Eriksdalsbadet = anarki

Jag förbehåller mig som vanligt rätten att raljera hur mycket jag vill.

Sen en vecka tillbaka har Eriksdalsbadet infört sina sommartider som innebär att inomhusbassängerna öppnar först klockan 9:00 och att utomhus-50:an öppnar kl 6:30. Vi som behöver simma tidigt på morgonen har då alltså i princip fått vår tillgängliga simyta halverad. Och det är väl inte bara det heller; inomhus finns det ett område bestående av 3 banor där "motionssimning" (dvs. långsamt bröstsim) sker i högervarv, vilket också beskrivs på en fin skylt. Övriga banor är avdelade och till för föreningar och "snabbsim". De allra flesta känner någorlunda till reglerna för de enskilda banorna (i alla fall på morgonen, på kvällen är det mer kaosartat): är man två på banan kör man var sin sida, är man fler är det högertrafik som gäller och har man en snabbare simmare bakom sig och tomt framför sig så släpper man förbi hen vid vändning.

Utomhus har dock Eriksdalsbadet valt att endast avgränsa två banor i mitten och sedan ha 2 st områden med 3 banor vardera på sidorna av dessa. Banorna i mitten plockas direkt av supersimmarna, typ mastersgubbarna (de är inte att leka med) och andra snabbsimmande grupperingar (typ SCT/Human Ambition). Och där ligger de och kör 10 pers direkt efter varandra i 1:30-tempo och kraftfulla voltvädningar. Där kastar jag mig liksom inte in.

Utomhus 50:an

I den vänstra delen brukar det raskt etableras "motionssim", dvs. lätt överviktiga gubbar och gummor som simmar extremt långsamt bröstsim (ibland varvat med hundsim på rygg) i korrekt högervarv. Att försöka simma frisim där är liksom inte riktigt att tänka på heller. Det skulle vara som att försöka ta sig genom ett minfält med ögonbindel och bakbundna händer. Alltså kvarstår den högra delen för alla oss andra. Och det är där som den totala anarkin råder.

Lite lätt kaos...

Ett axplock av de typer som skall samsas på denna bana (observerade under mitt pass i morse):

• Gubbtriathleten: 50+, tanig och med usel teknik. Har aldrig simmat frisim ordentligt, men har blivit utmanad av någon på jobbet, eller i bekantskapskretsen att köra sprintdistansen på Stockholm Triathlon. Eftersom alla riktiga triathleter crawlar måste ju han också göra det. Att simma är ju lätt, det är bara att vifta på armarna och sparka med benen, det räcker ju i teknikväg. Att det sedan går så pass långsamt att bröstsim förmodligen hade varit ett betydligt bättre val är inget han tänker på. Gubbtriathleten har stora simglasögon och ingen simmössa (och cyklar vanligtvis mot rött på en hybrid). Hela 50:an klarar han inte av att crawla så någonstans mitt i byter han till bröstsim. Gubbtriatleten känns lättast igen genom att du ligger bakom honom och observerar bentagen (under vattnet). Om det är total omöjligt att utifrån bentagen säga vilket simsätt han simmar, ja då är det en gubbtriathlet du har framför dig.
• Den ofrivillge Vansbrosimmaren: här är det svensk klassiker på gång. Vansbro är ju ett nödvändigt ont för många i den situationen. Men det ska ju klaras av, men det är ju ingen man orkar lära sig simma ordentligt på. Dock är det viktigt att ta varje tillfälle i akt att testa på att simma med den nyinköpta välpressade våtdräkten, simmössan, simglasögonen, näsklämman och öronpropparna. Man måste ju veta hur det fungerar liksom. Och efter att ha ägnat 30 minuter åt att få på sig hela utrustningen ser man ju så pr0 ut att det inte går att simma på den vänstra delen, utan man hoppar i och simmar långsamt bröstsim på den högra (anarkistiska) delen istället. Efter 15 minuter är man trött och hoppar därefter upp ur vattnet och ägnar ytterligare 30 minuter åt att få av sig våtdräkten.
• Instruktionsparet: den ena kan simma hyfsat och den andra inte särskilt. Den ena upprepar floskler som hens tränar drog när hen simmade för en klubb. Den andra fattar ingenting men försöker tappert upprepa. De startar alltid samtidigt på varje längd och den ena drar sakta ifrån den andra, dock tillräckligt långsamt så att ingen annan ska kunna klämma sig in emellan.
• Fd masterssimmaren: vanligtvis en gubbe. Har tekniken för att simma kontinuerligt, men inte orken för att simma snabbt. Tar sig ändå fram med hyfsad fart. Den fd masterssimmaren har en stor kroppshydda som hjälper honom att hålla en bra linje i vattnet. Det intressanta uppstår dock vid vändningarna. Eftersom den fd masterssimmaren har simmat mycket kan han givetvis genomföra helt klanderfria voltvändningar och det skulle väl inte vara några problem om det inte vore för den numera utökade kroppshyddan. Stå inte i vägen. Stå helst inte ens i närheten när voltvändningen kommer. Det är som att försöka stoppa ett tåg eller en tsunami.
• Kompistjejerna: de är inte där för att träna. Eller tja, det är klart att de kan säga att de tränat eftersom de varit 30 minuter i vattnet. Att de sedan bara simmat typ 300m på den tiden är ju inget man behöver prata om. Näe, de är i första hand där för att prata med varandra. Och då kan man ju inte simma så snabbt. Och så måste man ju simma sida vid sida. Och inte för nära varandra. Och gärna i mitten eftersom man inte fattat ett jota om hur det fungerar på de här anarkistiska banorna.
• Tanten som kommit fel: Hmm… vilken del ska jag välja när jag ska simma mitt hundryggsim? Ska jag välja den delen där folk i min egen ålder i lugn och sakta mak simmar bröstsim, eller ska jag välja den delen där de flesta simmar crawl och lite snabbare? Hmm… svårt val.
• Sådana som jag: snabbare än genomsnittet (och snabbare än de flesta på den högra sidan) men fortfarande inte tillräckligt snabb för att platsa i mitten. Kör ett strukturerat träningspass med intervaller. Inte hela världen om något intervall stoppas upp pga. trafikstockning, men vill självklart helst att det flyta på. Vill inte hålla på med att simma rundbana…

Ta alla de här typerna, ett antal av varje, och stoppa in dem på tre banor utan några som helst förhållningsregler, varken formella eller informella. Klart det blir kaos, anarki och ett sicksackande utan dess like. Det är nog dags att börja simma i en sjö istället.

Utomhus är det mer gott om plats... eller?