Inför Icon Extreme Triathlon

Snart är det dags för det som jag betecknat som årets A-race: ICON Extreme Triathlon. I brist på ”tur” med Norseman valde jag att anmäla mig till lotteriet för Icon istället. Vet inte om jag hade tur eller om det var väldigt få anmälda till lotteriet, men jag fick en plats i alla fall.

Målgång

Loppet
Tävlingen utgår från Livigno i norra Italien på gränsen mot Schweiz. Det är en skidort på 1800m höjd som också gör sitt bästa för att skapa en välkomnande miljö på sommaren (MTB, vandring, etc.). Bortsett från alla höjdskillnader och väder är givetvis höjden en faktor för tävlingen också. Jag har ju tränat på hög höjd i Boulder förut och konstaterat att det onekligen händer en del med kroppen. Teorin bakom tävling på hög höjd är ju att man antingen ska vara på plats i minst 2 veckor innan eller anlända så nära inpå tävlingen som möjligt. Min känsla från Boulder var att de första dagarna kändes ganska ”normala” och att det därefter kändes som skit med hög puls och låga watt.

Den andra speciella delen med loppet är att det är självsupporterande. Du måste alltså ha med egen support under loppet; i mitt fall fru och dotter. Deras uppgift är att ta hand om mig i T1, T2 och T3, ta hand om utrustningen, förse mig med energi och vätska under cyklingen och följa mig upp på berget under de sista 12 km (och 1000 höjdmeter) av loppet. Tveksamt om min dotter hänger på det sistnämnda; hon kommer nog att ta linbanan upp istället.

Jag har hittat 2 andra svenskar i startlistan; dels en Jonas Eriksson som jag inte vet vem det är och såklart Peter Oom som typ alltid placerar sig i toppen när det handlar om extrem-triathlon.

Swim
Simningen är nog en ganska ordinär 3860m lång simning. Med den skillnaden att det nog är ganska mörkt när man startar. Boj med glowstick är obligatoriskt. Temperatur på mellan 14 och 18 grader är utlovad. 14 grader är kallt och 18 grader är alldeles utmärkt. Banan är av typen simma 1800 meter rakt ut, sväng 90 grader och simma några 100 meter för att sen svänga 90 grader till och simma tillbaka till stranden. Start från stranden vad jag förstått. Neoprenmössa, -vantar och -strumpor är tillåtna.

Lago del Gallo

Bike
Om nu simningen är ordinär så är det nog inte mycket som är ordinärt rörande cyklingen. Banan går både i Italien och i Schweiz, är ca 198 km, innehåller nästan 5000 höjdmeter och passerar Stelviopasset (Europas näst högsta asfalterade pass på 2757m). Och givetvis ett gäng andra pass. Till saken hör att även om det är sensommar och augusti så är det på hög höjd och saker kan hända med vädret. Snabbt. Tänk bara på vad som hände i Tour de France i somras. Det betyder alltså att sträckningen snabbt kan läggas om beroende på att det t.ex. snöar i Stelviopasset. Vad jag tidigare lopp att döma så har det faktiskt hänt. Förra året verkade det dessutom vara rejält regnigt och kallt. Så det gäller nog att vara beredd på det mesta.

Vid 125 km börjar det på riktigt...

Run
Sen är det bara en lätt löpning på 42 km kvar. Växlingen sker strax innan man kommer tillbaka till Livigno. Supporten tar hand om cykel och all utrustning i T2. Första delen är en dryg mil löpning lätt nedför på lätt trail ner till Livigno. Därefter springer man på cykelbana lätt uppför genom och ut från Livigno för att sen vända och komma tillbaka till byn. Mitt i byn finns sedan en tredje växling (vid 29.5 km) där man tar på sig en ryggsäck med extra utrustning (sånt man behöver för överleva på berget) samt där supportlöpare ansluter för att vara med under de sista 12 kilometerna. Sen börjar det roliga på riktigt. Först ett par km löpning genom byn innan man tar sig an den första slalombacksklättringen på någon km. Sen ett par km löpning på trail innan det är dags att slutligt besegra berget. Sista 7 km är uppför slalombacken på ringlande grusväg upp till nästan 3000m höjd. Målgång vid stationen för linbanan Carosello 3000. Lyckligtvis ingår en biljett för nedfärd med linbanan i anmälningsavgiften.

En liten lätt tur i bergen

Förberedelser
På det stora hela har jag kört ”vanlig” IM-träning. Periodisering och block enligt konstens alla regler. Har emellanåt haft ett ganska stort löpfokus och jag tycker nog att jag i perioder under året varit i en lysande löpform. Den anpassningen jag gjort är väl dels att jag under cykelperioden på Teneriffa passade på att cykla väldigt många höjdmeter, bland annat ett pass med nästan 5000 höjdmeter och 2 sammanhängande klättringar på ca 2000 resp. 1500 m. Det var skitjobbigt och hur jag ska kunna springa vettigt efter det känns som en gåta. Men det löser sig nog. Sen har jag kört ett pass med 90 minuter ganska hård löpning följt av 5 vändor upp för Hammarbacken. Körde med tänkt utrustning; först vätskeryggan under 90 minuter och därefter med påhängspåsen med den obligatoriska utrustningen och stavar. Lärde mig då bland annat att det inte lönar sig att försöka springa uppför (vilket vilken ultralöpare som helst förmodligen hade kunna säga till mig), att en jämn och lugn takt funkar bäst och att jag förmodligen ska satsa på att byta skor i T3.

Utrustning är ju också en stor del av det hela. Jag kommer att köra på landsvägshojen (Wilier Cento1) med tempopinnar. Har valt lätta klättringshjul (Shimano RS81 C24) med bromsytor av aluminium för bästa bromsverkan. Kommer att köra med två flaskor på cykeln och har bytt till ett kompakt vevparti (50-34). Kassett på 11-28. Misstänker att 34-28 kommer att vara en flitigt använd växel. Utöver det har jag varit tvungen att investera i en vind- och vattentät jacka (väldigt tydligt definierat i reglerna vilka typer av jackor och membran som är tillåtna) samt en vätskerygga. Den sistnämnda (från Inov8) är jag väldigt nöjd med då det förutom möjlighet att få med sig upp till 2l vatten, en massa gel, telefon och annat smått, även finns en avtagbar ryggficka. Precis lagom stor för att rymma min obligatoriska utrustning så att jag kan sätta på den i T3.

Sen, ingenjörstyp som jag är, har jag givetvis skrivit ihop min egen race manual och plan med kartor, checklistor och allt som kan tänkas behövas. Anna skakade bara på huvudet när jag satte den i händerna på henne. Är dock helt övertygad om att min support kommer att sköta det hela alldeles utmärk. De har varit med på så pass många tävlingar att de vet vad det handlar om. Mitt enda orosmoment är väl det här med navigeringen och att följa kartor vilket kanske inte är min frus allra starkaste sida. Men det borde nog ordna sig.

Planen
I vissa lägen intalar jag mig själv att jag för första gången på länge ska göra en tävling där det bara gäller att ta sig i mål. Där utmaningen liksom ligger i att klara av det hela. Sen tänker jag ibland att det kanske vore jättekul att komma högt upp i resultatlistan. Utan att för den delen ha någon som helst uppfattning om det är möjligt eller inte. Tittar man på tiderna från föregående tävlingar ser det ut som om att det finns en som vinner med stor marginal och att det efter det är lite mer jämt. Eftersom loppet i år fått status som en del av Xtri-serien (Norseman-arrangörernas försök att skapa en serie/märke likvärdigt med Ironman eller Xterra) med kvalplatser till Xtri World Championship (som körs under Norseman) kan man ju tänka sig att loppet nu lockar lite mer potenta atleter. Men å andra sidan kanske det alltid lockat potenta atleter och det bara är jag som inte fattat hur jobbigt det är och hur pass lång tid det faktiskt kommer att ta. Resultatsidan innehåller inte några splittar så det är lite svårt att få någon egentlig uppfattning om t.ex. hur pass jobbig och tidskrävande löpningen är.

Swim
Det finns ingen som helst anledning att stressa i det här läget. Jag kommer att starta lugnt och vänja mig vid vattnet och fokusera på att få igång kroppen. Om det är kallt kommer jag att se till att klä på mig så pass mycket som möjligt. Jag har tävlat i kallt vatten förut (exempelvis 1000 Lakes) och har stor respekt för nedkylningen. Om allting går som det ska borde jag väl kunna köra simningen på ca 1:10.

Bike
Som jag nämnde tidigare har jag ju testat på det här med hur pass jobbigt det är att cykla 5000 höjdmeter. Skitjobbigt kort sagt. Nyckeln till det hela ligger väl givetvis i att hålla det jämnt, ta allt i egen takt och absolut inte gå ut för hårt. Jag skulle till och med tro att det är mer eller mindre omöjligt att gå ut för lugnt. Efter 125 km väntar Stelvio med 26 km och nästan 2000 höjdmeter, för att sen avsluta med att klättra tillbaka till Livigno med 18 km och 1200 höjdmeter. En brutal sista 3:e-del alltså. Jag har gjort lite simuleringar på BBS och kommit fram till att det kan vara rimligt att ligga på runt 180W i snitt och 200W NP. Det skulle ge mig en tid runt 8:20 och så lite stopp på det så blir det 8:30. BBS är då väldigt strikt i klättringarna; 210W kontinuerligt uppför Stelvio t.ex. Och det är väl just där någonstans där som nyckeln ligger – cykla jämt och mal på. Så 8:30 på cyklingen alltså.

Run
Om det finns några ben kvar efter cyklingen så kommer den inledande löpningen säkert att inbjuda till att springa alldeles för fort. Lätt trail och lätt utför brukar liksom ha den effekten. Även här tror jag att nyckeln är jämnhet. Det behöver inte gå snabbare än 5-minuterstempo. Under första milen är det ca 200 m nedför så vi säger att den går lätta och kontrollerat på 50 minuter. Andra milen tar igen de 200 m uppför, men jämn och fin stigning, så det tar 60 minuter. Tredje milen inleds med 6k lätt nedför och sen en lite brantare backe över 2 km för att avsluta med en brant nedförsbacke till T3 – 55 minuter.

Från T3 kommer jag sen ha sällskap de sista 12 km av banan och jag misstänker att det inte blir speciellt mycket löpning där. Först handlar det om 3 km som lätt nedför genom Livingo. Därefter en brant backe på en dryg km som nog är jämförbar med 2xHammarbybacken. Sen ca 2 km trail som kan vara löpbar om benen hänger med. Och till sist ca 6 km uppför (800 höjdmeter) till mållinjen. Under dessa km kommer jag med stor sannolikhet inte att ta ett enda löpsteg, utan där blir målet att hålla ett jämt och stadigt tempo med vandringsstavar. Trötthet, höjd och lutning kommer att göra sitt till; anstränger jag mig det minsta för mycket kommer mjölksyran och den höga pulsen att vara där. Om jag håller tider enligt ovan och tänker mig att mitt ”klättringstempo” är 10 min/km (promenadtakt) skulle löpningen kunna gå på 4:20.

Så lägger vi på lite växlingar, energistopp och annat på det landar tiden på ca 14:30. Det är en jäkligt lång dag. Sen kommer givetvis väder och höjd att påverka och om jag jämför med andra upplagor av loppet verkar 14:30 vara en väldigt bra tid så den stämmer nog inte alls. Oavsett vad kommer det att bli en lång lång dag. En väldigt viktig sak är nog att det riktigt lugnt. Och inte få kramp.

Det här kommer att bli riktigt kul!

IM 70.3 Elsinore [RR]

...eller Helsingör som vi ju kallar det i Sverige. Jag sneglade lite på tävlingen redan förra året men insåg att det inte skulle vara någon bra idé eftersom den låg helgen innan Klagenfurt. Nog för att jag gillar att tävla men en halva följt av en hela helgen efter är nog mest bara spektakulärt och slöseri med pengar. I år blev det ju faktiskt ganska bra att få en ”riktig” tävling innan semestern och Icon Extreme Triathlon som är årets huvudmål. Känns lite konstigt att konstatera att halva året gått och att jag ännu inte kört någon IM ännu. Eller att det för den delen är nästan 5 veckor till nästa tävling. Får väl kompensera under hösten istället.

Tanken med Elsinore var tvåfaldig; dels att få köra en tävling som såg väldigt trevlig och snabb ut, och dels att försöka ta en kvalplats till 70.3-VM i Nice i september. Nice går förvisso redan en vecka efter Icon, men att köra en halva helgen efter en hela har jag ju prövat med viss framgång tidigare. Och till syvende och sist handlar ju ett VM väldigt mycket om känslan också. Det var faktiskt ruskigt kul och bra stämning i Sydafrika och jag skulle nog inte tro att det blir sämre i Nice, snarare tvärtom. Eftersom Elsinore var IM:s Europamästerskap fanns det 100 kvalplatser och jag räknade med att ca 10-12 borde tillfalla 45-49. Men med det inte sagt att det skulle bli lätt. Enligt förra årets resultat skulle det krävas under 4:20 för att säkra en plats så jag var ganska säker på att jag, även om jag gjorde mitt livs lopp, skulle vara tvungen att hoppas på en roll-down. Av förklarliga skäl har det ju dessutom varit en helt annan åtgång på kvalplatserna på tävlingarna i Europa nu är VM går i Nice. Betydligt närmre dit än till Sydafrika ju.

Nästan 3000 cyklar

Vi bodde hos mamma i Båstad. Eftersom jag vid det här laget är relativt rutinerad på IM-tävlandet åkte vi endast över till Helsingör några timmar dagen innan tävlingen och löste registrering och incheckning av cykel. Skippade briefingen eftersom jag redan innan fått svar på den enda regeln som är skiljer sig lite åt från tävling till tävling; nämligen om man behöver ha nummerlappen på sig under cyklingen eller inte. Rekade växlingsområdet och käkade lite lunch med Simon också. Ska man vara seriös ska man väl rulla lite på cykelbanan och testa vattnet också, men jag skippade det här. Både sim- och cykelbanan var så pass komplicerade att enda möjligheten att få runt folk var att märka ut allt riktigt ordentligt.

Jag kände innan att min simform var okej och att min löpform var riktigt bra. Hoppades på en okej simning och att kunna springa under 1:30 (som vanligt). Cykelformen var dock lite av ett frågetecken. Kan inte påstå att jag känt mig direkt sprudlande under cykelmomenten i Borås, Uppsala och Linköping. Banan i Helsingör skulle dock äntligen bjuda på lite möjlighet att borra ner huvudet och ligga på jämna watt. Simulering i BBS sa att jag borde kunna komma nedåt 2:20 med vettiga watt under förutsättning att det inte blåste allt för mycket.

Tävlingsmorgonen bjöd på strålande väder, om än lite småkyligt. Vattentemperaturen var uppmätt till 17 grader och vinden var knappt märkbar. Det skulle fortsätta vara alldeles lagom väder under resten av dagen med sol och runt 20 grader varmt. Optimalt både för tävlande och publik alltså. Jag tog en färja över vid 7 på morgonen (inte blodigt tidigt alltså) tillsammans med ett gäng andra triathleter. Kollade det vanliga, mötte Simon, testade vattnet och ställde mig sen i kö. AG-starten var rullande med 3 pers var 5:e sekund. Något som var helt nödvändigt för att få ett vettigt flöde på den knixiga och trånga banan. Jag ställde mig i den bakre delen av sub-33-kön och fick väl vänta kanske 15 minuter efter första AG-starten innan det var dags för mig att hoppa i.

Simning – 34:23 (86:a i AG)
Vattnet var 17 grader ”varmt”. Eftersom jag kunde simma lite och fått vatten innanför dräkten var det inte någon större chock att komma ner i vattnet. Adrenalinet gör väl sitt till också förvisso. Första delen av banan längst hamnbassängens vänstra del var väldigt lättnavigerad. Tycker att jag kom in i ett ganska bra flyt direkt. Ingen trängsel alls att tala om. Efter två 90-graderssvängar var det dags för vändan in i mitten av bassängen och det var väl egentligen det enda stället där det var lite svårt att få ett bra riktmärke. Jag följde några andra simmare och tror att jag hamnade lite väl långt åt vänster, men inte någon katastrof. Runt bojarna vid ”tungan” var det lite trångt, men det släppte strax efter.

Efter det var det bara att följa hamnbassängens kant, runda en båt, simma in i en liten ”gränd” och sen gena över till uppgången. Kollade på klockan när jag klev upp och kände mig ändå ganska nöjd med tiden. Överlag en riktigt trevlig simning med bra flyt och inte alls några större problem med navigeringen. Det var väl lite skräp i vattnet i den lilla ”gränden” strax innan uppgången, men utöver det tycker jag att vattnet var fräscht. Inga maneter!

Smile for the camera...

Simbanan i Helsingör

T1 – 5:14
Lång löpning till växlingsområdet. Först över kullersten och in till den första delen av växlingsområdet där våra påsar var. Ingen stöttning av funktionärer utan du ansvarade själv för att plocka och hänga tillbaka påsen. Bråkade lite med min Röka-dräkt som jag tycker är lite i krångligaste laget att få av eftersom den är trång över anklarna. Förmodligen handlar det väl i slutändan bara om sekunder, men det handlar mer om känslan. Sen en till ganska lång löpning (typ 400 m) runt hela området där cyklarna stod för att komma in bakvägen. Löpningen gick på gräs/jord så fötterna blev tyvärr lite smutsiga. Till min stora glädje noterade jag att det var väldigt många cyklar kvar i växlingsområdet.

Cykling – 2:21:53 (31:a i AG)
Man skulle ju kunna tänka sig att en cykelbana i Danmark är mer eller mindre pannkaksplatt, men faktiskt inte riktigt. Ca 400 höjdmeter hade man hittat och faktiskt en lite längre stigning på nästan ett par km. Men bortsett från den och några andra rullande partier var det riktigt platt. Och snabbt. Vinden var i princip obefintlig och det vara bara att borra ner huvudet och köra. Första milen gick längst kusten på platt väg med fin asfalt. Benen svarade bra direkt och det var inga problem med att ligga på målwatt med runt 40 i snitt. Började min resa upp i fältet.

Efter en mil var det dags att svänga vänster upp i skogen och in på den delen av banan som var mer eller mindre omöjlig att följa på kartan. Eller i verkligheten för den delen. På vissa delar hade man cyklister i mötande fil och på vissa ställen gemensamma u-svängar fast från två olika håll. Jag hade under den här delen ingen aning om ev. mötande cyklister låg före eller efter mig och om nästa sväng skulle ta mig tillbaka till kustvägen eller inte. Som tur var hade jag i alla fall koll på cykeldatorn hur långt jag hade cyklat.

På väg ut på cyklingen

Det är inte ens lätt att följa cykelbanan på kartan

Cyklingen gick huvudsakligen på små böljande vägar i skog eller över öppna fält. Huvudsakligen med fin asfalt och gott om plats. Och det gick fort. Benen var pigga och jag tycker att jag fick ut väldigt mycket för varje tramptag. Energin och vätskan som jag hade med mig på cykeln räckte väl och jag kunde köra igenom varje aid station. På några ställen kändes lite lätt vind men överlag var det vindstilla. Den krångliga bansträckningen till trots var det i alla fall inte någon som helst möjlighet att cykla fel. Efter drygt 4 mil var det dags att cykla ut på kustvägen igen och tillbaka till Helsingör för att ta den andra loopen.

På vägen tillbaka var vi ca 5 pers som låg på tåg och växeldrog och det gick riktigt fort. Inne i Helsingör var det sen täta åskådarled vid varvningen och bra stämning. Spanade efter familjen men fick inte syn på dem. Andra loopen började med ”klättringen” som jag nämnde tidigare. Killarna som jag innan höll tempo med körde jag nu ifrån och kände mig fortsatt stark även om jag nu fick ta i lite mer. Halvvägs in på andra loopen kom en lite längre sammanhängande slakmota och här började jag känna att jag faktiskt nog var på väg att göra en riktigt bra cykling när jag kunde ligga jämna och höga watt så pass sent under loppet utan att känna mig trött. Såg på klockan att det lutade mot ett snitt på 38 km/h och en tid mot 2:21 vilket väl är min snabbaste 70.3-cykling. Watt-mässigt landade jag in på 238W NP vilket bara är snäppet sämre än min cykling i Sydafrika.

Sista biten är det en del körning utför men tyvärr lite svårt att utnyttja det ordentligt eftersom det är en del svängar och en del fartgupp. Kommer in till växlingen med en riktigt bra känsla.

Push it!

På väg in till växling

T2 – 2:06
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; bike catchers is the shit! Alltså någon som tar emot din cykel och placerar tillbaka den på sin plats i växlingsområdet. Du slipper springa med cykel och leta efter din plats och kan istället bara koncentrera dig på att komma ut på löpningen. Jag hade ett bra flyt i bytet och kom i väg bra på pigga ben.

Löpning – 1:30:59 (28:a i AG)
Direkt efter Run Out stod familjen och hejade. Jag gjorde tummen upp och förberedde mig på en rolig löpning. Direkt därefter kom en vänstersväng upp på en grusgång och banans i princip enda lilla uppförsbacke. Vi skulle alltså springa ett varv runt slottet, komma till målområdet och sen göra ytterligare 3 varv bestående av en vända inne i stadskärnan följt av en vända runt slottet. Delen runt slottet var huvudsakligen grusväg medan delen i stan var asfalt och gatsten. Inte många höjdmeter men ganska många svängar.

Ut på första varvet - tummen upp!

Fokus

Målet och planen var som vanligt att köra under 1:30. Benen känns pigga och första varvet runt slottet går i klar överfart. Delen inne i stan är trevlig men lite mentalt påfrestande att springa gata upp och gata ner. Lite svårt att hålla reda på var på varvet du befinner dig. Jag springer om många och vid några tillfällen springer man dessutom med ett mötande spår och det är klart att man blir sporrad av att se trötta ben och tomma blickar på andra. Jag har lite koll på klockan och kan konstatera att det ser ut att kunna bli en bra dag. Första hela varvet går sedan med ett snitt på 4:16 min/km och min hejarklack verkar nöjda med mig när jag passerar.

Min vana trogen dricker eller äter jag inget under första varvet. Tanken är liksom att ha tillräckligt med energi i kroppen efter cyklingen för att i alla fall kunna springa första timmen på löpningen. Under andra varvet börjar verkligheten komma i kapp mig. Jag börjar bli trött och det börjar bli varmt. På slutet av varvet vid vätskestationen ute på piren väljer jag faktiskt att gå några meter. Dels för att få i mig lite cola och Red Bull ordentligt men också för att jag är rejält trött. Sporrar mig själv med det vanligt mentala pep talket om att det nu bara är ett varv kvar och att jag ska hålla ihop det här. Under andra varvet sjunker snittet till 4:29 min/km. Har nu också börjar hälla vatten över mig i vätskestationerna för att kyla ner mig.

Nummer 170 lider mer än vad jag gör - viktigt!

Målgång

Jag lyckas dock hålla ihop det väl under sista varvet. Det är nu väldigt många löpare ute på banan och det är trångt i kurvor och på smalare ställen. Jag blir omsprungen av någon löpare som dock förmodligen ligger något varv efter mig. Sista gången jag tar backen innan varvet runt slottet känns den som en hel jäkla vägg. Men det är nära och trots att allt känns som sirap går det i 4:30-tempo på slutet. Når inte riktigt hela vägen fram med min sub-1:30-löpning men är ändå väldigt nöjd med ett 4:24-tempo i snitt (och 265W). I Sydafrika gick det med 4:23 i snitt men med ca 20W mer så det här var onekligen en mer ekonomisk löpning.

Totalt – 4:34:35 – 28:a av 341 i M45-49 , 229:a av herrar och 247:a av 2591 totalt
Riktigt nöjd! Med tiden i alla fall. Placeringen hade jag inte någon större koll på just då. Förra året på Örebro Triathlon var jag väl någon minut snabbare, men då var det ju på en ganska rejält kort bana. Elsinore var nog endast några 100 meter kort på löpningen. Att det dessutom var med känslan att det finns ytterligare lite att ge gör väl inte det hela sämre; simningen borde absolut kunna kapas med några minuter och löpningen likaså. Jag ska under 1:30 någon gång. Och med en inte allt för lång transition-löpningen borde det ju i så fall inte vara någon omöjlighet att komma under 4:30 på en halva. Tror det får bli det långsiktiga målet. Under 4:30 innan 50.

Post-race
28:e plats visade sig inte räcka. I övriga klasser rullade det ganska friskt, men i kapitalstarka 45-49 var det inte många som tvekade. Sista platsen av de 12 som tilldelades min AG gick till han som kom på 17:e plats (med 4:26). Har lite dåligt samvete över att familjen fick sitta med på en alldeles för lång prisutdelning för att sen gå därifrån tomhänta och åka hem till Stockholm mitt i natten. Helgen efter gick IM 70.3 Haugesund. Hade jag gjort samma race där som i Elsinore hade jag kvalat. Sånt är livet. För övrigt krävdes det 4:02 för att vinna M45-49…

Det finns en ganska stor risk att vi återvänder till Elsinore. Dels eftersom det var en väldigt trevlig och välorganiserad tävling som dessutom Anna blev sugen på att köra och dels eftersom den ligger bra till tidsmässigt inför IM Lake Placid nästa år som jag tydligen råkat anmäla mig till.

Ser ju onekligen ganska nöjd ut

Tre generationer

Inte två generationer - men iaf jag och Simon