Och i natt är vi synnerligen trötta på...

Elgiganten, eller det källarmässiga bolag som tåtat ihop en übercrappy applikation för att skicka in foton till "framkallning". EG ståtar just nu med 19 öre per bild när man väljer att framkalla ett visst format. Skicka in beställning via nätet så funkar allt bra och fint. Jo men eller hur!

Välja bilder funker väl bra, programmet kunde läsa alla typer av nätverksenheter snabbt och utan problem (tills skillnad från Picasa som kräver mountade nätverksenheter). Men sedan var det slut på det roliga. Det går inte att välja det billiga formatet som förinställt och det går inte att batch-ändra bilderna heller. Alltså måste jag sitta och välja format (storlek) för varje bild manuellt från en drop-down-list... 800 bilder = roligt nästan jämt och musarm.

Väljer sedan beställning och uppladdning via nätet. Efter diverse standarduppgifter ägnar programmet ca 10 minuter åt att förpacka bilderna. Sedan kommer den underbara rutan "Servern accepterar inte formatet [1002] - Försök igen, Ändra nätverksinställningar, Avbryt". Inte en jävla inställning fungerar, inte ens med alla typer av brandväggar och skydd avstängt.

Inför varje nytt försökt var (det usla) programmet givetvis tvunget att packa om bilderna igen...

Det slutade med att jag fick skriva en ISO, bränna ner dem och åka till Elgiganten och lämna in (har bara ägnat 3 timmar åt detta ikväll). Nu kommer dom väl tro att jag är en jävla klåpare utan Internetkoppling, och skratta rått och högt åt mig. Men det är smällar man får ta, jag har varit med om värre.

Nytt år, nya vanor

Det är 2008... jag kanske borde skriva lite oftare, och kanske kortare. Vi får se.

Hörde på radion i morse att Anniks Östbergs liv och öde skall bli en pjäs. Att dom orkar... hon har fuckat upp major (i fel land) och nu får hon stå sitt kast. Mer än så är det väl inte. Det finns väldigt många personer ute i världen som det är betydligt mer synd om än Annika som förtjänar uppmärksamhet.

Vy från ett luftslott...

... torde nog vara den snyggaste poplåten som gjorts under senare år. Den är mangefik på skivan och magisk som öppningsnummer på konserten.




Jag tycker väldigt mycket (om) "Tillbaka till samtiden", borde kanske skriva om det... när som helst.

Näe

...det kom inte igång. Uppenbarligen har jag alldeles för lite fritid. Men nu har jag tåtat ihop till 110h kompledighet under den senaste månaden. Det borde väl räcka till några blogg-poster i alla fall.

Det finns några skivsläpp som jag bara måste skriva om, det finns en hel del fotboll att avhandla, det finns lite liv att ta igen.

I morgon gör vi det sista rycket på den stora grejen som tagit upp mitt liv den senaste månanden, efter det så är det bara fritt fall framåt... eller något i den stilen.

I blog therefore I am

... tur att Descartes inte sa så. Då hade jag varit ännu mindre än vad jag är idag.

Nu kommer det (kanske) igång.

Glad midsommar!

I natt är det årets kortaste natt och efter det blir det bara mörkare... tänk på det.

All My Friends Revisited

Jag har pratat om den många gånger. Sen några veckor tillbaka finns den på singel och video (dock med längden kapad till hälfeten). Se och njut, årets i särklass bästa låt redan nu.

Icon Medialab Revisited

Oj, två inlägg på samma dag, vad är fel?

Snubblade över följande lilla video från någon hipp liten webbyrå i NY. Lite amatör-"feel good"-känsla över det hela. Musiken ("Flagpole Sitta" av Harvey Danger) är egentligen inte alls min kopp av te för närvarande, men jag måste medge att jag faller pladask för refrängen. Seattle-vibbarna kommer tillbaka och jag letar raskt upp min Nirvana, Soundgarden, Pearl Jam och allt annat som var bra med amerikansk tuff rock, innan rap-metal och annan dynga kom och förstörde det hela.



Dom ser ju ut att ha riktigt kul. Såna här saker gör vi inte på mitt jobb. Undrar om man är för gammal om man är 33?

De hittills 15 viktigaste skivorna i mitt liv (plats 7-6)

Sorry Basse, ingen Bruce Hornsby eller Toto ännu.

7: Boards of Canada - In a Beautiful Place (2000)

På en halvknepig samlingsskiva (MTV Extreme Glacial Chill+Alpine Beats) inköpt på chans för en mindre summa pengar hittade jag en avslutningslåt som jag föll för direkt. Det var otroligt vacker och len electronica med ljud och klanger som jag aldrig hört förut. Jag inte särskilt förvånad när jag såg att gruppen låg på etiketten Warp, mina gamla elektronikagudar. "In A Beautiful Place" är en EP som endast innehåller 4 låtar; där den fantastiskt vackra och suggestiva "Kid For Today" egentligen förtjänar en hel skiva.

Via Bleep.com kunde jag botanisera vidare i BoCs verk och upptäckte då pärla efter pärla. Något som framförallt imponerande på mig är deras förmåga att överföra sitt eget sound i mixar, utan att originalsoudet eller känslan försvinner. Ett tag var jag nästan besatt av att införskaffa samtliga verk som hade någon koppling till BoC, något som resulterade i långa nätter med discogs.com och DC++. Jag är inte riktigt där ännu, men snart kanske.

6: Spacemen 3 - Recurring (1991)

Om det finns en gud för modern psykedelisk musik så måste det vara Jason Pierce. Spiritualized är nog det band som jag varit mest lojal emot och följt noggrannast under dess livstid; från det fantastiska debutalbumet ”Lazer Guided Melodies” till de mer obskyra experimenten på senare tid. Jag har sett dem live vid 5 tillfällen från -94 till -03 och jag har älskat varje tillfälle trots de starkt divergerande ljudbilderna (från ljuvliga stråkar på Barowiak till distade tordönsvrål på Berns).

Men det var inte där det började. Under mitt andra år på gymnasiet var det mycket brittisk indiepop och shoegazing som gällde. Jag hade en kompis som via en kompis i London fick tag på mycket intressanta skivor som sällan nådde metropolen Sandviken (jag tror inte att Spacemen 3 var särskilt stora överhuvudtaget i Sverige, till skillnad från i England) . Vid ett tillfälle stack han åt mig en skiva som till det yttre såg anskrämlig ut – ”Recurring” med Spacemen 3. Jag lyssnade och föll som en fura. Min relation med Jason Pierce var påbörjad. De flesta i min bekantskapskrets tyckte nog att min besatthet med Spacemen 3 var lite knepig. Det lät ju mest flummigt, påtänt, enformigt och knepigt i största allmänhet. Produktionen var speciell, mycket reverb, många konstiga ekon och risigt mellanregister. Ungefär så som en halvkass inspelning från Woodstock låter. Jason Pierce önskar nog att han hade varit där.

Vem är idioten?

Den första frågan man ställer sig (en av många frågor som borde ställas idag): Filmade Marcus Rosenberg? Hur hårt var slaget egentligen?

Med tanke på vad som sedan följde är det ju egentligen oväsentligt... Men vad som är intressant är att varken Poulsen eller någon annan sagt något om filmning. Vilket i så fall torde innebära att Pulsen verkligen sopar till Rosenberg ordentligt. Tittar man på repriserna ser man också hur Poulsens axel och överkropp hänger med i hela slaget. Mannen kan sin boxning.

Hela scenariot är ju absurt... lite Zidane-klass över hela idiotin faktiskt. Egna laget har hämtat in 0-3 till 3-3 inför 30000 lyriska supportrar på hemmaplan. Det är 5 minuter kvar och laget pressar på för ett vinstmål. Det finns så mycket att göra i ett sådant läge. Miljoner alternativ som är bättre en det Poulsen väljer. Gesten när det röda kortet kommer är också obetalbar - "Titta! Han drog mig faktiskt i tröjan först! Jag är oskyldig".

Den danske supportern hade 15-20 öl i kroppen. Vad kan Poulsen skylla på?