Domen

"Hade jag inte sett födelsenumret hade jag nog gissat på att du var runt 65 och arbetat med målning eller något liknande arbete i hela ditt liv" - neurokirurgen som tittar på mina nackröntgenbilder.

Ja, så löd alltså dagens kanske inte allra positivaste uttalande. Jag har alltså träffat neurokirurg #2 på Stockholm Spine Center idag. Dvs. han som utför den typen av operationer som jag skrev om här. Då jag de senaste 2 veckorna faktiskt upplevt att det hela gradvis blivit mycket bättre (bortsett från magproblem och en kort mancold i förra veckan) förväntade jag mig att vi nog skulle komma fram till att hoppa över operationen nu. Och mycket riktigt blev det så. Finns det inte svåra smärtor eller känselbortfall/nervdöd utför man inte operation. Inte ens i förebyggande syfte. Så ur det perspektivet var ju allt bra. Givetvis skönt att det inte finns behov av att gå in i nacken och ryggraden med en skalpell liksom.

Trängd nervrot

Men så var det ju det här med uttalandet ovan. För i samma sekund som han säger att vi inte gör någon operation nu, säger han dessutom att han tyvärr tror att vi kommer att behöva ses igen. Kanske inom ett år, kanske inom 3 år, 5 år eller så. Kanske aldrig, men förmodligen. Och det är ju mindre kul att höra. Tydligen är mina ryggkanaler så pass trånga redan nu, vilket normalt sett åldersrelaterat men i mitt fall förmodligen beroende på min Bechterew, att det är troligt att problem kommer att tillstöta igen. Minst plats är det mellan C7 och C6 på höger sida, där degenerativa förändringar kombinerat med ett diskbråck givit de problem jag haft nu. Men det är nästan lika trångt på andra sidan och dessutom mellan C6 och C5. Inte hela lysande framtidsutsikter alltså.

Så det är bara att ställa in sig på att jag någon gång i framtiden behöver karvas lite i. Men det går ju fort med utvecklingen idag så det kan ju vara troligt att det då finns ännu effektivare och smartare operationsmetoder. Typ att det går att teleportera ut bråcket och pålagringarna. Eller skicka in en sån där lite förminskad sond med förminskade människor i som i Den fantastiska resan. Det skulle ju faktiskt vara så ballt att det var värt det.

Men nu ska jag försöka vara tyst med det här om nacken och diskbråcket ett tag. Eller, jag hoppas verkligen att jag inte får någon anledning att tala om det på ett bra tag. Den dagen, den sorgen.

Nu kör vi!

Ultrakungen!

Var och mötte Ultrakungen Johnny och Team Pace on Earth i torsdags. Tanken var att prata TEC 100 miles och strategier inför detta lopp. Givetvis blev det också en hel del snack om Johnnys 24H-debut. Och för er "oinsatta" är alltså 24H en tävling där du ska springa så långt som möjligt på ett dygn. På en varvbana inomhus. Varje varv var 390m långt. Var tredje timme (eller nåt liknande) byter man löpriktning... Ja, ni förstår ju att det kanske inte är något för alla. Och någon stor publiksport kommer det nog aldrig heller att bli. Men Johnny gjorde riktigt bra ifrån sig i sin debut och klämde till med 561 varv (219km) och en 5:e plats. Klart grymt. Så här 5 dagar efter loppet var han förvånansvärt pigg, med endast ett något överansträngt vänsterben. Flickvännen Ellen (som något besviket "bara" kutade 132 km) var ute och sprang dagen efter loppet!

Ultrakung, ultraglad och ultraskägg (från Pace On Earth)

Den 12:e april är det i alla fall dags för Täby Extreme Challenge - 100 miles-lopp som går 16 varv på en dryg 10 km-bana i Täby, runt Gribbylund och Rönningesjön. På de sista 6 varven får pacer (farthållare) användas och givetvis ska jag försöka hjälpa Johnny till succé igen. Det gick ju faktiskt hyfsat vid BRR i Västerås. Jag kommer att köra två varv med Jonny på en bana som beskrivs som betydligt lättare än BRR:s bana (och även om det inte ser ut så just nu finns det väl kanske viss risk för snö, is och väta i skogen). Förmodligen blir det varv 13 och 14 för mig och det ska väl gå i ett 5-någonting-tempo. Målet med loppet råder det väl inget tvivel om (Johnny är ju trots allt Ultrakungen); hur vägen dit ser ut tänker jag dock inte berätta. Vem vet, Johnny kanske startar i ett 4:00 min/km-tempo och knäcker konkurrenterna på första halvan. Eller inte... Kul ska det bli i alla fall.

I morgon är det Vasaloppet. Inget sånt för mig i år, vilket jag är glad för med tanke på hur förutsättningarna verkar bli i morgon. Jag cyklade ju idag så för min del blir det uppdukad Vasaloppsfrukost framför tv:n kl 8 i morgon bitti.

Har blivit med ram

Efter enorma mängder internetsurfande, internetcyklande och allmänt velande har jag nu bestämt mig för och beställt en ram till randonneuse-projektet. Har väl mer eller mindre kollat på brittiska ramar då det där faktiskt finns ett ganska stort utbud av tåliga och stabila varianter som hanterar skärmar och lite bredare däck. Har väl nåt att göra med året-runt cykling i England misstänker jag. Var ett tag inne på titan som rammateriel, men tyckte nog att det i slutändan skulle bli för dyrt. Instegsramarna i titan kostar minst 10tkr och ska du ha någon lite roligare så blir det dyrt. Funderade på kolfiber (typ den här från Dolan), men insåg då (eller egentligen var det Peter som påpekade det) att jag nog skulle få en cykel som var väldigt lik en annan cykel som jag har. Och aluminium funkar ju inte på en randonneuse. Alltså stål.

Stål är förvisso tungt, men cykeln byggs ju inte med vikt och fart i första åtanke, utan som en allväders och bekväm milätare. Entré Condor Fratello!

Stål (Dedacciai SAT 14.5 triple-butted steel), inte den lättaste ramen, men långt ifrån den tyngsta. Klassisk, men ändå tillräckligt oklassisk för att hantera Force-gruppen. Och snygg förstås. Det fanns även en orange variant, men den var lite för skrikig för mig, och en skifferfärgad som var lite för diskret. Bebisblå är grejen. Och en väldigt smidigt bemötande från Condor Cycles underlättade ju förstås. Så om någon vecka eller så kanske jag kan få börja bygga på riktigt.

Brookssadel - check, Rapha-strumpor - check.

Om det här med att träna mycket... Del 2

Fortsättning på denna post.

Förra posten försökte jag reda i lite allmänt varför triathleter ofta tränar förhållandevis mycket. Nu blir det nog lite mer navelskådande och självreflektion. Kanske någon känner igen sig?

Varför tränar du så mycket?
För att jag numera definierar mig själv som triathlet (förvisso på hobbynivå, men ändå hårt satsande och kanske inte helt oäven med tanke på min bakgrund), för att jag har förmånen att kunna, för att det är så otroligt roligt och för att jag är helt övertygad om att jag äntligen hittat till ett läge, såväl mentalt som fysiskt, som jag vill vara i. Jag vet att jag tjatat om det tidigare, men det tål ändå att upprepas, jag har aldrig mått så bra i mitt liv som jag gjort under de senaste åren.

Nu hade ju ovanstående kanske kunnat gälla även om jag nöjde mig med en något mindre träningsmängd. Men då har vi ju den här lilla grejen med min personlighetstyp också; jag gillar struktur, jag vill helst inte göra saker halvdant (det ska vara så bra som jag kan göra det) och när jag bestämmer mig för något gör jag det grundligt.

Så med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag inte nöjer mig med att bara "klara av" en Ironman. Jag vill ju undersöka, inom rimlighetens gränser, hur snabbt kan jag köra, hur bra kan jag bli? Och det innebär då inte att jag tror eller tränar för att jag ska bli bäst i världen. Men däremot tror jag att det faktiskt finns en rimlig chans att inom några år gå under 10 timmar. Och det utgående ifrån min egen uppfattning om hur jag svarar på träningen, hur dedicerad jag är och vilka framsteg jag gjort hittills. Strävan är alltså att ge mig själv så goda förutsättningar som möjligt för att nå ett (förmodligen) nåbart mål.

Vissa renoverar en veteranbil från grunden, vissa tittar på tv, vissa spelar golf, vissa spelar bridge, vissa inreder och renoverar sina hus in absurdum etc. Oavsett fritidssysselsättning är den gemensamma nämnaren ofta ett stort intresse och tillfredsställelse med det man gör, i kombination med viljan att faktiskt bli bättre. Min fritidssysselsättning är triathlon, jag vill bli bra på det och eftersom jag inte har förmånen att vara en total naturbegåvning måste jag lägga ner en del tid på det.

The Festive 500: I år skickade Rapha ut sina märken ganska snabbt. Ser dock att min uppskattning av
15 000 "finishers" var typ 100% fel. Att vara en av 7357 i världen känns ju lite mer exklusivt i alla fall

Hur hinner du med?
I princip den vanligaste frågan. För det är ju det som de flesta brottas med; livspusslet. För egen del underlättar det väl att ha en stöttande och förstående familj, att "bara" ha ett barn och dessutom ett hyfsat flexibelt jobb. Sen är inte det hela anledningen, eller ens den viktigaste delen av anledningen. De viktigaste sakerna är nog planering och den egna viljan. Planeringen exempelvis som jag beskriver här. Eller planering genom att utnyttja de tillfällen som ges genom att t.ex. cykla eller springa till den där middagen du ska till (istället för att åka bil). Transportcykling och -löpning är perfekt för att få till längre pass, och allt som krävs är lite planering; en packad väska och duschmöjligheter vid ankomst. Att komma cyklandes eller springandes till en fest är dessutom en perfekt ice-breaker (för det mesta).

Sen är det ju det här med den egna viljan. Jag tror att det är väldigt få människor i världen som absolut inte hinner med att träna. Okej, alla kan nog inte köra 10-20 timmar i veckan, men viss tid går nog alltid att hitta. Och hur lätt man hittar den beror till stor del på den egna viljan till att hitta den. Visst måste jag välja bort andra saker; jag träffar väldigt sällan kompisar utanför jobbet eller utanför träningssammanhang (men jag cyklar ganska ofta med kompisar), biobesök, fredagsölar och sånt händer väldigt sällan. Mitt sömnbehov är ganska litet och helgerna innebär ofta tidiga morgnar för att hinna med ett antal timmar innan familjen kliver upp.

Jag tittar väldigt sällan på TV (annat än under trainerpassen). Och just det tycker jag kan vara intressant att jämföra med i sammanhanget. Förra året tränade jag strax över 600 timmar. En ganska hög dos för en "svensson", men inte heller en utmärkande stor dos för att vara en någorlunda seriös satsande triathlet. Utslaget över hela året blir det drygt 100 minuter om dagen i snitt. Den genomsnittliga tiden för tv-tittande förra året var 159 minuter per dag! Så att sitta i en soffa och titta på tv 2 timmar och 40 minuter per dag är inte konstigt. Men om du tränar och aktiverar dig fysiskt 1 timme och 40 minuter per dag... då är det minsann lite konstigt, knepigt och maniskt.

Min träningsplan och -filosofi bygger väldigt mycket på kontinuitet och på att alltid få till "något" i alla fall. Ibland hinner du inte med det tänkta passet; korta då av och kompensera genom att köra lite hårdare. Ibland känner du redan från början att kroppen inte riktigt är redo att köra det tänkta stenhårda intervallpasset; kör då lite lugnare och kanske kortare istället. Men sträva efter att göra något. Står det löpning på schemat så spring då i alla fall 30 minuter i lugnt tempo och se till att få cirkulation i benen. Min uppfattning är att återhämtning och vila blir betydligt bättre då. För att få kontinuitet gäller det då också att jag själv är ganska flexibel med tiden. Så om jag går upp och kör ett pass kl 6 på morgonen, eller kl 23 på kvällen så är det alltså för att hinna med att träffa familjen så mycket som möjligt, eller för att jag helt enkel inte hunnit med det tänkta passet någon annan gång under dagen. Jag har inte problem med någon av tidpunkterna. Andra verkar dock av någon anledning kunna ha åsikter om det...

Det här blev så pass mycket orerande att jag nog faktiskt får ta avslutningen i ytterligare en post. Tack för idag.

Ett helt vanligt cykelförråd i en helt vanlig cykelintresserad familj. Snart händer det saker med garaget!

Efterlysning: randonneuse-ram

När jag inte ägnar mig åt att äta Citodon och att tycka småsynd om mig själv (eller näe, det är inte riktigt min grej att göra just det) så tänker jag ganska mycket på långcykling, randonné och PBP och sånt. Nu har Merlin Cycles varit vänliga nog att skicka mig en SRAM Force 22-grupp. Vänliga och vänliga förresten, jag kanske hade ett finger med i spelet själv och det är möjligt att något slags utbyte av kontokortsinformation skedde. Jag har ett par svintunga och superrobusta 36-ekrade hjul, med SON-nav förstås. Så bortsett från sadel, sadelstolpe, styre och styrstam är det väl i princip bara en ram som saknas. Och det får ju kanske inte vara vilken ram som helst, utan det ska ju vara en randonneuse-ram. Vad det nu egentligen är...

I min värld handlar det i alla fall om en ram som är gjord av stål eller titan. Aluminium kanske är ok i undantagsfall, men förmodligen inte. Det är en bekväm ram med geometrisk fokus på komfort snarare än race. Den är vacker och "traditionell". Det finns plats för upp till 28mm breda däck och fast montering av skärmar. I en ideal värld ska den givetvis var customdesignad och måttad för min tveksamt konstruerade kropp. Men det tenderar att bli dyrt och kanske lite väl "gubbigt" också.

Det här är ju riktigt stiligt!

I och för sig ska väl sägas jag jag förstör konceptet randonneuse redan från början genom att köra med en Force 22-grupp som nog egentligen är alldeles för modernt designad. Så ur det perspektivet ökar nog mina valmöjligheter lite. Var ett tag ganska insnöad på en Yukon från Van Nicholas men blev avrådd eftersom det tydligen ska vara en ganska flexig ram. Blev via HappyMTB erbjudan av  Freddie (som jag cyklat långt med några gånger) att agera testobjekt när han ska börja bygga finramar i stål. Det är ju fantastiskt lockande i sig, men tyvärr kommer han inte att börja bygga förrän till nästa vinter och då "behöver" jag en annan ram fram till dess. För jag ska ju trots allt förkvala till PBP i år. Som det verkar nu är det den längsta breveten i år som avgör hur pass tidigt man får anmäla sig till PBP nästa på. Så då är det väl bara att sikta in sig på Örebros 100-milare (som rent tidsmässigt är den enda som funkar) och köra.

Så, vad ska jag köpa för ram?

Uppdatering från sjukstugan

Besök hos nackkirurg på Stockholm Spine Center idag. Både "bra" och dåliga besked.

Det negativa; det ser ut som det gör. Det borde ha varit bra vid det här laget (om kroppen skulle ha fixat det själv). De vill avvakta några veckor till och ge det en sista chans att ge med sig. Annars är det operation som gäller om jag ska bli av med smärtan. Det finns inte heller någon annan smärtlindring att tillgå. Citodon är sista varianten innan morfin och de alternativ som finns har jag redan testat och de funkar inte. Alltså blir det till att fortsätta med Citodon som hjälper hyfsat och till att fortsätta vara lite mosig i skallen. På röntgen har de dessutom noterat andra degenerativa förändringar på övriga diskar i nacken (ålder+Bechterew), men det som orsakar problemen nu är disken mellan C6 och C7, inget snack om den saken.

Det positiva; den vanligaste kirurgiska behandlingen vid sådana här problem är att plocka bort disken och steloperera. Då måste man gå in via halsen... Låter inte så kul, typ. Men det finns ett alternativ, en titthålsliknande variant där man kan gå in från nacken, rensa bråck och pålagringar och sy igen. Utan steloperation. Jag trodde att den bara gjordes i ländryggen, men tydligen har de börjat med den även i halsryggen. Med tanke på övriga degenerativa förändringar i min nacke så är det definitivt att föredra, dels då det är ett mindre ingrepp och dels då en steloperation skull öka risken för att jag skull få problem med övriga diskar i nacken. Steloperationen skulle ju göra att det blev mer belastning på dessa diskar. Så det positiva är alltså att det finns en "snällare" operationsmetod.

Frågade även om träningen (alltså triathlonträning fullt ut) och fick då återigen svaret att det enda som begränsar är min egen smärta. Det finns inget som kan gå sönder (eller har gått sönder) av träningen, snarare tvärtom. Och det är ju skönt att höra.

Så nu är är bara att bita ihop i några veckor till (och hoppas på ev. underverk).

Titta, jag är till och med ordinerad att träna.

Senaste nytt på diskbråcksfronten...

Nja... Har väl fått svar på magnetkameraundersökningen nu. Och det var väl kanske inte direkt upplyftande. Eller så beror det kanske på hur man ser på det. Ur ett perspektiv är det ju skönt att få reda på vad det är... och inte att det är något annat än det jag trott (typ en tumör på ryggraden) eller att undersökningen inte hittat något alls där och att vi skulle vara tillbaka på ruta ett.

Näe, så var det inte utan det var mycket riktigt ett diskbråck. Och ett ganska rejält sådant tydligen. Sitter mellan C6 och C7 och förklarar fullt ut mina smärtor. Efter det utlåtandet från min ortoped gick det väldigt fort med remiss och tid hos nackkirurg vid Stockholm Spine Center (tack för det privata sjukvårdsförsäkringen). Så på måndag ska jag få träffa en Peter för att prata om vidare behandlingsmöjligheter. Förmodar att det antingen handlar om alternativ smärtlindring (den Citodon-dos som jag går på nu vill jag inte hålla på med länge till) alternativt operation.

Och jag vill ju bli bra, för det här pallar jag inte med. Men jag vill verkligen inte operera mig heller. Det här med steloperation, 4-6 veckors sjukskrivning och 6-12 veckors konvalescens passar liksom inte riktigt in i planen. Men jag kämpar på. Det som händer, det händer. Och ibland händer skit...

Det positiva nu är att träningen funkar ok. Håller inte riktigt uppe volym och intensitet men det går hyfsat i alla fall. Träningen är det enda tillfällen då jag i princip är helt smärtfri och det känns helt fantastiskt. Det måste väl vara endorfinerna eller nåt. Och så har jag ju faktiskt fått ok från svenska hockeylandslagets chefsläkare (vars dotter går i samma klass som min dotter); "gör det inte ont är det bara att köra på". Hade jag inte haft den möjligheten vet jag inte var jag hade tagit vägen. Då hade jag nog varit deprimerad på riktigt. Tur att jag till det dessutom har världens bästa fru och barn.

Nu kör vi (vidare)!

- Posted using BlogPress from my iPad

Om det här med att träna mycket... Del 1

I serien "blogginlägg som jag länge tänkt skriva men inte riktigt fått tummen ur att fixa" har nu turen kommit till en utläggning om det här med att träna mycket. Det har väl förmodligen inte undgått många att jag tränar en hel del. En vecka med "lite" träning är väl runt 10 timmar och en mer volymintensiv vecka uppåt 20 timmar. Och då är inte jobbpendling inräknat eftersom jag inte längre räknar det vara "riktig" träning. När detta på något sätt uppdagas brukar känslorna och åsikterna gå heta. Av någon märklig anledning har väldigt många en åsikt om detta... och den är inte alltid direkt positiv om man säger som så.

Om det nu hade rört sig om att jag plågat djur, rånat gamla tanter eller knarkat 10-20 timmar i veckan hade jag nog förstått invändningarna. Men nu är det ju liksom inte riktigt det jag pysslar med, utan min fritidssysselsättning handlar om triathlon, företrädesvis på lång distans.

Men låt oss ta och bryta ner frågeställningen lite...

...men först en liten Disclaimer: jag pratar här ur ett generellt perspektiv. Det finns givetvis, som det finns till allt, undantag. Vilket gör att det jag säger inte är några absoluta sanningar. Visst finns det atleter som gör fantastiska resultat med till synes väldigt liten träning och visst finns det de som trots träning enligt konstens alla regler inte blir särskilt bra. Men för det allra mesta finns det en hyfsad korrelation mellan mängd och resultat och bara för att någon lyckats med något speciellt innebär det inte att alla kan göra det. Det är lite som diskussionen som uppkommer på HappyMTB varje år inför Cykelvasan: att Matthias Wengelin vann Cykelvasan 2009 på en CX (med rakt styre) tas som argument för att CX är ett jättebra cykelval till tävlingen. Mmm... men glöm då inte bort att övriga 9 segrare (herr- och damklass) inte kört med CX. Och vad det gäller triathleter som gör väldigt bra resultat med få (typ 10 timmar i veckan) träningstimmar är min erfarenhet att de oftast har ett mångårigt elitidrottande i grunden sen tidigare.

Varför tränar triathleter så mycket?
Oavsett om du håller på med triathlon på motionsnivå eller på professionell nivå går det inte att komma ifrån att det är tre ganska olika grenar som du ska bli bra på. Tre grenar som skiljer sig ganska mycket åt både vad det gäller rörelsemönster, engagerade muskler och grad av teknik. Och sålunda skiljer sig även sättet som du tränar grenen åt och dessutom har du inte någon direkt "hjälp" i någon gren av att träna en annan av grenarna. Ex. kommer du aldrig att bli en särskilt bra cyklist av att springa mycket, eller en bra simmare av att cykla mycket. Alltså krävs det regelbunden träning i alla grenarna för att bli bättre eller för att bibehålla en nivå. Och som regelbunden träning i en gren (oavsett nivå och gren) bör nog 3 pass i veckan ses som något slags minimum; typ snabbdistans (eller teknik), intervaller, långpass. Tre gånger tre är nio. Alltså nio pass i veckan för att bibehålla en nivå eller utveckla sig. Som en tumregel bara.

Stockholm Triathlon marknadsförs med den här gamla godingen igen. Gilla!

Så det ena svaret är att det "behövs". Ett annat svar är väl "för att vi kan". En träningsvecka på 20 timmar för en triathlet består t.ex. normalt sett av ca 6 timmars löpning, 9 timmar cykel, 4 timmar simning och 1 timme styrka. Ungefär. 6 timmars löpning på en vecka fördelat på 3-4 pass är inga egentliga konstigheter. 20 timmars löpträning på en vecka är det däremot inte många som skulle klara av utan att skada sig. Men som jag skrev ovan skiljer sig ju grenarna och träningen åt en hel del vilket gör att du kan hålla uppe betydligt högre mängd än om du "bara" skulle ägna dig åt en enskild gren. Hårda intervallpass i samma gren kan du normalt sett inte köra på varandra; men att ena dagen köra ett tuff intervallpass löpning och nästa dag motsvarande för cykling är inga större problem. Vid hårdare pass är det ju vanligtvis den muskulära återhämtningen som är begränsande.

Sen går det ju inte att komma ifrån att för att tävla på långa distanser krävs även träning på långa distanser. Det är liksom ganska logiskt att en tävling som för många sträcker sig 12+ timmar förmodligen blir lättare om man gjort några pass som är "långa". I alla fall om målet är satt något högre än att bara klara av loppet inom maxgränserna.

Och så diskbråcket igen...
Just nu är jag mest sjukt trött på små insinuationer om att diskbråcket (eller vad det nu är) skulle vara mitt eget fel och ett resultat av för hård träning. Rent medicinskt finns det inte något som stödjer något sådant och rent praktiskt är det nog så att de flesta som drabbas av diskbråck gör det pga brist på träning, dåliga gener och möjligtvis av vibrerande arbete.

Så diskbråcket hade nog dykt upp i vilket fall som helst. Men då på en småplufsig, fysiskt svag och allmänt deprimerad Mattias. Hade inte föredragit det. Alls.

Fortsättning följer...

Avgnällning... [om smärta]

Jaha, tydligen var ju 2013 så himla bra och 2014 skulle ju bli ännu bättre. Det var tydligen någon överpositiv jäkel som skrev det på den här bloggen... Men hittills kan jag inte säga att 2014 är någon succé alls. Mest bajs (på både det ena och det andra sättet) faktiskt.

Året började lite lätt med dotterns rejäla magsjuka som efter en vecka hoppade över till mig och frugan. Det var sån här härlig sak med både feber och tömning; då känner man sig inte stursk. Eller kraftfull. Fördelen med en intensiv magsjuka är dock att man förmodligen minskar mer i vikt än vad man tappar i FTP. Alltså en förbättring av watt/kg utan att träna.

Sen var det det här med diskbråcket... Det har inte blivit bättre, snarare tvärtom, och jag börjar bli ganska trött på det nu. Läkarens prognos på att det borde läka ut och vara bra på 4-6 veckor höll liksom inte. Så med anledning av detta har jag fått söka läkarhjälp igen, genomgått MR av halsryggen och väntar nu på utlåtande.

Jag är inte särskilt gnällig av mig när det gäller smärta, det ligger liksom inte för mig. Skulle nog tvärtom tro att jag faktiskt är ganska smärttålig. Dels pga min Bechterew som i alla fall tidigare innebar en hel del kronisk smärta som jag "vant" mig vid, och dels pga att jag faktiskt utsätter mig (frivilligt) för en del smärta i träning och tävling. Den smärtan hör liksom till konceptet triathlon/cykling och jag tror inte att det skulle gå att bli särskilt duktig på dessa om man inte vänjer sig vid den.

Även om det är mycket klagande så börjar min ManCave arta sig i alla fall. Fortsättning följer

Men så finns det ju bra och dålig smärta och det är inte alltid helt lätt att känna skillnaden. Den bra smärtan är den som du får när mjölksyranivåerna i benen överstigit rött och varenda cell i kroppen skriker efter mer syre, den smärtan som vrålar "ska du springa en mil till, är du helt galen?" och den smärtan som tycker att det är en jäkligt dålig idé att spurta när det inte finns en uns glykogen kvar i depåerna. Att bita ihop, stå ut med och övervinna den smärtan är en kick i sig och efter ett tag lär du dig att gilla den eftersom den faktiskt är ett tecken på att du är framme och tänjer ytterligare på gränserna. Sen finns ju den dåliga smärtan, den som berättar att något är på väg att gå sönder, att något har fått jobba för mycket eller att du håller på att bli sjuk. Den smärtan ska inte övervinnas utan lyssnas på. Underlåtelse att lyssna på den resulterar som allra oftast i skador och längre ofrivilliga uppehåll.

Sen finns det ju riktig smärta också. Den smärtan som du känner efter att cyklat in i ett träd i skogen eller rasat av cykeln i ett hett CX-race. Eller den smärta som jag just nu känner i nacke, höger axel och arm och strålande ut i lillfingret, pga det förmodade diskbråcket. Den smärtan är nervbaserad och det finns inget riktigt sätt att avlasta, ingen ställning att ligga eller stå i så att det blir bättre. Och vad jag har känt hittills spelar det inte heller någon roll om jag tränar eller vilar. Det allra sämsta är statiska ställningar, exempelvis framför en dator. Dagtid kan jag stå ut med den, även om jag inte känner mig särskilt supereffektiv när jag jobbar eftersom det till och från är lite svårt att koncentrera sig. Det jobbiga är dock natten och sömnen. Sen nackspärren som inledde det hela i början av december har jag inte sovit mer än max 3 timmar i sträck. Sen vaknar jag pga. värken, klarvaken med ett par timmar av vridande och vändande innan jag kan somna om igen. Sömnbristen tär verkligen i förlängningen och det känns som om det var väldigt länge sedan som jag var utvilad.

Diskbråck

Sen går det ju så där med träningen med anledning av detta. Har fått ställa in en del träningspass för att det varken känns lockande eller kul att ge sig ut när det gör ont redan från början. Tröttheten gör väl dessutom att jag inte riktigt orkar komma upp i intensitet på så sätt som skulle vara önskvärt. Löpning är i alla fall det som fungerar bäst; är i princip smärtfri när jag springer. Cyklingen fungerar (uppenbarligen) okej, med lite stretch och så emellanåt. Simningen är väl det som lider mest. För det första pallar jag inte riktigt med längre pass än 2000 m, det gör ofta lite mer ont efter passet än innan och så simmar jag faktiskt långsammare nu. Det känns kraftlöst och segt i vatten och det visar sig även på klockan. Det känns lite extra tråkigt eftersom jag faktiskt upplevde det som om jag var lite på gång i början av december. Ligger just i Base 3 vilken är den tidmässigt mest krävande delen av periodiseringen och det är verkligen inte lätt att få ihop timmarna enligt schema.

Men nu ska jag sluta gnälla. Testar just nu Citodon som smärtlindring för natten och det verkar faktiskt som om att det kan fungera bättre. Sen får vi väl se vad magnetkameraundersökningen ger för dom. Hoppas att den på något sätt berättar att det kan bli bra. För så här vill jag inte ha det länge till. Det stör ju min 10-årsplan mot Hawaii.

Randonnépremiär! [RR]

Det är ju sånt här PBP nästa år och som jag tidigare skrivit har jag väl inte helt (eller egentligen inte alls) givit upp tanken på att köra det. Pga. fransmännens totala oförmåga att uttrycka sig förståeligt på engelska, eller tydligt på franska för den delen, råder det för närvarande vissa oklarheter om vad som krävs för kvalificering. Klart är i alla fall att det krävs en full brevet-serie samma år som PBP, dvs. 2015. Förra tillfället kördes dock ett slags förkval året innan, något som stressade upp alla svenska randonneurer till max, och som sen visade sig inte ha någon betydelse. Förkvalet 2010, som skulle ge förtur vid anmälan, grundade sig på antalet körda mil. I år kan det vara körda mil, längsta distans, eller kanske något annat som gäller. Som vanligt är det förmodligen enklast att fråga sin lokale shaman för att få ett säkert svar.

Det har i alla fall bildats en ny klubb i Stockholm för långcyklare, Randonneur Stockholm, med ett gediget utbud av breveter (starter i Barkarby, Täby och Södertälje). Och som långtcyklare boende i Stockholm är den väl ett givet alternativ (medlemsavgiften på 100 kr per år känns överkomlig). Redan den 4:e januari i år kördes årets första brevet; en 20-milare från Barkarby. Och givetvis var jag med.

Fina cyklar på pendeln till Barkarby

Normalt sett brukar årets första brevet, oavsett om den går i januari, mars eller april, innebära mer eller mindre misär. Det hör liksom till. Men till slut blev det faktiskt inte alls så mycket misär. Visst var det blött och visst gjorde axeln ont emellanåt, men bortsett från det var det en relativt normal lång runda. Nu var det förvisso ett bra tag sedan jag cyklade 20 mil. Tror till och med att det är så illa att VR och IM Frankfurt var förra årets längsta rundor. Knappt att jag borde få kalla mig långcyklare.

Nåväl efter att ha tagit mig upp okristligt tidigt och åkt pendeltåg befann jag mig på Good Morning Hotel i Barkarby tillsammans med nästan 50 andra gubbar (och 2 tjejer) som alla tyckte att det var en bra idé att pallra sig upp tidigt en lördag i januari för att cykla. Jag är ganska övertygad om att det måste vara något slags deltagarrekord för en januaribrevet i Sverige. Förmodligen en kombination av det milda vädret och reklamen på HappyMTB. Misstänker att det var ganska många debutanter också eftersom många av frågorna och diskussionerna rörde utrustning, "hur fungerar det med stämpling", "vad händer om...", "vad har du med dig?" etc. I det sammanhanget kände jag mig grymt rutinerad och mitt enda velande hade väl bestått i det klassiska dubbat eller odubbat som brukar vara en vanlig fundering på premiärbreveterna.

Som tur var (eller rutinerat nog) hade jag valt odubbat och lättrullat, CX med skärmar, regnjacka och sadelväska med det allra nödvändigaste i reparationsväg. 20 mil är inte så långt och väderleksprognosen hade inte direkt lovat några episkt svårt förhållanden. Det enda onödiga jag fick med mig var ett extra batteri till lampan, men det kan jag leva med.

En mack i Södertälje, en kanske inte helt vanlig syn i början av januari.

Glad och skitig - som vanligt alltså.

Strax efter 8 förkunnade Johan Mölleborn att det var dags att dra och så sakteliga började ormen att rulla iväg. Bara för att sen köra fel i första korsningen. Eller fel var det väl egentligen inte, misstänker snarare att det var något vägbygge som Barkarby-gubbarna tyckte att vi skulle undvika. Det fanns för övrigt inga vägnoter till sträckningen ännu utan bara ett GPS-spår. Men korta varvet medsols runt Mälaren hittar nog de flesta på ett eller annat sätt.

Någonstans inne i Stockholm (typ Västerbron eller så) började det regna på riktigt och därefter började klungan sträckas ut mer och mer. Jag kände mig hyfsat sprättig i benen och planen var att få rundan överstökad så fort som möjligt. Såg därför till att hålla mig i täten och vara med och rulla i hyfsat tempo. Strax var i framme i Södertälje och främre gruppen bestod väl nu av ca 15 man. Efter snabb stämpling, vattenpåfyllning i luftskåp och utvridning av genomblöta handskar drog vi vidare igen.

Mellan Södertälje och Strängnäs fortsatte det att vara rejält blött. Tempot var ojämnt och rejält uppskruvat i vissa förningar (speciellt när en viss Örebrocyklist var uppe och drog; han höjde alltid hastigheten med typ 5 km/h varje gång han kom upp, inte helt populärt) och vid några gånger hängde jag lite på snöret, men bet ihop tryckte på. Stoppet i Strängnäs var välbehövligt och jag unnade mig en Snickers och Cola. Vi var nu fortfarande samma gäng som lämnat Södertälje tillsammans, även om många nu började bli ganska möra. Allt var verkligen genomsurt nu och att stanna för att käka pizza eller något, och sedan starta om igen, kändes inte alls lockande. Jag såg att 3 grabbar stack ganska fort och bestämde mig för att dra även jag, dock helt solo nu.

En helt normal randonneur-bild. Snygga gubbar i reflexvästar som trycker koffein och korv på en godtycklig mack...

Och äntligen fick jag min Super Randonneur-medalj (dvs. 200, 300, 400 och 600km under samma år) av Bengt.
Dock hade fransmännen tydligen ett överflöd av medaljer märkta 2011 som de ville bli av med.

Efter någon mil på den übertråkiga 55:an var jag ikapp grabbarna och låg nu längst fram. En av gubbarna hade jag kört om tidigare och det var nu jag, den ryckande Örebrocyklisten och en Johan som låg i täten. Och det blev jag som fick göra jobbet i princip hela vägen till Bålsta och sista kontrollen; Örebro saknade tyvärr helt förmåga att köra i ett jämt tempo (synd för honom själv att han inte hade några vägnoter, för han hade nog kunna bränna på själv i ganska bra fart) och Johan hängde på snöret helt vägen och tog inte en meters förning. Strax innan Bålsta kom en cyklist från gruppetton ikapp och precis när vi rullade in på Shell i Bålsta kom resten.

Sju man starka drog vi iväg och betade av den sista biten. Vi skippade skylspurtarna och delade broderlig på förningarna. Med ca milen kvar var det dags att sätta på lamporna och sen gick det väl i ärlighetens namn inte så fort eftersom det mest handlade om cykelbanekörning. Strax efter halv fyra ramlade vi in på Lilla Barkarby för slutstämpling. Totaltid på 7:39 och en rulltid på strax under 7 timmar är inte alls illa pinkat för att vara en 20-milare i januari. En öl, en pendel hem, en lång dusch och resten är historia.

Tour de Ötzi randonné 2014 - HappyMTB.org

En film som jag är med i. Filmat av crewet från HappyMTB. Inte riktigt Rapha, men ändå....