Ultraintervaller

Så här i transition (viloperioden) så passar det väl alldeles utmärkt att pröva något nytt och riktigt jäkla jobbigt - ultraintervaller. Eller #1milvartredjetimme i ett dyng. Det var i alla fall vad Johnny och Ellen bjöd in till. Jag som är en liten sucker för den här typen av utmaningar (och nu för tiden även kapabel till att genomföra dem) var förstås inte sen att haka på. Pace on Earth har bjudit in till sådana här evenemang tidigare, men då har det inte passat mig i tid eller fas. Men den här gången så. Eventet som sådant är mer en "kör-där-du-är"-variant och peppa varandra via Facebook-variant; ett bra träningstillfälle alltså.

Teorin bakom ultraintervaller är... eller vad tusan. Jag har ingen aning om teorin. Jag vet att det rent logiskt verkar vara ett vettigt sätt att träna kroppen för långvarig uthållighet (på ett ändock hyfsat snällt sätt) och jag vet att Johnny (gamla studiekamrat från Uppsala) har gjort några vändor sådana tidigare och han är en jäkel på att springa långt och snabbt. Och som jag tidigare sa verkar det vara en rejäl utmaning.

Det började inte alls bra. Det började på fredagskvällen, efter en fredagsöl, ett glas vin och mastig middag, med att jag insåg att jag tagit fel på ett helt dygn. Av någon anledning hade jag räknat med att det var söndagen om avsågs och att intervallerna skulle starta vid midnatt mellan lördag och söndag. Men vid fredagsmiddagen insåg jag att så inte var fallet och att det snart var dags att börja springa. Rent planeringsmässigt kanske det var något bättre... Men Anna skulle fortfarande ut på tjejkväll på lördagen och Valencia var på väg att bli sjuk.

Jag checkade i alla fall in mig på FB-eventet och körde. 00:02 drog jag iväg på första intervallen.

Laddad inför första intervallet kl 00:02

Intervall #1 gick precis som förväntat väldigt lätt. Springa 10 km i lugnt tempo bör liksom vara lätt i det här läget. Körde Hökarängsrundan som är platt, rak och enkel. Temperaturen var 13 grader och det kändes som en bra och behaglig start. Fick skarva lite på slutet för att till sista få till 10,02 km med 5:26 min/km i snitt. Tog ett glas Oboy, torkade av mig, la mig i gästsängen och somnade förvånansvärt fort.

Först trodde jag att det skulle bli en dusch efter varje intervall, men jag insåg direkt att det skulle ta alldeles för mycket tid så jag nöjde mig med att torka av mig det värsta istället och spara duschen till några enstaka tillfällen istället.

När telefonen ringde kl 02:52 trodde jag först att det var intervall #3 som jag skulle ut på, men insåg tyvärr att jag bara drömt och att det i själva verkat var intervall #2 som gällde. Svårast var att vakna till, men väl ombytt och ute på vägen var det bara att köra. Körde Gubbängs/Svedmyra-rundan som är hyfsat snabb. Tiden sprang(!) iväg och strax var 10,35 km med 5:22 i snitt avklarat. Klämde en müslibar och ett glas juice och somnade direkt.

Kände på mig här att det nog gick lite för fort. Men samtidigt är det inte så lätt att springa långsamt heller. Eller, jag är inte så bra på det i alla fall. Bestämde mig i alla fall för att anstränga mig ännu mer för att hålla nere tempot.

Nästa klockringning kl 05:52 var faktiskt helt okej. Det var ljust ute, men termometern visade fortfarande på 11 grader. Väl ute på intervall #3 kändes det dock lite kyligare än #2, förmodligen beroende på den kraftiga dimman som på vissa ställen reducerade sikten till några enstaka meter. Sprang Älvsjö-rundan och stötte nu faktiskt på andra människor; hundägare, löpare och människor på väg hem från krogen. 9,72 km med 5:44 i snitt. Klämde ytterligare en müslibar, såg fram emot den dusch som jag planerat att ta efter nästa intervall och slocknade direkt.

Dimmigt kl 06:00 på morgonen

Intervall #4 var nog svårast av dem alla att komma upp till. Sängen var varm och skön och trots att det var ljust ute och jag fått nästan 5 timmars sömn var det riktigt segt. Men när jag väl kommit ur den motivationsdippen gick det riktigt bra. Visst tog det några km att starta upp de stela benen, och till skillnad från de första intervallen blev jag faktiskt trött på riktigt under de sista kilometerna. Körde Hökarängsrundan igen, denna gång med 5:27 i snitt.

Inför det 4:e intervallet bytte jag skor för att få lite annorlunda belastning och skav. Bra idé! Duschen och frukosten (stekt ägg på Hönökaka) var fantastiska! Vilade sedan lite med benen i högläge inför nästa intervall.

Ut på den hemska 5:an. Kan ju inte påstå att jag ser helt pigg och nöjd ut.

Intervall #5 var gräsligt. Min mage protesterade redan från början och större delen av milen krampade den och gjorde ont. Pga. magen var det svårt att sträcka ut ordentligt och löptekniken blev självklart lidande. Började dessutom få fantasibrist avseende rundorna och valde därför helt olämpligt dagens mest kuperade runda (Stuvsta-rundan). Benen gjorde nu så här "springa-långt"-ont och det släppte inte. Efter att ha gått lite i en uppförsbacke fick jag dagens första +6.00 min/km. Rejält stukad när jag kom hem med 5:43 i snitt.

Löparmage är något som dabbar mig ibland. Det är inte alls kul och renderar oftast i ett antal toalettbesök, fosterställning och inte så mycket mer rajtan-tajtan den dagen. Oftast är det om jag sprungit långt eller om jag sprungit snabbt. Har inte heller lyckats hitta något mönster i matintaget heller.

Efter ett antal toalettbesök vinkade jag och sjuka Valencia av Anna som skulle ut på tjejkväll. Jag var nu ensam hemma med en sjuk dotter, rejält trött, men ändå sugen på att klämma en intervall till. Lyckades lirka lite med Valencia och fick "tillåtelse" att ge mig ut runt kvarteret med mobiltelefon samtidigt som hon klämde Madagaskar 3.

Målet med intervall #6 var att hitta tillbaka lite till känslan från 4:an. Och det gick faktiskt. Även om benen till och från kändes som timmerstockar gick det faktiskt att släpa runt på dem. Valde att inför belöningssystemet från Frankfurt där belöningen var att få gå några steg emellanåt. Magen fungerade och farten var långsam (5:53) men mer "ultra" än vad jag sprungit med tidigare. Det som stack ut lite väl mycket var pulsen; första intervallet gick med 72% i snitt och nu gick #6 med 81% (av max). Ett tecken så gott som något på att jag var ganska trött alltså.

Tack ben! Jag är nöjd med er insats idag.

Väl hemma pratade jag med Valencia och hon var inte alls pigg på att bli lämnad ensam något mer och jag bestämde mig då för att avsluta dagens träning/utmaning. Jag hade ju trots allt slagit längdrekord för en dag, och känslan i kroppen var att jag skulle ha pallat ytterligare 2 intervaller. Jag duschade och sen åkte vi iväg och köpte lite fulmat. Var dock lite lätt illamående så det var inte helt lätt att få i sig kebabrullen. Vid 18 kändes det ganska skönt att inte behöva ge sig ut och springa. Vid 21 kändes det dock inte alls oöverstigligt. Somnade sen vid 11-snåret på kvällen. Ovaggad.

Vaknade vid 9:30 på söndagsmorgonen och det var länge sedan jag sov så gott och tungt. Var vrålhungrig och avnjöt en brunch på omelett, bacon och bröd. Visst kändes det att jag använt benen och kroppen dagen innan, men bortsett från det kändes systemet förvånansvärt piggt. Nästa gång kör jag rubbet. Men då ska jag gå ut lugnare och se över det här med energiintag över dagen (blev något improviserat den här gången).

Så för att sammanfatta det hela: sprang 59,52 km på 5:32:02, alltså ett snittempo på 5:35 min/km, med en snittpuls på 143 (eller 78% av max) och brände 4110 kCal.

Det är skönt att ha gott om träningskläder. Och en tvättmaskin.