Snabba cyklister igen...

Som uppföljning på mitt lilla skriveri om huruvida cyklister får ha bråttom eller inte har jag engagerat mig i några diskussioner på det här inga internätet om just detta. Om att cykla lite snabbare än genomsnittet. För att sedan behöva diskutera huruvida det är så att alla som cyklar snabbt är spandex-snubbar som tränar och jagar KOM:s. För att sedan behöva försvara alla cyklister och förklara att de inte är ansvariga för allt ont som skett i världen. En helt vanligt cykel-diskussion alltså.

Och visst är det tröttsamt, men uppenbarligen nödvändigt. Min bestämda uppfattning är att cyklisterna måste börja bete sig som ett eget trafikslag; ett trafikslag som i stadstrafik har betydligt fler likheter med bilar än vad det har med fotgängare. Olyckligtvis ser sig många cyklister som fotgängare på två hjul.

Om cyklister skulle börja se sig mer som bilar än som fotgängare, och som ett eget trafikslag, skulle de bli betydligt bättre accepterade av bilisterna, och cyklingen skulle då förmodligen få en annan, utvecklande behandling av myndigheter, trafikverk m.m. Till skillnad från den styvmoderliga, och anklagande behandling som den får idag (det är farligt att cykla, alla cyklister är vettvilliga idioter, hade bara alla haft hjälm så hade det inte varit några olyckor allt...)

Men hur fasen ska cyklister börja kunna se annorlunda på sig själva när de inte ges den möjligheten i infrastrukturen? Vem ska liksom börja och hur? Cyklister är just nu ett trafikslag på totalt undantag, en trafikgrupp som man knappt alls tänker på när det pysslas med infrastruktur. Och det får ju tyvärr till resultat att "grupperingen" skapar sig egna regler om vad som är okej eller inte. Och eftersom utrymmet är trångt blir det konflikter med andra trafikslag och även inom de egna leden.

Och för att återgå till det här med farten: ponera att någon cyklar med knapp styrfart och har full fokus på sin mobiltelefon (gärna med musik i lurarna). Ponera sedan att jag cyklar om i en högre hastighet och denna invid blir överraskad och kränger till. Den allmänna uppfattningen är då att jag kört vårdslöst, inte visat hänsyn, etc. Jag (som cyklar snabbare) skall alltså visa hänsyn till alla andra på cykelbanan oavsett vad de pysslar med. Det tycker i alla fall väldigt många.

Ponera sedan motsvarade situation på valfri 70-väg: vi har en bilist som kör i 30 km/h (utanför rusningstid), svajar lite mellan körfälten eftersom bilisten håller på att uppdatera sin FB-status... Och vi kan väl stoppa där, för det skulle aldrig accepteras. 99% av övriga bilförare skulle tuta, svära, blänga, tränga sig förbi vid första bästa möjlighet. Och det skulle ju vara helt okej och accepterat, eftersom 30 km/h-bilen är en jäkla bromskloss. Ingen skulle ifrågasätta det. Och att ingen skulle göra det grundar sig väl huvudsakligen på att ett informellt system av regler och normer vuxit fram i biltrafiken under en herrans massa år.

Den här regeluppsättningen finns inte bland cyklister ännu. Säkerligen till viss del för att cyklismen vuxit betydligt snabbare än vad infrastrukturen hunnit med, men också för att cyklisterna är en betydligt inhomogen grupp än vad bilisterna, huvudsakligen vita män mellan 25-65 (ren gissning), är. Då tar det helt enkelt längre tid. Från styrande håll har man ju nu ett gyllene tillfälle att styra denna regelutveckling i en positiv riktning. För egen del anser jag att att man kommer väldigt långt med 3 enkla regler:

• Håll linjen och håll till höger
• Undvik kraftiga inbromsningar
• Inse att du som cyklist är ett eget trafikslag.

Detta lär man ut till nybörjare inom landsvägscykling och så fungerar det också (för det mesta) i bilisternas värld.

Avslutar detta bildlösa och svamliga inlägg med Fredrik Ericssons avslutning av Birkebeinerrittet. Där kan man snacka om att köra snabbt och jag är nästan säker på att Fredrik Wilmann känner sig lite kränkt när Fredrik E (och Magnus Darvell) kör om på upploppet. Dramaturgiskt sett är det en pärla och det går nästan inte att undvika en liten tår i ögonvrån när jag ser det.