Uppdatering från Lake Placid

Efter några dagars resande och lite äventyr i Lake George är vi på plats i Lake Placid. Vi har mött upp Jesper med familj och inkvarterat oss i lägenheten på McKinley Street. Boendet är väldigt centralt och bra (ca 500 m från växlingsområdet), dock är det verkligen inte glamoröst eller prisvärt. Men jag tror förvisso inte att det finns någon prisvärt boende i Lake Placid överhuvudtaget den här veckan. Priserna är minst de dubbla mot normalt under den här veckan.

Jag och Jesper cyklade i alla fall ett varv på LP:s cykelbana idag och det var en väldigt angenäm upplevelse. För det första var det en väldigt scenisk och vacker bana. Väldigt lummig, fina vägar och många partier längst åar och sjöar i gröna dalgångar. Asfalten var bra med ett fåtal undantag och inte några som helst tekniska partier. Framförallt var det två saker som vi noterade; dels att utförskörning mot Keene i princip kunde köras i aerobarsen och utan att röra bromsarna. Och dels att de där klättringarna som ser lite läskiga ut på höjdkurvan inte alls var speciellt läskiga i verkligheten. Både jag och Jesper väntade liksom på att den riktiga klättringen skulle börja, men det blev aldrig riktigt tufft.

Nu är jag ganska övertygad om att varje höjdmeter givetvis kommer att kännas på andra varvet, men ändock; de ca 1000 metrarna som vi betade av idag kändes väldigt beskedliga. Sen ska jag verkligen försöka med att inte få hybris och bränna mig på cyklingen... för det kommer att vara en lång dag och som det ser ut nu kommer löpningen att bli varm.

Löpbanan har inte inte rekat ännu, men kommer förmodligen att cykla ett varv på den i morgon eller på torsdag. I morgon bitti blir det test av simbanan.

Framför Mirror Lake

Inför Ironman Lake Placid

Snart är det dags att bocka av ännu en tävling från min bucket list, IM Lake Placid. Nu är det ju inte just LP som ligger på listan, men väl en IM i USA. Tycker nog att LP ligger väldigt bra till med svenska mått mätt. Dels är det förhållandevis lätt att resa dit; flyg till NY och hyrbil några timmar up-state New York. Att flyga inrikes i USA med cykel och utrustning är tydligen inte alltid helt smidigt, men det behövs ju inte nu. Vidare så ligger ju tävlingen bra till i tiden; mitt i svensk semestertid och i rätt tid för att få till bra träning innan (med tanke på hur den svenska säsongen ligger).

För ett drygt år sedan yppade jag mina tankar på Lake Placid för familjen och för Jesper med familj och det var ingen tvekan om att det var ett uppskattat förslag. Anmälan gjorde jag sittandes på ett litet café i en gränd i Gamla Stan i Nice. Klart international kille liksom! Träningen har väl sen gått på i den vanliga spåren. Kanske lite ostrukturerat till och från (mer om det i ett senare inlägg). Det som jag egentligen mest saknar är väl lite mer bergscykling och längre klättringar. Flyg och boende (en lägenhet mitt i Lake Placid) bokades och snart är det dags. Övriga förberedelser har huvudsakligen bestått av lite Youtube och lite letande på internet efter beskrivningar (exempelvis på Slowtwitch). Vad jag kan se i deltagarlistan är väl i princip 95 % eller mer av alla tävlande från USA eller Kanada. av ca 2800 anmälda är vi 3 st som listade som svenskar. Och eftersom Jesper egentligen är dansk är det nog bara jag och en Niklas Persson som är svenskar. Så med en svensk flagga på tävlingsdräkten får jag nog känna mig ganska exklusiv.

Tävlingen överlag
Att döma av resultat från tidigare år är det här verkligen ingen tävling som man slår personligt rekord på tidsmässigt. Vinnartid för herrproffs brukar ligga på runt 8:45 och förra året (då tävlingen kördes utan proffs) hade förste man över mållinjen 9:31. Så det är som sagt var verkligen inte en snabb bana. Och det är klart att det är svårt att förvänta sig det med 2100 m klättring på cyklingen och 490 höjdmeter på löpningen (att jämföra med ca 550 m på Lidingöloppet). Temperaturen verkar ligga på runt 25 grader och det kan ofta komma regnskurar som gör det lätt fuktigt. Vattentemperaturen brukar ligga runt 21 grader och vad jag sett är det i princip alltid tillåtet med våtdräkt. Vinden är oftast inte en faktor.

Simningen
Två-varvsbana med australian exit, rullande start och i en lugn sjö betyder ju faktiskt att det borde gå att simma ganska snabbt. Navigationen bör inte vara ett problem. Jag kommer absolut att sikta på att simma under 70 minuter.

Cyklingen
...är definitivt inte att leka med. 2100 meter uppför på en två-varvsbana kommer att sätta sina spår. Men jag har en känsla av att det nog borde gå att cykla ganska fort ändå. Höjdmetermässigt ligger det ju mellan Lanzarotes 2600m och Klagenfurts 1600m som jag körde på 6:06 respektive 5:13. På Lanzarote var vinden definitivt en bidragande faktor till tiden och dessutom var det en hel del ganska branta klättringar. Av LP:s höjdkurva att döma hade nog banan varit snabbare om den gick åt andra hållet istället. Då skulle den mer påminna om Österrike med en brant klättring och en lång och mindre brant utförslöpa efteråt. Nu verkar det inte vara några riktigt branta klättringar, men väl långa slakmotor. Jag och Jesper ska cykla varvet minst en gång innan och min gissning är att man kan nog tjäna en del tid på att ha koll på den långa och ganska branta utförsåkningen mot Keane. I och med cykling avslutas uppför gäller det också att hålla igen innan T2.

Jag ska försöka lära mig av mina misstag och inte cykla sönder mina ben. Av allt ovanstående att döma kan 5:40 vara ett lämpligt riktmärke för cyklingen. Som kuriosa kan nämnas att bästa cykeltiden i M40-44 (och andra totalt) hade Dave Mirra (R.I.P.) med 5:07. Dock avslutade han med en löpning på 4:33 så man kan lätt utgå ifrån att han cyklade lite för hårt.

Löpningen
Och så den avslutande maran. Här kan givetvis temperaturen börja spela in även om det inte bör bli lika varmt som under mina tidigare tävlingar. Som vanligt handlar allt för min del om att inte gå ut för hårt och att bita ihop lite mer än vad jag brukar göra. Känslan är att löpningen nog kommer att vara ganska mentalt påfrestande med två varv á 21km och ganska elakt placerade höjdmeter. Tror att jag behöver lägga fokus på att njuta av natur och omgivningar och helt enkelt försöka få tiden att gå. Jämn ansträngning och kontinuerligt näringsintag kommer att vara mitt huvudfokus under löpningen. Jag ska också verkligen försöka att på ett bra sätt möta den där energidippen som jag vet kommer att komma under löpningen. Tid är otroligt svårt att sia om, men säg att jag för en gångs skull får till en bra löpning, då borde jag på en sån här bana förmodligen kunna vara god för 3:45. Jag har ju trots allt lagt lite extra fokus på löpningen sen Lanzarote och hoppas på att kunna få utväxling av det.

Sammantaget
Lägg på lite växlingar och annat på tiderna ovan så hamnar sluttiden på 10:40-10:45. I 2015 års resultatlista skulle det räcka till typ 17:e plats i M40-44 och runt plats 70 totalt. Det låter ju onekligen helt orimligt... Å andra sidan, när jag kollar runt lite (Google är din vän) på personerna som ligger runt de placeringarna på LP så verkar det som om deras resultat på andra tävlingar vara likvärdiga med vad jag jag kan prestera. Så varför inte? En placering topp-100 på en IM vore ju en dröm

Återkommer med ev. reviderade planer efter det att jag tittat lite närmre på banorna och när det börjar bli lite mer tydliga väderförutsättningar. På lördag bär det av mot USA.

Triathlet?

Den uppmärksamme läsaren kanske har noterat att det under ett lång tag i min presentation stått "Triathlet?". Det har nog stått där ganska länge och jag tror nog att jag nu för tiden faktiskt borde kunna definiera mig själv som triathlet. Jag roade mig med att räkna igenom hur många tävlingar jag kört och kom då fram till följande utfall.

Under 2016 ska jag köra ytterligare en hela (Lake Placid) och två halvor (Tjörn och Thailand). Thailand är jag inte anmäld till ännu, men det lutar väl åt att jag tänker köra den som en avslutning på TT:s Thanyapura-läger.

Några saker slår mig avseende ovanstående; dels att det faktiskt snart är hela 6 år sen jag körde min första triathlon, dels att jag kört så pass mycket som 14 halvor och att 32 tävlingar på 6 år med den övervikten på långa distanser som jag har faktiskt är en ansenlig mängd. Tror jag i alla fall. Onekligen är jag ju ganska fast i det här med triathlon. För cyklister finns det ju en del mer eller mindre fåniga regler som man ska ha gjort för att vara en "riktig" cyklist. Typ gjort en SPD-vurpa, snittat över 40 km/h på ett utlyst tempolopp, brutit nyckelbenet, etc. Undrar om det finns några motsvarande "regler" för triathlon? Typ kissa i våtdräkten och sånt.

Tror inte att jag nämnt att min anmälnings-tourettes slog till i förra veckan. Helt plötsligt var jag anmäld till IM Austria den 2:a juli nästa år. Så det kan gå...

IM Lanzarote - så där va? [RR]

Det där blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Och ska jag vara helt ärlig och självrannsakande så var det faktiskt på det stora hela ett ganska kasst genomförande. Vi kommer till det strax. Att jag dessutom nu för tiden är helt värdelös på att skriva och att det tar över en månad för mig att få ur mig en rapport är ju bara helt värdelöst.

Förberedelserna hade nog egentligen varit bra. Passen veckorna innan hade gått enligt plan och väl på plats på Lanzarote blev det de normala förberedelserna med cykling av delar av banan, lite löp och simning på simbanan. Vi bodde perfekt ca 700 m från starten i en billig och helt okej lägenhet. Hade problem med mina växlar på cykeln, men ett nytt växelöra (som jag skaffade dagen innan jag åkte) och lite justering löste det problemet. Sen var det den här saken med att jag inte kunde gå på toaletten. Men det tänkte jag inte så mycket på då.

Tävlingsmorgonen ringde klockan vid 4:30. Tittar ut och ser att flaggorna står rätt ut; lika mycket vind som befarat alltså. Fikar, fixar, går ner till växlingen, pumpar, fixar, på med dräkt, lämnar väska till frugan och värmer upp lite i vattnet. Nyttjar min AWA-status för att få ställa mig i en fålla mellan proffsen och de agegroupers som anser sig kunna simma under en timme. Vet inte om det hjälper mer än de stjälper. Det hade nog blivit stökigt oavsett. Tycker starten är lite rörig och inte alls så pampig som den brukar kunna vara. Stör mig på att allt måste sägas både på engelska och spanska. Försöker tagga till. Sen smäller det.

Jag och Peter "Temposmurfen" Andersson testar banan

Spansk organisation - givetvis fick jag fel nummerlappar i mitt startkuvert.

Manuel (eller något annat spanskt namn) fixar mitt växelöra till det facila priset av €10

SWIM
Startfållan är smal och det är masstart från stranden. Simbanan är utformad på så sätt att det är absolut närmast att hålla till vänster och nära en repavspärrning och dessutom kommer det en 90-graderssväng efter knappt 200 m. Klart som f-n att det blir rusning och trångt. Av någon märklig anledning verkar större delen av det 1900 personer stora startfältet tycka att det är vettigt att få dagens högsta puls under tävlingens första minut och tro att dagens 8-16 timmars tävlande kan avgöras under de första 5 minuterna av simning. Det är kaos fram till bojen, och sen fortsätter det vara kaos hela första varvet. Det är den absolut stökigaste simning jag någonsin varit med om. För min del blir det 4-5 kallsupar, glasögon avsparkade 2 gånger och otalet sparkar och översimningar. Banan var ganska lättnavigerad och jag vet inte om det möjligtvis var det som fick så pass många att skippa navigeringen helt; det var väldigt många som simmande zick-zack utan ta någon som helst notis om att de var på väg i helt fel riktning. Andra varvet var något bättre, om än knappt.

Givetvis har någon lyckats sparka på min klocka också, så att den är både avstängd och inställd på annat läge. Har därför ingen aning om tiden när jag kommer upp ur vattnet. Anna har lyckats flytta på sig från till simningen till att stå vid min växlingsplats. Frågar vad klockan är och inser att simningen inte alls gått så snabbt som jag ville. 1:12:53 blev väl i alla fall PB, men inte så mycket mer än så. Av övriga tider att döma var det dock ganska många som inte simmade så snabbt som de brukade. Det positiva var väl dock att jag inte hade några som helst problem med stöket. Tyckte till och med att det nästan var lite kul.

BIKE
Sen cyklingen då. 2600 höjdmeter, larvigt mycket vind och en del dålig asfalt. En hel del av vinden är dessutom sidvind och vissa partier är rejält utsatta för kastvindar. Som tur var har jag ju cyklat på Lanzarote förut och kände därför till stora delar av banan. Körde med 50mm fram och 90mm bak vilket kändes som en lagom avvägning mellan stabilitet och aero. Gav mig iväg positivt. Noterade att folk kämpade redan i dem första längre stigningen efter Puerto Calero. Själv matade jag på i mål-watt och låg i omkörning större delen av vägen. Jag passerade El Golfo, klättra upp mot Timanfaya  med lätthet, vinkade åt La Santa och passerade de sandtäckta vägarna i Famara utan problem. Därefter var det dags för dagens längsta klättring (ca 2 mil) som på börjades med vinden i ryggen. Först då kände jag hur pass varmt det var egentligen. När man sen efter en knapp mil nådde upp till rondellen innan Teguise och vände upp in i vinden igen var det som att få en käftsmäll. Motvind, varmt, uppför och dagens brantaste klättring.

Banan

Jag fortsatte starkt och tyckte trots allt att det var ganska kul. Kunde till och med njuta lite av utsikten innan Haria och Mirador del Rio (helt i Nelkers anda). Utförskörning efter den sistnämnda var grymt trevlig (11 km med 58 km/h  i snitt). Sen var min tanke att kunna mata på lite på platten med vinden i ryggen. Det var bara det lilla problemet att mina ben var som bortblåsta. Jag fick kämpa som attan bara för att få upp hastigheten i över 30 km/h i och jag fattade inte vad som var fel.  Blev omkörd, stannade och pinkade, blev omkörd igen, tappade modet och tog en gel. Så här i efterhand vet jag ju vad ett av problemen var; det var inte alls platt utan stigning hela vägen. Kanske inte så konstigt att det gick trögt alltså.

Återfick sedan lite krafter och klarade av den gräsliga asfalten efter Nazareth och Donkey Trail utan att krascha. Gjorde en bra växling, fick lite solkräm insmord på axlar och nacke och gav mig sedan ut löpningen med ganska goda förhoppningar.

RUN
Men det visade sig ganska fort att det inte skulle bli någon rolig dag. Alls. Efter 4 km drog det till i höger knä och det krampade i musklerna runt höger knä. Jag var tvungen att stanna helt för att häva. Kom sedan igång men insåg att mitt måltempo på 5 min/km inte riktigt var läget för dagen. Efter ca 15 km började min mage göra ont. Rejält. Försökte besöka toalett, men inget hände. Det gjorde ondare för varje steg och till slut blev det mer gå/lunka än vad det var löpning. Min teori är att dagens alla kolhydrater och löpningen satte fart på magen och vill få ut något, samtidigt på min oförmåga att gå på toaletten innan tävling gjorde att det helt enkelt var stopp i systemet, Och resultatet av det är givetvis magknip och kramper. Och ju mer jag försökte springa med min magkramp, desto konstigare ställning blev det för kroppen och benen som då svarade med att krampa muskulärt. En klart ond cirkel...

På andra varvet förklarar jag för David exakt hur totalmisärigt livet är...

Lite mer sträckt löpsteg på första varvet.

Jag pallrade mig i mål efter en "löpning" på pinsamma 4:52 och en totaltid på 12:22:26. 609:e plats totalt och 129 (av 366) i åldersklassen. Det är väl placeringsmässigt förvisso i paritet med mina tidigare tävlingar, men inte alls ett steg i rätt riktning. Bara att bryta ihop och komma igen...

SJÄLVRANNSAKAN
Höjdmeter, värme, vind och magproblem påverkar ju givetvis sluttiden och hur loppet utvecklas, men jag är ändå sjukt besviken på mig själv vad det gäller ett par saker. För det första pace:ar jag mig alldeles för dåligt på cyklingen. Kör alldeles för hårt under första delen och får sedan lida för det på andra delen och speciellt under löpningen. Utan att bli allt för teknisk kan jag ju nämna att min NP är 20W lägre under andra halvan av cyklingen trots att den innehåller mer höjdmeter. Jag trycker alltså på alldeles för mycket i början och förlorar på slutet. Snitt-"ansträngningen" över hela cyklingen är i princip enligt plan, men det är helt fel fördelat. Jag borde ha lärt mig bättre vid det här laget.

Den andra saken är min skalle. Det fanns så mycket negativa tankar i den under andra halvan av löpningen så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Visst, men tanke på min mage och kramper hade jag oavsett varit tvungen att gå en hel del, men sen handlar det om det här med att komma igång igen. Jag är idag helt övertygad om att jag skulle ha kunnat kämpa mig igen smärtan och sprungit betydligt mer under andra halvan av löpningen om bara inte skallen varit så förgiftad av tankar om hur besviken jag var på mig själv, hur kass jag var, vilken fejk jag är och hur värdelös karaktär i största allmänhet som jag har. Här går jag liksom omkring och lurar folk att jag kan det här med triathlon... Jag vet ju (nu) att det där inte är helt med sanningen överensstämmande och att det till stor del är ett resultat av låga energinivåer och smärta. Men det är ju inte funkis då det faktiskt hindrar mig att kliva över den där sista tröskeln när det gäller prestation. Det har hänt tidigare på tävlingar över 5-6 timmar och för några år sedan hände det ibland i kombination med simmomentet. Men det är jag ju liksom komfortabel med idag så uppenbarligen går det att göra något åt saken. För det måste jag ju göra....

En inte helt nöjd Mattias och en kraschad Merckx (Peter vurpade och bröt nycketbenet).

En fin tårta som tyvärr innehöll banan. Helt bortkastat alltså.