Tjörn Triathlon x 2

För en gångs skull en rapport i hyfsad tid. Tänkte berätta lite om mitt eget lopp som innebar säsongsavslutning och PB, samt kanske lite mer om min 11-åriga dotterns premiär på sprintdistansen.

Familjen var på Tjörn i helgen och två tredjedelar valde att tävla. Den sista tredjedelen hade nog egentligen kunna köra också. Men då hade hon ju å andra sidan missat den minsta tredjedelens debut och det tror jag inte att den större kvinnliga tredjedelen hade velat missa för allt smör i Småland. Jag köpte en startplats ganska tidigt eftersom det varit en sådan trevlig säsongsavslutning förra året och när jag presenterade idén för Valencia om att köra en riktigt sprint så var hon inte sen att haka på.

Statusen innan loppet var att simningen inte alls kändes särskilt bra, cyklingen neutral och löpningen stark (och det var väl ganska exakt så som det utkristalliserade sig under tävlingen också). Skärhamn var brännmanetfritt och vindstilla fram till på fredagsmorgonen. Sen började rapporterna om röd fara och stormvindar att dyka upp och med ens började jag fundera på om jag verkligen skulle hålla på med det är. Regn, snö, vind, värme, kyla, backar... jag kan hantera det mesta. Men vid brännmaneter går gränsen. Brännmaneter och elchocker. Insåg ändå någonstans att det bara var att bita ihop och köra. Dels för att komma över min egen fobi och dels för att inte få Valencia (som var tillräckligt nervös ändå) att misströsta.

Simstarten i Skärhamn är riktigt bra, sjögräs, gegga och brännmaneter till trots.

Innan start valde jag att bli insmord med vaselin, att inte kolla på vattnet (de brännmaneter som låg uppspolade på stranden var tillräckligt läskiga) och att helt enkelt låta adrenalinet flöda och bara köra. Precis innan startsignalen började speakern att prata om simbanan och att vi skulle svänga vänster efter gattet. Förvirringen var total eftersom det var tvärtemot den bana som presenterats på hemsidan. Ja ja, skit samma, bara att simma.

Först sjögräset som smekte ansiktet. Efter gattet och vänstersvängen fanns det inget att sikta på eftersom det var alldeles för få bojar och för mycket vågor. Efter gattet dök även brännmaneterna upp, röda och illavarslande. Under den här delen höll de dock sig på ett behörigt djup. Jag visste inte riktigt var jag var på väg men misstänkte/hoppades på att det skulle vara en liknande sväng som förra årets simbana.

Och det var det väl till viss del. Problemet var att det inte fanns några bojar annat än vid vändningarna och när det går en del vågor som det gjorde då är det alldeles för lite. Såvida man inte hade varit ute och kollat banan dagen innan. Men nu gick ju det inte eftersom bojarna inte låg ute då, och eftersom banan ändrades på morgonen ändå. Min navigering blev långt ifrån klockren och jag tappade nog några minuter både på dålig navigering och det faktum att jag faktiskt fick stanna upp några gånger för att vattentrampandes kolla efter riktmärken. När vi vände upp mot vinden och vattenuppgången blev det riktigt stökig sjö och många brännmaneter på att alldeles för nära avstånd för att det skulle kännas bekvämt. På något sätt lyckades jag dock hålla mig borta från dem. Brände mig lite lätt på ena fotknölen, men det var allt. Hörde om folk som simmat in i maneter och bränt sig i ansiktet och allt. Skräcken...

38:10 på simningen är väl definitivt några minuter mer än vad jag hade hoppats på. Men å andra sidan verkar simtiderna överlag vara ganska långa så det kanske inte var så lättsimmat ändå. Jämfört med förra året så är jag lite snabbare och lite längre upp i resultatlistan efter simningen.

Inte någon proffsnavigering direkt...

Ut på den blåsiga cyklingen. Även om minnet ibland är kort tyckte jag mig nog kunna känna att det blåste ännu lite mer än förra året. Banan såg lite annorlunda ut i år med varvning inne vid akvarellmuseet innan vi åkte ut på andra varvet. På det stora hela nog en bättre bana än tidigare. Bortsett från att flytten av växlingsområdet gjorde det väldigt trångt (i växlingsområdet alltså). Benen svarade och jag låg i vänsterfil större delen av första varvet. Under andra varvet var jag betydligt mer ensam och hade en lite kort energisvacka efter ca 7 mil. Men watten trycktes hyfsat enligt plan (5W NP mindre på andra varvet får anses ligga inom felmarginalerna).

Egentligen gjorde jag nog bara några enstaka misstag och det handlade om att trycka lite för mycket på pedalerna för att cykla ifrån personer som jag irriterat mig på. Typ sådana som pressar sig förbi med hjälp av vinddraget för att sedan slå av på farten direkt efter. Usch! Och kanske att jag jagade ikapp någon rygg för att köra om utan att behöva det just där och då... Men bara kanske. Vinden var absolut väldigt påtaglig under de sista 15 km av varje varv. Dock inga som helst problem med disc och 90 mm profil fram. Hade ett litet kast i ca 50 km/h över ett fält när det kom en kastvind från sidan, men inte något mer än så.

2:24:45 vilket är någon minut bättre än förra året. Pigga ben och avancemang från 19:e till 9:e plats i M40-44. 31:a cykeltid total i hela fältet och 5:e tid i M40-44. Vilket placeringsmässigt är betydligt bättre än förra gången.

Ut på andra varvet.

Slutligen löpningen som skulle komma att bli min paradgren i år. Bricklöpningarna veckan innan tävlingen hade känts väldigt lätta och bra och min plan var att sikta på att gå ut i ett något hårdare tempo än det 4:30-tempot som jag normalt sett siktar på och se hur länge det skulle hålla. Ganska bra skulle det visa sig. Startade i ett 4:15-tempo som egentligen bara mattades av i backarna under första varvet. Tappade lite fart under andra varvet men klockade ändå in mig på 45 minuter vilket indikerade en sluttid på runt 1:30 om jag skulle hålla ihop. Under 3:e varvet kom dock svackan och efter uppförsbacken ute på halvön på den övre delen av löpbanan kändes benen riktigt rökta. Klockade en km över 5 minuter där och trodde att det roliga skulle vara slut.

Men jag lyckades ändå samla ihop mig på något sätt och plocka upp löpsteget igen och vips var var inne på varvning och på väg ut på sista varvet. Kunde nu ägna mig åt att tänka "här kommer jag aldrig springa mer igen". Jag hade bestämt mig för att inte titta på totaltiden förrän det att jag passerat backarna på norra delen av banan en sista gång (med drygt 2 km kvar). När jag väl gjorde det och konstaterade att den stod på 4:30 någonting insåg jag att sub-4:40 faktiskt var möjligt om jag bara höll ihop den sista biten.

Med dottern vid min sida, i omkörningsfil.

Och resten är väl typ historia...

Efter 4:39:17 passerade jag mållinjen med ett fånigt flin på läpparna. Löpning på 1:33:10 är min bästa HIM-löpning hittills (även om den nog var typ 500 m kort) och totaltiden lika så. Och jag var dessutom riktigt trött för en gångs skull. I M40-44 var jag ju 20 efter simningen, 9:a efter cyklingen och 6:a efter löpningen. Vilket borde kunna ses som om att jag faktiskt disponerat loppet ganska väl. Så återigen en väldigt bra säsongsavslutning och en väldigt trevlig tävling. Bortsett från brännmaneterna och oklarheterna i simbanan var allt verkligen toppen. Tyvärr lär det nog inte bli en tredje gång på Tjörn eftersom Kalmar ligger i tävlingskalendern nästa år. Min tid hade räckt till seger i M45-49 så jag får väl sikta på det nästa gång. För att inte tala om sub-4:30.

Nu skulle jag ju egentligen skriva om ett lopp till - Valencias lopp på söndagen - men det får bli i nästa inlägg istället.

Men ganska nöjd då...

Efterlysning: Coach

Senaste säsongen har jag kört mer eller mindre själv: enligt vad jag tidigare lärt mig och praktiserat runt periodisering och delvis upplagt efter TT:s filosofi vad det gäller pass för simning och löpning under de gemensamma träningarna. Jag vet inte riktigt om det är bu eller bä. Vad jag kan konstatera är att jag nog tycker att säsongen hittills blivit lite hattig och att jag saknat en viss struktur. Lite får jag nog skylla mig själv med tanke på att jag trots allt valt att köra tävlingar som jag gjort (redan tidigt på säsongen i Thailand och sedan i Dubai osv). En stor anledning till att jag valde att köra utan coach den här säsongen har delvis med att göra att jag nog faktiskt ville ha lite mer frihet och kunna vara mer spontan. Fast jag vete fasen om jag inte faktiskt fungerar lite bättre med något mer inrutning än vad jag haft den senaste tiden. Så från och med hösten tror jag nog att det är dags att anlita en coach igen. Och den här gången för ett längre förhållande.

Finnes: En väldigt dedicerad och träningsvillig 42-åring (snart 43) med en uthållig, snabbåterhämtad och icke skadebenägen kropp. Jag missar sällan ett planerat träningspass och tenderar att alltid utföra dem till punkt och pricka. Min kropp fungerar allra bästa om den får röra på sig varje dag (i alla fall lite).

Plan och mål: Det långsiktiga målet är att ta mig till Kona. Det ännu mer långsiktiga målet är att jag oavsett tid på dygnet och dag på året skall vara i en sådan form att jag kan genomföra en IM utan problem. Resten av mitt liv. Typ.

Nästa år/säsong kommer jag att vara äldst i M40-44. Att kvala då är inte riktigt realistiskt. Jag ser det därför som ett mellanår och förberedelse inför M45-49 då kvalmöjligheterna rimligtvis är något större där. Jag kommer givetvis att fortsätta att tävla under säsongen, men mest i syfte att hålla igång tävlandet för att det är så kul och inte se det som A-tävlingar med extra supertoppning. Som det ser ut nu är jag anmäld till IM Austria och IM Kalmar Jag funderar på att också klämma in UltraTri däremellan för att testa på uthålligheten och för att bocka av den från min bucket list. Huvudsyftet med säsongen är ju att bygga uthållighet och (kanske) lite mer fart. Speciellt med fokus på löpningen. Sen ser vi vad jag är redo för under min första säsong i M45-49 och planerar därefter.

Sökes: En coach som under en längre tid (minst 2 säsonger) kan hjälpa mig att uppnå mina mål. Jag har inga problem med nytänkande och till viss del kontroversiella idéer så länge som det är underbyggt och väl genomtänkt. Jag vill att vi är rak i kommunikationen och att du berättar för mig när jag är dum i huvudet, när jag är kass, när jag kör för hårt eller tar i alldeles för lite. Du behöver inte nödvändigtvis vara Stockholmsbaserad och jag ser gärna att vi utöver mail och telefon kan kommunicera via t.ex. Training Peaks.

Simningen kan jag nog klara hyfsat själv med de möjligheter som klubben ger (gruppträningar och program). När det gäller cyklingen arbetar vi givetvis med effektmätare. Jag tränar gärna mycket och länge, hårt när det krävs och lugnt när det krävs. Vila är jag däremot väldigt dålig på, och det är inte nödvändigtvis så att min kropp mår bra av det heller…

Några förslag? Eller är det kanske till och med så att det är Du som är den coachen jag söker. Skicka ett mail så tar vi ett snack. Adressen finns uppe i högra hörnet.

Men till och början med är det säsongsavslutning på Tjörn som gäller!

Lite mer om Swimrun och tävlingsglädje

Det har ju blivit lite tävlingar den här säsongen också. Typ 10 st (och ett par kvar) om jag räknar rätt. Inte fullt så många som den hektiska förra säsongen, vilket väl är typ klokt och så. Förvisso har jag ju faktiskt kört två  st fulldistanser, men så här i slutet på säsongen känner jag mig faktiskt ganska pigg ändå. Inte alls som i slutet på förra sommaren. Tror att det kan ha att göra med att jag t.ex. (tvärtemot vad många tror) tagit det ganska lugnt efter Lake Placid och verkligen unnat mig semester. Vet inte om jag kanske borde lära mig något av det?

Det kanske inte har undgått er att jag älskar att träna och att jag älskar att träna. Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin stått på startlinjen med någon känsla av olust. Ett antal sådana känslor kan givetvis dyka under själva tävlingen. Men det är liksom en annan sak. Träningspass är inte alltid roliga. Ibland längtar jag, ibland är det med skräckblandad förtjusning (typ 8x1000m tröskel) och ibland bara för att det står i schemat. Men för det mesta tycker jag om dem och ser fram emot dem. Och oavsett vad känns det alltid enormt bra efteråt. Och någonstans tror jag väl att det är en grundförutsättning för att vilja hålla på med det här, speciellt när det gäller långdistans och att lägga ner så pass många timmar som jag emellanåt gör.

Tävlingar har normalt sett två utgångslägen för mig; antingen handlar det om att genomföra tävlingen på ett bättre sätt sätt än förra gången (som jag genomförde samma/liknande tävling eller distans) eller så handlar det helt enkelt om att klara av på ett vettigt sätt (som t.ex. min första Ironman eller så som det skulle vara att köra Norseman för första gången). I år har en "ny" känsla gjort entré; ren och skär glädje utan några större tankar på resultat. Alltså bara köra för att det är så fantastiskt kul, utan oro för att inte klara av/slutföra, bara ren njutning här och nu (där och då). Den extra kryddan i har varit att detta infunnit sig i lagtävlingar där jag alltså kunnat uppleva detta med andra.

Jag och Sofi - visst blir man lite extra snygg i badmössa?

Det första tillfället var Utö Swimun. Jag skrev om förutsättningarna här. Det visade sig, trots diskbråck på våren, IM Lanzarote veckan innan och 9-gradigt vatten bli en fantastisk upplevelse. Min partner Sofi och jag hade det verkligen kul och trevlig  hela dagen utan några som helst destruktiva energidippar eller mörka hål. Till råga på allt kom vi tids- och placeringsmässigt betydligt bättre till än vad vi hade vågat hoppas på. 39 km tuff terräng och 5,5km simning i 9-12-gradigt vatten har aldrig varit så kul. För Sofi var det hennes första långa tävling och för mig var det en väldigt härlig känsla att kunna hjälpa henne igenom den med en kropp som egentligen borde vara betydligt tröttare.

Två veckor senare var det dags för mig att ta mig an en ny partner; jag och Valencia körde Stockholm Swimrun Generation. Egentligen var ju Valencia för ung för denna, men jag hade ju fått dispens för att köra med henne. Vi hade tränat lite innan och ska jag vara helt ärlig var jag lite orolig för simningen då hon gnällt lite om kyla och annat. Dagarna innan kom jag på snilledraget att vi skulle köra med lina på simningen (jag och Sofi hade kört med lina hela loppet på Utö). Det blev alldeles perfekt. Jag kunde dra Valencia på simningen och simma på utan att känna någon oro för att tappa bort eller simma ifrån henne och samtidigt kände sig nog Valencia mycket tryggare också. Jag hade förberett V på att vi mycket väl skulle kunna komma sist (eftersom hon var absolut yngst) och hon hade accepterat det.

Team Valencia redo för start.

Synkad simning i Värtan

Generation och Sprint startade tillsammans och körde samma bana. Tävlingsdjävulen vaknade och Valencia satte av i ett hiskeligt tempo. Det är så extremt coolt att se när det händer; ungen har ett fantastiskt fint och naturligt löpsteg och en enorm vilja när det gäller. All tveksamhet om det skulle vara för långt (7 km löpning och 1 km simning) eller för kallt i vattnet (13 grader och en hel del vågor i Värtan) var som bortblåst. Valencia sprang, pekade på ryggar som vi skulle passera och manade på mig hela vägen. Till slut så spöade vi ett antal lag i Generationsklassen och dessutom ett antal "vuxen"-lag i sprintklassen. Både jag och Valencia var euforiska!

Valencia i täten under Ångaloppet Familj

För ett par veckor sedan var det dags för årets andra Swimrun med Valencia, Ångaloppet familj. Den här lite kortare, lite varmare, ingen "tävling" och dessutom utan möjlighet att köra med lina. Men icke för ty, det var tokkul igen! Valencia kanske sprang lite över sin förmåga under den första km, men "Man måste ju ha en bra position i fältet" som hon sa. Vi var snygga, duktiga och hade det roligt. Banan kanske var lite kort, men kul på så sätt att den faktiskt gick i samma terräng som den riktiga tävlingen gjorde. Jag kommer definitivt att försöka uppmuntra henne till att köra tävlingar med mig nästa år också.

Ett foto publicerat av Anna Cederstam Krantz (@annackrantz) Aug 13, 2016 kl. 2:27 PDT

I slutänden visade det ju sig vara så kul att köra med Sofi att vi faktiskt har anmält oss till Ö-till-ö 1000 Lakes i Tyskland i slutet av oktober. 33 km platt och snabb löpning och 10 km simning. Kommer att bli hur kul som helst!

Ironman Lake Placid 2016 [RR]

Det var äntligen dags för den femte. Kroppen hade svarat bra på träningen och toppning innan och jag hade nog en ganska god förhoppning om att kunna göra en stabil tävling. Farhågorna innan tävlingen hade främst varit riktade mot begreppet höjdmeter och hur pass ”jobbig” banan skulle vara. Väldigt många rapporter från tävlingen pratade om just dessa två saker. Sluttider på både proffs och AG:ers pekade på samma sak. Efter att ha testat ett cykelvarv var jag inte så rädd för den delen längre. Löpningen var däremot en helt annan femma.

Den obligatoriska "växlingsområde i gryningen"-bilden.

SIM – 1:11:45 – 109:a i AG och 648 totalt.
”Hold the f-ing line!”
Rullande start. Jag ställde mig i mitten av 1:00-1:10-gruppen då jag iskallt räknat med att många (inklusive jag) skulle överskatta sin förmåga. 6:40 börjande vår start. Damproffsen hade startat 30 minuter innan dess för att de skulle runt ett varv på två-varvsbanan innan dessa att vi vanliga dödliga skulle ut. Det var överlag en ganska odramatisk start och eftersom det dessutom var varmt i vattnet (typ 22 grader) var det inte någon som helt chock att komma i heller.

Första varvet rullade på. Halvvägs innan vändningen (ca 500 m) kom jag så pass nära linan så att jag kunde navigera efter den resterande del innan vändningen. Linan är alltså en lina som ligger permanent i vattnet, knappt en meter under ytan, och som håller fast ett gäng småbojar som märker ut en kanotbana. Den ligger där året runt och är alldeles utmärkt att navigera efter. Dock behöver man var max ett par meter ifrån den för att se den ordentligt. Första varvet fortsatte sedan utan missöden och utan navigeringsmissar. Det var överhuvudtaget i princip inga problem med att navigera. På första varvet var det dock ganska dimmigt och det gick inte att se längre fram än till nästa stora boj.

Efter en kort löpning på stranden var det dags för andra varvet. Nu blev det faktiskt lite trängre eftersom vi nu kom ifatt de simmarna som ställt sig längst bak och som precis kommit ut i vattnet. Så överlag blev det lite mer korsande fram och tillbaka. Annars var det väl det vanliga med människor utan lokalsinne som simmar åt helt fel håll utan att fatta det, personer som bröstsimmar vid bojarna, personer som slår vilt omkring sig, etc. Men överlag en komfortabel simning. Jag hade väl hoppats på att vara några minuter snabbare, men nu blev det inte så. Kan vara så att banan var runt 100 m för lång (enligt GPS i alla fall), men det är inte helt säkert. Godkänt i alla fall.

Ständigt denna Garmin

T1 – 5:13
”Something is stuck!”
Jag visste om att det skulle finnas folk som skulle hjälpa till med att dra av våtdräkterna. Dock trodde jag nog att de skulle vara uppe vid omklädningstälten. Nu visade det sig att de var direkt på stranden. Vilket var helt okej bortsett från att jag inte hann få av mig Garmin-klockan innan det att de började dra i min våtdräkt. Alltså fastnade min vänstra arm i klockan och gjorde att jag nog tappade ”typ en evighet”/”kanske 30 sekunder” innan vi lyckades trä av armen. Sen en ganska lång löpning (ca 700 m sammanlagt). Det var gott om plats i ombytestältet och gott om funktionärer som hjälpte till och som plockade fram cykeln, etc. Godkänt plus.

BIKE – 5:27:30 – 18:e i AG och 101 totalt.
”Canyon! Man, where did you get hold of that bike?”
Det var väldigt bra att vi cyklat banan innan. Det första som händer är att man kommer i några nedförsbackar a-la-San-Fransisco där du lättar med cykeln om adrenalinet pumpar för mycket. Sen är det nog väldigt lätt att förivra sig i uppförsbackarna under den första milen. De är inte alltför branta, men sliter mer än vad man tror. Min plan var att ha stenkoll på wattmätaren och se till att absolut inte gå högre än 250W på 10s-medel under den första milen. Nu var det bara den här lilla grejen att min mätare helt plötsligt inte fungerade. Tack för det PowerTap… Pedalerna (PowerTap P1) hade krånglat dagarna innan tävlingen. Efter lite batteribyten och omstarter verkade jag dock ha fått ordning på den. Dagen innan tävlingen fungerade de, och när jag startade Garmin-enheterna på morgonen så såg det ut att koppla ihop och fungera. Men när jag började cykla, inte en siffra… Som tur var så var jag nog lite mentalt förberedd på det hela och hade som backupplan att hålla pulsen under 140 på cyklingen istället. Det var dock bara en uppskattning och inte alls lika ”vetenskapligt” underbyggt som watt-planen.

Så här glad blir jag av att se min hejande familj - del 1

In action

Trots att jag tyckte att jag höll igen under den första milen cyklade jag kontinuerligt om många som tog det väldigt lugnt. Mitt största problem under den här delen var att jag retade upp mig på att väldigt många amerikaner sitter väldigt dåligt på sina cyklar. Bike-fit verkar liksom inte vara en stor grej här. Skulle nog uppskatta det till att mer än hälften satt så pass upprätt på sina tempocyklar att de lika gärna skulle kunna ha en linjehoj och bockstyre. Och att hälften av dessa satt så upprätt att sadeln var lägre än styret.

Efter stigningen var det dags för utförskörningen mot Keene. Även här var det väldigt bra att ha testkört eftersom jag då visste att asfalten var bra och att det inte skulle dyka upp några tekniska svängar. Under några partier höll jag ena handen på bromsen för att få lite extra stabilitet i de lätta vindarna. Större delen var det dock i aeroposition utan att bromsa och i farter strax under 80 km/h. Nöjd med att köra ifrån stora tunga killar utan att känna att jag chansade på något sätt.

Efter Keene följer sedan ett längre parti på ca 20 km med mer eller mindre steady-state-cykling. Bara att borra ner huvudet och nöta alltså. Låg tillsammans med några andra som körde i ungefär samma tempo och turades om att ligga först. Det fanns dock några stycken som jag retade upp mig rejält på som envisades med att cykla om och sedan lägga sig framför med lägre fart. Brände nog lite krut på att trycka på lite för att bli av med dessa. Innan vändningen började jag räkna mötande cyklister för att lista ut min placering. Konstaterade att jag hade drygt 100 män framför mig och var nöjd så.

Under hela cyklingen irriterade mig lite på att jag faktiskt mötte några regelrätta klungor och att jag inte såg en enda domare ute på banan. Det kan ev. ha suttit en domare på en motorcykel, men jag är inte helt säker.

Efter vändningen och återfärden till Jay var det dags för en högersväng och klättring. Benen kändes väldigt pigga vid det här laget och jag fick anstränga mig en del för att inte trycka på för mycket. Jag hade vid det här laget kommit så pass långt upp i fältet att jag inte cyklade om så pass många längre. I sista backen innan stan (Papa Bear) hade det samlats väldigt mycket folk med kobjällror och diverse tillbehör som lät. Grym känsla att känna sig stark och köra om andra i den backen. Varvningen inne i centrum var helt magnifik! Jag kom i princip ensam och fick köra på den breda gatan med snabba svängar framför flera rader med skrikande åskådare bakom kravallstaket.

Mattias Krantz looking at stems

Vacker som en omslagsbild till hela tävlingen

Första varvet gick på 2:38 och jag trodde att jag nog trots allt tryckt på lite för mycket då det skulle peka på en cykeltid på runt 5:20 vilket spontant kändes lite för snabbt (och det var det nog också). Ut på andra varvet kändes backarna inte riktigt lika lätta som på det första. Jag var nu dessutom ganska ensam. Arbetade dock på och lyckades väl hålla hyfsat tryck på pedalerna. Jag slog medvetet av på lite för att inte bränna mig. Vid det här laget hade jag nog nått ungefär rätt position i fältet också då jag mer eller mindre höll samma plats genom hela loopen.

Min mörka stund kom efter högersvängen i Jay. När klättringen började kändes det som om att jag inte hade något som helst kraft i benen och jag började återigen fundera på det här med min pacing och förbannade Powertap för att deras pedaler valt just idag för att lägga av. Fördelen med att ligga så pass långt fram och ha svackan i en klättring var dock att det faktiskt inte spelade så mycket roll. Förvisso tappade jag någon placering, men det är ändå inte så att folk flyger ifrån mig; det går ju ganska långsamt ändå när det handlar om klättring och triathlon på IM-distans. Efter Wilmington och inför den sista klättringen var energin tillbaka och jag kunde på ett kontrollerat sätt ta den sista delen av banan.

Andra varvet gick 11 minuter långsammare än det första (dock med 2 slags högre snittpuls), vilket kanske är lite väl ojämt. Men trots allt är min cykeltid, vad jag kan utläsa från resultatlistan, den 60:e bästa i hela fältet (bland alla finishers), så det måste väl ändå anses vara godkänt. Jag hade hanterat min mörka stund på ett bra sätt rent mentalt, dock hade jag känt en liten ryckning av kramp som kändes illavarslande.

T2 – 2:26
”Number 633 coming through!”
Jag kom av cykeln bra och kunde kliva av utan krampkänning. En funktionär tog emot min cykel och jag hörde någon ropa något om min cykelsko, men brydde mig inte om det då. Greppade min påse och sprang in i tältet där det nu var väldigt gott om plats (växlade ju som 101:a). Även här hade jag en egen funktionär som höll fram strumpor, skor, skärm och solglasögon åt mig. En riktigt bra och snabb växling faktiskt.

Så här glad blir jag av att se den hejande familjen - del 2 (på väg ut på löpningen)

RUN – 4:27:35 – 32:a i AG och 202 totalt.
”Cramps? Just walk it off man!”

Till en början kändes det ju riktigt bra. Familjen stod strategiskt placerad vid utgången på löpningen och hejade väldigt friskt när jag passerade. Det första segmentet nedför gick sedan som en dans. Under de första km blev jag placerad av några killar som såg snabba ut, men jag hade verkligen bestämt mig för att hålla mig till planen den här gången, även om det hade varit lätt att hänga på nedför. Planen på 5:10-5:15-tempo höll i ca 6 km, sen kom krampen som jag nog egentligen bara väntade på. Insida lår, hårt, snabbt och skoningslöst.

Jag visste nog som sagt var att den  skulle komma, även om jag kanske hoppades på att det skulle dröja lite längre. Jag kände direkt att det här var en sådan här kramp som jag inte heller skulle kunna bli av med helt och hållet. Tricket för att då hålla igång och inte krampa ihop totalt är att gå så fort känningarna på ytterligare kramp kommer. Jag kan liksom det vid det här laget. Att det sen är ett extremt tråkigt sätt att avsluta en tävling på är bara att acceptera. En sån dag helt enkelt. Ett par km innan vändpunkten mötte jag på Jesper. Han både lät och såg fräsch ut när vi hejade och jag insåg att det skulle bli väldigt svårt att ta honom idag. På tillbakavägen på första varvet började jag gå i vätskekontrollerna; dels för att skjuta upp nästa krampkänning och dels för att få i mig tillräckligt med vätska. Det hade nu börjat bli riktigt varmt och jag kunde se på min tävlingsdräkt att jag svettades väldigt mycket och förlorat mycket salt. Klämde en mugg vatten och en mugg cola, Gatorade eller Red Bull vid varje vätskestation. Tyckte nog att jag trots allt hade en hyfsad fart och flyt fram tills det att uppförsbackarna

På väg tillbaka in i stan på första varvet stod det några som delade ut salt av något slag. Jag fick en liten cylinder som innehöll ett pulver och tyckte väl, med anledning av alla kramper och vätskan jag blivit av med, att det vore en bra idé att få i sig lite salt. I min enfald trodde jag alltså att det var något som man bara kunde äta och hällde i mig cylinderns innehåll. Dumt! Det visade sig var rent och koncentrerat salt av något slag och det kändes verkligen som om min mun skulle frätas sönder. Och självklart hade jag precis sprungit förbi en vätskekontroll. Det var sedan en riktig kamp att ta sig till nästa för att kunna skölja ur munnen. Försökte mig på en gel också, men det funkade inte alls. Gillade inte alls känslan av den trögflytande gelen med vaniljsmak i den värmen som var.

Sista backen upp mot centrum gick jag i, sen löpning förbi den hejande familjen och ut på den lilla extra slingan längst Mirror Lake. Det var väldigt mycket hejande publik runt målet och sjön så det var liksom inte läge att gå.

Första varvet - ett leende

Andra varvet - tom blick bakom solglasögonen

Andra varvet blev inte mycket mer spännande. Jag kämpade med krampen, backarna och värmen. Det blev mycket gång. Men…. faktiskt inte alls lika mycket mörka tankar som på Lanzarote. På något sätt var jag nu i ett läge att jag accepterade att det var en krampdag, och att jag faktiskt gjorde mitt bästa för att komma i mål på ett värdigt och trots allt ganska bra sätt. Jag hade insett att jag inte skulle kunna slå Jesper och att jag inte skulle kunna klämma mig under (min egendefinierade) skamgräns på 11 timmar. Samtidigt visste jag att jag legat runt 100:e plats vid växlingen och att jag förvisso blivit omsprungna av en del, men inte allt för många, och sålunda fortfarande hade en ganska bra placering på gång. Och på något sätt skänkte det ändå en tanke av lugn och ro.

Mötte Jesper på ungefär samma ställe som på första varvet och insåg att även han inte gick som en klocka. Hörde sedan i efterhand att han bonkade i uppförsbacken vid hoppbackarna (ca 8 km från mål) och haft det riktigt tungt under avslutningen. Hans mara blev i slutänden ”bara” en dryg kvart snabbare än min trots att han såg betydligt piggare ut än jag under större delen av löpningen. Han slutande dock på 10:45 och topp-100 totalt, vilket verkligen är grymt bra jobbat!

Jag höll mig löpande sista 2 km för att springa i mål med lite värdighet. Blev omsprungen av en tjej med ett jäkla klipp i steget strax innan upploppet. Förstod hennes fart dagen efter när hon klev upp och tog emot en Kona-plats. Själv tog jag av mig skärmen, stängde av klockan innan målgång och njöt av hela upploppet. Även om det nu inte blev helt och hållet som jag tänkt mig var det ändå målgång med en övervägande positiv känsla. Och det här med att krama familjen efteråt är nog ändå bland det bästa med det hela. Efter pizza, obscena mängder vätska, lite massage och uthämtning av cykel och påsar var det dags att gå hem till lägenheten och möta upp Jesper. På samma sätt som golfare alltid måste berätta om vartenda slag på golfrestaurangen efter en runda, har vi triathleter ett behov av att gå igenom varje simtag, varje stigning, snittpulser, snittwatt och varje bonkning under ett lopp. Vilket kanske inte alltid är intressant för våra familjer. Sen blev det mer pizza, och kanske en öl.

Upplopp är nästan alltid bra

Lite glad och nöjd är jag ju trots allt.

Sammanfattningsvis (11:14:38)
Kanontävling! Grymt trevlig bana, bra arrangemang med fantastiska volontärer. Det märks verkligen att hela staden om omgivningen sluter upp runt tävlingen. Det är verkligen en tävling som jag skulle kunna tänka mig att återvända till. Cyklingen passar mig och en dag utan kramp och med lite mer tuffa distanspass i kroppen tror jag att jag nog skulle kunna göra ett riktigt bra lopp på den här banan. Överlag så tror jag att det är en bana som verkligen premierar cyklister med förmåga att hålla igen under första varvet och som sedan kan springa hyfsat. Definitivt en väldigt bra kval-chans för TT:are.

Även om målet på en topp-100-placering totalt (kom nu 202:a totalt och 170 bland herrarna) inte uppnåddes är jag ändå klart nöjd med tävlingen. Betydligt mer nöjd än efter Lanzarote. 10:41 hade räckt till topp-100 och det är jag ganska övertygad om att jag borde klara av på den här banan. 3055 personer var anmälda (bara damproffs). 2271 officiella finishers varav 443 i min åldersklass (M40-44).

Next Stop: Austria!

Belöningen - del 1

Belöningen - del 2