Stiltje? Ingalunda!

Träningen har kört igång! Det står PREP (förberedande träning) i årsplanen, men jag kör nog lite hårdare än så. Delvis för att det är mycket som talar för att nästa vecka inte alls blir någon lugn vecka (Thanyapura med TT och Challenge Lagnua Phuket) och delvis för att jag känner att kroppen börjar svara bra igen. Sen är det ju inte någon större mängd just nu, men en ganska hög intensitet emellanåt. Men det är väl det som kallas för omvänd periodisering. Tanken är i alla fall att köra så hårt det bara går nästa veckan och därefter ta en lugn vecka hemma i Sverige.

Annars är grundveckan just nu så här:

• Mån: Simning med TT - teknikfokus
• Tis: TT:s löppass - dock själv utgående från Eriksdalsbadet när V tränar simhopp.
• Ons: Simning med TT - fartfokus
• Tors: Cykling - något slags intervallpass. Ute eller trainer
• Fre: Löpning - snabbdistans
• Lör: Cykling - distans + kort bricklöpning
• Sön: Simning med TT - distans + löpning distans.

I Thailand kommer det inte att se ut så... snarare typ simning varje dag och löpning eller cykling på eftermiddagen. Och så en halv IM på söndagen då. Kommer nog att sova gott på planet hem.

Risk för stora vågor säger Nelker som körde Dubai (då som Challenge) förra året.

Någon annat kul som hänt är väl att Dubai IM 70.3 annonserats och att jag bestämt mig för att köra. Även denna tävling kommer att ligga i en uppbyggnadsperiod så det blir ju inte en toppad tävling utan kanske mer utav en lyxig upplevelse. Familjen hänger i alla fall på och eftersom tävlingen ligger tidigt under vistelsen blir det mycket tid över till sol och bad också. Lite d-vitaminladdning i slutet på januari alltså.

En halva i Dubai i slutet av januari betyder ju också att IM Lanzarote i slutet av maj känns betydligt vettigare än IM Sydafrika i början av april. SA ligger ganska nära inpå och det är en jäkla bit att resa. Det som gäller med Lanzarote är väl dock att hitta en vettig och billig charter; att resa reguljärt dit är ingen lek. Många av de resorna som jag hittade involverade 3 flyg och mer än 10 timmars resa och var nästan lika dyra som att resa till Sydafrika. Men en charter för några tusenlappar blir ju en helt annan sak.

Rakt och vindutsatt, men nästan 600 hm ändå. Hoppas bara inte att det blir sidvind.

Slutligen måste jag väl nämna att jag som förmodligen siste manlige 40-någonting triathlet i Sverige gått och tecknat upp mig för Training Peaks. Det verkar onekligen vara ett helt suveränt analysverktyg som ligger ljusår före andra web-verktyg. Som tur är Garmin Connect till att synka upp filer till Strava, Training Peaks och Funbeat. Så data finns på många olika ställen. "Problemet" är bara att namn på passet, beskrivning av passet och egna kommentarer inte synkas. Så om jag vill berätta vad jag faktiskt gjort och tänkt mig under passet så måste jag göra det på alla ställen. Det kommer jag förmodligen inte att orka i förlängningen. Det enkla hade ju förstås varit att bara välja en site, men nu fyller ju siterna faktiskt helt olika syften. Strava är jämförelser och segment-jakt, och inte så socialt. Funbeat är socialt (inte längre i forum, men väl i kompisflödet) men har en svag analysdel. Training Peaks är inte ett dugg socialt, men har en överlägsen analysdel.

Men det finns ju värre problem här i världen.

Löparbanan - platt, rak och publikvänlig. Om det inte är allt för varm borde det gå att springa snabbt där.

Säsongen 2015-16 [NEW]

Ny säsong runt hörnet betyder nya mål och nya tävlingar. Alla detaljer är verkligen inte på plats ännu, men väl en grundstomme. Som det ser ut just nu kommer det i alla fall inte alls bli lika mycket tävlande som den gångna säsongen och det är nog bra... Fokus är givetvis fortfarande triathlon, dock med förhoppningen om att kunna klämma in en CX-satsning i september-oktober nästa år (ja, det hade nog varit väldigt kul att köra SM i år, samtidigt som det var helt rätt att välja att stå över också).

Så i stora drag tänker jag så här:

• Thanyapura + Challenge Laguna Phuket i slutet av november (BOKAT). Reser tillsamman med Terrible Tuesdays (tror att vi är typ 38 pers) varav ett gäng kommer att köra tävlingen (halvdistans). Tävlingen går i slutet av en tuff träningsvecka, i obarmhärtig värme och luftfuktighet och alldeles för tidigt på säsongen, så något vettigt resultat är absolut inte att vänta sig. Ser det mest som en upplevelse och avslutning på en episk vecka.
• Dubai IM 70.3 i slutet av januari, början av februari (KANSKE). Beror lite på hur det passar med flyg, resor och kostnader. Just nu är tävlingen inte ens offentliggjord ännu. Även här verkar det som om ett gäng från klubben kommer att resa och jag ser det som ett ypperligt tillfälle att testa kroppen lite och ta med familjen till ett spektakulärt resmål.
• Premiärmilen den 2:a april (ANMÄLD). Anna ska springa så då springer väl jag också. Sub-40 den här gången?
• IM South Africa 10:e april eller IM Lanzarote 21:a maj (KANSKE). Tja, med tanke på att det kommer en IM längre ner i den här listan som jag faktiskt redan är anmäld till så kan det ju tyckas vara lite overkill att fundera på någon av dessa två. Jag tänker i alla fall så här: Lake Placid kommer att köras i samband med en semesterresa och är kanske bokad med som en upplevelse och det kommer förmodligen att vara svårt att ladda upp optimalt till den. Och jag vill ju inte heller ägna hela semester med familjen åt att fokusera på en IM. Tanken är därför att köra Sydafrika eller Lanzarote som årets a-tävling och sedan ta Lake Placid som en upplevelse under semestern. Vi får se... Just nu känns det som om det lutar åt Lanzarote.
• Borås Triathlon 18:e juni och/eller Vansbro Triathlon 2/7 (KANSKE). Båda är halvdistans, Borås ser trevlig ut och är förmodligen välarrangerad. Vansbro är snabb, det är inofficiella klubbmästerskap och dessutom SM, men den ligger kanske lite väl nära inpå Lake Placid.
• IM Lake Placid 24:e juli som kommer att kombineras med en lite längre semester i USA med familjen. Jesper med familj kommer också över och hänger med oss veckan innan tävlingen. Kommer del bli en tävling att bocka av från min bucket list, men även en av de tuffaste tävlingarna på distansen inom IM-familjen. Kommer att bli grymt i alla fall! Själva banan och tävlingen kommer att behöva avhandlas i ett eget inlägg.
• Sen ska det väl in någon SwimRun också och säkerligen några mindre och kortare tävlingar Och Ö-till-ö kommer jag ju att söka till också. Etc...

Ytterligare värt att notera inför säsongen är att jag nu är min egen coach igen. Jag har våndats och velat fram och tillbaka men har till slut bestämt mig för att köra på egen kunskap och erfarenhet det här året. Tiden med Clas var oerhört nyttig och jag har lärt mig mycket. Nu ska jag se om den erfarenheten och mina tidigare kunskaper går att väga ihop till en strukturerad och effektiv träning med lagom mycket spontanitet och frihet.

Och så har jag givetvis slängt in en anmälan till Norseman också. Nu är det bara två veckor mellan Lake Placid och Norseman så det är ju inte direkt optimalt. Men eftersom Norseman nu har börjat med den varianten att man faktiskt får en extra "lott" för varje år man söker så måste jag ju givetvis. Om det däremot blir så att jag blir tilldelad en plats redan i år blir det jobbigt. Om några veckor vet jag,

Insikter

Insikter kan drabba dig ibland. Och ibland till och med mig. Det kan vara bra insikter och det kan vara jobbiga insikter. Jobbiga att få och jobbiga att hantera. Jag drabbades av en eller flera sådana helgen. Insikter som förmodligen var både bra och lite jobbiga. Egentligen var det nog mest ett antal tankar och funderingar som ledde till någon slags insikt och en idé till förbättring/förändring hos mig. So, here we go:

Lördagens CX-race; helt otränad för den typen av cykling, som skiljer sig ganska mycket från att nöta tempobåge och dessutom helt tekniskt ovan. Och givetvis kommer vi till en bana som innehåller massor av det som jag är allra sämst på: skrå-åkning och svängar. Knappt några partier med slätdrag och "trycka på" alls. Loppet var roligt i ett kvarts varv, sen åkte mitt framhjul ner i svacka i gräset under skrååkningen och jag vurpade. Upp igen för att försöka hänga på bara för att ett halv varv senare, på nästa skråparti, göra samma misstag igen. Och nu vara helt avhängd. Sen var det inte kul...

Jag gjorde något halvhjärtat försök att jaga framåt och ansträngde mig lite för att inte bli omkörd. Men det var ingen som helst geist i min åkning och jag funderade mest på att bryta. Väl i mål, med den trots allt ganska sköna mjölksyriga tröttheten i benen, intalade jag mig själv att det faktiskt är kul. Men jag vete fasen om jag trodde på det egentligen.

TT sida vid sida vid 8 km - jag ler åt fotografen, inte åt känslan och det blivande resultatet.

Hässelbyloppet på söndagen; givetvis hybris att köra CX på lördagen och sedan tro att man ska göra bra ifrån sig på 10 km dagen efter. Redan där ett generalfel, otränad eller inte. Och jag vet inte riktigt heller vad jag hade förväntat mig? Till de som frågade sa jag att jag givetvis ville under de där 40 minuterna. Fast jag borde inse att det bara är rena dumheter att tro det med tanke på hur länge sedan det var jag tränade att faktiskt springa fort under längre perioder, skadad fot, löpupphåll, m.m.

Det var fint väder, väldigt trevligt att träffa på ett gäng kompisar innan och när starten gick tryckte jag på i ett 3:50-tempo. Det höll i 5 km (som jag passerade på runt 19:40) och sen var jag slut. Slut i benen, slut mentalt och slut som artist. Jag ville inte springa längre och började gå. 

Jag började alltså gå... i tävlingsklassen på ett 10k-lopp. Det är f-n i mig inte okej. Försökte ta mig samman, men hade ingen som helst vilja. Gick ett par gånger till innan jag tog mig i kragen och tryckte på de sista 2 km in i mål på 42:46. Det är i min värld och med mina mått mätt en väldigt dålig tid. Hade jag haft lite vilja och mental styrka kvar hade jag förmodligen kunnat kriga mig under 41 minuter. Inte under 40, men väl på en tid som varit okej. 42:46 är inte okej...

Simträningen m TT flyter på i alla fall

Och insikten då? Jo, jag kan inte lura mig själv längre; jag är mentalt, tävlingsmässigt, slut just nu. Viljan att ladda om, bita ihop och trycka på när det gör ont finns inte där för närvarande. Att min kropp är trött och inte svarar lika bra nu som i juni är väl inga konstigheter. Det är jag väl medveten om. Men att pannbenet kunde ta slut hade jag inte räknat med.

Så vad gör jag av det här då? Jo, jag fortsätter med att ta det lugnt på träningsfronten några veckor till och framförallt så skippar jag alla tankar på något som helst fortsatt tävlande i höst. Det är ju givetvis CX:en som får lida mest; inget CX-SM (trots hemmaplan och allt), ingen tour till Eksjö eller något annat. Tävlingssuget skall rehabiliteras och vara hyfsat vaket i slutet på november i stället. Det är tanken i alla fall.

Intet nytt på någon front...

Vad har då hänt sen senast? Egentligen inte så mycket. Jag åkte till Italien med jobbet några dagar; konfererade, drack och åt gott (det är ju trots allt viloperiod) och stukade foten nååå jävulskt när jag skulle ta en löptur på morgonen. Vänsterfoten var det som stukades. Högerfoten hade ju en stortånagel som var på väg bort och en lätt inflammation i hälsenan fortfarande, så det var ju tur att det inte den...

Verona i morgonljus

En något stukad fot...

Så med anledning av detta har jag beordrat mig själv löpvila de senaste veckorna. Sprang ett första pass på löpband i tisdags och klämde givetvis till med TT:s toppningspass inför Hässelbyloppet på söndag. 3 km i 10 km tävlingsfart (3:55 min/km) + 4x400m i 3:30 min/km-tempo. Lugn och fin start, eller inte... Med det bevisade jag för mig själv att jag i alla fall kan springa utan smärta och att jag i alla fall klarar av att springa 3 km i tävlingsfart. Sprungit har även Anna och Valencia gjort, närmare bestämt Tjur- och Kalvruset. För en gångs skulle var det jag som sprang runt som fotograf och ordnade all logistik runt tävlingen. Kändes riktigt bra.

Kalvruset!

Tjurruset!

Annars har jag cyklat några lugna pass, kört simning 3 dagar i veckan med TT och faktiskt tagit en hel del vilodagar. Tänkte ta och kicka igång träningen på riktigt med söndagens Hässelbylopp och se det som ett testlopp över 10 km. Och just det, råkade väl kanske anmäla mig till en deltävling i CX-cupen, Uppsalacrossen som går nu på lördag. Ska bli intressant att se hur många placeringar bättre än sist som jag kan bli. Har inte kört ett enda CX-pass i år så förberedelserna är verkligen noll och intet.

Nästa helg åker jag ner till Skåne för att hälsa på mamma och träffa Jesper för lite cykling och hjulköp. Har övergripande börjat planera nästa säsong också. Ska väl berätta lite om de övergripande planerna snart. Kan bli hur kul som helst!

Sluttävlat...

...för säsongen i alla fall. Höga Kusten Trail för två helger sedan var väl den sista riktiga tävlingen, även om jag fuskade lite som farthållare i Stockholm Halvmarathon också. Mer om det senare.

Nu är det i alla fall vila som gäller i några veckor. Allt är förvisso relativt. Min eminenta klubb Terrible Tuesdays har ju precis dragit igång med bassängträningen. Måndagar och onsdagar kl 21:00-22:00 samt söndagar 07:30-09:00 på Eriksdalsbadet. Med Micke Rosén (Human Ambition) på bassängkanten. Och det passar ju mig alldeles utmärkt. Dels tidsmässigt och dels att äntligen få ändan ur vagnen och faktiskt träna simningen med klubben. Nu kanske strukturerad simträning inte passar in i konceptet vila och transition helt och hållet. Men, jag har faktiskt inte tränat simning på väldigt länge egentligen; jag har mest simmat när det varit tävling.

TT @ Ebay

Löpningen tänker jag dock hålla på en väldigt lugn nivå. Min hälsena är fortfarande lite tjock, fötterna sargade och benen sura. Så några lättare pass jogging för att hålla steget upp. Sen ett 10k-test på Hässelbyloppet för att sätta den nivå som jag ska förbättra mig ifrån.

Cyklingen är lite svårare. Mitt sociala flöde formligen svämmar över av CX just nu och givetvis blir jag grymt sugen att köra. Att hoppa över CX-säsongen är sannerligen inte något lätt beslut. Om jag känner mig själv lätt kommer jag säkert att ramla dit på någon tävling ändå (t.ex. CX-SM) även om min form då kommer att vara stenusel. Men vad gör man inte för lite blod, svett och mjölksyra. Några höstsolsrundor med fika borde jag nog också kunna hinna med.

Nästa "riktiga" tävling ser nog ut att bli Challenge Laguna Phuket, men mer om det senare.

Farthållare-selfie - den lila saken i bakgrunden är alltså min fina 1:50-flagga

Och så var det det här med farthållningen också. Fick förfrågan via klubben för några månader sedan och tyckte att det verkade vara en kul grej. Blev tilldelad startgrupp D och 1:50. 5:13 min/km var då måltempot och jag höll mig mellan 5:05 som snabbast och 5:25 (Tantolunden) och tycker nog att jag skötte farten ganska bra. Taktiken var att inte stanna och hålla så jämt tempo som möjligt hela vägen, oavsett om det var uppför eller nedför. Kom in på 1:49:40 efter en lugn och skön tur. Riktigt kul med alla glada, nervösa och tacksamma löpare. Testa om du har möjlighet, det blir ett helt nytt sätt att uppleva ett lopp på.

Bjuder slutligen på några bilder från Höga Kusten Trail. Grymma sådana tagna av Andreas Strand. Att det finns människor därute som vill föreviga alla dumheter man håller på med är ju underbart.

Strid ström av löpare

Tror att det här var ganska precis efter det att jag slog i knät

Djupt koncentrerad i Slåttdalsskrevan

Höga Kusten Trail 2015 [RR]

Det känns som om jag inte skrivit så mycket annat än tävlingsberättelser de senaste månaderna (har väl förvisso inte gjort så mycket annat än att tävla, semestra och hänga med familjen heller). Här kommer dock (förmodligen) en av de sista på ett tag - Höga Kusten Trail 2015.

Först skulle jag åka bil upp med familjen. Sen gjorde jag (den biltrötta) familjen överlycklig genom att hitta billiga flygbiljetter till Sundsvall. Som jag dock inte vågade beställa eftersom jag inte visste om jag skulle kunna springa överhuvudtaget. Och när jag väl insåg att jag nog skulle kunna springa (typ några dagar efter Tjörn) så fanns det inga billiga biljetter kvar. Familjen valde då att stanna hemma och jag fick åka upp med Christian (vars tidigare tänkta tävlings- och resesällskap fegat ur) istället. Vi åkte på fredag kväll, övernattade hos farsan utanför Härnösand och kl 9 på lördagsmorgonen gick startskottet.

Tror aldrig att jag sett så många skägg på en startlinje på en och samma gång. Ändå kul att se hur pass homogena grupper blir ändå när det rör sig om lite mer ”extrema” sporter eller längre distanser. Jag brukar ju fnissa lite lätt åt triathleterna innan loppen. Där är det löparskor, calf guards, trishorts, ngn finishertröja, sport-solglasögon och solskärm som gäller – under såväl race briefing, cykelincheckning, mässbesök, osv. I ultralöpar/trail-kretsar verkar det vara skägg, Inov8-skor och bandana som gäller.

Packningstest innan avresa - pannlampa kändes ju väldigt onödigt.

Jag och Christian hade ställt oss hyfsat långt fram, dock var det verkligen inte någon rusning i starten. Vi sa att vi skulle försöka springa ihop lite, men det höll bara i ca 20 sekunder, sen tappade vi varandra. Av de 500 som stod på startlinjen såg majoriteten som vanligt riktigt snabba ut, men planen var att spöa minst 400 av dem, även om vi inte hade någon som helst aning om hur jobbigt, teknisk eller ”långt” det skulle vara. Riktigt mycket av de två första skulle det visa sig.

Friluftsbyn

Min vana trogen höll jag ett ganska högt tempo i början. Loppet inleddes med ca 3 km grusväg uppför och jag lubbade med den främre gruppen i ett 5-minuterstempo. Sen var det dags att vika in i skogen och initialt handlade det om väldigt mycket spång. Smal sådan där det inte gick att springa om, så länge låg vi på ett långt led. Jag insåg dock snart att jag hamnat med en grupp ganska vassa löpare. Inte för att jag hade några problem att hänga med just där och då, däremot skulle tempot med stor sannolikhet innebära problem för mig senare i loppet. Jag valde därför att släppa efter ca 8 km – 8 km som trots allt varit ganska lättlöpta. Sen var det slut på det…

På väg uppför Slåttdalsberget kom dagens första krasch. Jag missbedömde en sten, kom på sidan av den och halkade ner med höger fot i en liten spricka och dunkade knät i backen ("nåt så djävulskt" som Job Andersson skulle ha sagt). Det lät hemskt; till och med löparen ett 10-tal meter bakom mig reagerade på ljudet när jag slog i knät. Först var jag övertygad om att det nu skulle vara färdigtävlat. Men, knät verkade fungera och det enda som hände var att det blödde en del. Däremot ganska ont i höger tå som jag dunkat in i något och högerhanden som jag tagit emot mig med när jag ramlade.

Det långa startledet

Bara att bita ihop och köra på. Episoden förde dock med sig att jag blev lite försiktigare och lite mer tveksam, och det är inte jättebra. Precis som när man ska cykla teknisk MTB gäller det här att stå på lite. Tvekan krånglar faktiskt bara till det. Löpningen efter detta var, bortsett från några transportpartier, väldigt teknisk. Klipphällar, klapperstensfält, rotmattor, kraftiga höjdskillnader (i princip klättring på vissa ställen). Då jag är en utpräglad asfaltslöpare märkte jag ganska fort att mina fotleder och underben blev allt tröttare, och ju tröttare jag blev desto mer misstag gjorde jag. Hade ett otal snubbelepisoder efter detta och mina tår och fötter fick ta mycket stryk.

Inte en traillöpare #1

Ångesten för det tekniska vägdes dock upp av ynnesten att få vistas och löpa i den miljön erbjöds för dagen. Slåttdalsskrevan var magisk att passera och den sista delen utmed vattnet mot dagens första energistation var väldigt vacker. På väg tillbaka från Tärnättholmarna (och slutet på etapp 1) möter jag en djupt fokuserad Christian som inte ser mig alls. Jag ligger runt 10 minuter före honom då. Sen blir det riktigt jobbigt; dags att ta sig upp för Slåttdalsberget (ca 250 m.ö.h) igen. Inte många som sprang här och km-tiderna låg stadigt på runt 9-10 min/km. Strax innan vi ska passera Slåttdalsskrevan åt andra hållet börjar jag känna lite kramp i insida lår. Allt lyftande av benen, lite högre än vad jag är van vid, börjar ta ut sin rätt. Väl uppe på berget är utsikten över Höga Kusten magisk. Himlen är givetvis helt blå och solen skiner. Den sista biten ner till Entré Syd (och nästa energistation) är stundtals fin spånglöpning och stundtals vedervärdig rot/sten-löpning. Vissa delar under den här etappen (etapp 2) var så pass krångliga att det t.o.m. var svårt att gå.

Efter checkpointen vid Entré Syd följde en relativt platt och lättsprungen etapp (etapp 3) där jag var ensam stora delar. Passerade några löpare och blev passerad av några andra. Tyvärr intensifierades krampkänningarna under den här delen och jag kunde inte riktigt utnyttja de lätta partierna. Dessutom kom Christian ikapp mig och verkade oförskämt pigg. Tog det ganska lugnt vid energistationen vid Via Ferrata innan det var dags för dagens sista utmaning; etapp 4 och upp och ner för Skuleberget ett par gånger.

Inte en traillöpare #2

Det blev inte så mycket löpning direkt under den här etappen; först bort till stigen/leden som gick uppför berget, lite nedförslöpning på andra sidan och så under den totalt omotiverade avstickaren bort till Friluftsbyn (kändes psykologiskt väldigt fel då, misstänker dock att den finns där för att få upp distansen till ultra). Resten delar av avslutande 8 km var gå, kämpa och klättra. Första vändan upp på Skuleberget var okej. Jag hade dock inte någon direkt fart utan kämpade hela tiden med att hålla mig på rätt sida krampgränsen. Minsta lilla felsteg eller ett något högre lyft av benen kunde innebära kramp. Jag passerade Johan Renström och växlade några ord, hjälpte en kille att häva sin vadkramp och svor när jag tyckte att stigen gick åt fel håll. Men plötsligt var vi uppe på toppen. Kändes inte helt motiverat att fortsätta förbi målet och påbörja nedfärden. Just då tyckte jag nog att det hade räckt alldeles utmärkt med det jag kört dittills.

"Löpningen" nedför började bra med att jag slog i den dittills förskonade vänstertån rejält och var ett tag helt säker på att den var bruten. Vissa delar av stigen nedför gick det att springa på, det som dock hämmade mest var närheten till krampen; jag vågade helt enkelt inte släppa på eftersom jag var orolig för att få kramp i steget. Jag kämpade på och när det blev löpbart igen drog jag faktiskt ifrån de som jag sprungit/gått med nästan hela sista etappen. Jag kände mig ganska pigg på löpningen till och från Friluftsbyn (bara grusvägen uppför slalombacken kvar), men det var bara en falsk känsla och förhoppning. Så fort det började gå uppför på riktigt slog krampen till i båda insida lår samtidigt.

I några minuter funderade jag på om det överhuvudtaget var möjligt att ta sig upp (kramp insida lår kan vara hopplöst att häva på ett bra sätt). Men jag började stapplade beta av steg för steg och efter ett tag var jag på gång. Inte för att det gick snabbt och inte för att det var kul, men det gick framåt och jag tog några placeringar. Den tröttheten som jag kände under färden uppför var klart i klass med sista milen på en Ironman. Det var tydligt att jag klart underskattat hur pass jobbigt lopp det här skulle vara.

Målgången var en lättnad. I samma ögonblick som jag gjorde en highfive med arrangören Jerry krampade allt under midjan ihop totalt. 6:20 visade klockan och innan mig hade 78 personer, varav 18 tjejer, tagit sig i mål. Christian var stabil och var nästan 20 minuter snabbare än jag. Grymt jobbat! Men topp-100 som var mitt mål var bärgat, och det var jag glad över. Mindre glad var jag över att linbanan slutade gå precis innan vi skulle åka ner. Det var inte kul att gå nedför slalombacken.

Notera pulsen - 141 är ca 78 % av max för mig. Alltså 6 timmar och 20 minuter med 78 % av max i puls och en snittfart på 8:11 minuter/km. Det är ju faktiskt totalt galet och berättar verkligen allt om hur krånglig terräng var och hur kuperad det var.

Eftertankens kranka blekhet

Kommer jag att göra det här igen? Förmodligen inte, på tok för tekniskt för mig för att jag ska kunna prestera på ett vettigt sätt. Och när jag blir begränsad av min egen (brist på) teknik så tycker jag inte att det är jättekul. Jag vill kunna köra på och känna att min begränsning ligger i hur mycket jag orkar ta ut mig. Men man ska aldrig säga aldrig; en vacker dag kanske jag börjar springa i skogen på riktigt och då kanske jag står på startlinjen igen.

Däremot är jag är oerhört nöjd med att ha gjort det. Dels är jag väl numera officiellt en ultralöpare eftersom distansen var längre än 42,2 km och att köra 44 km, 1500m uppför och 1300m nerför i den terrängen är inte alls fy skam. Och en upplevelse för livet, såväl naturmässigt som fysiskt, har jag absolut fått och för det är jag väldigt glad. Det var även en ynnest att få möta ultra/trailgänget. Sällan har jag fått så många leenden och "bra kämpat" från så trötta människor. Alla hejade på alla och alla uppmuntrande varandra. Löpare, funktionärer, alla! Jag tycker ju att triathleter är otroligt trevliga och schyssta, men det här var snäppet ännu bättre. Fantastiskt trevligt!

Ett havererat knä... ser värre ut än vad det var.

Enda smolket i bägaren är väl att jag haft ganska stora problem med min högra stortå efter loppet. Den var väldigt blå (nageln) och jag bestämde mig för, efter att ha konsulterat Internet, att punktera den för att lätta på trycket. Det blev bra ett tag, tills det att det började produceras mängder med vätska under nageln som gör att trycket byggs upp hela tiden och gör hela tån beröringsöm och med en pulserade smärta. Kan inte ha vanliga skor på mig just nu. Starten som farthållare på lördag ligger absolut i farozonen.

Annars är det nu vila och lugn som gäller. I alla fall ett tag. Och allt är ju relativt, så även definitionen på vila.

En kortare och en lite längre – en Stockholm och en Tjörn

Två rapporter till priset av en; Stockholm och Tjörn. Den långa säsongen börjar lida mot sitt slut och de sista triathlontävlingarna är nu körda. Och med ett positivt resultat måste jag säga.

Den kortare
Vi kan väl börja med Stockholm Triathlon. Ännu en av de här spontananmälningarna och mest för att det är riktigt roligt att få köra en stadsnära tävling. Tyvärr var det start redan kl 8 på morgonen för oss i tävlingsklasserna vilket förvisso innebar att vi fick ha banan för oss själva initialt (i alla fall under första varvet på cyklingen), men på bekostnad att det inte var särskilt mycket folk ute ännu.

Vädret var fint och runt 19 grader var utlovat i Riddarfjärden. Träffade många kompisar innan start och njöt faktiskt lite att vara en del av crowden. Som vanligt hade Stockholm Tri valt att inte ha uppmärkta platser i växlingsområdet vilket betydde att det var trångt och rörigt. Hur svårt ska det vara? Simstarten var sedan flyttad från trappan vid Stadshuset till en ponton lite längre västerut. Helt plötsligt blev vi dessutom varse att banan skulle simmas moturs istället för medurs och att även uppgången skulle vara på pontonen. Dessutom blev vi inte utsläppta på pontonen förrän någon minut innan start så något insim var inte aktuellt.

Packning kvällen innan - börjar bli van vid det här laget.

Simningen blev rörig. Dels orsakade omläggningen av banan viss förvirring och gjorde även navigeringen lite trixigare. Istället för att följa kajen och båtarna på tillbakavägen var vi nu betydligt längre ut på fjärden, med få bojar och med solen i ögonen. Jag siktade på Stadshuset och det var fel. Var tvungen att göra en 90-graderssväng åt höger för att simma upp och runda en boj som inte syntes särskilt bra. Det var många som inte gjorde den extra svängen utan helt sonika simmade på.

Knappt 1700 m mätte klockan upp simningen till och jag klev upp ur vattnet på 31:40. Inte supersnabbt, men klart godkänt för att vara jag. Var någonstans mitt i fältet nu. Sen följde en i övrigt helt okej växling, som ändå tar evinnerligt lång tid eftersom den innehåller mer än 700 m löpning med cykeln. Inte helt förtjust i det och utformningen av växlingsområdet överhuvudtaget. Sen cyklade jag faktiskt jäkligt bra! Benen var pigga och jag hade tryck hela vägen. Tredje varvet var väl sådär kul eftersom det då hade hunnit ut alldeles för många från motionsklassen på cykelbanan. Vingelpellar med hybridhojar och rakt styre i 20 km/h och "elitmotionärer" på tempohojar i 40+ km/h på smala partier blir nästan lite för äventyrligt för min smak. Kanske dags att seeda lite?

Men bortsett från det var det riktigt roligt att cykla: 1:04:15 rullade jag in på (vilket är 4 minuter bättre än när jag körde exakt samma bana för 2 år sedan) vilket faktiskt var 4:e bästa tid i H40 och 28:e bästa sett till hela startfältet på olympisk distans (knappt 1600 st). Återigen den evighetslånga löpningen med cykel och sen ut på den riktiga löpningen… och den var inte så mycket att hänga i julgranen. Avsaknaden av löpträning gjorde sig påmind igen när det var dags att springa med lite fart. Det som höll mig uppe var alla entusiastiska TT-hejarop längst banan och att varken min hälsena eller knä gjorde särskilt ont. Men fort gick det inte; 42:30 stapplade jag in på för en totaltid på 2:24:52 vilket gav mig en 7:e plats i H40 och en 52:a plats totalt.

Så snabb att jag knapp går att fånga på bild

En kram av Sanna i mål gjorde hela tävlingen.

Så… placeringsmässigt väldigt nöjd. Trots att jag är 2 år äldre än förra gången körde Stockholm Tri och trots tuffare motstånd är jag både snabbare och bättre placerad. Sen skulle det vara kul att få till en bra simning på en bana av korrekt längd och givetvis skulle jag nog ha velat springa någon minut snabbare. Men det får bli en annan gång

Den längre
Hade efter Stockholm en vecka på mig att ladda om batterierna inför säsongens sista (triathlon)-tävling; Tjörn 11.3. Fick ett erbjudande av Race & Shine Academy som jag inte riktigt kunde tacka nej till och vips var jag på plats i Skärhamn på Tjörn, boende med bland annat KJ Danielsson och Marcus Hultgren (blivande 2:a respektive 5:a totalt – alltså sådana där riktiga triathleter, och så jag då). Kul och trevligt på alla håll och sätt. Och blåsigt. Jag var lagom laddad; hade förhoppningar om att kunna göra en vettig simning, en riktigt bra cykling och så hoppades jag på att kunna hålla mer ”rätt” fart på en halvmara än vad jag var kapabel till på 10 km. I veckan hade jag kört några brickpass med inslag av tävlingsfart och känt mig förhållandevis pigg, den långa säsongen till trots.

På väg ner till Tjörn besökte vi Meridas i Göteborg - störst ha-begär skapade nog  CF 6000 - snygg som bara den!

Racebriefing - trång, svettigt och problem med ljudet - precis som det ska vara.

På morgonen var jag lugn, samlad och förväntansfull. Simmade lite, kände på sjögräset och var nöjd i speakerns löfte om att inga brännmaneter siktats. Ställde mig i mitten bland mastersherrarna och hoppades på det bästa. Sen var det bara att köra.

Först var det sjögräset som smekte mig i ansiktet. Framförallt i gattet innan den första bojen. Sen var det det att jag kom ikapp bröstsimmare från första startgruppen (seniorerna!) redan vid andra bojen. Halvvägs fick jag en rejäl kick i ansiktet och fick stanna upp. Andra halvan var med vågorna, men med en lätt ström som drev oss åt vänster och utan bojar att sikta på. Såg en enorm brännmanet som dock höll sig på behörigt avstånd. Sista biten var som att simma i gele… eller rättare sagt, precis som att simma i pool fylld av små små centimeterstora öronmaneter. Slutligen upp på 38:32 (34 av 49 i H40) vilket återigen inte är supersnabbt, men godkänt för att vara jag.

Växlingsområdet innan start.

Sista delen av den blåsiga simningen.

Bra och snabb växling och sen ut på den ganska vindutsatta cyklingen. Kvällen innan hade jag nojat lite om diskhjul och vind, men de stora grabbarna (KJ, Marcus och Björn Andersson) hade förklarat det förträffliga i att köra med disk, oavsett väder och vind. Så jag körde med diskhjulet (trots att jag varit nojig nog att ta med mig en uppsättning lågprofilhjul), och det var som utlovat ett helt korrekt val. Hade inga som helst problem med att freda mig mot vinden eller att hålla cykeln stabil. Under andra varvet fick jag ett litet litet kast på ett ställe när jag fick vinden i sidan, men bortsett från det inget.

Jag kände mig stark exakt hela vägen. Cyklade jämt och fint och hade i princip jämna watt-siffror över båda varven. Cyklade om många och tappade nog bara en gubbe i början. Framförallt så stördes jag inte särskilt mycket av den till och från ganska kraftiga vinden då jag uppenbarligen var ganska aero när jag kröp ihop. Detta var speciellt märkbart under det långa partiet mot slutet av varvet (nästan en mil i rak motvind) där jag hade en helt annan fart än många andra. Det var i alla fall en ganska trevlig cykelbana som borde gå att cykla riktigt snabbt på vid vindstilla förhållanden. Jag rullade in på 2:25:37 (9:e bästa cykeltid i H40) och genomförde därefter en i princip klanderfri växling. Det enda som var tråkigt var all drafting på cyklingen; såg en del regelrätta klungor och en hel del enskilda hjulsugare i motvinden. Och inte en enda domare.

Här ser ju faktiskt löpsteget ganska bra ut. Kanske att jag viftar lite väl mycket med vänster armbåge.

Säsongsavslutning!

Någon hade sagt att löpningen skulle vara platt. Kvalificerat bullshit! 70 höjdmeter hade nämnts och det var nog rätt. Fast per varv då (4 st) och inte hela banan. Fyra rejält branta backar (med ondulerad bana däremellan) per varv fick vi kämpa med. På trötta ben blir det ju dessutom svårt att släppa loss ordentligt i branta nedförsbackar då man (jag) alltid är lite orolig för att krampen ska sätta in vid nästa fotisättning. Blev omsprungen av KJ som ledde tävlingen fram till km 18 då HIM-specialisten Bjälkemo kom och tog över ledningen. Och jag då? Jo, trots ett löpsteg som kändes som en galopperande babyelefant med klumpfot så lyckades jag hålla ihop det hela på ett hyfsat bra sätt; 1:35:24 (även det 9:e bästa tid i H40), vilket nog faktiskt är min bästa HIM-löpning hittills. Så det är bara att konstatera att min känsla under löpningen var fel. Roligast under dagen var dock att Andreas G gjorde ett alldeles utmärkt lopp och klämde in sig på 4:48:38 i sin första HIM någonsin. Grymt!

Efter målgång blev den en (och två) pilsner i målområdet för att säsongens sista triathlontävling (snyft) och att alla i gänget var väldigt nöjda med sina resultat. Själv var jag givetvis otroligt nöjd med att äntligen få till ett bra resultat på en HIM - 4:42:18 - och knäcka den där sub5-gränsen på riktigt. 4:30 får väl bli nästa mål.

Slutet på en lång sommar nalkas...

Förra säsongen blev ju lite lång med första ”riktiga” tävlingen på Fuerteventura i april och den sista på Mallorca i oktober. Jag var absolut motiverad hela vägen men det var svårt att hålla uppe en vettig formtopp. Jag var som bäst i slutet av juni och lyckades inte riktigt upprätthålla det under semester och till Kalmar. Och att sedan göra något vettigt på Mallorca var tydligen inte att tänka på.

Dit ska jag!

Den här säsongen blev lite annorlunda. A-tävlingen Klagenfurt gick ju redan veckan efter midsommar och efter det fanns det liksom inte någon riktig plan eller något mål att sikta mot. Visst låg det några småsaker i schemat, men inte särskilt mycket alls. Men saken är ju att det går en herrans massa roliga tävlingar i Sverige på sommaren och helt plötsligt hade jag möjlighet att beta av ett gäng sådana som man normalt sett inte vill köra om huvudmålet är Kalmar i mitten av augusti. Mitt anmälningsfinger gick varmt och helt plötsligt var det tävlingar varje helg (väl synkat och avvägt med semester- och resschemat). Så för att sätta resandet och tävlandet i lite perspektiv:

• 3/5 Aix-en-Provance (Frankrike) – IM 70.3Pays d’Aix
• 9/5 Stockholm – Kungsholmen Runt (halvmara)
• 17/5 Stockholm – Lida CX (71km cykel på stig/grus)
• 30/5 Lyrestad – Göta Kanal 11.3 (HIM)
• 13/6 Uppsala – Uppsala Triathlon (sprint)
• 28/6 Klagenfurt (Österrike) – IM Austria
• 5/7 Umeå – Umeå Triathlon (sprint)
• 12/7 Hofors – Hofors Swimrun (Swimrun 26k+3k)
• 19/7 Västerås – Västerås Triathlon (Olympisk)
• 31/7 Forsbacka – Forsbackarännet (simning 21km)
• 2/8 Malmö – Malmö Triathlon (Olympisk)
• 9/8 Ånga – Ångaloppet (Swimrun 20k+2k)
• 15/8 Sälen – Cykelvasan 90 (MTB 95 km)
• 23/8 Stockholm – Stockholm Triathlon (olympisk)
• 29/8 Tjörn – Tjörn Triathlon 11.3 (HIM)
• 5/9 Ö-vik – Höga kusten Trail (43km terränglöpning)
• 13/9 Stockholm – Stockholm Halvmarathon (halvmara)

Höga Kusten Trail ligger lite i farozonen; jag vill väldigt gärna köra, men samtidigt vill jag inte riskera några längre problem höger knä och hälsena som varit lite bråkiga. 43 km och alla höjdmeter man får genom att springa upp och ner för ett berg på stigar har ju en tendens att slita lite. Sthlm Halvmarathon är som farthållare på 1:50 eller 1:55 så det kommer att bli en väldigt lugn resa i sammanhanget.

Inte alls i ordning - och så ska ju Frankrike och Österrike med också.

Och även om kroppen nu börjar känns lite sliten och även om det ska bli skönt med någon månads lugn så kan jag inte komma ifrån att det varit en fantastiskt rolig sommar. Jag har inte alltid känt mig laddad dagarna innan, men när jag väl står på startlinjen och när jag väl kör blir jag bara mer och mer övertygad om att det här är det absolut roligaste som går att göra.

Tjörn ska bli intressant. Simformen är okej, cykelformen är nog faktiskt betydligt bättre än jag trott. Löpformen är det stora frågetecknet. Mina två senaste olympiska distanser har inte varit mycket att hänga i julgranen med tempon runt 4:15 min/km. Hälsena, knä och brist på fartpass gör inte underverk för löpformen. Dock tror jag inte att det kommer att spela lika mycket roll när det rör sig om en längre distans och ett långsammare måltempo. Håller jag hela vägen så ska jag definitivt under de där 5 timmarna på riktigt. Hmm, har jag inte sagt det tidigare?

Sälen, Rörbäcksnäs och några cykelvasor

Eftersom triathlon-bloggosfären under de närmsta dagarna kommer att flöda över av rapporter från Kalmar kommer här ett litet avsteg i form av lite bilder och text från nordvästra Dalarna och lite text om några MTB-lopp.

När det förra året blev klart att Klagenfurt och Österrike skulle bli årets IM så var ju Kalmarhelgen "ledig" och det fanns alltså en chans att återvända till Sälen och Cykelvasan. Förra året var det lite mutter i familjeleden när det visade sig att Kalmar och CV krockade då vi alla tyckt att det var en väldigt trevlig vecka förra gången vi var där. Cykling, bad (Experium) och lopp för hela familjen typ. För egen del var kanske inte CV90 som något speciellt högprioriterat mål för säsongen, men dock kändes det ju alldeles utmärkt att göra något för "hela" familjen och speciellt tjejerna som ställer upp så mycket på mig. Vi hade i alla fall bokat in en hel vecka i Lindvallen och dagen efter Ångaloppet (och V:s simhoppsläger) åkte vi upp till Sälen.

Grusvägar utanför Lindvallen

King-of-the-hill-backen från Sälen upp till Lindvallen var lite tuff för V på slutet.

Vi kan väl börja med Rörbäcksnäs - kanske Sveriges bästa stigcykling? Vi var i alla fall där för 2 år sedan och lederna har ju inte direkt blivit sämre sen dess. Fantastiska singletracks som slingrar sig fram över torr tallmo, små stigar och slingriga grusvägar. Det finns leder för alla, det är i princip helt omöjligt att köra fel och det är, den regniga sommaren till trots, i princip helt torrt. Jag betade av Byrundan, Kalungapasset, Vallsjörundan samt leden över Hundfjället till Tandådalen. Alla lederna innehåller fantastiska partier, men bäst är nog den 32 km långa Vallsjörundan (bortsett från ett lite för stenigt parti efter Vallsjön där jag dessutom lyckades med en OTB). Gillar du stigcykling måste du masa dig dit; det går nog att köra lederna dag efter dag utan att tröttna.

Vallsjön - magisk singletrack på åsen ovanför sjön.

Välskyltade leder

Valencia ligger på

Fjällkossor på Hundfjället blockade vägen, men flyttade sedan vänligt på sig.

Tuff och stenig stig uppför Hundfjället

Note to self: landa in på handen i ett stenröse

Sen så blev det Cykelvasan 30 (egentligen 32 km) för mig och Valencia och CV45 för Anna på fredagen. Valencia hade satt upp som mål att komma in under 2 timmar (2:18 förra gången). Tyvärr vaknade inte hennes ben till liv förrän efter Eldris och vi nådde inte riktigt ända fram (2:05) trots pappas ständiga uppmaningar till att växla upp och trampa lite hårdare. Hon tyckte i alla fall att det var väldigt kul och var stolt över att köra loppet med "riktiga" pedaler (Eggbeaters) utan problem. Nästa gång vill hon köra 45 km med Anna. Och så Anna då som sin vana trogen krigade sig igenom 45 km med värkande armbågar, jävlar anamma och en kontinuerlig förbättring av sluttiden.

Nöjd Valencia!

Anna sminkad till tvättbjörn (det var dammigt)

Slutligen var det då dags för 5:e gången för mig med MTB i fäders spår. Hade egentligen inga förväntningar eller förhoppningar innan; trots att var det 2 år sen jag senast körde ett MTB-lopp och jag har egentligen inte tränat alls på att köra 3+ timmar med den intensitet som CV kräver. Kände dock att benen var hyfsat pigga dagarna innan loppet och när jag körde Oxberg-Mora med Valencia så tyckte jag nog ändå att det skulle bli ganska kul att köra den sträckan på max och såg faktiskt kvällen innan fram emot loppet. Hade dock inga resultat för att komma i tävlingsklassen och hade av Vasaloppet fått plats först i 5:e motionärsledet (startled 9) vilket jag tycket var lite väl långt bak. Betydde att det skulle finnas nästa 2000 cyklister ute i spåren framför mig. När jag rullade ner till starten och Berga By var det inte mer än några plusgrader i luften och dimman låg tät i dalen. Hade lite tur och fick en plats i andra ledet i startfållan. Sen var det bara att köra.

Jag höll igen lite i den första klättringen och släppte iväg några hetspellar från startgruppen. Efter Smågan började jag och ett par andra killar att samarbeta och jobba oss uppåt i fältet. Jag gjorde några riktiga monsterdragningar med pigga ben i omkörningsfil och med killarna på släp. Vi höll ihop fram till Evertsberg där jag tappade IK Trasten-killen i nedförsåkningen. Fram till Oxberg var jag lite mosig, men bet ihop och hittade 2 andra killar att köra de sista milen. Hade febrilt letat efter hjul att ligga på innan men inte hittat några som höll vettig fart. Under sista milen körde vi om otaliga cyklister från de första motionsleden och jag började lätt att ifrågasätta seedningen. Vid Eldris insåg jag en tid under 3:20 var möjlig. Dagens första krampkänning kom ca 800 m innan mål så förmodligen hade jag väl disponerat min krafter väl. Rullade slutligen i mål på 3:19:57 och plats 216 (av 9681 herrar i motionsklass). Riktigt nöjd med tiden och att mina ben kunde leverera.

Bra plats i fållan! Killen framför råkade dessutom ut för punktering innan starten ens gått...

Action i spåret strax efter Evertsberg

Dammig selfie efter målgång

Ska inte bli mer långrandig om själva loppet annat än att konstatera några saker. För det första var det faktiskt otroligt roligt! I vissa kretsar (typ Happy och sånt) är det ett måste att klaga på allt som har med CV att göra... Men ta det för var det är; ett otekniskt lopp på grusväg och stig på MTB. Lite som landsväg fast på MTB där bra ben premieras mer än bra teknik (vilket passar mig utmärkt). Sen är det bara att konstatera att det tyvärr händer en del olyckor och att det är alldeles för hetsigt i spåret på många ställen. Många gubbar med alldeles för fina cyklar som helt överskattar sin förmåga att köra utför och framförallt uppför. Stämningen blir ibland alldeles för hetsig och tonen för hätsk för att det ska vara trevligt. Där vinner triathlon-crowden med hästlängder; har aldrig varit med om någon som helst otrevlig stämning där. Men... om 2 år är nog familjen tillbaka igen.

Av placeringarna vid kontrollerna att döma har jag absolut disponerat loppet rätt.

Ångaloppet

Ca 20 km löpning och 2 km simning. Årets andra swimrun. Tanken/förhoppningen var ju att det skulle vara minst en sådan tävling till i år (läs Ö-till-ö), men så blev det ju tyvärr inte. Jag och Christian anmälde oss ganska tidigt till loppet så det har legat i kalendern länge. Nu kan jag väl inte påstå att jag kom till start i toppskick; tveksam löpträning senaste tiden med en ömmande hälsena och ett knä som gjort lite ont, samt en lätt inflammerad senskida i vänster handled efter den långa simningen förra veckan. Men sånt stoppar ju inte mig. Tävlingen såg ju rolig ut och vädret var lovande.

På något sätt hade vi hamnat i ett seedat startled (2), jag vet inte riktigt hur det gick till eftersom det var Christian som anmälde oss. Jag var dock lugn. Christian var lite mer stressad och trodde nog att det skulle gå sjukt snabbt och att han dessutom skulle vara betydligt mindre tränad än jag. Starten gick och vi sprang iväg.

Insjövarvet
Första löpningen var på nästan 7 km och bitvis genom ganska jobbig terräng. Stora delar gick dessutom på "singletrack" där det var väldigt svårt att springa om. Jag tycker dock att vi kom in i ett bra flyt och fart. Väl ute på grusväg ville jag nog springa på lite mer än vad Christian ville så det fick bli en kompromiss. Ganska fort upptäckte jag dock hur usel jag är på att springa i terrängen. Orken finns där, men samtidigt tar benen väldigt mycket stryk av min usla teknik; något som jag fick lida för senare i loppet. Första simningen var trång, men gick alldeles utmärkt. Inga problem med vattentemperaturen; det var ett helt korrekt val att köra utan våtdräkt (Christian fegade dock ur och körde med). Blev lite förvånad när jag upptäcker att det faktiskt finns bröstsimmare som startar i de främre startleden.

Efter ytterligare två simningar var det dags för varvningen i Ånga (vid start- och målområdet). Tycker nog att vi hanterade den delen av loppet väldigt bra. Det enda jag hade önskat var nog kanske ett lite högre tempo under den lättsprungna partierna. Enda fadäsen under den här delen var väl att jag i nedgången till den andra simningen halkade till och drog på mig kramp i vänster baksida lår. Klart irriterande.

In action under den första långa löpningen.

Havsvarvet
"Det kan väl inte vara så mycket terräng på de där små öarna", tänkte jag. Jo, det kunde det. Havsvarvet präglades av hala klippor, oländig terräng, korta löpningar och korta simningar (19 st, helt hopplöst att få till något flyt). Inte heller här var vattentemperaturen något problem. Initialt var det jag som satte tempot och höll farten i laget, men halvvägs ute på varvet fick jag en del problem. Det handlade främst om att mina ben började krampa rejält; framsida vad, baksida lår, insida lår, etc. Det vandrade runt lite. Det här ställde till med problem på de korta löpningarna och framför allt vid uppgångarna från vattnet. Jag fick vara väldigt försiktig så att jag inte trampade fel eller tog i på fel sätt, för då kom krampen obönhörligen. Här var det istället Christian som fick vänta på och dra mig. Mot slutet drog jag dock ifrån lite på simningarna och fick på så sätt några sekunders extra vila när jag kom upp ur vattnet.

När den sista simsträckan var klar tänkte jag att det nästan var slut, men det var det ju inte alls. 3.5 km ganska tuff löpning återstod. I början var det en ren pina och jag fick bita ihop rejält för att hålla Christians rygg med mina krampsmärtor. Mot slutet började det dock ordna upp sig och jag kunde faktiskt gå upp och dra under den sista km. Vi passerade ytterligare något lag på upploppet och kunde sedan springa i mål på 3:03:09 och en 55:a plats i herrklassen (av ca 200 startande lag) och typ plats 70 av alla (450 anmälde lag). Klart okej för ett par klåpare som faktiskt inte sysslar med detta särskilt mycket eller ofta.

Jag valde fel väg upp ur vattnet, Christian valde rätt

Slutligen
Betydligt roligare än vad jag trodde att det skulle vara, men också betydligt jobbigare. Jag kan konstatera att obanad terräng inte direkt är mitt expertområde. För att bli snabbare måste jag/vi bli betydligt mer tekniskt kunniga och även våga lite mer vid nedgångar i vattnet och vid nedförslöpningar. Samtidigt så inbillar jag mig att ju mer man satsar och står på, desto mer ökar även skaderisken. Tappar du fokus det minsta eller gör en liten felbedömning är det oerhört lätt att trampa snett eller ramla. Visst tappar jag och Christian lite på simningen också eftersom vi inte är några supersimmare, men mest handlar det nog om terränglöpningen och alla övergångar (land-vatten-land).

Jag simmade bra, men sprang som en klåpare (kändes det som i alla fall). Jonas Gustavsson tog några enormt bra foton (de som är med i denna post). Det var otroligt kul att träffa alla som man kände igen från tävlingar och träningar runt om i landet. Nästa år blir det nog inget Ångalopp, pga. andra planer (återkommer i bloggen om dessa), men nog kommer jag att återvända om jag får chansen. Tack Christian för draghjälp och gott sällskap. Det här får vi göra om!

En knapp km kvar - jag kände på mig att det skulle bli fotograferingsdags och valde därför att gå upp i täten.