Om det här med Ironman och sånt...

Funderade ett bra tag på vad jag skulle kalla det här inlägget. Kom inte på någon särskilt bra titel, men det hela är tänkt att handla om utmaningar så som t.ex. Ironman. Och då kanske inte med fokus på varför jag gör det, även om det kanske framgår mellan raderna, utan snarare en fundering varför alla andra ska göra det. Min målsättning om distansen nämnde jag ju för 2½ år sedan här. Detta sprunget ur upplevelsen att triathlon kändes som väldigt rolig tävlingsform och en bra träningsform, min fascination för långa utmaningar och insikten att ett långsiktigt mål fungerar väldigt bra för mig.

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg, för det är inte mig det här ska handla om i första hand (däremot tänker jag ta mig friheten att relatera till mig), och egentligen är det väl inte heller begränsat till just triathlon och Ironmandistansen. Samma tankar gäller väl även En Svensk Klassiker, marathonlopp och andra "långa" utmaningar. Och vad är det då som jag funderar på?

Varför blir genomförandet av själva utmaningen ofta den stora "grejen", när det egentligen är vägen till genomförandet som är/borde vara den stora förändringen och den stora uppoffringen?

Idag räcker det med att säga att "jag har gjort klassikern" eller "jag har minsann kört en Ironman" för att det ska vara imponerande, manligt (det är ju faktiskt mest män som säger sånt) och en stor bedrift. Jag tycker dock inte att bara att själva genomförandet är grejen, utan snarare en kombination av förberedelser, förutsättningar och resultat. Genomförandet är självklart kvittot, men på det stora hela är det ju så mycket mer.

Exempel 1: en normalbyggd (men otränad) person i 30-årsålden som anmäler sig Stockholm Marathon, springer några enstaka pass inför loppet, joggar/går runt på strax under 6 timmar (maxtiden) och sedan är grymt nöjd över att ha "sprungit en mara" (men slänger sedan bort skorna efteråt och lovar sig själv att aldrig göra det igen eftersom benen gör ont i flera veckor efteråt). Imponerande? Inte särskilt...

Exempel 2: en överviktigt person som anmäler sig till Stockholm Marathon, lägger upp träningsprogram som under ett knappt års tid går från 4 till 10 timmars träning i veckan, lägger om kosten, tappar 30kg övervikt, springer lätt runt på 4:30, tar en lätt joggingtur dagen efter och börjar sedan leta efter nästa utmaning.

För de allra flesta kommer dessa två prestationer att väga exakt lika tungt: båda har ju "sprungit" en mara. Och varför då då? Tja, för det första så undviker man i Sverige ofta att fråga om tider. Det är liksom inte det intressanta, och kanske till och med lite fult? Det viktigaste är ju att man varit med... Dessutom är det inte många som har koll på vad en bra tid är, varken för en motionär eller för ett proffs.
- Jag sprang en mara på 2:55 i går [exalterad]
- Oj, ett marathon. Det som är så långt! [ridå]

Varför orerar jag över detta nu då. Jo, som förberedelse inför min egen debut på IM-distansen läser jag självklart en massa bloggar, race reports och håller till i diverse fora som avhandlar träning i allmänhet och triathlon i synnerhet. Och jag tycker mig ha noterat en viss trend: väldigt många ska ge sig på det tuffaste och jobbigaste redan från början. Triathlondebut på IM Kalmar efter att ha lärt sig frisim i mars och köpt sin första cykel i maj. Och dessförinnan inte tränat alls...

Jag skulle nog kunna ha kört en hyfsat spontan IM-distans redan 2011 (då det var Järnmannen i Kalmar): typ 2 timmar simning (bröstsim), 6 timmar cykel (förmodligen snabbare eftersom cyklingen är min "förstagren") och säg en löpning på 5 timmar sen. Och så lägger vi på växlingar och lite strulfaktor så säger vi att jag kommer in under 14 timmar. Och då hade jag ju kunnat säga att jag "kört en Ironman"… Men då hade jag ju missat allt det roliga med att successivt öka distansen, alla roliga tävlingar, att faktiskt göra märkbara framsteg både vad det gäller cykling och löpning och framförallt simningen.  Jag hade inte kunnat vara mentalt förberedd på samma sätt som jag tror (vet) att jag kommer att till Frankfurt; en mental förbereddhet som jag tror kommer att hjälpa mig både vid genomförandet och vid eventuella bakslag.

För vissa verkar det till och med ligga lite status i att ha tränat så lite som möjligt inför en utmaning. Och det är ju totalt obegripligt. Då missar man ju allt det roliga och får bara nöjet av att lida ett antal timmar under själva utmaningen och sedan förmodligen ett antal dagar/veckor efteråt. Näe, för mig är förberedelserna; såväl mentalt, fysiskt, utrustningsmässigt, planering, m.m. det absolut roligaste. Utförandet/tävlingen är ju sen kvittot på att du (förhoppningsvis) gjort rätt.