Nya cykelbanor

Så var det dags att skriva lite om cykelbanor, pendling och sånt igen. Jag ska definitivt inte bli långranding eftersom det nu gäller att effektivt nyttja det korta fönster då Internet verkar fungera här på Fuerteventura.  Artikeln från dagens DN berättar att Stockholms stad nu förväntas klubba satsningar på 250 miljoner (eller "en kvarts miljard till cykelbanor" som DN skriver, det låter ju så mycket mer då) på cykelbanor. Självklar är det alldeles utmärkt att det händer något och jag ställer mig egentligen bara upp och applåderar.

Men... självklart finns det ett par saker som jag trots allt måste notera:

2. Värtavägen. 45 miljoner. Oklart om det blir cykelfält, två enkelriktade cykelbanor eller en dubbelriktad cykelbana.
Den absolut största slanten ska läggas på att göra cykelbanor längst Värtavägen? Det handlar alltså om en 1,2 km lång sträcka, idag inte särskilt cyklisttät (den ligger precis vid mitt jobb så jag känner till området). Dessutom finns det gott om alternativ, exempelvis Erik Dahlbergsgatan och Lidingövägen, Intressant är ju också vad den beräknas kosta; 45 Mkr för 1,2km fält i vardera riktningen i anslutning till eller på befintlig struktur. Att då t.ex. jämföras med "supercykelvägen" från Arninge till city som lokalpolitikerna tror skall kosta mellan 20-40 Mkr.

10. Gamla Huddingevägen. 15 miljoner. Ett viktigt cykelstråk som saknar cykelbanor med det finns plats för dem.
Det där är ju verkligen mina hoods. Ja, Gamla Huddingevägen har inga cykelbanor, men vägen är ganska bred så det skull nog fungera att dra en extra linje och kalla det för cykelbana (texten ovan är ordagrant citerad från DN, jag misstänker att "med" egetnligen ska vara "men"). Men det är liksom inte riktigt rätt. För det första är utrymmet inget att bråka om förrän vintertid. Då plogas bara ett körfält i vardera riktningen upp, med en stor vall i mitten. Då blir det självklart trångt. Men det kommer ju inte en målad linje i vägen att råda bot på. För det andra så går ju själva cykelstråket (enligt skyltningen) inte på Gamla Huddingevägen utan via parallellgatan Råbyvägen. Råbyvägen har nästan ingen trafik alls så behovet av en cykelbana där ser jag som noll och intet.

Men det här var bara ett par reflexioner på några området som jag känner väl till och ställer mig lite frågande till om de är de mest prioriterade att satsa på. Jag saknar dessutom ett uttalad strategi om underhåll av befintliga cykelvägar. Men jag tycker överlag att det är alldeles utmärkt att cykelinfrastrukturen är uppe på agendan och att det faktiskt fattas beslut.  Hurra hurra hurra! Nu ska jag ut och cykla. Backintervaller.

På plats på Fuerteventura

Jag är på Fuerteventura och lyxar mig. Eller jag pysslar i alla fall med sånt som jag tycker är lyxigt; nämligen triathlon, sömn och lite jobb. Det finns säkert de som skulle vilja byta ut både det sist- och förstnämnda för att det ska vara lyxigt. I ärlighetens namn hade jag nog kunnat tänka mig att skippa det sista, men det är liksom det som möjliggör det att det här sker på Fuerteventura. För i ärlighetens namn så är det väl mest triathlon, sömn och jobb som jag pysslar med i vanliga fall. Men alldeles för sällan på Fuerteventura.

Nåväl, Fuerteventura, eller närmare bestämt Playitas (där jag varit 2 gånger tidigare) är ett riktigt bra ställe för just triathlonträning. Det är lite för tråkig och enformig cykling för att bara ägna sig åt det. Tycker i alla fall jag. Däremot vet jag att t.ex. Fredrikshof har varit här på läger nyligen och tydligen haft det bra. Men, det finns alldeles för få vägar och variation att välja på för min smak. Hotellkomplexet har dock satsat helt och hållet på aktiv semester och det finns därför t.ex. en olympisk pool, späckat aktivitetsprogram med många klasser per dag, stort gym, tennis, inomhushall, etc. Löpningen är helt ok, än om något utmanande med tanke på att det är kuperat över allt, blåsigt och knappt någon beväxning alls. Du ser alltså hela tiden hur långt du har kvar att springa.

Men om det är triathlon på programmet hinner du inte tröttna varken på poolen, löpning eller cyklingen. Och det är många triatleter här. Både proffs som förlägger sin vinterträning här, sådana som jag (som med lite tur och god vilja lyckas komma iväg från jobb och familj) och så förstås tyska triatleter. Tyska triatleter är alla stöpta i en och samma form. De är strax under 50, väldigt brunbrända, ser ut om karlarna i Dressmanreklamen bortsett från att de har ett väldigt högt hårfäste och tunt grånande hår, vältränade med synliga ådror på vader och armar, de äter de frukost i sina tri-kläder och till middagen tar de på sig något plagg som visar på att de genomfört en Ironman-tävling. Och så har de en jättetjock fru. Tyska triatleter alltså.

Inga bilder tyvärr. Fuerteventura är en total u-ö vad det gäller internet-access och det är en kamp bara att få iväg detta textbaserade inlägg. Jag lovar att visa lite bilder sedan.

Jag kom hit i söndags eftermiddag (måndag kväll när jag skriver detta) och har hittills hunnit med att springa, simma, cykla och köra lite styrketräning. Programmet för veckan är stenhårt. Får se om jag överlever. Ska hinna med att testköra banorna inför Challenge Fuerteventura också. För i april kommer jag ju tillbaka hit. Då med familj och tempohoj för att tävla. Och då är ju Lisa också här för att tävla. Bara en sån sak.

Supercykelvägen

Okej, i ärlighetens namn kanske Mitt i [infoga stadsdel] inte är skriven av grädden av Sveriges journalistiska elit. Konceptet är ju lite som en landsortstidning för varje stadsdel där individer får möjlighet att vara kränkta över att Konsum inte säljer färsk sparris längre eller att grannen Johansson minsann spelade hög musik långt efter klockan 22 på lördag förra veckan. Eftersom det är min blogg förbehåller jag mig självklart rätten att raljera över detta.

Några av Stockholms cykelpendlare har idag twittrat ut en artikel som förekommer i Mitt i Danderyd denna vecka (kanske också i någon annan utgåva av Mitt i). Artikeln heter "Cyklister får nu superväg till stan". Wow, superväg, smaka på den...

Vad är nu då en superväg? Jo, följande går att läsa i tidningen: "Leden ska ha en fil i varje riktning och vara 4 och en helt meter bred. Endast cyklister kommer att få färdas på den".

Varför inte en uppdelning på två filer i vardera riktningen (om jag inte missminner mig har det gjorts på vägarna i Köpenhamn)? Precis som på motorväg. Underlättar nog vid omkörningar och annat. Om inte annat så finns det ju ganska många som gillar att hålla sig innanför linjerna. Långsamt till höger, snabbt till vänster. Om endast cyklister ska få färdas på den (vilket är mycket lovvärt) måste det finnas ett gångbanealternativ parallellt. Annars kommer det (utan tvekan) att finnas barnvagnar, rullatorer, m.m. på "supervägen". Det finns liksom ingen egentlig kultur/vana av dedicerade cykelvägar i Sverige.

I min värld är det faktiskt inte bredden och trängseln på cykelvägarna som är den smala sektorn (ha ha) i Stockholm (i alla fall inte utanför tullarna), utan det faktum att cykelvägarna planeras in sist i infrastrukturen och sålunda får ta den väg som blir över. Dvs. runt en elledningsstolpe, in i skogen, runt ett hus, för att sedan upphöra i 300m och sen fortsätta bakom ett industrilokal (självklart inte skyltat). Eller varför inte genom en bilparkering som på Valhallavägen? Men ngn vision om den biten av planeringen verkar inte finnas.

Vidare kan man läsa att "[sic] utredningsarbetet börjar redan nu i år." - ja, eftersom det är januari nu är det väl iaf hyfsat säkert att uttala sig på det sättet.

"Vi vill skapa en av Europas mest attraktiva cykeltrafikleder in till stan för arbetspendling, säger han [Erik Andersson (M)]."
Politikerfloskler. För det första kommer det inte att gå eftersom leden byggs i efterhand (och därmed måste anpassa sig till befintlig infrastruktur). I alla fall inte för de pengasummor som anges nu. Och vad är en attraktiv cykeltrafikled?

"Vägen ska vinterunderhållas och vara framkomlig även under dagar då det faller större mängder snö."
Oj, orkar jag ens uttala mig? Jag trodde självklart att det redan var kravet på alla huvudcykelståk i Stockholm, men det var ju kanske lite naivt av mig. Och med tanke på hur det sett ut i vinter är det ju uppenbarligen inte så. Men jag skulle vilja se motsvarande formulering för en bilväg: "När vi nu bygger Förbifart Stockholm (för typ 27 miljarder) kommer vi att satsa specifikt på att den ska vara öppen  och körbar även vid snöfall.".

"Inom 5 år tros projektet vara helt färdigt. Uppskattningsvis landar kostnaden någonstans mellan 20 och 40 miljoner kronor [sic]".
Jag är medveten om att infrastruktur tar lång tid att bygga (även om jag aldrig riktigt försått varför). Men 5 år för att få till en cykelväg? Och 20-40 Mkr under 5 år ger 4-8 Mkr per år och det får man inte mycket för, så jag undrar var den siffran egentligen kommer ifrån och vad den är tänkt att innehålla. 1 km vanlig gång/cykelbana kostar ca 2 Mkr.

Slutligen något om den uppskattade tiden för cykelresan. Artikeln anger att det för "normalcyklisten" ska ta ca 15 minuter från Mörby Centrum till "city". Vad "city" är i det här fallet är lite oklart, men låt säga vi nöjer oss med att komma till Tekniska Högskolan, vilket är en resa på ca 7km. För att klara det på 15 minuter måste normalcyklisten köra med ett snitt på 28 km/h. Då är inte några stopp överhuvudtaget medräknade. Så nej, för normalcylisten kommer det inte att ta 15 minuter, oavsett "supercykelvägar" eller inte .

Missförstå mig rätt; det är toppen att det byggs nya cykelvägar. Men att tala om "supercykelvägar" och rejäla satsningar (20-40 mkr över 5 år) blir ju bara fånigt. Retoriken runt det hela indikerar ju dessutom att vi pendlarcyklister i och med detta faktiskt ska vara sååå tacksamma. Det indikerar i sin tur att cyklisterna är ett undantag och inte naturlig del av planeringsprocessen för infrastruktur. Det är det jag vänder mig emot.

EDIT: Nu har även DN hakat på Mitt i:s artikel. Dock utan några egna redaktionella tillägg.

Det där med kolhydrater, kost och sånt [löfte]

Jag är inte särskilt duktig på det här med kost; att äta rätt, nyttig, inte för mycket, inte för lite etc. Det slinker ned en pizza, en burgare emellanåt. Till och från slarvar jag med lunch; hoppar över eller nöjer mig med en sen lite stadigare frukost. Men: jag har inga problem med vikten just nu, varken upp eller ner och för det mesta klarar jag mig ifrån rejäla hungerdippar.

Men jag vet ju också att med tanke på hur pass mycket jag tränar borde jag nog faktiskt ha lite bättre koll på det här med vad jag käkar. LCHF gillar ju vissa. Av ngn märklig anledning får jag Expressens LCHF-tidning hemskickad ibland. Personligt adresserad till mig, och jag har ingen aning om varför. Jag och Anna provade iaf på LCHF för några år sedan och jag mådde rent ut sagt skit av det. Kolhydratfattigt är verkligen inte något för mig och jag tror mer på en allsidig och varierad kost. Trots allt lagar vi så gott som all mat från grunden med bra råvaror hemma. Familjen äter tillsammans och på regelbundna tider. Det tror jag är en väldigt bra grund att stå på.

Uppladdningskolhydrater - train low, compete high!

Men så är det det här med "onödiga" kolhydrater. Sen jag slutade snusa har mitt sug efter smågodis, kakor och andra snabba kolhydrater ökat rejält. Självklart finns det lägen då detta sug är helt befogat och konsumtion nödvändig; exempelvis under långa tävlingar eller vid bonkupplevelser under träning. Men om jag ska vara helt ärligt så finns det nog en hel del onödigt sug också. Sånt som kanske hade kunnat lösa sig med en knäckebrödsmacka istället. Eller genom att helt enkelt bara bita ihop. Och även om jag genom min träning faktiskt droppat ganska många kg från min kropp så finns det väl lite kvar som jag skulle kunna tänka mig att bli av med. Vore ju grymt att få fram magrutorna typ.

Precis efter nyår (självklart, det är ju då som alla orealistiska nyårslöften tas fram) såg jag en delning på FB och lite löften på diverse bloggar (t.ex. Vilma). En av upphovsmännen till "dumheterna" var väl Pasi Salonen. Jag funderade lite och bestämde mig för att göra ett försök (som startade i söndags) med att hålla upp med "onödiga" kolhydrater. I första hand kör jag fram till Fuerteventura fram i april. Och då med full avhållsamhet. Så får jag väl utvärdera efter det om det är värt det, vad det har givit för resultat m.m.

Lite uppladdning och en hel del okynne

Och vad är det så som jag ska avhålla mig ifrån? Jo, kortfattat är det väl alkohol, godis, chips, kakor och glass. Alkohol dricker jag knappt någon idag så det är nog inga större problem. Det finns ett undantag dock och det är min fredagsöl. En kall belgisk öl på fredagskvällen tänker jag inte hålla mig ifrån. Glass och chips är gott men jag är verkligen ingen storkonsument så det är inte heller några problem. Kakor och smågodis är dock det jag som kan okynnesäta av och främst det som kan slinka ner på kvällskvisten. Det är alltså där utmaningen kommer. Men även här ett undantag: Snickers (eller motsv.) och Cola under/efter ett långpass på cykeln. Men det anser jag tillhör nödvändiga kolhydrater och det är ju i första hand de onödiga som jag vill klämma åt.

Men, från och med nu och sen en utvärdering i april om resultat och hur pass grinig jag varit. För mig handlar det i första hand om att ta kontroll över suget (precis som med snusningen). Det borde ju vara möjligt.

Träningsåret 2013 - planer och målsättningar

På samma sätt som en sammanställning eller årskrönika från det gångna året är obligatorisk, är det väl även obligatoriskt med målsättningar och planer för det kommande året. Och det kan jag väl bistå med. För mig är det nog en ganska viktig mental grej också. Genom att outa och stå för det jag tänker göra, blir det lite svårare att krypa ut. För det här med att säga att jag ska göra något och sedan inte genomföra det, är inte riktigt min grej.


Cykling
Det stora målet självklart Ironman Frankfurt den 7:e juli. I princip all träning på cykel kommer att sikta mot denna. Sen skall jag väl försöka klämma in några brevets i mån av tid (KBCK:s premiärbrevet ska man väl inte missa) även om det (nog) inte kommer att bli någon full serie i år. Vätterrundan skall köras. Jag är anmäld via Hofvet, men kommer nog inte att köra i någon subgrupp utan för mig själv. Jag har inte tid att engagera mig i gruppträningar i någon större mån, sub-8 (som väl hade varit det naturliga valet i år) passar inte ihop min IM-träning, så jag får väl se det som en lång träningsrunda. För 5 raka starter ska jag definitivt se till att ha.

Det andra stora målet för säsongen är Cykelvasan. Jag är anmäld och tänker mig att köra i tävlingsklass och ytterligare ett antal minuter skall självklart kapas på sluttiden. Vad som händer med cyklingen efter det låter jag vara osagt. Lite beror det väl på om jag vill satsa på ytterligare en IM (kanske Kalmar 2014), då kommer ju hösten/vintern gå åt till uppbyggnadsträning. Sen skulle jag ju egentligen vilja köra lite i Långloppscupen också, även om det inte direkt vimlar av lopp efter augusti.

Sen ska vi ju inte glömma att 2014 är kvalificeringsår för PBP 2015. Som det var mot 2011 rekommenderades man att köra en full serie (20-30-40-60 mil) även året innan som del av kvalificeringen. Men det är ju ett tag fram till dess. Tror jag tar och börjar med IM och CV.

Men så är det ju Stockholm-Göteborg också...

Simning

Nja, inte så mycket att säga här. IM-fokus och inget annat. Oavsett hur fortsatt triathlon-satsning ser ut efter Frankfurt kommer jag nog att fortsätta att ha simningen som ett moment i min träning. Dels för att jag numera faktiskt tycker att det är kul, för att det är skonsamt för kroppen, för att det är bra träning för överkroppen (som jag inte tränar så mycket på annat sätt just nu) och för att man får så jäkla snygga armar och axlar av det.

Löpningen

Bortsett från de triathlontävlingar som jag ska köra nästa år är det ”bara” Göteborgsvarvet och Tjurruset som jag är anmäld till nästa år. Båda två för att det var riktigt roliga och trevliga tävlingar att köra. Och jag nöjer mig nog med det. Om jag är i form kanske jag ger mig på Vintermarathon igen, och i så fall för att slå rekord. Inte för att det är en rolig och upplyftande bana. För det är det inte. Fick en liten invit från Christian att springa Premiärmilen igen också, och det kan ju vara ett bra testlopp.

Triathlon

Två stora mål under året: Challange Fuerteventura, halv IM-distans i april. Och sen kronan på verket: Frankfurter Sparkasse Ironman European Championship. Hela säsongens träning från oktober 2012 till augusti 2013 är inriktad mot dessa samt mot Cykelvasan (och i ärlighetens namn kommer jag inte att bry mig om CV förrän Frankfurt är klart). Så vi får väl hoppas att det går vägen. En förutsättning är självklart att jag får vara hyfsat frisk och skadefri. Och att jag orkar hålla i träningen och tycker att det fortfarande är tillräckligt kul i ett halvår till (det sistnämnda är jag inte särskilt orolig för).

Målet för Fuerteventura är sub-5:30. Det är klart rimligt även om cykeldelen är betydligt mer krävande den i Vansbro, inte särskilt platt och ganska vindutsatt. Det jag då måste få till är ett bra simmoment och det kan nog vara en utmaning. Havet utanför Playitas brukar kunna prestera en hel del vågor.

Sen har vi det där med måltid för Frankfurt. En lite mer erfaren triatlet sa till mig en gång att jag inte skulle ha ett tidsmål för min första IM. Din första tävling är endast till för att du ska lära dig farthållningen sa hon. Och visst kan det ligga något i det. För mycket tryck under cyklingen, som sen gör att du går in i väggen under löpningen kan ju faktiskt ge typ en extra timme i sluttid. För går du in i väggen under en så pass lång tävling så är det extremt svårt att få upp ngn fart igen. Men jag kan ju inte hålla mig. Under 12 timmar borde jag kunna kräva av mig själv med tanke på form idag och hur pass mycket tid jag lägger ner på träningen. Men jag vill ju in under 11 timmar. Men det är tufft: simning 1:15 (19,7 min/km), cykel 5:30 (32,7 km/h) och löpning på 4h (5.41 min/km) och så 15 min till växlingar ger precis 11 timmar. Jag klarar idag alla dessa moment enskilt, men nu ska de ju göras efter varandra. Jag tror att nyckeln till det hela för min del ligger i att lyckas bra på cyklingen. 

Den som lever får se. Det enda som jag redan idag är ganska övertygad om är att det ögonblick när jag korsar mållinjen i Frankfurt kommer att vara ett extremt känslomässigt sådant. Hur trött jag än är och vilken tid jag än kommer in på. Jag längtar!

Resten

Som jag tidigare nämnt vore det kul att köra lite mer multisport. Ev. ska jag äntligen försöka få ihop det och köra AIM Challenge. Har ju varit sugen på det i flera år men varken hittat partner eller tid. Nu finns det nog en partner i alla fall. STAR borde väl gå att köra igen eftersom det är lagom ”off-season” och jag tror nog dessutom att jag egentligen föredrar att köra solo. Och ska jag nu testa på lite mer multisport måste jag ju bli bättre på att orientera. Vilket man väl förmodligen blir bäst på genom att öva. Har jag hört.

Sen tror jag inte att jag hinner med så mycket mer. Trots allt behöver jag ju jobba (även om jag helst hade sluppit just nu), sova (det räcker tydligen inte med koffein och power naps) och spendera tid med familjen (vilket jag så gärna gör).

Träningsåret 2012 - en "krönika"

Alla (dvs. alla som egobloggar om sin träning, cykling eller vad det nu må vara) skriver väl en årssammanfattning av något slag. Jag kan ju inte vara sämre. SÅ här är den, krönikornas krönika

Året i helhet
713h landade den registrerade (registrerat på Funbeat) träningen/cykelpendlingen på. Av detta är 138h jobbpendling och 32h cykeltransport (dvs. cykling till badhuset, med dottern eller liknande). Det betyder alltså 543h ren träning/tävling under året. Eller 22 dagar och 15 timmar. Riktigt nöjd med det faktiskt om jag ska vara helt ärlig. Vilket också borde innebära att en IM-satsning med en plan på 600h inte är helt orealistiskt.

Sett till fördelning över året är det väl egentligen inga konstigheter. Mars/april/maj peakar tidsmässigt med mycket cykling; Mallorca, breveter, VR-träning. Lite lugnare över semestern, tävlingar i augusti, vila (”transition”) i september och därefter en väldigt strukturerad och ökande dos resten av året.

Föga förvånande är det cyklingen som dominerar året. Därefter löpning och simning, precis som det anstår en aspirerande triatlet. 17h längdskidor hann jag med, varav 7h är Öppet Spår. Grymt förberedd för det alltså. Öppet spår avslutade också min Svenska Klassiker som i slutändan faktiskt landade på en hyfsat bra tid.

Cyklingen 2012
Startade året med en hel del fin vintercykling på CX. Snön låg fint ute i skogen och till och från var det riktigt trevligt. I februari prövade jag på velodromen i Falun. Efter ÖS i slutet av februari kom satsningen mot VR på gång på riktigt och då jag samtidigt börjande med en mer strukturerad träning blev det också lite mer strukturerade cykelpass i form av intervallpass under mån-fre och distanspass på helgen.

Sista mars körde jag en episk 20-milare i Roslagen; officiell invigning av randonneursäsongen. April blev sedan årets mest intensiva cykelmånad med 185 mil och 66,5 timmar. Detta kan till viss del ha att göra med 10 dagar och 100+ mil på Mallorca och en 30-milare från Tumba. Maj blev sedan nästan lika intensiv med 40-milare, Flésché Nordique (46 mil) blandat med många intervallpass.

I juni var det självklart VR som var den stora grejen. I juli var det nog bara lite MTB-cykling i Österrike som var spännande. Sen blev det kul i augusti igen. Först körde jag en 60-milare från Malmö och blev därmed klar med min första Super Randonneur (inte för att jag fått min medalj ännu men). Sen krossade jag på Cykelvasan. Hade egentligen inte några större förväntningar på loppet, men i slutändan blev det nog det bästa lopp jag genomfört hittills.

Resten av året handlade mest om CX (både i form av grusvägsrundor och ”riktig” CX), MTB och trainerpass. Såg fram emot vintercykling när snön kom, men pga uselt underhålla av cykelvägarna blev det mest misär.

Simning 2012
Strutstaktik har ju varit mitt motto när det gäller simningen tidigare. Ignorera problemet tillräckligt länge så försvinner det nog. Men det gick inget vidare under 2011, så någon gång i början av förra året bestämde jag mig för att ta tag i det hela. Jag skaffade mig ett simkort på Eriksdalsbadet och anmälde mig till en crawl-kurs (som gavs av SPIF). Kursen gav en del, även om jag kanske inte var tillräckligt mycket nybörjare för att få ut max av kursen. Nyckeln var nog i första hand att jag faktiskt började simma regelbundet i mars. 2 pass i veckan och med träningsprogram som jag tagit från Colting. Och det var ju faktiskt kul att simma då.

Utvecklingen över året har lett dels mot att jag blivit lite snabbare, men framför allt uthålligare. I början av året var jag ganska rejält trött efter 400m frisim. Idag gör jag pass på upp till 4000m utan några som helst problem. Simningen har blivit otroligt mycket roligare och jag har idag inte alls samma ångest över den som jag tidigare hade. Eller tja, om vi pratar träning i alla fall. Vad det gäller tävling har det mest gått åt skogen. Ska inte upprepa det som jag skrev här. Men trots allt var Stockholm Triathlon en klar ljusning och en rejäl boost för självförtroendet. Tror nog att det ska bli bra det här.

Året avslutades med en rejäl ökning av distansen och dessutom en simanalys av Micke Rosén tillsammans med SPIF. Jag har ännu inte fått resultatet, ett antal övningar att specialfokusera på, av denna men tror att jag kommer att få god hjälp av detta under nästa år. Teknik är det fokus som jag behöver ha för att bli snabbare. Kan jag klara IM-simningen på runt 1:15 kommer jag att vara riktigt nöjd.

Löpningen 2012
Även löpningen har utvecklats bra över året. I januari och februari blev det mest längdskidor istället för löpning. Hade dessutom vilat en överansträngd hälsena och hade lite problem med knäna när jag väl tog upp löningen igen. Sen i och med mer strukturerad träning i mars ökades dosen en hel del. Sprang Premiärmilen i mars och fick väl ett förväntat resultat. Målet med löpningen för 2012 var ju dels att hålla steget uppe för triathlon och dessutom att kunna genomföra Jubileumsmarathon. Med facit i hand gick väl det så där… Jag kan nog lugnt säga att löpningen under Vansbro Triathlon inte var mycket att hänga i granen, klarade mig precis under 2 timmar på halvmaran då. När det sedan direkt veckan efter var dags för Jubileumsmaran var det ju som upplagt för ett misslyckande. Och visst blev det en DNF.

Men skam den som ger sig. Ganska direkt efter Jubileumsmaran bestämde jag mig för att köra Vintermarathon istället. Den här gången med fler långpass och piggare ben i baggaget. Kände att jag ville känna på distansen innan IM. Och den gången gick det faktiskt vägen. En bra mix av långpass och intervallpass var nog melodin. Under 4h var målet och jag landade på 3:50 så det var helt okej. Före det avverkades Tjurruset också och det var riktigt kul. Och lerigt.

Utöver det bör jag väl nämna att jag under året prövat på det här med barfotalöpning, minimalistiska skor eller vad det nu heter. Och det är jag väldigt nöjd med. Har framför allt stärkt muskler i fötter och underben, förbättrat löpsteget en del och fastnat ordentligt för lätta skor. Investerade även i ett par Icebug för att klara vinterlöpningen. Alldeles lysande faktiskt!

Men för att summera året: jag har framför allt blivit uthålligare och fått ner pulsen på långpassen rejält. Jag har testat på en marathon och upptäckt att benen och fötterna överlever. Jag är betydligt bekvämare i tempon ner åt 4:30-ich. Jag har fått vara hyfsat skadefri. Bådar gott inför framtiden.

Triathlon 2012
Tre tävlingar blev det under året: Vansbro HIM, Lidingö Triathlon Terräng och Stockholm Triathlon. Och så några träningstävlingar i Sickla (sprint) som var riktigt roliga. Vansbro var inte så rolig pga. total fail i simmomentet. På Lidingö var jag på gång med ett simmoment som kändes bättre, men sedan tyvärr DNF pga punktering (på sprintdistans är det liksom inte läge att stanna för att laga en punktering). Detta toppades sedan med några roliga träningar i Sickla och ett riktigt bra lopp under Stockholm Triathlon. Äntligen en bra simning, ett klart godkänt cykelmoment och en kontrollerad löpning i 4:40-tempo. Bra sätt att avsluta säsongen på.

Resten 2012
Utöver cyklingen, löpningen och simning är det väl egentligen bara ett par saker som är intressanta att nämna rörande 2012 och det är väl Öppet Spår i slutet av februari och Stockholm Adventure Race i slutet av september. ÖS var skitkul i 6 mil, sen började det snöa och blev riktigt slitigt. Men en tid på strax under 7 timmar med endast 13 mil skidor i kroppen innan får väl anses vara helt okej. Det är ju också typ 4h bättre än när jag åkte Vasaloppet 2010. Och så blev jag ju äntligen klar med den Svenska Klassikern på 19:23. Grämer mig lite över att jag inte väntade med att registrera den tills det att jag kört VR 2012, för då hade den landat under 19 timmar.

Sen var det ju det här med SM i Multisport också. STAR var ju uppenbarligen SM på sprintdistansen. Och jag blev diskad. Men sjukt kul var det och jag vill absolut köra mer sådant. Sen var det ju det här med tid också…

[Tillfälligt avbrott]

Jag har varit ledig. Typ inte så ledigt från träning, familj och sånt. Men däremot ledig från jobb. Och uppenbarligen från bloggen. Hösten och vintern har hittills inte varit så bra ur bloggsynpunkt. Det ber jag om ursäkt för och tror att jag ska förbättra mig. I samband med att Språkrådet släppte sin lista med nya ord 2012 och ordet "memil" fanns med, fick jag faktiskt en herrans massa träffar på mitt första (och även andra) inlägg om detta ord. Och om jag nu mot förmodan faktiskt skulle få några nya bloggläsare på grund av detta vore det ju synd om jag skulle skrämma bort dem direkt genom att inte producera ett jota på bloggen.

Nu ska jag börja jobba igen. Paradoxalt nog innebär det nog att jag kommer att kunna producera några texter till bloggen. Det ska ju skrivas årskrönikor, sammanfattningar, målbilder, statusar, recensioner, how-to:s och mycket annat. Årskrönikor, framför allt årskrönikor. Och resultat av Cykeltomte 2012 såklart.

Eller jobba... jag ska alltså till Malaga i några dagar. Med jobbet förvisso, men ändå. Och därför tror jag nog att jag kommer att hinna skriva en del. Mest orolig är jag dock för hur det ska gå med träningen där nere. Löpning, inga problem. Simning, tar med mig våtdräkten så i värsta fall får det väl bli i havet. Cykel, större problem tyvärr. Har inte lyckats identifiera ngn cykeluthyrning i närheten. Vi får väl se, 5 dagar utan cykel i ett soligt och 17-gradigt Spanien med serpentiner runt knuten skulle _inte_ kännas bra. Hoppas jag kan lösa det.

Men... tills vi hörs nästa gång: Gott nytt år och god fortsättning!

Snygg cykel mot skyltfönster. Den ska vi snart prata om också :)