlig, både för löpare och publik. 4 varv på en kompakt 4 km-banan där det gick att ställa sig så att man kunde se löparna flera gånger per varv. Mot slutet av min löpning var det dock nästan lite väl trångt på banan, men inget som direkt störde. Det var inte någon risk att känna sig ensam.
Min första km gick på 4:16 och jag kände ganska direkt att det inte skulle gå snabbare än så idag. Alla höjdmeter satt trots allt lite i benen och knät kändes lite stelt så jag trappade av lite på tempot direkt och riktade in mig på 4:30 istället. Och sen flöt det bara på i jämn och fin fart. Världens bästa hejarklack™ levererade som vanligt och jag tror faktiskt att jag levererade också. Låg i omkörningsfil i princip hela löpningen och hade hela tiden en rygg att rikta in mig på. Åt för en gångs skull faktiskt på 2 gels under löpningen. Vattnet i vätskekontrollen var tyvärr dock i princip odrickbart eftersom det var kranvatten med alldeles för mycket klor i.
Valencia tyckte nog att jag var lite väl svettig efter loppet
Finner inga ord
Efter 5:16:21 passerade jag mållinjen som 234:a (inkl. 11 damer framför mig). Sammanlagt var det 899 resultat i vanliga klass och ca 50 i stafettklasserna. Placeringsmässigt kanske inte min bästa tävling, men å andra sidan tror jag inte heller att jag någonsin mött på så pass tufft motstånd. Som en första tävling på säsongen tycker jag att det är klart godkänt. Speciellt med tanke på att jag för några veckor sedan inte trodde att jag skulle kunna köra tävlingen alls. Bortsett från att knät kändes lite svullet och stelt så var kroppen i riktigt bra skick efteråt.
Lite intressant ändå. Jag plockar uppenbarligen ändå ganska många placeringar under den jobbiga delen av cyklingen , men bara 2 under den lätta avslutningen. Trenden under löpningen är ju sen ganska tydlig. Pacingen under hela loppet är det uppenbarligen inte något större fel på.
<bonusanekdot>
Mot slutet av cyklingen, vid ca 80 km, då det planat ut lite och vägarna var lite bredare kom jag ikapp en regelrätt klunga om 12-15 cyklister. Blev förbannad, men sa inget och bestämde mig helt sonika för att köra ifrån dem bara för att typ markera. La mig i bågarna och borrade (kanske lite onödigt många watt) och körde ifrån dem. Efter ca 5 minuter är de dock ikapp mig och då har några fler cyklister anslutit. Jag skriker förbannat ”But for f**ks sake!”, varpå den första killen i klungan väder sig mot mig och säger ”But it’s not my fault”. Vänder mig bakåt och ropar ”This is a triathlon race, not a f**king bike race”. Ingen svarar utan alla tittar tyst ner på sin styrstam. Jag hamnar på insidan av klungan men vill absolut inte ligga kvar där utan bestämmer mig för att bryta mig ut och ytterligare en gång lägga krut och kraft på att dra ifrån klungan. Precis när jag brutit mig fri och accelererar så hör jag ett rop i klungan, skrikande bromsar och sedan det omisskännliga ljudet av en eller flera cyklar som går i backen. Det kan vara så att jag just i det ögonblicket tänkte ”somliga straffar gud direkt”… Höll sedan på att bli påkörd av en kille som tittade så mycket bakåt att han nästan missade att vägen svängde höger. Jag låg i ytterfil och hade jag inte ropat åt honom hade han nog rammat mig. Jag tittade inte bakåt utan bara framåt. </bonusanekdot>
Nästan 5 månader sedan jag senast stod på en startlinje nu, och på söndag är det dags igen. Den här gången handlar det om Cannes International Triathlon med de något udda distanserna 2 km simning, 95 km cykel och 16 km löpning. När jag anmälde mig så hade jag inte räknat med att det här med mitt knä skulle bli så pass seglivat. När jag sedan trodde att jag skulle operera mig så räknade jag kallt med att behöva vaska Cannes. Men nu när operationen blev inställd så var det ju helt plötsligt fritt fram att köra.
Kan inte påstå att jag känner mig speciellt förberedd. Har trappat ner lite på träningen senaste veckan nu till förmån för detta men låg inne i tung tröskelperiod innan dess. Knät stökar dessutom lite och jag känner mig inte speciellt stark i någon av disciplinerna.
Simningen är en out-n-back-bana som körs 2 varv med Australien exit. Om vattnet är någorlunda lugnt borde det gå ganska bra att simma. Problemet är bara att min simform är riktigt usel. Tycker att den varit på nedåtgående ett längre tag nu och det känns riktigt segt och långsamt i poolen. Vill nog mest bara få det överstökat.
Cyklingen kommer att bli brutal. Jag testade ju banan under min förra vistelse i Nice och beskrev den då på Strava som en käftsmäll. Den är långtifrån snabb med långa sammanhängande klättringar, tekniska utförsåkningar, dålig asfalt, rondeller i mängder och en herrans massa höjdmeter. Cyklingen kommer att ta lång tid (över 3 timmar) och slita rejält. Jag saknar definitivt det lilla extra i benen nu och kommer att behöva anstränga mig för att inte knäcka mig i bergen (igen).
Slutligen då löpningen som är platt som en pannkaka och 16 km. Borde alltså gå att springa hyfsat fort under förutsättning att det finns lite ben kvar efter cyklingen. Orosmomentet här är väl knät och den totala avsaknaden av brickpass.
Men oavsett allt ovanstående borde jag väl kunna tagga till lite på fort jag står på startlinjen. Just nu är jag lite för fokuserad och orolig för operationen på tisdag nästa vecka. Men det blir nog bra.
Ber om ursäkt för avsaknad av länkar och bilder i detta inlägg. Skyller på att det är skrivet på en iPad, dålig internetaccess och allt sånt.
Jag hade ju känt lite dåliga vibbar inför min resa till Nice och som ni kanske läst blev det ju inte alls så bra med både vurpa och snöstorm (och kanske någon sak till som jag bara berättat för min fru). Sen var det ju då det här med att jag skulle lägga mig på operationsbordet när jag kom hem. Inte direkt något att se fram emot, men ändå något som jag behöver få gjort. Det är ju trots allt så att IM Austria närmar sig och då jag dessutom inte alls vet hur pass lång rehaben blir efter operationen så är det ju stressande redan nu.
På tisdagen (efter hemkomst till en väldigt lycklig familj på måndag kväll) åkte jag iväg till Capio Artro Clinic för operation. Fastande, desinficerad och förberedd enligt konstens alla regler. Jag hade fått beordrad inställelsetid till 11:00. Strax efter 12 fick jag komma in på förberedande op. Syster satte dropp, jag fick min lugnande tablett, pratade med narkosläkaren och blev rakad runt knäleden. Efter ytterligare någon halv timme, då tabletten kickat in riktigt, kom kirurgen för att titta på mitt knä innan operationen.
Han tittade, klämde, kände, rynkade på näsan och sa "det här blir ju inte så bra". Det visar sig då att jag har två små sår, som jag inte själv reflekterat över alls, som ligger för nära operationsområdet för att han ska vilja operera.
Ridå. Frustration. Förbannad. M.m. Jag vet inte ens var såren kommer ifrån. Antingen är det skav från några kläder eller så är det ett resultat av vurpan. Några dagar senare är de borta. Men just där och då spelade de en avgörande roll.
Jag blir hemskickad med en ny operationstid 3 veckor senare. Vilket i praktiken betyder att jag faktiskt kan köra tävlingen i Cannes. Men också att operationen hamnar 3 veckor närmare Österrike vilket inte alls känns bra. Men jag gör väl som vanligt, biter ihop, kämpar på, håller fanan högt och allt sånt där.
