1000 Lakes Swimrun - iskallt uppdrag [RR]

Ännu ett inlägg i kategorin "bättre sent än aldrig"...

Jag är inte en speciellt frusen person av mig. I temperaturer ner till nollan cykelpendlar jag helst i bara en t-shirt och regnjacka. Om jag då mot förmodan fryser är det antingen om händerna eller om det nu skulle blåsa och regna väldigt mycket. För att jag ska ta på mig en softshell-jacka och cykla ska det nog vara minst 5 minus. Jag har gjort lumpen i Norrland och legat stilla i värn i -20 grader utan att frysa. Där har ni liksom premisserna.

Jag är som sagt var inte en speciellt frusen person av mig, men jag har aldrig frusit så mycket som jag gjorde i Tyskland den där sena helgen i oktober. Jag och Michelle visste att det skulle bli kallt, men kanske inte riktigt så kallt. Temperaturen i området var kallare än vanligt för årstiden redan några veckor innan tävlingen och givetvis påverkar det ju även vattentemperaturen.

Logistiken var ganska enkel; jag flög ner till Berlin vid söndag lunch, hämtade ut en hyrbil och körde till Rheinsberg (en dryg timmes bilfärd). Mötte upp Michelle, som åkt via Göteborg eftersom det strulade till sig lite med flygbiljetterna när jag bytte partner, gick på briefing, åkte till hotellet strax utanför Rheinsberg och åt middag och gjorde i ordning utrustningen.

Vy över sista simningen sett från Rehinsberg. Kvällen innan tävlingen.

På tävlingsmorgonen åt vi frukost i våtdräkt (första gången i mitt liv i alla fall). Det var riktigt halt på asfalten och vi fick skrapa rutorna på bilen... Väl tillbaka i Rheinsberg satte vi oss på en buss som tog oss till starten i Wesenberg. Det var riktigt kallt i luften och stämningen var minst sagt sammanbiten. Känslan var att det var många som skulle köra swimrun för första gången. Undrar om de kommer att testa någon mer gång efter denna. Starten gick från en borggård mitt inne i den lilla staden Wesenberg. Onekligen ganska maffigt.

Innan tävlingen var vi glada (och varma) i alla fall

Startskottet gick och vi började sammanbitet men positivt att springa. en gick det inte så bra. Strax utanför stan började vi springa på smal stig. Som vanligt vid starterna är tempot ganska uppjagat. Vi var väl i den främre tredjedelen och sprang på i strax över 4-minuterstempo. Sen sprang vi fel... I en y-korsning följde vi (och typ 20-30 andra som låg långt fram) en skylt som det senare visade sig att någon hade flyttat. Tydligen fanns det också en snitsel på rätt väg, men de som sprang först i vår grupp tyckte tydligen att skylten vägde tyngre. När vi insåg att vi var fel försökte vi att ändå följa stigen och hoppas på att komma rätt till slut. Tror att någon kollade på kartan här. Problemet var ju bara att den vägen vi sprang inte var röjd och ganska kuperad. Tror att vi i slutändan tappade runt 12-15 minuter på folk som låg strax efter oss och tog rätt väg. Otroligt surt...

Sen var det dags för den första simningen. Drygt 900 meter där jag skulle börja dra och vi skulle skifta efter halva. Det var givetvis som en käftsmäll. Efter ca 50 meter vågade jag doppa huvudet för första gången. Glasögonen immade igen och det var allmän misär. Men på något sätt tog vi oss framåt och även skiftet mellan gick okej. Väl på väg upp ur vattnet konstaterade dock Michelle att hon inte ville ligga bakom på simningen eftersom hon skulle bli alldeles för kall då. Vi är väl hyfsat jämna simmare och jag en något bättre löpare så jag såg väl inga problem med att Michelle tog ansvar för simningen och jag för löpningen. Sen var det en alldeles för kort löpning innan det var dags för en riktigt jobbig simning på 1400 m.

Jag är bakom Michelle. Men kramp.

Och det var väl någonstans där som det tog slut på det roliga. Halvvägs in på den andra simningen började jag få krampkänningar i höger ben. Det är nog första gången som jag fått kramp pga kyla. Lyckades hålla det hela under kontroll ända fram till det att vi skulle upp ur vattnet. Då högg det till rejält och att efter det springa uppför en backe var väl inte helt kul. När jag var tvungen att stanna för att häva krampen så sprang Michelle i cirklar runt mig för att hålla värmen uppe. Det var återigen en alldeles för kort löpning för att få upp värmen ordentligt innan det var dags för dagens tredje simning. Michelle skakade nu så pass mycket att hon var tvungen att få hjälp med att få på sig paddlarna. Om det nu inte hade varit så att det var så förbannat kallt hade nog den simningen varit ganska trevlig med sina drygt 700 meter i en vassruggskantad å.

Den 4:e löpningen var över 3 km och äntligen fick vi upp lite värme. Simningen därefter var bara drygt 300 meter och kändes faktiskt helt okej. Vi bävade dock för den 1,5 km långa simningen som närmade sig obarmhärtigt. Några km in på löpningen blev vi dock omdirigerade och fick till vår stora glädje reda på att tävlingsledningen valt att ställa in den simningen. Tydligen hade ganska många brutit efter både första och andra simningen och med hänvisning till hälsa och säkerhet gjorde man därför det valet. I och med detta blev det nu en löpning på nästan 11 km (där jag halvvägs var tvungen att göra ett "stopp" för andra aktiviteter) mitt i tävlingen och helt plötsligt så var inte kylan ett issue längre. Tills det var dags för sista tredjedelen av loppet...

Sammanbitna. Foto: Nadja Odenhage

Som tur var visste vi på förhand att den andra 1500m-simningen var kortad till ca 400m pga problem med nedgången i vattnet. Annars så karaktäriserades den andra halvan av loppet av långa simningar och korta löpningar. Alltså i princip omöjligt att få upp någon slags värme mellan simningarna. Lite speciellt var det inför den långa simningen (1200m) då vi under en kort sträcka mötte 3 par som sprang åt fel håll. Vi trodde först att vi återigen sprungit fel, men insåg efter ett tag att det faktiskt rörde sig om par som vägrade hoppa i vattnet, bröt tävlingen, men som ändå valde att springa tillbaka till vägen för att hålla värmen upp. Under den här delen av tävlingen var jag så pass nedkyld att jag var lätt yr och hade svårt att fokusera på stigen framför mig. Michelle var knappt pratbar men lyckades ändå få fram ett nej när jag frågade henne om hon ville bryta.

På väg ner i vattnet

Placeringar under tävlingen, andra par och hur vi låg till var i princip sekundärt under hela loppet. Från andra simningen och framåt var det ren överlevnad och klara sig i mål som gällde. Inte ens innan den sista simningen (på ca 500 meter) var vi liksom säkra på att vi skulle klara av det. Först när sista simningen var klar och bara 300m löpning återstod var vi säkra på att det skulle gå.

Vi sprang över mållinjen efter 6:23:24 på en 12:e plats i mixed. 28 slutförde, 13 DNF:ade och 15 lag startade inte alls. Om vi inte sprungit fel i börjande hade vi med största sannolikhet kommit in på en 10:e plats. Sammanlagt var det 101 lag som tog sig i mål, 49 lag som bröt och 32 lag som aldrig startade. Sammanlagt blev det 35 km löpning och 7,5 km simning i 6-gradig luft och 9-gradigt vatten Uppenbart ganska tuffa förhållanden alltså.

Perfekt synkroniserade över mållinjen.

För några veckor sedan var jag på julfirande i Västerås med företaget. Vi var på spa med basturitual (aufguss) och efteråt fanns möjlighet att doppa sig ett "kallt bad". Jag doppade mig, tyckte att det var fruktansvärt kallt, kollade på termometern och konstaterade att det var 10 grader, alltså varmare än det vatten som vi tävlade i.

Efter målgång och kramar (mest för att hålla oss varma) tog vi oss iväg till den utlovade varma duschen. Problemet var bara att den inte alls var varm; det var kö och varmvattnet var slut. Att få av sig våtdräkt och underställ var ett rent h-vete eftersom kroppen darrade okontrollerbart och musklerna krampade spontant. Michelles resesällskap tipsade dock om att det hotell som de bodde på hade en bastu som var tillgänglig för en billig peng. Vi åkte dit i gemensam tropp och avnjöt sedan det bästa bastubadet i hela mitt liv. Sen åkte vi till Berlin Tegel, lämnade in bilen och flög hem till Stockholm. Så logistiken går det inte att klaga på i alla fall.

Sammanfattningsvis; en av de tuffaste tävlingar jag kört, kanske inte fysiskt avseende distans, höjdmeter och sånt, men både fysiskt och mentalt när det gäller de yttre förutsättningarna. När kroppen väl reagerar rent fysiskt på kylan går det liksom inte att bara bita ihop och köra. Så här i efterhand är jag glad att jag körde och det är nog en bana som egentligen passar mig väldigt bra då stökig terränglöpning inte riktigt är min grej. Men jag skulle aldrig frivilligt välja att köra en tävling i sådan kyla igen. Möjligtvis Norseman, men inte något annat.

Fakk knät..

Jag är ju liksom på semester i Singapore med min grymma familj. Även om det regnar lite varje dag är det varmt och skönt. Det finns gott om tid att hänga, uppleva och träna (och köra sådana där roliga Terrible Tuesdays-påfund som Fakk Santa, Fakk New Years och sånt). Julstressen är alltså långt borta och allting borde ju vara toppen.

Men det finns ju tyvärr ett "men" och det är det jäkla högerknäet som jag skrivit om tidigare. Det går väldigt upp och ner och tyvärr känns det inte som om det går åt rätt håll heller.

Till saken hör ju att jag är relativt smärtfri och det som mest hindrar mig (när något hindrar mig) är något som jag inte kan beskriva bättre än "mekaniska låsningar". Och dessa har tyvärr dykt upp lite oftare under de senaste dagarna och på ett sätt som jag inte känt av tidigare. Jag blir mer och mer övertygad om att det är något som ändå sitter löst i knät, typ en bit av menisken eller något annat brosk. Låsningarna kommer främst när jag går (speciellt om det är kuperat) och inte när jag springer. Och efter gårdagens många timmar på Zoo och Night Safari har knät svullnat upp rejält.




Frustration är förnamnet. Oro, speciellt med tanke på sommarens planerade schema, är efternamnet.

Dagens träning och promenader är inställda tills det att svullnaden lagt sig. Jag har ju i sig inte fått något träningsförbud och känslan just nu är att det är just de långa kuperade promenaderna som sliter mest. Och problemet blir inte direkt smärta; utan snarare låsningar och en tjock känsla i knät som gör att jag varken kan sträcka eller böja ordentligt. Men oavsett måste jag nog begäran en ny MR-undersökning när jag kommer hem. För så här kan jag ju inte ha det.



- Posted using BlogPress from my iPhone

Om ett knä

Det är ju åtminstone ett par race-rapporter som borde ha publicerats här på bloggen. Om inte annat för att avsluta den mest blogginläggsglesa året någonsin. Och även Thailand med Terrible Tuesdays borde väl avhandlas. Men jag tror att jag börjar med ett knä.

I början på oktober sprang jag Sörmlands Ultra Marathon. Mest som en kul grej (inser att olika personer kan ha markant olika definitioner på begreppet "kul"). Sen vete tusan om det blev så kul egentligen. Trail, i den mån man nu kan kalla det för trail, är liksom inte min grej. Jag är utpräglad asfaltslöpare och gillar inte att behöva lyfta allt för mycket på fötterna. Lite roligt med omväxling blir det ju, men fasen så mycket jobbigare också. Dessutom hade jag fel skor. Mina Innov8 x-talon var klart overkill i snustorr terräng och dessutom alldeles för hårda för det långa mittenpartiet på hård asfalt och grusväg. Ett par helt vanliga löparskor hade varit ett betydligt vettigare val. Efter 34 km och i en uppförsbacke efter en vätskekontroll krampade jag ihop totalt. Sen var det inte ett dugg kul resterande 16 km.

Loppet gick på lördagen. På söndagen var jag givetvis lite sliten (det gör ju lite extra ont dagen efter om man krampat) och den enda träningen blev 45 minuters lätt rull på trainern. På måndagen gick jag sedan på TT:s simning på kvällen; simma funkar ju i princip alltid. Halvvägs in i passet och vid en vändning så känner jag att det "knäcker" till i knät vid ett frånspark. Det gör ganska ont, men egentligen inte något som hindrar att jag slutför passet. Vilket jag givetvis gör...

Efter passet konstaterar jag dock att knät (höger) känns riktigt stelt och är rejält svullet. På tisdagen försöker jag springa lite lätt, men inser efter 10 minuter att det inte fungerar riktigt. Det är stelt, svullet och känns som om något "tar emot". Får behandling av PT-Sebbe samt av frugan. Anna känner ett "hack" i en sena och vi tror att vi dessutom trycker tillbaka en sena som inte ligger riktigt rätt. Svullnaden lägger sig dock, knät gör aldrig riktigt ont och på fredagen kan jag köra lite swimrun och 90 minuter löpning på söndagen är inga problem.

Helgen efter kör jag 1000 Lakes Swimrun med Michelle utan att knät bråkar nämnvärt och under de kommande veckorna kan jag träna på relativt obehindrat. Men, det är ändå något som inte känns riktigt rätt. PT-Sebbe fortsätter behandla runt knät (smärtsamt) och det behövs. Det gör ont till höger om knäskålen när jag går nedför trappor. I vissa lägen gör det lite ont till vänster om knäskålen. Det känns "tjockt" i knät och det känns som om något tar emot. Det gör inte speciellt ont vid normalt bruk och det är inte lätt att framkalla smärta. Men lik förbenat; något är fel.

Så här illa verkar det inte ha gått som tur är.

Bestämmer mig för att involvera min sjukvårdsförsäkring igen. Eftersom det inte gör akut ont blir jag givetvis skickad till en sjukgymnast först. Tycker nästan synd om den stackars sjukgymnasten som verkligen försöker på alla sätt, men som ändå inte lyckas hitta ett enhetligt sätt att framkalla smärta. Efter två besök ger vi upp och jag pratar med försäkringsbolaget och får en tid hos ortoped på Capio Artro Clinic istället. Läkaren klämmer känner och hittar ganska lätt ett läge där smärta framkallas och det "tar emot". Vi förmodar att det kan vara något med menisken och konstaterar att det behövs en magnetkameraundersökning (vilket jag kunde ha sagt redan från början). Och så det fantastiska med privat sjukvård; jag kan göra MR-undersökningen samma dag. Så kan det gå när det inte remisser behöver skickas i vänstervarv...

Under tiden som jag är i Thailand får jag svar av doktor Erik; röntgen tyder på att min knäskål varit ur led (förmodligen det som hänt när det knäckte till vid frånsparken). Det finns lätta skador på menisk och korsband och blåmärke på skelettet. Men inga lösa broskbitar eller annat. Om en knäskål går ur led en gång är det ingen gång, men om det händer flera gånger bör man nog gå in och försöka åtgärda, genom att tighta upp senor eller liknande. Nu fanns det i mitt fall inget som föranledde operation; utan det var åter till sjukgymnast för att börja arbete med att stärka upp muskulaturen och senorna runt knäskålen.

So far, so good... kunde man ju tro. Men icke, för i Thailand blev det inte speciellt bra. Jag trodde ju att det bara skulle vara att köra på, men efter ett löppass på bana (6x500m) började det göra ganska ont i knät. Under cyklingen dagen efter var det inte heller speciellt kul. Jag höll upp med löpningen inför IM 70.3 Thailand och kunde sen köra tävlingen i princip smärtfri. Efteråt var det dock inte alls roligt; ganska rejält svullet knä som jag inte kunde böja ordentligt och ont. Sen blev det väl inte direkt bättre av värmen och den långa flygresan efteråt.

Efter några dagars vila har det dock gått ner och igår kunde jag springa/jogga 12 km utan större problem, Men det känns fortfarande "fel". Jag har kontaktat läkaren igen för ytterligare en bedömning. För så här vill jag ju inte ha det när jag ska påbörja min säsong med löpfokus. Fortsättning lär följa.